Arkiv för kategori Liverpool

- Sida 1 av 11

Rodgers ska hyllas för Liverpools uppryckning

av Kalle Karlsson

Hösten var becksvart.
Men Liverpool grävde sig upp ur grottan.
Nu har de lika stora chanser att greja en Champions League-plats som någon av de andra konkurrenterna som slåss om tredje- och fjärdeplatsen.

Ni minns säkert hur dyster hösten var på Merseyside.
Efter att förväntningarna tryckts upp i himlen efter den fantastiska fjolårssäsongen var det mesta som bortblåst för Liverpool. Avsaknaden av Luis Suárez var kännbar och när Daniel Sturridge samtidigt var långtidsskadad hade laget ingen pålitlig målkälla.
Vissa röster höjdes till och med för att Brendan Rodgers skulle få sparken.
Rodgers, hyllad från alla håll förra året, var pressad och tvungen att visa sina yppersta kvaliteter för att vända skutan.
Han lyckades.

Utan en given striker snickrade han på eft 3-4-3-system till bortamötet med Manchester United 14 december. Det blev förlust med 0–3, men insatsen var lovande.
Sedan dess har Liverpool tagit steg för steg åt rätt håll.
Visst, i veckan blev det respass i Europa League mot Besiktas, men Liverpool har inte förlorat en enda ligamatch sedan den där resan till Old Trafford när Brendan Rodgers 3-4-3-system såg dagens ljus.

Under den här utvecklingsprocessen har Liverpool fått handskas med beskedet att Steven Gerrard, lagets hjärta och själ, lämnar efter säsongen. Men istället för att halka efter toppen har de unga spelarna ställt sig upp och tagit ansvar.
Emre Can har vi redan hyllat, Philippe Coutinho är en annan som klivit fram som en galjonsfigur.
Tidigare har brassen varit ojämn, briljant ibland, anonym alldeles för ofta. Men senaste månaderna har den offensive mittfältaren burit lagets offensiv i många matcher. Hans roll i 3-4-3-systemet passar honom perfekt, han får kliva in från kanten, blir svårmarkerad och får hitta ytorna han vill hitta, bakom motståndarnas mittfält. Samtidigt är det defensiva ansvaret begränsat då han har täckning av en yttermittfältare/wingback som kan ta kanten.
Coutinho har varit en av ligans bästa spelare sedan nyår. Målet med kvarten kvar var hans tredje drömmål på kort tid. Han har gjort liknande kanonskott mot Bolton och så sent som förra veckan mot Southampton.

Liverpool vann rättvist, tycker jag. Manchester City kontrollerade bollinnehavet inledningsvis men hemmalaget spelade med förvånansvärt mycket energi med tanke på torsdagsmatchen i Europa League. Jordan Henderson skruvade in 1–0 vansinnigt vackert under en otrolig första kvart där Sergio Agüero hann med att pricka stolpen.
Manchester Citys kvitteringsmål osade kvalitet. Yaya Tourés maskerade, stenhårda passning till David Silva, Silvas löpning in ”between the lines”.
Andra halvlek var inte lika sevärd och tempostark. Det kändes som det skulle sluta 1–1, men Coutinho ville annorlunda.

Liverpool är (i skrivande stund) bara två poäng efter Manchester Untied på tredjeplatsen. Fyra Arsenal kan vid poäng mot Everton gå om United.
När Liverpool fick storstryk på Old Trafford i december talade inte mycket för att laget skulle greja fjärdeplatsen. Men nu?
Det känns som chanserna har ökat dramatiskt. Samtidigt som Manchester Uniteds spel hackar är Liverpool ungt, entusiastiskt och sevärt. Kurvan pekar uppåt, både kollektivt och individuellt. Idag satt Daniel Sturridge på bänken och senaste veckornas sensation Jordon Ibe var skadad. Ändå lyckades laget besegra Manchester City.
Brendan Rodgers ska ha enorm credit för sitt sätt att vända Liverpools säsong.
Om laget grejar en CL-biljett kommer han få välförtjäna hyllningar. Misslyckas de kommer få komma ihåg den här uppryckningen.
Det är så villkoren i den karga fotbolllsvärlden fungerar.

Can är Liverpools nye fältherre

av Kalle Karlsson

Liverpool har levt i lite av ett vakuum efter det att Steven Gerrard meddelade att det här blir hans sista säsong i den röda tröjan. Inte för att ”Captain Fantastic” idag är den mest betydelsefulla spelaren i laget, det är inte ens givet att han är ordinarie i startelvan, men för att han fortfarande är lagets härförare och ledare.
Jordan Henderson har pinpointats som den som ska ta över lagkaptensbindeln och han leder genom exempel, genom sitt hårda jobb och sin inställning. Men har han auran och karisman för att gå i fronten för en klubb av Liverpools dignitet?

Emre Can är inte där ännu, men han har egenskaper som skulle kunna ticka i alla boxar. Sedan han fick chansen och flyttades ned i försvaret har han vuxit ut till en nyckelspelare. Stor, stark, arbetsvillig – en härförare.
Med sin boyband-look har han blivit en ny favorit hos tonårstjejerna.
Med sin bakgrund som mittfältare har han blivit ett enormt lyft för en backlinje som tidigare hade för många träfötter och för få uppspelsfötter. Nu kan Liverpool, med sin nya trebackslinje, dra isär motståndarnas pressande anfallare och ha en bolltrygg Emre Can som sköter uppspelen med bravur.

Emre Can, 21 år, är en del av det nya Liverpool, post-Gerrard. Där finns löften som Raheem Sterling, 20, Coutinho, 22, Lazar Markovic, 20. Där finns också en ung grabb vid namn Jordon Ibe.
Det är ett par, tre år sedan jag först hörde talas om denne ytter sedan han dominerat i ungdomslagen.
”Han är mer lovande än Raheem Sterling”, hette det.
Det låter jag vara osagt, Sterling är ju en av världens mest lovande spelare för tillfället, men Ibe är sannerligen också något utöver det vanliga.
Han slängdes rakt in i hetluften i derbyt mot Everton och var bäst på plan i mitt tycke. Kvick, teknisk men samtidigt imponerade han med sitt beslutsfattande (och distansskottet!). Det är möjligt att han går genom samma process som Sterling, att han framöver hamnar i en period där han försvårar saker och blir beskylld för att sakna spelförståelse, men det är naturligt. Unga spelares prestationer fluktuerar och Ibe kommer inte vara något undantag. Med det sagt är det otroligt imponerande att han två matcher i rad, mot kvalificerat motstånd, varit så bra som han varit.
Här har Liverpool ytterligare en guldklimp.

Äntligen, Super-Mario!

av Kalle Karlsson

Det dröjde alltså till den 25:e omgången innan Mario Balotelli hittade rätt i Premier League.
Med tanke på hur mycket snack och uppmärksamhet hans övergång vållade i somras har den värvningen hittills varit PL:s största flopp.
Han startade säsongen som andraval bakom Daniel Sturridge, men sedan halkade han ned till tredjeval eftersom Raheem Sterling fick förtroendet som spets.
I söndags var det exakt tre månader sedan Balotelli startade en match i Premier League, den gången hemma mot Chelsea (1–2). På tisdagskvällen mot Tottenham började han återigen på bänken. Daniel Sturridge imponerade i första ligamatchen från start efter sin långa skadefrånvaro, men mot slutet när Sturridge kroknade valde Brendan Rodgers att chansa med Balotelli. Med betoning på chansa. Man vet ju aldrig riktigt vad man får av den egensinnige italienaren.

Den här gången blev det jackpott. I den 83:e minuten slog den underbare Jordon Ibe en öppnande passning till Adam Lallana. Lallana hittade i sin tur Balotelli som styrde in segermålet, 3–2, från nära håll.
Super-Mario jublade så klart inte. Det är inte hans gebit. Han rörde inte en min (”brevbäraren jublar ju inte när hen delar ut post”) och efter matchen när andra spelare hade vandrat runt och tagit emot hemmapublikens jubel gick Balotelli istället direkt ned i spelargången. Han kanske redan hade ställt in fokus på nästa match, vem vet.

Liverpool kändes hela tiden en smula vassare i denna tillställning. Tottenham kom visserligen tillbaka två gånger och Simon Mignolet gjorde en fenomenal räddning på Erik Lamelas skott, men jag tyckte inte Spurs hamnade rätt i denna match. Presspelet gav sällan de bollvinster som mot Arsenal i helgen. Christian Eriksen var knappt involverad första 20 minuterna. Danny Rose var bräcklig defensivt och orsakade straffen i andra halvlek. Inte ens Harry Kane hotade på det sätt som han brukar göra, men med hans nuvarande framgångsvåg räckte det ändå till ett mål och en assist.

Det stora utropstecknet, förutom Balotelli som kommer sno alla rubriker, var Jordon Ibe. 19-åringen startade för andra matchen i rad – han var bäst på plan i helgen mot Everton – och Ibe gjorde en ny fin insats.
Högermittfältspositionen i ett 3-4-3-system är sannerligen inte enkel att klara av, men Ibe har gjort två starka insatser. Teknik och speed har många unga spelare, men Ibe har på dessa matcher även visat fint beslutsfattande och en förmåga att stå upp fysiskt. I första halvlek gick han på utsidan om Danny Rose två gånger och även om den vägen tycktes stängd fick han ändå in bollarna i boxen.
I Jordon Ibe har Brendan Rodgers en ny guldklimp att förvalta.

Vem går all in på drömspelaren Schneiderlin?

av Kalle Karlsson

Nemanja Matic har vi hyllat tidigare. Nu är det dags att lyfta fram en annan vattenbärare.
Frågan är hur mycket storklubbarna beredda att betala för de egenskaper de egentligen behöver.

Jag tänker förstås på Morgan Schneiderlin, Southamptons formstarke mittfältare.
Karln var helt jävla fantastisk i segermatchen mot Manchester United i helgen.
Louis van Gaal formerade en startelva med fyra av sina offensiva kanoner på planen: Wayne Rooney, Robin van Persie, Juan Mata och Angel Di María. Ändå lyckades inte Manchester United prestera ett enda skott på mål i matchen.
En stor anledning till det är att Ronald Koeman gnuggat hårt på lagets försvarsspel.
En annan, en större anledning, är att han har spelare som kan utföra strategin.

Ända sedan Southampton gjorde comeback i Premier League hösten 2012 har jag imponerats av Morgan Schneiderlin.
Han klev tidigt fram och etablerade sig som en av ligans bästa bollvinnare. Fransmannen är stark i duellerna, men har har en egenskap som få spelare i ligan behärskar lika bra: Förmågan att täcka ytor till nästintill perfektion.
Fransmannen är den typen av spelare som ständigt springer de där extra metrarna för att täcka ytan som riskerar att bli farlig. När han kombinerar den lojala inställningen med sitt kloka, Michael Carrick-liknande, positionsspel på egen planhalva framstår han som en synnerligen kompetent defensiv mittfältare.
Det är det som skiljer honom mot andra defensiva mittfältare. Victor Wanyama är ett monster som knappast går att flytta på i duellerna, men han är inte lika positionsstark och inte heller lika begåvad i sitt passningsspel.

Inför säsongen hade Southampton sålt halva laget. Morgan Schneiderlin och långtidsskadade Jay Rodriguez var de enda stjärnorna som blev kvar. Schneiderlin ville få till en flytt till Tottenham, men Saints vägrade sälja sin stöttepelare.
Fransmannen surade, men när det var dags för premiär lade han det åt sidan och var en av planens bättre aktörer borta mot Liverpool (1–2-förlust).
Sedan dess har han vuxit ut till en av ligans allra bästa mittfältare.
Och det här får mig att fundera.

Just nu surrar det massor av rykten kring Morgan Schneiderlin. Manchester United, Arsenal och Liverpool är ute efter hans namnteckning, enligt engelsk press.
Vem får honom? Eller rättare sagt: Vem är beredd att betala vad som krävs, dels för att Southampton ens ska fundera på att släppa spelaren, dels för att knäcka de andra intressenterna?
Arsenè Wenger har med köpen av Mesut Özil och Alexis Sanchez visat att han kan öppna plånboken om ”rätt” spelare blir tillgänglig. Men hittills under hans Arsenalera kan jag inte minnas att han lagt några större pengar på en defensiv mittfältare. Det har stått Arsenal dyrt – år efter år. Mikel Arteta kostade 10 miljoner pund, men spanjorens främsta kvaliteter finns i passningsspelet, inte i positionsspelet.

För mig framstår Morgan Schneiderlin som en perfekt spelare för Arsenal. Han är defensivt lagd, den spelartyp laget behöver för att lirare som Sanchez, Özil och Cazorla ska få utrymme att göra det som de är bäst på.
Han framstår som ett lämpligt alternativ för Manchester United som rimligen måste ersätta/förbereda sig på att Michael Carrick inte håller hur länge som helst.
Han framstår som ett oerhört bra köp för Liverpool, som inte haft någon defensiv mittfältare av hög klass sedan Lucas Leivas allvarliga skada.
Dessa klubbar har varit beredda att betala stora pengar för spelare. Arsenal lade 400 miljoner kronor för Mesut Özil, Manchester United har öst pengar på Falcaos låneavtal och lön medan Liverpool har lagt pengar i sjön på en del rena floppar.
Det blir intressant att se om de värderar den spelartyp de verkligen behöver – en defensiv mittfältare – och lägger upp pengarna som krävs för att landa Morgan Schneiderlin.

Duon som ger Liverpool framtidstro

av Kalle Karlsson

Det var en traumatisk vecka för Liverpool, men en spelare gör sitt bästa för att skänka hopp inför framtiden.
Steven Gerrards besked om att han lämnar Liverpool i sommar efter att ha spenderat hela sin karriär i klubben gav inte supportrarna den start på det nya året som de önskat sig.
Det finns förstås både för- och nackdelar med att legendaren Steven Gerrard lämnar. När en stor spelare försvinner finns det nästan alltid andra som växer med det ökade ansvaret.
Det Liverpool behöver nu är formbesked från de unga, talangfulla spelarna som Brendan Rodgers valt att satsa Luis Suárez-pengarna på. Spelare som ger hopp.
Och det har man sannerligen fått från Lazar Markovic.

Den serbiske yttern värvades från Benfica i somras för 20 miljoner pund, en ansenlig summa, och fram till mitten av december hade han bara startat två matcher i ligan.
Men sedan experimenterade Brendan Rodgers fram sitt nya 3-4-3-system och sedan dess har Lazar Markovics formkurva pekat spikrakt uppåt.
Han började med ett lovande inhopp i 0–3-förlusten mot Manchester United, fortsatte med mål i Ligacupen tre dagar senare mot Bournemouth och var en av planens bästa i 2-2-mötet med Arsenal.
Hans insats i lördags mot (ett pinsamt blekt) Sunderland var hans bästa hittills i Liverpooltröjan.
Markovic var inblandad i en straffsituation direkt i inledningen, han petade in 1–0-målet, segermålet, efter en lika vältajmad djupledslöpning och han saxsparkade en halvvolley i ribban, vilket hade kunnat bli ett konstmål av sällan skådad art.

Rollen som yttermittfältare i ett 3-4-3-system är svår att bemästra, men Lazar Markovic har hittills hittat en bra balans mellan offensiv och defensiv, oavsett om han spelat till höger eller vänster. Han verkar trivas när han får komma smygande lite bakifrån, med löpningar som kan överraska, snarare än att utgå från en högre position och hamna i stillastående en-mot-en-lägen.
Lazar Markovic är bara 20 år, fyller 21 i mars, så det finns anledning att tro att han kan utvecklas mer de närmaste åren.

Just det här, spelare som kliver fram ur Steven Gerrards skugga, blir extra viktigt för Liverpool i vår.
I sommar har Liverpool inom loppet av ett par år tappat sina två mest inflytelserika spelare under Premier League-eran, sina ikoner, Jamie Carragher och Steven Gerrard. Då är det fundamentalt att det finns andra som skänker framtidstro.
Jordan Henderson (förmodligen den som får ärva lagkaptensbindeln efter Gerrard) och Raheem Sterling har gjort det en längre tid. Lazar Markovic är en ”rising star”.
Emre Can är en annan som kan visa sig vara ett fint köp.
Den tyske mittfältaren har senaste matcherna fått agera försvarare i Liverpools trebackslinje och där har han kunnat visa sitt breda register.
Emre Can längre bak i plan ger en enorm fördel i uppspelsfasen där Liverpool automatiskt får en bra passningsfot och en spelare som är villig att ta steget fram med bollen, vilket tvingar motståndarna att agera. Trots att 21-åringen var den som satte an tonen i uppspelen och slog en del hotande passningar hade han 92 i passningsprocent.
Steven Gerrard kommer att lämna ett enormt tomrum efter sig. Bara beskedet om att han lämnar om ett halvår har gett fans sömnlösa nätter.
Nu behövs spelare som skänker framtidstro. Som Lazar Markovic och Emre Can.

Legendaren Gerrard var allt i ett

av Kalle Karlsson

Nyheten om Steven Gerrard nådde mig igår här borta i Los Angeles. Därför återpublicerar jag en plusinlåst text som skrevs i serien om Premier League-legendarer från januari 2014.
___________________________________

Kapten. Ledare. Legendar.
Steven Gerrard växte upp med drömmen om att spela för favoritlaget Liverpool FC.
Han nådde längre än så. Han blev en symbol för hela klubben.
I serien om Premier League-legendarer berättar Kalle Karlsson om trotjänaren som blev kvar i klubben han älskar.

Det finns spelare som visar klubbkänsla.
Det finns spelare som visar sådan klubbkänsla att de blir synonyma med sin klubb.
Sedan finns det spelare som når ytterligare en nivå. Där klubben nästan blir synonym med en spelare.
Så är fallet med Steven Gerrard.
Liverpool FC har en fantastisk historia och har haft en rad stora spelare, en del större spelare.
Men pratar vi det moderna Liverpool, under 2000-talet, kommer många världen över att förknippa laget med spelaren de kallar ”Captain Fantastic”.
Steven Gerrard har varit lagkapten i Liverpool i ett decennium, spelat närmare 650 matcher för klubben, vunnit Champions League och avgjort otaliga matcher.
Framför allt har han varit Liverpool FC trogen under en tid då klubbkänsla tynat bort inom fotbollen.
– Han är en legendar för staden, en legendar för den här klubben och en legendar för det här landet, säger Liverpools vd Ian Ayre.
På hans visitkort skulle det kort och gott kunna stå:
Steven Gerrard, legendar.

Steven Gerrard växte upp i Whiston, Merseyside. Han började spela för Whiston Juniors. Men framför allt spelade han på en plan utanför hemmet på Ironside Road.
– Det var som Anfield, Goodison och Wembley – allt i ett, säger Steven Gerrard i en intervju med Liverpool Echo.
– Numera parkerar bilar där, men det har inte alltid varit så. Då var det min plan.
Det var de tuffa matcherna på den knappt gräsbeprydda ytan som härdade honom till att bli den spelaren han är idag. Matcher mot kvarterets äldre killar sent in på kvällarna.
Steven Gerrard var tidigt en fotbollsfanatiker. På lågstadiet satt han längst bak i klassrummet och antecknade i blocket. Han framstod som en mönsterelev… tills läraren upptäckte att han skrivit ned alternativa laguppställningar i Liverpool. Lärare har berättat att de enkelt kunde få ordning på den unge Gerrard. Det var bara att hota med att han inte skulle få vara med i skollaget så blev han snabbt tyst.
Ben McIntyre, tränare i Whiston Juniors, var den som rekommenderade Liverpool att komma och titta på en åttaårig Gerrard. Ungdomstränaren Dave Shannon skickades ut till Whistons nästa match. Han säger:
– Du kunde se direkt att han var otroligt talangfull. Han hade en längtan att spela och tävla, han ville vara bäst på allt. Han var helt enkelt född att bli den här är idag. Även när han ställdes mot äldre pojkar var han helt orädd.
Gerrard fick plats i Liverpools akademi och tränade två gånger i veckan på Vernon Sangster Sports Centre intill Stanley Park. Där drillades han med och mot blivande proffsspelare som Michael Owen och Jason Koumas. Akademichefen och förre storspelaren Steve Heighway säger att Gerrard var något utöver det vanliga:
– Vi visste från det att han fyllde 14 år att han skulle bli något. Vi lät han och Owen följa med U18-laget till Spanien när de var blott 13 eller 14 år, vilket inte har hänt med någon spelare vare sig före eller efter.
Det dök upp problem på vägen. Mellan åren 14 och 16 växte Gerrard så snabbt att hans koordination och balans blev lidande. Och hans hänsynslösa tacklingar oroade tränaren Hugh McAuley.
– Han gick in för att vinna bollen, men också för att trycka till motståndaren. Vi var tvungna att övertala honom, prata med honom. Vi var tvungna stävja den där tävlingsinstikten annars hade han skadat sig själv. Lyckligtvis har Steven alltid varit en som lyssnat och tagit till sig råd.
Det var inställningen som tog Steven Gerrard hela vägen. I sin självbiografi ”My Autobiography” skriver han att den tre år äldre brodern Paul också var en bra spelare. Men Paul saknade viljan, aggressiviteten.
”Pappa skrek: ‘Jobba hårdare’. ‘Det är kallt! Jag vill hellre vara hemma!’, svarade Paul”.
Efter att ha slutfört högstadiet sommarjobbade Steven Gerrard på Liverpools träningsanläggning Melwood (”jag pumpade bollar, städade golven och plockade koner”). Sedan fick han skriva sitt första kontrakt med klubben.

Dåvarande tränaren Gérard Houllier kommer ihåg första gången han lade märke till Gerrard i U19-laget. Han har berättat för Liverpool Echo:
– Jag behövde en högermittfältare. Steve Heighway kallade dit mig till en match där Richie Paltridge spelade och Steve trodde han kunde vara lösningen på högerkanten. Men så såg jag en kille i mitten som jag inte kände till som sprang ”box to box”, skrek på folk och agerade som en ledare. Även om vi gav Richie chansen så vill jag ha Stevie. Coacherna sa att vi inte kunde det eftersom han alltid var skadad. Men jag sa: ”Jag är chef, han kör med oss”.
Debuten skedde den 29 november 1998 i en hemmamatch mot Blackburn. Det var första och sista gången Steven Gerrard blivit ignorerad av The Kop. Han minns:
– Alla avbytare fick applåder när Gérard Houllier skickade upp oss för att värma. Nästa alla. När jag sprang mot The Kop kunde jag nästan höra dem säga: ”Vem är den där tunne tönten?”.
Gerrard bytte av norrmannen Vegard Heggem i slutminuten och det enda bestående minnet är ett misslyckat inlägg som landade på familjeläktaren Centenary Stand.
Ingen debut som går till historien, och hans första start var inte heller så lyckad. Han sattes på högerkanten mot David Ginola och var så uppsnurrad att han blev utskälld av Paul Ince. Steven Gerrard har berättat att han hoppades att föräldrarna skulle vara ute och missa ”Match of the Day” i BBC.
Det skulle komma andra avtryck. Det dröjde inte länge innan Steven Gerrard var bofast på centrala mittfältet. Första åren i a-laget stod han förstås i skuggan av den ett år äldre Michael Owen. Men medan Owen var en ren fartspelare var Gerrard så mycket mer.
”Stevie”, som han kallas, var schablonbilden av en ”all-action midfielder”. Han tacklade, han sprang, han slog crossbollar, han dribblade, han spelade fram och han sköt. Hans tillslag var speciellt. Dessutom var han snabb och konditionsstark. Han var så komplett som en mittfältare kunde bli.
Han var så allround att han senare i sin karriär var kapabel att gå ned och vikariera som högerback i en Champions League-final och även göra det med bravur.
Vid sidan av alla spelmässiga färdigheter var han den store ledaren. Den som lagkamraterna lutade sig emot. Den som fansen satte sitt hopp till när laget hamnade i ett prekärt läge.

Det finns så många minnesvärda Gerrard-mål som går att se om och om igen:
Kanonskottet mot Manchester United, frisparken mot Portsmouth (0:30 in i klippet), halvvolleyn mot Middlesbrough, frisparken mot Aston Villa…
Men det som sticker ut än mer är de stora matcherna där Steven Gerrard stigit fram och trollat fram ett drömmål när det behövts som allra mest.
Som kanonen mot Olympiakos 2005, vilket räddade vidare spel i Champions League och sedermera den oförglömliga titeln.
Som reduceringen till 1–3 i Champions League-finalen som lade grunden till vändningen.
Som de två målen i FA-cupfinalen 2006 mot West Ham.
Steven Gerrard var de stora matchernas man. Han är den enda spelaren som gjort mål i finalerna i Europacupen, Uefacupen, FA-cupen och Ligacupen.
Steven Gerrard hade förmodligen fått spela fler stora matcher om han hade lämnat Liverpool. Under hans tid har klubben fått kämpa med att hålla sig kvar i toppen av engelsk fotboll. Vissa år har laget slutat närmare mittskiktet än ligavinnaren.
Ändå har han valt att stanna.
Det var nära att han lämnade sommaren 2004. Då nobbade han Chelsea och Manchester United och blev kvar på Anfield. Ett år senare vann klubben Champions League. Chelsea försökte värva honom då också. När kontraktsförhandlingarna med Liverpool bröt samman bekräftade Gerrard att han ”tagit det svåraste beslutet i sitt liv”. Nästa dag hade han ångrat sig och skulle stanna, enligt uppgift efter hot från maffian.
– Det var smickrande att Sir Alex Ferguson ville ha mig i sitt lag, men det var en omöjlighet. Mourinho-grejen var skillnad. Vår klubb hade inte utmanat på riktigt så det fanns något att överväga.
Under åren har Real Madrid, Inter och Bayern München visat intresse för att köpa honom. Gerrard har blivit kvar på Merseyside – trots vetskapen att det kan innebära att han aldrig får lyfta en ligatitel. I september 2012 erkände han själv att möjligheterna framstår som mikroskopiska.
– Det vore ett mirakel om jag lyckades uppfylla den drömmen. Det handlar inte bara om min ålder och våra placeringar i ligan. Det är hårdare konkurrens nu. Det är inte bara Arsenal och United som förr utan även City, Chelsea, Tottenham och Newcastle.
Då var Liverpool en bit efter. Med den här säsongens framsteg i åtanke har chanserna onekligen ökat. Champions League-triumfen var förstås enorm, men om Steven Gerrard, som lagkapten, skulle föra ligatiteln tillbaka till Liverpool efter nästan 25 års torka skulle han förmodligen ranka det som karriärens höjdpunkt.
– Det skulle betyda så mycket mer att lyckas här än i någon annan klubb. Förstå mig rätt, jag hade kanske vunnit fler titlar om jag flyttat, men om jag skulle vinna ligan här skulle det betyda mer än att vinna sju åtta titlar någon annanstans. I så fall kan jag dela lyckan med min familj och med Liverpools supportrar för jag har varit en av dem sedan jag föddes.

Varför stannade Steven Gerrard i Liverpool när han kunde ha tjänat mer pengar och vunnit fler titlar i någon annan klubb? Bakgrunden går djupare än att han är född i staden och drömde om att spela för klubben som liten.
Steven Gerrard har djupare band till Liverpool FC än andra egenfostrade spelare.
Den 15 april 1989 inträffade en av de största läktarkatastroferna i fotbollshistorien på Hillsborough där 96 Liverpoolsupportrar omkom. En av dem var Jon-Paul Gilhooley, Gerrards tioårige kusin.
I sin självbiografi ”My Autobiography” som utkom 2006 skriver Liverpoolstjärnan i förordet att han saktar ned bilen varje gång han kör fram till Shankly Gates och tittar på minnesmonumentet till de drabbade. Hans ögon fastnar alltid vid ett namn, Jon-Pauls. Gerrard beskriver hur han alltid känner en kall rysning genom kroppen och gör korstecknet innan han kör vidare.
Den sortens band är svåra att klippa av.
”Skär mig och jag kommer att blöda Liverpool-blod. Jag älskar Liverpool med en glödande passion. Min beslutsamhet att nå Anfield blev ännu starkare när stackars Jon-Paul gick bort”, skriver han i sin självbiografi.

Steven Gerrard är en global stjärna. Han har presterat på hög nivå i så många år att han måste anses vara en av de bästa mittfältarna England fått fram någonsin.
Efter Champions League-vinsten 2005 stod Gerrard på toppen. Det året slutade han trea i omröstningen om Ballon d’Or, priset till världens bästa spelare bakom Ronaldinho och Frank Lampard.
– Är han bäst i världen? Han kanske inte får uppmärksamheten som Messi och Ronaldo, men ja, han kanske är det. Han har en otrolig passningsrepertoar, kan tackla och göra mål. Men framför allt: Han ger spelarna omkring sig självförtroende och tro. Det går inte att lära ut. Spelare som han är födda med den auran, sa Zinedine Zidane för några år sedan.
För att ta ytterligare ett kliv, upp bland fotbollsikoner som Bobby Moore, krävs ett större avtryck även i det engelska landslaget. I så fall krävs en titel med England.
Steven Gerrard missade VM 2002 på grund av skada. Sedan har han deltagit i varje mästerskap som England kvalificerat sig för utan att få till en fullträff.
Personligen har han presterat bra. Han var bra i EM 2004 (även om han slog en ödesdiger passning till Thierry Henry). Han var bra i VM 2006 där han var Englands bäste målgörare (även om han missade en straff i kvartsfinalen mot Portugal). Han var Englands bästa spelare i VM 2010 där det blev respass mot Tyskland.
Under dessa år var Steven Gerrard, Frank Lampard och Rio Ferdinand symbolerna för den ”gyllene generationen” som aldrig verkade få till det i något mästerskap.
Gerrard spelade EM 2012, där han var den ende engelsmannen i Uefas ”Team of the tournament”.
I sommar gör han förmodligen sitt sista stora mästerskap med England. Gerrard har som lagkapten en central roll i Roy Hodgsons bygge.

Gerrard har tvingats anpassa sitt spel för att ha kvar en betydelsefull i Liverpool. Tidigare var han mittfältsmotorn som sprang på allt, tacklade på allt och sköt på allt. Under Rafael Benítez sista år i klubben agerande han släpande anfallare och utgjorde ligans farligaste duo tillsammans med Fernando Torres.
Senaste två åren, sedan Brendan Rodgers tog över som manager i Liverpool, har han fått ta ett kliv nedåt i plan. I rollen som sittande mittfältare kommer han inte till lika många avslutslägen. Men när han är i form kan han fortfarande styra spelet med sin auktoritet och sina patenterade crossbollar.
”Steve Gerrard, Gerrard… he’ll pass ball 40 yards… he’s big and he’s fucking hard”, som The Kop sjunger.
Det är först den här säsongen som Gerrards plats i Liverpools startelva ifrågasatts. Han är inte lika tempostark längre och mittfältet har fungerat förvånansvärt bra, rent av bättre, när lagkaptenen varit skadad.
Brendan Rodgers tror att Gerrard kan förlänga karriären genom att i framtiden flytta ytterligare ett steg bakåt i plan.
– Jag tror att han kan spela som mittback senare. Han levererar bollen minst lika bra som någon annan.
Om det blir verklighet återstår att se. Oavsett om Steven Gerrard slutar som mittback kommer inget att kunna sudda ut minnena av hans glansdagar då han var en av världens absolut bästa mittfältare. Om inte den allra bästa.
Steven Gerrard var, och är fortfarande, allt i ett.

Källor (citat): Steven Gerrards självbiografi ”My Autobiography”, Liverpools officiella hemsida, Liverpool Echo, The Guardian, ESPN, Daily Mail.

Försvaret sviker Liverpool igen

av Kalle Karlsson

Liverpool har inte haft någon rolig höst. Det vägvinnande spelet från i våras är som bortblåst och Brendan Rodgers har tvingats experimentera när spelarna inte nått upp i önskad nivå.
Det senaste är en 3-4-3-modell som testades borta mot Manchester United i ligan med viss framgång (matchen slutade med 0–3-förlust, men spelmässigt gjorde Liverpool en rätt bra match). Mot Bournemouth i veckans Ligacupmatch gav systemet tillräckligt bra besked för att Brendan Rodgers skulle fortsätta med det mot Arsenal.
Och det vi fick se från Liverpool i första halvlek var riktigt lovande.
Hemmalaget var klart bäst före paus, dominerade bollinnehavet och rörligheten hos fronttrean med Adam Lallana, Coutinho och Raheem Sterling skapade problem för Arsenal. Det var som om gästerna aldrig kom underfund med hur de skulle få grepp om Liverpools ”wingbackar” Jordan Henderson och Lazar Makovic, framför allt upplevde jag att räknefelet uppstod när en av Liverpools mittfältare (antingen Steven Gerrard eller Lucas Leiva flyttade ned mellan mittbackarna i uppspelsfasen).
Gästerna hade bara 37 procent av bollinnehavet före paus, jag kan inte minnas när det hände senast i Premier League.

Arsenal var inte riktigt med i matchen, fick inte något ”flow” i passningsspelet och även om Arsène Wenger beordrat rakare, längre spel, var det knappast så här han ville att hans lag skulle fungera.
I halvlekens slutskede tog Liverpool ledningen genom Coutinho (efter ett misstag från Olivier Giroud).
Men dagens Liverpool kan aldrig slappna av. Inte när försvaret är så darrigt, inte när de defensiva fasta situationerna är så bräckliga.
Arsenals 1–1 genom Mathieu Debuchy i halvlekens sista sekunder ska ju aldrig få ske (ett mer psykologiskt mål får man leta efter). Det första inlägget ska nickas bort. Om inte, ska definitivt andrabollen undan. Om inte, ska Debuchy aldrig få nå högre än mittbacksresen Martin Skrtel och nicka in bollen vid bortre stolpen.
Liverpool fortsätter att släppa in på tok för billiga baklängesmål. Och då spelar det ingen roll hur intressant det ser ut framåt med de tre speediga teknikerna.

I andra halvlek jämnades spelet ut. Wenger såg till att neutralisera Lazar Markovic på Liverpools vänsterkant. Arsenal var mer vaket och tog ledningen med 2–1 i den 64:e minuten när formstarke Santi Cazorla lade upp för Olivier Giroud.
Liverpool försökte få till en anstormning, men mest handlade chanserna om missriktade distansskott från Steven Gerrard, Sterling och Coutinho.
Brendan Rodgers tinade upp Fabio Borini från frysboxen, men italienarens inhopp kommer gå till historien som ett av de mest misslyckade. Under sina 15 minuter på plan drog han på sig två gula kort och blev utvisad. Det var nog det sista vi såg av Borini i Liverpooltröjan.
Liverpool såg ut som ett slaget lag, men en krigare stod när andra föll.

Martin Skrtel hade tidigare i matchen knockats blodig av Olivier Girouds oskyldiga stämpling. Skrtel, likt Steven Taylor i Newcastle tidigare idag, vägrade att kasta in handduken. Med flera minuters läkarvård och bandage reste han sig och spelade vidare.
På tilläggstid (nio minuters tillägg på grund av Skrtels skada) lyfte Skrtel mot himlen och utnyttjade det faktum att Arsenals zonförsvar på defensiva hörnor inte heller fungerar tillfredsställande. Skrtel nickade distinkt in 2–2 och det var passande att en så underhållande match fick ett dramatiskt slut.
Det är förstås långt kvar av säsongen än, men hade Liverpool förlorat idag hade chanserna att nå fjärdeplatsen minskat drastiskt. Liverpools problem är att insatserna i senaste matcherna påminner om för två år sedan, under Rodgers debutår. Lovande spelmässigt, men inte tillräckligt kliniskt för att ge segrar. När försvaret är så bräckligt måste anfallarna göra tre, fyra mål för att vinna matcherna. Ifjol var det möjligt tack vare superduon Luis Suárez och Daniel Sturridge. Nu när Raheem Sterling förväntas göra målen (underbar ung spelare, men ingen vass avslutare) måste försvaret vara tätare för att laget ska kunna ha chans att vinna.
Mönstret upprepade sig idag. Liverpool gjorde en bra första halvlek, men misstaget före paus blev ödesdigert.
Ett psykologiskt baklängesmål precis före paus förstörde segerchanserna.
Ett psykologiskt kvitteringsmål på tilläggstid gav åtminstone hopp inför fortsättningen.
Liverpool har sina problem defensivt, men 3-4-3-systemet klarade testet mot Arsenal och när Daniel Sturridge är tillbaka ökar Liverpools slagstyrka exponentiellt.

Gerrard hittar formen i nygammal roll

av Kalle Karlsson

Är Steven Gerrard slut som offensiv kraft? Många har undrat det senaste året efter att veteranen flyttats ned i en defensiv position. I förra omgången mot Stoke var 34-åringen bänkad.
Igår, i bortamötet med Leicester, var det som om ”Captain Fantastic” skruvade tillbaka tiden.
Eftersom Liverpools spel hackat betänkligt under hösten har managern Brendan Rodgers varit tvungen att experimentera.
Igår var valet att starta med Lucas Leiva i den sittande rollen och placera Steven Gerrard högre upp i plan. Det lönade sig. Gerrard placerade in det viktiga 2–1-målet och var inblandad i Jordan Hendersons 3–1-mål.
Frågan kring Gerrards position har varit ett omdebatterat ämne senaste åren.
Sitt livs bästa fotboll spelade han i mitten av 00-talet då han var den ultimata box-to-box-mittfältaren. Men fotbollen förändrades och mittfältaren som sprang mellan straffområde till straffområde var på utdöende. Istället formades specialisterna. Sittande mittfältare skulle vara stöpta i Makelélé- eller Pirlo-form. Offensiva mittfältare fick gärna vara utpräglade nummer tio-spelare à la Juan Roman Riquelme eller inverterade wingers som Ryan Giggs.
Steven Gerrard gjorde en supersäsong som skuggforward till Fernando Torres 2008/09, men sedan började prestationerna dala något och när Brendan Rodgers omskolade Gerrard till defensiv mittfältare sågs det som hans position fram till pensionen.
Det är ingen tvekan om att Steven Gerrard ger laget fler dimensioner i uppspelen när han får slå den viktiga förstapassningen (för återblick läs dessa två analyser från januari 2013: ”Gerrards renässans” och ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”) Hans crossbollar är vida kända och hans förmåga att hitta spel framåt i banan påminner lite om Xabi Alonso. Samtidigt har hans defensiva kvaliteter ifrågasatts. Även om Liverpool slogs om titeln ifjol var laget aldrig solitt defensivt.
Nu när Luis Suárez och skadade Daniel Sturridge saknas och offensiven inte längre fungerar har de defensiva blottorna blivit så mycket mer kännbara.

Så Brendan Rodgers har nog landat i tanken att han måste ha defensivspecialisten Lucas Leiva som sköld framför backlinjen.
Och då är frågan vad han gör med Steven Gerrard.
Igår spelades han i en mer offensiv roll och gjorde det mycket bra (även om första halvlek var blek från Liverpools sida). Kan Gerrard leverera i den positionen vecka ut och vecka in?
Tveksamt.
Liverpoolikonen fyller 35 år i maj och det är en position som kräver en hel del löpningar. I Brendan Rodgers spelidé behövs djupledslöpningar i offensiven och hårt pressande av motståndarbackar i defensiven. Det är därför Raheem Sterling har varit klippt och skuren för rollen. Han har unga ben och energi för att löpa både offensivt och defensivt.
Steven Gerrard har inte samma fart och energi som han en gång hade, men lösningen kanske är att spara honom i vissa matcher för att kunna ge honom återhämtning och chans att leverera fullt ut i en offensiv roll? I den enskilda matchen kan han fortfarande klara av jobbet som vi såg igår.
– Jag tycker att man såg energin i hans ben ikväll och inflytandet han hade i spelet, framför allt ju längre matchen led, sa Brendan Rodgers igår, enligt The Guardian.
Om mittfältaren hade startat i lördags mot Stoke kanske han inte hade klarat av att prestera på samma sätt.
– Oavsett hur bra en spelare är kommer det en tid när hjulen inte snurrar längre och de är redo att stanna. Men hans hjul är inte slut än på ett tag, han har massor av energi. Han såg fräsch ut i sina löpningar. Han droppar ned till mittfältet och blir den tredje spelaren centralt, men han har en naturlig instinkt att ta sig framåt. Hans kombinationer med Raheem Sterling och Rickie Lambert var väldigt bra och han tajmar sin löpning perfekt när bollen spelas snett inåt bakåt.

Liverpool vann igår och i det här läget är det förstås det viktiga – inte hur spelet ser ut. Gårdagens insats var slätstruken i första halvlek där Leicester tog ledningen och Simon Mignolet återigen visade att han är en säkerhetsrisk med en huvudlös passning som gav Estéban Cambiasso öppet mål (argentinaren sköt dock utanför). Ett krisande Leicester tilläts skapa kvitteringschanser trots decimerat manskap.
Liverpool har sina bekymmer, men nu har de två raka segrar och en Steven Gerrard som hittat ny energi i en nygammal roll.
I tuffa tider får det ses som ett rejält framsteg under en mörk höst på Anfield.

***
Leicester såg blekt ut igår. Leonardo Ulloa har inte gjort mål sedan september (även om han forcerade fram gårdagens fullträff som noterades som självmål av Simon Mignolet) och Jamie Vardy ser begränsad ut. Han dansade en sommar. Eller åtminstone i en match mot Manchester United.
Nigel Pearson satt högt upp på läktaren igår för att få överblick över spelet och han borde ha sett att hans lag är aningen enkelspårigt. Försvaret med Wes Morgan i spetsen känns också för misstagsbenäget för att man ska kunna spela på resultat Morgans felpass och efterföljande målchansutvisning var en talande bild av ett material som för tillfället inte räcker till.
Leicester behöver agera i januari för att sejouren i Premier League inte ska bli ettårig.

Kan QPR resa sig efter det här?

av Kalle Karlsson

En medioker fotbollsmatch fick ett extraordinärt slut. Så här en minut efter slutsignalen kan jag fortfarande inte förstå vad vi fick se.
I 87 minuter var det här en match där Queens Park Rangers och Liverpool endast lycakts demonstrera varför de fått en tung start på säsongen. QPR kunde inte göra mål trots högkaratiga lägen, Mario Balotelli sköt i alla möjliga och omöjliga lägen och när han väl fick öppet mål sköt han över.
Liverpool fick inte igång sitt anfallsspel och hade bara en målchans under hela första halvlek.
Det var förstås typiskt för lagens oförmåga att Richard Dunne var den förste att hitta rätt i 67:e miuten – i eget mål. Självmålskungen har nu satt tio fullträffar i fel mål i sin karriär.

Queens Park Rangers direkta långbollsfotboll på den väldige Bobby Zamora gav inte samma effekt efter paus, men Harry Redknapp hade en joker att skicka in från bänken. När Zamora haltade av i 79:e minuten kom Eduardo Vargas in. Han satte 1–1 i 87:e minuten.
En viktig, och rättvis, poäng för QPR.
Men det var mycket kvar av den här galna matchen. Faktum är att vi skulle få se dramatiska slutminuter på ett sätt som sällan skådats i den här ligan.
I den 90:e minuten fick Liverpool kontra. Raheem Sterling drev upp bollen, Philippe Coutinho fick en mot en-läge och borrade in bollen i bortre hörnet. 1–2, tre poäng till Liverpool.
Trodde alla.
Men QPR reste sig. Eduardo Vargas höll sig framme igen och nickade in 2–2 i 92:a minuten. QPR:s ägare Tony Fernandes firade vilt på läktaren.
Men där QPR befinner sig nu – längst nere på botten – kan man inte ta något för givet.
I den 95:e minuten hade hemmalaget frispark och en chans att sätta avgörande 3–2. Men istället slarvade man, lät Liverpool kontra utan att ta en cynisk frispark (igen). Raheem Sterling sprang sig till ett friläge och spelade in till Mario Balotelli som hade fått öppet mål, men Steven Caulker rakade in bollen i öppet mål.
Självmål igen. Ridå.
Det är inte utan att man tycker synd om Harry Redknapp.

Trots resultatet – seger för Liverpool – var det ingen insats som gladde de röda. Gästerna hade bara tur i första halvlek att man inte låg under med två mål. Charlie Austin hade ett friläge och Leroy Fer prickade ribban två gånger.
– Vi hade tur som vann. Vi hade varit nöjda med en poäng, sa Steven Gerrard efteråt till Sky Sports.
Brendan Rodgers har en del att fundera över. Mario Balotelli var återigen svag. Försöket med Gerrard i en offensiv mittfältsroll i första halvlek var totalt misslyckat. Gerrard kändes vilsen och kom aldrig in i spelet. Det blev bättre i andra när kaptenen flyttades ned ett steg i banan. Försvarsspelet är fortfarande uselt. Idag släppte man till en rad chanser och två mål mot ligans jumbo.

För QPR var förlusten förstås blytung. Å andra sidan kan de hämta någon slags inspiration av att Redknapps 4-4-2 gav ett spetsigare och tryggare spel. Bobby Zamora var första halvlekens bäste spelare. Leroy Fer gjorde en hel del grejer (men bör vara sömnlös över att han inte gjorde mål på första ribbskottet). Karl Henry och Sandro gav stadga på centralt mittfält. Eduardo Vargas spelade sig till en startplats med sitt pigga inhopp. Alex McCarthy, en personlig favorit, såg trygg ut mellan stolparna och kan inte lastas för något av baklängesmålen.
Sammanfattningsvis en positiv insats.  Jag kan fortfarande inte förstå hur de lyckades slänga bort alla poängen.
Kan de resa sig efter den här motgången?

Analys: Trenden – mittfältsdiamanter

av Kalle Karlsson

Ifjol var trebackslinjen en taktisk trend som svepte in över Premier League.
Nu: Mittfältsdiamanter.
Fyra lag har använt systemet hittills i höst och det kan mycket väl bli fler som hänger efter.

När Carlo Ancelotti tog över Chelsea sommaren 2009 fick mittfältsdiamanten följa med till öarna.
Den italienske tränaren hade använt systemet i Milan med stora framgångar. Där förfogade han över den mest ultimata mittfältsdiamanten jag sett: Andrea Pirlo som speluppbyggare i den defensiva rollen, Clarence Seedorf/Gennaro Gattuso/Massimo Ambrosini i de ”indragna kantrollerna”, och Kaká som mittfältsspets.
Det var inte helt nytt i Chelsea, José Mourinho hade använt systemet 2006/07 efter det att Michael Ballack och Andrej Sjevtjenko anlänt till klubben. Men då handlade det mest om att foga in de nya stjärnorna, inte om ett taktiskt val eftersom Mourinho varit tämligen låst i sin 4-3-3-filosofi.
Medan Carlo Ancelotti kunde få in Michael Essien, Michael Ballack, Frank Lampard och Deco i sin uppställning kunde José Mourinho få plats med Lampard, Ballack, Essien och Claude Makelélé när han använde diamantmittfält.

De gångerna, åren 2006 och 2009, fick inte mittfältsdiamanten riktigt fäste. För José Mourinho slutade det med en andraplats i ligan. Carlo Ancelotti vann visserligen ligan under debutsäsongen, men detta sedan han gått över på en ”julgransformation”, 4-3-2-1 under de avgörande månaderna på våren.
Sedan dess har diamanterna varit nedgrävda. Jag kan inte minnas att något lag i PL använt diamant under någon längre tid sedan Ancelottis dagar, men nu blåser nya vindar.

Brendan Rodgers val att använda en mittfältsdiamant förra säsongen handlade till stor del om hans två superanfallare. Det var det enda sättet att dels ha numerärt övertag på centralt mittfält, dels få in både Luis Suárez och Daniel Sturridge i strikerroller.
Idag finns inte längre någon Suárez på Anfield, men diamanten har även fungerat som katalysator för Raheem Sterlings utveckling. Sedan 19-åringen flyttades in i plan har han klivit fram som lagets viktigaste spelare. Därför känns det logiskt att Brendan Rodgers återgår till att använda diamant i samma ögonblick som Sturridge är tillgänglig igen.

Det är möjligt att Liverpools framgångar ifjol gjorde att andra tränare fick upp ögonen för systemet. I starten av denna säsong har diamanter nämligen blivit allt vanligare.
Louis van Gaal lanserade sitt holländska framgångsrecept med fembackslinje när han anlände till Manchester United. Men sedan anslöt Angel Di María och Falcao och plötsligt blev det naturligt att anpassa systemet efter dessa herrar. Valet blev ett 4-3-1-2 där Di María kan utnyttja sina spetsegenskaper. Dels dra sig ut mot kanten och använda sin inläggsfot, dels kliva in centralt och hota med kvicka bolltransporter.

West Ham är ett ännu mer intressant exempel. De har i flera år varit ett rakt spelande lag med längre spel mot en stor, stark target. Nu har de gått över på ett spelsystem som i grunden bygger på övertag centralt, mindre kantspel och större bollinnehav.
”Big Sam” har bytt livsåskådning.
Efter förra säsongens besvikelse fick managern Sam Allardyce ett ultimatum om att utveckla spelet.
Det har han gjort. Under sommaren hämtades anfallare som Enner Valencia och Diafra Sakho in, diametralt annorlunda spelartyper än den tidigare referenspunkten Andy Carroll.
För att ge dessa rörliga spelare rätt servicen har Allardyce lagt mindre fokus på inlägg. Lösning har bland annat varit att använda Mauro Zárate som mittfältsspets i en diamant och Stewart Downing i en mer central roll.
Resultatet: Downing har redan gjort tre assist och West Ham har besegrat både Liverpool och Queens Park Rangers med systemet.
Det finns ett fjärde exempel på användning av mittfältsdiamant i Queens Park Rangers och även om det inte är laget som har rosat marknaden i höst så har Harry Redknapp sett diamanten som en möjlig krisplan. Den enda match där han startat med den formationen ledde till en poäng hemma mot Sunderland.

Vad ligger bakom denna utveckling? Som alltid när det gäller taktisk utveckling handlar det om en följdeffekt. Ett lag har förändrat, vilket har gjort att en motståndare tvingats göra ett motdrag.
Det här är min teori:
När tränare skulle hitta ett motmedel mot topplagens förmåga att öppna försvar blev en lösning att använda en till mittback. Trebackslinjen/fembackslinjen har blivit allt mer frekvent senaste åren och den trenden syntes i VM i somras.

plan2-1I ett 5-3-2 avsätts bara en spelare – wingbacken för att täcka kanten.

Eftersom 5-3-2-systemet ger enorm täckning centralt i plan (men bara wingbackar som täcker kanterna), insåg tränare att 4-3-1-2 är ett rimligt motdag. Om motståndaren inte lägger stor vikt vid yttrar är diamantens nackdelar – svagt understöd för ytterbackar – begränsade.

plan3-1…vilket leder till att fokuset på kantspel blir mindre. Kanske en anledning till att mittfältsdiamanten används igen.

Serie A har tidigare varit ett flaggskepp för 4-3-1-2-systemet. I italiensk fotboll har ytterspel varit eftersatt för en mer kontrollerande, taktisk fotboll.
Nu har diamanten fått en renässans i England och den här gången är den här för att stanna, inte som hösten för två år sedan när Alex Ferguson testade och sedan slopade systemet lika kvickt.
Manchester United lär fortsätta med det här systemet även när deras mittbackar är friska. Likaså Liverpool. West Ham har spelat bättre fotboll nu än tidigare år och fått se spelare som Downing, Zárate, Diafra Sakho och Enner Valencia blomstra.
Jag tror att fler klubbar följer efter denna säsong.
Men då är det värt att påminna om en sak: Diamanters värde beror på dess sällsynthet.
När fler klubbar hakar på tåget kommer någon vara tvungen att tänka nytt igen för att överraska.
Och så har den taktiska karusellen snurrat ett varv igen.

Fotnot: Tack till Nils Paulson som hjälpte till att fixa grafiker.

Sida 1 av 11
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB