Arkiv för kategori Liverpool

- Sida 1 av 10

Är Aston Villa flygfärdigt nu?

av Kalle Karlsson

Bäste anfallaren och bäste försvararen saknades.
Ändå åkte Aston Villa till Anfield och plockade med sig alla tre poängen på lördagskvällen.
Har Paul Lambert något stort på gång?

Eftersom mina lördagar senaste och kommande månaden – som nybliven huvudansvarig tränare – ägnas åt att försöka hålla Karlbergs BK kvar i division 2 så missade jag toppmatchen på Emirates. Smällar man får ta. Har inte missat många toppmatcher i Premier League de senaste tio åren, men så är det. Får plocka en repris i veckan.
Däremot kom jag hem lagom till att Liverpool tog emot Aston Villa. Förutsättningarna inför detta mötet var ju lite överraskande. Inför omgången parkerade Aston Villa på tredje plats efter en stark inledning.
Samtidigt var det ju just en sådan här match som skulle kunna bli ett brutalt uppvaknande. Det brukar bli så. En underdog gör ett par bra resultat mot begränsat motstånd, haussen börjar – sedan faller man platt när man testas ordentligt.
Men trots avsaknad av Ron Vlaar i mittförsvaret och Christian Benteke i anfallet var det ett beslutsamt Villa som inledde bäst på Anfield. Innan hemmalaget vaknat till hade Villa skapat tre vassa lägen.
Ett av dessa resulterade när Gabriel Agbonlahor fick en tå på bollen efter en hörna och petade, retfullt, in bollen intill stolpen.
Gabby Agbonlahor som jag hade en egen utläggning kring i senaste avsnittet av vår PL-podcast. Där slog jag fast att engelsmannen är en ”ketchupspelare”, att han levererar i sjok för att sedan gå in i torrperioder.
Än så länge finns det rinnande ketchup i flaskan.

Det här var dock en insats som handlade främst om disciplinerat försvarsspel. Paul Lambert hade valt bort individuell skicklighet (Charles N’Zogbia) för tvåvägsspel (Kieran Richardson). När Andreas Weimann dessutom sjönk ned på sin kant bildade Villa ett tätt 4-5-1 som Liverpool hade svårt att ta sig igenom. Tremannamittfältet med Ashley Westwood, Tom Cleverley och Fabian Delph såg ut att ha spelat tillsammans i många år. Cleverley gjorde en stark debut och Delph fortsätter att övertyga.
Visst hade laget chanser, konstigt vore väl annars, men sett till bollinnehavet skapade man inte så många farliga lägen. Coutinho var närmast med ett skott i insidan av stolpen.
Istället blev det en match där Philippe Senderos och Nathan Baker fick dominera i de bakre leden. De hade full kontroll på Mario Balotelli och när Raheem Sterling började på bänken saknade Liverpool spets. Adam Lallana gjorde debut och blixtrade till vid ett par tillfällen, men behöver nog fler matcher för att kunna göra skillnad. Detsamma gäller Lazar Markovic.

Vi ska inte dra för långtgående slutsatser av Aston Villas starka start. Ifjol inledde de som bekant med att besegra Arsenal på bortaplan med 3–1 i premiären för att sedan hamna i bottenstriden.
Men vi kan konstatera att utsikterna ser bättre ut nu. Paul Lambert har blandat upp den unga truppen med rutin. Baker, Westwood, Delph har blivit ett år äldre (och ett år bättre?). Brad Guzan är fortfarande en stabil sista utpost. Från bänken har Lambert numera lyxen att kunna sätta in en meriterad Carlos Sanchez, nyförvärvet från Elche, på defensivt mittfält för att stänga butiken. Det har varit Villas svagaste lagdel tidigare. Nu är känslan att centralt mittfält är rätt vasst.
När Ron Vlaar och Christian Benteke är tillgängliga borde det, rimligen, kunna bli ännu bättre.
Paul Lamberts gäng kanske är flygfärdigt efter ett par års tålmodigt utvecklingsarbete?

Balotelli överskuggad av Liverpools laginsats

av Kalle Karlsson

Mario Balotelli gjorde debut för Liverpool. Men det här blev inte hans show – snarare Brendan Rodgers.

Mario Balotelli stod i centrum inför söndagens stormöte på White Hart Lane. Den italienske anfallaren blev klar för Liverpool förra veckan, på söndagen var han redo för debut.
Brendan Rodgers valde att skicka in honom direkt i startelvan.
Balotelli var inblandad i mycket i inledningen. Han fick ett nickläge där Hugo Lloris räddade och där han senare föste returen utanför. Han fick öppet mål från distans sedan Lloris missat en rensning. Han klackade fram Daniel Sturridge till något läge. De kommer att ha kul ihop.

Balotelli gjorde en fullt godkänd debut. Det som jag tyckte var mest positivt var dock inte det han uträttade på planen utan det som Steven Gerrard talade om efteråt i intervjun med Sky Sports. Det om att Mario Balotelli arbetat hårt i defensiven och ”tagit in” vad som krävs av honom taktiskt och i det defensiva arbetet.
Just det här ser jag som riskfaktorn med ”Super-Mario”. Att grabben har en enorm talang betvivlar ingen. Men är han beredd att ta jobbet, vilket krävs i Brendan Rodgers spelidé?
Mario Balotelli är en egensinnig figur, men kan Brendan Rodgers få honom att ta jobbet för laget – och inte bara i tre veckor utan över längre tid – har Liverpool gjort ett fynd. 24-åringen hade med lite tur satt ett hattrick i första halvlek idag så att han kommer att producera mål är jag tämligen säker på.

Mario Balotelli hamnade dock i skuggan (om han nu någonsin gör det?) av Liverpools laginsats. Med nya Mauricio Pochettinos ”nya Tottenham” ställdes Brendan Rodgers mot passningsorienterat lag som vill vinna bollen högt.
Hans recept var att använda en mittfältsdiamant där Liverpool var i numerärt överläge centralt och effektivt kunde täcka de centrala ytorna i försvarsarbetet. Det medförde att Christian Eriksen kom helt bort ur matchen. Erik Lamela som var så lyckosam förra helgen hade inte heller många rätt.
Efter det fina 1–0-målet av Raheem Sterling, planens bäste aktör, hade Tottenham ett par vassa chanser när Liverpools osäkra försvar gjorde sig påmint. Den här gången hade Mamadou Sakho ersatt Martin Skrtel men tryggheten saknades när Sakho dels missade totalt att falla när Dejan Lovren tog duellen med Emmanuel Adebayor (ledde fram till Nacer Chadlis jätteläge) och dels slog en passning rakt i gapet på framstörtande Spursspelare, vilket hade kunnat kosta ett baklängesmål.
Det försvar som krackelerade på Etihad i måndags var bara marginellt bättre idag, även om ytterbackarna Alberto Moreno och Javier Manquillo skötte sig bättre. Där har Brendan Rodgers fortfarande en del att jobba med. Nu räckte det ändå eftersom Spurs var så blekt.

Mauricio Pochettinos gäng fick ett brutalt uppvaknande efter ”smekmånaden” som betydde serieledning efter två omgångar. Younes Kaboul hade en mardrömsmatch i försvaret. Eric Dier gav bort en onödig straff (där Joe Allen hjälpte till en hel del genom att falla ihop som en säck potatis för en lätt beröring) och Andros Townsends inhopp var nog helgens sämsta (och då ska gudarna veta att det finns konkurrenter på det området).
Offensivt var Liverpool så mycket bättre än Tottenham. Kvickare, skarpare och mer idérikt. Raheem Sterling är en njutning att se. Känslan är att han kan skapa varje gång han får bollen i ett en mot en-läge.
Med Liverpools strategi – snabba omställningar med hjälp av sina kvicka spelare och mittfältslungor som Jordan Henderson – kommer de precis som ifjol att såra många lag.
Kan dessutom Mario Balotelli hitta målet – och ta arbetet för laget – ser det riktigt intressant ut.

Jovetic kan bli en joker för City

av Kalle Karlsson

Som om inte Manchester City såg nog starka ut.
Nu har Manuel Pellegrini fått i gång sin joker.
Stevan Jovetic sänkte Liverpool och gav en påminnelse om hur bred och stark den här City-truppen är.

På fredagens presskonferens sa Manuel Pellegrini att fotbolls-England denna säsong ”skulle få se den riktige Stevan Jovetic”.
Igår på Etihad blev Manchester City-tränaren vidimerad.
Tecknen var tydliga redan på försäsongen. Stevan Jovetic, som upplevde en tung debutsäsong i Premier League med skadebekymmer och bara två ligastarter, har varit en av Citys bästa spelare i träningsmatcherna. Den stora frågan var dock om han skulle ta chansen nu när Sergio Agüeros skada öppnat för spel i startelvan.
Som han tog den.

I den första halvleken smög han fram bakom en slumrande Alberto Moreno, snodde bollen och pangade in 1–0 mellan benen på Simon Mignolet.
I andra halvlek avslutade han kvällens läckraste anfall, en passningskombination av högsta klass där Jovetic först klackade och sedan tog sig in i straffområdet och direktsköt in passningen från Samir Nasri.
Det var hans genombrott på engelsk mark. Vissa spelare slår igenom fort och dalar sedan snabbt (minns ni Amr Zaki?!). Andra spelare är slow starters, i Jovetics fall mest på grund av skador, för att sedan ta fart. 24-åringen från Partizan (fyller 25 om två månader) kan mycket väl bli en sensation denna säsong.
Hans talang är tillräckligt stor för att bli en världsstjärna, det såg vi i Fiorentina, problemet har varit de återkommande skadorna. Med en hel Jovetic har Manuel Pellegrini fått ytterligare en bricka i ett pussel som allt mer framstår som komplett.

Liverpool var egentligen det bästa laget första halvtimmen. Precis som i fjolårets möte visade man lovande takter, även om det igår inte ledde till så många heta chanser.
Men lagens försvarsspel avgjorde matchen. Medan Manchester City var tätt, synkroniserat och beslutsamt var Liverpool påtagligt oorganiserat. Förmodligen följden av att vänstersidan av backlinjen, Dejan Lovren och Alberto Moreno, är nya i klubben.
Det var också på vänstersidan som City satte in stöten. Statistik som Sky Sports tog fram visade att hemmalaget anföll till 51 procent till vänster, 26 procent centralt och bara 23 procent till höger.
I den strategin ingick att David Silva smög över på högersidan och skapade numerärt överläge. Det var Silvas löpning som initierade första målet och det var hans passning som lade upp för andra målet.

Det är när man studerar Manchester Citys bänk och byten igår som man inser vilken otrolig repertoar Manuel Pellegrini har att laborera med. I andra halvlek, när Liverpool försökte flytta fram, och City fick möjlighet att kontringsspela, skickade han in Jesús Navas och Sergio Agüero. Den sistnämnde hade bara varit på plan i 15 sekunder när han fick en djupledsboll av Navas, sprintade ifrån Lovren och rullade in 3–0.
På mittfältet hoppade in Fernandinho in när Jovetic klev av i 80:e minuten, vilket innebar att Yaya Touré tog ett kliv upp i plan. Vincent Kompany var majestätisk igår och då har vi knappt nämnt Samir Nasri, som gjorde en mycket bra match.
Manuel Pellegrini har sannerligen resurser. Sedan igår har han dessutom fått igång ett av förra sommarens storköp.
Det kan bli oerhört betydelsefull ett år när City ska försöka erövra Europa.

***
Liverpool? Nja, efter den positiva första halvtimmen hade laget problem. Brendan Rodgers har ersatt Luis Suárez med ett koppel av spelare, Rickie Lambert, Adam Lallana, Lazar Markovic, Emre Can och Mario Balotelli. Ingen av dessa startade igår.
Framåt är jag dock inte orolig, Liverpool kommer producera mål. Däremot har Brendan Rodgers en del att jobba på i defensiven där man två veckor i rad släppt in mål för att avståndet mellan innerback och ytterback blivit för stort (liknande grej som vi förra veckan pratat om i mitt division 2-lag).

***
Det har hänt lite grejer i klubben där jag varit assisterande tränare under året. Det innebär att jag kommer att vara huvudtränare säsongen ut och därmed ha mindre tid för att blogga närmaste två månaderna. Det gäller minst tills mitten av oktober. Eftersom jag dagligen får önskningar om att skriva om det ena och det andra vill jag underrätta er om detta. Hoppas på förståelse för att tiden inte kommer räcka till allt.

Två slutsatser efter Liverpool–Southampton

av Kalle Karlsson

Liverpool tog tre poäng, inte mycket mer
En premiär är det bara poängen som räknas, men till och med Brendan Rodgers erkände att Liverpool har en del arbete kvar.
Ett Liverpool utan Luis Suárez, med åtta nyförvärv där tre fick speltid, hade stora problem på söndagen.
Det blev seger, till slut, mot Southampton, 2–1 sedan Daniel Sturridge från nära håll styrt in segermålet med tio minuter kvar.
Dessförinnan var det ett Liverpool som körde fast, ett Liverpool som hade svårt att hitta vägar igenom och ett Liverpool som levde farligt.
Vid ställningen 1–1 hade Steven Davis ett bra läge att ge Southampton ledningen. Vid ställningen 2–1, i slutminuterna, hade Morgan Scheiderlin ett jätteskott i ribbans underkant.

Det mest glädjande för Liverpool var att det fruktade djupledsspelet från ifjol fungerade fint med Raheem Sterling i en offensivare roll. Om Sterling spelas ”på siste försvararen” kan han göra över 20 mål, så vass är han på att hitta ytor bakom och omkring backlinjen.
I den 23:e minuten sprintade han ifrån José Fonte, tog emot Jordan Hendersons utsökta passning och placerade behärskat in 1–0. Så långt gick allt enligt planerna för Liverpool.
Men Southampton var disciplinerat och när resultatet stod sig till paus fick gästerna gå in till vilan med ”kontakt”.
Tio minuter in på andra halvlek kombinerad Dusan Tadic med Nathaniel Clyne och den sistnämnde avslutade på bästa sätt – med en kanon i nättaket.

Liverpool satsade framåt och med kvarten kvar skickade Brendan Rodgers in Rickie Lambert från bänken. Där finns en stor skillnad mot ifjol. Trots att endast fyra av nyförvärven fanns med i laguppställningen idag – Dejan Lovren, Javier Manquillo, Rickie Lambert och Emre Can – var avbytarna av avsevärt högre klass än ifjol. Där fanns Joe Allen, Rickie Lambert, Mamadou Sakho, Emre Can, Kolo Touré, Jordon Ibe och reservmålvakten Bradley Jones. Lägg till spelare som Lazar Markovic och Adam Lallana så ser vi att Brendan Rodgers har fler alternativ för att förändra en matchbild än ifjol när Iago Aspas och Victor Moses ibland var enda bänkresurs.
Det går att dividera om hur stor del Lambert hade i segermålet, kanske inte så stor, men tre minuter efter att han hoppat in var han där i straffområdet när Southamptons mittbackar helt glömde bort Sturridge och 2–1 var ett faktum. Luis Suárez spetskvalitet må vara saknad, det är den, men Liverpools utökade bredd gav positivt effekt redan i premiären.

Styrkebesked av Southampton
Trodde ni att Southampton skulle rasa ihop i en liten hög efter spelarflykten? Dagens premiär mot Liverpool visade motsatsen. Det blev visserligen förlust på Anfield, 1–2, men insatsen gav de tillresta supportrarna hopp.
Nye tränaren Ronald Koeman ställde ut ett 4-5-1 med Morgan Schneiderlin och Victor Wanyama som städare framför backlinjen och nyförvärvet Fraser Forster mellan stolparna.
Trots att försvaret ställdes mot kvicka minilirare som Raheem Sterling, Coutinho och Daniel Sturridge tycker jag att de klarade sig väl i första halvlek, bortsett från vid 1–0-målet där Sterling för enkelt fick komma in bakom ryggen på försvararna och där Morgan Schneiderlin alldeles för enkelt förlorade en fifty-fifty-duell på mitten.
I andra halvlek gillade jag Southamptons kreativa spel på offensiv planhalva. Clynes mål var propaganda och han var nära att göra en repris bara några minuter senare med samma typ av löpning. James Ward-Prowse var klok och hade dead ball-leveranser som påminde om David Beckham. Steven Davis gjorde som vanligt det otacksamma jobbet i maskinrummet. Morgan Schneiderlin spelade upp sig betydligt efter en blygsam första halvlek. Dusan Tadic var lurig och begåvad, där finns potential. Från bänken kunde Ronald Koeman skicka in storköpet (nåja) Shane Long och Lloyd Isgrove. Den sistnämnde är den senaste som kommit fram ur den fina akademin. Enda negativa, förutom att dagen slutade med noll poäng, var Graziano Pellè, som inte övertygade i rollen som striker.
Saints var som sagt ett ribbskott från poäng mot förra säsongens ligatvåa. Ryktet om sydkustlagets död är betydligt överdrivet.

Nedräkning, del 18 – Liverpool

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 2.
FA-cupen: Femte omgången.
Ligacupen: Tredje omgången.

Liverpool har sålt ligans bästa spelare. Kan laget ändå upprepa förra säsongens prestation?

När Luis Suárez skrivit på för Barcelona och Liverpool började presentera nyförvärv på nyförvärv låg det nära till hands att dra parallellen till Tottenham (vilket otaliga människor gjorde på Twitter).
Spurs sålde Gareth Bale förra sommaren och försökte fylla tomrummet genom att värva en rad talangfulla och etablerade spelare av god klass.
Alternativet, enligt teorin, hade varit att lägga hela transferbudgeten på en eller två spelare och därmed fått en spelare på nästan samma nivå som Bale.
Tottenhams strategi betalade sig inte ifjol (den kan göra det på sikt, det vet vi inte än). Av de nya spelarna var det egentligen bara Christian Eriksen som levererade direkt. Ett lite sämre utfall än väntat, men samtidigt den risk man tar när man värvar den typen av spelare snarare än ”proven quality”.

Liverpool var förberett på försäljningen av Luis Suárez. Oscar Tabarez, Uruguays förbundskapten avslöjade att dealen varit klar långt innan anfallaren satte tänderna i Giorgio Chiellini.
Liverpool har alltså haft tid att förbereda sig på tanken och utarbeta en plan för hur de ska ersätta sin stjärna.
Hade de egentligen något alternativ än att lägga de cirka 900 miljoner kronorna på flera spelare? Hade de kunnat få James Rodriguez?
Nej.
Som hierarkin ser ut har Liverpool, och engelska klubbar i allmänhet, svårt att locka den yppersta eliten. Där har fortfarande Barcelona och Real Madrid den största dragningskraften, kanske även Bayern München med senaste årens framgångsperiod.

Liverpool hade egentligen inget annat val än att identifiera spelare som har chansen att nå den kvaliteten. Fansen drömde om Marco Reus, men har hittills fått Lazar Markovic.
Likt Tottenham hade Liverpool inget annat val än att satsa på flera hästar. Nu när de ska dubbelspela måste dessutom truppen breddas i antal. Kan någon, eller ett par av de nya namnen, nå hög Premier League-klass har investeringarna betalat sig.
Så under sommaren har man fått in Emre Can, Adam Lallana, Dejan Lovren, Rickie Lambert, Lazar Markovic, Javier Manquillo och Alberto Moreno. Divock Origi signade, men skickade i väg direkt på lån.
Emre Can är en spelskicklig mittfältare som kommer ge fler alternativ vid sidan av Steven Gerrard och Jordan Henderson.
Adam Lallana var en av ligans bästa offensiva spelare ifjol och är en Brendan Rodgers-spelare i och med att han kan spela i många olika roller och system.
Dejan Lovren är den nödvändiga mittbacksförstärkningen som kan bli den nye chefen i de bakre leden.
Rickie Lambert är en viktig backup till Daniel Sturridge och en rejäl uppgradering mot Iago Aspas.
Lazar Markovic har stor potential, men är en spelare som är köpt för att växa in i det på sikt.
Javier Manquillo är startmaterial på högerbacken där Liverpool var svagt ifjol.
Alberto Moreno kommer att ge Flani Alves och José Enrique en match på vänsterbacken.
Av dessa ser jag Dejan Lovren som den bästa värvningen. Kroaten var lysande förra hösten i Southampton. Han tappade under våren, men visade ändå tillräckligt för att förtjäna en flytt till en större klubb. Nu har Liverpool fyra mittbackar av god kvalitet – Lovren, Skrtel, Sakho, Agger – även om danskens framtid är osäker.

Brendan Rodgers menar att det är skillnad mellan Liverpool och Tottenham i och med att Spurs konsekvent bytt tränare senaste åren.
– Det är en annan klubb och en annan vision vi har här. I Liverpool har vi en strategi bakom det vi gör.
En syrlig passning till Tottenham, men samtidigt en viss sanning i påståendet. Ingen kan påstå att Brendan Rodgers inte haft en tydlig vision och implementerat sin filosofi på ett beundransvärt sätt.
Det enda man kan ifrågasätta av Rodgers aktioner från fjolårssäsongen är just värvningarna. Varken Iago Aspas eller Luis Alberto blev någon hit.

Luis Suárez kommer förstås vara saknad. Och det är inte bara målen vi pratar om. Vi pratar om en komplett anfallare. Han gjorde mål, han skapade chanser åt lagkamraterna, han jobbade för laget. Det är inte många skyttekungar som accepterar att byta position och flytta till en kantroll, men det var det Suárez gjorde det i vissa matcher förra säsongen.
Dessutom har han en tuffhet och sätter motståndarförsvaren i skräck vilket inte ska underskattas. Kunde en enda försvarare känna sig säker när Suárez kom stormande? När uruguayaren drog på sig bevakning gav det förstås mer utrymme åt andra spelare. En av dem som drog nytta av det var Daniel Sturridge.
Kan laget utvecklas av att sälja den bästa spelaren? Enskilda spelare kan säkert göra det, men laget? Jag kan inte komma på många exempel där ett lag säljer sin bästa spelare när denne står på topp och blir bättre.

Trycket på honom är större nu, men det finns också anledning att tro att han kan hantera det. Han gjorde det i starten av förra säsongen där han gjorde nästan alla lagets mål under Suárez avstängning. Nu finns dessutom Rickie Lambert som backup vilket bör betyda större ”impact” från bänken.
Vi har också Raheem Sterling som utvecklades till en stjärna under vintern/våren. Hans insats i träningsmötet med Dortmund antydde att 19-åringen kan ta ytterligare ett kliv.
Om dessa spelare utvecklas och ett par, tre av nyförvärven levererar blir Liverpool bra. För att det ska bli riktigt bra behöver defensiven förbättras. Liverpool släppte in 50 mål. Crystal Palace, elva i ligan släppte in 48.
Där är de nya defensiva spelarna oerhört viktiga. Att offensiven kommer fungera tvivlar jag inte på. Men fungerar den återigen så bra att den täcker över de defensiva bristerna?

Tänkbar startelva:
Mignolet – Manquillo, Lovren, Skrtel, Moreno – Gerrard, Henderson – Lallana, Coutinho, Sterling – Sturridge.

In: Adam Lallana (Southampton, £25m), Dejan Lovren (Southampton, £20m), Lazar Markovic (Benfica, £20m), Divock Origi (Lille, £10m), Emre Can (Bayer Leverkusen, £9.75m), Rickie Lambert (Southampton, £4m), Lawrence Vigouroux, Kevin Stewart (Both Tottenham Hotspur), Javier Manquillo (Atlético Madrid, Loan).
Out: Luis Suarez (Barcelona, £75m), Martin Kelly (Crystal Palace, £1.5m), Conor Coady (Huddersfield Town, £375,000), Pepe Reina (Bayern Munich, Undisclosed), Villyan Bijev (Slavia Sofia), Jakub Sokolik (Yeovil Town), Luis Alberto (Malaga, Loan), Iago Aspas (Sevilla, Loan), Andre Wisdom (West Bromwich Albion, Loan), Brad Smith (Swindon Town, Loan).
Released: Yalany Baio, Yusuf Mersin, Michael Ngoo, Craig Roddan, Stephen Sama. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Steven Gerrard.
Håll ögonen på: Raheem Sterling.

Palace är världsklass – på läktarna

av Kalle Karlsson

Kunde någon överhuvudtaget se den upphämtningen komma? Tveksamt. Liverpool satte 3–0 igår i inledningen av andra halvlek borta mot ett Crystal Palace som säkrat kontraktet. Det ska ju, enligt all ”vetskap”, vara en fördel att möta lag som inte måste plocka poäng, just därför var det extra osannolikt.
Det var bara tolv minuter kvar av ordinarie tid när Raheem Sterling byttes ut och ersattes av Coutinho. Några sekunder senare var det 1–3. Skulle Brendan Rodgers i det läget gjort ett defensivt byte?
Ja, förmodligen, men det är som alltid lätt att säga i efterhand vilket han själv erkände efteråt.

I Sky Sports var Jamie Carragher som vanligt briljant när han tog hjälp av Skys specialkamera som översiktsfilmar hela planen. Han lyfte det som Gary Neville pratade om efter Liverpools match mot Norwich: Hur Martin Skrtel och Mamadou Sakho sätter sitt lag i problem genom att falla och inte trycka upp försvarslinjen.
Lite kul i sammanhanget att vi haft exakt samma problem i ett års tid hos mittbackarna i vårt bacongäng Gamla Karlbergare (eller hur, Marko?). Samma fenomen i division 6 som i Premier League, samma typ av instruktion. Bara en annan värld.
Nedan Carraghers sågning av Skrtel och Sakho (jag hoppas våra spelare tittar):

Ännu mer snack från Carragher/Neville.

Vi behöver inte grotta ned oss i Luis Suárez tårar eller spekulera i hur fansen upplevde det.
En omvänd Istanbul.
De har varit så nära och nu är deras känsla att de ha slängt bort det med förlusten mot Chelsea och poängtappet mot Crystal Palace. Men jag ser definitivt att titelracet lever.
Större under har skett än att Manchester City utan Sergio Agüero (i båda matcherna?) inte lyckas vinna två raka hemmamatcher. Och det där att möta lag som är klara var ju inte så enkelt.

Tänkte avsluta med att förbehållslöst hylla Crystal Palace, eller rättare sagt en alldeles speciell del av klubben.
Vi har hyllat Tony Pulis om och om igen för vad han gjort med laget, hyllat spelarna som arbetar enormt hårt, nu är det dags att hylla lagets tolfte spelare.
Hörde ni stämningen på Selhurst Park igår? Jag hoppas det! Annars missade ni något.
Oavsett resultatet på tavlan, även vid 0–3, var arenan ett sjungande hav.
”We Love you, We Love you, We Love you,
and where you go we follow, we follow, we follow,
‘cos we support the Palace, the Palace, the Palace,
and that’s the way we like it, we like it, we like it,
woooooooooooooooh, Woooooooooooooooooooh”

Jag låg, som bekant, nedbäddad hemma, men det var något som lyste upp tillvaron. Jag fick rysningar.
Det var ett fett finger upp nånstans till alla dem som slentriankritiserar dagens engelska läktarkultur. Selhurst Park igår, Holmesdale Fanatics (ultrasgruppen som styr kurvan vid kortsidan där Dwight Gayle satte kvitteringen), var absolut världsklass.
Gårdagen var inget unikt.
Redan efter premiären konstaterade vi att Premier League med Crystal Palace intåg satt färg på matcherna.
Det pratas ibland om hur läktarna kan vinna en fotbollsmatch åt sitt lag. Hur många poäng har i så fall Crystal Palaces fans legat bakom?
Oavsett resultat, oavsett tabellposition har de stöttat sitt lag i vått och torrt. Marouane Chamakh & Co har hela tiden känt att de har supportrarnas enorma tryck i ryggen. Motståndare som gästat Selhurst Park har fått möta en vägg. Inte riktigt lika stor och röststark som den ”Gula väggen” i Dortmund, men tillräckligt för att skrämma dem.
Nu har dessa fans fått sin belöning för sitt idoga arbete.
Crystal Palace är kvar i Premier League. Jag är oerhört glad över det. Nästa PL-besök ska jag se till att förlägga till Selhurst Park.
Jag var där 1997. Då spelade Vinnie Jones i Wimbledon (som också spelade på arenan då). Bara en sån sak.

Vill ni njuta av Palace-fansens sång – lyssna här (gammalt klipp):

Genialiskt, Mourinho!

av Kalle Karlsson

Liverpool hade hemmaplan, momentum och skulle bara smasha in matchbollen.
Istället fick vi se en smash ‘n’ grab-kupp av fotbollsvärldens främste cyniker.
José Mourinho gjorde det igen.

Allt var upplagt. Ända sedan Vincent Kompany klantade sig och gav Liverpool fördel i titelracet har allt gått de rödas väg.
Konkurrenterna har tappat poäng och förlorat mot ligajumbon, konkurrenternas stjärnor har drabbats av skador både en och två och tre gånger.
För Liverpool har allt gått enligt plan, så när som på en tre matchers avstängning på Jordan Henderson och en lättare skada på Daniel Sturridge. Spelschemat har gett dem ännu lägre odds.
När Chelsea tappade mot Sunderland riktades José Mourinhos fokus på Champions League.
Så istället för att möta ligans bästa big game-lag så väntade ett b-betonat Chelsea på söndagen.
Det här var dagen när kronprinsen Brendan Rodgers – som José Mourinho handplockat till Chelsea en gång i tiden – skulle knocka sin läromästare.
Det var guldläge.
Men Chelsea är inte som andra lag. De må ha startat utan Petr Cech, John Terry, Gary Cahill, Ramires, Eden Hazard, Willian, Samuel Eto’o, men deras största stjärna var tillgänglig.
Han som sitter på bänken i match efter match (när han inte är uppvisad på läktaren). Han som sarkastiskt gratulerar domarbasen Mike Riley för ”ett fantastiskt arbete”. Han som är bäst i världen på att neutralisera motståndare.

Liverpool har varit som en tornado de senaste två månaderna. De har blåst bort det mesta som kommit i deras väg, däribland Arsenal, Everton och Manchester United.
Gemensamt för dessa matcher är att fått chansen att skaffa sig ledningsmål och sedan kontringsspela.
Det var ganska givet att José Mourinho skulle göra allt för att minimera den risken.
Så vad gjorde han? Jo, han gjorde så klart det han hanterar bäst av allt.
Han ställde ut ett ultradefensivt lag som inte hade minsta intresse av att attackera med mer än en-två spelare i taget. När de väl hamnade i offensiva lägen försökte de göra allt för att söka hörnflaggorna för att i bästa fall få en hörna.
De började fördröja tiden redan i minut ett (!), givetvis för att irritera och få hemmaspelarna att tappa fokus.
Maskningen gillade jag inte, men det verkar som att planen lyckades.

Jag ser massa folk på Twitter som förbannar Chelseas matchplan, men de glömmer att fotboll handlar om att vinna. Oavsett hur det ser ut.
José Mourinho kom till Anfield med Tomas Kalas i backlinjen (hans debut i startelvan iPremier League) och lyckades få stopp på ligans formstarkaste lag. Det är otroligt imponerande.
Chelsea gjorde som mot Atlético. De ställde sig lågt, beordrade yttermittfältarna att agera ytterbackar och centrerade sin fyrbackslinje. André Schürrle var fullständigt briljant med sitt defensiva slit.
Någon gång skulle läget dyka upp, det visste José Mourinho.
Det förvånande var bara vem som agerade leverantör.

De senaste veckorna har snacket handlat om hur Steven Gerrard fått en gyllene chans att kröna sin karriär med en ligatitel (kollega Bank skrev en bra Plus-text om det där).
Det är en fin saga om en spelare som stannat i sin klubb med en längtan om att få vinna med just den klubben inför ögonen på familj och vänner i staden där han växte upp.
Med en minut kvar till paus skulle Steven Gerrard ta emot en enkel passning från Mamadou Sakho. Men han missade bollen, halkade och några sekunder senare hade Demba Ba sprungit in med 0–1.

Med målet fick José Mourinhos försvarstaktik ännu mer validitet. Andra halvlek bestod av konstant spel på Chelseas planhalva där inlägg på inlägg lyftes in mot Branislav Ivanovic & Co. Steven Gerrard fick en mängd skottlägen, men utan att hitta sitt Olympiakos-moment. Reservmålvakten Mark Schwarzer svarade för ett par vassa räddningar när Joe Allen och Luis Suárez testade. Mer var det inte. Liverpool har varit hypergiftigt framåt en längre tid, hade plötsligt fasansfullt svårt att hantera att möta ett ultralågt försvar. Raheem Sterling hade bra fart i matchens inledande skede, men sedan hade laget påtagligt svårt att hitta vägar igenom. Coutinho slarvade för mycket efter paus. Iago Aspas inhopp var misslyckat.
Brendan Rodgers försökte förändra genom att kasta in Daniel Sturridge och gå över på 4-4-2 med diamant, men inte ens det hjälpte. José Mourinho svarade med att byta in Gary Cahill och gå över på fembackslinje (som i praktiken var en fembackslinje med tre sköldar framför bestående av Nemanja Matic, Frank Lampard och John Obi Mikel.
Det var en déjà vù till Inter mot Barcelona 2010. En parkerad buss, en José Mourinho i huvudrollen.
– Min syn på matchen är enkel: Mina spelare var otroliga. Det var en stor insats och en vacker seger, sa portugisen på presskonferensen efteråt.
Det finns säkert de som har en annan syn på det, men jag älskar det faktum att fotbollen har olika ansikten.

På tilläggstid missade Sturridge en passning, Willian lade upp för inhopparen Fernando Torres som osjälviskt spelade tillbaka till Willian som fick öppet mål.
José Mourinho firade nästan som mot Paris SG. Han joggade bort mot bortahörnan och klappade sig mot klubbmärket på jackan samtidigt som han skrek rakt ut. The old man strikes back.
Det här var hans show. Som så många gånger förr i toppmötena.
Han vinner inga nya vänner, men han vet sannerligen hur man vinner fotbollsmatcher. Man måste beundra honom för det. Gång på gång får han sina spelare att acceptera att springa in i elden och ner i eget straffområde för att undvika att bli straffade av en omställning. I den genren har han ingen överman. Karln är ett geni.
Så:
At last I want to congratulate Mr Mourinho for his incredible work.

***
Vissa tror kanske att Liverpool har sumpat titeln nu, men jag ser dem fortfarande som favorit. Jag tror helt enkelt inte att Manchester City går rent i sina matcher.
Och om Liverpool vinner titeln har dramaturgin kring Steven Gerrards triumf blivit än bättre.

Liverpool sitter säkert i förarsätet

av Kalle Karlsson

Steven Gerrards ord verkar ha gått fram.
Liverpool åkte till Norwich och gjorde exakt samma sak.
3–2-segern på söndagen betyder att laget tog ett stort steg närmare den första ligatiteln på 24 år.

Ni minns säkert bilderna efter slutsignalen förra helgen när Liverpool besegrat Manchester City med 3–2 i seriefinalen. Hur Steven Gerrard hade svårt att hålla tillbaka tårarna och sedan samlade lagkamraterna i en ring på planen och sa:
– This is gone now. We go to Norwich and do exactly the same.
Det här blev en match som påminde väldigt mycket om mötet med Manchester City. Helt i Gerrards smak.
Liverpool rivstartade (som man alltid gör nuförtiden) och Raheem Sterling skickade in 0–1 med ett mäktigt distansskott. 19-åringen inledde målskyttet förra matchen också. Nu visade han att han kan skjuta från distans också. Han blir bara bättre och bättre och framstår mer och mer som en startspelare för England i VM I sommar.
Då hade vi bara spelat fyra minuter. I den elfte minuten var det dags igen.
Raheem Sterling sprang sig loss – den typen av nödvändiga djupledslöpningar som Liverpools offensiva spelare gör oftare än något annat lag i ligan – och hans passning till Luis Suárez var magnifik. Suárez prestation höll också toppklass; en avledande löpning, ett behärskat avslut.

Där och då såg matchen ut att vara avgjord. Liverpool skaffade sig det försprånget som man brukar skaffa sig och som passar Brendan Rodgers taktik perfekt. Med ledning kan de kontrollspela. De lirar runt bollen och attackerar utan att skicka fram ytterbackarna, vilket gör att de sällan blir utsatta för kontringslägen. Med sin hypervassa offensiv kan de lita på att herrar som Suárez, Sturridge, Coutinho och Sterling löser målproduktionen.
Men Norwich gav sig inte och i andra halvlek gjorde de ett gediget försök att ta sig in i matchen, framför allt via kanterna där både Robert Snodgrass och Nathan Redmond började skapa problem för Liverpool. Det var dock en målvaktstavla som gav reducering. Simon Mignolet hängde tvätt på ett inlägg och Gary Hooper fick öppet mål.
Där kändes Norwich riktigt på gång. Laget vann andrabollarna, Bradley Johnson och Leroy Fer dominerade mittfältet under den här perioden. Men Johnson skulle bli syndadock.
En ödesdiger passning i den 62:a minuten snappades upp av Raheem Sterling. Liverpoolspelaren drev fram bollen och när Luis Suárez var markerad drev han helt enkelt vidare. Skottet styrdes i mål via Bradley Johnson. Där avgjordes matchen och det är ingen slump att Sterling agerade matchvinnare. Sedan han slog sig in i elvan i december har han varit briljant, kanske ligans allra bästa spelare sedan nyår.
Robert Snodgrass gav Norwich en livlina (fint inlägg av Martin Olsson), men Norwich kom inte närmare. Neil Adams, klubbens tillfällige tränare, skickade in Ricky van Wolfswinkel och hans nick var ”kanariefåglarnas” bästa kvitteringsmöjlighet.

Liverpool vann och leder nu ligan med fem poäng. Chelsea spelade bort sig själva igår när man föll hemma mot Sunderland. Det enda reella hotet mot en efterlängtad ligatitel på Merseyside är Manchester City. Men jag kan inte se att de ska kunna gå om med rådande förutsättningar.
Det finns förstås en möjlighet att Liverpool förlorar hemma mot Chelsea, men kommer Manchester City verkligen gå rent med de skador man dras med? Senast tappade de poäng hemma mot ligajumbon.
Liverpool sitter tämligen säkert i förarsätet.
Sett till form, kvalitet, momentum och Steven Gerrards fokusering/driv kan jag inte se hur de ska tappa det här.

Bilden av Gerrard sade allt

av Kalle Karlsson

Efter 24 års frustration och ökenvandring – är det dags nu? Liverpool vann söndagens toppmöte över Manchester City med 3–2 och nu sitter laget i förarsätet i titelkampen.
Vinner laget de återstående matcherna, mot Norwich, Chelsea, Crystal Palace och Newcastle, är de mästare.

Matchen på Anfield blev precis så bra, så elektrisk och häftig som vi hade hoppats på. Men är det någon sekvens jag tar med mig från den här matchen, något som kommer fastna i minnet och som jag kommer bära med mig länge, är det det som skedde efter att allt var över.
När slutsignalen gick på Anfield, när Liverpool klarat ut stormen var det som om känslorna svämmade över för Steven Gerrard. Lagkaptenen, klubbens hjärta och härförare, han som blivit kvar år efter år i klubben trots att han själv konstaterade för ett par år sedan att han förmodligen aldrig kommer kunna vinna den där ligatiteln, kämpade med att hålla tillbaka tårarna.
Han samlade laget i en ring, sade några väl valda ord under några intensiva sekunder samtidigt som publiken på läktarna skrek ut sin glädje.
Det var en bild som sa så mycket. Det var bilden av en vinnare, bilden av en man med beslutsamhet som bestämt sig för att den här unika (?) chansen inte ska gå honom förbi.
Är det någon spelare man unnar en ligatitel är det Steven Gerrard.
– Det var känslosamt. Vi visade idag att vi kommer att kämpa hela vägen, sa han efteråt i Sky Sports.

Det var en speciell dag på Anfield. 25 år efter Hillsborough-katastrofen stod Liverpool inför den sortens match som de knappt fått uppleva sedan den där hemska dagen i Sheffield. En avgörande, tung, titelmatch på hemmaplan.
Anfield var redo. Som de var redo.
Först det fina, respektfulla hedrandet av offren vid Hillsborough. Sedan det där trycket som sällan hörs på ligamatcher nuförtiden. När The Kop tog i för full hals var det som om tonerna av You’ll never walk alone aldrig ville ebba ut.
Den energin tog Liverpool med sig in i matchen. Precis som de brukar göra i toppmatcherna nuförtiden.
Efter sex minuter höll Luis Suárez ifrån sig en naiv, fjäderlätt Gaël Clichy och satte en boll i djupled till Raheem Sterling. 19-åringen smet in bakom Vincent Kompany, höll i bollen, höll i lite till och placerade in 1–0.
Liverpool var bra, riktigt bra. Deras spel präglas av sådan entusiasm och självförtroende att det automatiskt medför kvalitet.
I den 26:e minuten nådde Martin Skrtel högst på en hörna (i förstaytan som Clichy var ansvarig för) och 2–0 var ett faktum.

Där och då såg inget ut att kunna stoppa Liverpool. De har krossat så många lag på hemmaplan tidigare under säsongen och nu såg Manchester City ut som ett slaget lag. Gästernas bäste anfallare Sergio Agüero satt på bänken, bästa mittfältaren Yaya Touré haltade av efter 15 minuter och bäste mittbacken Vincent Kompany spelade utan att vara hundraprocentig.
Kunde något ta dem in i matchen? Jodå, en magiker från Kanarieöarna.
David Silva var knappt med i matchen första 20-25 minuterna, men när spanjoren fick lite större ytor efter en halvtimme började det hända grejer. Innan halvleken var över hade City skapat tre farliga reduceringslägen, det sista, ett skott från Fernandinho, krävde en jätteräddning från Simon Mignolet.
I andra halvlek var City det spelförande laget. Manuel Pellegrini bytte in James Milner och laget började skapa chanser via högerkanten. I den 57:e minuten gav det resultat.
Ett fint anfall som började med kortpassningsspel på högerkanten, fortsatte med spelvändning och väggspel och snett-inåt-bakåt-passning och sedan hade Silva vinklat in 2–1. Game on.
Bara fem minuter senare kom kvitteringen. David Silva, vem annars?, kombinerade med Samir Nasri och sköt via Glen Johnson in i mål.

Där och då talade väldigt lite för Liverpool. De såg trötta ut. Det där höga försvarsspelet som innebär att Luis Suárez och Daniel Sturridge springer livet ur sig fungerade inte och fyra minuter efter kvitteringen klev Sturridge ut med en skada.
City fortsatte att gå för segern. Jordan Henderson slog en huvudlös passning rakt in i mitten som gav Edin Dzeko skottläge. Sergio Agüero, som ersatte Dzeko, spelade fram Silva som så när satte 2–3.
Kunde Liverpool rädda en poäng? Nej, de kunde ta hem alla tre.
Med tolv minuter kvar skarvade Clichy ett inkast till en helt ostörd Kompany. Belgaren, Citys mest pålitliga spelare, totalmissade, bollen hamnade hos Coutinho som tryckte in 3–2.
Det var ologiskt sett till matchutvecklingen i andra halvlek, men också helt logiskt sett i ett större perspektiv.
Det här är Liverpools säsong.
Bollen har studsat deras väg en längre tid och det är som jag skrivit tidigare: Tur gör man sig förtjänt av.
Är det någon spelare som gjort sig förtjänt av det är det han de kallar ”Captain Fantastic”.

Idag var han återigen fullständigt briljant på mittfältet. Tidigare under säsongen ifrågasatte vissa om han skulle sitta på bänken. ”Är Liverpool bättre utan Gerrard?”. Efter en svag insats mot Aston Villa undrade vissa om han skulle klara av den defensiva rollen.
Nu har han motbevisat alla. Finns det, just här och nu, någon bättre defensiv mittfältare i världen än Steven Gerrard? Det är möjligt, men det är inte många.
Samtidigt som han gör allt det där defensiva arbetet – som den viktiga brytningen framför Dzeko i första halvlek – har han fortsatt leverera offensivt. Idag med hörnan som Skrtel nickade in till 2–0.
Kort efter slutsignalen, innan känslorna svalnat hos Liverpoolkaptenen, stod han framför Geoff Shreeves mikrofon och konstaterade att dagens 90 minuter kändes som de längsta 90 minuter han spelat. Han sa också:
– Vi har fyra cupfinaler kvar.
Fyra matcher från titeln.
Steven Gerrard har aldrig haft en bättre chans att vinna titeln som han och den röda halvan av staden längtat efter.

Liverpool stormar mot titeln

av Kalle Karlsson

En lurig match mot ett Champions League-jagande lag, en match som skulle kunna ställa till det i jakten på ligatiteln?
Nej. Inte i närheten. Inte i den formen som Liverpool är i nu.

Liverpool avancerade upp i ligaledning tack vare söndagens 4–0-seger mot Tottenham.
Den meningen tål att läsas igen.
Liverpool, klubben som under 21 års Premier League-spel famlat i mörkret, fått titta på när Manchester United, Arsenal och senare Chelsea gjort upp om titeln, leder ligan när sex omgångar återstår.
Vem hade trott det? Inte jag, inte någon annan jag kan minnas att jag pratat med senaste året.
Men nu har laget satt sig i föratsätet. Efter en lördag där Chelsea förlorade mot Crystal Palace och där Arsenal och Manchester City spelade oavgjort har Liverpool allt i egna händer. De ska visserligen möta både Chelsea och Man City, men båda dessa matcher spelas på Anfield och med den här hemmaformen håller jag Liverpool som klar favorit, oavsett motstånd. Deras senaste hemmamatcher mot toppmotstånd har slutat med 4–0 mot Everton, 5–1 mot Arsenal, 4–0 mot Tottenham.
Fansen som tidigare tvivlat och på sin höjd siktat på den där Champions League-biljetten har börjat tro. När de nu sjunger ”We’re gonna win the league” på The Kop är det inget lustigt skämt som visar på självdistans. Nu är det den rådande känslan runt Anfield Road. Liverpool stormar mot titelstrid ända in i kaklet.

Tottenham hade ingenting – absolut ingenting – att sätta emot i dagens möte. Tim Sherwood-effekten är borta sedan länge. Spurs ställde en offensiv uppställning på planen med Gylfi Sigurdson bredvid Nabil Bentaleb, men skapade knappt någonting i första halvlek. Knappt något i andra heller förrän matchen redan var död och begraven. Emmanuel Adebayor saknas enormt.
Redan i andra minuten styrde Younes Kaboul in 1–0 i eget mål. Jan Vertonghen blev skadad och ersattes av Michael Dawson. Efter en halv minut på planen satte han fram en boll till en framstormande Luis Suárez som satte 2–0 med ett kliniskt avslut i bortre.
Där var tillställningen avgjord.
Spurs hade en möjlighet att ta sig in i matchen om Christian Eriksen varit mer bestämd när han fick ett jätteläge precis efter 2–0-målet. Men då kastade sig Martin Skrtel förtjänstfullt och täckte skottet. Skrtel är ett till exempel på vad självförtroende betyder för en spelare. Förra säsongen var han formsvag och väntades lämna klubben. Nu spelar han som den mittbacksresen han var för två år sedan.
Liverpool har hamnat i det där sköna tillståndet där bollen studsar deras väg. Motståndarna gör häpnadsväckande misstag vecka efter vecka. Eller som borta mot Cardiff där två hemmaspelare stod utanför planen ”skadade” när Liverpool gör mål.
De avgör matcher tidigt vilket gör att förslitningen på spelarna blir begränsad. De behöver oftast inte kämpa fram avgörande mål in på tilläggstid. De skaffar sig sin ledning, sedan ligger de rätt i positionerna och kontringsspelar. Idag kunde Brendan Rodgers kosta på sig att byta ut Steven Gerrard när 20 minuter återstod.
Är det tur?
Jo, visst, men min övertygelse är att det framför allt handlar om att Liverpool förtvingar sin tur. I princip varje match jag sett Liverpool de senaste månaderna har jag sett ett 110-procentigt arbete från hela laget. Ingen spelare faller ur ramen. Jag ser stjärnor som Luis Suárez som accepterar att flyttas ut i kantroller även om det innebär att han hamnar längre från målchanserna. Jag ser komplmentsspelare som Jon Flanagan och Jordan Henderson som spelar efter sina resurser, enkelt och effektivt, vilket maximerar nyttan för laget.
Jobbar man så hårt har man större chans att få marginalerna med sig.
Och har man två så fantastiska anfallare har man chansen att vinna varje match.
Luis Suárez och Daniel Sturridge har gjort 49 mål i ligan den här säsongen, otroliga siffror med tanke på att båda missat matcher. Lagkamraterna kan spela, och spelar, med vetskapen att håller de tätt bakåt och skickar upp bollen så kommer herrarna där uppe att göra mål. Hur illa de än spelar, hur tillbakatryckta de än är i matcherna, har de alltid en livlina eftersom dessa två anfallare kan skapa mål av ingenting.

Det som tidigare såg ut som en avlägsen dröm, ser nu fullt realistiskt ut. Om jag skulle värdera titelchanserna nu med hänsyn till spelschema och skadeläge skulle jag säga: Liverpool 40 %, Manchester City 40 %, Chelsea 20 %.
Jag repeterar det jag sagt tidigare: Skulle Liverpool vinna ligan är det den största sensationen under Premier League-eran. Blackburn 1995 var skillnad. Då hade ägaren Jack Walker köpt ihop ett superlag som på pappret var minst lika bra som övriga lag i ligan möjligen med undantag för Manchester United.
På pappret var Liverpool, enligt förhandstipsen, det sjätte bästa laget i Premier League. På pappret är de fortfarande avsevärt tunnare än Manchester City och Chelsea.
I tabellen – den enda statistiken som räknas i slutändan – ligger de etta.

Sida 1 av 10
  • Tjänstgörande redaktör: Mia Carron
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB