Arkiv för kategori West Ham United

- Sida 1 av 4

Analys: Så försökte Bilic att tämja Man City

av Kalle Karlsson

Manchester City fortsätter att skörda segrar i Premier League.
Motståndarna fortsätter att klura ut hur de ska neutralisera Pep Guardiolas gäng.

West Ham var en av förra säsongens mest positiva överraskningar och säkrade en kvalbiljett till Europa League.
Den här säsongen har startat med 1–2-förlust i premiären borta mot Chelsea efter sent mål av Diego Costa och sedan en 1–0-vinst mot Bournemouth hemma på nya Olympiastadion.
Slaven Bilic har ett flexibelt lag och en trupp som är van vid att han ändrar uppställningar. Efter att ha formerat ett 4-3-3 i premiären mot Chelsea med Michail Antonio som högerback valde han 4-2-3-1 mot Bournemouth.
Men på söndagen väntade Pep Guardiola som tagit med sin taktik med ”indragna ytterbackar” till Premier League.
Slaven Bilics motdrag? Fembackslinje och mer markeringsinriktat spel från sina ”yttre mittbackar”.

Varför fembackslinje? Jo, det är ett effektivt sätt att med hjälp av ”bredare ytterbackar” komma åt Citys yttrar som står brett. Dessutom får man tre mittfältare centralt för att hantera när Manchester City överbelastar den ytan. Med 5-3-2 (som ibland såg ut som ett 5-4-1) blir det nästan ett man-man-spel från West Hams sida.

City-WestHam1Med West Hams 5-3-2-uppställning blev det nästan man-man-spel i defensiven.

City-WestHam2De ”yttre mittbackarna”, James Collins och Angelo Obonna (vid pilen ovan) hade i uppdrag att kliva fram på Kevin De Bruyne och David Silva i ytan mellan mittfält och backlinje. Ibland lyckades det, ibland inte.

City-WestHam1Notera matchklockan här som står på 13:54.

City-WestHam3Bara 20 sekunder senare… När Manchester City inte fick de numerära överlägena man ville ha centralt så återgick man bara till grundidén om att flytta ned Fernandinho i backlinjen och gå brett med sina ytterbackar Gaël Clichy och Pablo Zabaleta (inringade på bilden). På detta sätt har Pep Guardiola en lösning på de flesta tänkbara scenarion.

Om taktiken var effektiv? Ja, möjligen för att få struktur och en bra ansvarsfördelning (i teorin åtminstone). Men som alltid när man möter bra spelare är det svårt att lämnas i en mot en-lägen. Rätt vad det är har David Silva skapat sig själv tid och utrymme och så har någon annan stuckit i väg i djupet och så ligger bollen i nät några sekunder senare. Det skedde vid 1–0-målet där City verkligen rullade upp West Hams försvar.
I andra halvlek hittade West Ham bättre omställningsytor och då hotade man vid ett par tillfällen. Närmare än Michail Antonios reducering till 1–2 kom man dock inte. Raheem Sterling petade in 3–1 på ett retfullt läckert sätt och säkrade tredje raka segern för Manchester City.

Slutsats
Fembackslinje var ett logiskt sätt att hantera Citys taktik på. Efter landslagsuppehållet blir det oerhört intressant att se hur José Mourinho tänker neutralisera Manchester City.

Nedräkning, del 2 – West Ham United

av Kalle Karlsson

För ett och ett halvt år sedan gnällde fansen över Sam Allardyces fotboll och det fanns en gnagande oro över om klubben skulle ha Premier League-status när man tog klivet in på den nya Olympiastadion. Nu är känslan är West Ham-land helt annorlunda.

Slaven Bilic kom in som en frisk fläkt och ruskade liv i en klubb som förlorat sin styrning och identitet. Med charmerande nyförvärv som Dimitri Payet och Manuel Lanzini inledde de säsongen med den minnesvärda vinsten mot Arsenal och sedan gick det av bara farten.
Det blev till slut en sjundeplats, före bland andra Liverpool och Chelsea och debutåret för Bilic kan inte beskrivas på annat sätt än succé.
Nu har West Ham flyttat in i sitt nya hem för det kommande seklet (läs mer i århundradets bästa arenadeal) och buzzen kring klubben känns i hela östra London.
Nu är det inte längre tal om att spela Big Sam-fotboll för att rädda kontraktet. Nu talas det på allvar om att hota om de mest attraktiva Europa-platserna. Kan Leicester borde West Ham kunna.
Truppen har förstärkts med Sofiane Feghouli och senaste dagarna André Ayew så konkurrensen på ytterplatser kommer att vara benhård. Inte ens förra årets succéspelare Michail Antonio är säker på en tröja i elvan (skador kommer innebära att alla får sina matcher ändå).
West Hams chans till att skrälla handlar mycket om de kan locka en striker av toppklass.

Just det sista är det jag saknar i dagens West Ham. De har en stabil backlinje, de har sitt fysiska mittfält där spelare som Mark Noble och Cheikhou Kouyaté fortfarande är gravt underskattade, de har sin Dimitri Payet kvar vilket betyder x antal mål på hörnor och frisparkar.
Skulle de även få in en målgaranti längst fram som är mindre skadebenägen än Andy Carroll ser det riktigt vasst ut.

Tänkbar startelva:
Adrián – Antonio, Reid, Obonna, Cresswell – Noble, Kouyaté – Ayew, Lanzini, Payet – Carroll.
Nyckelspelare: Dimitri Payet.
Håll ögonen på: Sofiane Feghouli.

Nyförvärv:
André Ayew – Swansea, £20.5m
Manuel Lanzini – Al Jazira Club, £9.4m
Arthur Masuaku – Olympiakos, £6m
Toni Martinez – Valencia, £2.25m
Havard Nordtveit – Borussia Monchengladbach, free
Sofiane Feghouli – Valencia, free
Gökhan Töre, Besiktas, loan
Domingos Quina – Chelsea, free
Ashley Fletcher – Manchester United, free

Förluster:
James Tomkins – Crystal Palace, £10m
Stephen Hendrie – Blackburn, loan
Elliott Lee – Barnsley, free
Jordan Brown – Hannover, free
George Dobson – Walsall, loan
Kyle Knoyle – Wigan, loan
Joey O’Brien – released
Nathan Mavila – released
Leo Chambers – released
Amos Nasha – released
Josh Cullen – Bradford, loan
Josh Pask – Gillingham, loan
Lewis Page – Coventry, loan

Genomgång: Topp 4-racet lag för lag

av Kalle Karlsson

Slaget om topp fyra-placeringarna är tuffare än på många år. Fem lag är på allvar inblandade – här tittar vi närmare på respektive klubbs förutsättningar.

3) Manchester City, 60 poäng +28

Återstående program: 2
Newcastle (b), Stoke (h), Southampton (b), Arsenal (h), Swansea (b).
Kommentar: Tre bortamatcher och dessutom Arsenal på hemmaplan.

Skadeläget: 2
Bacary Sagna, Samir Nasri, Gaël Clichy, David Silva, Raheem Sterling, Vincent Kompany.
Kommentar: Har dragits med en lång skadelista, men nu kan Raheem Sterling och Vincent Kompany vara nära comeback.

Formen: 3
Kommentar: City sviktade rejält i februari, men nu har man fem raka utan förlust och i returen mot Paris SG och mot Chelsea visade laget att man har fått en trygghet i defensiven.

Formen hos nyckelspelare: 5
Kommentar: Sergio Agüero satte tre mål senast mot Chelsea på Stamford Bridge. När argentinaren är bra är City ofta svårstoppat.

TOTALT: 12/20.

4) Arsenal, 60 poäng +22

Återstående program: 3
West Bromwich (h), Sunderland (b), Norwich (h), Manchester City (b), Aston Villa (h).
Kommentar: Tacksamt spelschema med ett undantag: Arsenal ska åka till Etihad och möta Manchester City. Den matchen ser ut att kunna bli avgörande för om laget säkrar Champions League-spel, måste kvala eller hamnar helt utanför.

Skadeläget: 4
Santi Cazorla, Alex Oxlade-Chamberlain.
Kommentar: Santi Cazorla har varit saknad under vintern och våren medan Alex OC inte får ses som ordinarie. Skadeläget är bättre nu är någon gång tidigare under säsongen.

Formen: 1
Kommentar: Arsenals form sedan mitten av februari har varit katastrofal. Senast blev det bara 1–1 hemma mot Crystal Palace.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Mesut Özil var bländande i höstas, men har inte klarat att prestera på samma höga nivå under våren.

TOTALT: 10/20.

5) Manchester United 56 poäng +10

Återstående program: 3
Crystal Palace (h), Leicester (h), Norwich (b), West Ham (b), Bournemouth (h).
Kommentar: Svårslagna Leicester, som bara förlorat tre ligamatcher på hela säsongen, och West Ham på bortaplan är de tuffaste uppgifterna. Överkomligt, speciellt om West Ham inte har något att spela för i den fajten.

Skadeläget: 3
Ander Herrera, Bastian Schweinsteiger, Adnan Januzaj, Luke Shaw.
Kommentar: Ander Herrera och Adnan Januzaj kan vara tillbaka till helgen och då har Uniteds skadelista till slut lättat något.

Formen: 2
Kommentar: Fyra segrar på de fem senaste matcherna, men innan dess hade laget fyra matcher utan seger. Louis van Gaals gäng har inte kunnat leverera över tid denna säsong. Så fort ett hopp har väckts hos fansen har det släckts lika fort med en ny plattmatch.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Anthony Martial har varit Uniteds klart bästa offensiva spelare under säsongen och är den som skapar överlägset flest chanser.

TOTALT: 12/20.

6) West Ham, 53 poäng +12

Återstående program: 3
Watford (h), West Bromwich (b), Swansea (h), Manchester United (h), Stoke (b).
Kommentar: Först tre möten med lag som inte har något att spela för innan man tar emot Manchester United hemma.

Skadeläget: 5
Diafra Sakho, Carl Jenkinson.
Kommentar: Sakho kan vara tillbaka till helgen och då är West Ham i stort sett skadefritt.

Formen: 2
Kommentar: West Ham har inte vunnit en match sedan 5 mars då man bortabesegrade Everton. Slaven Bilics lag har haft en rad tuffa matcher och man förblir svårslaget, fem kryss på de sex senaste.

Formen hos nyckelspelare: 4
Kommentar: Dimitri Payet har burit West Hams offensiv på sina axlar, framför allt från fasta situationer. Fram till för ett par veckor sedan var Payets form grym, men han var anonym mot Leicester i söndags.

TOTALT: 13/20

8) Liverpool, 51 poäng +9 (en match mindre spelad)

Återstående program: 4
Everton (h), Newcastle (h), Swansea (b), Watford (h), Chelsea (h), West Bromwich (b).
Kommentar: En match till good på övriga toppkonkurrenter och chansen finns att minska avståndet till sex poäng vid seger mot Everton. Rätt tacksamt schema, bara två bortamatcher och ett omotiverat Chelsea känns inte som en överdrivet svår uppgift i näst sista omgången.

Skadeläget: 2
Emre Can, Jordan Henderson, Kolo Touré, Christian Benteke, Danny Ings, Joe Gomez.
Kommentar: Kaptenen Jordan Henderson är det tyngsta avbräcket. Annars har Liverpool klarat sig rätt bra senaste veckorna.

Formen: 4
Liverpool har bara förlorat en enda match sedan förlusten i FA-cupen mot West Ham 9 februari. Tre raka segrar och avancemanget mot Dortmund i Europa League understryker att Jürgen Klopps gäng är på rätt väg.

Formen hos nyckelspelare: 2
Kommentar: Det går förstås att diskutera vem som är Liverpools nyckelspelare, men jag anser att laget står och faller med målvakten Simon Mignolet eftersom man inte har något större problem att producera framåt. Defensiven är dock fortfarande ett frågetecken.

TOTALT: 12/20.

Fotnot: Leicester och Tottenham kan teoretiskt bli indraget i kampen om Champions League-platserna, men jag har räknat bort dem i den här analysen. Samma sak gäller för sjuan Southampton.

Plötsligt gick domsluten emot Leicester…

av Kalle Karlsson

Plötsligt gick domsluten emot Leicester.
Jamie Vardy blev utvisad för filmning (!) West Ham tog ledningen med 2–1 och marken under King Power Stadium började skaka.
Men Leicester reste sig igen.

Här har i princip allt gått med Leicester. Varenda boll har studsat deras väg. I princip varenda domslut har gått deras väg.
Så kommer dagen då nyckelsituationerna går emot dem.
Allt hade gått planenligt.
På förhand hade mötet med West Ham målats upp som en nyckelmatch. ”Hammers”, som utmanar om en topp fyra-placering, är säsongens näst största skrällag.
Men nu kom de till spel utan sitt främsta anfallsvapen. Managern Slaven Bilic valde nämligen att bänka Andy Carroll, förra helgens tremålsskytt, och starta med Emmanuel Emenike.
Kanske tänkte Bilic att inlägg ändå inte var något effektivt anfallsvapen mot firma Robert Huth/Wes Morgan?

Det gick planenligt i första halvlek också. I matchens inledning nickade Cheikhou Kouyaté via Kasper Schmeichels fingertoppar i insidan av stolpen, vidare till den andra stolpens insida… och ut.
Det var ett sånt mål som hade kunnat skaka Leicester. De är ju vana vid att ta ledningen och därifrån kunna fullfölja sin matchplan som bygger på kontringsspel.
Men det blev inte mål och istället kunde Jamie Vardy en perfekt kontring och dunka in 1–0 med vänsterfoten i den 18:e minuten.
Fram till den 56:e minuten hade i princip varenda boll och vartenda domslut gått Leicesters väg senaste månaderna.
Men så kom domsluten som förändrade allt.

Jamie Vardy sprang i en löpduell med Angelo Ogbonna, spelarna hakade i varandra och efter en sekunds tvekan dömde Jonathan Moss… gult kort för filmning.
Det var hårt dömt. Det var en svårdömd situation, det korrekta hade nog varit att inte blåsa alls, vare sig straff eller filmning.
Nu blev Leicester decimerat tio man. Claudio Ranieri bytte in Leonardo Ulloa och gick över på 4-4-1.
Leicester hade bra kontroll på West Hams tafatta anfallsförsök, men så pekade Jonathan Moss plötsligt på straffpunkten. Domaren hade blundat för Robert Huths ständiga brottningsmatcher i eget straffområde, men nu plötsligt beivrade han när Winston Reid blev upphackad i en hörnduell med Wes Morgan.
Andy Carroll slog in straffen stensäkert och nu kändes det som att Leicester gick på knäna.

Med fyra minuter kvar av ordinarie tid hamnade ett långt inlägg i bortre ytan hos vänsterbacken Aaron Cresswell. Denne svingade sin magiska vänster och bollen flög i en båge in i Kasper Schmeichels bortre kryss.
Leicester kunde släppa in mål. Leicester kunde förlora.
Eller? Med tjugo sekunder kvar av tilläggstiden sprang Jeffrey Schlupp ihop med Andy Carroll och Jonathan Moss pekade på straffpunkten.

Man ska passa sig för att överanalysera saker. Jag trodde Leicester skulle kapitulera när Danny Welbeck nickade in 2–1 för Arsenal i slutsekunderna på Emirates. Den gången svarade Leicester genom att vinna sex av sju matcher.
Nu behåller de sin förlustfria svit och det borde betyda mycket mentalt.
Men under den här tiden har de kunnat spela samma startelva i match efter match. Nu kommer de att få möta Swansea hemma nästa helg utan Jamie Vardy. Leicester kan förstås vinna ändå, men det är ingen tvekan om att de blir ett annat lag utan det djupledshot som Vardy erbjuder.
Sedan väntar tuffa matcher mot Manchester United (borta), Everton (hemma) och Chelsea (borta).
Det kanske inte är avgjort ändå?

”Homer Simpson” väcker gamla minnen till liv

av Kalle Karlsson

Det har varit en så oförutsägbar säsong att det knappast går att utesluta någonting.
Men att ”Homer Simpson” skulle få inflytande i titelstriden – och i jakten om fjärdeplatsen – det var otippat.
Det här har ju varit året då Leicester har överträffat alla möjliga förväntningar och sett till att i princip alla så kallade experttippare går runt med dumstrut på huvudet (undertecknad inkluderad).
Men inte bara det. Ta det faktum att Tottenham skuggat i täten och i nuläget känns som den hetaste titelkandidaten från London.
Då har andra fantastiska bedrifter fått stå i skuggan.
Som West Ham Uniteds exempelvis.

På onsdagskvällen gick de in i ett derby mot Tottenham hemma på Upton Park och det är sällan, snarare aldrig, som det här mötet har handlat om titelstrid och CL-jakt.
Men den här säsongen är inte som andra säsonger.
Mighty West Ham har smugit med hela säsongen, gått under radarn. När allt ljus har fallit på Leicester (av förklarliga skäl), Crystal Palace (i höstas) och på senare tid Tottenham, har West Ham kunnat utmana i det tysta.

Segerhjälte på onsdagskvällen blev spelaren de kallar ”Homer Simpson”.
Michail Antonio nickade in 1–0 i inledningen av matchen och ett Tottenham där Mauricio Pochettino roterat i elvan förmådde inte att få hål på ett kompakt, frenetiskt kämpande hemmalag. Det var fjärde raka hemmamatchen som Antonio hittade rätt.
Det är en spelartyp som väcker gamla nostalgiska minnen till liv. Att se Michael Antonio spela är som att åka tidsmaskin. Hans sort är utdöende i en tid när spansk fotboll varit på tapeten och klubbarna scoutar världen runt för att hitta sin egen David Silva.
Men för varje Silva behövs en Michail Antonio. Han är en bulldozer. Engelsmannen, som kämpat sig upp genom de lägre divisionerna, är tekniskt begränsad. Hans begåvning är inte en bråkdel av Juan Matas eller Coutinhos. Men han brinner. Han springer. Han kämpar. Han bufflar. Och han gör mål.
Michail Antonio är den där spelartypen som är smart nog att veta vad han klarar av. Han är medveten om att han inte har kvaliteterna för att göra det svåra så istället gör han det enkla, det som inte alltid är så enkelt.
Antonio har en förmåga att dyka upp på rätt plats vid rätt tillfälle. När Antonio satte första fullträffen i Premier League fick han liggandes (!) ett skott i huvudet, vilket gjorde att bollen studsade in i mål. Det var ett mål signifikativt för Michail Antonios spelstil. Det är inte alltid vackert. Men det har blivit vägvinnande och hans roll passar fint i ett rakt, fysiskt West Ham.
Första målet kom 28 december. Några dagar senare blev det en ny nätkänning hemma mot Liverpool. Sedan dess har Michail Antonio varit ordinarie.
Och bara det är en häftig story.

När Michail Antonio, 25, värvades till West Ham var det inte så många som höjde på ögonbrynen. Även om han hade en stark säsong i Nottingham Forest i bagaget handlade snacket om Dimitri Payet. Och under hösten gjorde han inga avtryck alls. De enda rubrikerna han skapade var när en supporter tweetade en bild på Antonio med tillägget ”trying to raise awareness for my mate who went missing in Manchester a few weeks ago”. West Ham-ägaren David Gold rewteetade, vilket skapade lite rabalder (han hävdade senare att han inte förstod att det var Antonio på bilden).
Michail Antonio skrattade åt raljerandet.
– Jag såg det som ett skämt. Jag är ”laid-back” och tar det inte personligt. Om jag ska vara ärlig så var jag en saknad person första tre månaderna. Jag kan absolut förstå det roliga – det är en del av livet och fotbollen. Man kan inte ta bort skojandet från fotbollen för utan det vore det inte detsamma.

Michail Antonio bjuder sannerligen på sig själv. Igår när han firade sitt mål dansade han som Carlton i ”Fresh Prince of Bel Air”. Vid målet helgen firade han det genom att lägga sig i gräset och snurra runt. Han imiterade ingen mindre än Homer Simpson, vilket han nu kallas i vissa kretsar. Men West Ham-tränaren Slaven Bilic var snabb med att tona ned jämförelsen.
– Jag är ett stort fan av ”The Simpsons” och jag såg hans firande. Men att se honom kopplas ihop med Homer Simpson… de har inget gemensamt! Homer är lat. Michael är en arbetshäst, sa Bilic i veckan.

***
Slaven Bilic är värd ett kapitel för sig.
Hans West Ham har en sanslös förmåga att knäcka topplagen. Efter nyår har han även hittat receptet att slå lagen på undre halvan.
Idag mönstrade han ett 5-4-1 med Ogbonna, Collins och Kouyaté som defensiv mur framför Adrián. Michail Antonio och Aaron Cresswell spelades som wing-backs och West Ham var klart bättre hela första halvlek.
När James Collins klev av med skada hade det kunnat skapa oro, men då kom nu 17-årige Reece Oxford (ni minns säkert succémannen från premiären mot Arsenal) in i mittförsvaret och klarade det med den äran.
Slaven Bilic startade en 16-årig Oxford i premiären. Han har sannerligen ”balls”.
Och han har en aura som är unik. När Bilic skickade in Diafra Sakho i slutminuterna – senegalesens första match sedan november – gav han anfallaren en varm kram och en puss på kinden. Han har onekligen skapat band till sina spelare.
Det kan bära hela vägen till Champions League.
Det vore en så stor skräll att det skulle klassas som en av de största i Premier Leagues snart 25-åriga historia.
Och då är det ändå inte den största den här säsongen.

Done deals, 31 jan-1 feb

av Kalle Karlsson

Här tittar vi närmare på de spelaraffärer som gjordes sista två dygnen före transferstoppet.

Gianelli Imbula, från Porto till Stoke
Pris: 18,3 miljoner pund.
Kommentar: Imbula var en av franska ligans hetaste spelare för ett par år sedan. Hans aktier har dalat efter den misslyckades sejouren i Porto, men det här är en spelare som har egenskaper att bli en toppmittfältare.
Betydelse för laget: Jag anser att Stoke har saknat en dynamisk mittfältare sedan Steven N’Zonzi lämnade för Sevilla. Imbula kan bli den som fyller ut kostymen efter N’Zonzi – och då har laget blivit avsevärt starkare då centrala mittfältet i nuläget är akilleshälen.
Tänkbar startelva med Gianelli Imbula:
Butland – Johnson, Shawcross, Wollscheid, Pieters – Whelan, Imbula – Shaqiri, Afellay, Arnautovic – Bojan.
Värvningsbetyg: 4/5.

Seydou Doumbia, från Roma till Newcastle
Pris: Lån.
Kommentar: Seydou Doumbia köptes till Roma för ett år sedan för 130 miljoner kronor, men lyckades inte i Serie A. Det blev utlåning tillbaka till CSKA Moskva innan han nu ansluter på lån till Newcastle. Anfallarens 66 mål på 108 ligamatcher för CSKA var det som gjorde att Newcastle slog till.
Betydelse för laget: Newcastle har lidit stort av bristen på en pålitlig målgörare. Kan Doumbia bli den nya Loïc Rémy? Det är förhoppningen på Tyneside.
Tänkbar startelva med Seydou Doumbia:
Elliot – Janmaat, Coloccini, Mbemba, Dummett – Sissoko, Shelvey, Toité, Wijnaldum – Pérez, Doumbia.

Leroy Fer, från QPR till Swansea
Pris: Lån.
Kommentar: Fer kom till Queens Park Rangers och visade att han hade odiskutabla kvaliteter före sin skada. Har inte riktigt hämtat sig efter det och känns som ett osäkert kort inför Premier League-comebacken.
Betydelse för laget: Swanseas form har varit stigande och mittfältet har fungerat förvånansvärt fint plötsligt. Efter Jonjo Shelveys flytt fanns det dock plats för en ny mittfältare och den luckan fylls nu av Leroy Fer.
Tänkbar startelva med Leroy Fer:
Fabianski – Rangel, Williams, Fernandez, Taylor – Ki, Britton, Fer – Ayew, Sigurdsson, Routledge.

Emmanuel Emenike, från Fenerbahçe till West Ham
Pris: Lån.
Kommentar: Emenike har haft en minst sagt brokig karriär där övergången till Spartak Moskva efter misstänkta muthärvan var särskilt uppmärksammad. En snabb, rivig anfallare som har haft förmågan att peta in en del bollar.
Betydelse för laget: West Ham har Diafra Sakho på skadelistan och Andy Carroll har missat närmare en månads spel så visst behövdes det ny kraft i anfallet. Emenike kommer förmodligen inte vara startspelare med Enner Valencias form, men han kan göra viktiga minuter som inhoppare.
Tänkbar startelva med Emmanuel Emenike:
Adrián – Tomkins, Reid, Ogbonna, Cresswell – Noble, Song, Kouyaté – Payet, Emenike, Moses.

Övriga affärer:
Florian Thauvin, från Newcastle till Marseille (lån)
Eder, från Swansea till Lille (lån)
Mathieu Debuchy, från Arsenal till Bordeaux (lån)
Yaya Sanogo, från Arsenal till Charlton (lån)
Steven Fletcher, från Sunderland till Marseille (lån)
Ritchie De Laet, från Leicester till Middlesbrough (lån)
Jordi Gomez, från Sunderland till Blackburn (lån)
Patrick Roberts, från Manchester City till Celtic (lån)
Yohan Benalouane, från Leicester till Fiorentina (lån)
Marco van Ginkel, från Chelsea till PSV Eindhoven (lån)

Done deals, 20–28 jan

av Kalle Karlsson

Här tittar vi närmare på några spelaraffärer senaste veckan.

Lamine Koné, från Lorient till Sunderland
Pris: 5 miljoner pund.
Kommentar: Den reslige mittbacken är fostrad i Châteauroux och kom till Lorient 2010. En fysisk spelare som ger tyngd i eget straffområde.
Betydelse för laget: Sunderland har haft enorma bekymmer i försvaret senaste åren och köpet i somras av Younes Kaboul och Sebastián Coates har inte förändrat det. Koné är inget säkert kort, men har åtminstone en respektingivande fysik.
Tänkbar startelva med Lamine Koné:
Mannone – Jones, Koné, O’Shea, van Anholt – Johnson, Cattermole, M’Vila, Borini – Lens – Defoe.
Värvningsbetyg: 2/5.

Andros Townsend, från Tottenham till Newcastle
Pris: Ca 12 miljoner pund.
Kommentar: Townsend var het för ett par år sedan, men har stagnerat och varit långt från en startplats i Tottenham. Här bör han rimligen få en plattform att utvecklas i, en klubb som är i behov av unga, utvecklingsbara engelsmän. Det som talar emot Townsend är att hans spelintelligens aldrig har imponerat. Mognar han nu?
Betydelse för laget: Newcastle behöver det mesta, men det man framför allt behöver är engelska spelare. De behöver hitta tillbaka till en kärna av inhemska spelare och förhoppningsvis får Townsend ett lyft. Då kan han bli en nyttig förstärkning för ”Magpies”.
Tänkbar startelva med Andros Townsend:
Elliot – Janmaat, Coloccini, Mbemba, Dummett – Townsend, Shelvey, Tioté, Wijnaldum – Saivet, Pérez.
Värvningsbetyg: 1/5.

Emmanuel Adebayor, klubblös till Crystal Palace
Pris: Ingen övergångssumma.
Kommentar: Emmanuel Adebayor har varit klubblös sedan Tottenham och han bröt kontraktet i september. Nu tar han ny sats i med sitt tredje klubbyte på fyra år. Adebayor har en tendens att börja bra i sina klubbar så Crystal Palace får hoppas att historien återupprepar sig.
Betydelse för laget: Få lag i Premier League-historien har spelat lika vass offensiv fotboll – utan att ha en striker av klass. Det var uppenbart i somras att Palace var en bra anfallare från att etablera sig på topp åtta och det har visat sig i ligan att varken Connor Wickham, Dwight Gayle eller Marouane Chamakh är tillräckligt bra.
Tänkbar startelvan med Emmanuel Adebayor:
Hennessey – Ward, Dann, Hangeland, Souaré – Cabaye, McArthur – Zaha, Puncheon, Bolasie – Adebayor.
Värvningsbetyg: 3/5.

Daniel Amartey, från FC Köpenhamn till Leicester City
Pris: Ca 8 miljoner pund.
Kommentar: Den tidigare Djurgården-spelaren har till slut fått en flytt till en stor liga. Den har han förtjänat, Amartey har stor potential och det ska bli spännande att se hur han kan klara Premier League.
Betydelse för laget: Leicester har haft sanslös träffsäkerhet på transfermarknanden senaste åren. Har de sett något hos Amartey så är det goda nyheter för 21-åringen från Ghana. Leicester har behov av att bredda truppen på mittbackssidan och på defensivt mittfält så Amartey – som kan spela i båda positionerna – har stora chanser att få minuter som inhoppare.
Tänkbar startelvan med Daniel Amartey:
Schmeichel – Simpson, Huth, Morgan, Fuchs – Mahrez, Kanté, Amartey, Albrighton – Vardy, Okazaki.

Sam Byram, från Leeds till West Ham:
Pris: ca 4 miljoner pund.
Kommentar: Ytterbacken Sam Byram har varit en av de största löftena i Championship. Nu valde han West Ham framför Everton, kanske för att han inte ville konkurrera med Séamus Coleman i Everton, men också enligt egen utsago för att han ville ha Slaven Bilic som tränare. Med Carl Jenkinsons skada fick Byram hoppa in direkt mot Manchester City och övertygade.
Betydelse för laget: West Ham behöver en högerback då man ofta spelat mittförsvararen James Tomkins på kanten. En värvning både för nutid och framtid.
Tänkbar startelva med Sam Byram:
Adrián – Byram, Reid, Ogbonna, Cresswell – Song, Kouyaté, Noble – Payet, Valencia, Moses.
Värvningsbetyg: 3/5.

Övriga affärer:
Mauro Zarate, från West Ham till Fiorentina
Papy Djilobodji, från Chelsea till Werder Bremen
Anders Lindegaard, från West Bromwich till Preston (lån)
Victor Valdés, från Manchester United till Standard Liège (lån)
Steve Sidwell, från Stoke till Brighton (lån)
Shane Ferguson, från Newcastle till Millwall
Ramires, från Chelsea till Jiangsu Suning
Gerhard Tremmel, från Swansea till Werder Bremen (lån)
Sebastián Coates, från Sunderland till Sporting Lissabon (lån)
Giedrius Arlauskis, från Watford till Espanyol (lån)
Marius Adamonis, från FK Atlantas till Bournemouth (lån)

Klopps Liverpool har kört fast

av Kalle Karlsson

Individuella misstag bakåt. Ett anfallsspel som inte fungerar. Jürgen Klopps Liverpool har kört fast.

Det blev ingen god start på det nya året för Liverpool. Efter två raka 1–0-vinster kom en nyårssmäll på Upton Park där West Ham vann med 2–0.
West Ham är bra. De har slagit Manchester City, Chelsea och Arsenal. Nu har de fällt Liverpool både hemma och borta. Det är inte fy skam att förlora på den här arenan och nu när Slaven Bilic börjar få tillbaka skadade spelare (Dimitri Payet gjorde comeback idag med ett inhopp) kan de ta fart uppåt igen.
Men sättet Liverpool förlorade på idag var inte acceptabelt.

När Jürgen Klopp ledde laget i de första matcherna fanns det ett embryo till något som kunde bli riktigt bra. Intensiteten som kännetecknat Klopps Dortmund fanns där. Presspelet och antalet löpmeter var bättre än tidigare.
Det som är oroväckande är att det karaktärsdraget har inte alls synts till senaste veckorna. Idag mot West Ham fanns ingen återerövning, ingen counter-pressing.
Det som borde känneteckna ett Jürgen Klopp-lag kännetecknar inte Liverpool av idag.
Tog energin slut så fort? Eller är det bara det tuffa julprogrammet som sätter sina spår?
Hela klart är att Liverpool har mycket att jobba på.

Försvaret bjuder på alldeles för mycket. Nathianiel Clyne, som varit stabil första halvan av säsongen, började matchen idag med att slå åtta passningar varav ingen (!) nådde rätt adress. Sedan missade han markeringen på Michail Antonio som nickade in 1–0. Att försvaret behöver förstärkningar är ingen nyhet, det har varit ett faktum senaste åren.
I offensiven har Liverpool investerat över en halv miljard kronor på Christian Benteke och Roberto Firmino. Ingen av dem har hittat rätt i sin nya klubb. Benteke kom till spel idag med mål i två raka matcher, men spelmässigt synkroniserar han inte med lagkamraterna. Idag kom han inte till alls. James Collins hade den store belgaren i sin bakficka matchen igenom. Coutinho är långt från den form som gjorde honom till en av ligans bästa vid den här tiden ifjol.

***
West Ham förtjänar credit. De vann rättvist idag. De ville mer och det man gjorde gjorde man med beslutsamhet. Om Liverpool är en topp fyra-kandidat (det kan diskuteras) är West Ham också det. Deras elva är inte nämnvärt sämre än Liverpools.
Med Andy Carroll i startelvan valde Slaven Bilic rätt strategi: Smacka in inlägg så kommer chanserna. De kom, målen också.
Michail Antonio, som satte 1–0, är en intressant figur. Han är begränsad som spelare, han har knappast samma tekniska färdigheter som Dimitri Payet och Manuel Lanzini. Men han har fysik och ett stort hjärta. Det visade han inte minst när han tacklade Alberto Moreno nere vid egen hörnflagga (borde varit frispark) och sedan sprang över hela planen för att avsluta kontringen genom att nicka in 1–0.
Hetast i West Ham just nu är dock varken Antonio eller Carroll. Det är mittbacken James Collins som visat storform senaste veckorna. När Collins och Ogbonna spelar så här tryggt är det ingen som saknar Winston Reid.

Ett nytt kapitel av den galna säsongen

av Kalle Karlsson

Jamie Vardys målsvit är över, men Leicester är tillbaka i toppen av Premier League.
Det var ett nytt kapitel i det som kan gå till historien som ”crazy season”.

Jag har inte sett Leicesters mangling av Swansea, men vi kan nog ana hur det såg ut på Liberty Stadium. Det pressade hemmalaget, som bara vunnit en ligamatch sedan 30 augusti (!), ägde bollen (59%). Leicester kontrade och gjorde det bättre än något annat lag i ligan den här hösten.
Riyad Mahrez började säsongen sensationellt, sedan dippade hans form något. Senaste veckorna har han varvat upp igen och idag blev det ett hattrick. Mahrez har varit höstens spelare i Premier League i mina ögon, tätt följd av Mesut Özil.
Jamie Vardy blev mållös så nu lär väl han gå in i en måltorka.
Eftersom jag inte sett fajten så får vi lämna Leicester tills vidare och gå över på det jag faktiskt sett.

Lördagen började med Stokes styrkebesked mot Manchester City på ett blåsigt Britannia. Med en frontfyra med Shaqiri, Afellay, Arnautovic och Bojan strimlade Stoke City sönder Manuel Pellegrinis defensiv.
Manchester City lider enormt av Vincent Kompanys skada. Det är en truism. Men Pellegrinis problem ökar exponentiellt när Martin Demichelis återigen är i katastrofal form. Demichelis var felplacerad vid båda Stokes mål (och i princip resten av första halvlek) och när Bacary Sagna inte klarade att markera Arnautovic blev det ödesdigert två gånger om.
Idag fungerade inte heller offensiven. Wilfried Bony blev för ofta felvänd och David Silva ser rostig ut efter sin långa frånvaro. Inte ens Kevin De Bruyne hittade några öppningar.
Stoke hade scoutat bra och identifierat Manchester Citys svaghet eftersom man ständigt matade sina offensiva spelare och testade Demichelis. Dagens män på Britannia: Xherdan Shaqiri (två magiska framspelningar) och Marko Arnautovic (två fina mål och ett stolpskott från hattrick).

Över till 16-matcherna där det ett tag såg ut som Leicester skulle rycka ensamt i tabelltoppen.
Sam Allardyce har ju fått fason på Sunderlands försvarsspel. Idag formerade han ett 5-4-1 borta mot Arsenal med Ola Toivonen som central mittfältare. Taktiken var lyckad (den underlättas med lojala löpare som Duncan Watmore) och hade Fabio Borini förvaltat sitt friläge i början av matchen hade Sunderland fått licens att bli än mer defensiva. Precis före paus kvitterade Sunderland efter självmål av Olivier Giroud, men i andra halvlek var Arsenal för starkt. Giroud fick ta revansch på sig själv genom att nicka in 2–1. Sunderland hade kvitteringschanser, Duncan Watmore brände ett friläge och Jermaine Lens sköt över när han fick bra skottläge i slutminuterna.
Arsenal har bara vunnit två av lagets sex senaste matcher, men jag tycker ändå att det finns anledning att se positivt på ligaracet för Gunnersfansen. Arsenal känns trots allt mest stabilt av de tippade topplagen. Nu är Aaron Ramsey tillbaka och han fick näta i slutminuterna. Theo Walcott hoppade in i slutet och han ger fler dimensioner.

På Old Trafford blev det en ny besvikelse för Louis van Gaal, denna gång hemma mot West Ham. Det här var sjätte 0-0-matchen för säsongen.
Jag tycker faktiskt att Manchester United var mer rakt och mer direkt än vi vant oss vid i höst, framför allt i första halvlek. Då försökte man ställa om snabbt och spelet var stundtals rätt trevlig att bevittna. Det snabbare hemmaspelet var naturligt eftersom Maraoune Fellaini placerades som tia bakom Anthony Martial och Fellaini är knappast spelaren som triangelspelar sig igenom ett lågt försvar.
I första halvlek hade West Ham de farligaste chanserna, två träffar i virket och ett Victor Moses-friläge som David De Gea räddade.
I andra halvlek blev det mer sidled eftersom West Ham sjönk längre och längre tillbaka. Manchester United skapade nog med chanser för att göra mål, men kanske är det så enkelt att kvaliteten saknas? Laget hade 21 avslut i matchen, bara ett var på mål. Jesse Lingard, Bastian Schweinsteiger, Juan Mata och Martial skulle förstås träffat mål när de fick sina lägen.
Spelmässigt var det återigen inte tillräckligt bra (efter den här hösten har nog många sänkt förväntningarna och kravbilden på vad ett Manchester United-lag ska prestera). Med det här torftiga spelet kommer det att bli en kamp för att klara topp fyra.

Premier League-säsongen 2015/16 är speciell. Inget lag har hittills varit tillräckligt bra för att vinna ligan. Inte ens Leicester.
Den jämna tabellen blev än jämnare idag. Tio poäng skiljer i skrivande stund från ettan ned till plats tio efter 15 omgångar.
Det är sensationellt.

Hur djupt ska Chelsea sjunka?

av Kalle Karlsson

Hur djupt ska Chelsea sjunka? Lördagens förlust i derbyt borta mot West Ham blev ett nytt bevis på att de blå tappat det som fungerade ifjol.
Allra mest deras manager.

Mötet på Upton Park var oerhört intressant på förhand. West Ham har varit en av ligans mest positiva överraskningar, men min uppfattning är att vid såna här tillfällen brukar det stora laget resa sig. När de är som allra mest pressade, när alla tror att det är ”skrälläge”, då bukar trenden vända.
Inte idag. Tvärtom blev det en eftermiddag där nästan allt gick emot Chelsea.
Det började med att Mauro Zárate satte 1–0 till hemmalaget efter en hörna.
Cesc Fàbregas kvitterade men blev avvinkad för hårfin offside (har sett en bild som visar att Fàbregas är offside, en bild som visar att han inte är offside, beror på var fryser bilden).
Sedan kom nicken från Kurt Zouma som på något sätt inte passerade hela mållinjen. 93 procent av bollen var inne, men det räcker ju som bekant inte. Och när det är uppförsbacke har man såna marginaler emot sig.
Som om inte det vore nog åkte Nemanja Matic på sitt andra gula kort i den 44:e minuten. Hans första varning var korrekt då han stoppade Cheikhou Kouyaté i en omställning. Den andra… nja, jag tycker den var hård.
Vad José Mourinho tyckte var lätt att utläsa. Han skrattade åt eländet vid sidlinjen, men inombords lär han ha kokat. Som extra salt i såren fick två spelare i Chelsea gula kort för snack (där har de endast sig själva att skylla).
En Chelsealedare blev uppvisad på läktaren och innan andra halvlek hade börjat hade även José Mourinho fått ta plats uppe i vip-boxen. Versionerna om varför han förvisades till läktarplats går isär, men en teori är att han ville ta sig in i domarrummet i pausen, vilket är strikt förbjudet.

Nåväl, Chelsea reste sig och fick in 1–1 med tio man i andra halvlek och det läget tyckte jag att West Ham bjöd in gästerna i matchen genom att bli passivt.
Slaven Bilic skickade in sin joker från bänken Andy Carroll och fick se denne nicka in 2–1 med knappa kvarten kvar.
Allt Bilic gör nu blir rätt.
Det mesta José Mourinho nuförtiden blir fel.

Portugisen är ju annars mästare på att hantera sin trupp, utomstående faktorer och skapa en vi-mot-världen-känsla där alla inom omklädningsrummets väggar står enade. Men den här hösten har han själv fallerat i rollen som ledare.
När resultaten uteblivit har han svingat vilt åt alla håll. Han har skyllt på domare, lagläkare, motståndare och sina egna spelare. Han har bänkat sin kapten John Terry, bänkat Eden Hazard. Jag ser inget problem i de petningarna, men han har inte den som verkligen borde ha blivit bänkad (Branislav Ivanovic som nu är skadad).
Inget har hjälpt. Hans skepp har bara sjunkit ännu djupare och jag skönjer en spricka mellan José Mourinho och laget. De har alltid ställt upp helhjärtat bakom sin manager, men med José Mourinhos speciella ledarstil bygger det på att segrarna tickar in. När de uteblir blir han lätt att ifrågasätta. Han är ju tränaren som ska lösa allt, som ska kunna hantera svåra mentala lägen. Han ska inte tappa fattningen när laget behöver en ledare som går i fronten.
Intervjun han gjorde häromveckan där han svarade på en fråga (!) och sedan snackade oavbrutet i sju minuter för Sky Sports reporter var surrealistisk. Bland mycket annat sa han att ”han tog ansvar och att klubben skulle göra ett misstag om de sparkade den bäste managern de haft”. Samtidigt sköt han över ansvar åt alla möjliga håll under intervjun.
Det var inte en tränare i balans.

Som jag sagt skrivit och sagt tidigare – José Mourinho är inte van vid upprepade förluster och krislägen och att leda ett lag i motgång är det allra svåraste som finns.
När allt flyter på är det lätt(are) att vara tränare.
I början av säsongen sa vissa att det knappast finns någon bättre lämpad tränare än José Mourinho för att vända Chelseas tunga trend. Men det vet vi inte för vi har ju inte sett honom lyfta lag ur svåra kriser tidigare. Han har gått in i klubbar, ”gjort sin grej” och lämnat projektet åt nån annan som fått plocka över en taktiskt väldrillad, men mentalt slutkörd trupp.
För varje vecka som går, för varje nederlag och för varje märkligt agerande från José Mourinho blir jag mer och mer osäker på om han är kapabel att få Chelsea på rätt spår igen.

***
Slaven Bilic var ett populistiskt, spännande tränarval som kunde gå hur som helst, men hittills pekar allt uppåt. West Ham har gjort ett par av sommarens mest lyckade värnvingar. Dimitri Payet har vi hyllat tidigare. Manuel Lanzini är en som inte fått sina rätmätiga superlativ, men det är en finfin spelare. Dessa tekniska lirare har gett ”Hammers” nya dimensioner. Samtidigt finns kraften kvar från Sam Allardyces sejour. Andy Carroll hoppade in idag och påminde oss alla att han är en utmärkt inhoppare. Ingen back är bekväm med att möta ett sånt monster i luftrummet.
West Ham var höstens lag förra året också. Kan de hålla längre denna gång?
Jag tvivlar på det med tanke på att laget fortfarande har problem att vinna över ”sämre” lag.
Men att de slagit Arsenal, Liverpool, Manchester City borta och nu tvålar dit Chelsea – det är bara att buga och lyfta på fotbollskepsen för Slaven Bilic!

Sida 1 av 4
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB