Arkiv för kategori Manchester City

- Sida 1 av 12

Ska Arsenal vika ned sig redan nu?

av Kalle Karlsson

Tåget i toppen har börjat rulla. Manchester City klev på. Arsenal kommer att fira jul på perrongen.

Pressen var hård på Pep Guardiola inför dagens toppmatch på Etihad. Efter blott en seger på fyra matcher och förlorad kontakt med Chelsea i toppstriden började det gnissla.
Behöver han anpassa sig till engelsk fotboll? Ändrar han inte formationen för ofta? Har han dragit sin filosofi för långt? Var värvningen av Claudio Bravo ett snedsteg?
Frågorna har varit många och Pep Guardiola försökte räta ut en del frågetecken i en Sky-intervju i helgen med Thierry Henry. Om han lyckades låter jag vara osagt, för mig kvarstår en del osäkra moln kring Manchester City. Jag är exempelvis inte säker på att Pablo Zabaleta som central mittfältare, vilket han spelat i vissa matcher, är ett vinnande drag.
Kan ni föreställa er hur det hade låtit om Manchester City hade förlorat den här matchen och legat tio poäng (!) efter Chelsea? Kritiken mot City-tränaren hade inte varit nådig.
Jag vet inte heller om han ens vann coachduellen idag eller om Arsène Wenger förlorade den, jag lutar åt det senare.

Arsenal kom med en pragmatisk matchplan och den fungerade perfekt när Theo Walcott placerade in 0–1 redan i femte minuten efter ett mönsteranfall där Alexis Sanchez lurat hela Citys försvar med en smart passning.
Det var ju på den här arenan som Arsenal för ett par år sedan lärde sig att bli defensivt och disciplinerat. Dagens taktik indikerade framför allt att Arsenal ville minska ytan mellan mittfält och backlinje, naturligt när City använde 4-6-0 och inte hotade i djupet. I första halvlek var Arsenal bekvämt med att ligga lite lägre och spela rakt och enkelt.
Därför var det märkligt att scenförvandlingen blev så total i andra halvlek. Mål förändrar matcher, heter det ju, och den effekten fick sannerligen Manchester Citys 1–1 i inledningen av andra.
Leroy Sané hade bara startat tre matcher i höst, men draget att ge den unge tysken chansen idag betalade sig. I första halvlek spelades han till höger och kom väl egentligen bara loss vid ett tillfälle. I andra halvlek hittade han djupledslöpningar och vips hade han gjort 1–1 (millimeter offside) och bränt ett friläge som hade kunnat betyda 2–1.
I det här läget av matchen var det märkligt att Arsenal inte valde att antingen sjunka nån meter med backlinjen för att minska hotet in bakom eller, det mer naturliga, kliva fram och stressa Manchester City. Men Gunners blev passivt. Hamnade på halvdistans och i perioder i andra halvlek nådde man inte ens Manchester Citys planhalva med bollen under kontroll. Så pass störda blev man av Citys höga press.

Arsène Wenger famlade i matchcoachingen när han bytte in Alex Oxlade-Chamberlain vid ställningen 1–1 för att sedan få se Raheem Sterling dundra in 2–1 fem minuter senare. Då fattade han det udda beslutet att ta av Oxlade-Chamberlain. Alex OC fick 13 minuter på plan och var mäkta irriterad när han byttes ut (det framkom senare att Oxlade-Chamberlain drabbats av en sträckning i låret).
Nåväl, Manchester Citys 2–1 är värt att omnämnda. Hemmalaget hade inkast på mittplan, men med ett sådant geni som Kevin De Bruyne kan även ett till synes ofarligt inkast bli till en målchans. De Bruyne vände sig nämligen om och drog en halvvolleycross till Raheem Sterling på andra kanten. Sterling utmanade och sköt in bollen vid närmsta stolpen. Klassmål rakt igenom.

Manchester City behövde inte anstränga sig överdrivet mycket för att säkra segern. Arsenal var förvånansvärt tröttkört efter pausen och fick inte till någon riktig anstormning.
Offensiven var blek, men det är ändå bakåt det ser mest bekymmersamt ut för Arsène Wenger. Senast laget höll nollan var 25 oktober i Ligacupen. Så vinner man inga tunga titlar. Ska man vika ned sig redan nu, i mitten av december?
Nej, jag tror att Arsenal har mer att ge, men de har en del att jobba på.
Manchester City likaså, men Pep Guardiola fick iallafall lite arbetsro med den här vinsten.

Guardiola klarade schackspelet – men förlorade kriget

av Kalle Karlsson

Manchester City vs Chelsea och Pep Guardiola vs Antonio Conte var på många sätt ett schackspel.
Antonio Conte har med sitt 3-4-3 satt griller i huvudet på Premier Leagues managers. Fembackslinje defensivt vilket gör det oerhört svårt att komma igen. Wingbacks offensivt så blir väldigt svåra att skära av med synergieffekten att Eden Hazard fått en friare roll.
Hur skulle Pep Guardiola göra? Skulle han använda ett 4-1-4-1 och tro att hans individuella kvalitet ändå skulle väga över? Skulle han hitta en ny, banbrytande formation och chocka Antonio Conte?
Han valde en spegelbild. 3-4-3 och en match där 1 vs 1-duellerna fick avgöra.

Chelsea började matchen lovande, pressade högt och Eden Hazard fick ett par chanser att sätta 0–1 (hur tänkte han när han INTE sköt med öppet mål?).
Men sedan tog Manchester City över. När de väl lyckades trycka ned Chelsea och se till att Contes trebackslinje blev en tydlig fembackslinje och ett 5-4-1 så hade de kontrollen. Och de hittade chanserna. David Silva var fantastisk första 65 minuterna i matchen och hittade ständigt de där mellanytorna där han är som bäst. När Jesús Navas slog ett inlägg som Gary Cahill styrde i eget nät var det inte orättvist på något sätt.

I andra halvlekens inledning tyckte jag också Manchester City hade övertaget. Kevin De Bruyne fick ett bra läge direkt i inledningen och letade luckan mellan benen, men Thibaut Courtois klarade. Kevin De Bruyne fick sedan den helt matchavgörande matchen.
I minut 57 satte Manchester City upp ett perfekt one touch-anfall. De Bruyne skulle bara stöta in bollen i mål från 1,5 meter. Ett avslut han förmodligen sätter 99 gånger av 100. Det här var den hundrade gången. Bollen tog i ribban.
Två minuter senare vände matchen.
Cesc Fàbregas har inte fått något förtroende från Antonio Conte i höst. Idag startade han bredvid N’Golo Kanté och tanken bakom det draget var intelligent. Med Fábregas finfina passningsfot kunde han hitta Diego Costa eller Eden Hazard med den raka, längre bollen in bakom Manchester Citys skakiga backlinje. Det gjorde han i första halvlek och när han nådde fram till Diego Costa i minut 59 – då fick vi i samma situation se två aktioner som indikerar vilken av dessa tungviktare som har momentum denna säsong:
Diego Costa – en av ligans bästa spelare i höst – förnedrade Nicolas Otamendi och placerade in 1–1.
Chelsea visade sin spets, City blottlade sina svagheter.
Tio minuter senare: Costa vänder bort Otamendi och serverar inhopparen Willian som placerar in 1–2.

Manchester City slarvade verkligen bort den här matchen. Spelmässigt gjorde de tillräckligt för att vinna, men de vek ned sig i de avgörande momenten. Det fanns tveksamma, diskutabla domslut på vägen, men det handlade mer om Citys oförmåga att förvalta sina chanser.
Sättet de tappade huvudet i slutminuterna var ett kvitto på deras frustration. Sergio Agüero delade ut en idiotisk tackling som gav rött kort. Fernandinho tog strupgrepp på Cesc Fàbregas och visade också ut.
Den här förlusten kommer att få konsekvenser på de kommande matcherna.
Kan City resa sig? Klart de kan.
Men uppe i tabelltoppen tuffar ett Chelsea-tåg på med en vansinnig fart och kraft.
Och de har inte samma synbara defensiva svagheter som motståndarna kan utnyttja.
Tvärtom har de en minutiöst noggrann Antonio Conte vars lag slipper spela slitande Europamatcher.
Chelsea framstår som storfavorit till ligatiteln.

Spurs hör hemma i titelstriden

av Kalle Karlsson

Det sades att Tottenham skulle få svårt att upprepa fjolårets succésäsong. Nu kan de istället överträffa den.
Segern mot Manchester City visar att Spurs hör hemma i titelstriden.

På förhand var det här ett hyperintressant möte. Mauricio Pochettino har gjort ett beundransvärt arbete med Spurs under sina två år i klubben. Den Marcelo Bielsa-inspirerade managern bygger sin spelfilosofi på samma typ av principer som vi förknippar med Pep Guardiola. Hög press. Bollinnehav. Proaktiv fotboll snarare än reaktiv.
På söndagen väntade Tottenhams tuffaste test hittills i Premier League under Pochettino: Manchester City, Pep Guardiolas obesegrade Manchester City, hemma på White Hart Lane.
Vi kan slå fast att de klarade den utmaningen med bravur.

Manchester Citys segerrad skrämde inte Tottenham. De övergav inte sin identitet och lämnade över initiativet. Istället mönstrade Pochettino ett 4-1-4-1 med den väldige Victor Wanyama som ensam defensiv mittfältare. Två offensiva mittfältare gav möjligheten att få bättre effekt i presspelet. Och Spurs tog sannerligen rygg på både Swansea och Celtic som pressat Manchester City och gjort det framgångsrikt.
Matchinledningen tillhörde därför Tottenham. Visst, första målet till 1–0 i nionde minuten var en jättebjudning som vi kan sätta helt och hållet på Aleksandar Kolarovs konto.
Men Spurs hade fler chanser. Formstarke Heung-Min Son, som valdes framför Vincent Janssen, sprang oavbrutet och ofta kom han till avslutslägen.
När 2–0 kom i slutet av halvleken var det frukten av Tottenhams rörliga, finurliga anfallsspel. Heung-Min Son hittade Dele Alli som satte bollen i hörnet.

Det var aldrig Manchester Citys match. Sergio Agüero prickade stolpen i andra halvlekens inledning och det var en livlina som hade behövt för att göra den här tillställningen spännande.
Tottenham hade råd att missa en straffspark (Erik Lamela) och ändå ro matchen i land tämligen komfortabelt. City ägde bollen i andra halvlek, men de fick inte till något konstant tryck. Delvis för att Tottenham fortfarande hade krafter för att pressa och stressa dem till misstag, om än med lägre utgångspositioner. Men mest tack vare att Toby Alderweireld & Co i backlinjen agerade så förtroendeingivande.
Skulle City skapa chanser, då behövde de i princip göra allt rätt.
Tottenham gjorde det mesta rätt och det bästa betyget man kan ge dem är att det inte märktes att Harry Kane saknades.

***
Manchester City hade stora problem att hitta rätt i den här matchen. Det handlade mest om att Tottenham var berett att springa ihjäl sig i presspelet, men också för att för många spelare inte nådde upp o normal kapacitet. Raheem Sterling lyckades inte med mycket. Jesús Navas blir för begränsad i den här typen av matcher och valet att starta Fernando på mittfältet kan ifrågasättas när City så tydligt såg ut att sakna Ilkay Gündogans lugn och passningsfötter.
Kevin De Bruyne saknades enormt och Pep Guardiola tackar nog högre makter för att landslagsuppehållet kom lägligt för en gångs skull.
City var inte sig likt mot Celtic och de var inte sig likt idag mot Tottenham.
Snedsteg i arbetet eller en trend? Det återstår att se.

Guardiola kom till allt annat än ett dukat bord i City

av Kalle Karlsson

Efter ännu en uppvisning av Manchester City har England drabbats av Pep-feber. Det är som om öarna nu till slut har upptäckt att Pep Guardiola är en tränare som är betydligt bättre än det envisa ryktet att han bara ”tagit över klubbar med överlägset spelarmaterial och dukade bord”.
”Can he do it on a windy night at Stoke”. Jovars, 4–1 på Britannia fungerade som rätt bra argumentionsmaterial.

Manchester City var allt annat än ett dukat bord när Pep Guardiola tog över i somras. Faktum är att laget i våras framstod som det stökigaste bordet av alla topplagen i England.
De hade en tröttkörd, mätt och ålderstigen spelartrupp som inte visat vare sig motivation eller kvalitet under Manuel Pellegrinis sista år i klubben.
Skillnaden nu, bara några månader senare, är diametral. Häpnadsväckande.
Allt det där snacket om att ”en tränare behöver tid” kan vi sätta inom parentes nu. Eller åtminstone använda med ett tillägg.
En tränare behöver tid, ja. Men en tränare behöver inte alltid tid.
Pep Guardiola har genomfört sin revolution på två månader. Hans spelidé syntes redan i premiären mot Sunderland. Sedan har den förfinats steg för steg och nu ser vi ett lag som spelar hänförande fotboll med iögonfallande precision och taktisk smartness. Var fanns den här passningskvaliteten förra säsongen?

Det står helt klart Pep Guardiola har satt extremt stark prägel på det här City-laget och att han har fått effekt förvånansvärt snabbt.
De som inte rättar in sig i ledet och springer benen av sig i presspelet sitter vid sidan. Yaya Touré (och hans agent) kan berätta mer om det där.
Raden av spelare som fått ett lyft i ”nya City” är många: Raheem Sterling, Gaël Clichy, Nicolas Otamendi, John Stones, Fernandinho, Aleksandar Kolarov, Sergio Agüero, för att nämna några, och inte minst Kevin De Bruyne.
Kevin De Bruyne lyckades aldrig etablera sig i Chelsea under José Mourinho. När han återvände till Premier League hade han pressen på sig eftersom transfersumman sköt i höjden (runt 650 miljoner kronor).
Jag tycker att belgaren var en av ligans bästa spelare förra hösten, innan han åkte på en ödesdiger skada.
Nu har han höjt sig ytterligare ett snäpp. Och då har han inte så många övermän i världen.
– Messi sitter vid ett eget bord. Men Kevin kan sitta med de andra vid bordet bredvid.
Det var Pep Guardiolas sätt att beskriva att Kevin De Bruyne, förutom Leo Messi, är i klass med de bästa spelarna han tränat. Och han har ju, som bekant, tränat några klasspelare.

Pep Guardiola pratade om 25-åringens exceptionella beslutsfattande och det är den egenskapen som sticker ut.
Kevin De Bruyne är inte snabbast, inte den allra mest tekniska spelaren, inte den som slår längre precisionspassningar à la Pirlo.
Men han har den överlägset bästa spelkänslan. Han vet när han ska dribbla, när han ska passa, när han ska dra ned på tempot när han ska sätta fart. Sedan har han förmågan att ständigt hitta fria ytor, en kompetens som blir guld värd med Manchester Citys nya spelsystem där ytterbackarna ska gå in i plan och de offensiva mittfältarna ska hitta ytor högre upp.
Kevin De Bruyne har inlett säsongen strålande och ska man här och nu peka på en spelare som blivande Player of the year, årets spelare, går mitt tips till honom.
Jag håller alla tummar jag har för att Kevin De Bruyne får vara hel den här säsongen. För utan honom tappar Premier League en attraktion.

FAKTA/Kevin De Bruynes statistik hittills 2016/17
Matcher: 5. Spelade minuter: 433. Mål: 2. Assist: 3. Skott/match: 3,6. Key passes/match: 3,4. Dribblingar per match: 1. Bolltapp/match: 0,6. Tekniska misstag/match: 2. Källa: Whoscored

Analys: Så försökte Bilic att tämja Man City

av Kalle Karlsson

Manchester City fortsätter att skörda segrar i Premier League.
Motståndarna fortsätter att klura ut hur de ska neutralisera Pep Guardiolas gäng.

West Ham var en av förra säsongens mest positiva överraskningar och säkrade en kvalbiljett till Europa League.
Den här säsongen har startat med 1–2-förlust i premiären borta mot Chelsea efter sent mål av Diego Costa och sedan en 1–0-vinst mot Bournemouth hemma på nya Olympiastadion.
Slaven Bilic har ett flexibelt lag och en trupp som är van vid att han ändrar uppställningar. Efter att ha formerat ett 4-3-3 i premiären mot Chelsea med Michail Antonio som högerback valde han 4-2-3-1 mot Bournemouth.
Men på söndagen väntade Pep Guardiola som tagit med sin taktik med ”indragna ytterbackar” till Premier League.
Slaven Bilics motdrag? Fembackslinje och mer markeringsinriktat spel från sina ”yttre mittbackar”.

Varför fembackslinje? Jo, det är ett effektivt sätt att med hjälp av ”bredare ytterbackar” komma åt Citys yttrar som står brett. Dessutom får man tre mittfältare centralt för att hantera när Manchester City överbelastar den ytan. Med 5-3-2 (som ibland såg ut som ett 5-4-1) blir det nästan ett man-man-spel från West Hams sida.

City-WestHam1Med West Hams 5-3-2-uppställning blev det nästan man-man-spel i defensiven.

City-WestHam2De ”yttre mittbackarna”, James Collins och Angelo Obonna (vid pilen ovan) hade i uppdrag att kliva fram på Kevin De Bruyne och David Silva i ytan mellan mittfält och backlinje. Ibland lyckades det, ibland inte.

City-WestHam1Notera matchklockan här som står på 13:54.

City-WestHam3Bara 20 sekunder senare… När Manchester City inte fick de numerära överlägena man ville ha centralt så återgick man bara till grundidén om att flytta ned Fernandinho i backlinjen och gå brett med sina ytterbackar Gaël Clichy och Pablo Zabaleta (inringade på bilden). På detta sätt har Pep Guardiola en lösning på de flesta tänkbara scenarion.

Om taktiken var effektiv? Ja, möjligen för att få struktur och en bra ansvarsfördelning (i teorin åtminstone). Men som alltid när man möter bra spelare är det svårt att lämnas i en mot en-lägen. Rätt vad det är har David Silva skapat sig själv tid och utrymme och så har någon annan stuckit i väg i djupet och så ligger bollen i nät några sekunder senare. Det skedde vid 1–0-målet där City verkligen rullade upp West Hams försvar.
I andra halvlek hittade West Ham bättre omställningsytor och då hotade man vid ett par tillfällen. Närmare än Michail Antonios reducering till 1–2 kom man dock inte. Raheem Sterling petade in 3–1 på ett retfullt läckert sätt och säkrade tredje raka segern för Manchester City.

Slutsats
Fembackslinje var ett logiskt sätt att hantera Citys taktik på. Efter landslagsuppehållet blir det oerhört intressant att se hur José Mourinho tänker neutralisera Manchester City.

Analys: Pep inför Bayern-modellen i Premier League

av Kalle Karlsson

Premiäromgången är avklarad.
Här tittar jag tillbaka på några taktiska deltaljer från mötet Manchester City–Sunderland.

Vi kunde inte slå fast exakt vad vi skulle få av Pep Guardiolas Manchester City i premiären i lördags. Men var det något vi visste var det att det skulle bli intressant.
När laguppställningen presenterades såg det ut som ett extremt offensivt viktat 4-3-3-lag med Kevin De Bruyne och David Silva framför städaren Fernandinho på mittfältet. Aleksandar Kolarov startade som mittback (!) bredvid John Stones.
Men Pep Guardiola hade förstås en baktanke.
Hans spelmodell mot Sunderland var den han implementerade i Bayern München, den där ytterbackarna kliver in centralt i banan. Ni ser bilden nedan.

Pep-City1
De här platsbytena ger flera följdeffekter:
1) Centralt övertag och en känsla av ”räknefel” hos motståndarnas mittfältare.
2) Yttrarna, Nolito och Raheem Sterling kan stå brett och ges en mot en-lägen. Det här var en taktik som fungerade utmärkt när Guardiola basade över Franck Ribéry och Arjen Robben, spelare vars främsta egenskap var just en mot en-lägen.
3) En struktur av kontroll då ytterbackarna balanserar upp mittfältet och motverkar omställningar.

Det här är alltså på intet sätt något nytt. Bayern München använde den här spelidén många gånger och där passade det utmärkt när ytterbackarna var Philipp Lahm och David Alaba, spelskickliga och spelintelligenta försvarare. Det var mer förvånande att se Gaël Clichy och Bacary Sagna stå och ta emot bollar felvända på centralt mittfält.
Det är inte något unikt att en ytterback, för att motverka omställningar, kliver in centralt när bollen är på andra sidan. Det speciella här är att båda ytterbackarna kliver in i mitten och gör det redan i uppspelsfasen.
Med ytterbackarna centralt skapas det intressanta ytor för Silva och De Bruyne i ”mellanytor”.

Pep-City2Det blir oerhört intressant att se hur motståndartränarna ska lösa problematiken som uppstår när City överbelastar centralt på det här sättet. Hur stänger man David Silva och Kevin De Bruyne som kommer att hitta fria ytor bakom mittfältet? Extrem centrering? Fembackslinje och ”yttre mittbackar” med mer tydliga markeringsuppdrag? Vi får se.

Själva formationen som City använde i uppspelsfasen kan beskrivas som ett 3-2-4-1. Det är här den lilla, lilla skillnaden finns mot det som Pep Guardiola införde i Barcelona 2008.
Hans Barça blev i uppspelsfasen ett 3-4-3 där ytterbackarna (inringade på bilden nedan) klev brett och högt. Men ytterbackarna kom aldrig så högt som Nolito och Raheem Sterling gjorde i helgens möte mot Sunderland. Och ytterbackarna står inte brett för att vänta på en mot en-lägen utan för att dra isär motståndarna.

Barca5-2Bilden ovan är från det klassiska 5–0-mötet med Real Madrid och publicerades i bloggen 2013 när jag analyserade Barcelona på djupet. Vi ser hur Barcelona faller ned med en mittfältare mellan mittbackarna, hur (de inringade) ytterbackarna kliver brett och hur laget då får formationen 3-4-3 (de tre anfallarna är utanför bild).

Det gick att skönja karaktäristiska Barcelonadrag från Manchester City i lördags. Kortpassningskombinatioerna, det asymmetriska systemet med udda positionsbyten och den intensiva pressen.
Vid bolltapp gick City ofta fram direkt och ville vinna tillbaka bollen. Inte konstigt att den trötta, ibland lata Yaya Touré, inte fanns med i matchtruppen och nu ser ut att lämna klubben.
Att Willy Caballero vaktade målet var förvånande, men mest utifrån politik. Med tanke på vad Guardiola vill göra i uppspelsfasen var det naturligt att han vill ha en målvakt som är supertrygg i det korta spelet med fötterna. Det var ingen slump att det kom uppgifter i somras att han jagade Marc-André ter Stegen. Petade Joe Hart måste antingen acceptera att han måste bli bättre med fötterna eller söka en ny klubb.

Det här var en spelmodell. Jag gissar att Pep Guardiola, precis som i Bayern München, kommer att skapa ett ytterst flexibelt Manchester City-lag som kan hantera en mängd spelmodeller.

Läs mer:
April 2013: Analys: ”Så gjorde Barcelona revolution”.

 

Nedräkning, del 16 – Manchester City

av Kalle Karlsson

Räcker det med en demontränare på bänken för att Manchester City ska lyfta mot Europatoppen? Eller behöver även Pep Guardiola tid för att bygga sitt ”nya City”.

Sedan i vintras har det varit klart att Pep Guardiola flyttar till Manchester City. Egentligen har det varit en ganska illa bevarad hemlighet i flera år att Citys spanska klubbledning ställt in siktet på Guardiola.
Det följer inte på något sätt någon röd tråd. Manuel Pellegrini kom med ett ganska rakt, snabbt 4-4-2-spel. Nu har man plockat in mannen som gjorde passningstrianglar till konstform under några år under 00-talet.
Pep Guardiola har, lite orättvist, blivit beskylld för att alltid komma till dukade bord. Barcelona hade en unik spelargeneration och Leo Messi. Bayern München var Tysklands överlägset bästa lag.
Manchester City är inget dukat bord (och jag påminner om att Barcelona säsongen innan Pep anslöt slutade trea i ligan, 18 poäng efter Real Madrid).
De har visserligen den häftigaste träningsanläggningen världen skådat, en hypermodern akademi och gränslösa resurser. Men City såg tröttkört och förbrukat ut under perioder förra säsongen. De var aldrig riktigt nära ligatiteln efter hemmaförlusten mot Leicester i februari.

City är mitt upp i en generationsväxling där man nu har en fin mix mellan gammalt och ungt. David Silva och Vincent Kompany är inte för gamla medan klubben i sommar lagt beslag på flera framtidsnamn. Leroy Sané har varit en av Bundesligas hetaste talanger ett par år. Gabriel Jesus kallas ”nye Neymar” i Brasilien medan John Stones är Englands mest spelskickliga mittback på många år.

John Stones var en skräddarsydd värvning för Guardiolas spelsätt. Den tidigare Evertonspelaren är den typen av passningsskicklig försvarare som Guardiola behöver om han nu ska bygga ett possessionlag. Och det kommer han göra. Det räckte att studera ett par minuter av en spelövning på en av Peps första träningar för att förstå att mittbackarna kommer att få order att flytta isär brett i uppspelen och att varje boll helst ska spelas upp.
Guardiolas ideologi präglas som bekant av kortpassningsspel och det var föga förvånande att han hämtade in Ilkay Gündogan och försökte få loss Toni Kroos. Med Stones, Gündogan, David Silva och Kevin De Bruyne finns klasspelare att bygga kring. Yaya Touré har redan verkat under Guardiola, en säsong i Barcelona och bör känna till hans metoder. Om nu Yaya blir kvar. Innan säsongen är över har Yaya omskolats till mittback, det är mitt tips.

Pep Guardiola sa häromdagen att det kommer att ta tid att bygga ett spel, men att själen och hjärtat förväntas spelarna visa redan nu.
Jag tyckar att Manchester City ser oerhört starkt ut på pappret. De har en hängiven, erkänt skicklig tränare, och de kommer att spela en helt annan fotboll än under Manuel Pellegrini. Om det är positivt eller negativt är upp till var och en att bedöma, men jag kommer att följa Pep Guardiolas äventyr i Manchester City med högsta intresse.

Jag tycker att årets upplaga av Manchester City ser stark ut. De har utan tvekan den mest kompletta truppen på pappret. Det viktigaste blir att hålla Vincent Kompany och Sergio Agüero hela.
En ny tränare ger automatiskt en injektion. Manuel Pellegrini vann titeln under sin första säsong på Eastlands.
Pep Guardiola innebär ett jättelyft på alla plan.
Och kan han lyfta Manchester City och göra det med hjälp av samma hänförande fotboll som hans skapelser visat upp både på Camp Nou och Allianz Arena – då kan ingen längre tvivla på att Pep Guardiola är en mycket speciell tränare.

Tänkbar startelva:
Hart – Sagna, Stones, Kompany, Kolarov – Fernandinho, Gündogan – Silva, De Bruyne, Nolito – Agüero.
Nyckelspelare: Vincent Kompany.
Håll ögonen på: Kevin De Bruyne.

Nyförvärv:
Ilkay Gündogan – Borussia Dortmund, £21m
Nolito, Celta Vigo, £13.8m
Oleksandr Zinchenko – FK Ufa, undisclosed
Aaron Mooy – Melbourne City, free
Leroy Sané, Schalke, £37m
Gabriel Jesus – Palmeiras, £27m
Marlos Moreno – Atletico Nacional, £4.75m
John Stones – Everton, £47.5m

Förluster:
Seko Fofana – Udinese, £3.8m
Florian Lejeune – Eibar, £1.2m
Martin Demichelis – released
Richard Wright – retired
Jack Byrne – Blackburn, loan
Luke Brattan – Melbourne City, loan
Anthony Caceres – Melbourne City, loan
Aaron Mooy – Huddersfield, loan
Marlos Moreno – Deportivo, loan

Antiklimax på slutdagen

av Kalle Karlsson

Vilket antiklimax.
Sista omgången brukar alltid bjuda på ett raffinerat drama. Nu blev det högdramatiskt före avspark när ett misstänkt föremål hittades på Old Trafford och matchen Manchester United-Bournemouth blev uppskjuten.
På planen blev det den mest avslagna sista omgången jag kan minnas.

Det brukar ju alltid brinna någonstans i tabellen. Nu var slaget i botten – i mina ögon det allra mest kittlande på slutdagen – avgjort. Så vi behövde skrämma upp det lilla som gick att skrämma upp. Till slut var ingenting kvar.
Vi börjar med slaget om fjärdeplatsen som aldrig blev något slag.
Läget var detta inför avspark:
Manchester City behövde ett kryss borta mot Swansea för att säkra sin fjärdeplats. Manchester United behövde vinna hemma mot Bournemouth för att överhuvudtaget ha chansen.
Men det blev ingen seger. Det blev ingen match alls.
En halvtimme före avspark hittades ett ”misstänkt föremål” och arenan fick utrymmas. Avspark sköts fram 45 minuter. Sedan kom beskedet att matchen inte skulle spelas alls.
Snopet värre.

Vi fick inte se Louis van Gaals misslyckande fullbordas. Istället fick vi se Old Trafford tömmas på folk och den första Premier League-match som blivit uppskjuten på grund av bombhot.
Nu blir det en betydelselös match som ska spelas, någon gång, på något sätt, för att tabellen ska bli komplett. Men inte för att det betyder ett skvatt, bara för att det ska göras.
Manchester City gjorde som väntat jobbet borta mot Swansea och säkrade sin CL-biljett. De tog ledningen med 0–1 tidigt i matchen och även om Swansea kvitterade i slutet av första halvlek kändes det kontrollerat hela andra halvlek. Manuel Pellegrini går med hedern i behåll.
Det är mer än man kan säga om Louis van Gaal.
Jag är chockad över att det ens diskuteras om holländaren ska få fortsätta efter sitt monumentala fiasko. Efter att ha spenderat miljarder kronor på nya spelare har Man United fortfarande ett mediokert lag på banan vecka efter vecka. Jag utgår från att van Gaal får sparken nu. En FA-cuptitel kan inte förändra känslan av att han har misslyckats kapitalt.

Så till slaget om andraplatsen. Det är ingen jättegrej i vanliga fall, men nu stod det mellan Tottenham och Arsenal och känner man till historien och rivaliteten mellan dessa klubbar vet man att det här var en prestigekamp.
Arsenals fans har varit öppet kritiska till Arsène Wenger och skulle Arsenal hamna efter Tottenham hade den kritiken nått orkanstyrka.
Spurs hade fram till idag slutat efter Arsenal i tabellen 20 år i rad. Gunnersfansen firar St Totteringham’s day varje vår då Tottenham teoretiskt inte längre kan sluta före Arsenal i ligan. Den här säsongen har det mesta pekat på att den dagen inte skulle inträffa. Spurs har slagits om titeln och fram till för ett par veckor sedan var Arsenal en rejäl bit efter.
Men Tottenham har avslutat säsongen likblekt. De har inte vunnit på de fyra sista omgångarna och deras insats idag utstrålade inte precis att spelarna tog fighten om andraplatsen på liv och död.
Tottenham föll borta mot Newcastle – som redan åkt ur ligan – med 1–5. 1–5! Efter att Newcastle reducerats till tio man gjorde Newcastle (!) tre mål.
Det var en pinsam avslutning på en annars stark Tottenhamsäsong.

Genomgång: Topp 4-racet lag för lag

av Kalle Karlsson

Slaget om topp fyra-placeringarna är tuffare än på många år. Fem lag är på allvar inblandade – här tittar vi närmare på respektive klubbs förutsättningar.

3) Manchester City, 60 poäng +28

Återstående program: 2
Newcastle (b), Stoke (h), Southampton (b), Arsenal (h), Swansea (b).
Kommentar: Tre bortamatcher och dessutom Arsenal på hemmaplan.

Skadeläget: 2
Bacary Sagna, Samir Nasri, Gaël Clichy, David Silva, Raheem Sterling, Vincent Kompany.
Kommentar: Har dragits med en lång skadelista, men nu kan Raheem Sterling och Vincent Kompany vara nära comeback.

Formen: 3
Kommentar: City sviktade rejält i februari, men nu har man fem raka utan förlust och i returen mot Paris SG och mot Chelsea visade laget att man har fått en trygghet i defensiven.

Formen hos nyckelspelare: 5
Kommentar: Sergio Agüero satte tre mål senast mot Chelsea på Stamford Bridge. När argentinaren är bra är City ofta svårstoppat.

TOTALT: 12/20.

4) Arsenal, 60 poäng +22

Återstående program: 3
West Bromwich (h), Sunderland (b), Norwich (h), Manchester City (b), Aston Villa (h).
Kommentar: Tacksamt spelschema med ett undantag: Arsenal ska åka till Etihad och möta Manchester City. Den matchen ser ut att kunna bli avgörande för om laget säkrar Champions League-spel, måste kvala eller hamnar helt utanför.

Skadeläget: 4
Santi Cazorla, Alex Oxlade-Chamberlain.
Kommentar: Santi Cazorla har varit saknad under vintern och våren medan Alex OC inte får ses som ordinarie. Skadeläget är bättre nu är någon gång tidigare under säsongen.

Formen: 1
Kommentar: Arsenals form sedan mitten av februari har varit katastrofal. Senast blev det bara 1–1 hemma mot Crystal Palace.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Mesut Özil var bländande i höstas, men har inte klarat att prestera på samma höga nivå under våren.

TOTALT: 10/20.

5) Manchester United 56 poäng +10

Återstående program: 3
Crystal Palace (h), Leicester (h), Norwich (b), West Ham (b), Bournemouth (h).
Kommentar: Svårslagna Leicester, som bara förlorat tre ligamatcher på hela säsongen, och West Ham på bortaplan är de tuffaste uppgifterna. Överkomligt, speciellt om West Ham inte har något att spela för i den fajten.

Skadeläget: 3
Ander Herrera, Bastian Schweinsteiger, Adnan Januzaj, Luke Shaw.
Kommentar: Ander Herrera och Adnan Januzaj kan vara tillbaka till helgen och då har Uniteds skadelista till slut lättat något.

Formen: 2
Kommentar: Fyra segrar på de fem senaste matcherna, men innan dess hade laget fyra matcher utan seger. Louis van Gaals gäng har inte kunnat leverera över tid denna säsong. Så fort ett hopp har väckts hos fansen har det släckts lika fort med en ny plattmatch.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Anthony Martial har varit Uniteds klart bästa offensiva spelare under säsongen och är den som skapar överlägset flest chanser.

TOTALT: 12/20.

6) West Ham, 53 poäng +12

Återstående program: 3
Watford (h), West Bromwich (b), Swansea (h), Manchester United (h), Stoke (b).
Kommentar: Först tre möten med lag som inte har något att spela för innan man tar emot Manchester United hemma.

Skadeläget: 5
Diafra Sakho, Carl Jenkinson.
Kommentar: Sakho kan vara tillbaka till helgen och då är West Ham i stort sett skadefritt.

Formen: 2
Kommentar: West Ham har inte vunnit en match sedan 5 mars då man bortabesegrade Everton. Slaven Bilics lag har haft en rad tuffa matcher och man förblir svårslaget, fem kryss på de sex senaste.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Dimitri Payet har burit West Hams offensiv på sina axlar, framför allt från fasta situationer. Fram till för ett par veckor sedan var Payets form grym, men han var anonym mot Leicester i söndags.

TOTALT: 13/20

8) Liverpool, 51 poäng +9 (en match mindre spelad)

Återstående program: 4
Everton (h), Newcastle (h), Swansea (b), Watford (h), Chelsea (h), West Bromwich (b).
Kommentar: En match till good på övriga toppkonkurrenter och chansen finns att minska avståndet till sex poäng vid seger mot Everton. Rätt tacksamt schema, bara två bortamatcher och ett omotiverat Chelsea känns inte som en överdrivet svår uppgift i näst sista omgången.

Skadeläget: 2
Emre Can, Jordan Henderson, Kolo Touré, Christian Benteke, Danny Ings, Joe Gomez.
Kommentar: Kaptenen Jordan Henderson är det tyngsta avbräcket. Annars har Liverpool klarat sig rätt bra senaste veckorna.

Formen: 4
Liverpool har bara förlorat en enda match sedan förlusten i FA-cupen mot West Ham 9 februari. Tre raka segrar och avancemanget mot Dortmund i Europa League understryker att Jürgen Klopps gäng är på rätt väg.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Det går förstås att diskutera vem som är Liverpools nyckelspelare, men jag anser att laget står och faller med målvakten Simon Mignolet eftersom man inte har något större problem att producera framåt. Defensiven är dock fortfarande ett frågetecken.

TOTALT: 12/20.

Fotnot: Leicester och Tottenham kan teoretiskt bli indraget i kampen om Champions League-platserna, men jag har räknat bort dem i den här analysen. Samma sak gäller för sjuan Southampton.

Kvällens match avgör Pellegrinis eftermäle

av Kalle Karlsson

Godkänd, flopp eller rent av framgångsrik?
Champions League-våren kommer att forma Manuel Pellegrinis eftermäle i Manchester City.

Manchester City tar emot Paris Saint-Germain ikväll i returen i Champions League-kvartsfinalen. Det mesta snacket både i Sverige och i England handlar om Zlatan Ibrahimovic. Den svenske superanfallaren kommer att vara sommarens hetaste spelare på marknaden och varje match inför världens ögon fungerar som skyltfönster.
Men jag tänker mest på Manuel Pellegrini.
Manchester Citys tränare lämnar efter säsongen, det har stått klart sedan länge.
Han har gjort tre år på Etihad och det är svårt att definiera hans sejour som svart eller vit. Hittills blir det  blir något mitt emellan.

Under debutsäsongen vann hans Manchester City ligan övertygande. Han formerade ett rakt, tempofyllt 4-4-2-spel och hyllades när City lyfte ligatiteln i maj. Han blev den förste icke-europeiska tränaren som lyckades vinna Premier League.
I Champions League blev det uttåg mot Barcelona.
År två började lovande, Manchester City var i delad ledning i ligan på nyårsdagen. Men på våren tappade laget formen rejält.
Det blev på nytt respass i Champions League, återigen mot Barcelona.
Vårens avslutning var så svag att det spekulerades i om Manuel Pellegrini skulle få sparken. Men Manchester City behöll Pellegrini, förmodligen för att man redan då fick indikationer om att Pep Guardiola skulle vara tillgänglig ett år framåt i tiden.

Den här säsongen inleddes med att Manchester City imponerade stort. Det blev hem raka segrar i ligan och 11–0 i målskillnad på fem första omgångarna. Där och då såg City ut som givna titelfavoriter, inte minst när regerande mästarna Chelsea darrade så betänkligt.
Men Manchester Citys energi mattades igen. Skador på Vincent Kompany, David Silva och Kevin De Bruyne gjorde att City vid årsskiftet bara låg trea i ligan, bakom Arsenal och Leicester.

Med fem matcher kvar (sex i Citys fall) vet vi att de inte kommer att vinna ligan. Så Manuel Pellegrinis facit är en ligatitel på tre säsonger. Godkänt inte mer.
Facit i Champions League under Pellegrini – två åttondelsfinaler – är underkänt. Men så har Manchester City också haft oturen att ställas mot Barcelona.
Den här gången fick de en betydligt lättare lottning i form av Dynamo Kiev och då tog man sig också vidare.
I kvartsfinalen har man skaffat sig ett jätteläge att fälla PSG efter 2–2 i Paris i första mötet.
En semifinal i Champions League skulle rädda lite av Manuel Pellegrinis ära den här säsongen. En finalplats skulle vara ett rejält framsteg medan en otippad seger i den finaste klubblagsturneringen skulle göra Manuel Pellegrini odödlig på Etihad.

Kvällens match blur en vattendelare. Om Manchester City åker ut framstår Manuel Pellegrinis facit i ligan som godkänt och i Champions League som underkänt. Tar han City till en semifinal klarar han betyget godkänt i Champions League, sett till att man ställts mot ”omöjliga” Barcelona de två föregående åren.
Matchen ikväll avgör hur Pellegrinis tre år kommer att bli ihågkomna.
Blir det eran som gav både en ligatitel och framsteg i Champions League eller blir det sejouren som endast gav en ynka ligatitel?

Sida 1 av 12
  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB