Arkiv för kategori Liverpool

- Sida 1 av 15

Mourinho gjorde ”en Mourinho”

av Kalle Karlsson

Inför det här haussade stormötet handlade mycket av försnacket om hur José Mourinho skulle stoppa formstarka Liverpool. Var han kapabel att göra som han gjorde med Chelsea våren 2014 när han parkerade bussen, spelade cynisk fotboll och såg till att Liverpool snubblade i jakten på ligatiteln? Eller skulle han svepas undan av Jürgen Klopps högintensitetsfotboll.
Jodå, den gamle kan än.
José Mourinho spelade ett 4-4-1-1 i första halvlek med Paul Pogba som offensiv mittfältare bakom Zlatan Ibrahimovic. Det var som var påtagligt i första halvlek var hur hårt och synkroniserat Manchester United arbetade i defensiven. Det här var inte någon vilsen Paul Pogba eller en Marouane Fellaini som fick jaga skuggor. Det här var ett välorganiserat United där mittfältsskölden Ander Herrera/Marouane Fellaini vann matchen i matchen på mittfältet på knock. Herrera var fantastisk, både som bollvinnare (11 brytningar) och i sitt sätt att täcka ytor.

Hela Manchester Uniteds matchplan andades Chelsea 2014. Det var riskminimering till sin yttersta spets. Mourinho när han gör det som han kan allra bäst. Stänger igen butiken.
Så fort Liverpool försökte sätta in sin press – då lyfte United mot targetspelaren Zlatan Ibrahimovic. Varje gång United hade ett inkast – valde de att ta tid på sig och dra ned på tempot i matchen.
Publiken på Anfield – som väntat sig fart och fläkt – blev otålig. Och matchen blev avslagen, även om positionsspelet hos gästerna var en fröjd, framför allt hur Zlatan Ibrahimovic och Paul Pogba jobbade i sin tvåmanspress och tvingade Liverpool till svåra lösningar i uppspelen. José Mourinho menade efteråt i intervjun i Sky Sports att hans lag ”kontrollerat matchen”.
– Vi kontrollerade matchen, både taktiskt och emotionellt, sa han.

Efter 20-25 minuter kom in i matchen och tog över sista 20 minuterna. Från det ögonblicket kändes det som Manchester United spelade för kryss.
En statistisk notering som bevisar skillnaden mellan lagens strategi: Dejan Lovren slog 92 passningar. Chris Smalling slog 7.
Hela andra halvlek var Liverpool bättre; det laget som ville gå för tre poäng. Manchester Uniteds offensiv kom av sig. Visst hade det kunnat bli en smash ’n’ grab-seger om den för dagen (offensivt sett) misslyckade Zlatan Ibrahimovic fått bättre träff på pannan i den 54:e minuten, men sedan var det David De Gea som fick agera matchvinnare.
Adam Lallana kom in från bänken hos Liverpool och oj, så mycket bättre hemmalaget blev med Lallana på planen. Engelsmannen gav löpningar och fantasi och plötsligt hittade Liverpool öppningarna. Emre Can hade tvingat De Gea till en vass räddning, Coutinho var nära ett (nytt) drömmål när han sökte långa krysset och Roberto Firmino sprang sig fri och skulle precis sätta dit bollen när Antonio Valencia kom emellan med en heroisk brytning.

Det blev mållöst. Ingen förlorare, ingen vinnare.
José Mourinho känner sig kanske som en vinnare eftersom hans matchplan hela andra halvlek gick ut på att neutralisera motståndarna snarare än skapa själv.
Liverpool ska vara besvikna över att de inte nådde upp i normal kapacitet i första halvlek. De höjde sig i andra halvlek, men då var det lite för sent.

***
Bänkade Wayne Rooney fick hoppa in i andra halvlek för att stänga till högerkanten. Det lyckades… inte så bra. Vid två tillfällen låg han fel i position och Liverpool var på väg att hitta igenom. Så Rooney förbättrade inte sina chanser med dagens inhopp.

***
Så för att knyta an till diskussionen vi hade i PL-podden tidigare idag:
Är José Mourinho gårdagens man och Jürgen Klopp nutidens tränare? Tja, jag kan inte påstå att José Mourinho praktiserar någon vägvinnande fotboll för tillfället. Han ”vann” en poäng idag, men det är inget spel som vinner någon ligatitel.

Burnleys kollektiv kan ta fler skalper

av Kalle Karlsson

Efter den fina premiärsegern borta mot Arsenal var humöret på topp hos Liverpoolfansen. Det var inte lika muntert efter 0–2 mot Burnley i lördags och en match som tyvärr blottlade bristerna i truppen.
Liverpool har ju inte åtgärdat sin vänsterbackssituation så nu startade man matchen med högerfotade mittfältaren James Milner istället för den ojämne Alberto Moreno. Det ska sägas att Milner har spelat vänsterback i Manchester City och gjort det bra, men i just den här matchen hade det förmodligen passat bättre med en mer offensivt lagd Moreno. Vi kommer till det senare i texten.

Burnley gör precis som de gjorde förra vändan i Premier League. De litar på det manskap som tog dem till högstaligan istället för att haka på köphysterin. Den gången räckte det inte till nytt kontrakt och det är högst osäkert om det gör det denna gång. Sean Dyche har krävt värvningar, men han konstaterar samtidigt att marknaden är tuff för en liten klubb:
– Marknaden är svårare än den någonsin varit. Det är verkligen säljarens marknad och alla kräver enorma pengar (för sina spelare). Vi är inte Liverpool, Chelsea, Man United eller Manchester City och kan säga: ”Honom ska vi ha, låt oss värva honom”, sa han, enligt engelska tidningar.

Med den här verkligheten gör Sean Dyche ett imponerande arbete med att skapa ett svårslaget kollektiv. Det såg vi i lördags.
Burnley ställde ut sitt raka 4-4-2 och inledningsvis klev man högt för att stressa. Det gav effekt direkt eftersom Liverpool slarvade enormt i uppspelen. Först Ragnar Klavan som slog en dålig cross, sedan Nathaniel Clyne som slog bort en enkel passning. Ett par sekunder senare hade Sam Vokes, EM-spelare för Wales, vänt på en femöring och skickat in 1–0 med en projektil.
Jürgen Klopp lät sina spelare fortsätta rulla upp bollen och det kan tyckas märkligt eftersom det kändes riskfyllt, men om det nu är filosofin kan det finnas en poäng i att fortsätta tro på det man gör. Åtminstone när vi bara kommit till omgång två.
Andre Gray satte 2–0 (enormt viktigt för honom att få visa att han kan göra det även i Premier League) och sedan handlade resten om försvarsspel för hemmalagets del.
Burnley hade tre avslut i matchen. Liverpool hade 26.
Burnley hade enligt Opta 20 procent i bollinnehav (hörde siffran 18 någonstans).
Burnley vann med 2–0.
Det är första gången sedan Opta började sina mätningar som ett lag med så lågt bollinnehav vinner en Premier League-match.

De var så disciplinerade, de var så lojala i defensiven att de ständigt fick Liverpool att köra fast. Rekordköpet Steven Defour gjorde en lyckad debut på mittfältet även om han inte fick massor med utrymme att uträtta så mycket konstruktivt, förutom assisten till Andre Grays mål.
Att taktiken var lyckad handlade förstås inte bara om Burnleys förträfflighet utan till stor del om gästernas tillkortakommanden.
Liverpool hade inget tempo i spelet och på tok för dålig fantasi på sista tredjedel. Det var förvånande med tanke på att Jürgen Klopp trots allt fick in spelare som Georginio Wijnaldum, Coutinho, Firmino, Daniel Sturridge och Adam Lallana i startelvan. De borde ha kunnat sy ihop några kombinationer. Sadio Mané, lätt skadad, saknades enormt.
Burnley centrerade sitt lag och hade det funnits bra inläggsfötter och en Christian Benteke i boxen hade Liverpool säkert kunna hota, även en dag när spelet inte fungerade. Men nu var James Milner vänsterback och Benteke såld till Crystal Palace. Moreno hade, faktiskt behövts tidigare än 77:e minuten, denna gång.

Burnley tog en viktig seger och det känns som deras spel ligger bättre i tiden idag än för två år sedan.
För två år sedan fick Sean Dyche kritik för att Burnley spelade ett banalt 4-4-2-spel. Men sedan klubbens förra sejour i Premier League har det blåst en defensiv vind över toppfotbollen.
Leicester vann ligatiteln förra säsongen med defensiv 4-4-2-fotboll. I EM fanns det lag som Island som visade att ett riskminimerande, tryggt 4-4-2 kan räcka långt.
Är Burnley berett att springa lika mycket som i lördags kommer de att kunna fälla fler namnkunniga motståndare hemma på Turf Moor.

ANALYS/Så fungerade Burnleys taktik

Burnley-Liv3Kompakt lag. Trots att man ställdes mot snabbhet i form av Daniel Sturridge så tryckte Burnleys backlinje upp linjen. Ett kompakt lag med mindre än 20 meter från första till sista försvarare.

Burnley-Liv2Fembackslinje vid behov. Runt eget straffområde blev Burnleys 4-4-2 ofta ett 5-3-1-1 där högermittfälaren George Boyd föll ned som högerback och där en av anfallarna alltid droppa för att ge mittfältet extra täckning.

Sean Dyche sa efteråt:
– Ibland hade Liverpool sex mittfältare. Om vi hade använt sex mittfältare hade vi också kunnat hålla i bollen. Men vi ville ta oss igenom.
Det summerade lagens strategi ganska väl.

Nedräkning, del 11 – Liverpool

av Kalle Karlsson

Medan konkurrenterna värvar tungt har Jürgen Klopp valt en annan väg.

Om det är självvalt eller om han helt enkelt fått rätta sig efter förutsättningarna är svårt att bedöma. Alla tränare borde ju vilja ha så bra spelare som möjligt, men Jürgen Klopp är en speciell herre.
När han byggde sitt Dortmund gjorde han det med hjälp av mindre köp och en speciell, egenfostrad generation.
Den här sommaren har Liverpool haft svårt att konkurrera i kapprustningen.
Manchester United har hämtat in Zlatan Ibrahimovic, Henrich Mchitarjan och lagt groteska pengar på Paul Pogba.
Chelsea, långt från Champions League förra säsongen, har hämtat in N’Golo Kanté, en av förra säsongens bästa spelare.
Liverpool har fått sikta in sig på andraklassens stjärnor.
Sadio Mané kostade en del, men han har också en alldeles oerhört hög högstanivå. Kan han bli jämnare blir han en stjärna i Premier League. Detsamma kan sägas om Georginio Wijnaldum, som kunde stoltsera med ett fint målfacit (11 mål från mittfältet), men fyra av dessa kom i en urladdning mot lilla Norwich och efter det fyrverkeriet gjorde han bara ett mål på 2,5 månader.

För att Liverpool ska lyckas haka på i toppen kommande åren krävs att de handlar smartare än andra (topp)klubbar. Och att Jürgen Klopp svingar sitt trollspö och skapar ett kollektiv som är starkare än de enskilda delarna var för sig.
Det sista har Jürgen Klopp tryckt på. Han har tagit EM som exempel och pekat på att de lag som lyckades gjorde det tack vare att de var ett LAG.
Där känner jag också att Klopp har lyckats under sitt första knappa år i klubben. Under hans ledning har klubben enats. Läktarna står bakom sitt lag i vått och torrt, så som det nästan alltid varit på Anfield. De kanske inte har fixstjärnorna som för några år sedan, men de har ett lag som är beredda att springa ihjäl sig för sin tränare. Det kan räcka långt.

Förra säsongen drabbades Liverpool av en skadekris och skadelistan är lång redan nu när vi går in i en ny säsong. Raymond Verheijen, den holländske fysgurun, har svingat vilt och sågat Klopps försäsongsupplägg. Vi får se om skadorna kan lätta framöver, annars kommer det slå tillbaka mot tysken.
Han har en massa alternativ på mittfältet, men backsidan känns tunn. Att man ännu inte säkrat en vänsterback av klass är svårt att förstå. Det har varit uppenbart länge att Alberto Moreno är för bräcklig defensivt.
Christian Benteke och Mario Balotelli (!) står fortfarande skrivna hos Liverpool. Om det är så när fönstret stänger tvivlar jag på. Det brukar alltid dyka upp någon desperat klubb som lägger ett bud i det sista, när prislappen (i Balotellis fall) dykt.
De är helt överflödiga i anfallet då Daniel Sturridge, Divock Origi och Danny Ings står före i kön.

Liverpool har en jämn trupp och slipper dubbelspelandet i Europa. Det är det som talar för att man ska lyckas slå sig in på topp fyra.
Det som talar emot är att konkurrenterna, Chelsea och Manchester United som också missade Champions League, förstärkt med mer meriterade spelare.

Tänkbar startelva:
Karius – Clyne, Lovren, Matip, Moreno – Henderson, Can, Wijnaldum – Mané, Sturridge, Coutinho.
Nyckelspelare: Dejan Lovren.
Håll ögonen på: Sadio Mané.

Nyförvärv:
Sadio Mane – Southampton, £36m
Loris Karius – Mainz, £4.7m
Joel Matip – Schalke, free
Ragnar Klavan – Augsburg, undisclosed
Georginio Wijnaldum – Newcastle, £25m
Alex Manninger – free

Förluster:
Jordon Ibe – Bournemouth, £15m
Martin Skrtel – Fenerbahce, £5m
Joe Allen – Stoke, £13m
Jordan Rossiter – Rangers, £0.25m
Jerome Sinclair – Watford, £4m
Joao Teixeira – Porto, £0.25m
Danny Ward – Huddersfield, loan
Kolo Toure – Celtic, free
Lawrence Vigouroux – Swindon, £400k
Ryan Fulton – Chesterfield, loan
Ryan Kent – Barnsley, loan
Brad Smith – Bournemouth, £6m
Jack Dunn – Morecambe, loan
Ryan McLaughlin – Oldham, free

Skilda världar i Merseyside-derbyt

av Kalle Karlsson

Liverpool körde över Everton i Merseyside-derbyt, men eftersnacket handlar varken om segern eller om det som Jürgen Klopp är på väg att bygga.
Det handlar om en vidrig tackling, Divock Origis skada och Evertons förfall under Roberto Martínez.

Det var två lag med diametrala skillnader som gick in i detta derby.
Liverpool har lyft under Jürgen Klopp senaste månaderna, alla kurvor pekar uppåt och optimismen har inte varit så här stor sedan Brendan Rodgers succéår, 2013/14. Liverpool kanske missar Champions League, men Jürgen Klopp har fått The Kop att tro på en ljusnande framtid.
Everton å andra sidan, har fallit ihop totalt senaste halvåret. Efter en lovande inledning i ligan har laget tappat all struktur och känslan är att spelare som Romelu Lukaku börjar fundera på ett klubbyte. Managern Roberto Martínez lär knappast bli kvar. Han är satt under hård press och har varit en längre tid.

Ikväll började Everton piggt, Kevin Mirallas hade ett par lägen som han kastade bort på grund av sitt svaga beslutsfattande. När Liverpool väl åt sig in i matchen tog de över helt. Och Everton kapitulerade.
Divock Origi nickade in 1–0 på James Milners fina inlägg och sekunderna före paus hade Mamadou Sakho nickat in 2–0 på James Milners nästan lika fina inlägg.
Den gode Milner var kritiserad i höstas, men han har fått lite upprättelse nu.
Origi har varit senaste tidens utropstecken på Anfield. Den unge belgaren gjorde inga större avtryck i höstas när han skulle acklimatisera sig till en ny liga, men sedan han väl fick chansen att spela sig in i laget har han tagit den. Han nätade i båda mötena med Dortmund och satte två mål hemma mot Stoke för två veckor sedan. Den löpstarke 21-åringen har varit så bra att han faktiskt konkurrerat ut Daniel Sturridge. Inte för att Sturridge varit halvskadad utan för att Origi gjort sig förtjänt av platsen.

Divock Origi hade varit en nyckelspelare i jakten på Champions League-spel nästa år, oavsett om vi pratar via ligaspel eller via Europa League-vinst, men så kommer det förmodligen inte att bli.
Några minuter efter paus klev Ramiro Funes Mori in med en brysk stämpling över Origis fotled. Foten vek sig. Domaren Robert Madley tog det enda gångbara beslutet – att visa ut Funes Mori.
Divock Origi fick lämna planen på bår. Jag befarade en fraktur, men den första diagnosen talar om en allvarlig stukning. Det bör ändå betyda att han spelat klart för säsongen.

Pinsamt att Evertonspelare ens kunde argumentera mot det domslutet. Allra mest skamligt var det förstås för Ramiro Funes Mori som på vägen ut tog tag i klubbmärket i någon sorts gest för att få sympati hos fansen.
Jag har svårt att se att han får det av en enda Evertonsupporter. Hans idioti orsakade inte bara en allvarlig skada, Funes Mori hjälpte dessutom Liverpool att springa i väg med den här matchen. Med decimerat manskap hade Everton ingenting att sätta emot. De hade det nog jobbigt med elva man.
Det blev 4–0. Det hade kunnat bli 8–0. Eller 10–0. Statistiken var dräpande: 37–3 (!) i avslut.
Det måste ha känts förnedrande för Funes Moris lagkamrater som vid ställningen 0–4 fick springa runt och jaga skuggor samtidigt som Anfield skanderade ”OLÉ” för varje bolltouch.

Mitt i allt elände stod Roberto Martínez. Fansen skanderade ”You’re getting sacked in the morning”. Anfield sjöng hans namn med all tänkbar ironi.
Leighton Baines gick för någon vecka sedan ut och pratade öppet om att det saknas ”kemi” i Evertons lag. Man kan läsa in mycket i det uttalandet och förmodligen hade han rätt. Baines har nog på fötter när han säger något sådant.
I ett lag utan kemi ökar risken för att spelare faller ur ramen, som Funes Mori idag.
Roberto Martínez får nog stanna säsongen ut med tanke på att det finns en FA-cupsemifinal som väntar.
Men sedan är kapitlet Roberto Martínez i Everton över.
Det blev en trevlig debutsäsong, men sedan dess har det bara blivit stadigt sämre.
Senaste halvåret har varit under all kritik.

Genomgång: Topp 4-racet lag för lag

av Kalle Karlsson

Slaget om topp fyra-placeringarna är tuffare än på många år. Fem lag är på allvar inblandade – här tittar vi närmare på respektive klubbs förutsättningar.

3) Manchester City, 60 poäng +28

Återstående program: 2
Newcastle (b), Stoke (h), Southampton (b), Arsenal (h), Swansea (b).
Kommentar: Tre bortamatcher och dessutom Arsenal på hemmaplan.

Skadeläget: 2
Bacary Sagna, Samir Nasri, Gaël Clichy, David Silva, Raheem Sterling, Vincent Kompany.
Kommentar: Har dragits med en lång skadelista, men nu kan Raheem Sterling och Vincent Kompany vara nära comeback.

Formen: 3
Kommentar: City sviktade rejält i februari, men nu har man fem raka utan förlust och i returen mot Paris SG och mot Chelsea visade laget att man har fått en trygghet i defensiven.

Formen hos nyckelspelare: 5
Kommentar: Sergio Agüero satte tre mål senast mot Chelsea på Stamford Bridge. När argentinaren är bra är City ofta svårstoppat.

TOTALT: 12/20.

4) Arsenal, 60 poäng +22

Återstående program: 3
West Bromwich (h), Sunderland (b), Norwich (h), Manchester City (b), Aston Villa (h).
Kommentar: Tacksamt spelschema med ett undantag: Arsenal ska åka till Etihad och möta Manchester City. Den matchen ser ut att kunna bli avgörande för om laget säkrar Champions League-spel, måste kvala eller hamnar helt utanför.

Skadeläget: 4
Santi Cazorla, Alex Oxlade-Chamberlain.
Kommentar: Santi Cazorla har varit saknad under vintern och våren medan Alex OC inte får ses som ordinarie. Skadeläget är bättre nu är någon gång tidigare under säsongen.

Formen: 1
Kommentar: Arsenals form sedan mitten av februari har varit katastrofal. Senast blev det bara 1–1 hemma mot Crystal Palace.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Mesut Özil var bländande i höstas, men har inte klarat att prestera på samma höga nivå under våren.

TOTALT: 10/20.

5) Manchester United 56 poäng +10

Återstående program: 3
Crystal Palace (h), Leicester (h), Norwich (b), West Ham (b), Bournemouth (h).
Kommentar: Svårslagna Leicester, som bara förlorat tre ligamatcher på hela säsongen, och West Ham på bortaplan är de tuffaste uppgifterna. Överkomligt, speciellt om West Ham inte har något att spela för i den fajten.

Skadeläget: 3
Ander Herrera, Bastian Schweinsteiger, Adnan Januzaj, Luke Shaw.
Kommentar: Ander Herrera och Adnan Januzaj kan vara tillbaka till helgen och då har Uniteds skadelista till slut lättat något.

Formen: 2
Kommentar: Fyra segrar på de fem senaste matcherna, men innan dess hade laget fyra matcher utan seger. Louis van Gaals gäng har inte kunnat leverera över tid denna säsong. Så fort ett hopp har väckts hos fansen har det släckts lika fort med en ny plattmatch.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Anthony Martial har varit Uniteds klart bästa offensiva spelare under säsongen och är den som skapar överlägset flest chanser.

TOTALT: 12/20.

6) West Ham, 53 poäng +12

Återstående program: 3
Watford (h), West Bromwich (b), Swansea (h), Manchester United (h), Stoke (b).
Kommentar: Först tre möten med lag som inte har något att spela för innan man tar emot Manchester United hemma.

Skadeläget: 5
Diafra Sakho, Carl Jenkinson.
Kommentar: Sakho kan vara tillbaka till helgen och då är West Ham i stort sett skadefritt.

Formen: 2
Kommentar: West Ham har inte vunnit en match sedan 5 mars då man bortabesegrade Everton. Slaven Bilics lag har haft en rad tuffa matcher och man förblir svårslaget, fem kryss på de sex senaste.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Dimitri Payet har burit West Hams offensiv på sina axlar, framför allt från fasta situationer. Fram till för ett par veckor sedan var Payets form grym, men han var anonym mot Leicester i söndags.

TOTALT: 13/20

8) Liverpool, 51 poäng +9 (en match mindre spelad)

Återstående program: 4
Everton (h), Newcastle (h), Swansea (b), Watford (h), Chelsea (h), West Bromwich (b).
Kommentar: En match till good på övriga toppkonkurrenter och chansen finns att minska avståndet till sex poäng vid seger mot Everton. Rätt tacksamt schema, bara två bortamatcher och ett omotiverat Chelsea känns inte som en överdrivet svår uppgift i näst sista omgången.

Skadeläget: 2
Emre Can, Jordan Henderson, Kolo Touré, Christian Benteke, Danny Ings, Joe Gomez.
Kommentar: Kaptenen Jordan Henderson är det tyngsta avbräcket. Annars har Liverpool klarat sig rätt bra senaste veckorna.

Formen: 4
Liverpool har bara förlorat en enda match sedan förlusten i FA-cupen mot West Ham 9 februari. Tre raka segrar och avancemanget mot Dortmund i Europa League understryker att Jürgen Klopps gäng är på rätt väg.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Det går förstås att diskutera vem som är Liverpools nyckelspelare, men jag anser att laget står och faller med målvakten Simon Mignolet eftersom man inte har något större problem att producera framåt. Defensiven är dock fortfarande ett frågetecken.

TOTALT: 12/20.

Fotnot: Leicester och Tottenham kan teoretiskt bli indraget i kampen om Champions League-platserna, men jag har räknat bort dem i den här analysen. Samma sak gäller för sjuan Southampton.

Krisen växer i Crystal Palace

av Kalle Karlsson

Kan Crystal Palace sjunka längre än så här?
Ja, nu finns risk att raset bara fortsätter.
Palace har inte vunnit en ligamatch sedan kvarn brann, de har sjunkit som en sten i tabellen. Så får de ett gratisläge att plocka tre poäng mot Liverpool – och slänger bort allt.

Det var ingen fantastisk fotbollsmatch på Selhurst Park. Hemmalaget som var en av höstens sensationer har tappat allt efter nyår. Ett tag låg man femma och hotade om Champions League-platser. Nu erkänner managern Alan Pardew att man är indraget i bottenstriden.
Efter en sval första halvlek tog Crystal Palace ledningen direkt i starten av andra halvlek när Joe Ledley tryckte in en hörnretur.
Bara kvarten senare fick James Milner sitt andra gula kort.
Den här gången kunde väl inte ens Crystal Palace misslyckas med att ta tre poäng?
Jodå.

Målvakten Alex McCarthy bjöd på kvitteringen md tjugo minuter kvar när han halkade och gav Firmino ett friläge som brassen förvaltade.
Efter 1–1 blev Crystal Palace så rädda, så rädda. Plötsligt började tankarna surra, plötsligt spelade de matchen i huvudet och då var Liverpool faktiskt närmare segern. Alberto Moreno prickade insidan av stolpen med ett distansskott och inhopparen Christian Benteke fick två bra lägen.
Men matchen såg ut att sluta oavgjort när vi var inne i slutsekunderna av tilläggstiden. Då tog Damien Delaney det horribla – fullständigt horribla – beslutet att tackla Christian Benteke, som hade dålig vinkel. Domaren Andre Marriner uppfattade inte straffen först, men assisterande domaren hjälpte honom och när Benteke fick chansen från straffpunkten var han iskall.
Liverpool imponerar inte. Jürgen Klopps mittfält är i stort behov av kreativitet. Men de har sannerligen en förmåga att gräva fram segermål i slutminuterna. Först det minnesvärda dramat i Norwich och nu det här. Liverpool är inte längre efter än att de också är inblandat i kriget om Champions League-platserna.

För Crystal Palace är det nattsvart. Det var dystert redan innan dagens match. Nu är krisen nära.
Alan Pardews sexiga Palace från i höstas är ett minne blott. Visserligen har Yannick Bolasies comeback gett laget fart, men mittfältet är osynkroniserat och Yohan Cabaye har inte längre förmågan att styra rytmen i matcherna. Har Bakary Sako gjort nån glad sedan första fyra omgångarna?
Crystal Palaces jätteras är en annan iögonfallande story från den galna säsongen 2015/16.

Italiensk intelligens och brittisk energi lyfter Leicester

av Kalle Karlsson

Sagan bara rullar vidare. Nu har vi sagt i månad efter månad att Leicester ska falla ihop och att verkligheten ska komma ikapp dem. Men realismens alla lagar gäller inte denna säsong. Leicester fortsätter bara att skriva nya kapitel i en säsong som har utvecklats till en saga.
På tisdagskvällen blev det en ny, tung triumferande seger.
Liverpool, som har haft en del tur och marginaler med sig senaste veckorna, blev det senaste laget att falla för ”Foxes”. Jürgen Klopps gäng kom med den moralhöjande 5–4-segern från förrförra helgen i ryggen. De kom med en offensiv som levererade fem mål på Carrow Road, men här blev de mållösa.
Leicesters försvarspel är något utöver det vanliga. Vi kommer att komma in på Jamie Vardy och Riyad Mahrez senare, men i denna match studerade jag framför allt lagets defensiv. Länge var det ett ställningskrig där inget av lagen bjöd på något. Allra minst Leicester.
Det är helt enkelt en grannlaga uppgift att ens skapa målchanser mot detta gäng. De har en frontfyra med anfallsduon Jamie Vardy/Shinji Okazaki samt Riyad Mahrez/Marc Albrighton som jobbar stenhårt för att komma ned på rätt sida. Så fort de är runt eget straffområde centrerar de och litar på att mittbackarna tar hand om inläggen (vilket de oftast grejar). Åh, vad intressant det hade varit att få se hur Claudio Ranieri drillat det här laget för att få till den här vattentäta muren. Det här är italienskt, intelligent, taktiskt försvarsspel i engelsk tappning, med den brittiska energin i omställningarna. Den perfekta symbiosen? Ja, det är iallafall anledningen till att Leicester leder Premier League efter 24 omgångar.
De är så disciplinerade och riskminimerande. Vill man ha en ögonblicksbild av hur Leicester agerar kunde man studera Christian Fuchs, vänsterbacken, i en situation i andra halvlek vid ställningen 2-0. Han var felvänd, jagades i ryggen och hade möjligheten att spela hem bollen till Kasper Schmeichel. Men den tanken avfärdade Fuchs snabbt, för Leicester ledde med 2-0 och Leicester tar inga onödiga risker i sitt spel. Han vände utåt och lyfte ned bollen ned i korridoren. Och Leicester höll nollan igen. Det är ingen slump.
En spelare som inte fått så mycket uppmärksamhet tidigare under säsongen är Robert Huth, men den tyske backen har varit en klippa tidigare och han var ett monster i eget straffområde ikväll. Hur kunde Stoke släppa honom?

Minnesbilderna från matchen är förstås varken Robert Huth eller den lika förtroendeingivande, och underskattade, målvakten Kasper Schmeichel. Det var, förstås, Jamie Vardys drömmål till 1–0.
Anfallaren hamnade i en liten måltorka som varade i en månad, men nu har han hittat nätet igen.
1–0-målet var ett verk av en spelare som har återfunnit sitt självförtroende.
Riyad Mahrez vände bort en spelare på egen planhalva och slog en fantastisk långpassning (bara det var en världsklass-aktion). Jamie Vardy sprintade i djupet – det han gör allra bäst – och drog till på halvvolley. Bollen flög i en båge över en chanslös (och felplacerad) Simon Mignolet. Det var Vardys första mål utanför boxen denna säsong.
Jamie Vardy fyllde på med 2–0, lite mer slumpartat sedan Shinji Okazakis skott ändrat riktning och bollen hamnat framför fötterna på skyttekungen. Segern var säkrad för fotbolls-Europas sensationslag.
Var månne detta bära? Vi är trots allt inne i februari och med ett så här effektivt försvarsspel och matchvinnare a la Vardy/Mahrez går det inte att utesluta någonting.

***
Dagens man var annars Fraser Forster, Southamptons målvakt, som var omutlig mot Arsenal. Vilket lyft hans comeback blivit för Saints.

***
Manchester United svarade för tre fina mål och körde över Stoke med 3–0. United gjorde två mål i första halvlek på Old Trafford, vilket inte hör till vanligheterna.
Anthony Martial gjorde ett läckert mål (fantastiskt spel hela vägen) och serverade Wayne Rooney till 3–0.
Louis van Gaal är fortfarande pressad, men vad hade han gjort utan Martial?

DET HÄR ÄR EN PLUS-ARTIKEL

Plus-special: Rörlig Firmino nyckel för Liverpool

av Kalle Karlsson

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare. Denna omgång har jag synat Liverpool. Matchen (Norwich borta) En helt och hållet galen fotbollsmatch som inte hade några som helst ramar. Liverpool tog ledningen med 1–0 genom Firmino och i den perioden...

Läs hela artikeln - köp Plus här!

PL kan åtminstone underhålla…

av Kalle Karlsson

Det brukar talas om matcher med ”två ansikten”. Det här var en match med fem.
Det var en av de galnaste matcherna jag sett i Premier League. Definitivt den mest svängiga.

Mycket av försnacket inför matchen handlade om Steven Naismith. Anfallarens övergång från Everton blev klar i veckan och nu skulle han ställas mot sin förra antagonist Liverpool i debuten. Steven Naismith är den typen av energispelare som lyfter Norwich. Det enda frågetecknet är om han kommer att göra tillräckligt många mål.
Hur som helst, inledningsvis var Naismith anonym. Efter trevande första tio minuter tog Liverpool tag i spelet och jag tyckte att de dominerade fullständigt från minut tio. Det såg ut att skilja en division mellan lagen när Liverpool pressade högt inte gav Norwich något andrum.

Roberto Firmino  placerade in 0–1 efter dryga kvarten och så långt var det Liverpools match. Men de röda har inte mandat att slappna av den här säsongen. Inte i någon match.
Det räckte med en hörna för att Norwich skulle få en livlina in i matchen. Efter lite tre-fyra andrabollsdueller damp bollen ned framför Dieumerci Mbokani. Denne drog till med en instinktiv klack och den satt stenhårt bakom Simon Mignolet.
Där svängde matchen. Wes Hoolahan, en av ligans främsta framspelare den här säsongen, serverade Steven Naismith som krutade in debutmålet med ett kliniskt avslut.
Så trots att Liverpool borde ha haft ledningen i paus så gick de till vila med underläge 1–2.

I starten av andra halvlek borde Liverpool ha trampat gasen i botten, men istället var det Norwich som behöll initiativet. Några minuter in på halvleken med Naismith fälld av Alberto Moreno och fick en straffspark som Wes Hoolahan placerade i nät.
Avgjort? Knappast. Långt ifrån.
Liverpool reste sig direkt när Jordan Henderson reducerade till 3–2.
Där fick matchen sitt tredje ”ansikte”.
För några minuter senare gjorde Roberto Firmino 3–3 efter en delikat framspelning från Adam Lallana. Sedan stod Russell Martin för ett jättemisstag när han slog en helt galen passning till James Milner som sprang in med 3–4.
Redan där var den här matchen galen.
Men det skulle bli än värre.

Norwich hämtade ny kraft och fick till en anstormning (och ett fjärde ansikte för matchen).
Fjärdedomaren lade till fem minuters tillägg. Jürgen Klopp var rasande och han blev ännu argare när Sébastien Bassong tryckte in 4–4 i 92:a minuten.
Men det återstod fortfarande knappt tre minuter och det var tillräckligt för att matchen skulle svänga än en gång.
Norwich lyckades sjabbla i eget straffområde och Adam Lallana tryckte in 4–5.

Jag som har kallat Norwich ”ett organiserat lag” får omvärdera det lite.
Deras försvarsspel var katastrofalt. Russel Martin gjorde ett huvudlöst misstag när han bjöd Milner på 3–4, men han gjorde ett nästan lika stort misstag i första halvlek när han stötte och Milner fick ett friläge vid ställningen 0–1. Och han joggade vid 3–3 när han borde ha plockat upp Firmino (där kan man även undra vad Bassong gjorde när han begav sig ut mot kanten istället för att säkra centralt).
Liverpool var inte mycket bättre defensivt, men de kan iallafall glädja sig åt en gigantiskt moralhöjande seger och att offensiven levererade som aldrig förr.
Premier League bjuder onekligen fortfarande på underhållning.
Om nu ”underhållning” är massor av mål på grund av uselt försvarsspel.
Den spelmässiga kvalitén går – fortfarande – att diskutera.

Maximal utdelning för svagt United

av Kalle Karlsson

Det var inte rättvist, men ack så viktigt.
Manchester United var likblekt större delen av matchen men åkte ändå hem med tre poäng från ångestmatchen på Anfield.

Det var så mycket som var ologiskt med Wayne Rooneys mål med kvarten kvar.
För det första hade Manchester United inte skapat något av värde under matchens första 77 minuter. Inte ett skott på mål. Knappt en enda kombination värd namnet. Det var så uddlöst, så taffligt att Louis van Gaals lilla, tappra anhängarskara lär ha minskat ytterligare. Om den ens existerar?
För det andra var det elva år sedan Wayne Rooney gjorde mål på den här arenan. Han brukar bli för känslosam i dessa möten, för passionerad för att kunna prestera. Den gången, 2005, sköt han in ett distansskott bakom Jerzy Dudek. Nu fick han en retur som damp ned framför fötterna på honom och dunkade in ett stenhårt skott i nättaket.
Wayne Rooney har i och för sig hittat formen senaste veckorna och det här målet underströk väl att vinden har vänt för honom. Spelmässigt var han beskedlig (mest på grund av minimalt understöd från mittfältet), men när han väl fick chansen var han pardonlös och än en gång matchhjälte.

För Manchester United betyder segern massor. Nu har de häng på topp fyra. För Liverpool betyder resultatet att de tappar mark mot toppen. Jürgen Klopps gäng känns avhängda nu.
Men det är inte tillfället att vare sig hylla van Gaal eller såga Klopp.
Det är tillfället att konstatera att inget av de här lagen förtjänar att ta en Champions League-plats.
Det var nästan beklämmande att se det som utspelade sig på Anfield idag. Att bevittna att dessa storklubbar, flaggskepp i engelsk fotboll, har sjunkit så långt ned i dyn var en brutal påminnelse om att kartan i Premier League håller på att ritas om.

Första halvlek var så lågkvalitativ att jag har full förståelse om folk bytte kanal eller stängde av tv:n och gjorde något annat, mer meningsfullt.
Liverpool var lite mindre dåligt före paus. De skapade iallafall en del chanser, men deras attacker handlade mer om gästernas svaga försvarsspel och brister i det individuella beslutsfattandet än att hemmalaget var så förträffligt (förutom vid ett tillfälle då Henderson klackade fram en kombination som ledde till att han själv fick bra skottläge).
Manchester United hade ingenting. Jesse Lingard var katastrof matchen igenom. Det var ofattbart att han fick vara kvar på plan i 65 minuter. Marouane Fellaini var som vanligt för seg i spelet med fötterna, men han kan åtminstone skylla på att han spelades i fel position. Fellaini vann inte ens nickduellerna och då försvinner poängen med honom på plan.

Manchester United reste sig i andra halvlek och det tyder ju på att det finns en styrka i laget. De är bara två poäng från fjärdeplatsen och det är maximalt betalt sett till hur svagt man presterat offensivt den här säsongen.
David De Gea var briljant och höll laget kvar i matchen. Vad hade van Gaal gjort utan De Gea? Han hade inte tränat Manchester United iallafall.
Den holländske managern hade sett till chanserna i matchen (19–7 i avslut) varit nöjd med en poäng. Nu fick han alla tre.
Med kvarten kvar satte United igång en kort hörna. Inhopparen Juan Mata (hans kreativitet saknades i första halvlek) vred in ett inlägg, Fellaini vann till slut en nickduell och Wayne Rooney tryckte in ribbreturen.
Manchester United tog en blytung seger.
Men: Hade Liverpool varit mer effektivt hade de gjort mål på sina chanser och hade slutanalysen varit en annan.
Roberto Firmino måste ligga sömnlös efter sin jättemiss i 88:e minuten. Brassen ställdes helt ren två meter från mållinjen (sedan Daley Blind missat totalt med en uppflyttning) men fipplade bort bollen.
Det var signifikativt för en match där kvaliteten och kompetensen var pinsamt avlägsen.

***
Credit where credit is due: Mamadou Sakho var bäst på plan bakom De Gea. Försvararen var kompromisslös och vann varenda närkamp.
Nu var han en av tre Liverpoolspelare som förlorade nickduellen som föranledde målet. Så Sakhos fina insats var förgäves.

***
Dagens tweet signerad Rob Dawson:
”Marouane Fellaini so effective going missing that van Gaal doesn’t know where he is to bring him off”.

Sida 1 av 15
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB