Arkiv för kategori West Ham United

- Sida 2 av 4

West Ham är rock ’n’ roll

av Kalle Karlsson

Det är egentligen osannolikt. Efter sex omgångar i Premier League har West Ham besegrat Arsenal, Liverpool och Manchester City. På bortaplan. Vem hade trott det? Vad var oddset på det?
Det som började med en knall i premiären på Emirates där ett smart, snabbt West Ham kontrade bort Gunners har nu utvecklats till ett tema. West Ham trivs mot bra motstånd. Det understryks inte minst av det faktum att laget förlorat hemma mot både Bournemouth och Leicester.
Slaven Bilic framstod som ett populistiskt tränarval. Han är älskad för sin stil, för det sätt som han framställs på i media och det faktum att han verkar vara en skön snubbe som på fritiden lirar gitarr i ett rockband.
Det han hittills lyckats med och ska ha enorm credit för är att han styrt upp försvarsspelet i West Ham. De uppträder som ett lag som är svårt att tränga igenom, ett lag som är tryggt i att försvara lågt. Winston Reid var en jätte i lördags mot Manchester City. Mark Noble var återigen mycket bra på mitten och Dimitri Payet är en finfin poängspelare.
Med det vassa kontringsspelet – med spelare som Dimitri Payet, Victor Moses och Manuel Lanzini går det undan när Hammers ställer om! – har West Ham ett spel som lämpar sig för att möta bättre lag. Då kan de backa hem och kontra. Får de första målet i matchen, som i lördags, får de ännu större utrymme att kontra på.
Det som återstår att se och vad som nu blir Slaven Bilic utmaning är att hitta ett vägvinnande spel när West Ham ska skapa själva. De gånger man själva hamnar i underläge och motståndaren backar hem.
Det har jag inte sett ännu, men i nuläget kan vi njuta av att West Ham ordnar skrällar som sätter färg på ligan. Det är ju den här sortens oförutsägbarhet som gör Premier League till vad den är. En rock ’n’ roll-liga där det mesta kan hända.
Månne West Ham fortsätta skrälla.

Genomgång av transferfönstret, del 5

av Kalle Karlsson

TOTTENHAM
In
Heung-Min Son – Bayer Leverkusen, £18m
Clinton N’Jie – Lyon, £12m
Toby Alderweireld – Atletico Madrid, £11.5m
Kevin Wimmer – Cologne, £4.3m
Kieran Trippier – Burnley, £3.5m
Out
Roberto Soldado – Villarreal, £10m
Paulinho – Guangzhou Evergrande, £9.8m
Benjamin Stambouli – PSG, £6m
Etienne Capoue – Watford, £6m
Lewis Holtby – Hamburg, £4.55m
Vlad Chiriches – Napoli, £4.5m
Younes Kaboul – Sunderland, £3m
Aaron Lennon – Everton, Undisclosed
Ryan Fredericks – Bristol City, £0.18
DeAndre Yedlin – Sunderland, Loan
Jordan Archer – Millwall, Free
Cristian Ceballos – Released
Bongani Khumalo – Released
Grant Ward – Rotherham, Loan
Alexander McQueen – Carlisle, Free
Cristian Ceballos – Charlton, Loan
Grant Hall – QPR, Undisclosed
Nathan Oduwa – Rangers, Loan
Dominic Ball – Rangers, Loan
Shaq Coulthirst – Wigan, Loan
Kommentar: Den stora frågan inför Tottenhams transfersommar var inte i första hand vilka spelare som de skulle kunna rekrytera utan vilka spelare de skulle lyckas bli av med. Roberto Soldado hamnade till slut i Villarreal där han inlett lovande. Emmanuel Adebayor försökte Spurs styra mot Aston Villa, men ”Ade” ville inte flytta från London så den affären gick i stöpet. Nu är togolesen satt i limbo och ej registrerad för Premier League-spel. Spurs säkrade tidigt Toby Alderweireld och det är en värvning jag gillar. Tottenham har inte tappat någon spelare som man ville behålla så truppen känns bättre nu än ifjol, om än marginellt. Juryn sammanträder fortfarande gällande spelare som Kevin Wimmer och Clinton N’Jie, båda köpta på sikt. Det sena köpet av Heung-Min Son gav det ansiktslyft till offensiven som Tottenham behövde. Om N’Jie ger Harry Kane den avlastning som denne behöver så kan fönstret anses lyckat. Att Alderweireld och Son levererar känns troligt.
Betyg på silly season: 3/5.

WATFORD
In
Etienne Capoué – Tottenham, £6m
Jose Jurado – Spartak Moscow, £6m
Matej Vydra – Udinese, £6m
Steven Berghuis – AZ Alkmaar, £4.6m
Valon Behrami – Hamburg, £3m
Jose Holebas – Roma, £1.8m
Adlene Guediora, Crystal Palace, Undisclosed
Obbi Oulare – Club Brugge, Undisclosed
Miguel Britos – Napoli, Free
Allan Nyom – Udinese, Free
Sebastian Prödl – Werder Bremen, Free
Giedrius Arlauskis – Steaua Bucharest, Free
Nathan Aké – Chelsea, Loan
Alessandro Diamanti – Guangzhou Evergrande, Loan
Victor Ibarbo – Roma, Loan
Out
Miguel Layun – Porto, Loan
Fernando Forestieri – Sheffield Wednesday, £3m
Jonathan Bond – Reading, Undisclosed
Lewis McGugan – Sheffield Wednesday, Undisclosed
Juanfran – Deportivo La Coruna, Loan
Uche Ikpeazu – Port Vale, Loan
Luke O’Nien – Wycombe, Free
Diego Fabbrini – Middlesbrough, Loan
Sean Murray – Wigan, Loan
Daniel Pudil – Sheffield Wednesday, Loan
Gabriele Angella – QPR, Loan
Connor Smith – Stevenage, Loan
Kommentar: Watford har i princip handlat en ny startelva. Andra klubbar som gjort det experimentet har haft svårt att lyckas (läs QPR), men Quique Sanchez Flores verkar åtminstone ha satt ett försvarsspel.  Av det jag sett hittills är jag mest exalterad över högerbacken Allan Nyom, även om man måste älska en spelare som Jurado när denne är på spelhumör. Många har stora förhoppningar på Victor Ibarbo medan jag tror mer på Odion Ighalo som redan fanns i truppen. Ambitionen från början verkar ha varit att shoppa loss och då tycker jag Watford lyckats tämligen bra. Om det räcker till nytt kontrakt återstår att se.
Betyg på silly season: 3/5.

WEST BROMWICH
In
Salomon Rondón – Zenit St Petersburg, £12m
Jonny Evans – Man Utd, £8m
James Chester – Hull, £8m
Rickie Lambert – Liverpool, £3m
James McClean – Wigan, £1.5m
Anders Lindegaard – Manchester United, Free
Serge Gnabry – Arsenal, Loan
Out
Graham Dorrans – Norwich, Undisclosed
Youssuf Mulumbu – Norwich, Free
Chris Baird – Derby County, Free
Alex Jones – Birmingham City, Free
Kemar Roofe – Oxford United, Undisclosed
Jason Davidson – Huddersfield, Free
Bradley Garmston – Gillingham, Free
Donervon Daniels – Wigan, Free
Wesley Atkinson – Notts County, Free
Liam O’Neill – Chesterfield, Undisclosed
Brown Ideye – Olympiakos, Undisclosed
Joleon Lescott – Aston Villa, Undisclosed
Kommentar: Mycket av WBA:s transfersommar kretsade kring Saido Berahino. Den unge stjärnan uppvaktades av Tottenham och ville lämna med West Bromwich sa nej och Berahino blev kvar. Vi vet inte riktigt hur anfallaren kommer att reagera på att bli kvar ett år till på The Hawthorns men förhoppningsvis agerar han proffsigt och knyter näven och krigar för den klubb som betalar hans lön. West Bromwich hämtade in två anfallare i somras, Rickie Lambert och Salomon Rondón, som gör att man inte står och faller med Berahino. Rondón är en klasspelare som säkerligen kommer att prestera i Premier League. James Chester kostade en del, men så är också duktiga mittbackar en bristvara. Tony Pulis ansåg att han hade så många alternativ med Chester och nye Jonny Evans att han kunde släppa Joleon Lescott, fjolårets bästa spelare i WBA, till Aston Villa. Jag tycker att West Bromwich har ett bättre material nu än förra säsongen, därför får sommaren anses vara positiv.
Betyg på silly season: 3/5.

WEST HAM
In
Dimitri Payet – Marseille, £10.7m
Angelo Ogbonna – Juventus, £7.9m
Michail Antonio – Nottingham Forest, £7m
Pedro Obiang – Sampdoria, £4.3m
Nikica Jelavic – Hull City, £2m (rising to £3m)
Alex Song – Barcelona, Loan
Victor Moses – Chelsea, Loan
Carl Jenkinson – Arsenal, Loan
Manuel Lanzini – Al Jazira, Loan
Darren Randolph – Birmingham City, Free
Out
Modibo Maiga – Al Nassr, undisclosed
Stewart Downing – Middlesbrough, £7m
Dan Potts – Luton Town, Free
Paul McCallum – Leyton Orient, Free
Carlton Cole – Released
Guy Demel – Released
Jussi Jaaskelainen – Released
Nene – Released
Diego Poyet – MK Dons, Loan
Reece Burke – Bradford, Loan
Sam Westley – VVV Venlo, Loan
Kommentar: Det florerar alltid en massa rykten kring West Ham så fort fönster öppnas. Är det inte Javier Hernández så är det andra stora namn som kopplas samman med Londonklubben. Det stannar ofta vid endast spekulationer, men denna sommar har West Ham faktiskt lyckats tämligen bra. Dimitri Payet är en matchvinnartyp med otroliga ”dead ball”-leveranser. Alex Song var lagets bästa spelare i inledningen av förra säsongen och Pedro Obiang var ett aktat namn i Sampdoria. Att man dessutom lyckades knyta till sig Angelo Ogbonna, Nikica Jelavic och Victor Moses är bonus. Jag har inte ens nämnt Manuel Lanzini som imponerade senast på Anfield och inte heller Michail Antonio som kostade runt 90 miljoner kronor från Nottingham Forest. Dessa nya tillskott innebär inte automatiskt att West Ham kommer att prestera bättre resultat än förra säsongen, man får väga in att klubben bytt tränare och spelsätt. Däremot har truppens slagstyrka förbättrats, den enda egentliga förlusten är Stewart Downing som återvände till Middlesbrough. Med tanke på arenaflytten och den nya tränaren Slaven Bilic var det väntat att West Ham skulle göra en satsning i år. Det här känns riktigt spännande.
Betyg på silly season: 4/5.

Fyra slutsatser efter omgång 2

av Kalle Karlsson

Chelsea vacklar, men de övriga tippade topplagen har redan fått upp farten.
Manchester City imponerar story med 6–0 på två matcher. Liverpool och Manchester United har inte sprakat spelmässigt, men två 1–0-segrar vardera är ändå starkt i inledningen av en liga. Det har förresten bara hänt två gånger på nio år att Manchester United har startat med två raka segrar.
Topp 6 har ni så bra koll på ändå så jag tänkte dela med mig av lite tankar kring några andra klubbar jag synade i omgång 2. Här kommer några slutsatser om dessa

Reece Oxford nere på jorden igen
Premiäromgångens absolut bästa story var den om West Hams Reece Oxford. 16-åringen var en bomb i Slaven Bilics startelva. Inte nog med det. Pojkspolingen tog plats i den defensiva mittfältsrollen och smälte in så bra att han neutraliserade superstjänor som Mesut Özil och Santi Cazorla. Det var fantastiskt att se och Reece Oxford hyllades med rätta för den insatsen.
I lördags fick han fortsatt förtroende i startelvan, men då såg vi också att Oxford har en bit kvar innan han är ordinarie i West Ham. Reece Oxford kändes stundtals vilsen mot ett piggt, rappt Leicester och slog bort ett par enkla bollar i inledningen av matchen. I paus byttes han ut av Slaven Bilic och ersattes av sommarförvärvet Pedro Obiang.
Det är förstås helt naturligt att det kommer en reaktion för en så ung spelare; Reece Oxford kommer precis som alla spelare att vara upp och ned närmaste åren. Men då är det också min uppgift att delge en annan bild än den jag och brittisk press målade upp efter premiärhelgen. Framför allt eftersom matchen inte tv-sändes i det ordinarie utbudet.
Det skulle förvåna mig om inte Pedro Obiang startade nästa match för West Ham.

Leicesters offensiv imponerar
Vi stannar vid mötet West Ham-Leicester. Jag tippade ju att Leicester skulle få kriga runt och under nedflyttningsstrecket, men hittills ser det oförskämt bra ut för Claudio Ranieri. Leicester tappade mittfältsstrategen Estéban Cambiasso, men i övrigt har man fått behålla stommen. Ranieri använde 3-4-3-systemet som Nigel Pearson snickrade ihop i våras i träningsmatcherna, men nu är det ett rakt 4-4-2-system med Jamie Vardy och Shinji Okazaki som anfallare.
Den duon sprang sönder West Hams försvar i lördags, samma backlinje som agerade felfritt på Emirates. Jamie Vardy känner vi som en uppskruvad Duracell-kanin som kan springa oavbrutet 90 minuter plus tillägg. Shinji Okazaki är stöpt i samma format. Ständigt villig att gå i djupled och pressa motståndarbackar. Samtidigt är lagets yttermittfältare i superform. Marc Albrightons väg från frysboxen till hetluften är glädjande medan Riyad Mahrez nu fått visa vilken begåvad spelare han är.
Med Gökhan Inler på ingång som Cambiasso-ersättare ser det lovande ut för Leicester.

Hedersam förlust för väldrillat Bournemouth
Eddie Howes gäng har noll poäng efter två matcher. I premiären spelade de bitvis småtrevligt, men föll hemma mot Aston Villa (0–1). Igår blev de bortdömda på Anfield och åkte återigen på en 0–1-förlust. Först dömde huvuddomaren bort Tommy Elphicks nickmål sedan Dejan Lovren teatraliskt spelat över (vissa skulle kalla det ”rutinerat”). Sedan blundade linjedomaren för att offsidestående Coutinho påverkade spelet och friade när Christian Benteke stötte in segermålet för Liverpool.
Det är sånt man får räkna med när man går upp mot ”the big boys”.
Jag gillar Bournemouths filosofi om att spela fotboll. Klubben har liknande värderingar som Swansea hade när de klev upp i Premier League. De överger inte sina värderingar.
Bournemouth är väldrillat defensivt. Backlinjen med Simon Francis, Tommy Elphick, Steve Cook och Charlie Daniels spelar enkelt och resolut, ungefär som Burnleys försvar ifjol. Det som är oroväckande är att laget hittills inte skapat så många klara målchanser på två matcher. Trots att Aston Villa hemma var beskedligt motstånd och trots att man har Andrew Surmans fina passningsfot på mitten och löpvillige Callum Wilson där framme. Max Gradel debuterade igår på vänstermittfältet utan att imponera överdrivet mycket. Jag är inte heller imponerad av Joshua King hittills.
Jag hoppas att hedersamma förluster inte blir ett tema för Bournemouth. Lagets schema närmaste tiden är: West Ham (b), Leicester (h), Norwich (b), Sunderland (h), Stoke (b), Watford (h). Det gäller att Eddie Howe hittar vinnarreceptet – fort.

Flores har snabbt fått ordning på Watford
Watford shoppade i stort sett en ny startelva inför årets säsong. På kort tid har nye tränaren Quique Sanchez Flores fått ordning på laget.
I premiären blev det 2–2 borta mot Everton och i helgen 0–0 hemma mot West Bromwich. Resultatet speglar dock inte matchbilden, Watford var dominant i matchen och borde ha gjort ett par mål. Troy Deeney har inte hittat rätt ännu, men det är bara en tidsfråga. Anfallspartnern Odion Ighalo ser superb ut. Stark, företagsam och irrationell. Ighalo kan absolut göra plus tio mål denna säsong om han får vara skadefri.
Jag måste även säga att Jurado ser vass ut. Ingen människa kan någonsin ha tvivlat på spanjorens skicklighet, den är i klass med de allra bästa, men jag var inte säker på att 29-åringen hade motivationen kvar efter tre år i Ryssland. Men Jurado var en av första halvlekens bästa spelare och hans spetskompetens kan bli guld värd för Watford.
Högerbacken Nyom är en trevlig bekantskap. Stark och svårpasserad; påminner lite om gamle Arsenalförsvararen Lauren.
Watford blir ingen slagpåse i Premier League med så många meriterade spelare, men precis som Bournemouth behöver man bli mer kompromisslöst på sista tredjedelen.

Debuten en hel fotbollsvärld talar om

av Kalle Karlsson

Tänk dig att vara 16 år och kliva in på ett fullsatt Emirates. Det hade varit en häftig upplevelse även om uppgiften var att agera bollkalle.
Reece Oxford, 16 år (17 i december), tog plats på det defensiva mittfältet i West Ham och passade på att plocka bort storstjärnor som Mesut Özil och Santi Cazorla.

Slaven Bilic bjöd på en bomb i startelvan inför sin debut som Premier League-tränare.
West Ham-tränaren var satt under press redan före första ligamatchen. I veckan mönstrade han ett reservbetonat manskap med tre U19-spelare i startelvan och åkte ur Europa League mot rumänska Astra Giurgiu.
Bilic hade förstås tankarna mot söndagens premiärmatch på Emirates och ville inte överspela sin startelva. Men när sådant risktagande slår tillbaka kan det bita dig i svansen. Det har hänt många tränare förr.
En storförlust mot Arsenal och Slaven Bilic hade sett aningen dum ut. Hans förtroendekapital är tillräckligt stort för att överleva den ”krisen”, men det hade lett till frågor och frågor kan leda till tvivel – även i en spelargrupp (Europa League-uttåget har förstås sina fördelar eftersom laget slipper dubbelspelandet).
Men West Ham åkte inte på någon storförlust. West Ham vann, sensationellt.

Jag kunde inte se den komma. Arsenal har varit så harmoniskt denna sommar. Inga nyckelspelare har lämnat. Petr Cech-köpet har förstärkt målvaktssidan (tids nog iallafall) och truppen är ruskigt bred, och faktiskt, tämligen skadefri.
Men Slaven Bilic hade bestämt sig hur han skulle ta sig an den här matchen. Defensiven först, packa mittfältet centralt, rakt och enkelt spel på Diafra Sakho och en Dimitri Payet som flöt runt som skugganfallare.
Central, helt fundamental, för matchplanen var en 16-årig grabb som idag är omtalad i hela fotbollsvärlden. Reece Oxford hade visserligen gjort a-lagsdebut i ett par kvalmatcher i Europa League i somras och satt på bänken redan som 15-åring mot Sheffield United (!), men det här var hans riktiga debut. Och som han gjorde det. Reece Oxford tog plats som defensiv kvast på mittfältet och höll rent som om han inte gjort annat. Han täckte ytor, vann bollar och fördelade enkla passningar när laget behövde lugna ned. Det var helt enkelt en väldigt solid insats. För att vara från en 16-årig spoling var den helt jävla otrolig.

Jag minns när Cesc Fàbregas kom fram i Arsenal att jag tänkte att det inte borde vara möjligt. Det finns 16-åringar som debuterar tack vare att deras fysik är välutvecklad och att de kraftmässigt kan stå upp emot a-lagsspelare. Eller att de är snabba som vinden (läs Theo Walcott) och kan hota på en kant. Men 16-åringar som går in i mittens rike och positionerar sig rätt, tänker rätt, agerar rätt – det borde inte vara möjligt. Inte när spelförståelsen normalt sett är fullt utvecklad först när en spelare når 25 års ålder.
Det var befriande att se Reece Oxford mot Arsenal. På lördagen twittrade akademispelaren att han ”såg fram emot Match of the Day i BBC”. Ett dygn senare var han själv intervjuad och en av huvudpersonerna i programmet. Snacka om att bli stjärna över en natt.
Med knappt en kvart byttes han ut mot betydligt mer rutinerade Kevin Nolan. Efter matchen hyllades han av Slaven Bilic, som manade till lugn och underströk att man måste ”skynda långsamt”.
Men helt klart är att West Ham, som har en av landets bästa akademier, har fått fram en ny guldklimp. Det ska bli så spännande att följa denne unge man framöver.

Det är inte bara Reece Oxford som förtjänar credit hos Hammers. Mark Noble var enorm med sitt slit på mittfältet. Mittbacken Winston Reid var en jätte och Angelo Ogbonna gjorde en stark debut (trots en skakig inledning med tidig varning). Målvakten Adrián gjorde ett par svettiga parader och Dimitri Payet demonstrerade varför han tidigare ansetts vara en talang utöver det vanliga i Ligue 1. Payet var första halvlekens bästa spelare i mina ögon och med den typen av leverans på fasta situationer kommer West Ham bli giftigt. Laget har ju starka huvudspelare som Cheikhou Kouyaté, James Collins, Reid, för att inte tala om Andy Carroll.
Söndagen blev en stor triumf för Slaven Biliic. Han var ett populärt tränarval från början och nu har fansen i östra London glömt uttåget ur Europa League. Det svänger fort.

***
Arsenal?
Den här matchen liknade tidigare års premiärer på Emirates. Ett Arsenal, som haussats av många (bland andra mig), började lovande men framstod sedan som för enkelspårigt. Dessutom blottade man defensiva svagheter.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att ultratrygge Petr Cech skulle agera taffligt på två mål i sin debutmatch. Vid det första vill jag dock försvara tjecken lite eftersom Arsenals backar agerar alldeles för slapphänt. Dels håller de ingen rak linje när frisparken slås, dels faller de inte av i tid, dels gör de ingenting för att stoppa upp löpningen från Cheikhou Kouyaté. Hade Cech stannat i sitt mål hade ju Kouyaté ostört kunnat styra nicken intill stolpen tämligen enkelt. Men Cech kom på mellanhand och får finna sig i kritik. På det andra målet, distansskottet från Mauro Zárate, såg Cech ut att hamna helt fel. Han som skulle bli en jätteförstärkning stjälpte snarare Arsenal i premiären, men kom ihåg: Det här var en match. Petr Cech kommer resa sig.
Arsenal behöver ha Alexis Sanchez tillbaka i form. Han hoppade in igår, men såg rostig ut. Mesut Özil lyckades inte alls och Olivier Giroud kom sällan till i kampen med Reid/Ogbonna. Alex Oxlade-Chamberlain började bra, men mattades och gav bort bollen vid 0–2-målet.
Premiären var sämsta tänkbara resultat för Arsenal och den framgångsvåg klubben surfat på sedan FA-cupfinalen i maj, men Premier League är ett maraton. Det här var bara en rond av 38.
Varken Chelsea, Manchester United eller Liverpool imponerade i helgen, men de två sistnämnda lyckades iallafall vinna.

***
Övrigt från söndagen:
> Gabriel Obertans inlägg till Georginio Wijnaldums 2–1 för Newcastle var den högsta skolan. Förmodligen säsongens mest svårbemästrade inlägg när vi summerar framme i maj.
> Jack Colbacks skottäckning på Sadio Manés skott på tilläggstid på St James’ Park höll lika hög klass. Tänk att Sunderlandspelaren Colback håller på att växa ut till en fundamental spelare för värsta rivalen.
> Sadio Mané blev lite av syndabock för Southampton då han brände två jättemöjligheter på stopptid. Men det positiva är att Mané visar samma finfina form som under våren. Får han vara hel kommer han att göra sina mål.
> Stoke–Liverpool var en seg historia och allra segast var Liverpool. Jag trodde på fart och fläkt med Brendan Rodgers nya 4-3-3-system, men det blev mest spel i sidled och riskminimerande. Nu klev Coutinho fram och avgjorde matchen med ett drömmål med fem minuter kvar och då spelar resten ingen roll. I premiärer är det bara poängen som räknas.

Nedräkning, del 8 – West Ham

av Kalle Karlsson

Den ifrågasatte är utbytt mot den populäre. Nu är frågan: Kan Slaven Bilic även leverera resultat.

Sam Allardyce tid som tränare i West Ham United tog slut i somras. ”Big Sam” förde West Ham tillbaka till Premier League och etablerade laget i högstaligan, men han vann aldrig fansens hjärtan.
Först och främst handlade det om spelstilen. Allardyce har i sin tränarkarriär nått resultat tack vare ett rakt spel och långa bollar, i Bolton, I Blackburn, och det var ingen överraskning att den strategin skulle användas även i West Ham. När supportrarna ville se spel efter marken svarade Big Sam med att hämta in Andy Carroll – en spelare som knappast lämpar sig för annat än långbollar.
Så även om West Ham klarade utmaningen att åter etablera sig i högstaligan så var Sam Allardyce hyllningsskara liten. Han gjorde vad han kunde för att slå på den egna trumman, kallade sig för ”Allardici”, och framhävde att han var bra nog för att coacha Barcelona. Det dröjde till hösten 2014 innan han steg han på popularitetsstegen. Då lade West Ham om spelet, blev mer passningsorienterat och Sam Allardyce fick effekt av en mittfältsdiamant med Stewart Downing som spets och Diafra Sakho som måltjuv.
Sam Allardyce fick till och med en puss av Russell Brand framför tv-kamerorna och den tidigare så utskällde managern såg ut att sakta men säkert har vunnit över sina belackare. Men under våren var den vägvinnande fotbollen som bortblåst. Efter seger mot Hull City 18 januari vann West Ham bara två ligamatcher. Sam Allardyce var tillbaka på ruta ett. Sedan fick han lämna.
Det dröjde inte många timmar efter att säsongen var över innan West Ham meddelade på sin officiella Twitter att klubben valt att inte förlänga kontraktet.
Ersättaren blev Sam Allardyce antites. Slaven Bilic. Publikfavoriten. Rockentusiasten som lirar gitarr i ett band. Det populistiska valet.

Det ska bli så spännande att följa Slaven Bilics entré i engelsk fotboll. Han har en historia som spelare i Everton och West Ham och vi minns honom som en passionerad spelare. Bilic har gjort resultat med Kroatiens landslag, känt på ryska ligan med Lokomotiv Moskva (fick sparken efter säsongen) och senare tagit en sväng till Besiktas. Han är en engagerad, kompetent tränare, men det behöver inte betyda att man lyckas som klubbmanager när man byter till en mer slagkraftig liga. I Premier League kommer han testas fullt ut. Om han dessutom ska få spelarna att lira en annan typ av fotboll och samtidigt ska göra bättre resultat har han en utmaning. Framför allt eftersom West Ham väntas dubbelspela i Europa League. Slaven Bilic har redan visat att EL-ryggsäcken kan bli jobbig. West Ham började med kryss i första mötet med lilla Astra Giurgiu från Rumänien.

West Ham har en okej trupp och fått in en del intressanta förstärkningar i sommar. Angelo Ogbonna från Juventus ger rutin i försvaret, precis som lånet av Carl Jenkinson från Arsenal ger säkerhet på högerbacken. Mittfältaren Pedro Obiang har varit ett eftertraktat namn i Serie A och yttern Dimitri Payet är en spännande lirare från Marseille. Truppen känns aningen bättre än ifjol även om Enner Valencia tyvärr missar hela (?) hösten på grund av en knäskada, Andy Carroll missar starten av ligan och Stewart Downing överraskande nog lämnat för Middlesbrough.
Det som talar emot West Ham är att Alex Song och Stewart Downing, höstens två bästa spelare i laget, har lämnat klubben och att Andy Carroll aldrig verkar bli kvitt sina skador.
Det här är sista säsongen på Boleyn Ground innan flytten till OS-arenan. Det är av allra högsta vikt att West Ham spelar i Premier League när man flyttar till den nya arenan.
Med tanke på kvaliteten på truppen, nyförvärven och den positiva känslan runt West Ham är en plats i mitten av tabellen, kanske till och med övre halvan, ett rimligt mål.

Tänkbar startelva:
Adrián – Jenkinson, Reid, Ogbonna, Cresswell – Noble, Obiang, Kouyaté – Payet – Sakho, Carroll.
Nyckelspelare: Adrián.
Håll ögonen på: Dimitri Payet.

Nyförvärv
Angelo Ogbonna – Juventus, £7.9m
Dimitri Payet – Marseille, £10.7m
Carl Jenkinson – Arsenal, Loan
Pedro Obiang – Sampdoria, £4.3m
Manuel Lanzini – Al Jazira, Loan
Darren Randolph – Birmingham City, Free

Förluster
Stewart Downing – Middlesbrough, £5.5m
Dan Potts – Luton Town, Free
Paul McCallum – Leyton Orient, Free
Carlton Cole – Released
Guy Demel – Released
Jussi Jaaskelainen – Released
Nené – Released

Krisen växer i Hull City

av Kalle Karlsson

Inför säsongen gjordes profilvärvningar som Gáston Ramirez och Hatem Ben Arfa.
Det snackades om att Hull City kunde bli ett överraskningslag och ta en plats på övre halvan av tabellen.
Nu är krisen total och säsongen handlar om att rädda kontraktet.

Hull City gjorde en mycket bra fjolårssäsong i Premier League. Steve Bruce var en av de tränare som började återinföra trebackslinjen i Premier League och med smarta värvningar av Tom Huddlestone och Jake Livermore blev Hull ett gediget lagbygge. Disciplinerat, hårt arbetande, svårbesegrat. Det var dessa egenskaper som lade grunden till finalplatsen i FA-cupen och kvalplatsen till Europa League.
Ligaformen dalade under våren, Hull fick kämpa om kontraktet, men sett till hela säsongen hade klubben större problem utanför plan där ägaren Assem Allam drev sin idé om att få byta namn till Hull City Tigers.

Inför den här säsongen ville Steve Bruce utveckla laget. Efter att Shane Long sålt för jättebudet 12 miljoner pund fanns utrymme att plocka in Abel Hernández från Palermo och duon Gáston Ramirez och Hatem Ben Arfa. Offensiven såg på pappret starkare ut än förra säsongen.
Men Steve Bruces gäng har inte fått till det i Premier League 2014/15.
Hatem Ben Arfa gjorde bara fem starter i höstas. Sedan han blev utbytt efter 34 minuter på Old Trafford har han inte spelat en minut och gick nyligen på ny utlåning till Nice.
Gáston Ramirez har också bara startat fem matcher och väntar fortfarande på att karriären ska lyfta till höjderna han nådde i Serie A.

Dessa spelare symboliserar Hull Citys oförmåga offensivt, men det finns fler som underpresterar.
Mittbacken Curtis Davies var en sensation förra säsongen. I år har han inte varit i närheten av den nivån.
Tom Huddlestone var kung på mittfältet förra säsongen, denna säsong har han inte haft samma inflytande i matcherna.
Steve Bruces största problem just nu är dock den enorma skadelistan.
Till mötet med West Ham saknade han sina två ordinarie anfallare Abel Hernández och Nikica Jelavic. Sone Aluko, en ytter/skuggforward, gjorde sitt bästa för att fylla tomrummet med en pigg första halvlek, men Hull City framstår för tillfället som ett typiskt bottenlag.
De gjorde en vass första halvlek borta mot West Ham, skapade chanser, borde ha tagit ledningen. När de inte gjorde det föll de ihop som ett korthus i andra halvlek efter att Andy Carroll petat in 1–0. Målet kom givetvis efter ett misstag, det är symptomatiskt för ett lag som är i motvind. Målvakten Allan McGregor har en tendens att göra den sortens tavlor.

Steve Bruce var upprörd efteråt och kritiserade både McGregor och Curtis Davies som inte fick bort returen.
– Andra halvlek var hemsk av oss. Målvakten och Curtis Davies måste göra det bättre på deras första mål och vi är ur position på deras andra. Vi har bjudit på horribla mål, vilket inte är likt oss. Det som vi kunde slå oss för bröstet senaste åren var att motståndarna var tvungna att förtjäna sina mål mot oss. Vi var helt enkelt inte bra nog i andra halvlek, det är bara att acceptera, sa Steve Bruce.
Skadade trion Hernández, Jelavic, Mohamed Diamé har gjort 13 av lagets 20 mål.
Till nästa match, på lördag hemma mot Newcastle, är skadekrisen än mer kännbar. Mot West Ham skadade sig försvarsduon James Chester och Alex Bruce. Båda blir borta en längre tid från spel.
Steve Bruce bytte ut Curtis Davies i slutet av matchen. Han skojade om att det var för att ha en hel försvarare till fortsättningen.
– Chester åkte till sjukhus och det ser ut som att det behövs operation. Det är minst två-tre månader. Alex drog en lårmuskel och blir borta en månad. Det är oerhört frustrerande.

Hull City var en pigg nykomling förra säsongen. Steve Bruce vann nya beundrare. Den här säsongen har laget inte bara stagnerat utan gått ett par steg bakåt.
Efter förlusten senast ligger Hull City på nedflyttningsplats.
Med den här formen – och skadelistan – är det stor risk att fansen får vänja sig vid den synen.

Hull Citys skadelista just nu
Alex Bruce (lår) förväntad comeback: 21 februari
James Chester (axel ur led) tre månader
Robbie Brady (sjuk) 24 januari
Abel Hernández (ljumske) 10 feburari
Nikica Jelavic (knä) 10 februari
Liam Rosenior, (lår) tre månader
Andy Robertson (ankel) 15 februari
Mohamed Diamé (knä) oklart
Robert Snodgrass (knä) resten av säsongen
Källa: Physioroom

Mourinho har uppfyllt Abramovitjs dröm

av Kalle Karlsson

Ett tufft, tajt möte mellan ligaledaren och hösten succélag?
Nej, det blev inte så. Inte alls.
Ett mer ensidigt toppmöte i Premier League kan jag knappt minnas.

Chelseas förlust mot Newcastle den 6 december var lagets första denna säsong, alla turneringar inräknat.
Innan dess hade det varit så mycket snack om laget skulle gå obesegrade genom ligan, likt Arsenal 2003/04, så när förlusten väl kom restes ett litet frågetecken.
Hade Chelsea bränt för mycket kraft under den glimrande hösten? Hade José Mourinho matchat sitt manskap för hårt? Av de spelare i ligan som har flest spelminuter tillhör flera Chelsea och nederlaget mot Newcastle kom bara en vecka efter det oavgjorda resultatet mot Sunderland.
Men nu har det rullat på tre veckor och nu är Chelsea tillbaka i toppform.
I måndags genomförde de en ultraprofessionell insats när de besegrade svårspelade Stoke på bortaplan.
Det man visade på Britannia var mästarform.
Det man visade idag? Mer än så.

Chelseas första halvlek hemma mot West Ham är bland det bästa jag sett i Premier League i år. Jag har inte sett något lag göra en mer komplett insats mot kvalificerat motstånd.
Nu går det förstås att diskutera hur pass kvalificerat West Ham var (det gör det alltid när ett lag förlorar). Stjärnan Alex Song började på bänken och gästerna svarade för en blek insats.
Men den här gången handlade det onekligen om att Chelsea gjorde West Ham dåligt.
Sam Allardyces gäng är ju vana vid att kunna sätta upp en luftpastej på Andy Carroll och få fast bollen. Men nu tog Gary Cahill och John Terry hand om allt. Försökte West Ham spela upp bollen blev de sönderpressade av lojalt löpande Chelseaspelare. Om Eden Hazard hade hamnat för långt fram tog Diego Costa eller Oscar en uppoffrande löpning för att täcka ytan som uppstått. West Ham fick inte en lugn stund, kunde inte slappna av för en sekund.
Det var pojkar mot män.
Chelseas defensiv var fläckfri, men offensiven var ännu mer hänförande.

José Mourinho kommer gå till historien som en av tidernas största tränare, men det här är första gången han coachat ett lag med en spelfilosofi som bygger på dominans. På den punkten har han utvecklat sig.
Hans uppdrag inför återkomsten i Chelsea var att ge Roman Abramovitj ett lag att förföras av. Det var Romans dröm. nu är den uppfylld.
Tidigare har Mourinhos lag alltid varit reaktiva, kontringsbaserade, även i Real Madrid.
Årets Chelsea är något annat. Lagets rörelse och flödande offensiv i före paus var en njutning att beskåda. Eden Hazard gjorde inget mål, men spelmässigt är han dominant i match efter match.
Ständiga platsskiftningar. Kreativitet. Lekfullhet. Samtidigt en ”cutting edge”. I första halvlek tog de sig till 13 avslut. Hade inte Adrián stått i vägen hade det runnit i väg.
Nu blev det bara 2–0, och det hade kunnat bli 2–1 när Morgan Amalfitano träffade stolpen med fem minuter kvar, men det var siffror i underkant. 5–0 eller 6–0 hade speglat matchbilden bättre.

Det som gör den här Chelseaupplagan unik är deras förmåga att kombinera teknik med styrka.
Arsenal 2003/04 är fortfarande, i mina ögon, det mest sevärda laget i Premier Leagues historia. Men Chelsea har en tyngd, en kraft som gör att de aldrig framstår som bräckliga defensivt. De släpper knappt till ett omställningsläge.
En stor anledning till stavas Nemanja Matic. Han framstår som en stridsvagn som för tillfället inte går att stoppa. I mittförsvaret är John Terry (målskytt igen) och Gary Cahill omutbara och ytterbackarna Branislav Ivanovic och César Azpilicueta är defensivt den bästa ytterbackskombinationen jag kan minnas i Premier League.
Diskussionen om detta Chelsea är det bästa PL-laget får vi avvakta med. Innan man har vunnit en titel kan man knappast vara det bästa laget någonsin.’
Men jag kan inte minnas ett mer komplett lag i Premier League.

Analys: Så fungerar West Hams mittfältsdiamant

av Kalle Karlsson

Mittfältsdiamanten har gjort West Ham till ett mer spelande och sevärt lag i höst.
Här tittar vi på hur taktiken fällde avgörandet för West Ham i segermatchen mot Swansea.

Det mesta Sam Allardyce rör vid för tillfället blir till guld (Cresswell! Downing! Kouyaté! Sakho! Song! Valencia!). Men det är en diamant som har lagt grunden till succén i höst.
Sam Allardyces val att satsa på Andy Carroll från start mot Swansea och börja med Diafra Sakho på bänken förvånade nog många. Men ”Big Sam” anade att inläggsspelet skulle kunna såra Swansea mer än djupledsspel och därmed var valet av bjässen Carroll naturligt.
Spelsystemet 4-1-2-1-2 var dock kanske inte helt logiskt på pappret. Om nu inläggsspel var den viktigaste ingrediensen i anfallsspelet hade det ju talat för att använda ett spelsystem med ytterspelare. Att starta med Stewart Downing och Morgan Amalfitano på varsin kant, eller kanske petade Matt Jarvis, en av ligans främsta inläggsleverantörer.
Men Sam Allardyce valde att fortsätta med mittfältsdiamanten, ett system helt utan yttrar.

Jag har redan skrivit om trenden med mittfältsdiamanter i Premier League. Men hur såg den ut i praktiken för West Ham mot Swansea?
Igår hade Alex Song den defensiva positionen. Kamerunaren är perfekt för rollen, han är stark och passningsskicklig och avsevärt med positionssäker än under åren i Arsenal då hans offensiva rajder ofta lämnade luckor bakåt. Songs taktiska disciplin har utvecklats enormt efter tiden i Barcelona.
I de två ”ytterrollerna” spelades Kevin Nolan och Cheikhou Kouyaté medan Stewart Downing var mittfältsspets.
Downings lyft sedan han fick kliva in i en central roll har vi nämnt flera gånger under hösten, men det är intressant att titta närmare på Kevin Nolan. När han var nummer tio-spelare i West Ham var han förmodligen den minst involverade ”tian” i Europas fem toppligor. I Sam Allardyces långbollsfilosofi handlade hans roll om att kriga om andrabollar och peta in returer.
Nu har han en mer flexibel uppgift. I och med att han inte spelas som mittfältsspets är hans främsta uppgift inte längre att positionera sig nära Andy Carroll utan att agera box-to-box-mittfältare. Han är mer involverad i spelet och vi ser på hans passningskarta att han igår ofta spelade korta passningar i sidled.
Nolan-passningar
En ögonblicksbild av West Hams nya spelidé där man slår fler passningar på egen planhalva hittade jag i den elfte spelminuten. Istället för att spelare positionerar sig nära referenspunkten Andy Carroll kan man nu se mittfältare komma ned och hämta boll längre ned i plan. Nedan ser vi hur alla mittfältarna, inklusive mötande Stewart Downing, droppar djupt ned i plan för att tålmodigt bygga upp anfallen. Tidigare under Allardyce hade det istället handlat mer om ”route one” till Carrolls eller Carlton Coles hjässa.

WestHam-diamant1

DIAMANTENS EFFEKT
På bilderna nedan ser vi i tre steg diamantens fördelar och hur den skapar problem för motståndarna.

westham1-1I första läget kommer West Ham (blåa prickar) få numerärt överläge centralt där den defensive mittfältaren blir ”fri”.

WestHam-plan2Motståndarna tvingas centrera sitt lag, vilket skapar ytor centralt.

WestHam-plan3I tredje steget korrigerar motståndaren sin uppställning och ser till att en av de centrala mittfältarna vågar ”stöta upp” mot den defensive mittfältaren (alternativt droppar en av anfallarna).

Om vi översätter det här på gårdagen kan vi konstatera att exakt det här blev fallet vid 1–1-målet. Se nedan.

westham2West Hams mittfält har sökt centrala positioner, vilket medför att Swanseas mittfält också tvingats dra sig in mot mitten av plan. West Hams ytterbackar Aaron Cresswell (vänsterback) och Carl Jenkinson (högerback) får då stå för spelbredden.

westham1Korridoren på högerkanten bildas för Jenkinson (längst bort) som får passningen och kan svinga in inlägget mot Andy Carroll, som i sin tur nickar in 1-1.

Att ytterbackarna får möjlighet till inläggsspel tack vare mittfältsdiamanten är uppenbart. Av alla spelare den gångna omgången slog Carl Jenkinson flest inlägg (9) tillsammans med Stewart Downing (som har ansvaret för fasta situationer i West Ham), medan vänsterbacken Aaron Cresswell var nia på listan med 5 inlägg.

Slutsats
Mittfältsdiamanten innehåller inga regelrätta ytterspelare, men den är ändå ett vapen om West Ham vill använda inläggsspel mot Andy Carroll.
Med det kompakta mittfältet tvingas motståndarna att centrera och släppa sina kanter. Då bildas korridorer för ytterbackarna där Carl Jenkinson och Aaron Cresswell kan storma fram.
På söndagen gav det tre poäng.

Fotnot 1: Tack till Nils Paulson som hjälpte till med grafiker.
Fotnot 2: Bilder från Viaplay.

Så har Big Sam lyft West Ham mot toppen

av Kalle Karlsson

Inför säsongen var han en av de mest ifrågasatta tränarna i Premier League.
Fansen gillade inte fotbollen han förespråkade.
Sam Allardyce antog utmaningen att förändra West Hams spel. Nu är laget trea i Premier League.
Hur har han burit sig åt?

Vi skruvar tillbaka tiden till våren 2012. West Ham hade ramlat ur Premier League och Sam Allardyce hade fått uppdraget att leda dem på resan tillbaka. När han presenterades hade han lovat att spela ”attraktiv fotboll”.
Men det är en sak att snacka och en annan att leverera och framme i mars hade få sett den där publikfriande fotbollen. De hade istället fått se ett lag som spelat Sam Allardyce-fotboll. Längre bollar på starka targetspelare.
Vid ställningen 0–0 i en borta match mot Peterborough började de skandera Paolo Di Canios namn. Den tidigare publikfavoriten hade börjat sin tränarbana och nostalgiska fans såg den hetlevrade italienaren som lösningen. Ropen efter Di Canio följdes av en sång:
”We’re West Ham United, we play on the floor!”

Stolta West Ham hade ett arv att förvalta, The West Ham Way. De som växt upp på Bobby Moore stand ville ha kortpassingsspel, rörelse, kreativ fotboll. Något som Sam Allardyce till synes inte var kapabel att ge.
Det var ju inte Allardyces kopp te.
”Big Sam” hade tidigare nått stora framgångar med Bolton i början av 00-talet. De var ett fysiskt lag, dåtidens Stoke, där mittfältaren Kevin Nolan hade en central roll.
Nästan ett decennium senare hade Kevin Nolan värvats till West Ham och sprang runt och gjorde samma saker som i Bolton. Krigade om andrabollar. Placerade sig rätt i straffområdet och petade in returer vilket vidimerade hans plats i startelvan.

West Ham tog sig med möda tillbaka till Premier League på första försöket, men under de två senaste säsongerna i högstadivisionen har det funnits en identitetskris mellan läktarna och tränaren.
När fansen har velat se en mer underhållande fotboll, har Sam Allardyce svarat med att värva Andy Carroll för 15 miljoner pund. Carroll och Sam Allardyce var som gjorda för varandra. Med Carroll i laget var Allardyce ”tvingad” att använda ett längre spel.
Samtidigt slog han ofta ifrån sig när kritiken kom på tal. Det stämde inte hävdade han. Det där om långa bollar ”var bara något som andra tränare hittat på sedan deras lag fått stryk”.
Det räckte till en tiondeplats 2012/13 och en trettondeplats 2013/14. Respektabla placeringar, men det var fortfarande något som skavde.
Motståndarfansen var inte sena med att håna West Hams spelsätt. I en match mot Brighton skanderades ”hoof” som en syrlig passning för alla långbollar.
Var det här verkligen det bästa som kunde presteras med rådande förutsättningar och resurser? Fanns det inte utrymme att drömma om något annat? Swansea lyckades ju ta sig till Premier League och behålla sin possession-filosofi efter uppflyttningen. Varför skulle inte fler klubbar kunna göra det?

I slutet av förra säsongen blev kritiken mot Sam Allardyce allt tuffare. ”Fat Sam Out – Killing WHU”, stod det på en banderoll.
West Ham har alltid varit en klubb där supportermakten är stor.
I våras hade ägarna David Gold och David Sullivan – som hela tiden backat sin manager – tagit till sig av kritiken. Sam Allardyce hade ett år kvar på sitt kontrakt, men han fick ett dekret inför sommaren:
Till nästa säsong skulle han se till att laget spelade en mer attraktiv fotboll.
Det var många som tvivlade på om det var möjligt, om Sam Allardyce kunde byta livsåskådning och gå ifrån den filosofi som resultatmässigt varit så framgångsrik i hans karriär. Redan för tre år sedan hade han ju pratat om attraktiv fotboll utan att sedan kunna backa upp orden.
Men nu, ett halvår senare, är stämningen helt annorlunda.
Efter 15 omgångar är West Ham trea i tabellen (!) och Sam Allardyce hyllas unisont.
Hur har han gjort? Handlar det om en revolution eller är det små förändringar som gjort skillnad i det stora?

I grunden kan succén förklaras med kloka värvningar. West Ham sökte sig till marknader där andra Premier League-klubbar inte vågade gå.
Enner Valencia, till exempel. Ecuadorianen gjorde succé i VM, men han framstod som en riskabel värvning. Spelare som köpts på ett bra mästerskap kan dala snabbt på stjärnhimlen (läs El-Hadji Diouf).
Diafra Sakho är ett ännu bättre exempel. 24-åringen valdes visserligen till Ligue 2:s bästa spelare, men franska andraligan är ingen garanti för att man lyckas i världens mest konkurrenskraftiga liga. Sakho har gjort sju mål på sju starter i höst – ett sensationellt facit.
Aaron Cresswell jagades av flera Premier League-klubbar redan inför förra säsongen. West Ham signade vänsterbacken och 24-åringen från Ipswich har visat sig vara ett fynd.
Vi har Cheikhou Kouyaté, som övertygade stort första omgångarna, Morgan Amalfitano, Carl Jenkinson och inte minst Alex Song. Den sistnämnde lånas från Barcelona och visar i varje match att han är litet för bra för att bli bortglömd på den stora scenen.
West Ham har onekligen lyckats med sina värvningar.

De nya spelartyperna har gett Sam Allardyce möjlighet att spela en annan typ av fotboll.
I premiären, 0–1-förlust hemma mot Tottenham, formerade han ett 4-2-3-1 där Mark Noble och Kouyaté på defensivt mittfält, Kevin Nolan som tia, Stewart Downing som högerytter och Carlton Cole längst fram. Det påminde en hel del om West Ham ifjol. Efter tre omgångar hade West Ham förlorat två matcher.
Efter förlusten hemma mot Southampton 30 augusti valde Sam Allardyce att förändra. Till mötet med Hull City startade han med en mittfältsdiamant. Dessutom var det första gången som Enner Valencia och Diafra Sakho startade tillsammans på topp.
De två nya anfallarna skilde sig från den mall som Allardyce tidigare använt för en striker. Valencia och Sakho var främst löpstarka och djupledslöpande.
Det var en försmak av vad som skulle komma senare.

Bara mittfältsdiamanten i sig var ju ett avsteg från Sam Allardyces filosofi. Diamanten fokuserar på numerärt överläge centralt, på en vilja om att behålla bollen inom laget.
Stewart Downing, som alltid varit en kantspelare, fick ett lyft i en roll som central offensiv mittfältare. Att flytta in den förre Liverpoolspelaren visade sig vara ett genidrag.
Plötsligt började West Ham söka andra spelvägar, via fötterna på Downing. 29-åringen började rada upp stormatcher från sin nya position.
West Hams process var igång. Under tiden hade Alex Song bidragit med en styrka och ett lugn som West Ham inte tidigare haft på mittfältet. Song var en starkt bidragande orsak till att laget kunde kontrollera bollen i uppspelsfasen.

Tittar man på statistik så kan det se ut som att West Hams spelmässiga förändring är minimal. Deras bollinnehav har stigit med 3 procent sedan förra säsongen.
Men statistik går att vända och vrida på och därför gräver vi lite djupare. 3 procent låter inte mycket, men betänk att differensen mellan lagen i Premier League i princip ligger i intervallet 40–60 procent. Då är 3 procent en betydande skillnad (15 procent räknat på 3/20). Betänk också att West Ham i vissa matcher anammat den tidigare spelidén.
Som igår mot Swansea.
Sam Allardyce bedömde att det bästa sättet att tackla Swansea var att använda Andy Carroll som striker och inläggsspel. Carrolls status i truppen har varit ett frågetecken efter succén för Enner Valencia och Diafra Sakho, men söndagens match blev en påminnelse om hans värde.
Andy Carroll var planens bästa spelare, nickade in två mål och nickade fram Diafra Sakho till det tredje.

West Hams seger igår visade att Sam Allardyces lag har blivit flerdimensionellt. Precis som Stoke har de förändrat sitt spelsätt. Men de är inget possession-baserat lag. De spelar kort i perioder, men har fortfarande möjligheten att testa motståndare med ett mer direkt spel.
De hade ingen chans att passa sönder Swansea så de mosade walesarna i luftrummet istället. Sam Allardyce bekräftade efter matchen att han har ett reaktivt lag, att han är en tränare som anpassar sig efter motståndet. Tidigare har han kritiserat andra tränare som Arsène Wenger för att Arsenalmanagern inte är flexibel nog.
Med en bredare arsenal offensivt, med Andy Carroll som joker, med klasspelare som Alex Song på mitten, med en omskolad Stewart Downing som pånyttfödd, har Sam Allardyce byggt ett anpassningsbart, sevärt lag. West Ham har klättrat upp till tredje plats i tabellen.
Vem hade trott det?
Inte jag, förmodligen inte du – inte ens de mest inbitna fansen som nu nyper sig i armen.
Hans smeknamn kanske borde vara Sam Allardici, trots allt.

***
I nästa inlägg ska vi titta på hur den nya taktiken fungerar för West Ham i praktiken.

Analys: Trenden – mittfältsdiamanter

av Kalle Karlsson

Ifjol var trebackslinjen en taktisk trend som svepte in över Premier League.
Nu: Mittfältsdiamanter.
Fyra lag har använt systemet hittills i höst och det kan mycket väl bli fler som hänger efter.

När Carlo Ancelotti tog över Chelsea sommaren 2009 fick mittfältsdiamanten följa med till öarna.
Den italienske tränaren hade använt systemet i Milan med stora framgångar. Där förfogade han över den mest ultimata mittfältsdiamanten jag sett: Andrea Pirlo som speluppbyggare i den defensiva rollen, Clarence Seedorf/Gennaro Gattuso/Massimo Ambrosini i de ”indragna kantrollerna”, och Kaká som mittfältsspets.
Det var inte helt nytt i Chelsea, José Mourinho hade använt systemet 2006/07 efter det att Michael Ballack och Andrej Sjevtjenko anlänt till klubben. Men då handlade det mest om att foga in de nya stjärnorna, inte om ett taktiskt val eftersom Mourinho varit tämligen låst i sin 4-3-3-filosofi.
Medan Carlo Ancelotti kunde få in Michael Essien, Michael Ballack, Frank Lampard och Deco i sin uppställning kunde José Mourinho få plats med Lampard, Ballack, Essien och Claude Makelélé när han använde diamantmittfält.

De gångerna, åren 2006 och 2009, fick inte mittfältsdiamanten riktigt fäste. För José Mourinho slutade det med en andraplats i ligan. Carlo Ancelotti vann visserligen ligan under debutsäsongen, men detta sedan han gått över på en ”julgransformation”, 4-3-2-1 under de avgörande månaderna på våren.
Sedan dess har diamanterna varit nedgrävda. Jag kan inte minnas att något lag i PL använt diamant under någon längre tid sedan Ancelottis dagar, men nu blåser nya vindar.

Brendan Rodgers val att använda en mittfältsdiamant förra säsongen handlade till stor del om hans två superanfallare. Det var det enda sättet att dels ha numerärt övertag på centralt mittfält, dels få in både Luis Suárez och Daniel Sturridge i strikerroller.
Idag finns inte längre någon Suárez på Anfield, men diamanten har även fungerat som katalysator för Raheem Sterlings utveckling. Sedan 19-åringen flyttades in i plan har han klivit fram som lagets viktigaste spelare. Därför känns det logiskt att Brendan Rodgers återgår till att använda diamant i samma ögonblick som Sturridge är tillgänglig igen.

Det är möjligt att Liverpools framgångar ifjol gjorde att andra tränare fick upp ögonen för systemet. I starten av denna säsong har diamanter nämligen blivit allt vanligare.
Louis van Gaal lanserade sitt holländska framgångsrecept med fembackslinje när han anlände till Manchester United. Men sedan anslöt Angel Di María och Falcao och plötsligt blev det naturligt att anpassa systemet efter dessa herrar. Valet blev ett 4-3-1-2 där Di María kan utnyttja sina spetsegenskaper. Dels dra sig ut mot kanten och använda sin inläggsfot, dels kliva in centralt och hota med kvicka bolltransporter.

West Ham är ett ännu mer intressant exempel. De har i flera år varit ett rakt spelande lag med längre spel mot en stor, stark target. Nu har de gått över på ett spelsystem som i grunden bygger på övertag centralt, mindre kantspel och större bollinnehav.
”Big Sam” har bytt livsåskådning.
Efter förra säsongens besvikelse fick managern Sam Allardyce ett ultimatum om att utveckla spelet.
Det har han gjort. Under sommaren hämtades anfallare som Enner Valencia och Diafra Sakho in, diametralt annorlunda spelartyper än den tidigare referenspunkten Andy Carroll.
För att ge dessa rörliga spelare rätt servicen har Allardyce lagt mindre fokus på inlägg. Lösning har bland annat varit att använda Mauro Zárate som mittfältsspets i en diamant och Stewart Downing i en mer central roll.
Resultatet: Downing har redan gjort tre assist och West Ham har besegrat både Liverpool och Queens Park Rangers med systemet.
Det finns ett fjärde exempel på användning av mittfältsdiamant i Queens Park Rangers och även om det inte är laget som har rosat marknaden i höst så har Harry Redknapp sett diamanten som en möjlig krisplan. Den enda match där han startat med den formationen ledde till en poäng hemma mot Sunderland.

Vad ligger bakom denna utveckling? Som alltid när det gäller taktisk utveckling handlar det om en följdeffekt. Ett lag har förändrat, vilket har gjort att en motståndare tvingats göra ett motdrag.
Det här är min teori:
När tränare skulle hitta ett motmedel mot topplagens förmåga att öppna försvar blev en lösning att använda en till mittback. Trebackslinjen/fembackslinjen har blivit allt mer frekvent senaste åren och den trenden syntes i VM i somras.

plan2-1I ett 5-3-2 avsätts bara en spelare – wingbacken för att täcka kanten.

Eftersom 5-3-2-systemet ger enorm täckning centralt i plan (men bara wingbackar som täcker kanterna), insåg tränare att 4-3-1-2 är ett rimligt motdag. Om motståndaren inte lägger stor vikt vid yttrar är diamantens nackdelar – svagt understöd för ytterbackar – begränsade.

plan3-1…vilket leder till att fokuset på kantspel blir mindre. Kanske en anledning till att mittfältsdiamanten används igen.

Serie A har tidigare varit ett flaggskepp för 4-3-1-2-systemet. I italiensk fotboll har ytterspel varit eftersatt för en mer kontrollerande, taktisk fotboll.
Nu har diamanten fått en renässans i England och den här gången är den här för att stanna, inte som hösten för två år sedan när Alex Ferguson testade och sedan slopade systemet lika kvickt.
Manchester United lär fortsätta med det här systemet även när deras mittbackar är friska. Likaså Liverpool. West Ham har spelat bättre fotboll nu än tidigare år och fått se spelare som Downing, Zárate, Diafra Sakho och Enner Valencia blomstra.
Jag tror att fler klubbar följer efter denna säsong.
Men då är det värt att påminna om en sak: Diamanters värde beror på dess sällsynthet.
När fler klubbar hakar på tåget kommer någon vara tvungen att tänka nytt igen för att överraska.
Och så har den taktiska karusellen snurrat ett varv igen.

Fotnot: Tack till Nils Paulson som hjälpte till att fixa grafiker.

Sida 2 av 4
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB