Arkiv för kategori Stoke City

- Sida 1 av 3

Nedräkning, del 4 – Stoke City

av Kalle Karlsson

Mark Hughes har genomfört revolutionen i Stoke. Kan de ta nästa steg och börja hota upp mot topp åtta?
Tveksamt, i så fall behövs fler tunga värvningar.

Stokes förändringsprocess där man gått från att vara Stoke (med allt vad det innebär) till att bli ”Stokelona” (med allt vad det innebär) har varit fascinerande att bevittna.
Förra säsongen ställde Stoke upp sin offensiva kvartett med Xherdan Shaqiri, Bojan och Marko Arnautovic och det kändes som ett århundrade hade passerat sedan dagarna med långa bollar på Peter Crouch och Jon Walters.
Herrarna Walters och Crouch är kvar i truppen, som en påminnelse om svunna tider. Men Stoke är ett annat lag nuförtiden. Deras anfallsspel bygger nu på teknik och fart, inte på långa bollar och inkast.

Det har förstås funnits baksidor med den förändringen. Förra säsongen började Stoke plötsligt släppa in baklängesmål på fasta situationer. Men det är klart – sänker du snittlängden och satsar på tekniska spelare så är det ju en naturlig följd att du som lag blir mer sårbart på defensiva fasta.
Går det att hitta en balans mellan det gamla och det nya Stoke? Förmodligen inte.
Nu när Stoke har valt väg – laget ska bli mer ”underhållande” (vad nu det innebär kan diskuteras – är vägen till framgång att bli så skickligt på anfallsfotboll att det täcker över de defensiva bristerna. Det vill säga: Gör så många mål att du har råd att släppa in någon hörna då och då.

Svagheten på fasta sitautioner förklaras till stor del av att Ryan Shawcross saknades under en betydande del av förra säsongen. Stoke uppträdde inte med samma trygghet utan sin lagkapten. Dessutom lämnade tungviktaren Robert Huth för Leicester för 1,5 år sedan. Hans egenskaper passade inte lika bra i ”nya Stoke”, men kom väl till pass i Leicester.

I sommar har Stoke förstärkt mittfältet med Joe Allen. Walesaren hade ett bra EM och bör bli ett bra komplement till Giannelli Imbula. Ramadan Sobhi, 19, ska vara en supertalang och är den sortens spelartyp som förmodligen inte hade värvats till Tony Pulis Stoke.
I anfallet har Stoke flera halvdugliga alternativ. Mame Biram Diouf, Joselu, Peter Crouch, Jon Walters – men ingen spelare som är bra nog för 15 mål.
Stoke har slutat nia tre säsonger i rad och en placering i mittenriket känns rimlig igen.

Tänkbar startelva:
Butland – Johnson, Shawcross, Wollscheid, Pieters – Allen, Imbula – Shaqiri, Bojan, Arnautovic – Diouf.
Nyckelspelare: Ryan Shawcross.
Håll ögonen på: Marko Arnautovic.

Nyförvärv:
Joe Allen – Liverpool, £13m
Ramadan Sobhi – Al Ahly, £5m

Förluster:
Peter Odemwingie – released
Steve Sidwell – Brighton, free
Mark Waddington – Kilmarnock, loan
Ben Barber – York City, free

Done deals, 31 jan-1 feb

av Kalle Karlsson

Här tittar vi närmare på de spelaraffärer som gjordes sista två dygnen före transferstoppet.

Gianelli Imbula, från Porto till Stoke
Pris: 18,3 miljoner pund.
Kommentar: Imbula var en av franska ligans hetaste spelare för ett par år sedan. Hans aktier har dalat efter den misslyckades sejouren i Porto, men det här är en spelare som har egenskaper att bli en toppmittfältare.
Betydelse för laget: Jag anser att Stoke har saknat en dynamisk mittfältare sedan Steven N’Zonzi lämnade för Sevilla. Imbula kan bli den som fyller ut kostymen efter N’Zonzi – och då har laget blivit avsevärt starkare då centrala mittfältet i nuläget är akilleshälen.
Tänkbar startelva med Gianelli Imbula:
Butland – Johnson, Shawcross, Wollscheid, Pieters – Whelan, Imbula – Shaqiri, Afellay, Arnautovic – Bojan.
Värvningsbetyg: 4/5.

Seydou Doumbia, från Roma till Newcastle
Pris: Lån.
Kommentar: Seydou Doumbia köptes till Roma för ett år sedan för 130 miljoner kronor, men lyckades inte i Serie A. Det blev utlåning tillbaka till CSKA Moskva innan han nu ansluter på lån till Newcastle. Anfallarens 66 mål på 108 ligamatcher för CSKA var det som gjorde att Newcastle slog till.
Betydelse för laget: Newcastle har lidit stort av bristen på en pålitlig målgörare. Kan Doumbia bli den nya Loïc Rémy? Det är förhoppningen på Tyneside.
Tänkbar startelva med Seydou Doumbia:
Elliot – Janmaat, Coloccini, Mbemba, Dummett – Sissoko, Shelvey, Toité, Wijnaldum – Pérez, Doumbia.

Leroy Fer, från QPR till Swansea
Pris: Lån.
Kommentar: Fer kom till Queens Park Rangers och visade att han hade odiskutabla kvaliteter före sin skada. Har inte riktigt hämtat sig efter det och känns som ett osäkert kort inför Premier League-comebacken.
Betydelse för laget: Swanseas form har varit stigande och mittfältet har fungerat förvånansvärt fint plötsligt. Efter Jonjo Shelveys flytt fanns det dock plats för en ny mittfältare och den luckan fylls nu av Leroy Fer.
Tänkbar startelva med Leroy Fer:
Fabianski – Rangel, Williams, Fernandez, Taylor – Ki, Britton, Fer – Ayew, Sigurdsson, Routledge.

Emmanuel Emenike, från Fenerbahçe till West Ham
Pris: Lån.
Kommentar: Emenike har haft en minst sagt brokig karriär där övergången till Spartak Moskva efter misstänkta muthärvan var särskilt uppmärksammad. En snabb, rivig anfallare som har haft förmågan att peta in en del bollar.
Betydelse för laget: West Ham har Diafra Sakho på skadelistan och Andy Carroll har missat närmare en månads spel så visst behövdes det ny kraft i anfallet. Emenike kommer förmodligen inte vara startspelare med Enner Valencias form, men han kan göra viktiga minuter som inhoppare.
Tänkbar startelva med Emmanuel Emenike:
Adrián – Tomkins, Reid, Ogbonna, Cresswell – Noble, Song, Kouyaté – Payet, Emenike, Moses.

Övriga affärer:
Florian Thauvin, från Newcastle till Marseille (lån)
Eder, från Swansea till Lille (lån)
Mathieu Debuchy, från Arsenal till Bordeaux (lån)
Yaya Sanogo, från Arsenal till Charlton (lån)
Steven Fletcher, från Sunderland till Marseille (lån)
Ritchie De Laet, från Leicester till Middlesbrough (lån)
Jordi Gomez, från Sunderland till Blackburn (lån)
Patrick Roberts, från Manchester City till Celtic (lån)
Yohan Benalouane, från Leicester till Fiorentina (lån)
Marco van Ginkel, från Chelsea till PSV Eindhoven (lån)

Därför måste Man United sparka van Gaal

av Kalle Karlsson

Sju matcher utan seger. Fjärde raka förlusten.
Manchester United har inget annat alternativ än att sparka Louis van Gaal.

Stoke vann den tidiga lördagsmatchen på Boxing Day. Hemmalaget tog ledningen redan efter 19 minuter sedan Memphis Depay gjort ett fatalt misstag och Bojan Krkic fått öppet läge i straffområdet.
2–0 var ett rent klassmål av Marko Arnautovic som skickade in en projektil bakom David De Gea.
I övrigt såg det ut som det har gjort för Manchester United senaste månaderna.
Trubbigt anfallsspel, ingen bärande spelidé, få målchanser.
Louis van Gaal har testat det mesta. Idag började Wayne Rooney på bänken. Han kom in i paus, var rätt pigg, vilket gör att van Gaal kommer att få ännu mer kritik. Trots att han gjorde det många efterfrågat – bänka Rooney.
Men det mest iögonfallande är att laget inte brinner längre. De ser ut att spela för sig själva. Ansvaret på Anthony Martial att skapa något har blivit så stort att han numera ser sig tvungen att dribbla sig in i väggen gång på gång.
Om det här var ett ett Manchester United-lag som spelade för sin tränare har Louis van Gaal stora problem. Som om han inte har nog med problem.
Jag kan inte se att han reder ut det här. Och därför måste Manchester United agera illa kvickt.

Det är lite ledsamt att det kommit till den här punkten.
Att jag som alltid varit en förespråkare för att ge tid och tålamod till managers den senaste månaden blivit en av dem som ställt mig på barrikaderna och ropat efter tränarbyte.
Jag gjorde det när det gällde Sunderland och Dick Advocaat, jag gjorde det när det gällde Chelsea och José Mourinho och jag har gjort det när det gäller Louis van Gaal.
Jag gillar det inte.
Men samtidigt: Det som förenat de här klubbarnas situation är att ingenting – och då menar jag ingenting – talat för en förbättring.
Och precis det är kärnpunkten när det gäller Louis van Gaal.

Holländaren tog över Manchester United förra sommaren. Det var på sätt och vis ett tacksamt läge. David Moyes hade totalfloppat och van Gaal fick en enorm budget att handla spelare för.
Han lyckades med delmålet, minimikravet, att ta Manchester United tillbaka till Champions League. Fansen kunde se en utveckling, en indikation på att van Gaals ”philosophy” började sätta sig. United hade en period under våren där man spelade riktigt bra fotboll och fällde topplag.
Den här hösten har allt det som då byggdes upp rämnat.
I säsongsinledningen var spelet trevande, men poängen trillade in.
Nu är spelet bedrövligt. När poängen inte ens trillar in blir kritiken, så klart, skoningslös.

Louis van Gaal bad om fyra månader innan han blev ”bedömd”. Nu har han lett Manchester United i 1,5 år och resultatet är katastrofalt sett till investeringarna. Manchester United har senaste månaden till och med varit sämre än under David Moyes.
Vad har hänt med Manchester United?
Visserligen tycker jag spelarmaterialet är begränsat. Men senaste månadens kollaps måste även bero på att spelarna har tappat tron på sin tränare. van Gaal har tappat omklädningsrummet.
Det är otroligt att ett lag som spenderat över 250 miljoner pund kan spela så bedrövligt som Manchester United gjort i höst. Det finns ingen som helst fantasi på offensiv planhalva. Holländarens possessionbaserade fotboll har fungerat förr, i Ajax och Barcelona. Men gjorde han en felbedömning av kvaliteten i Manchester Uniteds trupp? Insåg han inte att för att behärska ”positional play” måste man ha kvalitetsspelare som kan lösa 1 vs 1-situationer, 2 vs 2-situationer, 3 vs 3-situationer. Inte Marouane Fellaini i en central mittfältsroll.

Efter en ökenvandring senaste månaden har Manchester United blivit distanserat i titelstriden. Nu handlar inte längre säsongen om att slåss om titeln, snarare om att på sin höjd, rädda en fjärdeplats.
I skuggan av alla krav på Louis van Gaals avgång har det förts sansade diskussioner om vad Manchester United är och bör vara för sorts klubb. Efter 27 år med Alex Ferguson – ska man bli en klubb som alla andra som trycker på panikknappen så fort resultaten går emot?
Jag hävdar att man inte har något val. När ingenting talar för en bättring, när laget blir sämre och sämre och omklädningsrummet är tappat så är chansen till vändning minimal. Alternativet är att herrar som David Moyes eller Louis van Gaal (eller Ed Woodward) fortsätter att strö pengar omkring sig på fel nyförvärv och tillåts cementera klubben under topp 4.
När det börjar gå utför kan det gå fort utför. Fortsätter Manchester United misslyckas på transfermarknaden finns inga garantier för att man kommer att vara ett stabilt topp 4-lag.

Fram till nästa match mot Chelsea kommer det spekuleras vilt i vilken tränare som tar över (jag förutsätter att van Gaal får sparken).
Jag tror att Manchester United är tillräckligt desperata för att anställa José Mourinho. Samme tränare som klubben avfärdade för tre år sedan och istället gick på David Moyes-spåret.
Mourinho kan vara bra på kort sikt – han kan inte gärna vara sämre än van Gaal – men jag är långt från säker på att han är rätt namn i det längre perspektivet.
Om Manchester United verkligen tror på Ryan Giggs borde han få leda laget säsongen ut. Han har gått som assistent bakom David Moyes och Louis van Gaal under drygt två år och givetvis lärt sig massor om ”hantverket” som tränare. Han ledde United som huvudansvarig i några matcher efter det att Moyes fått sparken.
Giggs ses som en chansning, men i den här situationen finns inga säkra kort. Inte ens Mourinho.
Nu behövs en tränare med hjärta för klubben, någon som kan ena världsimperiet Manchester United.
Då ser jag ingen bättre lämpad än Ryan Giggs.

Genomgång av transferfönstret, del 4

av Kalle Karlsson

SOUTHAMPTON
In
Virgil van Dijk – Celtic, £11.5m
Jordy Clasie – Feyenoord, £8m
Juanmi – Malaga, £5m
Oriol Romeu – Chelsea, £5m
Cedric Soares – Sporting CP, £4.7m
Cuco Martina – FC Twente, £1m
Maarten Stekelenburg – Fulham, Loan
Steven Caulker – QPR, Loan
Out
Morgan Schneiderlin – Manchester United, £25m
Nathaniel Clyne – Liverpool, £12.5m
Artur Boruc – Bournemouth, Free
Jos Hooiveld – Released
Cody Cropper – MK Dons, Free
Omar Rowe – Released
Jake Sinclair – Released
Dani Osvaldo – Released
Jack Stephens – Middlesbrough, Loan
Sam Gallagher – MK Dons, Loan
Jordan Turnbull – Swindon, Loan
Emmanuel Mayuka – Metz, undisclosed fee
Kommentar: Southampton drabbades återigen av tunga förluster. Morgan Schneiderlin och Nathaniel Clyne lämnar ett tomrum även om Cedric Soares ser intressant ut på högerbacken. Steven Caulker eller Virgil van Dijk måste kliva fram och ta ansvar i de bakre leden bredvid José Fonte. Jordy Clasie är tänkt som en mer passningsskicklig, bolltrygg ersättare till Schneiderlin, men hittills har holländaren dragits med en fotskada och inte spelat en enda minut. Även om ”Saints” oundvikligen tappat viktiga pjäser, och även om det gör att man tappar sin plats på övre halvan, så tycker jag att kubben gjort vad man kunnat under sommarfönstret. Ronald Koeman har hämtat in en rad spännande spelare med utvecklingspotential och får han igång Jay Rodriguez som varit långtidsskadad så har Southampton ett minst lika bra material som ifjol.
Betyg på silly season: 3/5.

STOKE
In
Xherdan Shaqiri – Inter Milan, £12m
Joselu – Hannover 96, £5.75m
Phillipp Wollscheid – Bayer Leverkusen, £2.75m
Jakob Haugaard – FC Midtyjlland, £0.6m
Glen Johnson – Liverpool, Free
Shay Given – Aston Villa, Free
Sergio Molina – Real Madrid, Free
Marko van Ginkel – Chelsea, Loan
Moha El Ouriachi – Barcelona, Undisclosed
Ibrahim Afellay – Barcelona, Free
Mark Waddington – Blackpool, Tribunal
Dom Telford – Blackpool, Tribunal
Out
Steven N’Zonzi – Sevilla, £7m
Asmir Begovic – Chelsea, Undisclosed
Robert Huth – Leicester City, Undisclosed
Jamie Ness – Scunthorpe, Free
Thomas Sorensen – Released
Wilson Palacios – Released
Andy Wilkinson – Released
Kommentar: Stoke tappade sin bäste spelare Steven N’Zonzi och sålde Asmir Begovic till Chelsea. Robert Huth lämnade redan på lån i januari och det märks att Mark Hughes gradvis förändrat truppens karaktär. Nyförvärven är idel andra spelartyper, Marco van Ginkel är en passningsskicklig mittfältare, Ibrahim Afellay ska vara en teknisk (?) offensiv mittfältare och Xherdan Shaqiri är en prestigevärvning. Det är fullt möjligt att Stoke har slagit knut på sig själva i jakten att bli ett mer sevärt lag, och jag är rätt säker på att laget tappade mycket med förlusterna av Begovic och N’Zonzi. Köpet av Shaqiri räddar godkänt betyg.
Betyg på silly season: 2/5.

SUNDERLAND
In
Jeremain Lens – Dynamo Kiev, £12.5m
Fabio Borini – Liverpool, £9.75m
DeAndre Yedlin – Tottenham, Loan
Ola Toivonen – Rennes, Loan
Yann M’Vila – Rubin Kazan, Loan
Younes Kaboul – Tottenham, £3m
Adam Matthews – Celtic, £2.2m
Sebastian Coates – Liverpool, £2m
Santiago Vergini – Estudiantes, £2m
Out
Connor Wickham  – Crystal Palace, £9m
El-Hadji Ba – Charlton, Undisclosed
Santiago Vergini – Getafe, Loan
Jordan Pickford – Preston, Loan
Anthony Reveillere – Released
Emanuele Giaccherini – Bologna, Loan
Kommentar: Sunderland var i stort behov av en utredning och vi får se om sommarens tillskott är tillräckligt för att vända trenden. Jeremain Lens är en vass offensiv spelare och Yann M’Vila har redan visat att han besitter spetskvaliteter (även om det finns frågetecken för karaktären och humöret). Ola Toivonen var en överraskande värvning som började med en assist i debuten. Det som borde få Sunderlands fans optimistiska är det sena köpet av Fabio Borini. Italienaren gjorde ingen lycklig i Liverpool, men senast han var på lån i Sunderland var han superb. Sunderland har ett bättre material nu, men för att Dick Advocaat ska kunna sova tryggt om nätterna hade det behövt rejäla försvarsförstärkningar (och dit räknar vi inte Sebastian Coates och inte heller hittills Younes Kaboul).
Betyg på silly season: 2/5.

SWANSEA
In
Eder – Braga, £5.2m
Franck Tabanou – St Etienne, £3.5m
Kristoffer Nordfelt – Heerenveen, £0.6m
Oliver McBurnie – Bradford City, £0.25m
Andre Ayew – Marseille, Free
Josh Vickers – Arsenal, Free
Gerhard Tremmel – Swansea, Re-signed
Out
Jazz Richards – Fulham, £500,000
David Cornell – Oldham, Free
Alan Tate – Released
Dwight Tiendalli – Released
Nathan Dyer – Leicester City, Loan
Kenji Gorre – ADO Den Haag, Loan
Oliver Davies – Kilmarnock, Loan
Modou Barrow – Blackburn, Loan
Alex Samuel – Morton, Loan
Kommentar: Swansea har arbetat systematiskt och klokt ända sedan man tog steget upp till Premier League. Förra sommaren identifierade man Bafé Gomis, en gratisvärvning, som gjort stor succé så fort han fick kliva ut Wilfried Bonys skugga. I somras hämtade Swansea in André Ayew, också på free transfer, och denne valdes idag till förra månadens bäste spelare i Premier League. Swansea behövde bara göra småjusteringar i somras och Franck Tabanou är en intressant vänsterspelare som ger alternativ. Eder, anfallaren från Braga, har inte fått så mycket speltid hittills, men hans bidrag kommer att bli viktigt. Om Gomis blir skadad eller tappar formen förväntas Eder avlasta honom. Vi vet ännu inte om portugisen är kapabel till det. Swanseas mercato är extra stark då man inte tappat någon bärande spelare. Det fanns intresse för Ashley Williams, men Garry Monk avfärdade det enkelt genom att sätta prislappen till ”25 miljoner pund”. Det skrämde effektivt i väg alla köpsugna klubbar.
Betyg på silly season: 4/5.

Nedräkning, del 6 – Stoke City

av Kalle Karlsson

Förr blev de omtalade tack vare sina långa inkast och sina fysiska spelare. Nu har Stoke City styrt in på en helt annan linje.

Det var många som raljerade när Marc Muniesa skrev på för Stoke sommaren 2013. Vad skulle en tiki-taka-ammad lirare från Barcelona göra i Stoke? Kulturkrocken var uppenbar.
Men skruva fram tiden två år och Mark Hughes revolution har gått in i fas två. Det började med Marc Muniesa, sedan följde Bojan Krkic och nu har Stoke hämtat in fler spelare med förflutet i Barça. Moha El Ouriachi är en talangfull ytter  och Ibrahim Afellay värvas på free transfer.
Tony Scholes, vd i Stoke, säger att klubben lagt om sin profil.
– Folk börjar ändra uppfattning om oss, men det startade när Mark Hughes anlände, säger han i en intervju i The Guardian.
– Han ville spela annorlunda. Han ville behålla de styrkor vi hade men tillföra mer fantasi. Vissa av spelarna vi nu har fått hade kanske inte sett sig själva som Stokespelare för tre-fyra år sedan.
Bara det faktum att Stoke var nära att lösa Xherdan Shaqiri från Inter säger något om hur klubben förändrat sin status bland de aktiva.

Stoke har förändrats, men det viktigaste är att man har förändrats till det bättre. Nog för att det hade sin charm att ha en anakronism i Premier League, en ful ankunge som folk gillade att hacka på, men lagets utveckling har varit häftig. Ni minns säkert starten av förra säsongen när ett rappt Stoke besegrade Tottenham på White Hart Lane. Då bestod offensiven av spelare som Bojan Krkic, Victor Moses och Mame Biram Diouf, knappast spelare vi förknippar med långa bollar och nickdueller.
Efter Bojans skada fanns risk att Stoke skulle tappa, men laget höll ihop det på ett beundransvärt sätt och niondeplatsen var en fjäder i hatten.

I sommar har Stoke tappat viktiga pjäser. Målvakten Asmir Begovic har lämnat för bänken i Chelsea och blir en rejäl förlust även om Jack Butland har potential. Mittfältaren Steven N’Zonzi har flyttat till Sevilla. N’Zonzi var lagets bästa spelare under våren och där måste andra nu ta ansvar. Charlie Adam glimtade till under fjolårssäsongen. Marco van Ginkel, på lån från Chelsea, har egenskaper för att bli en tvåvägsmittfältare.
Mittbacken Philipp Wollscheid har köpts loss från Bayer Leverkusen och Glen Johnson hämtas gratis från Liverpool. Mittförsvaret är dock ett frågetecken eftersom Ryan Shawcross drogs med en ryggskada.
Offensivt finns massor av alternativ med nya spelare som Afellay och Joselu (sedan tidigare finns Walters, Crouch, Diouf, Odemwingie). För att inte tala om Marko Arnautovic, som har förmågan att avgöra matcher.

Målvaktssidan är försvagad, försvaret är ett litet frågetecken, Victor Moses är en förlust och bästa spelaren förra säsongen (Steven N’Zonzi) har lämnat. Stoke har dock en del spännande nyförvärv och fortsätter med att steg för steg förändra bilden av sin klubb. En ny plats i mitten skulle vara ett steg i rätt riktning.

Tänkbar startelva (i nuläget):
Butland – Johnson, Shawcross, Wollscheid, Pieters – Adam, van Ginkel – Afellay, Bojan, Arnautovic – Diouf.
Nyckelspelare: Jack Butland.
Håll ögonen på: Bojan Krkic.

Nyförvärv
Glen Johnson – Liverpool, Free
Phillipp Wollscheid – Bayer Leverkusen, £2.75m
Joselu – Hannover 96, £5.75m
Shay Given – Aston Villa, Free
Marko van Ginkel – Chelsea, Loan
Jakob Haugaard – FC Midtyjlland, £0.6m
Moha El Ouriachi – Barcelona, Undisclosed
Ibrahim Afellay – Barcelona, Free

Förluster
Asmir Begovic – Chelsea, Undisclosed
Steven N’Zonzi – Sevilla, £7m
Robert Huth – Leicester City, Undisclosed
Jamie Ness – Scunthorpe, Free
Thomas Sorensen – Released
Wilson Palacios – Released
Andy Wilkinson – Released

Majestätisk Matic är bäst i världen (i sin position)

av Kalle Karlsson

Föregångaren gjorde positionen omtalad och omvärderad.
Kopian är på väg att bli mer än så.
Nemanja Matic är en sjujävla fotbollsspelare.

Chelsea vann måndagsmatchen borta mot Stoke och det var uppenbart att det här var en betydelsefull seger. Det är sällan man ser en så belåten José Mourinho i efterintervju. Han var inte ens förbannad på Phil Bardsley, som sopade undan benen på Eden Hazard i första halvlek, utan portugisen sa istället att det var ”en juste match”.
Jag gissar att det hade låtit annorlunda om Chelsea inte tagit alla tre poängen, men den här kvällen var det aldrig aktuellt.
John Terry nickade in 1–0 till gästerna redan i andra minuten (sedan zonspelaren Peter Crouch tappat sin yta, snarare än att Geoff Cameron missat sin gubbe). Cesc Fàbregas fyllde på med 2–0 i den 78:e minuten efter en vacker passningskombination.
Men det här handlade inte om vad Chelsea gjorde offensivt. Det handlade om lagets imponerande, ogenomträngliga defensiv.

Jag har hyllat John Terry och Gary Cahill mittbacksspel otaliga gånger i den här bloggen. Som försvarsfetischist älskar jag att se dem spela eftersom deras samarbete skulle kunna fungera som instruktionsvideo för aspirerande mittbackar. Positionsspelet, duellspelet, ledaregenskaperna. Allt är ”second to none” i den här ligan.
Men anledningen till att firma Cahill/Terry är bättre än någonsin är inte att de utvecklats på äldre dar, utan att de senaste tolvmånadersperioden fått den perfekta skölden.

Nemanja Matic anlände till Chelsea sommaren 2009 från MFK Kosice. Den gången lyckades han inte slå sig in i Chelsea, det blev bara två inhopp under debutsäsongen.
Den serbiske mittfältaren lånades ut till Vitesse och tog sedan steget till Benfica. Där utvecklades han till en toppspelare i den defensiva mittfältspositionen.
När José Mourinho för ett år sedan identifierade Chelseas problemområde föll valet på Matic. Mourinho har alltid haft en defensiv mittfältare av klass i sina lagbyggen. Från Costinha i Porto, till Claude Makelélé i Chelsea och Estéban Cambiasso i Inter och Xabi Alonso i Real Madrid.
I Chelsea hade han visserligen den überlojale John Obi Mikel, men ingen dynamisk spelare som både kunde vinna och distribuera bollen.
Så José Mourinho såg till att klubben lade upp 21 miljoner pund för den 193 centimeter långe Matic.
De köpte en stor spelare. Men fick ett monster.

Vi kommer förstås ihåg hans debut förra säsongen borta mot Manchester City när han ägde mittfältet och till och med vann den fysiska kampen med Yaya Touré. Matic var bra, riktigt bra, i våras, men den här säsongen har han vuxit ytterligare.
När Claude Makelélé såldes av Real Madrid och sedan vann stora triumfer med Chelsea döptes den sittande mittfältsrollen till ”Makelélé-rollen”. Fransmannen var referenspunkt. Fotbollen hade tidigare mest haft box-to-box-mittfältare. Makelélé var helt igenom en defensiv spelare. Höll sig framför sina mittbackar. Var en mästare på att läsa spelet.
Att överträffa spelaren som gjorde positionen till ett begrepp är en diger uppgift, men Nemanja Matic är på väg att lyckas.
Han är den moderna Makelélé-spelaren.
Han har nämligen allt.

Det unika med Matic är att han vid sidan av sin otroliga fysik (killen är stor som en ladugårdsvägg) behärskar alla delar av mittfältsspelet. Han kan vinna bollen, han kan positionera sig, men han kan också transportera bollen framåt med en imponerande kraft och fart. Andra stora mittfältare är klumpiga. Han är, likt Yaya Touré, snabb som en liten kvick spelare när han väl sätter fart.
Dessutom är hans passningsspel toppklass. Till skillnad från den säkerhetsspelande John Obi Mikel (som också gjorde en bra match mot Stoke) har Matic förmågan att hitta spel framåt i plan, likt en Michael Carrick.

Mot Stoke igår var han majestätisk. Patrullerade effektivt framför John Terry och Gary Cahill. Att mittbacksduon endast behövde göra sammanlagt två tacklingar i matchen säger en hel del om Matics och Mikels betydelse.
Faktum är att Stoke knappt skapade en enda giftig målchans på hela matchen. Visst, Jon Walters fick ett bra skottläge i första (täcktes till hörna), Charlie Adam sköt från distans och Bojan Krkic hade ett skott från ännu längre avstånd som smet tätt utanför.
Men vi talar om mighty Stoke. Laget som sätter skräck i alla motståndare på Britannia. Som strimlade sönder Arsenal i en intensiv första halvlek för några veckor sedan. De lyckas ju alltid skapa lägen genom att lyfta in bollar i straffområdet mot Peter Crouch.
På måndagen hade de ingenting att komma med.
I Sky Sports visades statistik på hur de båda sittande mittfältarna (José Mourinho valde att flytta fram Cesc Fàbregas ett steg för att få bättre grepp om andrabollsspelet) hade massor av bolltouchar, men ingen i offensivt straffområde. De vet sina roller och utförde dem till perfektion.
När Bojan Krkic till slut, på tilläggstid, snuvade Matic ute vid sidlinjen var det som om Matics själv blev förvånad. Han är inte van att bli passerad.

Jag har fått frågan flera gånger senaste månaderna om Nemanja Matic är världens bästa spelare i sin position – och ja, jag tycker att han är det.
Sergio Busquets är fenomenal i Barcelona, men jag håller Matic som snäppet vassare. Jag kan inte se någon spelare som är bättre än honom som defensiv mittfältare sett till det här fotbollsåret.
Jag skulle älska att se Nemanja Matic motta priset som Player of the Year i Premier League.
Det kommer aldrig hända. Hans sort får aldrig den uppskattning de förtjänar. Och även när de får credit (som med den här texten) så är det inte tillräckligt eftersom den här typen av spelare tenderar att leverera vecka ut och vecka in.
Nemanja Matic for Player of the Year. Jag tror det när jag set det, men som sagt:
Jag skulle bli innerligt glad.

Tre slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

Swansea utnyttjade Arsenals defensiva problem
Ytterligare en tappad ledning. Ytterligare en dag då Arsène Wenger blev ifrågasatt. Arsenal förlorade mot Swansea borta och efter matchen antydde Wenger att laget får svårt att vinna titeln. Redan nu, i november. Det var inte det som var tanken när klubben lade ut stora pengar för att säkra spelare som Alexis Sanchez i somras.
Chilenaren gjorde mål igen, hans åttonde på nio starter i Premier League, och så långt såg det bra ut.
Det hade visserligen varit en jämn match. Swansea är bra, riktigt bra, och Liberty Stadium är ingen arena där du kan dominera matcher. Swansea har bytt manager ett par gånger senaste åren, men de har kvar sin possession-filosofi och i första halvlek vårdade hemmalagets mittfältare Ki Sung-yueng och Tom Carroll bollen så klokt att Arsenal ibland fick ägna sig åt att jaga (vilket de inte är vana vid).
Men problemet var inte centralt utan på vänsterkanten där Calum Chambers gång på gång snuvades av Jefferson Montero. Vi visste att ecuadorianen var snabb, men det är sällan man ser en spelare ha ett sådant speedövertag på en ytterback. Montero körde klassiska peta-sticka och Chambers fick ägna sig åt att jaga Swanseaspelarens skugga.
Modou Barrow, en annan sprinter, byttes in i andra halvlek och fick göra PL-debut. Den förre Östersundsspelaren ordnade en frispark som Gylfi Sigurdsson smekte in. Ett par minuter senare sprang Montero om Chambers – för vilken gång i ordningen? – och slog ett inlägg som Bafétimbi Gomis nickade in till 2–1. Det var ingen slump att han vann nickduellen mot Nacho Monreal, vänsterbacken som fått fylla i som mittback i brist på alternativ.

Credit till Garry Monk så klart som vann matchen med lyckade byten. Samtidigt kan vi sätta frågetecken för Arsène Wenger.
Hur kunde han låta Calum Chambers bli förnedrad gång på gång utan att åtgärda problemet? Även om han inte ville sätta in den snabbe Héctor Bellerin och offra ett tidigt byte i paus hade han kunnat tvista taktiken något. Låtit Chambers styra Montero inåt i banan på Swanseaspelarens högerfot, och samtidigt sett till att Mathieu Flamini gett extra understöd. Det är inte säkert att det hade hjälpt, men det hade ökat chanserna. Att Chambers inte klarade en mot en-spelet mot den vindsnabbe Montero var uppenbart redan efter första tjugo minuterna.
Nu blev det matchavgörande.

Di María líder av systemskiftet

Manchester United vann mot Crystal Palace med 1–0 sedan Juan Mata hoppat in och pangat in segermålet. Det var dock ingen övertygande insats. Spelet hackar fortfarande och en som dalat senaste veckorna är sommarvärvningen Angel Di María.
Ni såg säkert hur han tog Premier League med storm, öste in mål och poäng första matcherna och bjöd på mål i världsklass (som mot Leicester). Det som var allra mest uppseendeväckande var att han så fort bar Manchester United på sina axlar.
Det här var under en tid då Louis van Gaal använde en mittfältsdiamant och Di María utgick från en mer central roll. Därifrån kunde han variera mellan att styra spelet och gå ut mot kanten.
Men defensiven läckte så till mötet med West Bromwich 20 oktober hade van Gaal bytt spelsystem till ett 4-2-3-1 där Di María flyttades ut på kanten.
Sedan dess har Di Marías effektivitet minskat drastiskt. I fyra raka matcher har hans bidrag varit blygsamt. Istället för att hota med snabba bolltransporter och han blivit alltför förutsägbar på kanten. Mot Crystal Palace blev han utbytt i den 71:a minuten. Louis van Gaal försvarade argentinaren efter lördagens insats:
– Han har spelat på små ytor och han är en dribbler. Men ibland kan man inte dribbla, du måste passa bollen och Di María är inte en spelare som vill spela enkelt varje gång han får bollen. Men i det här fallet behövde vi det snarare än dribblers. Därför tappade han bollen och det var inte bra för lagets balans.

Angel Di María har spelat ytter i både Benfica och Real Madrid och i det argentinska landslaget. Men det var flytten in centralt i Carlo Ancelottis elva som gjorde att han tog steget från ”mycket bra” till ”världsklass”.
Systemskiftet till 4-2-3-1 har förbättrat Manchester Uniteds defensiv. Nollan mot Crystal Palace var lagets första sedan 14 september. Men det har missgynnat lagets bästa spelare.
Louis van Gaal har fortfarande en obalanserad trupp och Angel Di Marías dalande form är ytterligare en aspekt som holländaren behöver överväga.

Bojan visar framfötterna i Stoke
Det var en del som blev förvånade när Bojan Krkic skrev på för Stoke i somras. Vad skulle en La Masía-skolad minilirare göra i Stoke-on-Trent av alla ställen?
Nu har ju Mark Hughes visserligen lagt om spelsättet och laget spelar avsevärt mer frekvent efter marken idag jämfört med under Tony Pulis-eran. Men det fanns ändå frågetecken kring Bojan.
Efter att ha kommit fram som 17-åring och gjort tio mål i La Liga (!) säsongen 2007/08 sågs han som nästa stora stjärna i Barcelona. Jag minns hur jag vevade det här klippet om och om igen.

Till och med Ronaldinho såg häpen ut på bänken.
Men sedan stagnerade spanjoren. Efter att ha startat 14 matcher som 17-åring blev det bara sex starter som 18-åring. Efter ytterligare två trevande säsonger blev det en flytt till Roma, utlåning till Milan, nytt lån till Ajax.
Så när den nu 24-årige anfallaren värvades till Stoke i somras behövde Mark Hughes endast betala runt 1 miljon pund. Högre än så var inte marknadsvärdet för en spelare som nästan blivit bortglömd.
Lagkamraterna i Stoke har vittnat om att nyförvärvet såg ruskigt vasst ut på försäsongen, men när Bojan startade premiären mot Aston Villa (0–1) kom förväntningarna på skam.
Det blev ytterligare en start mot Leicester i september, men sedan har Bojan främst fått se matcherna från bänken.
Igår på White Hart Lane startade han sin andra raka match och då var det som om han påminde oss alla om den där potentialen som en gång var så omtalad i Katalonien.
I den sjätte minuten sprintade han ifrån Tottenhams tröga mittfält och distanssköt 1–0. Resten av matchen var han ett ständig oroskälla för hemmalaget. Alltid rörlig, ofta spelbar och finurlig.
– Vi är glada över att han äntligen får stå i centrum. Han startade otroligt bra när han kom till oss på försäsongen och kanske skenade folk iväg för tidigt för vi kände att det skulle ta lite tid att anpassa sig, säger Mark Hughes.
– Han har dragit fördel av tre-fyra månaders intensiv träning och han ser ut att vara en riktigt bra spelare igen. Vi kommer att tjäna på hans kvalitet och målskytte.

Tottenham var visserligen riktigt svagt (pratade med min far igår på Fars dag och han lät uppgiven över Spurs chanser att hävda sig denna säsong. Nu kan han inte ens skylla på Michael Dawson längre). Men Stoke demonstrerade sin bredd. Efter 26 minuter hade två försvarare, Phil Bardsley och Marc Wilson, fått lämna planen. Ändå klarade de att öka på ledningen till 2–0 och hålla ut mot Tottenham.
Mark Hughes valde att sätta Peter Crouch på bänken och istället satsa på fart framåt. Frontfyran med Bojan, Victor Moses, Mame Diouf och Jon Walters kan inte vara lätt att möta. Fyra rörliga, löpstarka spelare. Moses flög förbi Kyle Naughton, vilket tvingade denne att orsaka en frilägesutvisning.
Då fanns ändå sparkapital på filten i form av Marko Arnautovic, Stephen Ireland, Charlie Adam och Crouch.
Stoke ser gediget ut.
Kan Bojan Krkic kliva fram som joker kan det bli en riktigt rolig säsong på Britannia.

Nedräkning, del 8 – Stoke

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 9.
FA-cupen: Fjärde omgången.
Ligacupen: Kvartsfinal.

Förra säsongen innebar en revolution i Stoke. Med nyförvärv som Bojan Krkic och Mame Biram Diouf kan det här bli året då fotbollsvärlden får upp ögonen för att laget inte längre handlar om långa bollar och inkast.

Stoke var länge antitesen till possession-trenden som svepte över fotbolls-Europa. När Barcelona tiki-taka-charmade en stor del av världen fanns Stoke där i Midlands som den fula ankungen.
Laget som inte bara använde långbollar – man gjorde även inkast till ett vasst och frekvent anfallsvapen.
Den där bilden lever kvar.
När Bojan Krkic i somras skrev på för Stoke såg jag flera som raljerade på Twitter över uttalandet om att han valt Stoke för deras spelstil.
En flytt från Barcelona till Stoke borde ju innebära en kulturkrock.
Så var det också, men inte nu längre.

När Mark Hughes tog över förra sommaren och ersatte Tony Pulis gjorde han det med ett dekret om att förändra spelsättet.
Det var inte många som såg Hughes som rätt man för uppdraget, inte jag heller, men faktum är att fjolårssäsongen måste beskrivas som succé.
Stoke blev mer passningsorienterat och nådde samtidigt sin bästa placering hittills i Premier League (nia med 50 inspelade poäng).
Man behövde inte titta särskilt noga för att se att Stoke var annorlunda jämfört med under Rory Delap-åren.
Ta bara det faktum att en konstnär som Marko Arnautovic fick en plats i elvan och briljerade. Borta mot Fulham bjöd han på ett par rabonas. Inte direkt den typen av aktioner vi vant oss vid av Stokes spelare.
Ta bara målet som Stephen Ireland gjorde borta mot Swansea där laget spelade fyra-fem one touch-passningar innan mittfältaren placerade in bollen i nät. Det hade aldrig hänt för tre år sedan eftersom den första bollen garanterat hade slagits mot Peter Crouchs hjässa.

Peter Crouch vara eller icke vara i startelvan är intressant att reflektera över. Förra säsongen spelade Stoke mer bollar efter marken, men man hade fortfarande Crouch som spets.
Är det dags att ta nästa steg och avpollettera den engelske veteranen nu?
Mark Hughes har iallafall hämtat in tidigare Manchester United-anfallaren Mame Biram Diouf från Hannover. Diouf är en djupledslöpande striker som spelar på siste försvararen, inte alls den typen av targetspelare som Stoke tidigare använt sig av (Crouch, Jones, Jerome, Walters).
Och kommer Bojan Krkic att spela är anfallsmetoden knappast långa bollar. Den förre Barcelonaspelaren har stagnerat rejält i sin utveckling och jag kan inte se någon given plats i elvan ens här. På kanterna finns Arnautovic och Peter Odemwingie. Kanske även Oussama Assaidi om man lyckas lösa honom från Liverpool. I nummer tio-rollen konkurrerar han med Charlie Adam och Stephen Ireland.
I de defensiva positionerna har Glenn Whelan och Steven N’Zonzi fått sällskap av en Steve Sidwell som öste in mål för Fulham förra säsongen (7).

Försvaret har alltid varit Stokes främsta lagdel och med Asmir Begovic kvar minst ett år till finns förutsättningar för att behålla tryggheten. Robert Huth var skadad en stor del av förra säsongen och blir en förstärkning nu när han är fit. Phil Bardsley tar platsen till höger, en position där Stoke aldrig har hittat helt rätt.
Dionattan Teixeira, 22, är ett intressant nyförvärv. Mittbacken är född i Brasilien men representerar Slovakien. Efter flera försök att ta sig till England har han nu fått arbetstillstånd och ett treårskontrakt med Stoke.

Stoke må fortfarande ha dåligt rykte runt om i fotbollsvärlden, men förändring tar tid och efter ett års revolution tror jag att den nya bilden av laget kommer att sätta sig i år.
Det här är inget skogshuggargäng längre. Det här är ett skickligt lag som troligen kommer hålla till i mitten av tabellen.

Tänkbar startelva:
Begovic – Bardsley, Shawcross, Huth, Pieters – N’Zonzi, Whelan – Odemwingie, Adam, Arnautovic – Diouf.

In: Bojan Krkic (Barcelona, £3m), Dionatan Teixeira (Banska Bystrica, Undisclosed), Mame Biram Diouf (Hannover 96), Phil Bardsley (Sunderland), Steve Sidwell (Fulham).
Out: Michael Kightly (Burnley, Undisclosed), Jordan Keane (Alfreton Town), Ed Sanders (Sheffield Wednesday), Karim Rossi (Hull City).
Released: Juan Agudelo, Lucas Dawson, Matthew Etherington, Kevin Gomez-Nieto, Ben Heneghan, Jordan Richardson. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Asmir Begovic.
Håll ögonen på: Marko Arnautovic.

Floppoffensiven kan kosta Norwich kontraktet

av Kalle Karlsson

Segern mot Tottenham lyfte Norwich från bottenträsket.
Efter en poäng på två möten med bottenkollegor är laget indraget i streckstriden igen.
Lördagens match mot Stoke City var ännu ett tecken på att laget gått bakåt.

Det blev 1–1 på Carrow Road i lördagens 16-match. Det var inget skönspel, knappt något att skriva hem om.
I kort form: Bradley Johnson nickade in 1–0 på Robert Snodgrass inlägg. John Guidetti hoppade in för Stoke med halvtimmen kvar och ordnade en straff när han föll i duell med Sébastien Bassong (aningen billig, tycker jag). Jon Walters lade in straffen. Kort därefter fick han rött kort efter en ful stämpling på Alexander Tettey. Så Guidetti fick snällt lämna planen när Mark Hughes försökte stänga till butiken och rädda en poäng. Roligare än så blev det inte.
Trots spel mot tio man sista 17 minuterna lyckades inte Norwich skapa något av värde. Det var helt i linje med hur det har sett ut för Chris Hughtons lag den här säsongen. Offensivt är de pinsamt svaga.

Det talas ofta och brett om Chelseas och deras brist på anfallare som levererar. Norwich lider av samma problem. Fast ännu värre.
Deras anfallsbesättning har gjort sammanlagt sex ligamål den här säsongen:
> Gary Hooper var i ett stim före jul. Han står kvar på fem fullträffar på 24 matcher (varav 19 från start).
> Ricky van Wolfswinkel har gjort ett mål, i premiären, på 19 matcher (varav 12 från start).
> Johan Elmander har gjort noll mål på 22 matcher (varav 11 från start).
> Luciano Becchio har gjort noll mål på 4 matcher (varav 0 från start).
Sex mål av fyra strikers efter 29 omgångar. Och detta av en kvartett som samtliga köpts in av Chris Hughton. Det stärker knappast tränarens position i klubben.

Ricky van Wolfswinkel är den största floppen. Det var flera som lanserade anfallaren som ett fynd och undrade varför han inte fanns med när jag gissade säsongens främsta värvningar. Men Ricky van Wolfswinkel har aldrig hittat rätt i Norwich. Jag minns att jag noterade det från premiärmatchen då han svarade för ett fint kvitteringsmål på nick: van Wolfswinkel är extremt anonym i spelet. I den matchen svarade han bara för åtta passningar (!) på 90 minuter.
Med tiden har vi kunnat ana varför han inte är mer involverad. Hans allroundspel är för dåligt. Hans one-touch-spel är förvånansvärt svagt.
Mot Stoke slog han 16 passningar (varav en var avsparken). Jämför det med Peter Crouch, en ren targetspelare, som slog 35 passningar.
Ricky van Wolfswinkel, som köptes för 8,5 miljoner pund från Sporting, har alltså kostat 8,5 miljoner pund per ligamål. Och han bidrar inte märkbart med något annat i spelet (till skillnad från Johan Elmander som åtminstone drar isär försvaren med sina djupledslöpningar och sliter i presspelet).

Chris Hughton har onekligen svårt att få till offensiven. Norwich har gjort 22 mål i ligan. Senast laget gjorde mer än ett mål i en match var den 7 december borta mot West Bromwich.
I lördags spelade Wes Hoolahan från start i nummer tio-rollen och det är åtminstone något positivt. Hoolahan, som flirtade med Aston Villa i januarifönstret, är en av få hos ”kanariefåglarna” som har kreativitet och idéer på sista tredjedelen. En frontfyra med Nathan Redmond till vänster, Hoolahan centralt, Robert Snodgrass till höger och Gary Hooper borde kunna göra mål. Då har man både snabbhet (Redmond), kreativitet (Hoolahan), en inläggsfot (Snodgrass) och en boxspelare (Hooper). I Hoopers ställe kan Johan Elmander användas som targetplayer/löpare för att skapa utrymme.

Problemet nu är att förra årets säkra defensiv inte är lika pålitlig längre. Sébastien Bassong har gjort förvånansvärt många misstag senaste tiden och den orsakade straffen i lördags var ett av dem. Joseph Yobo ger inte samma stabilitet som Michael Turner.
Norwich avslutar Premier League på tuffast tänkbara vis. I de fyra sista matcherna väntar Liverpool (h), Manchester United (b), Chelsea (b), Arsenal (h). Visst finns möjligheten att ett par av dessa lag är ”klara” och inte har så mycket att spela för, men känslan är Norwich behöver plocka poäng i de kommande matcherna. Och det kommer att bl tufft nog med Southampton (b), Sunderland (h) och Swansea (b) närmast.
Norwich, som är den enda klubben av de sju sämsta placerade som behållit sin tränare, gör bäst i att börja plocka poäng.
Och det är dags att ligans mest ineffektiva anfallskvartett börjar leverera.

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB