Manchester City skickade ut reservlaget i mötet med Chelsea i söndags.
Framöver behövs drastiska åtgärder för att rädda FA-cupens status.
Om det ens är värt det?

För två år sedan skrev jag en krönika om FA-cupens förlorade magi. Om hur Premier League-tränarna bortprioriterat världens äldsta fotbollsturnering, om hur ligapoäng värderas så mycket högre. Det året hade tv-kanalerna avstått att sända första omgångarna, vilket sågs som ett rejält bakslag för en turnering som behöver all positiv pr den kan få.

De senaste två åren har lag som Hull City och Aston Villa nått finalen på Wembley. Att mindre klubbar kan utmana är charmigt, vi gillar ju fenomenet ”giant-killing”, men det tyder mest på att storklubbarna inte bryr sig tillräckligt.
Att de största lagen roterar sina trupper har blivit standard för många år sedan. Att de mindre lagen i Premier League också ser FA-cupen som en chans att lufta reservspelare är värre.

Manuel Pellegrini drog det hela till sin spets i söndagens möte med Chelsea. Han var missnöjd med att cupmatchen lades på söndagen när hans Manchester City har en Champions League-match i Kiev på onsdag och en Ligacupfinal på söndag. Det är förståeligt.
Men det blir ändå FA-cupen med dess dalande status som får ta smällen när City åker till Stamford Bridge med namn som David Faupala, Bersant Celina, Aleix Garcia, Manu Garcia och Tosin Adarabioyo.
Jaså, ni kände inte igen dessa killar? Ni är ursäktade. Tillsammans har de gjort en Premier League-match (Celina som hoppade in 14 minuter mot Leicester).

Den här utvecklingen är naturlig när tv-bolagens pengar har gjort att Champions League och ligaspelet är det enda som betyder något. Utvecklingen kommer att fortsätta.
Det enda som skulle kunna förändra det är drastiska åtgärder.
Som att belöna segraren i FA-cupen med en Champions League-plats.

I nuläget får vinnaren av FA-cupen en plats i nästa års Europa League. Men det är ingen attraktiv biljett eftersom den turneringen har en tendens att dränera snarare än ge energi.
Skulle vinnaren av FA-cupen istället ges en plats till Champions League, och därmed göra sällskap till CL, med de tre bäst placerade lagen i ligan – då skulle det hända grejer. Då skulle FA-cupen omgående prioriteras skyhögt.
Jag vet inte om det är genomförbart. Inget annat land delar ut Champions League-biljetter för cupvinster.
Jag vet inte heller om det ens är eftersträvansvärt att göra panikåtgärder för att rädda FA-cupen.
Vi kanske ska acceptera att de inhemska cuperna blir turneringar där ungdomar släppts fram.
Ligacupen har haft den funktionen de senaste tio åren. FA-cupens första omgångar kan snart fylla samma syfte.

Efter varje helgomgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
 Denna omgång har jag synat Tottenham. Matchen (Manchester City borta) Det säger något om Tottenhams förvandling när de åker till Etihad med ambitionen att föra matchen. För det var ingen tvekan om att...

Ord räcker inte längre till för att beskriva det som sker i Premier League.
Manchester City–Leicester City 1–3.
Mer behöver inte sägas.

Egentligen ska ni inte fortsätta att läsa den här texten. Släpp mobilen eller datorn och fundera istället på att förverkliga det ni drömt om i livet.
Gräv fram fotbollsskorna ur garderoben och ta upp fotbollskarriären igen, öppna ett bageri, bestig Kilimanjaro.
Det Leicester City visar just nu i Premier League är att allting är möjligt.
Allt.
Ingen dröm är för stor eftersom Leicester City uppenbarligen kan åka till Etihad och besegra Manchester City med 3–1 och toppa Premier League efter 25 omgångar.

Vecka efter vecka, månad efter månad har vi, media, fans och hela etablissemanget, väntat på att det roliga ska ta slut, att Leicester ska avslöjas och sjunka ned i tabellens mittenregion.
Men nu känns det som fler och fler börjar vänja sig vid tanken på att Leicester är en reell titelutmanare. Nu talar vi inte längre och fjärdeplatsen, vi talar om ligatiteln.
Det är hisnande att bara skriva den meningen.

Utifrån sin matchplan gjorde Leicester City en nästintill perfekt match.
Givetvis fick de det viktiga 1–0-målet tidigt i matchen när Robert Huth forcerade sig fram och tryckte in bollen via Martin Demichelis. Givetvis fick de spela sitt spel, sin match.
De sjönk hem djupt och var så disciplinerade. Den förre hockeytränaren Timo Lahtinen pratade ofta om att hans lag varit ”äckligt disicplinerade” och de adjektiven kan appliceras på Leicester. Varje spelare är medveten om vad som krävs, varje spelare utför sin uppgift till hundratio procent.

Ett gediget försvarsspel hade förstås inte räckt hela vägen till serieledning. Leicester har samtidigt matchvinnartyper som passar perfekt för laget och spelsättet.
För att konkretisera: Om Leciesters yttrar istället varit, låt oss säga, Marko Arnautovic och Xherdan Shaqiri hade de inte lett ligan. Dessa lirare är också matchvinnare, men de är inte den sortens spelare som är lojala nog att stå lågt på egen planhalva och bara täcka ytor.
Men Riyad Mahrez har funnit sig i att laget försvarar med ett 4-4-2-system där han måste sjunka ned i höjd med N’Golo Kanté och Daniel Drinkwater. Och när han får chansen att kontra kan han förnedra Martin Demichelis och dundra in 2–0 med fel fot som han gjorde idag i andra halvlek.
Om Leicesters anfallare istället varit en Sergio Agüero hade det inte heller fungerat. Han hade gjort mål i Leicester också, men han hade inte löpt och pressat defensivt i samma utsträckning som Jamie Vardy.
Leicester har helt enkelt perfekta matchvinnartyper för sitt spelsätt.

De har även, som jag skrivit tidigare, perfekta mittbackar i Robert Huth och Wes Morgan. De är inga ”spelande backar”, knappast. När Wes Morgan vid ett tillfälle i första halvlek hamnade i offensiv position slog han ut en enkel passning till inkast. Han framstod som en division 5-spelare.
Men låt dem stå i eget straffområde och rensa inlägg med hjälp av sin ytterbackar och sina box-to-box-mittfältare.
Då är de kapabla att stoppa ligans bästa anfallare. Inte en gång, utan i match efter match.

Leicester är i den där sköna ”zonen” där allt går deras väg. När Pablo Zabaleta blir fälld på linjen till straffområdet blir det bara frispark. När Shinji Okazaki är sist på bollen får Leicester en tveksam hörna som Robert Huth nickar in till 3–0. När Fernando nickar från nära håll så får Kasper Schmeichel bollen på sig.
Men Leicesters framgångar beror inte på ”tur”. Tur förtjänar man och de har jobbat hårdare än alla andra lag i ligan. Därför har de också fler marginaler med sig.

Nästa vecka åker Leicester till Emirates för att möta Arsenal.
Sedan väntar på pappret lite lättare matcher.
I höstas tyckte jag att deras spel var bättre lämpat för att möta bättre lag, men nu är vi i februari och nu vet vi att Leicesters spel är vägvinnande mot alla typer av motstånd.
13 matcher återstår. Leicester City toppar Premier League, nu sex poäng för Manchester City.
Kan det omöjliga bli möjligt?

Leicester återstående matcher:
Arsenal (b), Norwich (h), West Bromwich (h), Watford (b), Newcastle (h), Crystal Palace (b), Southampton (h), Sunderland (b), West Ham (h), Swansea (h), Manchester United (b), Everton (h), Chelsea (b).

Beskedet var ingen överraskning.
Pep Guardiola är klar som ny tränare i Manchester City till nästa säsong.
Nu har klubben den sista biten på plats för att kunna erövra Europa.

Deadline day i fotbolls-Europa, men hittills är det det inte spelaraffärer som har dominerat rubrikerna.
Först Erik Hamrén som lämnar det svenska landslaget. Det beskedet kanske inte får så mycket uppmärksamhet internationellt sett, men det lär nästa tränar-nyhet få.
Det började med att Manuel Pellegrini först bekräftade att han lämnar Manchester City efter säsongen. Var det inte han som skrev på ett tvåårskontrakt med Manchester City i inför säsongen?
Jo, men det avtalet var en scenmanöver, alla inblandade visste att Pep Guardiola i praktiken var klar som ny tränare till nästa sommar.

Sedan Abu Dhabi klev in i Manchester City har klubben stegvis tagit steg för att bli en toppklubb. Det har varit en lång resa, precis som det var för Roman Abramovitj när denne köpte Chelsea.
Först handlar det om att buda på alla möjliga spelare (läs Glen Johnson, i Chelseas fall) för att säkerställa att man höjer nivån i truppen.
När man väl har köpt in en helt ny elva kommer nästa utmaning, att hela tiden locka lite större namn.
Manchester City har gjort den resan sedan några år.
Nästa steg blev att plocka in kompetent folk i beslutande positioner vilket man gjorde med Txiki Begiristain och Ferran Soriano.
För ett par år sedan tog de nästa stora steg i sin moderna utveckling när man flyttade in på sin nya träningsanläggning.
Det steget, att bygga en egen anläggning för a-lag och akademi, var ett strategiskt val för att långsiktigt förbättra möjligheterna. De förbättrade träningsmöjligheterna är en anledning till att Manchester Citys akademi nu är avsevärt bättre och mer åtråvärd än Manchester Uniteds.
Så infrastrukturen finns på plats.
Fram till nyss återstod egentligen bara en bricka.

Med Pep Guardiola som ny tränare har Manchester City gjort ett statement som blir svårt att tackla för konkurrenterna i Premier League. Åtminstone för Manchester United och Chelsea som riskerar att missa Champions League nästa säsong och kan hamna på efterkälken.
Guardiola är ingen garanti för Champions League-succé. Han har hittills inte lyckats vinna titeln med Bayern München och skulle han misslyckas i vår kan hans sejour i Tyskland inte betecknas som en framgång, trots tre raka ligatitlar.
Men han är en garanti för ”attraktiv fotboll”, åtminstone det som penningstinna ägare betraktar som attraktivt. Det blir intressant att se om han kan göra possession-fotbollen vägvinnande i Premier League, det som Louis van Gaal misslyckats kapitalt med i Manchester United.

Manchester City är inte i närheten av de bästa lagen idag. Några av deras toppspelare (Yaya Touré, Fernandinho, David Silva) börjar bli till åren. Sergio Agüero fyller 28 år och är skadedrabbad som få. Men jag tror att det ena kan ge det andra. En topptränare med fint renommé betyder automatiskt att spelarna höjer sig. Och framför allt att klubben höjer attraktionskraften.
Pep Guardiola är inte bara en ideolog och en fascinerande fotbollstränare. Han är den sortens namn som drar spelare till sig. Han hade knappt hunnit presenteras i Bayern München innan Mario Götze lämnade rivalen Dortmund och skrev på.
Med Guardiola i City skulle klubben potentiellt kunna locka de allra bästa spelarna i världen till Etihad nu när Uefa släppt på Financial Fair Play-reglerna. Ge det ett par år så tror jag att Manchester City har lockat till sig spelare av den yppersta klassen.
Leo Messi? Vem vet, chanserna minskar iallafall inte med Pep Guardiola som tränare.
Spanjoren som vunnit det mesta som går att vinna som klubblagstränare har varit det mest eftertraktade namnet i Europa.
City vann matchen.
Over to you, Ed Woodward.

Här tittar vi närmare på några spelarövergångar senaste dagarna.

Mohamed Elneny, från Basel till Arsenal
Pris: 5 miljoner pund.
Kommentar: Elneny har varit en av Basels bärande spelare sedan flytten från El Mokawloon. Elneny är en rörlig, passningsskicklig mittfältare; mer mobil än Mikel Arteta och mer konkret i passningsspelet än Mathieu Flamini.
Betydelse för laget: Arsenal har haft behov av en defensiv mittfältare sedan Francis Coquelin drabbades av skada. Elneny är mer offensivt lagd än Coquelin, men ger fler alternativ i en position som potentiellt kan stjälpa Arsenal.
Tänkbar startelva med Mohamed Elneny:
Cech – Bellerín, Mertesacker, Koscielny, Monreal – Elneny, Ramsey – Walcott, Özil, Sanchez – Giroud.
Värvningsbetyg: 3/5.

Anthony Caceres, från Central Coast Mariners till Manchester City
Pris: ingen uppgift.
Kommentar: Caceres, 23, kom till Mariners 2012 och har gjort tre mål på 62 matcher. Inget överdrivet imponerande facit. Han har inte fått chansen i Australiens landslag ännu.
Betydelse för laget: På kort sikt blir Caceres betydelse ingen alls då han väntas lånas ut till Championship för att få speltid.
Värvningsbetyg: 1/5.

Dame N’Doye, från Trabzonspor till Sunderland
Pris: Lån.
Kommentar: Ni minns säkert att Dame N’Doye dök upp i Hull City för ett par år sedan. Då gjorde senegalesen fem mål på 13 starter i Premier League.
Betydelse för laget: Även om Jermain Defoe visat att han kan hitta målet så behöver Sunderland mer tyngd i anfallet. N’Doye är ingen superstjärna, men såvida han inte tappat allt under tiden i Turkiet är han en habil rotationsspelare för Sunderland.
Tänkbar startelva med Dame N’Doye:
Pantilimon – Jones, O’Shea, Brown, van Aanholt – Cattermole, M’Vila – Johnson, Lens, Graham – N’Doye.
Värvningsbetyg: -.

Svag och ointresserad defensivt. Men i Premier Manager levererar Manchester Citys Yaya Touré.

Det är nu det ska avgöras i Premier Manager. Ikväll inleds näst sista spelomgången.
Yaya Tourés insats i toppmötet med Arsenal förra måndagen var omdebatterad.
Den ivorianske mittfältaren bristfälliga defensiva arbete sågades på många håll, bland annat av Jamie Carragher och Thierry Henry i Sky Sports studio.
– De förlorade matchen och en av de största orsakerna till det var ytan som (Mesut) Özil hade bakom honom (Yaya), sa Carragher bland annat.
Yaya Touré var utskälld stora delar av förra säsongen, men ingen kan förneka att han fortfarande producerar poäng. Senaste tre matcherna har 32-åringen gjort två mål och en assist.
Yaya Touré, som ägs av 12,1 % av deltagarna i Premier Manager, handlas för 7,27 miljoner kronor.

***
Olivier Giroud blev mållös mot Southampton. Den franske anfallaren har en förmåga att ”studsa tillbaka” så jag gissar att han nätar hemma mot Bournemouth.

***
Diego Costa är avstängd i kvällens ”ödesmatch” mellan Manchester United och Chelsea. Troligen startar Loïc Rémy längst fram hos gästerna.

***
Byt in:
Olivier Giroud, Arsenal
Mesut Özil, Arsenal
Wayne Rooney, Manchester United
Loïc Rémy, Chelsea

Byt ut:
Martin Skrtel, Liverpool
Divock Origi, Liverpool
Memphis Depay, Manchester United
Vincent Kompany, Manchester City
Younes Kaboul, Sunderland

Var det Laurent Koscielny eller Per Mertesacker som felade när Arsenal släppte till ett en mot två-läge i första halvlek mot Manchester City? Eller kanske någon annan?
Under avdelningen taktiska detaljer från helgen tittar vi närmare på situationen.

Arsenal gjorde en fin defensiv insats mot Manchester City igår på Emirates och vann till slut toppmötet med 2–1.
Under matchens första 80 minuter släppte hemmalaget egentligen bara till ett öppet läge. Men då blev det å andra sidan riktigt farligt. Det var i den 31:a matchminuten när Kevin De Bruyne och David Silva plötsligt ställdes i ett två mot en-läge mot Per Mertesacker.
Jag fick idag frågan från en läsare om det berodde på Laurent Koscielnys misstag eller på Per Mertesacker som upphävde offsiden. Jag är beredd att fria tysken från ansvar och jag ska förklara varför.
Vi tar situationen igen här nedan.

Det här är alltså läget vi talar om.

Upprinnelsen och det som gör att Arsenal hamnar fel är att Aaron Ramsey slår en misslyckad och ganska omotiverad långboll. Vänsterbacken Nacho Monreal har klivit högt på sin kant för att ge bredd, men har ingen chans att nå bollen som Bacary Sagna nickar ned på backkollegan Nicolas Otamendi. Redan här ser Theo Walcott att Monreal är framför honom och han inser att han måste överta Monreals position.

Det gör Theo Walcott inledningsvis. I det här läget måste han dock följa med några meter till när Kevin De Bruyne tar löpningen för att säkra ytan som skapats på grund av Nacho Monreals höga position.

Det gör inte Walcott. I det här läget han blivit bolltittare och då finns det möjlighet för Manchester City att utnyttja det.

Nicolas Otamendi hittar upp med ett bra, rakt uppspel mot en mötande Sergio Agüero. Walcott har helt glömt bort De Bruyne i det här läget.

Laurent Koscielny har hamnat på mellanhand och Agüeros skarvning når De Bruyne som har fritt fram mot målet. Per Mertesacker hade inte kunnat ställa offside i detta skede. 1) De Bruyne var bara några decimeter över mittlinjen, vilket är alldeles för liten marginal för att göra en sådan chansning. 2) Hade Agüero satt tillbaka bollen på en rättvänd mittfältare hade denne istället kunnat frispela Silva helt och hållet om Mertesacker tagit steget upp.

Är Laurent Koscielny fri från ansvar? Nej. När han upptäcker att Walcott inte sköter sin uppgift måste han snabbt omvärdera och prioritera den farligaste ytan. I det fallet hade han fått acceptera att Sergio Agüero obevakad hade fått möta bollen och vända upp, men då hade Koscielny istället kunnat skära av De Bruyne.
Den första som felade är dock Theo Walcott. Tar man över någon position måste man göra det ordentligt och situationen ut.

Det som också är intressant att reflektera över, tycker jag, är det faktum att det ena leder till det andra.
Anledningen till att Manchester City från början får hitta upp med den raka bollen från Otamendi är att Arsenals mittfält är utspritt. Och varför var det utspritt när det annars var så kompakt? Jo, för att Ramsey slog en onödig långboll och laget tappade bollen i ett läge där lagkamraterna inte räknat att man skulle ge bort bollen. Vi ser nedan hur Mesut Özils position påverkar. Hade han gjort överflyttningen blixtsnabbt hade Mathieu Flamini kunnat flytta över ytterligare någon meter och Otamendis passningsväg till Agüero hade förmodligen varit stängd (se nedan). Nu känner Flamini sig istället tvingad att skära spel inåt till Fernandinho.

Skulden för det läggs förstås på Ramsey, men det är också en anledning till att det nya, pragmatiska Arsenalspelet betalat sig. Tidigare var den här typen av bolltapp och omställningar vardagsmat. Nu är det istället ofta Arsenal som straffar motståndarna med att kontra snabbt.

Slutligen vill jag lyfta fram Per Mertesackers försvarsarbete. I en mot två-situationen hittar tysken en nästan perfekt position mellan De Bruyne och David Silva, vilket gör att belgaren inte kan hitta över till Silva – samtidigt som han lyckas pressa De Bruyne till ett kantavslut.

Till slut blev det match och nerv, men låt er inte luras.
Det här var ytterligare ett tecken på att Arsenal har en gyllene chans att ta ligatiteln.

När vi summerar säsongen framme i maj kan den här dagen mycket väl vara det ögonblick där Arsenal kopplade greppet. Leicester leder ligan, vi ska inte glömma det, men Arsenal har nu övertag på alla tippade topplag. Inget lag har vunnit titel när man förlorat fem matcher före jul.
Manchester City förlorade ikväll sin femte match.
Medan de andra topplagen sätter krokben för sig själva så har Arsenal gett sig själva chansen.
Idag var det inget snack.
Nog för att Manchester City började matchen lovande. Jag tycker att de var bättre första halvtimmen. Fernandinho ägde centralt, Kevin De Bruyne var pigg, gästerna ägde bollen och skapade de små tillstymmelser till chanser som fanns. De Bruyne hade den bästa möjligheten, men sköt tätt utanför. Minuten senare kom ledningsmålet.
Det som tidigare var en diskussionspunkt om Arsenal är numera glasklart. Arsène Wenger har tagit avsteg från sin ideologi. Efter Invincible-framgången kunde inte göra Arsenal till titelsegrare genom att spela ”free-flowing football”. Många andra insåg det tidigare än den envisa fransmannen, men när han till slut var beredd att kompromissa så har han hittat formeln för stormatcherna.
Idag hade de bara 37 procent av bollinnehavet, men de vann.

Theo Walcotts 1–0, ett klassavslut, kom från ingenstans. Arsenal hade inte skapat någonting före dess. Men det är också ett tema för de lag som ägnar sig åt kontringsspel. De får öppnare lägen eftersom motståndarna inte lägger lika mycket kraft och energi på sin defensiv.
Arsenals 1–0 demonstrerade skillnaden mellan lagen ikväll. Där Arsenal var disciplinerat och engagerat i sitt försvarsarbete, där varje spelare hos hemmalaget insåg att matchen handlade om att stänga ytor och göra det minutiöst så slarvade Manchester City. Närmare bestämt Yaya Touré som lockades fram att sätta press och lämnade yta bakom sig. Det är ingen slump att City har återkommande bekymmer att vinna toppmatcher med Yaya i den sittande rollen.
Arsenals 2–0 demonstrerade om något Manchester Citys smärtsamma avsaknad av Vincent Kompany. Utan honom är de inget lag. Utan honom har de knappt varit ett lag senaste tre åren. Det är häpnadsväckande att en spelare kan betyda så mycket för sitt lags försvarsspel.
Kompanys ersättare Eliaquim Mangala (som nästan var lika vilsen som Mamadou Sakho igår mot Watford) slog en galen passning. Det var en sådan passning som luriga lag som Arsenal (jag höll på att skriva cyniska lag!) väntar på. Mesut Özil – assistkungen som nu noterats för 15 assist i höst! – samlade upp bollen och serverade den på silverfat till Olivier Giroud som tryckte in den mellan benen på Joe Hart.

Manchester City hade sedan inte mycket att komma med. De hade visserligen en massa avslut, men de kom ingenstans. Och det berodde inte bara på att City var svagt och trubbigt med en rostig Sergio Agüero längst fram. Arsenal lade ned det arbete som krävs för att vinna. De arbetade som ett lag medan Citys spelare spelade för sig själv.
Den inställningen personifierades främst av min man of the match, Theo Walcott, som gjorde en fantastisk match som ytter. Hans defensiva insats var av sådan art att den kan jämföras med en Gianluca Pessotto (minns ni honom?).
Walcotts arbetsinsats kan jämföras med Yaya Touré som såg att ha tagit julledigt i andra halvlek. Hans defensiv var under all kritik.
Nu lyckades Yaya skapa lite spänning i matchen genom att segla in en vänster i bortre krysset, men det överskuggar inte hans svaga bidrag.

Arsenal har hoppat på tåget. Samtidigt som de andra toppkonkurrenterna har slut på bensin. Gunners har dessutom brutit traditionen att förlora mot de stora lagen. Leicester tuffar på där framme, men de kommer slå av på takten.
Arsenal har inte haft en bättre chans att vinna ligan sedan senaste titelvinsten 2004.

Efter varje omgång kommer jag specialstudera ett av de tippade topp 6-lagen, en specialbeställning till våra plusläsare.
 Denna omgång har jag synat Manchester City. Matchen (Stoke borta) Den här eftermiddagen var som schablonbilden av en bortamatch mot Stoke. Det blåste stormvindar på Britannia och Manchester Citys champagnelirare såg ut att...

Aston Villas fans har inte haft mycket att jubla över den senaste tiden. Faktum är att laget fram till helgen inte hade tagit en enda poäng i Premier League på över två månader.
Så det var lätt att förstå reaktionen hos hemmafansen efter 0–0 hemma mot Manchester City.
Det var mållös hemmamatch och vi kan inte bortse från det faktum att Aston Villa hade noll avslut mot mål. Men det var ändå så mycket mer än så. Det var en insats mot tände hopp.

Nye tränaren Rémi Garde gjorde det som vi förväntade oss. Han satte in de franska spelarna i startelvan. Jordan Amavi var tillbaka på vänsterbacken, Jordan Veretout bildade mittfält med Idrissa Gana och Carlos Sanchez. Carles Gil utgick från kanten, men vandrade inåt och plan medan Jordan Ayew startade som striker.
Det syntes tydligt att Rémi Garde fokuserat på den defensiva organisationen under sina inledande träningar med laget. Villa var tajt, föll ned i ett 4-1-4-1 i försvarsarbetet och försökte åtminstone minimera risker.
Manchester City hade chanser och en annan dag hade de förmodligen gjort något mål. Raheem Sterling hade ett friläge i första halvlek. Men Villa höll emot och jag tyckte mig se att spelarna brann på ett sätt som spelare kan göra efter ett tränarbyte. De sprang de där extra metrarna.
Stundtals spelade man riktigt småtrevlig passningsfotboll, ofta med Carles Gil som regissör. Gil är en lyxspelare för Villa, men en lyx man måste ha råd med. Spanjoren är en Juan Mata-light; han har finfin teknik och sammetslena vändningar. När den tidigare Valencia-spelaren – Gil har precis som Mata representerat Los Che – är på humör kan han få Villas offensiv att ticka igång. Gils startplats kommer förmodligen bli på bekostnad av egna produkten Jack Grealish, men Grealish har startat säsongen trevande.
Målvakten Brad Guzan är en annan viktig bricka. Amerikanen har varit i svag form det här kalenderåret, men mot Manchester City agerade han förtroendeingivande igen. Han kanske kan få en nytändning nu? Rémi Garde var positiv efter sin första match i Premier League.
– Jag kan vara väldigt nöjd med laget idag. Jag såg leenden på deras läppar, sa fransmannen.
– När du spelar och känner dig deppig är det inte lätt. Jag försökte få ut mitt budskap under de tre träningspassen jag hade med laget. Ingen räknade med att vi skulle gå ut och göra två-tre mål. Skillnaden mellan lagen innan matchen var enorm. Jag var tvungen att försäkra mig om att vi var defensivt organiserade.

Rémi Garde har en massiv utmaning framför sig, tro inget annat. Ingen tränare i världen kan göra guld av gråsten, men det här var åtminstone en start. Fansen har fått något att tro på igen och att nolla Manchester City – som andra lag den här säsongen – var en lovande start.