Arkiv för kategori Fulham

- Sida 1 av 3

Genomgång: Bottenstriden lag för lag

av Kalle Karlsson

Två omgångar kvar. Sex lag på allvar inblandade i bottenstriden.
Här synar vi klubbarnas form, program och skadeläge inför avgörandet.

15) West Bromwich, 36 poäng -12

Återstående matcher: 2/5.
Arsenal (b), Sunderland (b), Stoke (h).
Kommentar: En bortafight mot Arsenal som vlll säkra fjärdeplatsen, ett formstarkt Sunderland borta och Stoke hemma. Det är avslutningsmatchen som möjligen känns som en tacksam match för WBA. Det bör dock räcka med en seger för Pepe Mels gäng, vilket gör att jag tror att de grejar det i sista omgången.

Skadeläget: 3.
Steven Reid, Liam Ridgewell, Garath McAuley, Zoltán Géra.
Kommentar: Tre spelare ur ordinarie backlinjen saknas, men läget är inte så dystert som det kan tyckas. McAuley ska vara tillbaka till helgen, vilket är en boost för WBA.Ridgwells frånvaro täcks upp av Billy Jones.

Formen: 3.
Kommentar: Efter den nattsvarta perioden där laget bara vann en enda match från 3 november–15 mars har WBA tagit tre segrar på de sju senaste matcherna. Pepe Mel har skruvat ned sina ambitioner om ett högt presspel.

Formen hos  nyckelspelare: 4.
Kommentar: Ben Foster svarade för en mycket bra match senast mot West Ham.

Tränare: 2.
Kommentar: Pepe Mel är en skicklig tränare som gjorde fina resultat i Real Betis, men han har haft problem att anpassa sig till Premier League. Hans idé om att införa ett högt presspel med WBA – vars spelartrupp inte var anpassat för det – togs inte emot väl av spelarna.

Totalt: 14/25.

Tips: Klarar sig tack vare utgångsläget.

16) Aston Villa, 35 poäng -17

Återstående matcher: 3.
Hull (h), Manchester City (b), Tottenham (b).
Kommentar: Aston Villa har tre matcher på sig och mötet med Hull City är ett utmärkt tillfälle att i praktiken säkra kontraktet.
– Vi har en cupfinal mot Hull och vi måste vinna den, säger tränaren Paul Lambert.
Poäng borta mot Manchester City och borta mot Spurs är inte direkt någon garanti.

Skadeläget: 1.
Gary Gardner, Nicklas Helenius, Christian Benteke, Libor Kozak, Jores Okore, Charles N’Zogbia, Joe Bennett, Leandro Bacuna.
Kommentar: Bacuna, Bennett, Helenius väntas vara tillbaka till helgen, men avsaknaden av Christian Benteke och Libor Kozak är kämpig.

Formen: 1.
Kommentar: Villa har fem förluster på de sex senaste matcherna och målskillnaden 4–15.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Brad Guzan har visat stabil form hela säsongen, även om han inte varit lika bra som ifjol.

Tränare: 3.
Kommentar: Paul Lambert har inte vunnit många vänner på Villa Park, men han har åtminstone erfarenhet från en bottenstrid med Villa förra året. Den rutinen kan bli värdefull.

Totalt: 11/25.

Tips: Vinner i helgen och klarar sig kvar.

17) Sunderland, 32 poäng -20

Återstående matcher: 4.
Kommentar: Ett nytänt Manchester United på Old Trafford lär bli tufft, men hemmamöten med West Bromwich och Swansea ger Gustavo Poyets mannar en gyllene möjlighet att klara kontraktet.

Skadeläget: 3.
Steven Fletcher, Ki Sung-Yeung, Carlos Cuéllar, Keiren Westwood.
Kommentar: Steven Fletchers målgaranti har varit saknad i Sunderland. Laget klarade sig väl utan Ki Sung-Yeung senast.

Formen: 4.
Kommentar: Efter den nattsvarta trenden som innebar åtta förluster på nio matcher har Sunderland vaknat i elfte timman. Kryss borta mot Manchester City följdes upp med seger borta mot Chelsea och 4–0 hemma mot Cardiff City.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Adam Johnson valdes till månadens spelare i januari. Hans form har avtagit efter det.

Tränare: 3.
Kommentar: Gustavo Poyets PL-erfarenhet är begränsad, men han har onekligen inneburit ett lyft för Sunderland.

Totalt: 16/25.

Tips: Klarar sig kvar tack vare sin starka form.

18) Norwich City, 32 poäng -32

Återstående program: 1.
Chelsea (b), Arsenal (h).
Kommentar: Får man välja är det inte dessa matcher man hade önskat. Chelsea har fortfarande en teoretisk chans på titeln. Poängchansen finns hemma mot Arsenal i sista omgången. Men det är inte direkt någon garanti…

Skadeläget: 4.
Joseph Yobo.
Kommentar: Norwich har inga tunga avbräck.

Formen: 1.
Kommentar: Norwich har fem raka förluster, och även om insatsen i andra halvleken hemma mot Liverpool häromveckan var positiv är det poängen som räknas i nuläget.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Robert Snodgrass är Norwich största kreativa källa i offensiven. Han har varit ett av få ljus under en dyster vår.

Tränare: 1.
Kommentar: Neil Adams är säkert en kompetent tränare, men att ge honom tränarjobbet efter sparkade Chris Hughton med fem omgångar kvar var som att kasta en pojkspoling till vargarna.

Totalt: 10/25.

Tips: Spelprogrammet, formen och trenden talar emot Norwich.

19) Fulham, 31 poäng -42

Återstående matcher: 3.
Stoke (b), Crystal Palace (h).
Kommentar: Stoke är visserligen starkt hemma på Britannia, men laget har inget att spela för och Fulham har två matcher som är fullt möjliga att vinna.

Skadeläget: 4.
Damien Duff, Kostas Mitroglu.
Kommentar: Mitroglu var spelaren som skulle frälsa Fulham, men i dagsläget hade han ändå inte fått spela. Dels på grund av att han är matchotränad, dels för att Hugo Rodallega gjort så bra ifrån sig.

Formen: 2.
Kommentar: Fulham vann inte en match från 15 jan–15 mars. De två segrarna mot Aston Villa (2–1) och Norwich (1–0), gav laget en livlina. Men den tappade 2–0-ledningen senast mot Hull kan ha satt sig i huvudena på spelarna.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Målvakten David Stockdale är inte Fulhams mest kända eller bästa spelare, men han kommer att ha en nyckelroll i slutskedet.

Tränare: 3.
Kommentar: Felix Magath är en meriterad tränare, men hur länge räcker gamla meriter?

Totalt: 14/25.

Tips: Fulham behöver förmodligen vinna båda sina matcher. Det är inte säkert att det räcker heller. Jag har svårt att se dem greja det.

20) Cardiff City, 30 poäng, -38

Återstående program: 2.
Newcastle (b), Chelsea (h).
Kommentar: Cardiff behöver vinna båda sina matcher för att ha en rimlig chans att hänga kvar. Newcastle är i usel form, men lär vilja bryta sin trend inför hemmafansen. Chelsea kan eventuellt kriga om titeln ända in i slutomgången.

Skadeläget: 4.
Andrew Taylor, Craig Noone, Mark Hudson.
Kommentar: Craig Noone är ett avbräck för Ole Gunnar Solskjaer. De övriga klarar han sig utan.

Formen: 2.
Kommentar: ”Bara” två förluster på de fem senaste. Å andra sidan har dessa nederlag varit 0–3 mot Crystal Palace och 0–4 mot Sunderland. Det mesta talar emot Cardiff.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Målvakten David Marshall har varit en av ligans bästa under säsongen – trots att Cardiff släppt in massor av mål. Senast mot Sunderland var han mänsklig.

Tränare: 2.
Kommentar: Ole Gunnar Solskjaer har inte fått ordning på Cardiffs försvarsspel.

Totalt: 13/25.

Tips: Åker ur Premier League.

***
Vad tror ni om bottenstriden?

Tre slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

Chelsea har matchvinnare trots bristen på strikers
En seg, händelsefattig första halvlek. Sedan lade Chelsea i en högre växel. Känns det igen? Chelsea har sannerligen hittat vinnarmelodin.
Det här var inte en så enkel match som man kan tro. Chelsea hade en Europamatch i benen och mötte ett Fulham som är nytänt (nåja) med nye tränaren Felix Magath.
Chelsea gjorde vad som krävdes. Som så många gånger förr.
Det här med att få med sig resultat har ju varit ett kännetecken för José Mourinhos klubbar genom hans tränarkarriär. Framför allt under de sejourer när han tränat Chelsea. Det var en förmåga som behövdes på lördagen.
Matchen höll ingen högre kvalitet. Första halvlek var ett sömnpiller.
– Jag sa inte ett enda ord i pausen. Det är sanningen. Första var riktigt dålig av oss. Jag valde att inte prata för om jag hade börjat snacka hade jag behövt tio minuter till, berättade Mourinho på presskonferensen.

Andra halvleken bjöd inte på någon bättring, men med klasspelare som Eden Hazard behövs knappt en målchans för att skapa ett mål. I den 52:a minuten hamnade Fulham högt, högre än vad en backlinje med Dan Burn bör göra. Eden Hazard såg att vänsterbacken Kieran Richardson inte var på plats och serverade André Schürrle som sprintade ifrån Burn och rullade in 1–0.
Eden Hazard servade Schürrle till 2–0 och borde haft en tredje assist när hans läckra rabona-inlägg nådde Fernando Torres. Spanjorens nick täcktes dock till hörna av Richardson.
André Schürrle (som var en av planens sämre aktörer i första halvlek) hann med att fullborda sitt hattrick innan matchen var över. Det var många som undrade om tysken var värd en så stor summa i somras. Det kan diskuteras, men han är onekligen en spelare som passar i Mourinhos filosofi. Snabb, direkt, disciplinerad och klinisk. Perfekt för ett omställningsspel.

José Mourinho har beklagat sig för att han inte har någon världsklassanfallare att luta sig emot (han har inte sagt det ordagrant, men mellan raderna). Men med så många matchvinnartyper på offensivt mittfält väger det upp mer än väl. Eden Hazard är en manicker. Oscar bar laget i inledningen av säsongen. Willian har blivit bättre och bättre ju längre säsongen lidit. Nu stiger André Schürrle, som hittills använts som rotationsspelare, fram och sätter ett hattrick. Det, om något, understryker Chelseas styrka.

Fulhams värvningar utanför laget
Fulham var ett av ligans mest aktiva lag under transferfönstret. Sedan René Meulensteen signade spelare har han ersatts av Felix Magath. Den som bevittnade mötet med Chelsea på lördagen såg inte många spår av det hektiska januarifönstret.
Kostas Mitroglu, storköpet som skulle spotta in målen, har bara spelat 30 minuter i Premier League. Han anses inte vara tillräckligt matchfit.
Lewis Holtby gjorde en fin insats på Old Trafford mot Manchester United, men idag satt han på bänken när Clint Dempsey spelades som släpande anfallare. Holtby får inget förtroende som sittande mittfältare.
William Kvist satt på bänken. Ryan Tunnicliffe är utlånad, Larnell Cole likaså.
Den som fick starta var mittbacken John Heitinga, som också petade in reduceringen.

Felix Magath, som inte tog ut vare sig Alexander Kacaniklic eller Muamer Tankovic i truppen mot Chelsea, har en minst sagt tuff uppgift om han ska greja kontraktet. Fulham ligger sist och har en mer spelad match än övriga bottenkonkurrenter. Försvaret fungerade bra när de fick parkera bussen i eget straffområde mot United, men så idag när de klev högre så blev de avslöjade. Igen.

Suárez gjorde skillnad igen
Vi har skrivit det många gånger tidigare den här säsongen, men nu var det faktiskt ett tag sedan. Luis Suárez har ju hamnat i en minisvacka målmässigt senaste veckorna. Även om han spelmässigt varit vass har bollen inte riktigt studsat hans väg.
Men på lördagskvällen borta mot Southampton var det den gamle Luis Suárez som var i aktion.
Uruguayaren gjorde ett mål, spelade fram till ett  och fixade straffen som Steven Gerrard förvaltade till 3–0.

Slutsiffrorna viskar om en enkel seger för Liverpool, men verkligheten är en annan. Faktum är att Southampton gjorde det mesta rätt i första halvlek och var klart farligare än Liverpool.
Efter att Luis Suárez gett gästerna ledningen (en gåva, något oturlig, från José Fonte) uppträdde Southampton som vi lärde känna laget i höstas. Morgan Schneiderlin styrde rytmen på mittfältet. Adam Lallana flöt in mellan lagdelarna och var ständigt i rörelse. Luke Shaw tog sig fram på vänsterkanten.
Lallana prickade stolpen och Simon Mignolet gjorde en matchavgörande räddning på Jay Rodriguez precis före paus.

I andra halvlek hade Southampton bollinnehavet, men det betydde att Liverpool fick spela det spel som de behärskar allra bäst. Framför allt fick Luis Suárez spela det spel som han är allra bäst på.
När hemmalaget fyllde på med folk framåt hamnade han gång på gång i en mot en-situationer med Dejan Lovren och José Fonte. Och det kändes farligt varje gång.
Vid 2–0-målet tog han med Lovren på en sightseeing och kroaten såg ut som en Viking Line-färja när han han skulle vända. Suárez drog i väg i djupet och spelade fram Raheem Sterling, som precis bytts in.
Vid 3–0 lurade Suárez brallorna av Fonte, som vid det laget var så livrädd för Liverpoolstjärnan att han tyckte det var lika bra att fälla honom för att slippa förnedras mer. Steven Gerrard tryckte in straffen i krysset och Liverpool plockade hem tre poäng i en match där de egentligen aldrig riktigt kom upp i nivå förrän sista kvarten.
Nu är de tvåa i ligan. Jag tror fortfarande inte att de kan vinna ligan, men det är sannerligen stora grejer på gång på Anfield.

Galningen Felix Magath

av Kalle Karlsson

Fulham såg ut att vara på rätt väg med kryss mot Manchester United och en bra insats mot Liverpool.
Då får tränaren René Meulensteen lämna plats för Felix Magath.
Den här Premier League-säsongen blir bara mer och mer intressant.

Det finns en åkattraktion på Gröna Lund som döpts till ”Insane” på grund av dess karaktär.
Som tränarkarusellen i Premier League snurrat den här säsongen skulle den kunna döpas till ”Even More Insane”.
Efter sparkningarna av Paolo Di Canio, Ian Holloway, Martin Jol, Steve Clarke, André Villas-Boas, Malky Mackay och Michael Laudrup fick vi ännu en dramatisk åtgärd igår kväll.
Det var Fulham som tryckte på knappen till katapultstolen genom att skicka bort René Meulensteen – 75 dagar efter att holländaren fått jobbet – och ersätta honom med gamle tyske mästartränaren Felix Magath.
Magath?! Den såg jag inte komma.

Händelseutvecklingen under senaste dygnet i Fulham liknar en fars.
I det pressmeddelandet som lades ut på hemsidan på fredagen som offentliggjorde att Felix Magath var ny manager, nämndes inte René Meulensteen med ett enda ord. Han gav intervjuer till Sky Sports och andra medier där han berättade att han fått sparken.
Det florerar uppgifter att han inte alls fått sparken utan att han endast blivit undanskuffad av Felix Magath. Om Meulensteen accepterar att kliva ned till rollen som assisterande manager återstår att se.
Snurrigt värre alltså.
.
Det är många som önskat sig en tysk tränare i Premier League. Men då har det varit drömmar om Jürgen Klopp från Dortmund. Någon mindre klubb har kanske sneglat mot Thomas Tuchel som gjort starka resultat i Mainz.
Få har pratat om Felix Magath, förutom i Hamburg där han fortfarande är en hjälte sedan målet i Europacupfinalen 1983. Magath har placerats som ersättare till Bert van Marwijk, men nu blir det alltså Fulham och ett stycke historia. Han blir den förste tyske tränaren i Premier League och hans entré gör automatiskt ligan mer profilstark.
Det kommer nämligen storma kring Felix Magath, var så säkra. Han är den sortens ledare som syns och tar plats.
Den 60-årige tränaren är okänd som en av världens mest krävande fotbollstränare. Det är ingen slump att han fått smeknamn som ”Saddam”.
Hans användande av medicinbollar i fotbollsträningen är mytomspunnet. Andra tränare använder möjligen medicinbollar under försäsongen. I Magaths upplägg kan de åka fram när som helst.

Det finns många anekdoter som vittnar om hans kompromisslösa sida.
Som den där gången på Wolfsburgs försäsongsläger i Schweiz 2008. Efter den gemensamma lunchen berättade Magath att han ställt in träningen. Istället skulle spelarna få kaffe och kaka på ett ställe i närheten. I gengäld skulle de behålla träningskläderna på sig.
Spelarna ställde in sig på att ta linbanan upp till bergscafét, men då kom överraskningen. Magath tvingade truppen att springa uppför berget. Det tog 2,5 timmar och hela tiden hade de Felix Magath hack i häl. Stjärnanfallaren Grafite kollapsade och fick föras ned från berget på bår.
Väl där uppe fick de sitt kaffe och sin kaka.
Eller som den där gången när Magath var missnöjd med senaste matchen och att spelarna rört sig för lite.
Den efterföljande träningen tog han ut spelarna, lät dem ställa sig i en ring. Sedan fick de stå där, helt still, i 90 minuter. Med blott en plusgrad på termometern.
Eller som den episoden som Jan-Åge Fjörtoft skrev om igår på Twitter (norrmannen hade Magath som tränare i Frankfurt):
Magath kallar in en spelare i sitt rum. Spelaren kommer in. Sitter ned i tio minuter utan att Magath säger ett ord innan tränaren säger: ”Du kan gå nu”.
Eller som den där gången när Wolfsburgspelarna – under Magaths senaste sejour i klubben – skulle ut och springa i skogen. När de kom tillbaka upptäckte de att tränaren avsiktligt tömt ut alla vattenflaskor.
I Felix Magaths tränarfilosofi ingår det att sätta spelarna under psykisk press för att få dem att prestera. Förmodligen det närmaste vi kommer ”Management by fear” i fotbolls-Europa.
Schalkespelaren Jefferson Farfán har sagt i en artikel i The Guardian ”att alla tränare i klubben lämnade något positivt efter sig, utom Magath – han lämnade bara böter”.
Svenskarna Alexander Kacaniklic och Muamer Tankovic kan alltså ställa in sig på en lite hårdare ledarstil än Erik Hamréns ”shining”-verkstad och Martin Jols humanistiska mystillvaro.

Alla dessa skräckhistorier till trots. Ingen kan ifrågasätta Felix Magaths meriter. Han har vunnit ligan med Bayern München 2005 och 2006 och lyckades med konststycket att vinna ligan med lilla Wolfsburg 2009.
Bakom bilden av diktatorn som leder sin trupp med järnhand finns en tränare som också gjort sig känd för sin taktiska förmåga. Han är duktig på att få ut max av sitt material.
Hans aktier har sjunkit sedan triumfen med Wolfsburg 2009.
Sejouren i Schalke var misslyckad. Comebacken i Wolfsburg – då han värvade en uppsjö av spelare – var också misslyckad. Senaste två åren har han inte haft något fotbollsjobb.
Hur det slutar i Fulham är svårt att svara på.
Om Felix Magath får med sig spelargruppen kan de klara kontraktet eftersom han är skicklig på att få ut mycket av sin trupp.
Om han inte får med sig spelarna på tåget kommer Fulham åka ur och tyskens aktier kommer att ha sjunkit ännu mer.
Det ska bli otroligt intressant att följa.

FAKTA/Felix Magath
Tidigare klubbar som tränare:
Hamburg (1995–97), Nürnberg (1997–98), Werder Bremen (1998–99), Eintracht Frankfurt (1999–2001), Stuttgart (2001–04), Bayern München (2004–07), Wolfsburg (2007–09), Schalke (2009–11), Wolfsburg (2011–12), Fulham (2014–?).

Analys: Taktiska detaljer från helgen

av Kalle Karlsson

Det perfekta målet för ett ”non striker system”.
Och en mittback som markerar istället för att zonspela.
Det är huvudpunkterna när vi tittar närmare på taktiska detaljer från helgen.

Helgens första observation blir en nedbruten detalj från mötet igår mellan Manchester United och Fulham.
Det går att skriva massor om den matchen, Manchester United hade 82 inlägg i matchen. 82! Men det struntar vi i just i denna text. Här bryter vi ned Fulhams underbara 1–0-mål.
Jag säger ”underbara” eftersom det teoretiskt sett var precis enligt skolboken.
Fulhams tränare René Meulensteen kom till Old Trafford med ett spelsystem utan renodlad anfallare. Istället skulle Lewis Holtby och svenske Muamer Tankovic växla mellan att agera falsk nia.
Hur skapar man målchanser om man inte har någon som kan hota framåt? Jo, exakt som Fulham gjorde igår. Man lockar i väg en av försvararna och attackerar den ytan som uppstår bakom. Vi har nämnt det tidigare när vi analyserade Spaniens 4-6-0-system i EM 2012 och framhöll Cesc Fàbregas mål mot Italien.
Fulham gör det alldeles utmärkt. Muamer Tankovic gör en motrörelse (den mest effektiva motrörelsen jag kan komma på sedan Lukas Podolski i en match förra säsongen öppnade för Kieran Gibbs på Arsenals vänsterkant). Nemanja Vidic hänger med i rygg. Steve Sidwell tar en lång djupledslöpning och belönas med Lewis Holtbys grandiosa lyftning.
Det var flera som undrade igår på Twitter och på mejl vem i Manchester United som begår felet här. Och det var det jag tänkte belysa och resonera kring.

fulham1
Här har vi situationen. Lewis Holtby är bollförare. I det här läget är Manchester Uniteds försvar samlat (även om jag tycker att avståndet mellan Nemanja Vidic och vänsterbacken Patrice Evra är lite för stort. I ett positionsspelande försvar som använder överflyttning hade jag velat ha Evra 1,5 meter längre in mot mitten, men det är detaljer. Samtidigt hade det kanske betytt att Sidwell inte tagit sin löpning då ytan hade varit ”täckt”).

fulham2
Här initieras rörelsen. Svenske Muamer Tankovic (närmast målet) sköter rollen som falsk nia kommer att möta bollhållaren Lewis Holtby. Nemanja Vidic får då ett val: Följa eller stanna kvar och hålla position. I ett markeringsförsvar ska han följa spelaren i rygg. I ett positionsförsvar bör han – så länge han inte kan ”påverka bollen” – ligga kvar och lämna över spelaren (Tankovic) till någon av sina defensiva mittfältare. Vidic väljer fel.

fulham8
Samma bild som ovan. Jag vill bara framhålla att avståndet mellan Michael Carrick och Darren Fletcher är för stort. Det ska vara svårt att spela in bollar ”igenom” lagdelen. Deras stora avstånd leder till att Vidic känner behov av att följa med Tankovic, som annars hade fått för stort utrymme att vända upp på. Man kan också tänka sig att Fletcher fallit 2 meter längre ned, nedanför pressande Carrick, vilket förmodligen lett till att Vidic inte följt med, utan lämnat över ansvaret för Tankovic.

fulham3
Här ser vi hur Vidic följer Tankovic och lämnar en jätteyta bakom sig. Avståndet i försvarslinjen, mellan den högra mittbacken Chris Smalling och Patrice Evra, är nu oändligt.

fulham4
Kan inte någon av de defensiva mittfältarna falla ned och ta Nemanja Vidics plats? Jo, en smart defensiv mittfältare gör det. Han ser hur försvaret slitits isär, ser faran och tar ansvar. Men här ser vi hur det är Juan Mata (inringad närmast straffområdet) som hamnat i positionen som defensiv mittfältare, snarare än Darren Fletcher precis framför.
Till höger har jag ringat in Steve Sidwell som startat sin djupledslöpning. Han följs av Wayne Rooney. Ska Rooney följa med i löpningen? Nej. Eftersom United inte använder ett man-man-spel ska han inte göra det. Dock: Redan här borde Rooney ha kommunicerat till Fletcher/Mata om att plocka upp Sidwell.

fulham5
Den här bilden är bra eftersom den visar hur samtliga Uniteds spelare har ögonen mot bollen. Ingen vrider på huvudet för att se vad som sker runt omkring. Man kan också ha synpunkter på Michael Carricks pressavstånd mot Holtby, som får lite väl mycket tid och utrymme.

fulham6
Här ser vi hur Wayne Rooney (inringad) pekar åt sina medspelare att plocka upp Sidwells löpning. Problemet är bara att det är för sent.

fulham7
Lewis Holtbys boll är perfekt slagen, Steve Sidwell dyker upp bakom Uniteds försvarslinje och styr in 0–1.

Slutsats
Ett perfekt mål enligt teorin av Fulham. Jag är övertygad om att René Meulensteen predikade exakt det här inför matchen när han presenterat sin matchplan. Det är det anfallsspel på toppnivå handlar om: Se till att motståndarna ställs inför svåra val. När de väljer fel – såra dem.
Nemanja Vidic gjorde ett felbeslut i valet mellan markering- och positionsspel. Och Fulham utnyttjade det skoningslöst med kvalitet och målmedvetenhet.

Därför är Fulham på väg mot fiasko

av Kalle Karlsson

Fulham har varit ett stabilt mittenlag i Premier League i över ett decennium.
Nu befinner sig laget i en prekär situation där man hotas av nedflyttning.
Här tittar vi närmare på några av faktorerna som gjort att Martin Jols gäng sladdar.

Det är förstås tidigt att börja tala om nedflyttning i november. Samtidigt är det en känd fotbollssanning att det är en fara att tro att sitt lag är ”för bra för att åka ur”. Man upprepar det som ett mantra och fortsätter att spela samma (offensiva?) spel tills man inser att man inte alls var för bra. Då är det, ibland, för sent att backa bandet.
Är Fulham för bra för att åka ur? Nej, inte sett till vad laget presterat i höst, vare sig man pratar resultatmässigt eller spelmässigt.
Klubben upplevde en identitetskris efter ägarbytet där Mohamed Al Fayed lämnade över till Shahid Khan. Nu sladdar man även sportsligt.
Här är några orsaker till att laget just nu ligger under strecket.

Obalanserad trupp
Det är lätt att missbedöma ett lags kvalitet i Premier League.
Låt oss ta ett exempel: Om Norwich värvar Ricky van Wolfswinkel och Leroy Fer – större som namn än vad meriterna gör skäl för – så räcker det för att vissa ska lansera dem som ett lag för övre halvan i tabellen. Duktiga spelare, visst, inte minst Fer som varit bra i höst (det har inte van Wolfswinkel), men räcker det för bräcka andra klubbar?
Samma sak med Fulham. När man rabblar namn som Maarten Stekelenburg, Brede Hangeland, Sascha Riether, Scott Parker, Damien Duff, Dimitar Berbatov och Bryan Ruiz kan man få för sig att de står sig rätt bra.
Det gör de förstås jämfört med Crystal Palace, Hull City och Cardiff City. Men jämfört med övriga? Jag kan inte se att Fulhams trupp är så mycket bättre.
De har visserligen en drös välkända namn, men istället har Martin Jol samlat på sig den mest obalanserade truppen i ligan.
Vad skulle Fulham med Adel Taarabt till när de redan hade Bryan Ruiz till nummer tio-positionen? Skulle den lönepengen lagts på en annan spelartyp? För Martin Jol hade väl inte tänkt sig att spela Taarabt, Ruiz och Dimitar Berbatov – tre defensivt oansvariga spelare – i samma startelva?
Ruiz är ett kapitel i sig; ibland löjligt läcker och begåvad, men alldeles för ofta avskärmad i matcherna. Han har aldrig varit särskilt effektiv på kanten, men om han spelas centralt går det ut över presspelet eftersom varken Ruiz eller Dimitar Berbatov springer ihjäl sig i försvarsarbetet.

Dimitar Berbatov har förresten varit en del av problemet i höst. Han var fantastisk i vissa matcher förra säsongen när han fick flyta runt fritt och styra rytmen.
Nu när laget behöver spelare som är beredda att kavla upp ärmarna och ta jobbet är han en belastning. De som behöver övertygas kan studera hans antiinsats mot Liverpool häromveckan.

Övertro på äldre spelare
Fulham har länge haft en kärna av äldre spelare, inte minst i försvaret. Matthew Briggs skulle bli undantaget, en egenfostrad spelare som debuterade i maj 2007 blott 65 dagar efter sin 16-årsdag (han är fortfarande den yngsta spelaren i Premier Leagues historia).
Men Briggs har, sex år senare, fortfarande inte slagit sig in i laget. Istället har Fulham John Arne Riise och Kieran Richardson på vänsterbacken. Briggs har fått nöja sig med två inhopp i ligan. Det är givetvis ett misslyckande.
Riise/Richardson är äldre, beprövade spelare som tillhört stora klubbar, Liverpool respektive Manchester United, men håller de den nivån än idag?
Detsamma gäller mittförsvaret där Aaron Hughes och Brede Hangeland varit en pålitlig duo i många år. Men varningsklockorna borde ha börjat ringa för länge sedan.
Fulhams övertro på rutinerade spelare som Hangeland, Hughes, Philippe Senderos, Steve Sidwell och Damien Duff kan bli ödesdiger.

Fulham har onekligen svårt att få in unga spelare. Pajtim Kasami, 21, har visserligen varit en av få ljuspunkter i Fulham i höst, men Martin Jol har samtidigt hanterat andra unga spelare lite suspekt. Kerim Frei släpptes till Turkiet, trots att han visade lovande tendenser redan för ett par år sedan. Alexander Kacaniklics form har vacklat, men svensken har inte heller hjälpts av Jols hantering. Ena dagen i startelvan, nästa dag utanför truppen.

Svag transfersommar
Fulham värvade ett gäng spelare i somras, flera med rutin. Men få av dessa har levererat.
Scott Parker och Derek Boateng har inte kunnat lyfta det centrala mittfältet. Parker jobbar hårt, men har inte haft lika stort inflytande i matcherna som vi är vana vid. 32-åringen känns som ett vettigt tillskott. Över Boateng hänger ett större frågetecken. Den tidigare AIK-spelaren har hittills bara startat en match i ligan.
Maarten Stekelenburg blev skadad i augusti och har ännu inte blivit den där trygga sista utposten som Fulham var bortskämt med i många år med Mark Schwarzer.
Fernando Amorebieta, en gratisvärvning från Athletic Club, har haft minst sagt svårt att anpassa sig till engelsk fotboll. Darren Bent har gjort en del mål, men har fått stå bakom Dimitar Berbatov. Adel Taarabt har fått för få chanser. Elsad Zverotic, högerbacken från Young Boys, köptes som backup till Riether och har inga krav på sig.
Fulham lade ut cirka €14m i somras. Hittills har man inte fått valuta för de pengarna.

Spelidén
Fulham har ett begränsat spelarmaterial. Har de verkligen råd att försöka spela en offensiv, sorgfri fotboll med läckra champagne-lirare som Dimitar Berbatov och Bryan Ruiz? Ytterst tveksamt.
Det skulle förstås – här och nu – må bättre av att formera ett defensivt, pragmatiskt 4-5-1, bänka Dimitar Berbatov och satsa på att kriga till sig resultat. Vi har ju sett att det kan vara lyckosamt.
Men Martin Jol har inte varit beredd att göra det. Hans filosofi är offensiv och han har haft oerhörda problem att få till en defensiv stadga. Det här är trots allt klubben där Roy Hodgson byggde en försvarsmur runt Brede Hangeland och Aaron Hughes. Nu släpper laget in billiga mål i var och varannan match.
Här faller förstås ansvaret på den hårt pressade Martin Jol.
Sedan förra veckan har han fått René Meulensteen till sin hjälp. Martin Jol är kvar i rollen som manager, men har nu fått ett bollplank under sig.
Meulensteen var first team coach under sir Alex Ferguson i Manchester United och har högt anseende i branschen (även om spelaren i danska Bröndby har en annan uppfattning). Meulensteen är främst en skicklig instruktör nere på träningsplanen. Det återstår att se om han kan styra upp försvarsspelet.
Om den svaga formen fortsätter lär det inte dröja länge innan Martin Jol sparkas och Meulensteen får ta klivet upp som ansvarig.
Frågan är om han då får tillräckligt med tid för att rädda Fulham.
Annars är en 13-årig sejour i högstaligan över.

FAKTA/Fulhams placeringar i Premier League
(Säsong, placering i PL)

2013/14…. 18
2012/13…..12
2011/12……9
2010/11……8
2009/10…..12
2008/09……7
2007/08……17
2006/07.….16
2005/06…..12
2004/05…..13
2003/04……9
2002/03……14
2001/02……13

Drömmålet försvårar för Kacaniklic

av Kalle Karlsson

Rätt laguppställning, bra start och en fanatisk publik i ryggen. Det räckte dock inte för Crystal Palace. Det kom ett par drömmål emellan.
Palace fick precis den inledning de ville ha i måndagskvällens möte med Fulham när Adrian Mariappa nådde högre än Brede Hangeland och nickade in 1–0 redan efter fem minuter.
Fram till 19:e minuten var Crystal Palace det bästa laget. Mile Jedinak gjorde som vanligt ett effektivt städjobb på mittfältet, Yannick Bolasie var pigg på högerkanten och Holmesdale Road Stand sjöng för full hals. Ian Holloway måste ha varit mäkta nöjd med matchutvecklingen.
Då slog Pajtim Kasami till med målet som jag gissar blir valt till årets läckraste.
Sascha Riether slog en långboll i djupet, Kasami tog löpningen i djupet, tog ned bollen i farten med bröstet och drog till direkt på volley ur dålig vinkel. Bollen gick i en båge över en chanslös Julian Speroni.
Själva bollbanan påminde om Marco van Bastens klassiska volleymål från EM-finalen 1988. Martin Jol ville först inte jämföra målen, sedan gjorde han det iallafall:
– Det här (Kasamis) var bättre. Han tog ju först en löpning på 30 meter, kontrollerade bollen i fart och drog till med fel fot, sa Fulhams holländske manager i Sky Sports.

Fram till dess kändes Fulham svalt. Martin Jol valde att satsa på Darren Bent, Dimitar Berbatov och Bryan Ruiz i startelvan (han berömde sig själv för ”modet” att göra det). Bent rörde knappt bollen första 20 minuterna. Men målet förändrade tillställningen.
I halvlekens sista minut tryckte Steve Sidwell till på volley och bollen landade i krysset. En vanlig vecka hade det varit omgångens mål. Nu kan man i bästa fall klämma in det på topp tre.

I andra halvlek var Fulham det bättre laget. Eller rättare sagt: Crystal Palace var det sämre. Det här var en kväll när deras tunna trupp blev avslöjad. De gjorde ingen dålig insats, ändå räckte de inte till.
I första halvlek gjorde de väldigt mycket rätt försvarsmässigt, Kasamis och Sidwells mål var av den arten att de knappt går att försvara sig emot. Men efter paus visade Crystal Palace sin valpighet när man släppte in två mål på fasta situationer. Först Dimitar Berbatovs nick, sedan Philippe Senderos volley.

Martin Jol, som varit pressad under inledningen av hösten, njöt efter slutsignalen. Nu har hans Fulham två raka segrar och befinner sig på betydligt säkrare mark i tabellen.
Den enda som hade anledning att deppa i Fulham var Alexander Kacaniklic. Svensken fanns inte ens med på bänken igår. Hans agent Miro Jaganjac säger till Fotbollskanalen att spelaren ”är fullt frisk och hoppades att få starta matchen” och ”att vi ganska uppenbart har ett problem som vi måste lösa”.
Det problemet stavas just nu Pajtim Kasami.
Det är han som har tagit platsen till vänster i Fulham och spelar han som han gjorde igår blir han svår att peta för Martin Jol.
Jag blev förvånad när den store offensive mittfältaren fick starta i början av säsongen – jag trodde mer på Kerim Frei som sedan såldes till Besiktas – men Kasami har övertygat. Så också igår. I slutet av matchen fick han skottläge från 20 meter och drog till en stenhård yttersida som tvingade Speroni till en räddning. Prestationen fick Jol att skratta och applådera på bänken. Så agerar en spelare med självförtroende.
Kasami bidrar med viktiga egenskaper när Jol mönstrar Berbatov/Ruiz/Bent. Dels är schweizaren en fysisk spelare som går in i närkamperna medan Berbatov och Ruiz framstår som balettdansörer, dels är han beredd att ta löpningar utan boll.
Det var en sådan energiödslande löpning som lade grunden till det fantastiska 1–1-målet.
Alexander Kacaniklic väg till startelvan blev ännu snårigare igår.

Genomgång – säsongen hittills (del 1)

av Kalle Karlsson

Nästan en femtedel av säsongen är redan avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och ser vad som skett hittills.

17) Norwich City, 7 poäng
Säsongen: Norwich nämndes som en outsider av vissa efter en sommar där stjärnor som Ricky van Wolfswinkel och Leroy Fer anlänt. ”Kanariefåglarna” har tagit ett par fina skalper, hemma mot Southampton och borta mot Stoke, men samtidigt förlorat mot Hull och Aston Villa. Nu väntar Arsenal, Cardiff, Manchester United och Manchester City de kommande omgångarna.

Bäst hittills: Mittfältaren Leroy Fer har varit en trevlig bekantskap för fansen på Carrow Road.

Kan bättre: Ricky van Wolfswinkel nätade med pannan i debuten, men sedan har han inte hittat rätt. Om han inte gör det snart bör Elmander få chansen från start.

Talangen: Nathan Redmond har varit den stora överraskningen i säsongsinledningen och kunde mycket väl fått plats under rubriken ”Stjärnan”. Snabb, teknisk ytter som gillar att utmana.

Behövs i januari: En mittback eftersom Sébastien Bassong/Michael Turner inte ser lika stabila ut som förra säsongen. En anfallare som gör mål.

Tränarens status: Om Norwich fortsätter att sladda i tabellen kan Chris Hughton sitta löst framåt nyår.

17) Fulham, 7 poäng
Säsongen: Det började så bra med segern borta mot Sunderland. Sedan var Martin Jols segerlöst fram till senaste matchen mot Stoke 5 oktober. Anfallsspelet har inte fungerat. Brede Hangeland är inte samma gigant i försvaret längre och nye målvakten Maarten Skekelenburg hann bara spelat en match innan han blev skadad.

Bäst hittills: Ingen har imponerat överdrivet i Fulham, men högerbacken Sascha Riether är stabil som få.

Kan bättre: Dimitar Berbatov är mållös i ligaspelet och har inte alls nått upp i samma nivå som förra säsongen.

Talangen: Pajtim Kasami, 21 år, avgjorde i premiären och har fått stort förtroende från Martin Jol (spelat sex matcher från start).

Behövs i januari: Scott Parker var ett viktigt tillskott till centrala mittfältet och Darren Bent fyller en funktion som målgörare. En vass ytter vore välkommet.

Tränarens status: Martin Jol har varit pressad, men han får stöd idag av ägaren Shahid Khan.

19) Crystal Palace, 3 poäng
Säsongen: Crystal Palace har presterat bättre än poängskörden visar. De gjorde en stark match i premiären mot Tottenham, de övertygade mot Manchester United, de gjorde en bra andra halvlek mot Liverpool. Men truppen är svag jämfört med konkurrenternas och säsongen kommer förstås handla om krig under och kring strecket. Backlinjen med Ward-Gabbidon-Delaney-Moxey har klarat sig bättre än jag förutspådde.

Bäst hittills: Mittfältaren Mile Jedinak är en ytterst kompetent defensiv mittfältare som spelar med hjärta och engagemang.

Kan bättre: Crystal Palace behöver en Mister X, en spelare som kan göra skillnad. Aston Villa-förvärvet Barry Bannan skulle kunna vara den spelaren, men då måste han få karriären på rätt spår igen.

Talangen: Jonathan Williams, 20 år, är en spelskicklig David Silva-typ som fansen älskar. Har bara fått tre inhopp än så länge, men där finns potential.

Behövs i januari: Förstärkningar i varje lagdel utom målvakt.

Tränarens status: Ian Holloway har inte haft samma lycka den här gången som senast han förgyllde Premier League med Blackpool. Hans status på Selhurst Park har sjunkit efter den tunga starten i ligan.

20) Sunderland, 1 poäng
Säsongen: Paolo Di Canios skräckvälde fick bara fem omgångar innan bygget började krackelera. På de sju första omgångarna har Sunderland en poäng, krysset borta mot Southampton. Truppen är ihålig och dyra nyförvärvet Jozy Altidore är fortfarande mållös i ligaspelet. Under Kevin Balls ledning fick fansen se två nya förluster, men det var mot Liverpool och Manchester United. Nu får vi se vad Gustavo Poyet kan åstadkomma. Sunderland är iallafall vidare i Ligacupen…

Bäst hittills: Inte många i ett blekt Sunderland, men Emanuele Giaccherini har varit riktigt bra i vissa matcher.

Kan bättre: Många, bland andra Jozy Altidore och Sebastian Larsson.

Talangen: Den 19-årige greken Charalampos Mavrias har fått visa framfötterna i ett kämpande Sunderland.

Behövs i januari: Vad behövs inte? Om Steven Fletcher blir hel och hittar målformen och Altidore höjer sig känns anfallssidan okej.

Tränarens status: Gustavo Poyet har fått ett tvåårskontrakt och första målet blir att rädda Sunderland kvar. Han är ett ungt, spännande tränarnamn och bör få tålamod säsongen ut.

Nedräkning, del 4 – Fulham

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 12.  
FA Cup: Fjärde rundan.
League Cup: Andra rundan.

Efter en 16 år lång framgångssaga går Fulham in i en säsong utan Mohamed Al Fayed.
Den nye ägaren har ännu mer pengar.
Men räkna inte med någon revolution på Craven Cottage.

Under Mohamad Al Fayeds ledning gjorde Fulham resan från tredjedivisionen till att bli ett etablerat Premier League-lag.
Ibland går det lite ”under radarn” att Fulham backats upp av en rik ägare. Medan Chelsea och Manchester City beskylls för att vara köpelag har Fulham fått arbeta ostört.
Det är väl naturligt när man håller till i tabellens mittenregion och aldrig hotar att slå sig in bland topplagen.
Men i sommar stod det klart att Al Fayed klipper banden till Fulham. Den förre Harrod’s ägaren kommer alltid att vara ihågkommen bland fansen. Mer än 1 300 supportrar skrev under ett upprop om att döpa om Riverside Stand till Mohamad Al Fayed Stand.

Efterträdaren heter Shahid Khan, ägare till NFL-laget Jacksonville Jaguars.
Khan föddes i Pakistan, men flyttade till USA som 16-åring för att studera. Hans förmögenhet är större än Al Fayeds, men det betyder inte att Fulham kommer att göra ”en Monaco” och handla spelare från höger till vänster.
Shahid Khan har haft en mycket mer reserverad approach. I sitt första tal till fansen talade han om att säkerställa att klubben spelar i Premier League, satsa på ungdomsverksamheten och ”community projects”. En annan plan är att bygga ut arenan så att den kan ta emot 30 000 åskådare.

Ägarbytet har inte lett till några större investeringar i spelartruppen. Martin Jol har gjort små, kloka köp. Målvakten Maarten Stekelenburg från Roma säkrades tidigt, liksom backfyndet Sascha Riether där man utnyttjade köpoptionen. Fernando Amorebieta ansluter på free transfer från Athletic Club och Adel Taarabt på lån från QPR. Taarabt är förstås spännande, en spelare som blandar insatser i världsklass med bottennapp.
Det blir kul att följa tidigare AIK-spelaren Derek Boateng, också en free transfer, från Dnipro. Det har ryktats om den flytten länge, nu får Boateng chansen att visa upp sig i Premier League. Centrala mittfältet drabbades av flera tapp inför förra säsongen (Danny Murphy, Mousa Dembélé, Dickson Etuhu) så den lagdelen känns som lagets svagaste. Kan Boateng bli lösningen?
Minst lika roligt blir att se om Alexander Kacaniklic är redo att etablera sig på allvar. Svensken gjorde en stark inledning på säsongen, men lånades (lite överraskande) ut till Burnley under våren för att få speltid. Bakom Kacaniklic lurar Kerim Frei, en 19-åring, vars karriär stagnerat något. Frei har placerats i turkiska klubbar, men än så länge är han kvar.

Managern Martin Jol väntas plocka in en ny striker. Det ryktas om Darren Bent som hamnat i frysboxen i Aston Villa. Ett anfallspar med Dimitar Berbatov och Darren Bent låter onekligen intressant.
Bents ankomst, även om det blir som bänkspelare, är välkommen då alltför stort målansvar vilade på Dimitar Berbatov förra säsongen. Mladen Petric, som skulle avlasta bulgaren, floppade och fick inget nytt kontrakt. Bakom Berbatov finns endast Hugo Rodallega, som knappast kan räknas som en pålitlig målkälla.
Martin Jol måste få in en striker och bör lyckas med tre veckor kvar av fönstret.
Frågan är vad en övergång till tvåmannaanfall (?) betyder för Bryan Ruiz, som trivdes utmärkt i rollen som släpande anfallare. Ruiz har dessutom fått konkurrens av Adel Taarabt som rimligen bör slåss om samma position. Av den anledningen är Taarabt-värvningen inte helt logisk. Eller kan Taarabt anpassa sig till en plats på kanten? En elva med Berbatov, Taarabt och Ruiz känns inte helt klockren i presspelet…

Fulhams slagstyrka känns som vanligt. Inte tillräckligt bra för att slå sig in bland topp sex, förmodligen inte ens bland topp åtta. Men alldeles för bra för att åka ur.
Det blir förmodligen en ny säsong i mittens rike.
Det har i alla fall en fördel.
Oavsett hur rik ägare man har, trampar man ingen på tårna.

Tänkbar startelva:
Stekelenburg – Riether, Hangeland, Amorebieta, Riise – Boateng, Sidwell – Duff, Ruiz, Taarabt – Berbatov.

Transfers In: Maarten Stekelenburg (Roma, £4.76m), Sasha Riether (Cologne, £1.27m), Fernando Amorebieta (Athletic Bilbao, Free), Derek Boateng (Dnipro, Free), Ange-Freddy Plumain (Lens, Free), Adel Taarabt (QPR, Loan).
Out: Mark Schwarzer (Chelsea, Free), Alex Smith (Swindon, Free), Dan Burn (Birmingham, Loan), Ryan Williams (Oxford, Loan)
Released: Chris Baird, Simon Davies, Mahamadou Diarra, Thomas Donegan, Corey Gamiero, James Musa, Richard Peniket, Mladen Petric, Csaba Somogyi.
Nyckelspelaren: Dimitar Berbatov.
Håll ögonen på: Adel Taarabt.

Två slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

Di Canio har väckt Sunderland
Var det någon som tvivlade på Di Canio-effekten? Om det fanns tvivel kvar efter den imponerande derbysegern över Newcastle såg Sunderlandspelarna till att röja undan dem på lördagen.
Det blev 1–0 mot Champions League-jagande Everton inför ett kokande Stadium of Light.
I rampljuset efter slutsignalen stod en hetlevrad italienare ensam kvar i mittcirkeln och tog emot publikens jubel.
Snacka om att Paolo Di Canio regerar på Wearside för tillfället.

Han har inte gjort några större förändringar sett till laguttagningar. Det han gjort är att han lyft humöret på spelartruppen. Fått dem att le igen. Och tro. Dels på sig själva, dels på laget.
Den nyvunna entusiasmen blev tydlig när Everton fick en indirekt frispark i andra halvlek efter att Sebastian Larsson slagit en okänslig hemåtpassning som Simon Mignolet tvingades rädda med händerna.
Sunderlandspelarna täckte första skottet, täckte andra skottet, offrade sig hejdlöst för att täcka tredje försöket och rensade till slut iväg bollen. Sista tiden under Martin O’Neill var de en samling resignerade fotbollsarbetare som inte var beredda att springa de där extra metrarna.
Nu är de beredda att göra vad som helst för sin nye tränare.

Stéphane Sessègnon sköt segermålet. Han nätade mot Newcastle i förra matchen och hans formkurva pekar onekligen uppåt.
Direkt efter slutsignalen fick han samma närgångna uppmuntran av Di Canio som Adam Johnson fick på St James’ Park.
När slutsignalen gått och Paolo Di Canio vevat med armarna i ett vilt firande framför fansen bakom spelarbänken, gick tränaren fram till Sessègnon, lade armen om stjärnan, pekade med fingret. Sessègnon såg oberörd ut. Då tog Di Canio tag i kinderna på stjärnan, sa några väl valda ord och till slut framkallades ett leende.
Ibland behövs inte mer än lite passionerat man-management.
Di Canio har fått Sunderland att le igen. Det lär räcka till nytt kontrakt.
Vad det räcker till på längre sikt vet vi inte.
Men det är en fråga som vi kan ägna sommaren åt att fundera på.

Sidwell har fått en ny läxa
Tillbaka efter en tre matcher lång avstängning. Då dröjde det knappt tolv minuter innan Fulhams Steve Sidwell hade dragit på sig ett nytt rött kort.
Det är bara tre veckor sedan Steve Sidwell fick rött kort i mötet med Queens Park Rangers. Då kastade han sig in bryskt i en duell med Armand Traoré.
Hade han lärt sig något? Tydligen inte.
Idag var Sidwell tillbaka i Fulhams startelva i hemmamötet med Arsenal. Men comebacken varade bara i drygt elva minuter för då hade mittfältaren satt dubbarna över ankeln på Mikel Arteta. Domaren Andre Marriner tvekade inte utan tog direkt fram det röda kortet. Korrekt beslut.
Steve Sidwell måste städa bort den här typen av satsningar. Annars kommer han dra på sig ännu fler röda kort.

Matchens karaktär förändrades givetvis när Fulham decimerades till tio man. Men hemmalaget stod upp förvånansvärt bra. Med Dimitar Berbatov som referenspunkt och Alexander Kacaniklic, tillbaka från låneperioden i Burnley, skapade laget några vassa kontringslägen.
Arsenal gjorde första halvlekens enda mål. Laurent Koscielny och Per Mertesacker flyttade upp på en frispark och samarbetade som om de lekte firma Adams/Bould.
Andra halvleken var tämligen händelsefattig. Arsenal satsade på att kontrollspela och bevaka sitt 1–0-resultat genom att få längd på anfallen. Fulham skapade några kvitteringslägen, närmast var högerbacken Stanislav Manolev som satte 1–1, men var (korrekt) avvinkad för offside.
I slutminuterna fick Andre Marriner för sig att ta ett kompensationsbeslut och ge Olivier Giroud rött kort för att ha träffat Manolev med dobbarna. Väl hårt, jag utgår från att de överklagar beslutet.

Arsenal kopplar ett allt fastare grepp om Champions League-platserna. Nu har laget tagit 29 av 36 poäng på de tolv senaste matcherna.

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB