Arkiv för kategori Everton

- Sida 1 av 6

Han kan vara årets fynd i Premier League

av Kalle Karlsson

Det var många dyra mittfältare som inhandlades till Premier League i somras.
Vem som imponerat mest av nyförvärven hittills?
En som knappt diskuterades överhuvudtaget inför säsongen.

Idrissa Gueye köptes till Aston Villa förra sommaren. Han visade glimtar av oförlöst kvalitet i de inledande omgångarna men sedan drogs han ned i takt med att laget underpresterade. Att han hade intressanta egenskaper som skulle komma bättre till användning i en bättre omgivning gick dock att ana.
Innan fönstret hade slagit igen i somras hade Manchester United lagt en miljard kronor på Paul Pogba, Chelsea runt 400 miljoner kronor på N’Golo Kanté, Arsenal cirka 430 miljoner kronor på Granit Xhaka.
Everton behövde bara betala 7 miljoner pund, cirka 90 miljoner kronor, för Idrissa Gueye. Men det kan visa sig vara en mittfältare som kan nå upp i samma nivå som de bästa i ligan.

Everton har inlett ligan med tre vinster och ett kryss och Idrissa ”Gana” Gueye, 26, är den spelare som imponerat mest på mig. Faktiskt mest av alla ”sittande” mittfältare i Premier League.
Igår mot Sunderland underströk han igen att han är en ”all action”-mittfältare med ruggigt hög högstanivå. Han vann bollar, fördelade bollar och rörde sig över stora ytor. Gueye var dominant i första halvlek när Evertons spel hackade lite och ännu bättre i andra halvlek när laget var överlägset på Stadium of Light. Han överglänste till och med tremålsskytten Romelu Lukaku. Senegalsen Gueye hade 95 i passningsprocent trots att han ständigt hittade intelligenta spel framåt.
– Lukaku gjorde hattrick och kommer att få rubrikerna, men Gueye var min man of the match, sa Ronald Koeman efteråt.

För Aston Villa-fansen är Gueyes succé ytterligare ett hårt slag för en klubb som numera huserar på 17:e plats i Championship. När han värvades till Birminghamlaget skrev parterna in en klausul som gjorde att han fick lämna för 7,1 miljoner pund vid en eventuell nedflyttning. Det framstår idag som ett ödesdigert beslut eftersom prislapparna skjutit i höjden och han redan nu, en månad in på säsongen, är värd nästan tre gånger så mycket.
Idrissa Gueye har gjort flest tacklingar (15) hittills av alla spelare i ligan och igår krönte han en fantastisk insats med ett väl avvägt inlägg till Romelu Lukakus 1–0.
Evertonfansen var otåliga i somras och det pyrde ett missnöje över uteblivna storvärvningar fram till dess att Yannick Bolasie blev klar (Bolasie var också riktigt vass igår).
Köpet av Idrissa Gueye, 26, kan visa sig vara ”årets N’Golo Kanté”. Det vill säga en mittfältare som köps för billigt och sedan utvecklas till en av ligans allra bästa i sin position.

Nedräkning, del 8 – Everton

av Kalle Karlsson

Everton har stärkt sin organisation, men spelarmaterialet riskerar att vara sämre än ifjol.

När Farhad Moshiri köpte 49,9 procent av aktierna i Everton i våras gick det lite under radarn. Trots att ordföranden och ägaren Bill Kenwright letat i tio år efter en investerare blev det inga större rubriker utanför Evertonkretsar.
Everton hade låg i tabellens ingenmansland, långt från toppstriden och tillräckligt säker mark för att inte bli indraget nedåt. Snacket handlade om Leicesters fantastiska sensation som var på väg att bli verklighet.
Men Farhad Moshiris entré i klubben är nog det som på sikt behövs för att skaka liv i en klubb som behöver en injektion.

Everton har gjort det bra senaste decenniet som vid upprepade gånger har skuggat toppskiktet trots betydligt mindre resurser. Men varje gång de nosat på toppen har de slagit i ”glastaket”. Det har varit svårt att ta nästa steg med en uråldrig arena och utan externt kapital.
Farhad Moshiris första drag när han klev in i Everton blev att göra sig av med Roberto Martínez och locka över Ronald Koeman. Everton erbjöd den dubbla lönen mot vad Koeman hade Southampton och betalade runt 5 miljoner pund i kompensation till Saints.
Farhad Moshiri gjorde även ett djärvt försök att värva Sevilla legendariske sportchef Monchi. Det gick inte så det fick bli Leicesters scoutchef Steve Walsh istället. Han har nu fått rollen director of football så Everton har onekligen börjat bygga en ny struktur utanför planen.
Kan han inom en treårsperiod leverera en ny arena så är det Evertons första steg mot en ny storhetstid.

På planen gick klubben in i den här sommaren med risken att förlora ett par av sina största namn. I veckan blev John Stones klar för Manchester City, en affär värd 50 miljoner pund. Romelu Lukaku uppges fortfarande intressera Chelsea och där kan Everton casha in ytterligare 50 miljoner pund.
Everton handlade snabbt efter Stones-tappet då man hämtade in Ashley Williams från Swansea. 12 miljoner pund för Williams som varit en av Swanseas bästa spelare senaste åren och som gjorde ett starkt EM var inget överpris.
Defensivt är Williams bättre än Stones och jag tror att det för Everton blir ett bra byte. Den defensivt lagde Ronald Koeman kommer att bygga sitt Everton bakifrån. Årets Everton mår bättre av Williams fysik och styrka i eget straffområde än Stones elegans.
Jag är säker på att Koeman gör att Everton återigen blir organiserat i försvarsspelet efter Roberto Martínez ”konstprojekt”. Men framåt finns frågetecken som behöver rätas ut. Ross Barkley hade svackor förra säsongen. Om Romelu Lukaku flyttar måste Everton givetvis värva tungt i anfallspositionen. Frågan är var de hittar och kan attrahera en striker av hög klass med två veckor kvar av fönstret.
Det oroar mig när Ronald Koeman säger att spelarna bara är ”70 procent fit” inför säsongen. Holländaren hävdar att de fick för lång ledighet, 6–7 veckor. Kan indikera att de kommer att starta säsongen svagt.

Evertons chanser står och faller med att Ross Barkley och Gerard Deulofeu utvecklas, att James McCarthy blir en jätte på mitten och att ytterbackar som Séamus Coleman och Leighton Baines hittar tillbaka till gammal god form. Då kan man kanske ta en plats på topp sju.

Tänkbar startelva:
Stekelenburg – Coleman, Williams, Jagielka, Baines – McCarthy, Gueye – Deulofeu, Barkley, Mirallas – Lukaku.
Nyckelspelare: Ross Barkley.
Håll ögonen på: Gerard Deulofeu.

Nyförvärv:
Maarten Stekelenburg – Fulham, undisclosed
Bassala Sambou – Coventry, compensation
Chris Renshaw – Oldham, undisclosed
Idrissa Gueye – Aston Villa, £7.1m
Ashley Williams – Swansea, £12m

Förluster:
Leon Osman, released
Tony Hibbert, released
Tim Howard – Colorado Rapids, free
Steven Pienaar – released
Jordan Thorniley – Sheffield Wednesday, undisclosed
Jindrich Stanek – released
Felipe Mattioni – released
Conor Grant – Ipswich, loan
John Stones – Manchester City, £47.5m

Skilda världar i Merseyside-derbyt

av Kalle Karlsson

Liverpool körde över Everton i Merseyside-derbyt, men eftersnacket handlar varken om segern eller om det som Jürgen Klopp är på väg att bygga.
Det handlar om en vidrig tackling, Divock Origis skada och Evertons förfall under Roberto Martínez.

Det var två lag med diametrala skillnader som gick in i detta derby.
Liverpool har lyft under Jürgen Klopp senaste månaderna, alla kurvor pekar uppåt och optimismen har inte varit så här stor sedan Brendan Rodgers succéår, 2013/14. Liverpool kanske missar Champions League, men Jürgen Klopp har fått The Kop att tro på en ljusnande framtid.
Everton å andra sidan, har fallit ihop totalt senaste halvåret. Efter en lovande inledning i ligan har laget tappat all struktur och känslan är att spelare som Romelu Lukaku börjar fundera på ett klubbyte. Managern Roberto Martínez lär knappast bli kvar. Han är satt under hård press och har varit en längre tid.

Ikväll började Everton piggt, Kevin Mirallas hade ett par lägen som han kastade bort på grund av sitt svaga beslutsfattande. När Liverpool väl åt sig in i matchen tog de över helt. Och Everton kapitulerade.
Divock Origi nickade in 1–0 på James Milners fina inlägg och sekunderna före paus hade Mamadou Sakho nickat in 2–0 på James Milners nästan lika fina inlägg.
Den gode Milner var kritiserad i höstas, men han har fått lite upprättelse nu.
Origi har varit senaste tidens utropstecken på Anfield. Den unge belgaren gjorde inga större avtryck i höstas när han skulle acklimatisera sig till en ny liga, men sedan han väl fick chansen att spela sig in i laget har han tagit den. Han nätade i båda mötena med Dortmund och satte två mål hemma mot Stoke för två veckor sedan. Den löpstarke 21-åringen har varit så bra att han faktiskt konkurrerat ut Daniel Sturridge. Inte för att Sturridge varit halvskadad utan för att Origi gjort sig förtjänt av platsen.

Divock Origi hade varit en nyckelspelare i jakten på Champions League-spel nästa år, oavsett om vi pratar via ligaspel eller via Europa League-vinst, men så kommer det förmodligen inte att bli.
Några minuter efter paus klev Ramiro Funes Mori in med en brysk stämpling över Origis fotled. Foten vek sig. Domaren Robert Madley tog det enda gångbara beslutet – att visa ut Funes Mori.
Divock Origi fick lämna planen på bår. Jag befarade en fraktur, men den första diagnosen talar om en allvarlig stukning. Det bör ändå betyda att han spelat klart för säsongen.

Pinsamt att Evertonspelare ens kunde argumentera mot det domslutet. Allra mest skamligt var det förstås för Ramiro Funes Mori som på vägen ut tog tag i klubbmärket i någon sorts gest för att få sympati hos fansen.
Jag har svårt att se att han får det av en enda Evertonsupporter. Hans idioti orsakade inte bara en allvarlig skada, Funes Mori hjälpte dessutom Liverpool att springa i väg med den här matchen. Med decimerat manskap hade Everton ingenting att sätta emot. De hade det nog jobbigt med elva man.
Det blev 4–0. Det hade kunnat bli 8–0. Eller 10–0. Statistiken var dräpande: 37–3 (!) i avslut.
Det måste ha känts förnedrande för Funes Moris lagkamrater som vid ställningen 0–4 fick springa runt och jaga skuggor samtidigt som Anfield skanderade ”OLÉ” för varje bolltouch.

Mitt i allt elände stod Roberto Martínez. Fansen skanderade ”You’re getting sacked in the morning”. Anfield sjöng hans namn med all tänkbar ironi.
Leighton Baines gick för någon vecka sedan ut och pratade öppet om att det saknas ”kemi” i Evertons lag. Man kan läsa in mycket i det uttalandet och förmodligen hade han rätt. Baines har nog på fötter när han säger något sådant.
I ett lag utan kemi ökar risken för att spelare faller ur ramen, som Funes Mori idag.
Roberto Martínez får nog stanna säsongen ut med tanke på att det finns en FA-cupsemifinal som väntar.
Men sedan är kapitlet Roberto Martínez i Everton över.
Det blev en trevlig debutsäsong, men sedan dess har det bara blivit stadigt sämre.
Senaste halvåret har varit under all kritik.

Guldklimpen Iwobi ger Arsenal ny optimism

av Kalle Karlsson

Manuset var redan förutbestämt. När Arsenal har kraschat ut ur Europa, när deras säsong är på väg att krackelera – då reser de sig alltid.
Mot ett likblekt Everton (jösses vad de har underpresterat denna säsong!) var det därför föga förvånande att Arsenal tog hem alla tre poängen.
Gästerna var klart bättre i första halvlek och Alexis Sanchez och Mesut Özil sydde ihop ett utomordentligt fint 1–0-mål.
Men det stora samtalsämnet, ljusglimten, i Arsenal är mannen som låg bakom 2–0-målet.
Man och man, förresten, Alex Iwobi är bara 19 år, han fyller 20 år i maj.
Fram till bortamötet med Stoke 17 januari hade han bara gjort tre korta, obetydliga inhopp i Premier League. Men sedan han chansen i FA-cupmötet med Burnley 30 januari har han seglat upp som en joker för Arsène Wenger. Alex Iwobi var bäst på plan i den matchen och låg bakom båda Arsenals mål. Sedan har han fått större och större förtroende. I förlustmatchen mot Barcelona i veckan imponerade han med sin respektlöshet och initiativförmåga.
Idag i första Premier League-starten kom så det första målet. Alex Iwobi såg när Ramiro Funes Mori slarvade och kontringsläget uppstod. Passningen från Héctor Bellerín var perfekt och Iwobi gjorde inget misstag när han ställdes fri med Joel Robles.
På kort tid har Alex Iwobi sprungit om både Theo Walcott, Alex Oxlade-Chamberlain och Joel Campbell i konkurrensen om högerkanten.

Alex Iwobis utveckling senaste två åren har varit sensationell. Han föddes i Lagos i Nigeria, men har växt upp i London. Han kom tidigt till Arsenals akademi, men han sågs inte som en blivande storspelare. Arsène Wenger har berättat att han inte tillhörde de mest lovande spelarna fram till för några år sedan. Det här är första säsongen han ens tränar med a-laget.
– För två år sedan var det inte många som kunde säga med säkerhet att han skulle lyckas. Han är väldigt klok. Jag gillar hans tajming och hans kvalitet i beslutsfattandet. Han vänder alltid dit du vill att han vänder och han spelar dit du vill att han ska spela, har Arséne Wenger sagt.
– Han kan spela till vänster, till höger, bakom strikern och nia.
När Alex Iwobi debuterade i höstas handlade rubrikerna om en annorlunda anekdot. Han blev den förste utespelare att spela under Arsène Wenger utan att ha något av bokstäverna ARSENAL i sitt efternamn. Bonusinfo om något.

Nu handlar rubrikerna om helt andra saker. Alex Iwobi genombrott skänker hopp till Arsenal i ett läge när klubben och dess fans behöver ny optimism.
Som vi nämnde i Sportbladets Premier League-podd i torsdags så har Alex Iwobi fotbollsgener. Hans morbror eller farbror, jag har inte rett ut vilket, är förre storspelaren Jay-Jay Okocha, en av Premier Leagues mest sevärda spelare genom tiderna.
Alex Iwobi har redan bestämt sig för att spela för Nigeria snarare än engelska landslaget så där har England missat en potentiell guldklimp.

***
Inför dagens match lade jag in en slant på Arsenal som ligavinnare idag till oddset 7,50. Tyckte att det var rätt bra betalt i ett läge när man ”bara” är åtta poäng efter Leicester. Det finns lag som har ätit ikapp större försprång på kortare tid – och då har ligaledaren inte hetat Leicester City…

Everton visade varför de inte räcker till

av Kalle Karlsson

Everton visade att laget spelmässigt inte är sämre än något annat topplag i ligan.
Samtidigt visade man vad som är skillnaden mot storlagen.

Norwich och Everton spelade upp en match med två ansikten.
De formstarka gästerna dominerade den första halvleken. Med så många unga, formstarka spelare, vars karriärkurvor pekar uppåt, är Everton en outsider denna säsong.
Om Romelu Lukaku, Ross Barkley, John Stones och Gerard Deulofeu fortsätter utvecklas finns ingenting som säger att Everton inte skulle kunna blanda sig i striden om Champions League-platser. Åtminstone inte denna säsong då toppen är sämre och mer oviss än tidigare.
Senaste veckorna har Everton visat finfin form. Senast laget förlorade i Premier League var 24 oktober borta mot Arsenal (2–1).
Men trots att Everton spelat så bra och trots att offensiven är så vass har laget slängt bort sex poäng senaste fyra matcherna. Mot Bournemouth slängde man bort poäng i slutminuterna. Mot Crystal Palace i måndags var man det bästa laget utan att vinna.
Och så samma visa igen idag i den tidiga lördagsmatchen.

Everton var lysande i första halvlek. Romelu Lukaku nickade in 0–1 redan i 15:e minuten efter ett precist inlägg från Deulofeu. Det var sjätte ligamatchen i rad som Lukaku hittade rätt. Hur länge håller Jamie Vardys nysatta rekord?
Från den punkten var det bara ett lag på banan. Bara Lukaku hade själv tre-fyra lägen att öka på ledningen. Leighton Baines prickade stolpen. Roberto Martínez gäng borde ha lett med tre bollar i paus.
Men Everton saknar topplagens kompromisslöshet, den där slugheten i de avgörande momenten som ett Chelsea, Manchester United, Manchester City och Arsenal har haft, historiskt sett.
Det är lite trist att behöva konstatera att detta spännande, charmiga Everton ändå inte har det som krävs för att blanda sig i toppstriden. Pratar vi ren kvalitet så så finns den i överflöd. Everton har fyra-fem spelare (Stones, Barkley, Lukaku, Deulofeu, Séamus Coleman) som kommer att vara högvilt på marknaden till sommaren. Men rutinen och effektiviteten räcker inte till.

I andra halvlek var Evertons övertag som bortblåst. Bara ett par minuter efter vilan petade Wes Hoolahan in 1–1 och efter det var Norwich närmast segern. Cameron Jerome hade ett gyllene läge från nära håll att sätta 2–1 men han lyckades skjuta över. Hur mycket bättre hade inte Norwich varit om de haft en pålitlig målgörare längst fram? Alex Neils ”kanariefåglar” är välorganiserade och har en del kvaliteter i spelare som Hoolahan och Robbie Brady, Nathan Redmond. Men Cameron Jerome är förstås inte någon striker att luta sig emot.

Norwich tog ”bara” en poäng på hemmaplan och är nog besviket att man inte fick in segermålet efter en stark andra halvlek.
Everton ska vara ännu mer bittra över att man inte avgjorde matchen i första halvlek när man hade chanserna.
Det här var ytterligare två bortkastade poäng.

Ratad av Chelsea – nu glödhet

av Kalle Karlsson

Romelu Lukaku ansågs inte vara tillräckligt bra för Chelsea.
Nu är han en av ligans hetaste spelare.

Det blev delad poäng mellan Everton och Crystal Palace i måndagsmötet. Efter en helg då jag slagit fast att spetskvaliteten i Premier League är sämre än någonsin var det här ett positivt besked. Toppen må vara sämre, men bredden är sannerligen bättre denna säsong. Både Everton och Crystal Palace är bra lag med bra individuella spelare. Det här var en underhållande match med både tempo och anfallsglädje.
Kanske är det så enkelt som att det där hisnande tv-avtalet har fört med sig något positivt ändå? Nu har mittenklubbarna kapital för att förstärka och samtidigt behålla sina spelare.

Crystal Palace och Everton är två klubbar som stämmer in på den beskrivningen. Crystal Palace behöll Yannick Bolasie i somras och lyckades knyta till sig Yohan Cabaye.
Everton stod emot när Chelsea ville köpa John Stones. De kommer att få stå emot många bud framöver eftersom deras unga stjärnor levererar som aldrig förr. Ross Barkley har imponerat i höst. Gérard Deulofeu har demonstrerat den talang som gjorde honom till ett namn i La Masia. Men bäst av alla just nu är en belgare som vuxit i sin stora kropp.

Romelu Lukaku kom fram som underbarn i Anderlecht. Då var han 16 år och såg ut som en ny Didier Drogba. Övergången till Chelsea var naturlig, men Lukaku lyckades aldrig etablera sig där. Han lånades ut, först till West Bromwich sedan till Everton. Förra året när han köpts loss för en jättesumma och karriären skulle ta fart, blev det istället en mellansäsong.
Det fanns frågetecken kring Lukaku ifjol, han var ojämn och tio ligamål på 36 matcher (varav 32 från start) var inte godkänt.
Men i höst har han skruvat upp igen.
Hittills har det blivit elva ligamål på 15 matcher – redan fler än under hela förra säsongen. På de sex senaste matcherna har Lukaku gjort sju mål för Everton.

Ikväll var han planens bästa spelare. Han träffade virket två gånger. I första halvlek med ett curlat skott i insidan av stolpen, i andra halvlek med en halvvolley i ribbans underkant.
Det var inte helt logiskt när Crystal Palace tog ledningen med 0–1 med kvarten kvar. Scott Dann käkade upp Gareth Barry i luftrummet vid en hörna och nickade in bollen distinkt.
Det var däremot logiskt att Lukaku till slut skulle få utdelning och hans kvittering räddade en poäng.
Jamie Vardy har fått mycket uppmärksamhet för sin sanslösa målform, men Romelu Lukaku har tagit upp jakten i skytteligan.
Nu är 22-åringen ensam tvåa med elva fullträffar.

Två slutsatser efter Everton–Liverpool

av Kalle Karlsson

Hett, intensivt derby utan lokala killar
Det gjordes stora nummer inför avspark av värdet av det här Merseyside-derbyt. Devalveras känslorna när det inte finns lika många egna produkter i lagen som förr om åren?
För första gången sedan 1998 var det ett Liverpool utan Steven Gerrard. Någon annan spelare med lokal förankring fanns inte i Brendan Rodgers startelva. I Everton fanns scousers i Ross Barkley och försvararen Tyias Browning.
Men svalt? Känslokallt? Knappast. Det gick att ta på hur det bubblade inom Danny Ings när denne firade sitt ledningsmål. Mamadou Sakho, uppvuxen i Paris, var uppskruvad som en Duncan Ferguson så fort det vankades gurgel.

Så nej, det saknades inte passion. Det här blev ett intensivt och tempostarkt derby. Det var mer krigarhjärta än kvalitet i ärlighetens namn, men jag gillade det jag såg av Liverpool första 20 minuterna. De skapade tillräckligt med lägen då för att göra ett-två mål och Evertons backlinje såg inte helt trygg ut (med undantag av jätte Phil Jagielka).
Istället kom 0–1 på nick från Danny Ings på en hörna som Tim Howard ska gå ut och plocka alla dagar i veckan.
Ett formstarkt, pålitligt Liverpool hade förstås stängt igen butiken där fram till pausen, det återstod ju knappt fem minuter. Men Liverpool är inte tryggt i sitt försvarsspel. Ett välskruvat inlägg av Deulofeu (annars totalt misslyckad i första halvlek) landade på framför fötterna på Emre Can. Han lyckades inte rensa undan bollen bättre än att den hamnade hos Romelu Lukaku. Och belgaren tryckte in 1–1 i den 46:e minuten.

I andra halvlek hade båda lagen perioder där de skapade chanser. Everton dominerade slutkvarten och där kändes det som att Liverpool insåg att de inte fick förlora matchen. Nu kom båda lagen undan med ett hedersamt 1–1. Om det nu är hedersamt för Liverpool att kryssa borta mot Everton?

Coutinho måste visa mer
Philippe Coutinho klev fram som Liverpools frälsare under våren med en rad viktiga mål och nominerades till priset som årets spelare i Premier League. Brassen har onekligen unika kvaliteter, men han har inte startat den här säsongen som vi minns honom från vintern/våren. I dagens Merseyside-derby blixtrade han till i första halvlek med en finfin chipp över backlinjen fram till James Milner. Men så mycket mer var det inte. När Coutinho i andra halvleken vek in från vänster och sköt ett skott som Tim Howard komfortabelt boxade i väg så hade jag knappt noterat honom efter pausen. Så anonym var han.
För att Coutinho ska få erkännande som en av ligans bästa så behöver han göra mer än ögonblicksverk.

***
Det var mycket snack på förhand om lagens två offensiva nyckelspelare. Men ingen av dem lyckades sätta prägel på denna match.
Ross Barkley: Kom inte riktigt loss i denna match, även om hans styrka i en mot en-situationer ofta ger laget tid och lugn. Barkely fick inte de där lägena där han fick driva bollen framåt med fart och bara ett skottläge. Men det är underbart att se att när matchen står och väger – när alla spelare är rädda att göra ödesdigra misstag – då är det Barkley som vågar klacka – hårt uppvaktad i ryggen på egen planhalva.
Daniel Sturridge: Lyckades inte återupprepa succén från förra helgen. Hade ett läge direkt i inledningen där han borde ha använt högerfoten. Kom inte till riktigt i resten av matchen.
Båda överglänstes av stekhete Romelu Lukaku.

Nytänd Barkley lyfter Everton

av Kalle Karlsson

Förra säsongen personifierade han klubbens misslyckande. Nu är han som pånyttfödd, och laget likaså.
Evertons Ross Barkley har varit ett av säsongens utropstecken hittills.

För två år sedan slog Ross Barkey igenom med dunder och brak i premiären. Fotbolls-England hade länge hört snacket om supertalangen som stämplades som den ”nye Rooney”, men matchen mot Norwich var första gången en bredare publik fick se mittfältarens potential.
Barkley krutade in ett distansskott (med vänstern, han är högerfotad), och dominerade på det centrala mittfältet. Under säsongen hittade han ett vasst samarbete med jämnårige Romelu Lukaku, och Premier League har inte sett en så ung duo dominera så mycket sedan Cristiano Ronaldo/Wayne Rooney.
Inför förra säsongen var förväntningarna höga på Ross Barkley. Han motsvarade dem inte. Barkley ådrog sig en skada på hösten och sedan hittade han aldrig rytmen igen. Under vintern och våren fanns det matcher då han inte ens var ordinarie i Evertons startelva. Hans facit blev blygsamma två mål och två assist på 29 matcher (22 starter) i ligaspelet. Till och med de egna fansen vände sig emot honom. Det spekulerades i att de häcklande fansen kunde få Barkley att lämna klubben.
Men intresset för Ross Barkley var inte överväldigande i somras, åtminstone inte jämfört med året före då alla storklubbar ryckte i engelsmannen. Barkley blev kvar och Evertonfansen kan skatta sig lyckliga för det.

I inledningen av den här säsongen har vi nämligen fått se den gamle Ross Barkley. Eller egentligen en ny version av den gamle. Ross Barkley har fått platsen som nummer tio-spelare bakom Romelu Lukaku. Egenskaperna som hänförde oss under säsongen 2013/14 – styrkan, tekniken, farten, kreativiteten och skottstyrkan – har han demonstrerat.
På samma sätt som han ifjol var symbolen för ett Evertons som stagnerat är han ny symbolen för ett nytänt lag.
Ross Barkley har också lagt till något i sitt spel: Beslutsfattandet. Mittfältaren har nu visat en mognad och en förmåga att värdera.
Det har mynnat ut i två mål och tre assist på de sex första omgångarna. Alltså bättre än spelarens statstik för hela förra säsongen.
I veckan gick lagkamraten Gareth Barry ut och sa att Barkley kan bli lika bra som Steven Gerrard och Frank Lampard.
Evertons manager Roberto Martínez har sagt att Barkleys renässans förklaras av spelarens attityd.
– Förra säsongen var en besvikelse för oss alla. Vi startade ligan med en feel-good-faktor och stora förväntningar, men vi nådde aldrig upp till dem. Som ung spelare har du då ett val. Du kan säga att det är lagets fel eller så kan du säga: ”Hur kan man höja lagets prestation genom att förbättra sig själv?”. Det var den attityden Ross hade, och det är ovanligt inom fotbollen, sa Roberto Martinez, enligt Daily Star.
– Han gick ut och sa att han inte spelade så bra som han borde göra. När du ser en ung spelare med sådan fantastisk attityd, det är då du ser skillnaden. Han var kapabel att höja sig och kolla vilken spelare vi ser nu.

Ross Barkleys potential är hisnande och för engelsk fotboll är han extra viktig. Landslaget har inte haft någon klockren nummer tio-spelare senaste åren. Wayne Rooney kan användas i den rollen, men han har inte lyckats när det vankats stora mästerskap. Roy Hodgson gläds förstås när han ser Barkleys form, men allra mest njuter Everton.
”Blues” har haft en stormig sommar där fansen protesterat mot ägaren Bill Kenwrights sätt att driva klubben.
Med John Stones, Romelu Lukaku, Brendan Galloway och en Ross Barkley i superform finns det anledning att se ljust på framtiden.

Money can’t buy you Stones

av Kalle Karlsson

John Stones stod i centrum inför lördagens tidiga möte. Under sommaren var Evertonförsvararen huvudpersonen i en av de mest infekterade transfersagorna. Chelsea, på jakt efter en långsiktig ersättare till John Terry, lade först ett bud på 20 miljoner pund. Sedan ett på 25 miljoner pund. Sedan höjde man till 30. Innan man fläskade på med 37. I runda slängar betyder det att John Stones, om han hade sålts, hade blivit fotbollshistoriens dyraste försvarare efter David Luiz.
Men allt kan, tack och lov, inte köpas för pengar. Framför allt inte när Premier Leagues mitten- och bottenklubbar fått stärkt klubbkassa tack vare det nya tv-avtalet. Roberto Martínez var från början tydlig med att han inte hade för avsikt att sälja sin guldklimp. Ofta avfärdas sådana uttalanden som förhandlingstaktik eftersom den mindre klubben så ofta tvingas vika sig, men inte den här gången. Everton höll fast vid sin linje och både Martínez och ägaren Bill Kenwright tjänade därför in lite förtroendekapital.

John Stones lämnade in en transferbegäran (Martínez hävdade senare att det var ett ”misstag”, hur han nu får ihop det), men under hela den här tiden har 21-åringen kunnat hålla huvudet tillräckligt kallt för att prestera på planen. Och som han spelade idag.
John Stones var planens gigant. Detta trots att Steven Naismith lyckades med konststycket att göra tre mål som inhoppare (!) mot självaste Chelsea.
Det var nästan löjligt att se hur begåvat Stones löste trånga situationer, hur han positionerade sig rätt hela tiden och hur han slängde sig hänsynslöst när det behövdes för att avstyra Chelsea-attacker. En detalj: Notera gärna att det var John Stones som skapade det tredje målet genom den typen av one-touch-väggspel som vi förknippar med Xavi och Andrés Iniesta. Det är den kvaliteten som gör Stones så speciell. Han är tuff och stark nog att ta dueller och tillräckligt skicklig för att spela sig ur alla tänkbara lägen. Grabben är unik. Och bara 21 år.
Sett till hur Stones spelade idag framstår Chelseas första bud på 20 miljoner pund som en skymf. ”Money can’t buy you Stones”, sjöng fansen på Goodison Park. Roberto Martínez erkände före matchen att han själv nynnat den textraden i duschen senaste tiden.

***
Några siffror kring Steven Naismith:
> Han blev den sjätte Premier League-inhopparen som gör hattrick, den förste sedan Romelu Lukaku för West Bromwich mot Manchester United.
> Steven Naismith blev den förste spelaren som gör mål på ett José Mourinho-lag i tre Premier League-matcher.

***
Chelsea? Totalt kaos. Spelare som underpresterar (Cesc Fàbregas är fortsatt iskall och åstadkom inget av värde, Eden Hazard tämligen osynlig, Diego Costa utan spets och understöd), en tränare som är ur balans (vilket Eva Carneiro-soppan visade) och satt under press pressad och ett försvar som havererat.
Det mest dräpande:
Inget lag som startat Premier League lika svagt som Chelsea (4 poäng efter 5 matcher) har slutat högre upp i tabellen än trea.
Och en till:
Det tog 32 matcher innan Chelsea släppte in sitt tolfte mål under den titelvinnande säsongen 2004/05.
José Mourinho har en del att fundera över.

Genomgång av transferfönstret, del 2

av Kalle Karlsson

CRYSTAL PALACE
In
Yohan Cabaye – PSG, £13m
Connor Wickham – Sunderland, £9m
Alex McCarthy – QPR, £3.5m
Bakary Sako – Wolves, Free
Patrick Bamford – Chelsea, Loan
Out
Glenn Murray – Bournemouth, £4m
Barry Bannan – Sheffield Wednesday, undisclosed
Adlene Guediora – Watford, Undisclosed
Jack Hunt – Sheffield Wednesday, Loan
Shola Ameobi – Released
Lewis Price – Sheffield Wednesday, Free
Owen Garvan – Released
Peter Ramage – Released
Stephen Dobbie – Bolton, Free
Jerome Thomas – Released
Kyle De Silva – Notts County, Free
Hiram Boateng – Plymouth, Loan
Ryan Inniss – Port Vale, Loan
Jerome Binnom-Williams – Burton, Loan
Christian Scales – Crawley, Loan
Kommentar: Crystal Palace har inte tappat någon spelare som klubben ville behålla. Personligen är jag förvånad över att man var beredd att släppa Glenn Murray med tanke på dennes finfina vår. Men om nu Alan Pardew har gjort den bedömningen att Murray inte behövs så köper jag det. Palaces köp av Yohan Cabaye var en referenspunkt i klubbens historia. Det markerade att man tagit sig upp på en ny nivå, en nivå där man kan attrahera stora namn som inte har passerat sitt bäst-före-datum. Connor Wickham är jag inte överförtjust i, och 22-åringen har en del att bevisa. De övriga tillskotten är högintressanta. Alex McCarthy är en kompetent målvakt, Patrick Bamford är en talang som vann skytteligan i Championship förra året och Bakary Sako har inlett säsongen succéartat. Det enda jag saknar för toppbetyg är att Palace hade löst en striker av hög klass (dit räknar jag inte Wickham). Nu finns risk att de tvingas lita till att mittfältet levererar målen.
Betyg på silly season: 4/5.

EVERTON
In
Ramiro Funes Mori – River Plate, £9.5m
Gerard Deulofeu – Barcelona, £4.25m
David Henen – Olympiakos, £0.2m
Tom Cleverley – Manchester United, Free
Mason Holgate – Barnsley, Undisclosed
Aaron Lennon – Tottenham, Undisclosed
Out
Chris Long – Burnley, £1m
Sylvain Distin – Bournemouth, Free
Luke Garbutt – Fulham, Loan
Francisco Junior – Wigan, Loan
Jonjoe Kenny – Wigan, Loan
Antolin Alcaraz – Released
George Green – Oldham, Free
John Lundstram – Oxford, Free
Kommentar: Everton lyckades hålla kvar John Stones och det kan betecknas som den viktigaste affären för klubbens del. Där satte Everton ned foten och visade att man inte alltid måste vara en ”selling-club”. Värvningarna har varit rätt förutsägbara, Tom Cleverley (skadad nu), Gerard Deulofeu (stor potential som matchvinnare) och Aaron Lennon (bidrog med fart under sitt lån i våras). Mittbacken Ramiro Funes Mori från River Plate var ett välkommet tillskott till en lagdel som kändes tunn då både Sylvain Distin och Antolin Alcaraz lämnat. Fansen har i sommar protesterat mot ägaren Bill Kenwright som hållit hårt i plånboken och inte hittat någon extern investerare. Everton behöver även detta år lita till att de unga spelarna levererar, bland andra Brendan Galloway som startat tre ligamatcher hittills.
Betyg på silly season: 2/5.

LEICESTER
In
Shinji Okazaki – Mainz, £7.5m
Yohan Benalouane – Atalanta, £5.6m
N’Golo Kanté – Caen, £5.6m
Gökhan Inler – Napoli, £5m
Robert Huth – Stoke, £3m
Nathan Dyer – Swansea City, Loan
Christian Fuchs – Schalke, Free
Out
David Nugent – Middlesbrough, £4m
Chris Wood – Leeds, £2.5m
Paul Konchesky – QPR, Loan
Paul Gallagher – Preston, Free
Matthew Upson – MK Dons, Free
Tom Hopper – Scunthorpe, Free
Adam Smith – Northampton, Free
Kieran Kennedy – Motherwell, Free
Estéban Cambiasso – Olympiakos, Free
Liam Moore – Bristol City, Loan
Ben Hamer – Bristol City, Loan
Ryan Watson – Northampton, Loan
Jacob Blyth – Cambridge, Loan
Callum Elder – Peterborough, Loan
Jak McCourt – Port Vale, Loan
Simonas Stankevicius – Oldham, Loan
Kommentar: Förlusten av Estéban Cambiasso kändes som ett blytungt avbräck för Leicester. Men hittills har laget klarat sig förvånansvärt bra utan den argentinske mittfältaren som var så betydelsefull under våren. Claudio Ranieri har ersatt Cambiasso med N’Golo Kanté och Gökhan Inler, vettiga värvningar. Christian Fuchs ger rutin och en vass vänsterfot medan Shinji Okazaki är en nyttig, löpvillig anfallare som redan tillfört laget djupledsspel. Deadline day-lånet av Nathan Dyer gillade jag. Även om högerkanten i nuläget ockuperas av Riyad Mahrez är det nog så viktigt för klubbar som Leicester att ha bredd i sådana positioner. Nathan Dyer var överflödig i Swansea, men här kommer han bidra med speed.
Betyg på silly season: 3/5.

LIVERPOOL
In
Christian Benteke – Aston Villa, £32.5m
Roberto Firmino – Hoffenheim, £29m
Nathaniel Clyne – Southampton, £12.5m
Joe Gomez, Charlton, £3.5m
Allan – Internacional, £0.5m
James Milner – Manchester City, Free
Danny Ings – Burnley, Tribunal
Adam Bogdan – Bolton, Free
Taiwo Awoniyi – Imperial Academy, Undisclosed
Out
Raheem Sterling – Man City, £49m
Fabio Borini – Sunderland, £9.75m
Iago Aspas – Sevilla, £4.3m
Rickie Lambert – West Brom, £3m
Sebastian Coates – Sunderland, £2m
Glen Johnson – Stoke, Free
Steven Gerrard – LA Galaxy, Free
Lazar Markovic – Fenerbahce, Loan
Andre Wisdom – Norwich, Loan
Lloyd Jones – Blackpool, Loan
Jordan Williams – Swindon, Loan
Kevin Stewart – Swindon, Loan
Brad Jones – Bradford City, Free
Javi Manquillo – Atletico Madrid, Loan terminated
Danny Ward – Aberdeen, Loan
Sheyi Ojo – Wolves, Loan
Lawrence Vigouroux – Swindon, Loan
Ryan McLaughlin – Aberdeen, Loan
Joe Maguire – Leyton Orient, Loan
Sergi Canos – Brentford, Loan
Taiwo Awoniyi – FSV Frankfurt, Loan
Tiago Ilori, Aston Villa, Loan
Mario Balotelli, Milan, Loan
Kommentar: Liverpool har tappat Raheem Sterling och Steven Gerrard. Sterling symboliserade framtiden och potential, Gerrard var kulturbäraren som på många sätt är oersättlig i rollen som ikon och härförare. Brendan Rodgers och transferkommittén har värvat friskt i sommar och flera köp känns intressanta. Christian Benteke är en anfallare som både kan göra mål och sysselsätta en backlinje. Roberto Firmino kan spela på alla positioner där framme, men kan behöva tid att anpassa sig. James Milner har inte dominerat ännu, men som Bosmanvärvning var han ett kap. En lojal krigare som är beredd att springa genom väggar för att vinna. På ytterbacken, problemområden senaste åren, har Liverpool förstärkt med Nathaniel Clyne och Joe Gomez. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att värvningarna är bra, men att Liverpool återigen tappat en bärande spelare (Suárez förra året, nu Sterling). Jag hade velat se en mittback av hög klass för högre betyg.
Betyg på silly season: 3/5.

Sida 1 av 6
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB