Arkiv för kategori Liverpool

- Sida 1 av 9

Liverpool sitter säkert i förarsätet

av Kalle Karlsson

Steven Gerrards ord verkar ha gått fram.
Liverpool åkte till Norwich och gjorde exakt samma sak.
3–2-segern på söndagen betyder att laget tog ett stort steg närmare den första ligatiteln på 24 år.

Ni minns säkert bilderna efter slutsignalen förra helgen när Liverpool besegrat Manchester City med 3–2 i seriefinalen. Hur Steven Gerrard hade svårt att hålla tillbaka tårarna och sedan samlade lagkamraterna i en ring på planen och sa:
– This is gone now. We go to Norwich and do exactly the same.
Det här blev en match som påminde väldigt mycket om mötet med Manchester City. Helt i Gerrards smak.
Liverpool rivstartade (som man alltid gör nuförtiden) och Raheem Sterling skickade in 0–1 med ett mäktigt distansskott. 19-åringen inledde målskyttet förra matchen också. Nu visade han att han kan skjuta från distans också. Han blir bara bättre och bättre och framstår mer och mer som en startspelare för England i VM I sommar.
Då hade vi bara spelat fyra minuter. I den elfte minuten var det dags igen.
Raheem Sterling sprang sig loss – den typen av nödvändiga djupledslöpningar som Liverpools offensiva spelare gör oftare än något annat lag i ligan – och hans passning till Luis Suárez var magnifik. Suárez prestation höll också toppklass; en avledande löpning, ett behärskat avslut.

Där och då såg matchen ut att vara avgjord. Liverpool skaffade sig det försprånget som man brukar skaffa sig och som passar Brendan Rodgers taktik perfekt. Med ledning kan de kontrollspela. De lirar runt bollen och attackerar utan att skicka fram ytterbackarna, vilket gör att de sällan blir utsatta för kontringslägen. Med sin hypervassa offensiv kan de lita på att herrar som Suárez, Sturridge, Coutinho och Sterling löser målproduktionen.
Men Norwich gav sig inte och i andra halvlek gjorde de ett gediget försök att ta sig in i matchen, framför allt via kanterna där både Robert Snodgrass och Nathan Redmond började skapa problem för Liverpool. Det var dock en målvaktstavla som gav reducering. Simon Mignolet hängde tvätt på ett inlägg och Gary Hooper fick öppet mål.
Där kändes Norwich riktigt på gång. Laget vann andrabollarna, Bradley Johnson och Leroy Fer dominerade mittfältet under den här perioden. Men Johnson skulle bli syndadock.
En ödesdiger passning i den 62:a minuten snappades upp av Raheem Sterling. Liverpoolspelaren drev fram bollen och när Luis Suárez var markerad drev han helt enkelt vidare. Skottet styrdes i mål via Bradley Johnson. Där avgjordes matchen och det är ingen slump att Sterling agerade matchvinnare. Sedan han slog sig in i elvan i december har han varit briljant, kanske ligans allra bästa spelare sedan nyår.
Robert Snodgrass gav Norwich en livlina (fint inlägg av Martin Olsson), men Norwich kom inte närmare. Neil Adams, klubbens tillfällige tränare, skickade in Ricky van Wolfswinkel och hans nick var ”kanariefåglarnas” bästa kvitteringsmöjlighet.

Liverpool vann och leder nu ligan med fem poäng. Chelsea spelade bort sig själva igår när man föll hemma mot Sunderland. Det enda reella hotet mot en efterlängtad ligatitel på Merseyside är Manchester City. Men jag kan inte se att de ska kunna gå om med rådande förutsättningar.
Det finns förstås en möjlighet att Liverpool förlorar hemma mot Chelsea, men kommer Manchester City verkligen gå rent med de skador man dras med? Senast tappade de poäng hemma mot ligajumbon.
Liverpool sitter tämligen säkert i förarsätet.
Sett till form, kvalitet, momentum och Steven Gerrards fokusering/driv kan jag inte se hur de ska tappa det här.

Bilden av Gerrard sade allt

av Kalle Karlsson

Efter 24 års frustration och ökenvandring – är det dags nu? Liverpool vann söndagens toppmöte över Manchester City med 3–2 och nu sitter laget i förarsätet i titelkampen.
Vinner laget de återstående matcherna, mot Norwich, Chelsea, Crystal Palace och Newcastle, är de mästare.

Matchen på Anfield blev precis så bra, så elektrisk och häftig som vi hade hoppats på. Men är det någon sekvens jag tar med mig från den här matchen, något som kommer fastna i minnet och som jag kommer bära med mig länge, är det det som skedde efter att allt var över.
När slutsignalen gick på Anfield, när Liverpool klarat ut stormen var det som om känslorna svämmade över för Steven Gerrard. Lagkaptenen, klubbens hjärta och härförare, han som blivit kvar år efter år i klubben trots att han själv konstaterade för ett par år sedan att han förmodligen aldrig kommer kunna vinna den där ligatiteln, kämpade med att hålla tillbaka tårarna.
Han samlade laget i en ring, sade några väl valda ord under några intensiva sekunder samtidigt som publiken på läktarna skrek ut sin glädje.
Det var en bild som sa så mycket. Det var bilden av en vinnare, bilden av en man med beslutsamhet som bestämt sig för att den här unika (?) chansen inte ska gå honom förbi.
Är det någon spelare man unnar en ligatitel är det Steven Gerrard.
– Det var känslosamt. Vi visade idag att vi kommer att kämpa hela vägen, sa han efteråt i Sky Sports.

Det var en speciell dag på Anfield. 25 år efter Hillsborough-katastrofen stod Liverpool inför den sortens match som de knappt fått uppleva sedan den där hemska dagen i Sheffield. En avgörande, tung, titelmatch på hemmaplan.
Anfield var redo. Som de var redo.
Först det fina, respektfulla hedrandet av offren vid Hillsborough. Sedan det där trycket som sällan hörs på ligamatcher nuförtiden. När The Kop tog i för full hals var det som om tonerna av You’ll never walk alone aldrig ville ebba ut.
Den energin tog Liverpool med sig in i matchen. Precis som de brukar göra i toppmatcherna nuförtiden.
Efter sex minuter höll Luis Suárez ifrån sig en naiv, fjäderlätt Gaël Clichy och satte en boll i djupled till Raheem Sterling. 19-åringen smet in bakom Vincent Kompany, höll i bollen, höll i lite till och placerade in 1–0.
Liverpool var bra, riktigt bra. Deras spel präglas av sådan entusiasm och självförtroende att det automatiskt medför kvalitet.
I den 26:e minuten nådde Martin Skrtel högst på en hörna (i förstaytan som Clichy var ansvarig för) och 2–0 var ett faktum.

Där och då såg inget ut att kunna stoppa Liverpool. De har krossat så många lag på hemmaplan tidigare under säsongen och nu såg Manchester City ut som ett slaget lag. Gästernas bäste anfallare Sergio Agüero satt på bänken, bästa mittfältaren Yaya Touré haltade av efter 15 minuter och bäste mittbacken Vincent Kompany spelade utan att vara hundraprocentig.
Kunde något ta dem in i matchen? Jodå, en magiker från Kanarieöarna.
David Silva var knappt med i matchen första 20-25 minuterna, men när spanjoren fick lite större ytor efter en halvtimme började det hända grejer. Innan halvleken var över hade City skapat tre farliga reduceringslägen, det sista, ett skott från Fernandinho, krävde en jätteräddning från Simon Mignolet.
I andra halvlek var City det spelförande laget. Manuel Pellegrini bytte in James Milner och laget började skapa chanser via högerkanten. I den 57:e minuten gav det resultat.
Ett fint anfall som började med kortpassningsspel på högerkanten, fortsatte med spelvändning och väggspel och snett-inåt-bakåt-passning och sedan hade Silva vinklat in 2–1. Game on.
Bara fem minuter senare kom kvitteringen. David Silva, vem annars?, kombinerade med Samir Nasri och sköt via Glen Johnson in i mål.

Där och då talade väldigt lite för Liverpool. De såg trötta ut. Det där höga försvarsspelet som innebär att Luis Suárez och Daniel Sturridge springer livet ur sig fungerade inte och fyra minuter efter kvitteringen klev Sturridge ut med en skada.
City fortsatte att gå för segern. Jordan Henderson slog en huvudlös passning rakt in i mitten som gav Edin Dzeko skottläge. Sergio Agüero, som ersatte Dzeko, spelade fram Silva som så när satte 2–3.
Kunde Liverpool rädda en poäng? Nej, de kunde ta hem alla tre.
Med tolv minuter kvar skarvade Clichy ett inkast till en helt ostörd Kompany. Belgaren, Citys mest pålitliga spelare, totalmissade, bollen hamnade hos Coutinho som tryckte in 3–2.
Det var ologiskt sett till matchutvecklingen i andra halvlek, men också helt logiskt sett i ett större perspektiv.
Det här är Liverpools säsong.
Bollen har studsat deras väg en längre tid och det är som jag skrivit tidigare: Tur gör man sig förtjänt av.
Är det någon spelare som gjort sig förtjänt av det är det han de kallar ”Captain Fantastic”.

Idag var han återigen fullständigt briljant på mittfältet. Tidigare under säsongen ifrågasatte vissa om han skulle sitta på bänken. ”Är Liverpool bättre utan Gerrard?”. Efter en svag insats mot Aston Villa undrade vissa om han skulle klara av den defensiva rollen.
Nu har han motbevisat alla. Finns det, just här och nu, någon bättre defensiv mittfältare i världen än Steven Gerrard? Det är möjligt, men det är inte många.
Samtidigt som han gör allt det där defensiva arbetet – som den viktiga brytningen framför Dzeko i första halvlek – har han fortsatt leverera offensivt. Idag med hörnan som Skrtel nickade in till 2–0.
Kort efter slutsignalen, innan känslorna svalnat hos Liverpoolkaptenen, stod han framför Geoff Shreeves mikrofon och konstaterade att dagens 90 minuter kändes som de längsta 90 minuter han spelat. Han sa också:
– Vi har fyra cupfinaler kvar.
Fyra matcher från titeln.
Steven Gerrard har aldrig haft en bättre chans att vinna titeln som han och den röda halvan av staden längtat efter.

Liverpool stormar mot titeln

av Kalle Karlsson

En lurig match mot ett Champions League-jagande lag, en match som skulle kunna ställa till det i jakten på ligatiteln?
Nej. Inte i närheten. Inte i den formen som Liverpool är i nu.

Liverpool avancerade upp i ligaledning tack vare söndagens 4–0-seger mot Tottenham.
Den meningen tål att läsas igen.
Liverpool, klubben som under 21 års Premier League-spel famlat i mörkret, fått titta på när Manchester United, Arsenal och senare Chelsea gjort upp om titeln, leder ligan när sex omgångar återstår.
Vem hade trott det? Inte jag, inte någon annan jag kan minnas att jag pratat med senaste året.
Men nu har laget satt sig i föratsätet. Efter en lördag där Chelsea förlorade mot Crystal Palace och där Arsenal och Manchester City spelade oavgjort har Liverpool allt i egna händer. De ska visserligen möta både Chelsea och Man City, men båda dessa matcher spelas på Anfield och med den här hemmaformen håller jag Liverpool som klar favorit, oavsett motstånd. Deras senaste hemmamatcher mot toppmotstånd har slutat med 4–0 mot Everton, 5–1 mot Arsenal, 4–0 mot Tottenham.
Fansen som tidigare tvivlat och på sin höjd siktat på den där Champions League-biljetten har börjat tro. När de nu sjunger ”We’re gonna win the league” på The Kop är det inget lustigt skämt som visar på självdistans. Nu är det den rådande känslan runt Anfield Road. Liverpool stormar mot titelstrid ända in i kaklet.

Tottenham hade ingenting – absolut ingenting – att sätta emot i dagens möte. Tim Sherwood-effekten är borta sedan länge. Spurs ställde en offensiv uppställning på planen med Gylfi Sigurdson bredvid Nabil Bentaleb, men skapade knappt någonting i första halvlek. Knappt något i andra heller förrän matchen redan var död och begraven. Emmanuel Adebayor saknas enormt.
Redan i andra minuten styrde Younes Kaboul in 1–0 i eget mål. Jan Vertonghen blev skadad och ersattes av Michael Dawson. Efter en halv minut på planen satte han fram en boll till en framstormande Luis Suárez som satte 2–0 med ett kliniskt avslut i bortre.
Där var tillställningen avgjord.
Spurs hade en möjlighet att ta sig in i matchen om Christian Eriksen varit mer bestämd när han fick ett jätteläge precis efter 2–0-målet. Men då kastade sig Martin Skrtel förtjänstfullt och täckte skottet. Skrtel är ett till exempel på vad självförtroende betyder för en spelare. Förra säsongen var han formsvag och väntades lämna klubben. Nu spelar han som den mittbacksresen han var för två år sedan.
Liverpool har hamnat i det där sköna tillståndet där bollen studsar deras väg. Motståndarna gör häpnadsväckande misstag vecka efter vecka. Eller som borta mot Cardiff där två hemmaspelare stod utanför planen ”skadade” när Liverpool gör mål.
De avgör matcher tidigt vilket gör att förslitningen på spelarna blir begränsad. De behöver oftast inte kämpa fram avgörande mål in på tilläggstid. De skaffar sig sin ledning, sedan ligger de rätt i positionerna och kontringsspelar. Idag kunde Brendan Rodgers kosta på sig att byta ut Steven Gerrard när 20 minuter återstod.
Är det tur?
Jo, visst, men min övertygelse är att det framför allt handlar om att Liverpool förtvingar sin tur. I princip varje match jag sett Liverpool de senaste månaderna har jag sett ett 110-procentigt arbete från hela laget. Ingen spelare faller ur ramen. Jag ser stjärnor som Luis Suárez som accepterar att flyttas ut i kantroller även om det innebär att han hamnar längre från målchanserna. Jag ser komplmentsspelare som Jon Flanagan och Jordan Henderson som spelar efter sina resurser, enkelt och effektivt, vilket maximerar nyttan för laget.
Jobbar man så hårt har man större chans att få marginalerna med sig.
Och har man två så fantastiska anfallare har man chansen att vinna varje match.
Luis Suárez och Daniel Sturridge har gjort 49 mål i ligan den här säsongen, otroliga siffror med tanke på att båda missat matcher. Lagkamraterna kan spela, och spelar, med vetskapen att håller de tätt bakåt och skickar upp bollen så kommer herrarna där uppe att göra mål. Hur illa de än spelar, hur tillbakatryckta de än är i matcherna, har de alltid en livlina eftersom dessa två anfallare kan skapa mål av ingenting.

Det som tidigare såg ut som en avlägsen dröm, ser nu fullt realistiskt ut. Om jag skulle värdera titelchanserna nu med hänsyn till spelschema och skadeläge skulle jag säga: Liverpool 40 %, Manchester City 40 %, Chelsea 20 %.
Jag repeterar det jag sagt tidigare: Skulle Liverpool vinna ligan är det den största sensationen under Premier League-eran. Blackburn 1995 var skillnad. Då hade ägaren Jack Walker köpt ihop ett superlag som på pappret var minst lika bra som övriga lag i ligan möjligen med undantag för Manchester United.
På pappret var Liverpool, enligt förhandstipsen, det sjätte bästa laget i Premier League. På pappret är de fortfarande avsevärt tunnare än Manchester City och Chelsea.
I tabellen – den enda statistiken som räknas i slutändan – ligger de etta.

Liverpool kan vinna ligan – trots allt

av Kalle Karlsson

Jag har inte trott det, Brendan Rodgers har inte trott det, en del av de egna fansen har inte vågat tro det. Men nu går det inte längre att se förbi Liverpool i titelracet.
Det har legat där i bakvattnet sedan i vintras. Känslan var att visade sig otillräckligt när de förlorade två raka i mellandagarna mot Manchester City och Chelsea. De spelade bra i dessa matcher, men fick inga poäng.
Men Brendan Rodgers lag föll inte ihop efter dessa motgångar. Istället har de vuxit. Och vuxit. Nu är de så starka och uppumpade av självförtroende att de framstår som en reell titelkandidat. Inte minst när Chelsea går och förlorar borta mot Aston Villa, när Arsenal brottas med skador och Manchester City återigen måste klara sig utan Sergio Agüero.
Liverpoolspelarna själva pratar inte bara om fjärdeplatsen. Nu talar de om sig själva som en kandidat till titeln. Det är fortfarande ”en match i taget”-floskler, men mellan raderna märkts att de ser sin möjlighet. Och varför skulle de inte göra det när de är i sådan fantastisk form?

Skulle Liverpool vinna ligan är det en sensation sett till situationen i somras då Luis Suárez ville bort och frågan istället handlade om klubben skulle halka efter ännu mer gentemot de andra toppklubbarna. Men Brendan Rodgers har, som vi skrivit förut, gjort ett fantastiskt jobb med laget och de enskilda spelarna. Små, små detaljer har lagt grunden till framgångarna:
> Bra man-management vilket gjort att spelare som Luis Suárez, Daniel Sturridge, Raheem Sterling, Jordan Henderson och Jon Flanagan spelar sitt livs fotboll.
> Taktisk flexibilitet. Brendan Rodgers har släppt sin filosofi om bollinnehav och istället byggt ett lag som utnyttjar lagets spetsegenskaper. Liverpool behöver inte äga bollen eftersom det gynnar lagets superstrikers, SAS, att få kontra mot ej samlade försvar. Rodgers är också den tränare som oftast byter spelsystem eftersom han gjort sina spelare kompatibla i olika uppställningar. Ungefär som Alex Ferguson ofta kunde byta system utifrån motstånd. Igår spelade Brendan Rodgers en mittfältsdiamant, vilket fungerade utmärkt för ändamålet.
> Nytänkande. Brendan Rodgers knöt till sig erkände idrottspsykologen Steve Peters, som bland annat arbetat med brittiska landslaget i cykel och snookerstjärnan Ronnie O’Sullivan. Senast var det Jordan Henderson som gick ut och berättade hur samtalen med Peters hjälpt honom att bli den spelaren han är idag. Små detaljer som ger resultat.

Liverpool har hamnat i den där underbara medgångsvågen. Där man bara flyter med. De gjorde ingen supermatch igår på Old Trafford, även om resultatet indikerar det. De gjorde ingen bra match borta mot Southampton häromveckan heller. Ändå har de vunnit dessa matcher med 3–0.
Det vittnar om en hög grundkapacitet. Glenn Strömberg använde Erik Hamrén-språk och pratade om ”uppumpade bröstkorgar” igår och det var min känsla igår när jag såg Liverpool.
Jag har sett dem komma till den arenan genom åren och spela ängsligt, räddhågset och utan tro.
Igår såg vi ett lag som joggade ut på Old Trafford och var helt trygga i det faktum att de är ett bättre fotbollslag än Manchester United.
Med det här flytet – och med det fördelaktiga schemat där de möter Tottenham, Manchester City och Chelsea på hemmaplan – går det inte att utesluta att Liverpool vinner ligan.
Det vore en av de största, om inte den största, skrällen under Premier League-eran.

Tre slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

Chelsea har matchvinnare trots bristen på strikers
En seg, händelsefattig första halvlek. Sedan lade Chelsea i en högre växel. Känns det igen? Chelsea har sannerligen hittat vinnarmelodin.
Det här var inte en så enkel match som man kan tro. Chelsea hade en Europamatch i benen och mötte ett Fulham som är nytänt (nåja) med nye tränaren Felix Magath.
Chelsea gjorde vad som krävdes. Som så många gånger förr.
Det här med att få med sig resultat har ju varit ett kännetecken för José Mourinhos klubbar genom hans tränarkarriär. Framför allt under de sejourer när han tränat Chelsea. Det var en förmåga som behövdes på lördagen.
Matchen höll ingen högre kvalitet. Första halvlek var ett sömnpiller.
– Jag sa inte ett enda ord i pausen. Det är sanningen. Första var riktigt dålig av oss. Jag valde att inte prata för om jag hade börjat snacka hade jag behövt tio minuter till, berättade Mourinho på presskonferensen.

Andra halvleken bjöd inte på någon bättring, men med klasspelare som Eden Hazard behövs knappt en målchans för att skapa ett mål. I den 52:a minuten hamnade Fulham högt, högre än vad en backlinje med Dan Burn bör göra. Eden Hazard såg att vänsterbacken Kieran Richardson inte var på plats och serverade André Schürrle som sprintade ifrån Burn och rullade in 1–0.
Eden Hazard servade Schürrle till 2–0 och borde haft en tredje assist när hans läckra rabona-inlägg nådde Fernando Torres. Spanjorens nick täcktes dock till hörna av Richardson.
André Schürrle (som var en av planens sämre aktörer i första halvlek) hann med att fullborda sitt hattrick innan matchen var över. Det var många som undrade om tysken var värd en så stor summa i somras. Det kan diskuteras, men han är onekligen en spelare som passar i Mourinhos filosofi. Snabb, direkt, disciplinerad och klinisk. Perfekt för ett omställningsspel.

José Mourinho har beklagat sig för att han inte har någon världsklassanfallare att luta sig emot (han har inte sagt det ordagrant, men mellan raderna). Men med så många matchvinnartyper på offensivt mittfält väger det upp mer än väl. Eden Hazard är en manicker. Oscar bar laget i inledningen av säsongen. Willian har blivit bättre och bättre ju längre säsongen lidit. Nu stiger André Schürrle, som hittills använts som rotationsspelare, fram och sätter ett hattrick. Det, om något, understryker Chelseas styrka.

Fulhams värvningar utanför laget
Fulham var ett av ligans mest aktiva lag under transferfönstret. Sedan René Meulensteen signade spelare har han ersatts av Felix Magath. Den som bevittnade mötet med Chelsea på lördagen såg inte många spår av det hektiska januarifönstret.
Kostas Mitroglu, storköpet som skulle spotta in målen, har bara spelat 30 minuter i Premier League. Han anses inte vara tillräckligt matchfit.
Lewis Holtby gjorde en fin insats på Old Trafford mot Manchester United, men idag satt han på bänken när Clint Dempsey spelades som släpande anfallare. Holtby får inget förtroende som sittande mittfältare.
William Kvist satt på bänken. Ryan Tunnicliffe är utlånad, Larnell Cole likaså.
Den som fick starta var mittbacken John Heitinga, som också petade in reduceringen.

Felix Magath, som inte tog ut vare sig Alexander Kacaniklic eller Muamer Tankovic i truppen mot Chelsea, har en minst sagt tuff uppgift om han ska greja kontraktet. Fulham ligger sist och har en mer spelad match än övriga bottenkonkurrenter. Försvaret fungerade bra när de fick parkera bussen i eget straffområde mot United, men så idag när de klev högre så blev de avslöjade. Igen.

Suárez gjorde skillnad igen
Vi har skrivit det många gånger tidigare den här säsongen, men nu var det faktiskt ett tag sedan. Luis Suárez har ju hamnat i en minisvacka målmässigt senaste veckorna. Även om han spelmässigt varit vass har bollen inte riktigt studsat hans väg.
Men på lördagskvällen borta mot Southampton var det den gamle Luis Suárez som var i aktion.
Uruguayaren gjorde ett mål, spelade fram till ett  och fixade straffen som Steven Gerrard förvaltade till 3–0.

Slutsiffrorna viskar om en enkel seger för Liverpool, men verkligheten är en annan. Faktum är att Southampton gjorde det mesta rätt i första halvlek och var klart farligare än Liverpool.
Efter att Luis Suárez gett gästerna ledningen (en gåva, något oturlig, från José Fonte) uppträdde Southampton som vi lärde känna laget i höstas. Morgan Schneiderlin styrde rytmen på mittfältet. Adam Lallana flöt in mellan lagdelarna och var ständigt i rörelse. Luke Shaw tog sig fram på vänsterkanten.
Lallana prickade stolpen och Simon Mignolet gjorde en matchavgörande räddning på Jay Rodriguez precis före paus.

I andra halvlek hade Southampton bollinnehavet, men det betydde att Liverpool fick spela det spel som de behärskar allra bäst. Framför allt fick Luis Suárez spela det spel som han är allra bäst på.
När hemmalaget fyllde på med folk framåt hamnade han gång på gång i en mot en-situationer med Dejan Lovren och José Fonte. Och det kändes farligt varje gång.
Vid 2–0-målet tog han med Lovren på en sightseeing och kroaten såg ut som en Viking Line-färja när han han skulle vända. Suárez drog i väg i djupet och spelade fram Raheem Sterling, som precis bytts in.
Vid 3–0 lurade Suárez brallorna av Fonte, som vid det laget var så livrädd för Liverpoolstjärnan att han tyckte det var lika bra att fälla honom för att slippa förnedras mer. Steven Gerrard tryckte in straffen i krysset och Liverpool plockade hem tre poäng i en match där de egentligen aldrig riktigt kom upp i nivå förrän sista kvarten.
Nu är de tvåa i ligan. Jag tror fortfarande inte att de kan vinna ligan, men det är sannerligen stora grejer på gång på Anfield.

Liverpools offensiv maskerar de defensiva problemen

av Kalle Karlsson

Det var en helgalen första halvlek på Anfield. Swansea började lovande, men låg ändå under med 0–2 efter en kvart. Där och då kändes matchen avgjord med tanke på Liverpools form och oerhörda styrka på hemmaplan.
Men med Liverpools försvarsspel går det inte att ta något för givet.
Vi har hyllat Liverpools offensiv massor av gånger den här säsongen, men defensiven ger fansen gråa hår. Kastar dem mellan hopp och förtvivlan.
– Fram till nu har vi kommit undan med det, sa Brendan Rodgers efter segern mot Swansea.

Liverpools anfallsspelare fortsätter att imponera. Daniel Sturridge gjorde två mål och har nu gjort mål i åtta raka matcher. Två till och han tangerar Ruud van Nistelrooys rekord på mål i tio raka fajter. Raheem Sterling var återigen vass och smekte fram en underbar passning fram till 1–0 (Swansea var missnöjt med att Angel Rangel inte fick frispark i upprinnelsen). Luis Suárez gör inte längre mål – bara ett på sex senaste matcherna – men bidrar fortfarande med så mycket annat från sin nya roll där han utgår från kanten. Igår satte han bland annat ett utmärkt inlägg på pannan på Sturridge. Dock verkar det som uruguaynen hamnat i en period där bollen inte studsar hans väg. Stolpe ut istället för stolpe in. Dessutom tvekade han när han frispelades av Sturridge i andra halvlek. Istället för att nypa till direkt tog han en bolltouch och hamnade i sämre vinkel.
Nu spelar det inte så stor roll eftersom Liverpool öser in mål ändå. Laget har gjort 70 mål, ett mer än Manchester City (som har en match mindre spelad).
Problemet är att Liverpool samtidigt har släppt in 35 mål, fyra fler än Manchester United, vars försvar fått rejäl kritik under säsongen.

Så vad har hänt med backarna som hyllades så intensivt i inledningen av ligan när de höll nollan i match efter match?
Kolo Touré har tappat rejält och blivit en säkerhetsrisk efter den starka inledningen i höstas. Martin Skrtel gör två mål och storspelar ena dagen mot Arsenal, på söndagen spred han osäkerhet i de bakre leden.
Liverpool har en offensiv som kan vinna titeln och erövra Europa. Samtidigt har de en defensiv som är långt från toppklass.
Daniel Agger startade igår, men hade svårt med Wilfried Bony. Brendan Rodgers erkände efteråt att det var därför dansken blev utbytt. Nu står hoppet till Mamadou Sakho som rehabiliterar sig från skada. Det finns de som inte är övertygade om fransmannens kvaliteter, men jag gillade det jag såg i höstas. Sakho demonstrerade då att han mognat sedan tiden i Paris SG där han var för benägen att begå kostsamma misstag.
Den här gången räckte det till tre poäng eftersom Jordan Henderson med kvarten kvar av matchen gjorde den typen av andravågslöpningar som börjar bli hans adelsmärke. Liverpools offensiv fortsätter att maskera lagets problem bakåt.
Laget är bara fyra poäng efter ledande Chelsea. Men det här försvaret kan väl knappast räcka för att bärga titeln?

Rising star: Raheem Sterling

av Kalle Karlsson

Struligt utanför planen, tappad form och petad.
Efter succén i inledningen av förra säsongen hade Raheem Sterling ett tufft år.
Nu är han en av ligans hetaste spelare – och högaktuell för Englands VM-trupp.

Ni minns säkert Raheem Sterlings genombrott i inledningen av förra säsongen. Då var Liverpool mitt uppe i en förändringsprocess. Brendan Rodgers hade tagit över som ny manager, hans idéer hade inte satt sig och laget sladdade i tabellen.
Den blott 17-årige Raheem Sterling var en av få ljusglimtar i en klubb som letade efter sin identitet. Med sin irrationella, respektlösa spelstil var han lagets ”dörröppnare” i offensiven. Inte helt olikt Adnan Januzaj, som har varit en sensation för Manchester United denna säsong.
Sterlings form höll i sig till november, men sedan avtog den abrupt. Precis som för många unga spelare.
Den unge Liverpoolstjärnan hade dessutom stormigt utanför planen. Han hamnade i klammeri med rättvisan då han anmäldes för misshandel. Bilden av en ung stjärna som agerade utan ansvar späddes på när det framkom att han som 17-åring oplanerat blivit pappa efter en kortare romans (det gick rykte om att han redan var trebarnspappa, men det dementerades).
Efter att Liverpool värvat Daniel Sturridge och Coutinho i januari förra året hade Sterling svårt att ta sig in i laget. Efter förlusten mot Manchester United den 13 januari startade han inte en enda ligamatch under våren.

Inför den här säsongen var det många som hade dömt ut Raheem Sterling. Lovande, visst, men hade han verkligen den mentala styrkan? Hade han ”huvudet på rätt plats”?
Hösten blev tuff. Liverpool radade upp segrar och det fanns ingen anledning för Brendan Rodgers att ändra på ett fungerande manskap.
I september, efter att Sterling friats från anklagelserna om att han misshandlat sin flickvän, sa Liverpooltränaren:
– Han behöver ha ett fritt sinne i alla delar av sitt liv. Vi får inte glömma att han bara är 18. Han måste stabilisera sitt liv, förstå vilken otrolig möjlighet han har i en av världens största klubbar och fokusera på sin karriär. När han gör det och har rensat tankarna, har han inget som distraherar honom. Då kan han nå den nivån han höll första fyra-fem månaderna förra säsongen.
Fram till 1 december hade Raheem Sterling bara startat en match. I mötet med Hull City gjorde han sin andra. Det blev ingen rolig dag på KC Stadium vare sig för Liverpool eller Raheem Sterling. Hull vann med 3–1 och Victor Moses och Raheem Sterling utsågs till syndabockar. Den sistnämnde byttes ut efter 66 minuter. Jag vet inte hur många vänner med Liverpool-hjärta som ondgjorde sig över denna duo de efterföljande dagarna.

Skruva fram tiden två månader och stämningsläget är helt annorlunda. Victor Moses är fortfarande i frysboxen, men Raheem Sterling är en av Englands hetaste spelare.
Så vad hände efter mardrömsmatchen mot Hull?
Jo, trots att vissa av mina Liverpool-vänner vädjade om att han skulle petas och en tidning skrev att han kunde lånas ut i januari, fick han starta den efterföljande matchen hemma mot Norwich. Luis Suárez gjorde fyra mål och hade stor show, men ett annat glädjeämne var att Sterling bidrog med ett mål och en assist.
Med Daniel Sturridge skadad fanns plötsligt en väg in i startelvan. Den här gången tog Raheem Sterling chansen.
Sedan dess har han varit en av Liverpools bästa spelare, sedan början av januari har han kanske varit den allra bästa i laget. En tidning gjorde en poäng av att han, statistiskt, varit mer effektiv än Adnan Januzaj.

Hans utveckling senaste halvåret är remarkabel. Från att ha varit förutsägbar, ineffektiv och beskylld för att ha dålig speluppfattning, har Sterling imponerat med sin genombrottsförmåga och sin arbetsvilja. En av Brendan Rodgers framgångsfaktorer har varit att han fått alla spelare i laget att jobba hårt i defensiven. Raheem Sterlings insats mot Arsenal underströk den teorin. Han pressade som om matchen gällde hans liv.
I söndags hann 19-åringen dessutom med att sätta två mål, och var så när att sätta ett tredje efter en individuell prestation. Med senaste tidens storform och med Theo Walcotts skada slåss han om en VM-biljett.
Brendan Rodgers är en av dem som imponerats av Raheem Sterlings utveckling.
– Han är en av de starkaste spelare jag lärt känna – det är något som förvånar folk. Jag tror inte han har ben i sin kropp, det är som om han är gjord av stål. Han har en otrolig fysik för att vara så ung. Han har också en tuffhet i hjärnan. Mentalt är han stark. Han förbättrar sin teknik och behöver utöka sin målproduktion, men det kommer, säger Liverpooltränaren till Daily Post.
– Han är fortfarande ung, men den här nivån han håller är så hög.
Efter mötet med Everton (4–0), där Sterling var en av planens främsta, konstaterade Rodgers:
– Han har nyss fyllt 19 och mötte landets bästa vänsterback. Jag är säker på att om ni frågar Leighton Baines så skulle han säga att han hade en jobbig kväll. Raheem var så giftig med sin snabbhet.
– En av uppgifterna för Raheem och Jon Flanagan var att täcka ytan på Evertons vänsterkant. De gjorde det väldigt bra och de var också ett hot framåt. Det är något som har imponerat med Raheem. Det märkte jag tidigt när jag kom hit, att han har en förmåga att ta in saker, exempelvis när och hur man ska pressa.

Raheem Sterling har fått ihop sitt livspussel. Han framstår som en ung herre som mognat. Själv framhåller självförtroendet som avgörande.
– Det är det allra viktigaste för mitt spel. När jag inte har självförtroende gör jag inte det jag normalt skulle göra – bara det säkra och enkla. Men nu, när jag ”är i zonen” och när de äldre spelarna uppmuntrar dig att göra det som de vet att jag kan göra, är det en underbar känsla för mig och laget, har han sagt till Liverpools officiella hemsida.
– Jag visste att jag skulle få chansen någon gång. Jag var tvungen att vara redo.
– Förra säsongen granskade jag mitt spel och insåg att jag inte tog mig in i straffområdet tillräckligt. Den här säsongen har alla mina mål kommit i boxen. Jag måste fortsätta ta mig in där så kommer chanserna. Förhoppningsvis kan jag göra fler mål och assist.
Gör han det finns chansen att han är med på planet med Roy Hodgson & Co till VM i Brasilien i sommar.

Läs mer:
22 sep 2012: Dokument: ”Sterling – Liverpools räddare”.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.
8 jan: Adam Lallana.
9 jan: Aaron Ramsey.
15 jan: Adnan Januzaj.

Så har Rodgers lyft Liverpool

av Kalle Karlsson

4–0 på 20 minuter mot ligaledaren. Liverpool bjöd på en ofattbar urladdning mot Arsenal i lördags.
Det var en insats som underströk Brendan Rodgers framsteg med Liverpool.

Jag hade en hektisk helg. Det var Premier League, det var La Liga, det var Serie A, det var träning och match med division 2-laget där jag är asstränare, det var veckans inomhusfotboll med Sportjournalistklubben. Det hade dessutom varit inomhusträning på söndag kväll med division 6-laget, där jag själv spelar, om det inte vore för en fotskada från journalistfotbollen i fredags.
Fotboll, fotboll, fotboll. Inte konstigt att jag inte sett en enda minut av OS ännu.

Det var så körigt att jag fick förlägga Liverpool-Arsenal till en centralt belägen sportbar (jag avskyr att se viktiga matcher på sportbarer) för att hinna ut till träningen i Spånga. Sitter man på en sportbar är det svårt att koncentrera sig på matchen och då kan man inte lägga märke till detaljer. Inga detaljer, inga blogginlägg. Typ så.
Sportbladet har redan skrivit två texter om den matchen som ni kanske har läst (Peter Wennmans pluskrönika och Patrik Sjögrens analys) så min ingång får bli en annan.
Den här matchen handlade inte så mycket om pilar (som flera har efterfrågat). Mest om inställning, engagemang och ett lag som köpt sin tränares idé rakt av.
Vi behöver inte konstatera det alla redan har konstaterat: Att Liverpool körde över Arsenal, att det var en otrolig utveckling på en match som på förhand såg ut att vara oviss.
Det går att peka på bristande försvarsspel hur Arsenal. Det går att hänga både Laurent Koscielny och framför allt Per Mertesacker som plötsligt agerade som två vilsna pojklagsspelare när de försökte ställa offside. Första två målen var fasta situationer, och även om Arsenal använder zonspel på defensiva fasta och frågan om ”markering” är sekundär, så var det på tok för billigt. De övriga två målen före paus gav Mesut Özil bort med ett bolltapp och ett felpass. Men det är som alltid: Inga misstag, inga mål.
Liverpool hade ju kunnat göra andra mål. Jon Flanagan, eller ”Flani Alves” som vi säger, var framme och testade Wojciech Szczesny med ett kantavslut. Luis Suárez dammade i väg en ofattbar volley i stolpen. Kolo Touré brände öppet mål på returen. Då hade vi bara avverkat dryga kvarten.
Liverpool spelade som i trans. Det diskuterades både här och där om det var den bästa 20-minutersperioden av ett lag i Premier League någonsin i en toppmatch och ja… jag kommer inte på någon bättre så här på rak arm.

Liverpool kom i anfallsvåg efter anfallsvåg, men min reflektion från matchen blir en diskussion kring ”hönan och ägget”.
Det är lätt att imponeras av Liverpools offensiv som just nu öser in mål. Fem borta mot Tottenham. Fem borta mot Stoke. Fyra hemma mot Everton. Fem hemma mot Arsenal.
Men vad är det som är kausaliteten här?
För mig är det så här: Liverpools försvarsspel är nyckeln till framgångarna. Och då pratar jag inte om ”försvararna som utgör backlinjen” utan om alla lagdelarna, anfall, mittfältare, backar. Brendan Rodgers har fått sitt lag att jobba hårdare i defensiven än något annat lag i ligan just nu. Varje spelare sliter enormt hårt i defensiven.
Liverpool i lördags framstod som Dortmund på Emirates där tyskarna sprang sammanlagt en mil längre än Arsenals spelare.
Hade jag haft tillgång till rörliga bilder och matchvideon hade jag visat en löpning som Jordan Henderson gjorde tidigt i matchen mot Arsenal. Gästerna hade, för en gångs skull, spelat sig ur pressen på högerkanten, vänt över till vänster och Jordan Henderson var tvungen att ta den där jobbiga överflyttningslöpningen som vi alla avskyr. Det går att utföra den dåligt, halvdant och bra och utmärkt. Henderson tog en löpning i hög fart. Inte för att han kunde ta bollen, inte för att han skulle kunna komma in i press. Endast för att täcka yta i nästa läge. För att minimera risken om Arsenal skulle spela in bollen där.
Den inställningen symboliserar hela Liverpools tänk i försvarsarbetet. Brendan Rodgers har just nu elva spelare som är beredda att lägga ned det jobb som sex, sju, kanske åtta, spelare i andra lag är beredda att lägga ned. Och det gör skillnad.

Matchen mot Arsenal handlade till stor del om ett intensivt, lyckat presspel. Offensiva spelare som Raheem Sterling, Luis Suárez och Daniel Sturridge var nycklar i detta spel. De sprang kopiöst utan boll.
Det är det här som är så imponerande med Brendan Rodgers. Han har fått alla spelare att köpa sin idé. När du väl har elva spelare som gör jobbet som krävs är det lätt att sätta ribban för övriga. Om Victor Moses har tänkt sig att slå sig in i startelvan förstår han att det kommer krävas ett 110-procentigt jobb.
När Liverpools försvarsspel fungerar som i lördags. När deras presspel käkar upp motståndarna är det tämligen enkelt att få full effekt på omställningsspelet.
Det blir som i handboll. Ett bra försvarsspel ger kontringslägen. Kontringslägena ger ett sylvasst anfallsspel och ”enkla mål”. Nu kan det förstås misstolkas om man kallar Daniel Sturridge 4–0-mål ”enkelt” då det föranleddes av en utsökt, väl avvägd Coutinho-passning, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Det är mål mot ett icke samlat försvar. Ungefär som en Erik Hajas-kontring.
Liverpools försvarsspel fungerade avsevärt bättre mot Arsenal jämfört med mot Aston Villa och jag tyckte mig se en liten detalj som Brendan Rodgers korrigerat. Istället för att försvara sig med 4-4-2 och ”two banks of four”, lät han antingen Daniel Sturridge eller Luis Suárez falla ned på en kant och Steven Gerrard att sjunka ned bakom mittfältet. På så sätt formerades ett 4-1-4-1 som Arsenal hade svårt att bryta igenom.
Ytterligare en aspekt som Rodgers förtjänar credit för. Han gör små korrigeringar som får effekt.

Efter matchen i lördags, på pendeln ut mot träningen, kunde jag inte låta bli att tänka på Brendan Rodgers.
Vilket otroligt jobb han gjort med Liverpool under senaste 18 månaderna. Förra hösten 2012 ville vissa se honom sparkad. Nu är han en av de hetaste unga tränarna i Europa.
Nordirländaren klev in på Anfield som en fanatisk ideolog. Han lanserade idéer från Barcelona om possession-spel och pratade om La Masía och termer som påminde om tiki-taka.
Han har släppt delar av den ideologin nu, och det hedrar honom eftersom han har anpassat sig efter förutsättningarna.
Hans lag är anpassat för ett snabbt omställningsspel. Då finns det ingen anledning att spela annorlunda.

Liverpool är i en bättre situation nu än de varit på många år. Sett till helheten: Bra ägare, bra tränare, bra spelare, bra åldersstruktur i truppen, positiv känsla bland fansen, är situationen definitivt bättre än 2008/09 när man så när vann ligatiteln.
Det är många orsaker till det, men smarta värvningar lägger ofta grunden till framgångar både på och utanför planen. Liverpools köp av Coutinho och Daniel Sturridge i januari förra året framstår som fullträffar. Simon Mignolet och Mamadou Sakho har övertygat.
Luis Suárez har övertygats om att stanna och fajtas istället för att stanna och sura.
Jag tror fortfarande inte att Liverpool kan vinna ligan (om nu någon ber mig tippa).
Men 5–1-segern mot Arsenal i lördags visade att Brendan Rodgers projekt har kommit en bra bit på vägen.

***
Btw: Vill ni följa mitt lag Karlbergs BK:s äventyr i Division 2 Norra Svealand i år kan ni följa laget på Twitter (det är jag som twittrar från det kontot).

Rodgers taktiska triumf

av Kalle Karlsson

Hetaste derbyt sedan 1980-talet. Matchen som skulle visa hur nära Everton kommit storebror.
Det blev istället kvällen då Liverpool satte ned foten och skaffade sig fördel i jakten på Champions League-biljetterna.
Brendan Rodgers vann den taktiska matchen mot en naiv Roberto Martínez.

Det var en märklig match igår på Anfield. Studerar man statistiken utan att ha sett matchen kan man få för sig att Everton var det bättre laget. Gästerna hade 61 procent av bollinnehavet, de slog 519 passningar jämfört med Liverpools 339. Deras passningsprocent var 85 procent jämfört med 79 procent för hemmalaget. Antal avslut var jämnt fördelat 20–19 till hemmalaget (varav 9–4 på mål).
Ändå var det klasskillnad i de avgörande momenten.
Det var en kväll när allt gick snett för Everton. Egentligen gjorde laget inte en så dålig match. De började bra, Ross Barkley drog i väg ett vasst distansskott första minuten, laget kontrollerade händelserna och styrde rytmen.
Men känslan så här i efterhand var att allt var en del i Brendan Rodgers matchplan. Liverpooltränaren hade visserligen gått ifrån tvåmannaanfallet för att inte släppa mittfältet. Men det handlade inte så mycket om att förskansa sig om bollinnehavet. Mer om att Jordan Henderson skulle kunna agera mer defensivt och ge Steven Gerrard välbehövlig hjälp med att täcka ytor i defensiven.
Kontentan blev ett Liverpool som försvarade sig extremt lågt för att vara på hemmaplan. Det var som om laget bjöd in Everton till att tro att de skulle kunna spela ut – bara för att straffa dem ordentligt när läget dök upp.

Så blev det också. Efter Steven Gerrards 1–0-mål på nick efter hörna var taktiken än mer effektiv. Som för alla lag som vill spela omställningsspel. Motståndaren blir lite mer desperat i jakten på en kvittering och blottar ännu större ytor bakåt.
Man kan undra hur matchen hade artat sig om Roberto Martínez insett att han mönstrade ett försvagat manskap och istället satsat på att defensivspela sig till ett oavgjort resultat. Nu satsade han på gladfotboll och tre poäng och blev brutalt avslöjad. Ungefär som hans Wigan blev gång på gång.

Den mest intressanta detaljen rent taktiskt var det som Magnus Pehrsson uppfattade i Viasat-sändningen: Hur Liverpool lät Evertons unge högerback John Stones kliva fram på sin kant utan att Liverpools vänsterytter, Daniel Sturridge eller Luis Suárez, följde med. Istället fick Aly Cissokho uppgiften att snabbt flytta ut på vänsterkanten och sätta press, ibland utan understöd mot Stones.
Det handlade om ren pragmatik: Stones kan få ytorna eftersom risken är liten att hans offensiva rajder kommer såra oss. Istället ställer vi om på den kanten. Det är tveksamt om det hade fungerat mot Séamus Coleman, ligans bäste offensiva ytterback denna säsong.
2-0-målet – det som avgjorde matchen i ett skede där Everton dominerade och skapade chanser – var ett resultat av den här taktiken. Evertons ytterbackar hade flyttat upp, Coutinho fick bollen och serverade Daniel Sturridge som satte bollen fri med Tim Howard.
Det här påminner lite om när Cristiano Ronaldo spelade i Manchester United. Han fick ofta licens att fuska i defensiven av den orsaken att han förmodligen kunde såra motståndarna ännu mer om han fick ligga kvar och fiska.

sturridge1
Eftersom Sturridge (inringad) inte har följt med högerbacken Stones när denne flyttat upp har han ett rejält försprång vid omställningen.

sturridge2
Den här typen av ytor är problemet när man spelar med offensiva ytterbackar.

sturridge3
Sturridge får bollen och sätter 2–0 fri med Tim Howard.

Sturridge satte även 3–0, denna gång med en läcker lobb, efter att Everton överraskats av en slumpboll in bakom backlinjen från Kolo Touré.
Brendan Rodgers fick full effekt på sin matchplan. med speeden på spelare som Suárez, Sturridge, Coutinho och Sterling finns förutsättningar för att spela blixtrande omställningsfotboll. Frågan är om backlinjen håller mot bättre motstånd. Igår var John Flanagan bra igen och Aly Cissokho var förvånansvärt pålitlig. Till skillnad från Evertons ytterbackar gick de inte fram och lämnade farliga ytor bakom sig.
Triumfen var resultatet av ”commitment”. Liverpools spelare slet uppoffrande i defensiven, vilket lade grunden till segern. Steven Gerrard, som var så svag som defensiv mittfältare mot Aston Villa, fick nu hjälp av ett försvarsspel som agerade fläckfritt över hela banan.

Everton fortsatte att försöka, men den här dagen hade de det mesta emot sig. Sylvain Distin och Séamus Coleman var tunga avbräck i backlinjen och när Romelu Lukaku blev skadad efter 21 minuter försvann även den tilltänkta udden i anfallet. Roberto Martínez skickade in Steven Naismith som anfallare och det fanns förstås inte på världskartan att han skulle oroa hemmaförsvaret. Med Nikica Jelavic såld till Hull City och Arouna Koné långtidsskadad ser Evertons anfall plötsligt tunt ut. Naismith kommer inte hålla som backup. Nyförvärvet Lacina Traoré måste leverera direkt. Annars får Martínez använda Kevin Mirallas som djupledslöpande striker och plocka in någon annan på högerkanten.

Det här blev kvällen då Liverpool ryckte ifrån Everton i tabellen och visade vilka som bestämmer på Merseyside. Även om Roberto Martínez gäng har tagit enorma kliv framåt spelmässigt denna säsong har jag svårt att tro att de ska kunna ta fjärdeplatsen. Inte nu när de fått skador. Inte när Liverpool är så här bra, nu när Manchester United fått in Juan Mata och har Robin van Persie och Wayne Rooney tillbaka och när Tottenhams segertåg börjat rulla.

Rising star: Jordan Henderson

av Kalle Karlsson

Utskälld och ifrågasatt under debutsäsongen.
Inför andra året försökte den nye tränaren göra sig av med honom.
Jordan Henderson, 23, reste sig. Nu är han en av Liverpools viktigaste spelare.

Liverpool har varit en av de positiva överraskningarna den här säsongen. Laget firade jul som ligaledare, och även om det blev två raka förluster i toppmatcherna mot Manchester City och Chelsea så har laget skaffat sig ett drömläge att fixa en Champions League-biljett.
En förklaring till succén är att Brendan Rodgers spelidé har satt sig efter ett kämpigt fjolår då managern anslöt från Swansea med revolutionerade idéer.
En annan är förstås anfallaren Luis Suárez som visat sanslös målform.
En tredje är en löpstark mittfältare som för 1,5 år sedan var överflödig och på väg bort.

Jordan Henderson hade ett, minst sagt, kämpigt förstaår på Anfield. Inte nog med att han värvades för runt 200 miljoner kronor – brittiska spelare har ofta högre marknadsvärde –  han anlände sommaren 2011, i samma veva som ett par andra dyra köp.
Det blev lätt för en samlad mobb att klumpa ihop Andy Carroll (som köptes ett halvår tidigare), Stewart Downing och Jordan Henderson och raljera över Kenny Dalglish som lagt ut cirka 650 miljoner kronor för en så begränsad trio.
Det gjorde opinionen. Ofta.
Jag vet inte hur många gånger jag läst inlägg Twitter som jämfört olika transfersummor med prislapparna på Carroll eller Henderson.
Det går inte att förneka att dessa spelare hade svårt att göra skäl för prislapparna. Andy Carroll gjorde fyra mål på 35 matcher, Stewart Downing och Jordan Henderson fick inte spelet att stämma men i all hast var det lätt att glömma att den sistnämnde inte heller spelade i sin rätta position.

Med svag form och stukat självförtroende sattes Jordan Henderson ofta som högermittfältare. Från den positionen kunde han sällan utnyttja sina främsta egenskaper, sällan få någon inverkan på spelet.
Så när Brendan Rodgers tog över som tränare sommaren 2012 var Carroll, Henderson och Downing tre av spelarna som satt löst. Carroll skeppades i väg till West Ham. Mycket talade för att ”Hendo” skulle gå samma öde tillmötes. Hans status hade sjunkit ytterligare när han fick en plats i Englands EM-trupp, en uttagning som många ansåg orättvis.
Jordan Henderson var nära att hamna i Fulham. När Liverpool lade bud på Clint Dempsey lockade klubben med sin unge mittfältare som motvikt. Henderson valde mellan chansen att få speltid eller att stanna och fajtas. Han stannade.
– Jag spelade inte kontinuerligt i augusti så de gav mig chansen att lämna. Det var inte kul att höra. Men det var bara att acceptera. Jag sa ändå nej. Jag kom till Liverpool för att stanna resten av min karriär. Jag ville verkligen inte lämna efter ett år. Ok, det gick inte som planerat i början, men jag visste att jag kunde ställa det tillrätta.

Jordan Henderson är sannerligen en fajter. Han är van vid att få kämpa. Som 16-åring i Sunderland brottades han med knäskadan Schlatter och var nära att ratas när klubben skulle dela ut ungdomskontrakt.
Under debutsäsongen i Liverpool krigade han för att övertyga de framgångstörstande fansen på Anfield. Han tog sig igenom det också.
Hur upplevde han kritiken? Inte särskilt besvärande, enligt honom själv.
– Jag har inte varit lockad av Twitter så jag ser inte hälften av det folk skriver. Kanske säger nån kompis: ”Har du hört vad de säger om dig?”. Men det har nog påverkat min mamma och pappa mer än mig. Som alla föräldrar, jag tvivlar på att de gillade att se att deras son fick utstå kritik. Ibland kanske saker är hårda, men det utvecklar dig som person. Det gör dig tuffare och mentalt starkare. Jag tror inte att det gjort mig någon skada, sa han i en intervju i Daily Mail förra säsongen.
– Jag tror kanske att jag behövde det, om jag ska vara ärlig. Jag kände att om jag fortsätter att jobba hårt så kanske jag inte får lika mycket kritik i framtiden.

Det lite kul att tänka tillbaka på den här tiden idag. Var det någon som trodde att Jordan Henderson 1,5 år senare skulle vara nyckelspelare i det Liverpool som utmanar i toppen? Var det någon som trodde att han så snabbt skulle utvecklas till en så komplett mittfältare?
Säkert, men den skaran var utan tvekan mindre än dem som redan hade avskrivit mittfältaren som en flopp.
En av dem som ifrågasatt Henderson är Alex Ferguson. I sin självbiografi, som gavs ut i höstas, skriver han att Liverpoolspelaren har ett speciellt sätt att springa, med rak rygg, vilket kan ge förslitningsskador i längden. Det uttalandet retade upp Brendan Rodgers som gick ut och försvarade sin adept.
Jordan Henderson brydde sig inte om orden från sir Alex. Han har lagt all energi på att bevisa att han kan prestera här och nu.
Så här gick förvandlingen till:
Efter att Henderson valt att stanna och försöka slå sig in i Liverpool fick han arbeta sig fram från platsen längst in i frysboxen. Det dröjde till 25 november innan han fick starta en ligamatch under Brendan Rodgers. Men väl framme på våren hade han spelat sig in i laget. När Daniel Sturridge och Coutinho anlänt och ”nya Liverpool” började hitta spelet blev Jordan Henderson en viktig rollspelare. Medan andra spelare skötte speluppbyggnaden och finliret var Henderson den som löpte och tog ansvaret för spelet utan boll.
Formkurvan under våren var stigande, men det var ändå ingenting jämfört med det vi sett under den här säsongen.

Efter att ha börjat säsongen som högerytter i ett 4-2-3-1-system har Jordan Henderson äntligen fått spela i favoritpositionen centralt i banan.
Där har han gått från klarhet till klarhet, från att vara en stabil spelare till att bli en av lagets bästa spelare.
Medan Luis Suárez har fått rubrikerna för sina mål har även folk utanför Anfield fått upp ögonen för det enorma arbetet som Jordan Henderson utför i det tysta.
Det är han som tar de otacksamma löpningarna i djupled som river upp stora sår i motståndarnas försvar. Numera får han användning för sin exceptionella arbetskapacitet, till skillnad från när han blev för isolerad på kanten.
Men det är inte allt.
De senaste månaderna har vi även sett hur Jordan Henderson utvecklat sina playmakeregenskaper. Vi minns att han visade ett fint passningsspel när han slog igenom i Sunderland. Men sedan kom han till Liverpool, hamnade i en ovan roll under Kenny Dalglish och fick inte utrymme att påverka spelet. Nu framstår han som en riktigt bra passningsspelare.
Det var många som hyllade hans klack fram till Luis Suárez mål mot Cardiff och yttersidan som ledde fram till Raheem Sterlings mål i samma match. Men det som imponerat än mer på mig är att Henderson numera visar den här mognaden där man ständigt värderar rätt mellan att spela långt eller kort, där man ständigt löser uppkomna situationer.
Spelaren som tidigare var så utskälld lyser nu av självförtroende och agerar som en stjärna.
– Jag har förbättrat mitt positionsspel, skapar rätt vinklar i mottagningarna och tar mig framåt i plan. Defensivt har jag slutat att springa överallt vilket lämnar luckor. Jag tittar mycket på Stevie (Gerrard). Han är en stor idol för många och definitivt för mig. Han pratar med mig hela tiden, vill att jag ska bli bättre och hjälper mig. Jag lär mig från Lucas som är duktig i defensiva omställningar, på att vinna tillbaka bollen. Jag lär mig från Joe Allen som är duktig på att hitta rätt vinklar för att spela bollen framåt, sa Henderson till Telegraph i oktober.

Jordan Henderson är inte given i Englands VM-trupp till sommaren, åtminstone inte i nuläget. Men sett till den här säsongen finns det knappast någon inhemsk central mittfältare som presterat bättre. Inte lagkamraten Steven Gerrard, inte Frank Lampard, inte Michael Carrick, inte Jack Wilshere, inte Tom Cleverley. De enda som möjligen kan mäta sig med Henderson är Gareth Barry, som imponerat i Everton, och Tom Huddlestone, som varit briljant i Hull, men som ändå inte lär bli aktuell för VM.
Bli inte förvånad om Jordan Henderson spelar en viktig roll för Roy Hodgson i Brasilien i sommar.
Och i så fall kommer få ifrågasätta uttagningen.

ANALYS/Jordan Henderson
Jordan Henderson främsta egenskap är hans ständiga löpningar utan boll. Hur ser det ut i praktiken?
Jag fångade den här sekvensen från senaste omgången mot Hull City. Jag tycker att den på ett bra sätt symboliserar Hendersons vilja att gå framåt.

hendo1
Coutinho har vänt upp på offensiv planhalva. Notera hur långt från bort målsituationen Jordan Henderson (inringad) är.

hendo2
Coutinho spelar in bollen på fötterna på Iago Aspas. Utan Jordan Hendersons löpning hade spanjoren inte kunnat göra så mycket mot två bortaförsvarare. Men tack vare Hendersons maxlöpning in i straffområdet så får Aspas ett alternativ.
Det är den här typen av löpningar som vissa lag skriker efter. Exempelvis Manchester United där de centrala mittfältarna är för statiska, vilket leder till att laget ständigt söker attacker via kanterna.

hendo4
Den här gången blev det inte mål, skottet går precis utanför stolpen, men det spelar mindre roll. Det viktiga är att ha spelare som är beredda att ta den här sortens energiödslande löpningar.
På 90-talet och i början av 00-talet var Paul Scholes, Gustavo Poyet och Frank Lampard tre herrar som gjorde den här typen av andravågslöpningar till sina adelsmärken. Jordan Henderson är en av dem som kan ta över rollen som ligans bästa djupledslöpande mittfältare. Den återstående utmaningen för honom är att omsätta chanserna i fler mål.

Fotnot: Bilder från Viaplay.se.

***
Läs mer:
Tidigare delar i miniserien ”Rising star” där jag lyfter fram några spelare som överraskat den här säsongen:
2 jan: Séamus Coleman.

Sida 1 av 9
  • Tjänstgörande redaktör: Robin Nilsson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och vd: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB