Arkiv för kategori Chelsea

- Sida 2 av 14

Arsenal blir inte av med Chelsea-spöket

av Kalle Karlsson

Arsenal gjorde ”en Arsenal”.
När de väl hade chansen att rycka ifrån Manchester City i tabelltoppen så blev det pannkaka av alltihop.

Arsenals fans njöt igår när Manchester City tappade viktiga poäng borta mot West Ham. ”Gunners” hade chansen att skaffa sig ett ännu bättre slagläge genom seger på söndagen, men det gick inte att ta ut något i förskott med tanke på motståndet.
Chelsea har varit Arsenals mardrömsmotståndare i Premier League det senaste decenniet. Vissa trodde kanske att spöket skrämdes i väg tack vare segern i Community Shield i augusti, men icke.
Chelsea vann mötet på Stamford Bridge i höstas komfortabelt och man fick en tämligen enkel resa mot tre poäng idag också.

Söndagens triumf underlättades förstås av situationen i den 18:e minuten. Det röda kortet blev helt och hållet matchavgörande, men här måste vi lyfta på hatten för Willian. Chelseas överlägset bästa spelare den här säsongen drev upp bollen med fart och kvalitet och släppte sedan passningen i exakt rätt ögonblick och med exakt rätt hårdhet för att Diego Costa skulle få gata fram mot målet. Bra spelare skapar bekymmer för sina motståndare och det var vad Willian gjorde. Per Mertesacker hamnade på efterkälken, glidtacklade, tajmade fel – och blev utvisad.
Arsène Wenger tog då beslutet att ta ut formstarke anfallaren Olivier Giroud för att få in Gabriel som mittback. Idiotiskt taktikdrag? Nja, men väl fel med facit i hand.
Det var relativt enkelt att se vad tanken var bakom det bytet, men det blev en matchbild som gav Wenger fel. Arsenal hade svårt att få fast bollen och där hade Giroud så klart varit nyttig med sitt targetspel.
Mitt drag – med facit i hand då det alltid är simpelt att verka ”smart” – hade nog varit att ta ut Joel Campbell och behållit Theo Walcott i sin kantroll. Eller plockat av Mesut Özil. Precis som Arrigo Sacchi gjorde i VM 1994 mot Norge då han bytte ut Roberto Baggio, då världens bäste spelare, och gick hem med en 1–0-seger. Vissa spelare passar inte så bra att spela i numerärt underläge och Özil är en av dem.

Nåväl, Chelsea fick den här matchen precis dit man ville. Först utvisningen och sedan 1–0 bara fem minuter senare när Branislav Ivanovic slog ett inspel som Diego Costa vinklade i nät.
Det går att diskutera Arsenals försvarsarbete här, men jag lastar varken på Gabriel eller Mesut Özil (som befann sig centralt istället för på kanten) utan på Laurent Koscielny som givetvis har ansvar för att stänga zonen vid första stolpen.
Arsenals uppförsbacke med underläge både numerärt och målmässigt blev för tuff.
De hade lite chanser andra halvlek, men Chelsea stod emot. Mycket tack vare starkt backspel av firma Kurt Zouma/John Terry och fint mittfältsspel av John Obi Mikel och Nemanja Matic (som jag varit så kritisk mot).
Mikel är som en katt; han har nio liv. Killen har varit uträknad massor av gånger och man har trott att han skulle lämna för flera år sedan eftersom han inte tagit en ordinarie tröja. Men sedan Guus Hiddink tog över har Mikel fått större och större ansvar.
En annan som imponerade var Cesc Fàbregas. Spanjoren var medioker i höstas, men han har varvat upp senaste veckorna och idag fick han tid och utrymme att dominera.

Vad den här segern betyder för fortsättningen är helt omöjligt att sia om. Chelsea borde få ett lyft av den här segern, men de har tagit många andra vinster den här säsongen där de ”borde” ha fått ett lyft som sedan uteblivit.
Arsenal har tre raka matcher utan seger, en liten svacka. Arseblog sammanfattade det bäst på Twitter: ”January is the new November”.
Kanske är det så enkelt.

***
Leicester leder Premier League med tre poäng efter 23 omgångar. Läs den meningen en gång till. Det är svårt att ta in.
Jag trodde att deras smekmånad skulle ta slut i september. Nu är vi snart i februari. Jag sa innan jul att jag trodde att de skulle räcka till en fjärdeplats eftersom de jagande lagen är för svaga. Men det kanske, kanske, kanske kan räcka till mer än så? En tredjeplats och en direktbiljett till CL? En förstaplats?! Det går inte att utesluta någonting längre.

DET HÄR ÄR EN PLUS-ARTIKEL

Plus-special: Chelseas försvarsproblem

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare. Denna omgång har jag synat Chelsea. Matchen (Everton hemma) En bra, kvalitativ första halvlek där Everton hade det mesta av bollinnehavet. Lagen hade varsin bra målchans, Willian tvingade Tim Howard till en kvalificerad...

Läs hela artikeln - köp Plus här!

Fall framåt – men räcker det för van Gaal?

av Kalle Karlsson

Den vinstlösa sviten förlängdes. Ändå var känslan att Manchester United tagit ett litet steg framåt.
Räcker det för att rädda jobbet för Louis van Gaal?

Det var en match med ödesstämpel ikväll på Old Trafford. Manchester United kom med sju matcher utan vinst i alla turneringar. Chelsea har ännu större problem.
Visserligen har de en ny tränare i Guus Hiddink som potentiellt skulle kunna ge en boost, men stämningen runt klubben är splittrad. Förtroendekrisen mellan supportrarna och spelarna är total.
Så det var ytterst intressant att se hur lagen skulle ta sig an den här matchen. Skulle det bli med försiktighet av rädsla för att åka på en ny förlust? Eller skulle de släppa loss och gå för seger?

Manchester United tryckle gasen i botten från start. Juan Mata träffade ribban och Anthony Martial sköt ett skott i insidan av stolpen. Däremellan hade John Terry tvingat David De Gea till en svettig räddning efter hörna.
Manchester United var rakare och snabbare än tidigare. Det var tydligt att de ville gå framåt på ett helt annat sätt än tidigare i höstas. Det var som om Louis van Gaal till slut gjorde avsteg från sin ”philosophy” och sa till spelarna: ”Ut och ha roligt”.
Istället för det låsta positionsspelet på offensiv tredjedel fick vi se löpningar utan boll och en Anthony Martial som fick använda sin snabbhet.
Hemmalaget gjorde det mesta i första halvlek utom mål.
De fick viss hjälp av gästerna, det ska sägas. Chelsea var lika delat på planen som på utanför. Jag tyckte att de framstod som oorganiserade och udden framåt var påtaglig utan avstängde Diego Costa.

I andra halvlek fortsatte Manchester United att föra spelet. Ander Herrera fick ett jätteläge att avgöra (jätteräddning av Thibaut Courtois), Nemanja Matic bjöd på den allra bästa Chelseachansen (uselt avslut).
Wayne Rooney, förvånansvärt pigg, hade en gyllene möjlighet att sätta segermålet i slutminuterna, men sköt över efter ett fint inlägg från Cameron Borthwick-Jackson.
Det var inget resultat som lagen behövde. Chelsea kan väl hävda att en poäng borta är okej, men med tanke på vilka resultat Manchester United radat upp på sistone har det väl sällan funnits ett bättre tillfälle att komma till Old Trafford.
Manchester United visade visserligen att spelarna fortfarande är beredda att fajtas för sin tränare, men ytterligare en 0–0-match var inte var laget behövde. Avståndet till topplagen har ökat ytterligare.

Manchester United gjorde en av sina bättre insatser rent spelmässigt, men det säger ändå något om hur kravbilden har förändrats. Nu ses 0–0 hemma mot laget som ligger tre poäng ovanför nedflyttning som ett framsteg.
I Chelsea började Eden Hazard bra, men såg tröttkörd ut i andra halvlek. Oscar var misslyckad och John Obi Mikel hade alldeles för dålig adress i passningsspelet. Guus Hiddink har en hel del att jobba på. Fantasin och de offensiva kombinationerna som syntes mot Sunderland lyste med sin frånvaro.

***
Mesut Özil till Olivier Giroud, klackskarv tillbaka till Özil och mål.
Kände bara för att bryta av med lite fotbollsporr.

***
Louis van Gaal sa efter matchen att han inte hade några planer på att avgå.
Det kan jag förstå, han tog insatsen idag som ett bevis för att spelarna fortfarande tror på honom. De slet onekligen och hade de gett upp hade de inte höjt sig så markant. Men räcker det?
Men faktum är att det här var åttonde raka matchen utan seger. Dagens match förändrar inte det faktum att Louis van Gaal inte bör få förtroendet att spendera januaribudgeten.

Därför klarar inte Mourinho mer än tre år i samma klubb

av Kalle Karlsson

José Mourinho fick igår lämna Chelsea. Detta efter en katastrofal höst där laget ligger en poäng ovanför nedflyttningsstrecket.
Hur kunde det gå så illa, är det många som undrar.
Men egentligen borde vi inte ha varit förvånade. Tredje säsongen är en kritisk punkt för alla tränare. Än mer för José Mourinho.

Till slut fanns ingen annan lösning. Det spelade ingen roll att Chelsea pratat om långsiktighet. Det spelade ingen roll att José Mourinho själv pratat om att han ”kommit hem” och att han var redo att skapa en dynasti som skulle vara ”över tio år”.
Igår fick han sparken. Det är bara ett halvår sedan han förlängde kontraktet med fyra år. Han hade då avslutat en framgångsrik säsong där han rattat Chelsea till en ny ligatitel.
När han återvände sommaren 2013 stod Londonlaget inför en generationsväxling. José Mourinho sa att hans unga spelare inte var redo första året, men år två, då skulle de vinna ligan. Han fick rätt. Chelsea dominerade Premier League så kraftigt första halvan av förra säsongen att de hade råd att slå av på takten under våren.
José Mourinho hade gjort det igen. Tränargeniet från Setúbal var född vinnare. Efter att ha vunnit ligatiteln i alla stora klubbar han verkat i sedan uppdraget i Porto hade han återvänt till Chelsea och lyft dem till toppen igen efter fem titellösa år.
Var han redo att skapa en dynasti nu, bli en tränare som byggde på lång sikt?
Nej, han var inte det. Inte den här gången heller.

Jag tror egentligen inte att vi behöver fler analyser kring José Mourinho. Vi och andra medier världen över hann med det mesta igår när beskedet kom (ni kan se 20 minuters snack från vår live-tv-sändning nedan).

Det jag tycker är allra mest intressant är diskussionen varför José Mourinho inte klarar att stanna i ett lag på längre sikt. Att det är så är ett faktum och det har vi konstaterat många gånger tidigare. Han lämnade Porto efter 2,5 år. Han lämnade Chelsea efter drygt 3 år. Han lämnade Inter efter 2 år. Han lämnade Real Madrid efter 3 år. Han lämnar nu Chelsea igen efter drygt 2 år.
Varför?
Han har kallats en lagbyggare snarare än en klubbyggare. Men vad är det som gör att han inte klarat att hantera ett lag längre än tre år?
Eftersom det alltid är svårt för oss utomstående att bedöma tränares insatser har vi genom åren fått ägna oss åt gissningar. Den spridda uppfattningen har varit att José Mourinho sliter ut sina spelare fysiskt och mentalt. Fysiskt har vi bevis på; Chelsea hade nio spelare som startade 28 ligamatcher eller fler förra säsongen. Det var avsevärt fler än något annat topp 6-lag.
Men mentalt har vi inga bevis för den tesen. Vi har trott, men jag har aldrig hört någon spelare bekräfta de tankarna förrän igår. Då pratade den före detta Chelseaanfallaren Demba Ba i fransk radio. Han sa att det var ”utmattande att jobba under Mourinho, även om det bara handlade om en säsong”. Demba Ba pratade om hur humöret svängde kraftigt vid förluster.
– När han förlorar känner han att himlen har rasat ned.
Med tillägget att José Mourinho tar det personligt. Allt handlar om honom.
Spelare har berättat, enligt The Times, att Mourinho kräver lojalitet för honom lika mycket som för Chelsea. Han insisterar på att spelarna ska gå ut i krig för honom.
Vissa tar till sig portugisens karisma, inställning och noggrannhet. För andra blir det uttröttande.
När José Mourinhos ledarskap samtidigt bygger på att skapa en ”vi-mot-världen”-mentalitet blir det än mer pressande att vara spelare under honom. José Mourinho ser ett möjligt krig i allt. Den hållningen fungerar ett tag. Under en kort period på ett-två år kan det ge en spelargrupp som är beredd att springa genom väggar. Men efter två år krackelerar fasaden.

Den store ungerske tränaren Béla Guttmann, som vann Europacupen med Benfica två år i rad 1961-1962, sa att det ”tredje året är kritiskt”. Som tränare är det en avgörande tid då det är svårt att få samma gehör för sina idéer. Guttmann menade att man under tredje året måste byta ut antingen tränaren eller en del av spelartruppen.
Jonathan Wilson gör en annan intressant iakttagelse i magasinet Blizzard varför José Mourinhos byggen rämnar efter två-tre år. Wilson skriver att lag som bygger sitt fotbollstänk på att neutralisera motståndaren snarare än att skapa själva har svårare att bygga dynastier. Det var likadant för Helenio Herrera i Inter på 1960-talet.
Det där är intressant, tycker jag. Du kan göra ”en Mourinho”, bygga en vi-mot-världen-mentalitet, parkera bussen och vinna stora titlar. Men du kommer aldrig bygga något hållbart med den metoden.
José Mourinho har sedan han blev huvudtränare främst byggt sin filosofi på en reaktiv fotboll. Hans lag har ofta fallit ihop efter att han lämnat. Inter är ett exempel där Rafael Benítez fick plocka upp spillrorna av en mentalt sargad trupp.

Med facit i hand är det lätt att dra slutsatser. Jag var inte övertygad i somras om att Chelsea behövde göra tunga värvningar, men nu när vi vet att spelartruppen hade tappat gnistan så var tillskott nödvändiga. Med en ny anfallare i toppklass hade Diego Costa kanske känt konkurrensen, vilket hade medfört att han inte återvänt överviktig till försäsongen.
José Mourinho märkte i våras att Chelsea börjat tappa kraft. Av den anledningen fick de en veckas längre ledighet och en lägre belastning på försäsongen. Det verkar inte ha gett önskad effekt.
Chelsea värvade ingen given startspelare i somras. Klubben hämtade in Asmir Begovic som andramålvakt till Thibaut Courtois, Baba Rahman som vänsterbacksalternativ, Kenedy som påläggskalv och Pedro som start-/rotationsspelare. José Mourinho hade i ett tidigt skede identifierat John Stones och Paul Pogba som önskenamn.
Han gav tidigt på hösten ”stick” till klubbledningen om de uteblivna värvningarna.

José Mourinhos svansföring där han svingar vilt om allt från uteblivna straffar, bollpojkar, spelschema, domarbasen och egna lagläkare bygger på att laget är framgångsrikt. Vinner man matcher kan man göra i princip vad som helst.
Men börjar förlusterna rada upp sig står man sig slätt.
José Mourinho fick erfara det mer än någon.
Han har försökt lyfta underpresterande spelare med alla medel under hösten. Han har bänkat spelare, han har bytt in och bytt ut Nemanja Matic i samma match. Han har både hyllat och kritiserat Eden Hazard. Han har pratat om ”råttor i omklädningsrummet”. Inget har fungerat.
När han efter matchen mot Leicester i måndags, inför tv-kamerorna, sa att han ”blivit förråd” av sina spelare blev det dödsstöten.
José Mourinho lämnar Chelsea och den här gången kommer han inte att komma tillbaka.
Det blev ingen dynasti.
Det finns saker som talar för att det aldrig kommer bli det i hans fall.

Kategorier Chelsea, Premier League

Live-tv: Mourinho sparkad

av Kalle Karlsson

José Mourinho har fått sparken från Chelsea. Vi fick beskedet i dag när vi spelade in den andra delen av Sportbladets Premier League-podd. Vi hann med lite Mourinho-snack innan vi gick på live-tv där vi analyserade hans fiasko i höst och kandidaterna som ryktas ta över. Du ser sändningen här:

Kategorier Chelsea, Premier League
DET HÄR ÄR EN PLUS-ARTIKEL

Plus-special: Varför har Chelseas försvar havererat?

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare. 
Denna omgång har jag synat Chelsea. Matchen (Leicester borta) Det var ett topplag som ställdes mot ett bottenlag igår på King Power Stadium. Hade någon för fem månader sedan sagt att Leicester skulle...

Läs hela artikeln - köp Plus här!
Kategorier Chelsea, Premier League

Fynden som lyfter Leicester

av Kalle Karlsson

Hela hösten har vi tagit dem med en nypa salt.
Leicester leder ligan. So what, typ?
Det går inte längre. Leicester leder ligan efter 16 omgångar. Deras orealistiska dröm att nå en Champions League-biljett känns fullt rimlig.

Jag har varit en av pessimisterna, det ska erkännas.
Man har ju en del empiri att stödja sig emot när man tvivlar på att en uppstickare ska kunna slå sig in i toppen i Premier League.
Senaste åren har det alltid funnit ett skrällag på hösten som hotat toppklubbarnas hegemoni. Newcastle, West Bromwich, Southampton, West Ham, till och med Hull City under Phil Brown var uppe och bråkade i täten om vi går tillbaka några år.
Ingen av dem har hållit distansen ut. Ingen har kunnat slå sig in på topp fyra.
Så nu i höst när Leciester överträffat allas förväntningar så har jag varit snabb med att tona ned förhoppningarna om att få se sensationen bli ett faktum.
Men för varje vecka har Leicester klarat test efter test. För två veckor sedan konstaterade vi att Leicester gick in i en tuff period med idel svåra matcher på programmet. Min känsla var att laget skulle få bekänna färg, komma ned på jorden och att den där avlägsna drömmen skulle framstå som just en dröm.
Facit efter tre av dessa tuffa matcher: Sju poäng av nio möjliga.
Det är sanslöst imponerande.
Sky Sports konstaterade att Leicester, statistiskt, har 97 procents chans att sluta på topp fyra. Det var redan före matchen idag.
Alltmer talar för ett mirakel av sällan skådat slag i den moderna toppfotbollen.

Jag har trott att Leicesters brist på eget offensivt spel ska fälla laget i det långa loppet, men denna Premier League-säsong när kvalitén är lägre än tidigare (?), har Claudio Ranieris taktik fungerat perfekt.
Sitt lågt med ett disciplinerat positionsförsvar – och ställ om snabbt med hjälp av ligans bästa omställningsspelare.
Jamie Vardy nöjde sig med att gå mållös i en match. I den första halvleken tog han löpningen i exakt rätt ögonblick och stötte han in ett perfekt inspel från Riyad Mahrez.
Och Mahrez, ligans hetaste spelare i höst, underströk den tesen när han ordnade 2–0 i andra halvlek. Mahrez tog ned en crossboll, vrickade lite hit och dit med César Azpilicueta innan han skruvade in ett skott i bortre hörnet bakom en chanslös Thibaut Courtois.
När Marseille fick möjlighet att värva Riyad Mahrez i januari svarade presidenten Vincent Labrune: ”Ingen spelare i Leicester kan väl förstärka oss i Marseille?”.
Vi kan nog utgå att han ångrar sig nu.
Riyad Mahrez är den typen av värvning som kommer beskrivas som superfynd. Han kostade fem miljoner kronor. Samtidigt har offensiva spelare värvats för hundratals miljoner kronor utan att prestera en tiondel av vad Mahrez gjort i höst.
Men trots Mahrez uppvisning blev jag ”kär” i en annan spelare ikväll.

N’Golo Kanté köptes till Leicester från lilla Caen i franska ligan. Den här hösten har allt ljus fallit på den fantastiska duon Vardy och Mahrez. Men Kanté framstår mer och mer som en nästan lika viktig spelare.
Den lilla centrals mittfältaren kanske framstår som en ”mini Makelélé”, men han har ett större register än så. Visserligen är hans främsta egenskap hans bollvinnande – jag höll inte räkningen på hur många bollar han samlade upp ikväll. Men han har också en rörlighet och ett tvåvägsspel som gör honom till en box-to-box-mittfältare. 24-åringen är klok i passningsspelet, notera den yttersida han slår i upprinnelsen till 1–0-målet ikväll mot Chelsea.
Fullträffarna på transfermarknaden har lagt grunden till Leicesters succé.
N’Golo Kanté, köpt för cirka 80 miljoner kronor, är ett av säsongens fynd i fotbolls-Europa.

DET HÄR ÄR EN PLUS-ARTIKEL

Plus-special: Mourinho återgår till SIN fotboll

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
 Denna omgång har jag synat Chelsea. Matchen (Tottenham borta) Pressen på José Mourinho hade lättat en smula efter två raka segrar. Det var första gången på länge som Chelsea gick in i en...

Läs hela artikeln - köp Plus här!
Kategorier Chelsea, Premier League

Londonderby utan spets

av Kalle Karlsson

Varsin poäng i söndagens tidiga Londonderby mellan Tottenham och Chelsea. Det var logiskt efter en jämn, tät batalj där spetsen saknades.

Toby Alderweireld sa inför matchen att Tottenham behövde besegra Chelsea hemma för att vinna ligatiteln. Bara att Spursspelare pratar i ordalag om ligatitlar säger en del om vilken utveckling laget har genomgått.
Mauricio Pochettino fick klara sig utan jättetalangen Dele Alli. Istället blev det ett mittfält med Mousa Dembélé bredvid Eric Dier, Christian Eriksen som tia och Ryan Mason till höger.
I Chelsea valde José Mourinho att sätta Diego Costa på bänken och spela Eden Hazard som spets. Det var en ren kontringsuppställning och Chelseas anfall handlade mycket om kontringar.
Det var i första halvlek som lagen hade de bästa lägena, Eden Hazard nickade strax över och Heung-Min Sons nick klarades av Asmir Begovic.
Chelsea såg piggare och rappare ut än tidigare. Nu fanns åtminstone en idé med omställningsspelet. Dock saknades kvaliteten i avsluten hos båda lagen. Att Diego Costa inte fick hoppa in väcker nya frågor om relationen mellan anfallaren och José Mourinho.

Ju längre matchen led, desto mer framstod det som en 0–0-match. Sista 20 minuterna var lagen för rädda om poängen för att gå fram och riskera något. Så det som redan var en match som präglades av kamp utvecklades till en slutkvart som bara bestod av dueller och oordnat anfallsspel.
Det blev mållöst och kontentan är att Tottenham ska vara mest nöjt. Den förlustfria sviten är intakt och tack vare resultatet behåller de avståndet till Chelsea i tabellen. Samtidigt riskerar José Mourinhos gäng riskerar att hamna än längre efter tätstriden om Arsenal och Liverpool vinner idag.

***
Toby Alderweireld utsågs till man of the match och belgaren var bra igen. Men bäst i mitt tycke var Mousa Dembélé.
Mittfältaren som tidigare var så ineffektiv har nu fått fram de där egenskaperna han demonstrerade i Fulham. Dembélé har varit en av ligans bästa mittfältare senaste två månaderna.

Sida 2 av 14
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB