Arkiv för kategori Queens Park Rangers

- Sida 1 av 4

Minnesvärda storys från säsongen – 3

av Kalle Karlsson

Varje säsong i Premier League dyker den upp. Solskenshistorien om spelaren som ratats, hamnat på lägre nivå, men som kämpat sig tillbaka mot toppen.
Den här säsongen har det funnits två som stuckit ut.

Jag har redan berättat om Crystal Palaces Glenn Murray, som hittade formen under våren och plötsligt öste in mål.
Askungesagan under hösten handlade om en annan anfallare.
När Charlie Austin var 15 år blev han ratad i Readings juniorlag för att han var för liten. Han fortsatte i småklubbar och efter att familjen flyttade till Bournemouth spelade han halvprofessionellt för Poole Town i Wessex Premier Division. Det är den nionde nivån i det engelska ligasystemet. Parallellt med sitt fotbollsspelande arbetade han som murare. Han har berättat om de tidiga morgonfärderna med de andra arbetarna, om hur en minibuss plockade upp honom och de andra och hur de sedan kördes till en fabrik där de murade till klockan halv fem. Efteråt åkte han hem och tränade fotboll. Det här är drygt sex år sedan.
Varför blev han inte upptäckt? Charlie Austin säger att det berodde på honom själv.
– Det handlade mest om mig själv. Du måste vara dedicerad, eller hur? Om jag ska vara ärlig, efter att jag släpptes av Reading var jag inte inställd på att bli fotbollsspelare. Jag spelade på lördagen, gick på krogen på lördagskvällen och spelade sedan söndag morgon. Så allvarligt tog jag fotbollen, har han sagt.
Men talangen fanns där och plötsligt lossnade det. 46 mål på 46 matcher gav ett provspel med Bournemouth i League Two. Managern Eddie Howe ville värva anfallaren, men Bournemouth var belagt med transferförbud och övergången uteblev.

Charlie Austin hamnade istället i Swindon Town innan Burnley lockade med ett 3,5-årigt kontrakt i januari 2011. I Burnley fanns tränaren Eddie Howe som tidigare försökt värva spelaren till Bournemouth.
Första tiden i Burnley blev tuff. På en halv säsong spelade han fyra matcher och blev mållös, men med en försäsong i kroppen var han flygfärdig – även på den här nivån.
Efter två succéartade år i Burnley ville Hull City värva Charlie Austin. Men anfallaren klarade inte läkarundersökningen och Hull drog sig ur. Charlie Austin har efteråt berättat att besvikelsen var så stor att han ”funderade på att lägga av med fotboll”.
Istället blev det en flytt till Queens Park Rangers i augusti 2013. Austins 17 mål på 31 matcher i Championship var en stor anledning till att QPR grejade playoffplatsen och sedermera uppflyttning.

Skulle han klara ännu ett steg i seriepyramiden? Efter en mållös premiär hemma mot Hull City kanske det var någon som reste frågetecken.
Men sedan avgjorde Charlie Austin hemma mot Sunderland i tredje omgången och när han fick Bobby Zamora som anfallspartner lossnade det rejält.
Austin producerade i match efter match och hade gjort 12 mål på de första 18 matcherna i Premier League.
– Jag nyper mig själv i armen ibland. Det har varit möjligt tack vare hårt arbete och massor av beslutsamhet, har han sagt.
Charlie Austin är en speciell spelare. Han kan vara anonym i matcher, sedan – BANG! Ge honom minsta lillfinger så smäller det. Han luktar sig till lägena, hugger vid offsidelinjen och lyckas ofta dyka upp på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Från niondedivisionen till toppskiktet av Premier Leagues skytteliga på sex år. Sagan var för bra för att vara sann.
Hans effektivitet har avstannat under säsongen och sedan nyår har det faktiskt bara blivit fem mål för 25-åringen. Samtidigt åkte QPR ur Premier League efter bara ett år.
Men totalt 17 mål betyder att Charlie Austin är het på marknaden. Han blir definitivt kvar i högstaligan. Frågan är bara vem som vinner slaget om hans namnteckning.

Två slutsatser efter QPR–Aston Villa

av Kalle Karlsson

Redknapp har gjort ”en Pulis”
Lovande insats mot Liverpool, seger mot Aston Villa. Harry Redknapps recept? Han har gjort ”en Pulis”.
Queens Park Rangers vann måndagens möte med Aston Villa igår på Loftus Road (2–0). Det var blott lagets andra trepoängare denna höst, men tecknen är positiva. Harry Redknapp har fått struktur på defensiven och har hittat en offensiv idé.
Ni minns säkert hur Harry Redknapp laborerade med fembackslinje i starten av säsongen. Det gav 0–1 i premiären mot Hull och sedan 0–4 mot Tottenham. Backlinjen med Rio Ferdinand, Steven Caulker och Richard Dunne fungerade inte alls.
Mot Liverpool förra helgen gick managern tillbaka till grunderna. 4-4-2. Tvåmannaanfall. Rakare spel.
Det gav en positiv insats mot Liverpool, men inga poäng eftersom QPR lyckades släppa in två mål i slutminuterna.
Igår mot Aston Villa var ordern: Samma hårda arbete, samma intensitet – men inte bjuda på några kontringar. Det fungerade.

Det var ingen välspelad match. ”It’s hardly El Clasico”, som Henry Winter skrev på Twitter i paus. Queens Park Rangers passningsprocent i första halvlek var blott 64 %. Det kändes som 30 %. Men de hade ledningen och det var frukten av den nya, rakare strategin.
Harry Redknapp har gett upp (?) tanken på champagnefotboll och en Niko Kranjcar som ska trippa runt och slå läckra yttersidor. Nu är det 4-4-2 med tuffingarna Karl Henry och Sandro som centrala mittfältare. Leroy Fer får utgå från vänster. Eduardo Vargas inhopp mot Liverpool var så bra att han inte kan lämnas utanför så han har fått platsen som högermittfältare.
På topp har han hittat rätt parhäst till Charlie Austin.
Bobby Zamora fyller 34 år i januari. Det kändes som att han var slut när han lämnade Fulham för två år sedan, men han sköt QPR till Premier League i våras och de två senaste matcherna har han visat att han fortfarande kan vara effektiv som buffel. Med sin tyngd och styrka är han en mardröm att möta.
Centertanken vållade Liverpool stora bekymmer för en vecka sedan. Igår var det han som bröstade ned bollen till Charlie Austin som pricksköt 1–0.
Austin har blivit den målkälla som QPR behöver. Så sent som 2008/09 spelade han semiprofessionellt i Poole Town samtidigt som han försörjde sig som murare. 2012/13 blev det 25 mål på 37 matcher för Burnley i Championship. Igår pangade han in sitt tredje och fjärde mål.
Med Bobby Zamora och Charlie Austin har QPR plötsligt fått ett ”big man/little man-anfall” som kan producera mål mot vilket försvar som helst.
Framför allt har Harry Redknapp mönstrat ett manskap som är beredda att ta jobbet för varandra. Energiknippen som vänsterbacken Yun Suk-young och Eduardo Vargas sätter tonen. Sydkoreanen Suk-young är en duracellkanin av samma snitt som Ji Sung-Park.

En seger räcker förstås inte för att QPR ska lanseras som ett potentiellt mittenlag, men känslan är att Harry Redknapp anammat Tony Pulis räddningsaktion med Crystal Palace från ifjol. Pulis lade om spelsättet mot ett 4-4-2 med längre bollar upp mot nickstarka targetspelare. Hårdare jobb över hela planen. Kan Redknapp få en liknande effekt? Inte omöjligt.
QPR har blivit svårare att bryta ned, tryggare defensivt, framför allt när man suddat bort naiviteten som kostade laget kontringar och poäng mot Liverpool. Med det långa, raka spelet upp på en stark targetspelare (Zamora) har de fått ett enkelt anfallssätt som uppenbarligen gynnar lagets målspruta Charlie Austin. Samtidigt finns fortfarande individuell kvalitet hos spelare som Leroy Fer.
Tack vare den enklare spelidén och nya attityden – och en pånyttfödd Bobby Zamora – har QPR gett sig själva chansen att rädda kontraktet.

Aston Villas optimism som bortblåst
Den 13 september åkte Aston Villa till Anfield, nollade Liverpool och gick därifrån med alla tre poängen sedan Gabriel Agbonlahor gjort matchens enda mål. Tränaren Paul Lambert belönades med ett nytt kontrakt. Det pratades om att hans unga Villa hade mognat och var redo att sikta på en plats på övre halvan. Jag ställde frågan om laget var flygfärdigt efter ett par år av tålmodigt utvecklingsarbete.
Sedan dess har Aston Villa spelat fem matcher. Och förlorat fem. Visserligen har motståndet varit tufft. Arsenal, Chelsea, Manchester City och Everton innan QPR blev för svårt igår. Men det som är mer bekymmersamt är att laget inte ens gjort mål på dessa fem matcher.
Trots att Christian Benteke är tillbaka i spel efter lång skadefrånvaro. Belgaren såg rostig ut igår och Lambert varnade för att han behöver sex-sju matcher innan han är i form.
Aston Villa har fortfarande svårt att attackera på andra sätt än genom kontringsspel. I matcher där de ska föra spelet har de svårt att hitta vägar igenom. Igår mot QPR hade Villa 65 procent av bollinnehavet. Ändå kändes QPR mer spetsigt.
Avsaknaden av axelskadade Fabian Delph är stor. Carlos Sanchez är en bra spelare (som visserligen bjöd på QPR:s andra mål igår), men mittfältet saknar Delphs kreativitet och förmåga att ta fram bollen i plan med fart. Balansen med Ashley Westwood (destroyer), Tom Cleverley (passer) och Fabian Delph (runner) var bättre.
Paul Lambert har en del att jobba på när det gäller lagets förmåga att öppna motståndare på andra sätt än genom kontringsspel.
I de kommande tre matcherna väntar Tottenham, West Ham och Southampton. Knappast enkla motståndare sett till säsongsinledningen.
Aston Villa måste vända trenden snabbt annars kommer även denna säsong att handla om krig för att undvika bottenstriden.

Kan QPR resa sig efter det här?

av Kalle Karlsson

En medioker fotbollsmatch fick ett extraordinärt slut. Så här en minut efter slutsignalen kan jag fortfarande inte förstå vad vi fick se.
I 87 minuter var det här en match där Queens Park Rangers och Liverpool endast lycakts demonstrera varför de fått en tung start på säsongen. QPR kunde inte göra mål trots högkaratiga lägen, Mario Balotelli sköt i alla möjliga och omöjliga lägen och när han väl fick öppet mål sköt han över.
Liverpool fick inte igång sitt anfallsspel och hade bara en målchans under hela första halvlek.
Det var förstås typiskt för lagens oförmåga att Richard Dunne var den förste att hitta rätt i 67:e miuten – i eget mål. Självmålskungen har nu satt tio fullträffar i fel mål i sin karriär.

Queens Park Rangers direkta långbollsfotboll på den väldige Bobby Zamora gav inte samma effekt efter paus, men Harry Redknapp hade en joker att skicka in från bänken. När Zamora haltade av i 79:e minuten kom Eduardo Vargas in. Han satte 1–1 i 87:e minuten.
En viktig, och rättvis, poäng för QPR.
Men det var mycket kvar av den här galna matchen. Faktum är att vi skulle få se dramatiska slutminuter på ett sätt som sällan skådats i den här ligan.
I den 90:e minuten fick Liverpool kontra. Raheem Sterling drev upp bollen, Philippe Coutinho fick en mot en-läge och borrade in bollen i bortre hörnet. 1–2, tre poäng till Liverpool.
Trodde alla.
Men QPR reste sig. Eduardo Vargas höll sig framme igen och nickade in 2–2 i 92:a minuten. QPR:s ägare Tony Fernandes firade vilt på läktaren.
Men där QPR befinner sig nu – längst nere på botten – kan man inte ta något för givet.
I den 95:e minuten hade hemmalaget frispark och en chans att sätta avgörande 3–2. Men istället slarvade man, lät Liverpool kontra utan att ta en cynisk frispark (igen). Raheem Sterling sprang sig till ett friläge och spelade in till Mario Balotelli som hade fått öppet mål, men Steven Caulker rakade in bollen i öppet mål.
Självmål igen. Ridå.
Det är inte utan att man tycker synd om Harry Redknapp.

Trots resultatet – seger för Liverpool – var det ingen insats som gladde de röda. Gästerna hade bara tur i första halvlek att man inte låg under med två mål. Charlie Austin hade ett friläge och Leroy Fer prickade ribban två gånger.
– Vi hade tur som vann. Vi hade varit nöjda med en poäng, sa Steven Gerrard efteråt till Sky Sports.
Brendan Rodgers har en del att fundera över. Mario Balotelli var återigen svag. Försöket med Gerrard i en offensiv mittfältsroll i första halvlek var totalt misslyckat. Gerrard kändes vilsen och kom aldrig in i spelet. Det blev bättre i andra när kaptenen flyttades ned ett steg i banan. Försvarsspelet är fortfarande uselt. Idag släppte man till en rad chanser och två mål mot ligans jumbo.

För QPR var förlusten förstås blytung. Å andra sidan kan de hämta någon slags inspiration av att Redknapps 4-4-2 gav ett spetsigare och tryggare spel. Bobby Zamora var första halvlekens bäste spelare. Leroy Fer gjorde en hel del grejer (men bör vara sömnlös över att han inte gjorde mål på första ribbskottet). Karl Henry och Sandro gav stadga på centralt mittfält. Eduardo Vargas spelade sig till en startplats med sitt pigga inhopp. Alex McCarthy, en personlig favorit, såg trygg ut mellan stolparna och kan inte lastas för något av baklängesmålen.
Sammanfattningsvis en positiv insats.  Jag kan fortfarande inte förstå hur de lyckades slänga bort alla poängen.
Kan de resa sig efter den här motgången?

Snaran dras åt kring Redknapp

av Kalle Karlsson

Tiden börjar rinna ut för Harry Redknapp.
Nu är han spelbolagens favorit att bli förste tränaren denna säsong som får gå.
Och får han sparken från QPR kan det vara det sista vi ser av honom i Premier League.

Det är inte mer än 2,5 år sedan, men det känns som det har passerat en evighet.
Där och då var Harry Redknapp het på marknaden.
Han hade lotsat Tottenham till en ny topp fyra-placering och var högaktuell för jobbet som engelsk förbundskapten.
Nu blev det inte så. FA valde Roy Hodgson till landslaget, ‘Arry” fick lämna Tottenham när Daniel Levy och sedan dess har hans aktier status stadigt försämrats.
Säsongen 2012/2013 tog han över ett QPR i kris, men lyckades inte leva upp till sitt ”Harry Houdini”-rykte utan laget ramlade ned i Championship.
Det blev visserligen en framgång i och med uppflyttningen tillbaka till Premier League, men det var i princip ett krav. Med den budgeten och med det spelarmaterialet hade det varit ett fiasko om QPR inte hade gått upp.
Nu är vi sju matcher in på säsongen och Queens Park Rangers parkerar på jumboplatsen. Spelet fungerar inte. Laget har blivit en slagpåse som avfärdas med orden: ”Jo, visst, det var en bra insats, men det var ju mot QPR”.
Tottenham har fått höra det, Manchester United har fått höra det. Om West Ham tappar sin form kommer deras seger i förra omgången avfärdas med samma snack.

Det är inte mycket som har fungerat i QPR. Steven Caulker, mittbacksförvärvet från Cardiff, har varit okej. Min profetia om att Rio Ferdinand skulle få en nytändning och bli en viktig pjäs har hittills visat sig vara helt fel. Rio har sett lika snurrig ut som han gjorde i inledningen av förra säsongen i Manchester United. Mauricio Isla likaså. Var det verkligen den här killen som värvades till Juventus?
På mittfältet har QPR dragits med skador. Joey Barton och Jordon Mutch har missat senaste matcherna. Alejandro Faurlin blir förmodligen borta resten av säsongen.
Och framåt ser det tunt ut. Efter försäljningen av Loïc Rémy har Redknapp fått sätta sitt hopp till Charlie Austin. Han gjorde visserligen ett briljant mål mot Southampton, men det räcker inte. Förutom Austin och Niko Kranjcars frisparkar har inte QPR visat mycket till anfallshot.
Vad finns mer att hoppas på? Eduardo Vargas, lånet från Napoli, kanske kan komma igång. Junior Hoilett visade potential i Blackburn för tre år sedan.

Harry Redknapp är den gamle sortens manager. Vass på man-management. Inget hokus pokus. Raka rör. Inte teoretisera något som går att göra enkelt.
Jag har hört omdömen från folk i branschen – folk som spelat i Premier League – att Redknapps taktiska kunskaper är ytterst begränsade.
Vill man ha en bild av hans ledarstil kan man lyssna till vad han själv sa om den nya generationen tränare, förmodligen riktat till efterträdaren i Spurs, André Villas-Boas.
– De är såna genier vissa av de här pojkarna. Det är ett enkelt spel och det handlar om att få ut maximalt av spelarna, att coacha dem.
– Det handlar om en sån grej som att flytta Luka Modric från vänsterkanten till en central roll. Folk sa att han var för liten men jag spelade honom i mitten. Du behöver inte Powerpoint. Du sätter honom på plan. Det är enkelt och kan man inte se det ska man inte hålla på med fotboll. Nuförtiden får man 70-sidiga kompendium. Bullshit kan röra till saker.
Ord och inga visor. Den här ledarstilen ledde Tottenham till kvartsfinal i Champions League.
Vad har gått snett senaste åren? Har Harry Redknapp blivit utdaterad?

Gamle ‘Arry kämpar i motvind. I mars fyller han 68 år. Klockan börjar klämta. Misslyckas han i QPR har jag svårt att se att andra klubbar kommer att köa för hans namnteckning. Och faktum är att han inte övertygat omgivningen om att han är helt hängiven uppgiften. Han har sett blasé ut senaste tiden.
Jag saknar den smårolige, underfundige Redknapp som höll låda på presskonferenserna. Han som kunde dra till med att frugan hade gjort mål på ett läge som Darren Bent missade.
På fredagen fick Harry Redknapp frågan om hans jobb var osäkert.
– Jag behöver ingen försäkran från någon. Det är upp till Tony (Fernandes, ägaren) vad han gör. Om han inte är nöjd kan han komma till mig, jag är en vuxen man. Jag ska äta middag med honom idag. Jag kommer inte bjuda honom för att rädda mitt jobb, han får betala själv.
– Tills du har varit satt under press vet du inte vad press innebär och jag är inte pressad, inte alls. Vi har spelat sju matcher av säsongen. Vi har spelat tre hemma, förlorat mot Hull där vi missade straff, besegrat Sunderland och kryssat mot Stoke. Det är inte lätt.
– Jag har fortfarande tro på spelarna, att vi ska börja få med oss resultaten och förhoppningsvis med start på söndag.

På söndag väntar Liverpool och blir det samma resultat som mot Tottenham och Manchester United, 0-4-förlust, kommer snaran kring Harry Redknapp att dras åt.
Spelbolagen har engelsmannen som favorit att bli första tränaren som får lämna sitt jobb.
Bland tänkbara ersättare nämns Tim Sherwood och Tony Pulis, två diametralt olika val.
Jag hade älskat att se Tony Pulis komma in och ”göra sin grej” som han gjorde i Crystal Palace förra säsongen.
Men allra helst hade jag velat se Harry Redknapp lyfta QPR.
Premier League behöver profiler och ‘Arry” är en av de mest färgstarka.
Vad vore väl en deadline day utan chansen att få se Harry hängandes ut genom bilrutan för att intervjuas av Sky Sports?

Analys: Trenden – mittfältsdiamanter

av Kalle Karlsson

Ifjol var trebackslinjen en taktisk trend som svepte in över Premier League.
Nu: Mittfältsdiamanter.
Fyra lag har använt systemet hittills i höst och det kan mycket väl bli fler som hänger efter.

När Carlo Ancelotti tog över Chelsea sommaren 2009 fick mittfältsdiamanten följa med till öarna.
Den italienske tränaren hade använt systemet i Milan med stora framgångar. Där förfogade han över den mest ultimata mittfältsdiamanten jag sett: Andrea Pirlo som speluppbyggare i den defensiva rollen, Clarence Seedorf/Gennaro Gattuso/Massimo Ambrosini i de ”indragna kantrollerna”, och Kaká som mittfältsspets.
Det var inte helt nytt i Chelsea, José Mourinho hade använt systemet 2006/07 efter det att Michael Ballack och Andrej Sjevtjenko anlänt till klubben. Men då handlade det mest om att foga in de nya stjärnorna, inte om ett taktiskt val eftersom Mourinho varit tämligen låst i sin 4-3-3-filosofi.
Medan Carlo Ancelotti kunde få in Michael Essien, Michael Ballack, Frank Lampard och Deco i sin uppställning kunde José Mourinho få plats med Lampard, Ballack, Essien och Claude Makelélé när han använde diamantmittfält.

De gångerna, åren 2006 och 2009, fick inte mittfältsdiamanten riktigt fäste. För José Mourinho slutade det med en andraplats i ligan. Carlo Ancelotti vann visserligen ligan under debutsäsongen, men detta sedan han gått över på en ”julgransformation”, 4-3-2-1 under de avgörande månaderna på våren.
Sedan dess har diamanterna varit nedgrävda. Jag kan inte minnas att något lag i PL använt diamant under någon längre tid sedan Ancelottis dagar, men nu blåser nya vindar.

Brendan Rodgers val att använda en mittfältsdiamant förra säsongen handlade till stor del om hans två superanfallare. Det var det enda sättet att dels ha numerärt övertag på centralt mittfält, dels få in både Luis Suárez och Daniel Sturridge i strikerroller.
Idag finns inte längre någon Suárez på Anfield, men diamanten har även fungerat som katalysator för Raheem Sterlings utveckling. Sedan 19-åringen flyttades in i plan har han klivit fram som lagets viktigaste spelare. Därför känns det logiskt att Brendan Rodgers återgår till att använda diamant i samma ögonblick som Sturridge är tillgänglig igen.

Det är möjligt att Liverpools framgångar ifjol gjorde att andra tränare fick upp ögonen för systemet. I starten av denna säsong har diamanter nämligen blivit allt vanligare.
Louis van Gaal lanserade sitt holländska framgångsrecept med fembackslinje när han anlände till Manchester United. Men sedan anslöt Angel Di María och Falcao och plötsligt blev det naturligt att anpassa systemet efter dessa herrar. Valet blev ett 4-3-1-2 där Di María kan utnyttja sina spetsegenskaper. Dels dra sig ut mot kanten och använda sin inläggsfot, dels kliva in centralt och hota med kvicka bolltransporter.

West Ham är ett ännu mer intressant exempel. De har i flera år varit ett rakt spelande lag med längre spel mot en stor, stark target. Nu har de gått över på ett spelsystem som i grunden bygger på övertag centralt, mindre kantspel och större bollinnehav.
”Big Sam” har bytt livsåskådning.
Efter förra säsongens besvikelse fick managern Sam Allardyce ett ultimatum om att utveckla spelet.
Det har han gjort. Under sommaren hämtades anfallare som Enner Valencia och Diafra Sakho in, diametralt annorlunda spelartyper än den tidigare referenspunkten Andy Carroll.
För att ge dessa rörliga spelare rätt servicen har Allardyce lagt mindre fokus på inlägg. Lösning har bland annat varit att använda Mauro Zárate som mittfältsspets i en diamant och Stewart Downing i en mer central roll.
Resultatet: Downing har redan gjort tre assist och West Ham har besegrat både Liverpool och Queens Park Rangers med systemet.
Det finns ett fjärde exempel på användning av mittfältsdiamant i Queens Park Rangers och även om det inte är laget som har rosat marknaden i höst så har Harry Redknapp sett diamanten som en möjlig krisplan. Den enda match där han startat med den formationen ledde till en poäng hemma mot Sunderland.

Vad ligger bakom denna utveckling? Som alltid när det gäller taktisk utveckling handlar det om en följdeffekt. Ett lag har förändrat, vilket har gjort att en motståndare tvingats göra ett motdrag.
Det här är min teori:
När tränare skulle hitta ett motmedel mot topplagens förmåga att öppna försvar blev en lösning att använda en till mittback. Trebackslinjen/fembackslinjen har blivit allt mer frekvent senaste åren och den trenden syntes i VM i somras.

plan2-1I ett 5-3-2 avsätts bara en spelare – wingbacken för att täcka kanten.

Eftersom 5-3-2-systemet ger enorm täckning centralt i plan (men bara wingbackar som täcker kanterna), insåg tränare att 4-3-1-2 är ett rimligt motdag. Om motståndaren inte lägger stor vikt vid yttrar är diamantens nackdelar – svagt understöd för ytterbackar – begränsade.

plan3-1…vilket leder till att fokuset på kantspel blir mindre. Kanske en anledning till att mittfältsdiamanten används igen.

Serie A har tidigare varit ett flaggskepp för 4-3-1-2-systemet. I italiensk fotboll har ytterspel varit eftersatt för en mer kontrollerande, taktisk fotboll.
Nu har diamanten fått en renässans i England och den här gången är den här för att stanna, inte som hösten för två år sedan när Alex Ferguson testade och sedan slopade systemet lika kvickt.
Manchester United lär fortsätta med det här systemet även när deras mittbackar är friska. Likaså Liverpool. West Ham har spelat bättre fotboll nu än tidigare år och fått se spelare som Downing, Zárate, Diafra Sakho och Enner Valencia blomstra.
Jag tror att fler klubbar följer efter denna säsong.
Men då är det värt att påminna om en sak: Diamanters värde beror på dess sällsynthet.
När fler klubbar hakar på tåget kommer någon vara tvungen att tänka nytt igen för att överraska.
Och så har den taktiska karusellen snurrat ett varv igen.

Fotnot: Tack till Nils Paulson som hjälpte till att fixa grafiker.

Nedräkning, del 10 – Queens Park Rangers

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Championship: Till PL via playoff.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Andra omgången.

Förra gången de storsatsade inför en Premier League-säsong blev det hiss ned i Championship.
Nu gör Queens Park Rangers comeback med en sundare transferpolicy och bättre harmoni.

Ni kanske minns hur ägaren Tony Fernandes inför säsongen 2012/13 lade ut enorma summor för att ta QPR till toppen.
José Bosingwa, Andy Johnson, Robert Green, Ryan Nelsen, Samba Diakité, Ji-Sung Park, Junior Hoilett, Julio César, Esteban Granero, Stéphane Mbia, Loïc Rémy… listan på spelare som hämtades in var lång. Robert Green hade knappt hunnit skriva på papperna innan Julio César var klar, för att ta ett exempel.
Det gick inte alls som det var tänkt. Managern Mark Hughes lyckades inte få till en enhet av alla nya spelare, fick gå under vintern och inte ens Harry ”Houdini” Redknapp kunde rädda det sjunkande skeppet. QPR slutade jumbo i Premier League.

Harry Redknapp stannade kvar med målet att ta Londonlaget tillbaka till finrummet och det lyckades när Bobby Zamora avgjorde playoffinalen i maj.
Nu siktar QPR på att inte göra om samma misstag som för två år sedan, och jag tycker tecknen talar för att de gjort sin läxa.
Även om Harry Redknapp fortfarande letar nyförvärv kommer stommen från ifjol att utgöra startelvan. Robert Green är kvar som förstemålvakt. Danny Simpson och Armand Traoré får konkurrera om ytterbacksplatserna med inlånade Mauricio Isla, Joey Barton och Alejandro Faurlin de sittande mittfältsrollerna. Framåt finns David Hoilett och skyttekungen Charlie Austin.
Det är i mittförsvaret som QPR i första hand har förstärkt. Rio Ferdinand är förstås den stora profilvärvningen. 35-åringen fick inget nytt kontrakt i Manchester United, men jag tror att han kan få en nytändning i en ny miljö.
Rio Ferdinand kommer också vara hjälpt av det faktum att Harry Redknapp planerar att använda ett 5-3-2. Den gode Harry påstår att han alltid velat använda systemet, men nog blev han inspirerad av vad han såg i VM?
Vid sin sida kommer Ferdinand att få Steven Caulker, som ansluter från Cardiff. Engelsmannen var en dem som kom undan fjolåret med hedern i behåll i Vincent Tans bygge. Detsamma kan sägas om Jordon Mutch, en mittfältstyp som jag gillar. Mutch tvekar inte att gå i väg i djupled och bidrar med mål från mittfältet.

Loïc Rémy-soppan har varit ett orosmoment i QPR under sommaren. Anfallaren var i princip klar för Liverpool, som drog sig ur på grund av att spelaren inte klarat den medicinska undersökningen. Kvar satt QPR med en spelare som vill bort och som blir ännu svårare att sälja.
Om Rémy blir kvar transferfönstret ut har Harry Redknapp en riktigt vass anfallare att para ihop med Charlie Austin och det bör gynna laget. Men om Rémy surar och inte presterar – då har han ett problem att lösa.
Jag räknar med att Harry Redknapp plockar in minst tre tillskott innan fönstret stänger. Som vi vet brukar ‘Arry vara en av de mest aktiva under deadline day.
Utan krav på sevärd fotboll, utan en massa överbetalda stjärnor som letat efter en sista pensionspeng (Ferdinands grundlön är bara en halv miljon i veckan) och med Harry Redknapp som boss finns förutsättningar för att QPR ska klara nytt kontrakt.

Tänkbar startelva:
Green – Isla, Caulker, Ferdinand, Onuoha, Traoré – Faurlin, Barton, Mutch – Rémy, Austin.

In: Steven Caulker (Cardiff City, £8.5m), Jordan Mutch (Cardiff City, £6m), Rio Ferdinand (Manchester United), Mauricio Isla (Juventus, Loan).
Out: Yossi Benayoun (Maccabi Haifa, Undisclosed), Esteban Granero (Real Sociedad, Undisclosed), Tom Hitchcock (MK Dons), Aaron Hughes (Brighton & Hove Albion), Mo Shariff (Bradford City), Gary O’Neil (Norwich City). 
Released: Angelo Balanta, Hogan Ephraim, Aaron Hughes, Andrew Johnson, Stéphane Mbia. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Charlie Austin.
Håll ögonen på: Steven Caulker.

Där gick tåget, QPR!

av Kalle Karlsson

Först tände de hoppet – när allt såg så mörkt ut. I slutminuten, efter att Shaun Maloney, strimlades Queens Park Rangers förhoppningar i små bitar.
Shaun Maloney smekte en frispark, Adel Taarabt vek undan huvudet – och nu ska det mycket till för att QPR ska klara kontraktet.

Tänk dig att du hamnar i sjönöd. Du plaskar för ditt liv. Någon kommer till undsättning och kastar ut en livboj. Du börjar tro på mirakel. Plötsligt kommer en stor våg och sveper bort livbojen och allt annat.
Ungefär så kändes det för fansen på Loftus Road på söndagen.
Queens Park Rangers, Harry Redknapps febrilt kämpande Queens Park Rangers, hamnade i problem i det hyperviktiga bottenmötet med Wigan.
Bobby Zamora satte dem i problem.
Anfallaren gick in bryskt i en duell med Jordi Gomez i mitten av första halvlek och fick rött kort. Det var, inte direkt, det hemmalaget behövde.
Men de tog striden. De spelade bättre än Wigan. Andros Townsend gjorde en ny stormatch. Harry Redknapp gjorde modiga byten; när hans gäng decimerats till tio man plockade han in Adel Taarabt.
Med fem minuter kvar kom läget. Wigan hade frispark, men Maynor Figueroa drog den på täckande ben. QPR vände spelet, Loic Rémy fick en passning av Stephane Mbia och drog till en bredsida från 20 meter (!) stenhårt intill stolpen!
Det var ett mål som hämtat ur Buster; det ska inte gå att skjuta så hårda bredsidor.
Loic Rémy, ett av de spektakulära januariförvärven som skulle hjälpa till att rädda klubben kvar i Premier League, hade plockat det där halmstrået som supportrarna längtade efter.
– Vi hade jobbat så hårt med tio man hela matchen och jag kände att vi förtjänade ett mål. Det var en fantastisk träff. Sedan ger vi bort två dumma frisparkar utanför straffområdet och på den andra gör de mål, suckade Harry Redknapp.
Även han måste inse att loppet, i princip, är kört nu. Shaun Maloneys mål är det som kommer bli symbolen för när tåget gick.
En seger hade betytt kontakt med lagen ovanför strecket. En levande dröm under slutomgångarna.
Med en minut kvar av tilläggstiden fick Wigan frispark. Shaun Maloney skruvade den skickligt. Adel Taarabt, den underbare bollbegåvningen och hopplöse lagspelaren, hoppade och vek undan huvudet.
1–1.
Sju poäng upp till Sunderland ovanför strecket med sex omgångar kvar.
Burop från en uppriven, uppgiven hemmapublik.
Den där livbojen känns avlägsen nu.

***
I övrigt lyfter jag framför allt på hatten för tre lirare i helgen:
* Tomas Rosicky, Arsenal. Två mål borta mot West Bromwich.
* Fernando Torres, Chelsea. Gjorde sin andra starka insats i rad när han ersatte Demba Ba och tände sitt lag.
* Kevin Mirallas, Everton, Belgaren satte ett klassmål förra veckan, igår följde han upp med ett nytt mot Tottenham.

***
Papiss Cissés mottagning och avslutning när han avgjorde mot Fulham, hela momentet, var ett fantastiskt nummer. Han är nu den spelaren i ligan som gjort flest mål på tilläggstid (3). Robin van Persie är på andraplats med två fullträffar på Fergie-time.

***
Blev lite mindre blogg den är helgen, men det finns en förklaring. Jag var upptagen med tränarkurs och första träningsmatchen i helgen. Dessutom måste jag förbereda mig inför måndagens (jobbresa) till Manchester.
Får se om jag hinner skriva något därifrån i bloggen – kommer bli mycket jobb med annat till sajten.

Fyra slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

Tottenham är på väg att göra ”en Tottenham”
Det såg ju så bra ut när laget besegrade Arsenal i derbyt och ökade avståndet till grannen till sju poäng.
Nu har de förlorat tre raka matcher.
Förlust borta mot Liverpool är ingen katastrof, även om laget slängde bort en 2–1-ledning. Förlust borta mot Inter när mötet egentligen var ”avgjort” är inte heller någon katastrof, även om de var ett Cambiasso-skott precis utanför stolpen ifrån att åka ur turneringen.
Men det var ett tecken på att lagets formkurva inte längre pekade uppåt.
Och torsk med 0–1 hemma mot Fulham är en katastrof.
Dimitar Berbatov gjorde segermålet (så klart), men jag fastnade på André Villas-Boas.
Han gick bort sig taktiskt borta mot Inter och nu gjorde han det igen. Två gånger inom loppet av tre dagar.
Med Aaron Lennon skadad flyttades Gylfi Sigurdsson till högerkanten. Till vänster användes istället Benoît Assou-Ekotto som en form av wing-back.
Experimentet blev ingen succé.
Alla pratar om Gareth Bales betydelse för Tottenham – förståeligt med tanke på hans målproduktion – men faktum är att Aaron Lennon har visat sig extremt viktig för Tottenham. Utan honom i startelvan har Spurs tre raka förluster och hans frånvaro har gett en domino-effekt som tydliggjort bristerna i truppen. Lewis Holtby har ännu inte blivit den förstärkning som många trodde.
Den där sjupoängsledningen över Arsenal som såg så komfortabel ut är inte längre det. Nu väntar landslagsuppehåll, sedan står Tottenham inför fyra riktigt tunga matcher: Swansea (b), Everton (h), Chelsea (h), Manchester City (h).
André Villas-Boas har hyllats för sitt arbete med Tottenham sedan nyår, men den kommande månaden kommer att bli det riktiga testet för portugisen.

Hazard återigen en av ligans stjärnor
Eden Hazard har haft en fin, ojämn debutsäsong i England. Hans inledning i Premier League var magisk. Av Chelseas åtta första ligamål var han direkt inblandad i sju.
Sedan kom hösten och belgaren tappade gradvis.
France Football publicerade statistik som visade på hans formsvacka. Han hade lägre passningsprocent, utmanade inte lika ofta och hade lägre andel lyckade dribblingar.
Vissa menade att Eden Hazards start i engelsk fotboll var en chimär, att han inte alls var så bra som andra antytt.
Men senaste tiden har Hazard börjat röra på sig igen. Han har inte bara gjort klassmål, han har framför allt fått tillbaka det där flytet. Drivet i steget, förmågan att ta sig förbi försvararna.
Igår mot West Ham var 22-åringen bäst på plan. Ständigt i rörelse, ständigt attackvillig. Han slog inlägget som ledde fram till Frank Lampards 1–0 (dennes 200:e mål i Chelsea), han gjorde 2–0-målet med en fin individuell prestation.
När Hazard är på spelhumör lyfter han parhästen Juan Mata. Spanjoren håller en imponerande lägstanivå, men sina bästa matcher gör han när han kan agera i symbios med Hazard, en spelare som talar samma språk på fotbollsplanen. Duons fantastiska samspel mot West Ham måste ha gett Sam Allardyce gråa hårstrån.
Chelsea-fansen har upplevt några turbulenta månader, men potentialen i samarbetet mellan Eden Hazard och Juan Mata ger dem anledning att se ljust på framtiden.

van Persie iskall
Robin van Persie bar länge Manchester Uniteds offensiv på sina axlar, men de senaste månaderna har han hamnat i en formsvacka.
Hans facit: Ett mål på de senaste elva matcherna.
Holländarens insats mot Reading i lördags (1–0) demonstrerade tydligt att han inte längre surfar fram på framgångsrus.
Han tar sig till färre målchanser, ger bort fler bollar och är inte lika klinisk när läget väl dyker upp.
RvP:s formsvacka har inte fått några konsekvenser för United i ligaspelet. Laget fortsätter vinna, nu mest tack vare ett vattentätt försvarsspel där man hållit nollan i fem raka ligamatcher (ingen slump att nollorna kommer sedan Nemanja Vidic spelat kontinuerligt).

Förödande förlust för QPR
Jag valde att se det hyperviktiga bottenmötet mellan Aston Villa och QPR i lördags.
Det var trots allt en match där framtiden för dessa klubbar stod på spel.
QPR förlorade, en förödande förlust eftersom Villa nu ökade avståndet till sju poäng, men ändå var det svårt för Harry Redknapp att vara upprörd.
Hans lag gjorde en så bra match som man kan kräva.I första halvlek var de klart bättre än Villa som räddades av storspelande Brad Guzan.
När Andros Townsend kvitterade till 2-2 med kvarten kvar såg det ut som QPR skulle få med sig en välförtjänt poäng. Men med nio minuter kvar slappnade laget av, lät Andreas Weimann rinna igenom och servera Christian Benteke som gjorde 3-2 för Villa.
Åker QPR ur kommer man att kunna peka på den här matchen som en referenspunkt. De hade chansen att krympa avståndet till en poäng. Nu är det sju poäng upp till säker mark med åtta matcher kvar.
Snacka om definierande.

Tre slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

Kagawa som vi minns honom från Dortmund
Shinji Kagawa har haft ett trevande förstaår i England. Han har inte varit dålig, långt ifrån, men inte heller nått de höjder han gjorde under tiden i Bundesliga.
Det började med den finfina debuten borta mot Everton där han var lagets bästa spelare i förlustmatchen. Sedan följde han upp med en matchvinnande insats mot Fulham (3–2).
Där och då såg han ut som en av sommarens bästa värvningar.
Men sedan följde en period av svagare form och i oktober kom knäskadan som höll mittfältaren borta från spel i två månader.
Förra månaden talade han ut om sina insatser. Han sa:
– Jag är knappast nöjd med vad jag har presterat här. Jag känner verkligen att jag behöver spela bättre.
På lördagen startade Shinji Kagawa till vänster i hemmamötet med Norwich. I andra halvlek fick han ta klivet in centralt – och då fick vi se den Kagawa vi minns från Dortmund.
Efter att ha gjort 1–0 i första halvlekens slutminut avgjorde han själv matchen med 2–0 och 3–0 i ett läge där Norwich tryckte på och skapade en del farligheter. Vid båda fullträffarna gjorde han det han är allra bäst på – kom i tajmade andravågslöpningar och avslutade.
– Det var fantastiskt för honom. Killen är en bra avslutare och hans andra mål var så behärskat och intelligent medan hans tredje var briljant, sa sir Alex Ferguson.
Det faktum att Shinji Kagawa startade dagens match tyder på att han inte kommer att starta i returen mot Real Madrid i veckan. Men hattricket antyder att Shinji Kagawa kan bli att räkna med i vår.
– Han fick den där skadan som höll honom tillbaka. Men han har kommit tillbaka gradvis och jag tror att ni kommer att få se en riktigt bra spelare nästa år, sa Alex Ferguson.

Coutinho briljerade i skuggan av Suárez
Efter en måndagsmatch där Gareth Bale snott alla rubriker och fått vissa att utnämna honom till favorit till att bli Player of the year, passade Luis Suárez på att påminna alla om att han blir svår att förbise.
Han var ostoppbar mot Wigan på lördagskvällen och satte sitt andra hattrick för säsongen (vilket ger ensam ledning i skytteligan).
Men att Luis Suárez spelar fotboll i världsklass är ingen nyhet så jag skiftar fokus till en annan spelare gladde Brendan Rodgers idag.
Coutinho, 20, värvades i januari från Inter och även om han har talang i överflöd är det ingen garanti att en sådan spelare levererar direkt.
Men i förra ligamatchen mot Swansea (5–0) fick han sätta sin första fullträff i Liverpooltröjan. Idag låg han bakom båda de första målen. Vid 1–0 lurade han skjortan av Emmerson Boyce innan han slog ett perfekt inlägg som Stewart Downing nickade i mål. Vid 2–0 släppte han bollen i exakt rätt ögonblick till Luis Suárez som blev fri.
Coutinho är ytterligare en bricka som fallit på plats i Brendan Rodgers bygge.
Hans projekt gör framsteg. Resultatraden för Liverpools senaste sex vinster i Premier League: 4–0, 5–0, 5–0, 3–0, 3–0, 4–0.
Nu återstår att tvätta bort de där plumparna där emellan.

Redknapp rasande – på fotbollsagent
Queens Park Rangers tog en livsviktig seger borta mot Southampton (2–1).
Men tränaren Harry Redknapp var rasande efteråt – på en fotbollsagent som läckt en story till en engelsk tidning.
I artikeln uppgavs att QPR-spelarna festat vilt under träningslägret i Dubai, att det hela liknat en svensexa.
Men Harry Redknapp slog tillbaka.
– Det var en gräslig story i tidningen. Det var full av osanningar.  Vi tränade varje dag vi var på lägret. Vi satt på bussen 08.30 varje morgon. Vi var den enda klubben där borta som tränade varje dag. Jag lät spelarna ha en utekväll. Men det var fyra-fem fotbollslag på samma klubb. De tränade morgonen efter. De missade inte ett träningstillfälle.
– Jag vet vad historien kommer från, jag vet vem som ligger bakom och de försöker skapa problem i klubben. Jag är säker på att den kommer från en fotbollsagent.

Om Harry Redknapp var missnöjd med skriverierna var han desto nöjdare med 2–1-vinsten på St Mary’s.
Trepoängaren kom i rättan tid. Gapet till lagen ovanför strecket har ökat senaste veckorna och inför matchen undrade flera om Harry Redknapps entré i klubben verkligen någon effekt.
Då ordnade QPR första segern i ligan sedan skrällen mot Chelsea den 2 januari.
Loic Rémy gjorde 1–0 efter en underbar passning från David Hoilett och Jay Bothroyd satte 2–1.
– De (spelarna) besvarade alla frågor. De slet arslet av sig.

Tre slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

Koné kan ordna Wigans ”Great escape”
Roberto Martínez var förvånansvärt självsäker när han fick frågan nyligen om Wigans tabellposition. Den spanske tränaren svarade, ungefär:
– Snart kommer våren och då kommer uppryckningen som man kan förvänta sig av ett Wigan-lag.
Det är ju så. Wigan har flirtat med nedflyttning år efter år, men varenda vår lyckas de ta sig samman och rädda kontraktet. Förra året var typexemplet när Roberto Martínez införde ett nytt 3-4-3-system som tog motståndarlagen på sängen.
Efter 3–0 igår borta mot Reading klättrade laget ovanför nedflyttningsstrecket.
Wigan har ett tufft program närmaste tiden där de ska möta, i tur och ordning, Liverpool, Manchester City och Newcastle. Men det finns ett par saker som talar för laget:
* Nästan skadefri trupp (med undantag för långtidsskadade Ivan Ramis och Ben Watson). Emmerson Boyce är tillbaka efter skada. Ryo Miyaichi närmar sig comeback.
* Januariförvärvet Paul Scharner har gett stadga åt försvaret.
* Arouna Koné. Ivorianen Koné värvades för småpengar, cirka 30 miljoner kronor, från Levante i somras. Hans två mål igår betyder att han gjort fyra mål på de två senaste matcherna. Hans andra, där han chippade över en utrusande Adam Federici, osade klass.
Wigan har en makalös förmåga att hitta fynd. Arouna Koné är det senaste i raden.

Rafael snart ordinarie i Brasilien
Kan något stoppa Manchester United? Efter segern mot Queens Park Rangers igår på Loftus Road med 2–0 leder laget ligan med 15 poäng, dock har Manchester City en match mindre spelad.
Det var ingen fantastisk insats, men likväl ett professionellt utfört arbete. Det som utmärker Manchester United, det som utmärkt laget år efter år, är att de vinner den här typen av matcher. Ibland komfortabelt, som igår, ibland med lite tur. Men de vinner även om de inte spelar champagne-fotboll.
Det är det som skapar mästarlag.
Alex Ferguson verkar dessutom vara fast besluten om att inte göra om fjolårets misstag där United kastade bort en åttapoängsledning. Efter segern igår gick han fram mot de tillresta fansen och knöt näven i en segergest. Han vet att han lag skaffat sig ett delikat läge att säkra den 20:e ligatiteln.

Det som kan stoppa laget är förstås skador på nyckelspelare. Robin van Persie snubblade ned i den grop där fotografen sitter bakom mål och såg ut att skada ryggslutet. Det vore förstås förargligt om han missade returen mot Real Madrid på grund av en så dråplig händelse.
Det var svårt att uppfatta när det skedde. Dels för att det var utanför planen, dels för att Rafael da Silva i samma moment passade på att hänga en bomb i krysset.
Den lille brassebacken har direkt varit känd för sina distansskott, även om hans första mål i England borta mot Arsenal var en snygg vänstervolley. Gårdagens drömträff var en av säsongens snyggaste. En stenhård projektil som steg hela vägen innan den borrade sig in i Julio Césars kryss. Det måste ha varit Rafaels livs träff.
Rafael da Silva har varit en av Uniteds bästa spelare den här säsongen.
Igår var han en av planens bästa spelare. Inte nog med att han gjorde 1–0-målet. I första halvlek räddade en boll på mållinjen och slog ett utsökt inlägg som Robin van Persie borde ha förvandlat till 2–0.
Från att tidigare ha varit fladdrig och ojämn i försvarsarbetet har han blivit effektiv defensivt (med undantag av bottennapp mot Reading och Real Madrid). Han har fortfarande brister i positionsspelet, men tack vare sin snabbhet blir han sällan besegrad i en-mot-en-situationerna.
Det borde inte dröja länge innan 22-åringen har pensionerat Dani Alves och Maicon och tagit den ordinarie platsen i den brasilianska landslaget.

Szczesny har blivit ett frågetecken
Santi Cazorla räddade tre poäng för Arsenal när han tryckte in 2–1 med fem minuter kvar. Målet var vackert. Dels Jack Wilsheres fina lyftning fram till Nacho Monreal, dels den nye vänsterbackens inspel snett bakåt och Cazorlas behärskade avslut bakom Brad Guzan.
Efter besvikelsen mot Bayern München i veckan var det en fundamental seger för Arsenal. Trots den senaste tidens ”kris” har laget vunnit tre raka ligamatcher och är bara två poäng efter Chelsea på tredjeplatsen.
Allra mest lättad var nog Wojciech Szczesny.

Vad har hänt med honom? När han slog igenom för drygt två år sedan var han makalöst bra. Det var inte bara det faktum att han var kapabel till matchavgörande räddningar – det är han fortfarande – det var framför allt att han sällan gjorde misstag.
Det senaste året har han inte alls agerat lika förtroendeingivande. Kanske beror det på höstens skadefrånvaro, men nu har han haft fyra månader på sig att hitta formen.
Han har inte gjort så många misstag som lett till mål, men hans agerande sprider osäkerhet. Jag vet inte hur många gånger han strulat till det i spelet med fötterna.
Andreas Weimanns 1–1-mål igår var ingen jättetavla som förtjänar att ställas ut på Fotografiska, men väl ett skott som en målvakt i Premier League bör ta.
I ett läge där Arsenals försvarsspel darrar behöver de en trygg målvakt.
De tre poängen satt hårt inne igår, delvis på grund av Wojciech Szczesny.
Den 22-årige polacken måste höja sig i vår om Arsenal ska ta en av Champions League-platserna.

Sida 1 av 4
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB