Arkiv för kategori Chelsea

- Sida 1 av 14

Guardiola klarade schackspelet – men förlorade kriget

av Kalle Karlsson

Manchester City vs Chelsea och Pep Guardiola vs Antonio Conte var på många sätt ett schackspel.
Antonio Conte har med sitt 3-4-3 satt griller i huvudet på Premier Leagues managers. Fembackslinje defensivt vilket gör det oerhört svårt att komma igen. Wingbacks offensivt så blir väldigt svåra att skära av med synergieffekten att Eden Hazard fått en friare roll.
Hur skulle Pep Guardiola göra? Skulle han använda ett 4-1-4-1 och tro att hans individuella kvalitet ändå skulle väga över? Skulle han hitta en ny, banbrytande formation och chocka Antonio Conte?
Han valde en spegelbild. 3-4-3 och en match där 1 vs 1-duellerna fick avgöra.

Chelsea började matchen lovande, pressade högt och Eden Hazard fick ett par chanser att sätta 0–1 (hur tänkte han när han INTE sköt med öppet mål?).
Men sedan tog Manchester City över. När de väl lyckades trycka ned Chelsea och se till att Contes trebackslinje blev en tydlig fembackslinje och ett 5-4-1 så hade de kontrollen. Och de hittade chanserna. David Silva var fantastisk första 65 minuterna i matchen och hittade ständigt de där mellanytorna där han är som bäst. När Jesús Navas slog ett inlägg som Gary Cahill styrde i eget nät var det inte orättvist på något sätt.

I andra halvlekens inledning tyckte jag också Manchester City hade övertaget. Kevin De Bruyne fick ett bra läge direkt i inledningen och letade luckan mellan benen, men Thibaut Courtois klarade. Kevin De Bruyne fick sedan den helt matchavgörande matchen.
I minut 57 satte Manchester City upp ett perfekt one touch-anfall. De Bruyne skulle bara stöta in bollen i mål från 1,5 meter. Ett avslut han förmodligen sätter 99 gånger av 100. Det här var den hundrade gången. Bollen tog i ribban.
Två minuter senare vände matchen.
Cesc Fàbregas har inte fått något förtroende från Antonio Conte i höst. Idag startade han bredvid N’Golo Kanté och tanken bakom det draget var intelligent. Med Fábregas finfina passningsfot kunde han hitta Diego Costa eller Eden Hazard med den raka, längre bollen in bakom Manchester Citys skakiga backlinje. Det gjorde han i första halvlek och när han nådde fram till Diego Costa i minut 59 – då fick vi i samma situation se två aktioner som indikerar vilken av dessa tungviktare som har momentum denna säsong:
Diego Costa – en av ligans bästa spelare i höst – förnedrade Nicolas Otamendi och placerade in 1–1.
Chelsea visade sin spets, City blottlade sina svagheter.
Tio minuter senare: Costa vänder bort Otamendi och serverar inhopparen Willian som placerar in 1–2.

Manchester City slarvade verkligen bort den här matchen. Spelmässigt gjorde de tillräckligt för att vinna, men de vek ned sig i de avgörande momenten. Det fanns tveksamma, diskutabla domslut på vägen, men det handlade mer om Citys oförmåga att förvalta sina chanser.
Sättet de tappade huvudet i slutminuterna var ett kvitto på deras frustration. Sergio Agüero delade ut en idiotisk tackling som gav rött kort. Fernandinho tog strupgrepp på Cesc Fàbregas och visade också ut.
Den här förlusten kommer att få konsekvenser på de kommande matcherna.
Kan City resa sig? Klart de kan.
Men uppe i tabelltoppen tuffar ett Chelsea-tåg på med en vansinnig fart och kraft.
Och de har inte samma synbara defensiva svagheter som motståndarna kan utnyttja.
Tvärtom har de en minutiöst noggrann Antonio Conte vars lag slipper spela slitande Europamatcher.
Chelsea framstår som storfavorit till ligatiteln.

Stabilt Chelsea imponerar under Conte

av Kalle Karlsson

Southampton gjorde mycket rätt. Men var inte ens nära att vinna. Det säger en del om hur stabilt Antonio Contes Chelsea uppträder för tillfället.
Chelseas rad inför söndagens bortamöte med Southampton var tre segrar och 9–0 i målskillnad. Southampton å sin sida hade fem raka ligamatcher utan förlust. Så det var onekligen två formstarka lag som skulle göra upp på St Mary’s.
Antonio Conte började säsongen med en fyrbackslinje, men när resultaten uteblev, inte minst 0–3 borta mot Arsenal, omformerade han till ett 3-4-3/5-2-3. Sedan dess har Chelsea blivit bättre och bättre. Organisationen börjar lika den som kännetecknade Juventus under Contes tid i Turin. Och offensivt har stjärnor som Eden Hazard fått utrymme att briljera.

Southampton under Claude Puel har blivit mer possessionbaserat, mer risktagande. Jag gillar det jag sett hittills. Idag styrde de matchen inledningsvis och det hade varit så intressant att se hur matchen hade utvecklat sig om den hade fått vara mållös en bit in i första halvlek.
Nu fick Chelsea bästa tänkbara start när Steven Davis missade i positionsspelet mot Eden Hazard och belgaren fick tid och utrymme att vända tillbaka och dunka in 1–0 mellan benen på Fraser Forster. Då hade det bara gått drygt fem minuter.
Med Antonio Contes 3-4-3/5-2-3 är underläge det absolut sämsta som kan ske. Vid överläge kan Chelsea falla ned, formera en fembackslinje, positionsspela och bara invänta kontringslägena som kommer att uppstå.
Så blev det också. Efter cirka 20 minuter in i första halvlek hade Southampton haft runt 73 procent (!) i bollinnehav. Southampton hade centralt övertag och Chelsea hade svårt att få tag i hemmalaget som fick rulla runt.
Saints var överlägset. Förutom i och runt de båda straffområdena. Och som bekant är det där fotbollsmatcher avgörs.

Trots spelövertaget hade Southampton nämligen oerhört svårt att skapa klara målchanser. Det beror förstås till stor del på att Chelsea gjorde dem uddlösa. Skillnaden på andra planhalvan var total.
Det kändes farligt varje gång Eden Hazard, Victor Moses och de andra fick vända upp och attackera en mot en.
Hazard var fenomenal. Hans insats påminde en del om formen han höll 2014/15, där drivet med boll och den låga tyngdpunkten gjorde det omöjligt för Southampton att stoppa honom.

Southampton försökte använda inläggsspel som vapen i andra halvlek, men närvaron i boxen begränsade sig till Charlie Austin som skulle brottas med César Azpilicueta, David Luiz och Gary Cahill. Det hade varit intressant att se mittbacken Virgil van Dijk i anfallet – Southamptons ”plan B” – redan vid ställningen 0–1 eftersom det var så uppenbart att hemmalaget hade så svårt att skapa lägen.
Klyftan mellan lagen den här dagen blev extra uppenbar när Diego Costa curlade in 2–0 med ett klassavslut. Han vek in från vänster och hittade det långa hörnet, otagbart för Fraser Forster.
2–0, game over.
Till slut hade segern kunnat bli ännu större eftersom Chelsea fick kontra mot ett än mer utspritt hemmalag.
Trepoängaren var odiskutabel och det trots att Southampton, spelmässigt, imponerade i passningsspelet i första halvlek.
Men att hamna i underläge mot Antonio Contes Chelsea är en dålig idé den här säsongen.

Analys: Så lurades Mourinho av Chelseas 3-4-3

av Kalle Karlsson

Storkross i stormatchen. Här tittar vi närmare på hur Chelseas nya 3-4-3-system vållade bekymmer för Manchester United.

Antonio Conte har blivit synonym med trebackslinje sedan åren i Juventus. När säsongen startade ställde han ut sitt Chelsea med en fyrbackslinje, men sedan anslöt David Luiz och resultaten vacklade. Då fick han chansen att testa trebackslinjen som han rönte såna framgångar med i Italien.
I Chelseas fall har det inneburit 3-4-3 snarare än 3-5-2 för att inte avvara offensiva ytterspelare som Eden Hazard, Willian och Pedro.
José Mourinho är en mästare på att anpassa sitt lag. Hans matchplan borta mot Liverpool var framgångsrik sett till syftet (att hålla tätt), men här gick han snett redan från början.
Nu fick Manchester United sämsta tänkbara start och det omkullkastar givetvis planerna en hel del, men som vi kan se på bilderna från de inledande minuterna nedan var det ett dysfunktionellt Manchester United.
Med Chelseas 3-4-3, med wingbackar (Marcos Alonso, Victor Moses) som trycker upp och med Eden Hazard och Pedro som droppar in centralt i mellanytor blir det alltid en fråga om hur man sätter press på Chelseas ”yttre mittbackar”. Det naturliga hade varit Manchester Uniteds yttrar Jesse Lingard och Marcus Rashford, men nu var de beordrade att följa med Marcos Alonso och Victor Moses till den grad att man bildade en sexbackslinje.

chelsea4I första situationen är det högerbacken (!) Antonio Valencia som sätter press mot bollhållaren Gary Cahill. Vi ser hur Jesse Lingard hamnar i en position långt ned som extra ytterback.

chelsea2I andra situationen ser vi hur defensiv Jesse Lingard är i sin kantroll. I detta läge hotar inte Marcos Alonso offensivt, men Lingard är ändå långt nedanför Antonio Valencia.

chelsea3Samma situation men längre ned i plan.

Det är egentligen inget problem att Antonio Valencia spelar markeringsspel och följer Eden Hazard i rygg samtidigt som Jesse Lingard ligger i en defensiv position. När jag analyserade West Bromwich i våras pekade vi på den här taktiken – markeringsspel från ytterbackar – som ett segerrecept från Tony Pulis i den enskilda matchen. Problemet är att den här defensivinriktade taktiken inte rimmar särskilt bra med underläge i en match. De offensiva spelarna (i detta fall Zlatan Ibrahimovic, Paul Pogba, Marouane Fellaini) får springa massor för att nå in i press på Chelseas trebackslinje samtidigt som mittfältet blir utspritt.
Så vad hade Manchester United kunnat göra? Nyckeln, anser jag, är att kliva högre med yttrarna och ”stoppa distributionen”. Se till så att bollen inte hamnar hos de offensiva wingbackarna. Gör den det så får man lösa det i nästa läge.

chelsea5Här ser vi hur lämnar Marcus Rashford kliver Marcos Alonso och kliver fram i press mot Gary Cahill. Det ger förstås följden av att Alonso är fri, men United får åtminstone fler pressmöjligheter.

Chelsea sprang ifrån med den här matchen till en komfortabel 4–0-seger. Det handlade om mer än system och utgångspositioner, men det går inte att komma ifrån att Antonio Conte har hittat ett spännande system för sitt Chelsea.
Chelseas 3-4-3 är en djärv uppställning. Den bygger på att man inte tappar bollen då man lätt blir sårbar i ytterzoner med så offensiva ytterbackar. Men systemet satte Manchester United i problem i helgen och det lär skapa samma bekymmer för andra lag framöver.

Det här är ett nytt Arsenal – tuffare och starkare

av Kalle Karlsson

Efter att Liverpool imponerat stort tidigare idag, efter att Manchester City noterade sin bästa säsongsstart någonsin och efter att Manchester United till slut hittat något slags spel så kom ytterligare ett statement från en annan titelkandidat.
Arsenal demolerade Chelsea i lördagens sena toppmöte och vann med 3–0.
Låt gå för att Chelsea bjöd på målen. Gary Cahill får så klart ta på sig det första målet där han fumlade och bjöd Alexis på ett friläge (där ser man vikten av att kunna passa med båda fötterna, då hade han slagit passningen med vänsterfoten och löst situationen enkelt). Andra målet var slarvigt positionsspel av César Azpilicueta som hängde med Theo Walcott nedanför offsidelinjen och släppte hela kanten till Héctor Bellerín. Och tredje målet var förvånansvärt tafatt agerat av N’Golo Kanté som blev bortgjord av Mesut Özils snygga kroppsfint.
Det är saker som Antonio Conte kommer att ligga sömnlös över.
Vi andra kan fokusera på andra saker. Som Arsenals bländande anfallsspel och nyvunna tuffhet.

Innan transferfönstret klappade igen hade Arsène Wenger till slut köpt in en ny striker i Lucas Pérez från Deportivo. Men i inledningen av säsongen har startanfallaren varken blivit Pérez eller Olivier Giroud i startelvan utan Alexis Sanchez.
Chilenaren har använts i en roll som ”falsk nia” och idag mot Chelsea fick den taktiken full effekt. Med en droppade Alexis som överbelastade mittfältet kunde Arsenal spela ut hela sitt passningsregister. Hur mycket (eller snarare lite) ytor Chelsea täckte så dök det alltid upp ytterligare ett passningsalternativ när Arsenal etablerat spelet på sista tredjedelen. En del passningskombinationer – som den före 2–0-målet – var en ren fröjd att se.

Siffrorna i paus, 3–0 till hemmalaget, var i överkant. Chelsea hade tagit sig in i matchen om William förvaltat sitt läge i minut 20. Men jag gillade verkligen vad jag såg av Arsenal idag. Det fanns en kvalitet och ett kombinationsspel av högsta snitt. Dessutom fanns en styrka och en beslutsamhet som vi inte vant oss vid att se. Framför allt inte när Arsenal möter Chelsea. Idag var det Arsenal som vann närkamperna, Arsenal som stod upp, Arsenal som tog fram krigarhjärtat.
Före dagens match hade Gunners inte gjort mål på sex senaste mötena mellan lagen. Idag hade de lätt kunnat göra fem-sex mål, så pass överlägset var man.
Alexis Sanchez var grym som anfallare. Han är den enda ”falska nian” som både kan droppa ned i planen, springa i djupled och sedan ha ork över för att pressa motståndarbackarna.
Med Alexis som droppade anfallare passar det perfekt att ha torpeder som Theo Walcott och Alex Iwobi på kanterna.
Mesut Özil var bländande. Han var på bästa spelhumör, ”titt-fintade” när han passade med yttersidan och flöt runt så att Chelseaspelarna fick jaga hans skugga.
Det enda negativa för fansen på Emirates var att Francis Coquelin utgick med skada, men där finns nu en mer än fullgod ersättare i Granit Xhaka.

Arsenal framstod som en titelkandidat en bra bit in på förra säsongen. Min känsla är att de är bättre den här säsongen, men nu finns samtidigt ett gäng topplag som rustat och tagit flera kliv framåt.
Kan de hålla hela vägen denna säsong?

Chelseas anfallslösning – en mittfältare

av Kalle Karlsson

Romelu Lukaku gick inte att köpa loss.
Chelseas drag för att bredda anfallsbesättningen kan bli att omskola en mittfältare.

Ruben Loftus-Cheek, 20, kom till Chelsea som åttaåring. Sedan dess har han varit mittfältare. När det var dags att ta steget upp till elvamannafotboll fick han alltid husera i den mer defensiva rollen på mittfältet.
Det var också där han gjorde debut i Premier League under José Mourinho. Men portugisen – knappast känd för att satsa på unga spelare – ifrågasatte Loftus-Cheeks arbete utan boll och den egna produkten fick inte så många chanser att slå sig in i startelvan. Under de två senaste åren har han startat totalt sex matcher i Premier League.

Nu har Antonio Conte tagit över i Chelsea och då verkar Ruben Loftus-Cheek få större förtroende – i en ny roll.
Under försäsongen har han testats i en forwardsroll och gjorde bland annat mål i mötet med WAC RZ Pellets. Igår fick han chansen från start i en anfallsduo med Michy Batshuayi i Ligacupmötet med Bristol Rovers (3–2).
Loftus-Cheek var inblandad i förarbetet till första målet och assisterade till Batshuayis andra. Dessutom hade Loftus-Cheek ett skott i stolpen.
– Jag gillar det jag ser av honom som anfallare. I det här systemet, med två mittfältare, kan Ruben spela nära den andra forwarden och ta klivet upp och bli forward när vi har bollen, sa Antonio Conte under försäsongen.
Igår tillade han:
– Jag anser att han har de rätta egenskaperna för att spela anfallare för han har allt. Han är fysiskt stark och han är väldigt bra på att spela felvänd. Han har bra teknik och ett bra skott.
– Han gjorde det jag ville att han skulle göra. I defensiven var han mittfältare, när vi anföll var han forward.

Michy Batshuayi har börjat lovande i sin nya klubb. Diego Costa har avgjort två första ligamatcherna. Men bakom dessa är anfallssidan tunn, inte minst när Conte vill ha flexibiliteten att kunna spela med två strikers.
Därför har omskolningen av Ruben Loftus-Cheek gett Antonio Conte viktiga valmöjligheter.

Nedräkning, del 20 – Chelsea

av Kalle Karlsson

Förra säsongen slutade med en tiondeplats och fiasko. Nu spänner Chelsea bågen med en ny tränare. Ingen verkar riktigt vet var man har årets upplaga.

Det är sällan man kan se så stor spridning i tipsen av ett topplag.
Vissa experter menar att Chelsea kommer att vinna ligan.
Visst, å ena sidan finns det saker som talar för det. Det var bara 1,5 år sedan de tog hem Premier League. Stommen från det laget finns kvar och fjolårets missräkning handlade mer om en mental kollaps och ett lag som tappat förtroendet för sin tränare än spelare som tappat förmågan att spela fotboll (när det gäller Branislav Ivanovic är juryn fortfarande ute och dividerar). Nu har Chelsea en gynnsam situation där man kan koncentrera sig fullt ut på ligaspelet utan slitsamma Europamatcher.

Sedan har man Antonio Conte. Italienaren är ingen vanlig tränare. Hans arbete med Juventus är beundransvärt och min känsla är att han är en sådan hängiven, intelligent arbetsnarkoman som kommer att lyckas i stort sett överallt.
Det här blir testet. Han är fostrad i den italienska skolan och kan han ta sina idéer till Premier League, bygga ett organiserat försvar och få de offensiva lirarna att blomstra så är det bara att lyfta på hatten.
Chelsea kommer iallafall vara ett lag som krigar, som springer. Och det räcker långt när man har ett gäng kvalitetsspelare som är bra nog för att avgöra matcher. Där är N’Golo Kanté, nyförärvet från Leicester, en fantastisk injektion. Är det något vi vet att han kommer att bidra med är det bollvinnande och löpmeter.

Vissa experter menar dock att Chelsea inte ens kommer att hamna på topp fyra.
Det finns på samma sätt saker som talar för att det är en rimlig profetia.
Chelsea har var samma ålderstigna backlinje med Branislav Ivanovic, Gary Cahill och John Terry. César Azpilicueta var inte så trygg defensivt att han övertrumfade sina brister offensivt. På mitten var Nemanja Matic inte den koloss han var under hösten 2014. Eden Hazard var under isen och även om han fick ett lyft i slutet av våren och under EM så kanske han inte når upp till den skyhöga nivå han höll 2014/15.
Diego Costa är ett annat oskrivet kort. Blir han ens kvar? Får Chelsea loss Romelu Lukaku innan fönstret stänger lär Costa försvinna.

Det är som sagt många frågor som är obesvarade när det gäller Chelsea.
Jag är oerhörd nyfiken på Antonio Conte, såvitt jag kan bedöma en av världens bästa tränare. Jag tror att han lyckas med vilket lag han än tar. Frågan är hur lång tid han behöver innan han format ”sitt Chelsea”.

Tänkbar startelva:
Courtois – Ivanovic, Cahill, Terry, Azpilicueta – Fàbregas, Matic, Kanté – Willian, Costa, Hazard.
Nyckelspelare: Eden Hazard.
Håll ögonen på: N’Golo Kanté.

Nyförvärv:
Michy Batshuayi – Marseille, £33.2m
N’Golo Kante – Leicester, £32m

Förluster:
Mohamed Salah – Roma, £12m
Stipe Perica – Udinese, £3.2m
Charly Musonda – Real Betis, loan
Nathan – Vitesse Arnhem, loan
Lewis Baker – Vitesse Arnhem, loan
Mitchell Beeney – Crawley, loan
Nathan Aké – Bournemouth, loan
Jeremie Boga – Granada, loan
Tomas Kalas – Fulham, loan
Alex Kiwomya – Crewe Alexandra, loan
Reece Mitchell  – Chesterfield, free
John Swift – Reading, free
Marco Amelia – released
Tika Musonda – released
Kevin Wright – released
Baba Rahman – Schalke, loan

Kategorier Chelsea, Premier League

Conte ger PL än mer stjärnglans på tränarsidan

av Kalle Karlsson

Ytterligare en meriterad, etablerad tränare gör entré i Premier League.

Antonio Conte tar över Chelsea i sommar.
Nästa säsong blir det hjärnornas krig i England.

I tuffa tider får man försöka se det positiva. Greppa efter halmstrån om ni så vill.
Premier League har sedan länge tappat sin hegemoni i Europa-fotbollen. De bästa spelarna finns inte längre på öarna och ingen spelare från ligan fanns med i senaste FifPro XI.
Men topptränarna vallfärdar till Premier League.
Nästa säsong har vi Pep Guardiola i Manchester City, Jürgen Klopp i Liverpool, José Mourinho (?) i Manchester United och Antonio Conte i Chelsea.
Den sistnämnde blev bekräftad idag. Det var ingen nyhet då det varit på gång en längre tid, men inte desto mindre intressant.
Antonio Conte har skaffat sig en status som ett av världens mest eftertraktade tränarnamn.
Vi som minns honom som spelare i Juventus kommer ihåg en hårt arbetande mittfältare, tvåvägsspelare, som aldrig vek ned sig.
Som tränare har han tagit sig till ännu högre höjder.
Han började i Arezzo och via Bari, Atalanta och Siena tog han över Juventus 2011. 
Första säsongen slutade med stor succé och ligaguld. Sedan upprepade han bedriften två år i rad innan han tog över det italienska landslaget.
Antonio Conte beskrivs som en duktig inspiratör och man-manager. Han fick Carlos Tévez att prestera sitt livs fotboll och mig veterligen har han kunnat hantera alla sorters spelare i Juve. Han har själv berättat att han gärna värvar speciella karaktärer.

Hans fotbollsfilosofi är ofta debatterad. I Juventus formerade han ofta ett 3-5-2, men jag skulle inte stämpla honom som en 3-5-2-tränare. Tvärtom har han använt sig av många olika formationer: 4-4-2, 4-3-3, 4-4-2 (diamant), 4-2-4, 3-5-2. 
Det där med 4-2-4 är intressant. Antonio Conte själv hävdar att det i själva verket var ett enkelt, rakt 4-4-2.
Så här sa han för ett antal år sedan, enligt Juventusit:
– Det har varit för mycket snack om vårt sätt att spela. Det är faktiskt ett 4-4-2. Jag vet att udda saker ger heta diskussioner. Om jag istället sagt 4-4-2 istället för 4-2-4 i början hade vi inte pratat om ”innovation”. Det är ett normalt 4-4-2. I England använder sig många lag av den formationen, som täcker zonerna på planen på det bästa sättet, enligt mig.
Antonio Conte släppte tankarna på 4-2-4/4-4-2 när Andrea Pirlo anslöt.

Jag är inte så säker på att Conte tar med sig sin trebackslinje till Premier League. Den fungerar fint i Serie A där det traditionellt är mindre fokus på kantspel än i Premier League.
Antonio Conte förespråkar en mer direkt fotboll än den rent possession-baserade. Hans lag präglas av aggressivitet och högre press.
Vad han väljer för spelsätt i Chelsea? Det kommer att styras av vilka spelare klubben signar i sommar. Men om Antonio Conte får välja hämtar han nog in löpstarka tvåvägsspelare av samma snitt som Willian. Då kommer han ha fotbollsarbetare som kan utföra hans idéer som bygger på kollektivism och hårt arbete.
Det ska bli spännande att följa vad Antonio Conte kan uträtta i England.

Kategorier Chelsea, Premier League

Taktiska detaljer från helgen

av Kalle Karlsson

En felplacerad vänsterback som upphäver en offside. En vilsen högerback som är ännu mer offside i sitt positionsspel.
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på Chelseas kvitteringsmål.

Diego Costa kvitterade till 1–1 på tilläggstid i söndagens prestigemöte på Stamford Bridge. Anfallaren blev plötsligt helt ren med David De Gea och kunde runda denne och rulla in bollen.
Vid en första anblick var det lätt att skylla baklängesmålet på unge vänsterbacken Cameron Borthwick-Jackson som upphävde offside. Men tittar man närmare kan man se att fyra-fem Manchester United-spelare bör ta del av skulden.

0209United7Cameron Borthwick-Jackson ligger en meter nedanför övriga backlinjen.

Upprinnelsen till målet startade dock långt tidigare och blev sedan en kedja av händelser som mynnade ut i ett disorienterat United-försvar.

0209United3Inhopparen Memphis Depay tar ett orutinerat beslut och slår bort en boll i ett läge då han enkelt hade kunnat fördröja tiden.

0209United1När Chelsea ställer om är inte Memphis på plats så Chelsea hittar snabbt ut på sin vänsterkant. Där får mittbacken Chris Smalling ta löpningen ut mot kanten medan högerbacken Darmian täcker innanför. Här är det än så länge inget problem.

0209United2Problemet kommer i nästa moment när Darmian plötsligt får för sig att han ska återgå till sin högerbacksposition. I det här läget måste han spela klart situationen innan han skiftar position.

0209United4I det här läget när Daley Blind ödesdigert väljer att stöta (ytterligare en missbedömning) ska Darmian egentligen falla in snett bakom Blind. Hade han gjort det hade han tagit undan bollen. Istället befinner sig Darmian på fel sida (!) om Willian.

Nästa misstag handlar om mittfältarnas positionering. Michael Carrick spelar till vänster på det sittande mittfältet. Han följer Eden Hazard i rygg. Då måste Morgan Schneiderlin anpassa sin position och flytta tre meter åt vänster och överta Carricks yta. Schneiderlin blir stående och bollen får spelas in i den ytan han borde ha täckt.

0209United5Morgan Schneiderlin borde ha anpassat sin position utifrån Michael Carricks rörelse.

Så kontentan är att Cameron Borthwick-Jackson visserligen upphävde offsiden, men att flera spelare i Manchester United tog felbeslut vilket ledde fram till målet. Jag lägger en stor del av skulden på Darmian som övergav sin plats i mitten, trots att situationen var långt från över.
Det här med högerbackar som överger sin position är inget nytt fenomen i Manchester United. För två år sedan hade vi ett mål på samma arena där Rafael da Silva gjorde ett liknande misstag.

En era tar slut med Terry

av Kalle Karlsson

John Terrys tid i Chelsea är inne på sista kapitlet. När säsongen tar slut kommer han att fortsätta karriären, men inte i Chelsea och inte i Premier League, meddelade han på söndagen.
Med anledning av att Terrys avsked sker i samband med deadline day, då jag har fullt upp med annat, så bjuder jag på lite utdrag från min bok ”Kungar av Premier League”, som kom ut i augusti förra året. Det här är några sidor från kapitlet om John Terry.

—————————–

Han gick hela vägen från ungdomsleden till att bli lagkapten i en av världens ledande klubbar.
Hans karriär har kantats av skandaler, men inget kan sudda ut det faktum att han kommer gå till historien som en av Englands bästa försvarare genom tiderna.

Sedan den där junidagen 2003 när Roman Abramovitj tog kontroll över Chelsea har väldigt lite varit sig likt på Stamford Bridge.
Ryssens övertagande ritade om kartan i engelsk fotboll. Från att ligan bestått av två lag med realistiska chanser att vinna titeln, dök en tredje kille upp på skolgården, en uppstickare med större ekonomiska muskler än någon annan. Med hjälp av Abramovitjs pengar började Chelsea värva spelare på ett sätt som fotbollsvärlden inte skådat sedan AC Milans glansdagar på 1990-talet. Chelsea förändrades i grunden och blev en maktfaktor i Europa. Men under hela den här processen fram till idag har en sak varit beständig.
År efter år har John Terry styrt försvaret med samma obevekliga passion. Oavsett hur många utländska stjärnor som anlänt, oavsett hur mycket pengar som lagts ut, har han varit den obestridde ledaren, hjärtat och kulturbäraren som fansen kunnat identifiera sig med. När avundsjuka motståndarsupportrar gnytt om ”köpelag” har de kunnat peka på Terry som undantaget. Den egna produkten som slogs för klubbmärket. I Chelseas moderna historia går det inte att överskatta betydelsen av John Terry.

John George Terry föddes i Barking i östra London. Karriären inleddes i West Ham, dit han kom som tioåring. Tre år senare tog han steget till Chelsea och där har han blivit kvar. Som ungdomsspelare fick han lära sig den ”hårda vägen”. Som betjänt till de äldre spelarna.
– Jag har varit på den lägsta nivån i klubben. Jag har putsat skor, jag har städat toaletter, jag har varit bollpojke, jag har gjort allt skitgöra, har han berättat.
Det räckte inte med att städa toaletterna. Ibland beordrades han värma upp toalettsitsen (!) under kalla vinterdagar åt de äldre spelarna. När han putsade lagkaptenen Dennis Wises skor var han extra noggrann. Varje gång Wise gjorde mål fick Terry 25 pund i bonus, halva veckolönen som lärlingsspelare.
Det var ett sätt att härdas och John Terry härdades. Mer än någon annan.
Debuten i a-laget kom i oktober 1998 i Ligacupen mot Aston Villa. På träningarna skydde han inga medel för att slå sig fram. Han kastade sig hejdlöst in i dueller med lagkamraterna, inte alltid så uppskattat. Terry har berättat att han en gång hamnade i bråk med rumänen Dan Petrescu:
– Det var främst de utländska spelarna som inte gillade det. En gång tog Dan Petrescu strupgrepp på mig och sa: ”Vad håller du på med?”. Den förste som backade upp med var Wise: ”Om du har något att säga, säg det till mig, inte till de yngre spelarna”.
Det blev en kort utlåning till Nottingham Forest innan han etablerade sig i Chelsea säsongen 2000/01. Terry bildade då mittbackspar med franske världsmästaren Marcel Desailly. Efter säsongen valdes Terry till årets spelare i Chelsea. Från det året var det uppenbart att han skulle bli en hörnsten i klubben.

När John Terry väl tagit en ordinarie plats gick utvecklingen fort. Tränaren Claudio Ranieri hade nästan en ny startelva efter det att Roman Abramovitj stigit in sommaren 2003 och shoppat loss. Två engelska spelare fick betydelsefulla roller: John Terry i försvaret och Frank Lampard på mittfältet. Tillsammans skulle de utgöra centrallinjen under det kommande decenniet.
Det var under det här året som John Terry tog steget från att vara lovande till att bli en av ligans bästa försvarare. När Marcel Desailly var borta fick Terry bära lagkaptensbindeln. Då Marcel Desailly lade skorna på hyllan 2004 och José Mourinho tog över som ny manager fick Terry ta över bindeln permanent.
Den säsongen, 2004/05, är John Terrys bästa. Chelsea vann ligan och satte rekord i minst antal insläppta mål under en Premier League-säsong (15). Den främsta anledningen var att José Mourinho fick hela laget att arbeta effektivt i defensiven, men rekordet hade aldrig varit möjligt utan John Terry i de bakre leden.
När året var slut och Chelsea hade säkrat sin första ligatitel på 50 år valdes John Terry av spelarkollegorna till årets spelare i England. Han blev den förste – och är fortfarande den enda – försvararen som vunnit priset sedan Paul McGrath 1993.
– Det känns otroligt och är den finaste utnämningen att röstas fram av spelarna som du möter vecka ut och vecka in, sa John Terry när han mottog utmärkelsen.

När John Terry stod på toppen av sin karriär var han den ultimata försvararen. Engelsmannen var ett monster i luftrummet, kompromisslös i närkampsspelet och hård som granit. Det John Terry saknade i snabbhet kompenserade han med en osedvanlig förmåga att läsa spelet. Positionsspelet var nästintill prickfritt och han tog alltid på sig rollen att styra de övriga i backlinjen. Tack vare en funktionell teknik var han bättre med fötterna än andra defensivt lagda mittförsvarare.
– En femtioprocentig John Terry är bättre än en hundraprocentig italiensk försvarare, har Chelseacoachen Ray Wilkins sagt.
Den unika styrkan i huvudspelet gjorde Terry till ett giftigt offensivt vapen. 34-åringen har runt 60 mål för Chelsea, trots att han aldrig slagit frisparkar eller straffar. Målen följer samma mönster: En fast situation, en Terry som störtar fram och nickar in bollen.

Hans främsta egenskap är dock något som kännetecknar många av de största försvararna: Inställningen. Han ville alltid försvara sitt mål till vilket pris som helst. Likt en Börje Salming har han gjort förmågan att täcka skott i fotboll till en konstart. Hans täckning med ryggen/bakhuvudet, liggandes (!), mot Slovenien i VM 2010 är klassisk.
– För Terry vore det en ära att dö på planen. Du skulle behöva döda honom, men han kanske skulle fortsätta spela ändå, sa Luiz Felipe Scolari, som ledde Chelsea 2008/09.
John Terry var ett aktat namn i fotbollsvärlden. Åren 2005–2009 var han med i FIFPro World XI, elvan som röstas fram av spelarkollegorna.

Den 21 maj 2008 hade John Terry kunnat skriva det finaste kapitlet i Chelseas historia. Laget hade spelat sig fram till Champions League-finalen i Moskva, hämtat upp 0–1-underläge och tagit matchen till straffar. Cristiano Ronaldo hade bränt sin straff och John Terry hade chansen att avgöra i den femte omgången. Kaptenen, ledaren, legendaren, han som putsat skor och skurat toaletter på sin väg fram till Chelseas a-lag, kunde skjuta hem CL-bucklan till klubben han älskar. Allt var som en saga.
John Terry halkade. Bollen gick i stolpen ut. Terry grät när Edwin van der Sar räddade Nicolas Anelkas straff och Manchester United säkrade segern. Det var förståeligt. En sådan chans kommer inte igen.
John Terry behöll matchtröjan från den kvällen i en egen monter intill sin prissamling. Som en påminnelse om att han var tvungen att vinna Champions League. Han lyckades, på ett än mer otippat sätt.

* För att fortsättningen av kapitlet om John Terry och 43 andra profiler från Premier League-eran så finns boken att köpa i nätbutikerna, exempelvis Adlibris, eller i bokhandeln:
https://www.adlibris.com/se/sok?q=kungar+av+premier+league
Eller som e-bok:
http://www.bokus.com/bok/9789127144453/kungar-av-premier-league/

Kategorier Chelsea, Premier League

Done deals, 29-30 jan

av Kalle Karlsson

Här tittar vi närmare på några spelaraffärer senaste dagarna.

Mario Suárez, från Fiorentina till Watford
Pris: Ca 4 miljoner pund.
Kommentar: Suárez är nog mest känd från tiden i Atlético Madrid där han spelat i två olika sejourer. Där gjorde han sig känd som en hård, nyttig defensiv mittfältare. Det är lite förvånande att han inte gjorde större avtryck i Fiorentina.
Betydelse för laget: Watford har ett bra mittfält med Capoué och Watson, men det behövs alternativ och där blir Suárez viktig.
Tänkbar startelva med Mario Suárez:
Gomes – Nyom, Britos, Cathcart, Aké – Behrami, Capoué, Suárez, Jurado – Deeney, Ighalo.
Värvningsbetyg: 2/5.

Patrick Bamford, från Chelsea till Norwich
Pris: Lån.
Kommentar: Det var många som hade stora förhoppningar i Chelsea på denne unge anfallare, men Bamford lånades ut till Crystal Palace utan att få speltid och nu blir det ny utlåning till Norwich. Det är möjligt att han får fler chanser här. Behöver speltid nu.
Betydelse för laget: Norwich har förstärkt sin offensiv med köpet av Steven Naismith. Denne kommer dock få utgå från kanten så Bamford har en funktion att fylla – som utmanare till Mbokani i strikerrollen.
Tänkbar startelva med Patrick Bamford:
Ruddy – Martin, Whittaker, Bassong, Brady – Howson, Tettey, Dorrans, Naismith – Hoolahan – Bamford.

Alberto Paloschi, från Chievo till Swansea
Pris: Ca 8 miljoner pund.
Kommentar: Paloschi kom fram som ung talang i Milan, men lyckades aldrig etablera sig där. Istället blev det Parma och sedan sejourer i Genoa och Chievo. Nu återförenas han med sin forne tränare Francesco Guidolin.
Betydelse för laget: Swansea har haft fasligt svårt att göra mål hittills under säsongen. Laget är i akut behov av en målgörare och Paloschi har åtta mål på 21 matcher i Serie A denna säsong. Viktigt tillskott.
Tänkbar startelva med Alberto Paloschi:
Fabianski – Rangel, Williams, Fernández, Taylor – Britton, Ki – Ayew, Sigurdsson, Routeledge – Paloschi.
Värvningsbetyg: 3/5.

Alexandre Pato, från Corinthians till Chelsea
Pris: Lån.
Kommentar: Patos stjärna har dalat på fotbollshimlen sedan debuten i AC Milan då han spåddes bli nästa storspelare i Europa. Hans agenter har jobbat hårt för en ny chans i någon av toppligorna och nu får han en gyllene möjlighet i Chelsea. Potential finns, men Pato har varit skadebenägen.
Betydelse för laget: Chelsea behöver en injektion offensivt, en spelare som kanske kan ge nyttig konkurrens och få spelare som Eden Hazard att vakna.
Tänkbar startelva med Alexandre Pato:
Courtois – Ivanovic, Zouma, Terry, Azpilicueta – Mikel, Fàbregas – Willian, Oscar, Pato – Costa.

Sandro, från QPR till West Bromwich
Pris: Lån.
Kommentar: Sandro var en av Premier Leagues bästa defensiva mittfältare innan skador hindrade hans karriär. Efter en misslyckad sejour i QPR får han nu en ny chans i Premier League.
Betydelse för laget: West Bromwich har saknat en städare på mittfältet eftersom Claudio Yacobs form har varit ojämn. Hittar Sandro tillbaka till närheten av den nivå han höll i Tottenham så borde han bli ett bra komplement till Darren Fletcher.
Tänkbar startelva med Sandro:
Foster – Dawson, McAuley, Olsson, Evans – Sessègnon, Fletcher, Sandro, McClean – Gardner – Rondón.

Övriga affärer:
Mike Williamson, från Newcastle till Wolverhampton

Sida 1 av 14
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB