Arkiv för kategori Wigan Athletic

- Sida 1 av 3

Till slut fanns inga livlinor kvar för Wigan

av Kalle Karlsson

Till slut fanns det inga livlinor kvar. Inte några teoretiska ”great escapes”.
Wigan föll på Emirates och åker ur Premier League efter åtta år i högstaligan.
Som jag kommer att sakna den här klubben.

Efter drygt en timme på Emirates fanns fortfarande hoppet för de tillresta fansen.
Lukas Podolski hade nickat in 1–0 för Arsenal på hörna i inledningen av matchen (efter usel markering från James McArthur), men Shaun Maloney hade skruvat in 1–1 på (en felaktigt dömd) frispark minuten före paus.
Wigan hade rest sig och i inledningen av andra halvlek var Arsenal riktigt pressat.
Wojciech Szczesny tvingades till en jätteparad när Arouna Koné blev friställd. James McCarthy tryckte in 1-2, men stod en halv meter offside.
Wigan fick full effekt med sitt 3-4-3-system; wingbackarna hamnade i den där svårmarkerade korridoren och den underbart begåvade Shaun Maloney fick flyta fritt i ytan mellan Arsenals mittfält och backlinje.
Skulle de greja en ny ”great escape”?
Skulle de göra det tre dagar efter den sensationella FA-cuptriumfen där de ordinarie spelarna sprungit livet ur sig?
Skulle de göra det mot ett hungrigt Arsenal som jagar en plats i Champions League?
Det hade varit ett mirakel.
Den här gången kunde inte ens bottenstridernas konungar kravla sig ur nedflyttningssäcken.

I inledningen av andra halvlek tänkte jag på att det var dags att Santi Cazorla tog sig in i matchen igen. Han slog hörnan till 1–0, men var sedan rätt anonym när Wigan tilläts få mer och mer kontroll på händelserna.
I den 63:e minuten stormade Santi Cazorla fram på kanten och spelade in en perfekt passning till Theo Walcott, som vinklade in 2–1 bakom en tveksam Joel Robles.
Blytungt mål.
För Arsenal kan det vara värt 30 miljoner pund.
För Wigan var det målet som betyder att de inte längre finns en teoretisk chans att hänga kvar.
Lukas Podolski lubbade in 3–1 några minuter senare (ny assist av Cazorla). Aaron Ramsey sprang in med 4–1. Framspelad av… Santi Cazorla förstås.
Tre assist i andra halvlek i en ödesmatch. Det är ett okej sätt att ”ta sig in i matchen”.

Wigan blir det första laget som vinner FA-cupen och samtidigt åker ur.
Det var det här jag hade på känn när jag skrev det här inlägget om Wigan för några veckor sedan. Ibland stämmer såna föraningar, ibland inte (hade ju fel i att Chelsea skulle tappa CL-platsen).
Wigan har trotsat naturlagarna i flera år. Det var därför jag tippade laget på nedflyttningsplats inför säsongen.
De kan spela fantastisk, underhållande fotboll med de kan också göra horribla misstag. Som idag när Paul Scharner upphävde offsiden till 3–1-målet. Det försvarsagerandet hör knappt hemma i P15-serien.
De har varit en anakronism i Premier League. Sett till resurserna ska det inte vara möjligt att etablera sig som de gjort under dessa åtta år.
De är laget som varje säsong fått släppa sina bästa spelare. Varje år har de hittat nya fynd.
De har gjort det alldeles otroligt bra.
Samtidigt har de gjort resultat med en fotboll som är allt annat än negativ. Alla som såg FA-cupfinalen i lördags kunde se att Roberto Martínez gäng är ett lag som vill spela fotboll.

***
Vad kommer att hända nu med Wigan? Kan Dave Whelan göra en nysatsning på att ta sig tillbaka direkt?
Det är inte så lätt som man kan tro. Kolla hur tufft Blackburn, Wolves och Bolton haft i år.
Jag utgår från att klasspelare som Shaun Maloney (hur kunde han inte lyckas i Aston Villa?!), Arouna Koné och James McCarthy värvas till någon högstaliga. De är för bra för Championship.
Callum McManaman har senaste veckorna visat en finfin potential och kan också försvinna.
Sedan har vi den stora frågan: Vad händer med Roberto Martínez?

Wigans sympatiske, kompetente manager har intresserat andra klubbar förr. Dave Whelan har sagt att han är tillräckligt bra för att träna Barcelona.
De båda har ett speciellt förhållande, men jag tror att Martínez tar chansen i en större klubb nu. Han har gjort ett beundransvärt arbete med små resurser i både Swansea och Wigan och är värd att testa vingarna någon annanstans.

***
Arsenal?
De överlevde första hindret. Nu återstår ”bara” Newcastle borta innan de säkrat den där Champions League-biljetten. De ska klara det och de kommer att klara det om de når upp till sin högsta nivå. Det finns risk att de inte klarar det om de blir så passiva som de blev idag i slutet av första halvlek där de självmant bjöd in Wigan i matchen.
De kan iallafall vara tacksamma över att Newcastle vann senast mot QPR och därmed klarat kontraktet. Tränaren Alan Pardew sa ju i helgen att han inte brydde sig om hans lag förlorade med 0–4 – men större under har förstås skett.
De kan dock få klara sig utan Mikel Arteta som skadade vaden idag (”massive doubt”, enligt Arsène Wenger).
Santi Cazorla, som slog hörnan till 1–0 och spelade fram till alla fyra målen (!), var givetvis den stora matchvinnaren idag. Men jag vill även plussa för Theo Walcott. Han gjorde det viktiga 2–1-målet och hade haft ett par assist och lagkamraterna haft bättre skärpa i avsluten.

***
Arsenal vann med Mike Dean som domare. Enligt statistiken var det andra gången på 16 försök.

***
Läs mer:
18 april: ”Därför kommer jag att sakna Wigan”.

***
Jag hade tänkt skriva om David Luiz inför morgondagens Europa League-final. När han kom till England blev han snabbt publikfavorit, men också ifrågasatt för sin ojämna defensiv. ”Spelar som om han är styrd av en tioåring framför Playstation”, sa Gary Neville.
Men nu framstår Luiz mer och mer som Chelseas härförare och framtida lagkapten.
Mittfältsrollen passar honom perfekt där han får utrymme för sina playmakeregenskaper.
Chefen flaggade dock för att Mr Niva skulle skriva om Luiz till onsdagens papperstidning så jag släpper den pucken och hittar på något annat.

Därför kommer jag att sakna Wigan

av Kalle Karlsson

Vissa kommer jubla den dagen Wigan åker ur i Premier League.
Jag kommer sakna dem.
Dagens match fungerar bra som argument.

Manchester City vann onsdagens möte på Etihad. Det satt långt inne, matchen såg länge ut att sluta mållös.
Men så fick Carlos Tévez några tiondelar på sig att ta emot och vända upp utanför Wigans straffområde. Paul Scharner blev totallurad och Jordi Gomez gjorde den sortens oansvariga försvarsinsats som man inte har råd med när man ställs mot världsklasspelare. Tévez dribblade sig igenom och vek in segermålet i första krysset.
Det kändes orättvist mot Wigan.

I närmare 83 minuter hade de stridit så tappert. De hade inte bara stått upp mot Manchester City, de hade spelat jämnt mot regerande mästarna.
Inte genom att sjunka hem och parkera bussen i eget straffområde. Snarare genom att spela fotboll.
Joel Robles övertygade mellan stolparna. Paul Scharner höll ihop försvaret. James McCarthy var lysande på mittfältet. Arouna Koné visade att han knappast kommer att hänga med vid den eventuell nedflyttning.
Shaun Maloney var fantastisk. Igen. Han är en av ligans mest underskattade spelare. Den lille teknikern rörde sig in centralt från sin utgångsposition på kanten och såg till att Wigan fick vila med bollen.
City gjorde ingen bra match, det ska sägas. Sergio Agüero, utbytt i paus, var förvånansvärt blek. Flera, däribland Yaya Touré, slarvade i passningsspelet. Men det var också en följd av att Wigan gjorde dem dåliga.
Gästerna såg till att ständigt ha många spelare på rätt sida om bollen och sedan få längd på anfallen när de väl erövrade bollen (vilket gjorde att de hade 50 procent av bollinnehavet i matchen).
– I 60 minuter var de bättre än oss. De förtjänar inte att åka ur. De spelar inte långa bollar, de försöker hela tiden spela och Martínez är en duktig manager, sa Roberto Mancini med sin stapplande engelska.
Nu räckte det inte och jag befarar att det här blir året då Wigans sejour i högstaligan får ett slut.
Den här sortens förluster är symptomatiska för att lag som åker ur.
De gör väldigt mycket rätt i avgörande matcher, men åker dit på ett misstag eller slumpmål.
– Jag tycker vi var magnifika från start till mål. Kan vi spela så här kommer vi ta många poäng. Jag kan inte vara mer stolt över grabbarna, sa Roberto Martínez.

Det heter att Wigan är experter på bottenstrider. Visst, efter flera års träning lär spelarna känna igen sig i situationen och ingen kan förneka att deras ”great escape” förra våren var imponerande. Det var då Martínez gick över på ett 3-4-3-system och räddade laget kvar tack vare en sensationell slutspurt.
De har ”lurat döden” och oss alla många gånger, men till slut kommer säsongen när tricksen tar slut.
Roberto Martínez behöver en ny injektion, en ny X-factor. Aston Villa har sin Christian Benteke. Sunderland har fått in Paolo Di Canio som väckt liv i laget.
Den här säsongen har de spelat sig hela vägen till FA-cupfinalen. Det är en otrolig bedrift, men samtidigt ett orosmoment.
Inte för att det tar så värst mycket energi – det är trots allt bara en match kvar i turneringen – mest för att den sortens cupframgångar sällan sammanfaller med ett framgångsrikt ligaspel. Minns bara Birmingham som häromåret vann Ligacupen för att sedan åka ur ligan.

Få skulle gråta om Wigan inte klarade kontraktet. Få skulle sakna dem nästa säsong sparkat igång. Jag har visserligen två före detta skolkamrater och fotbollskompisar från Västerås, Stefan och Niklas, som titulerar sig die hard-fans till Wigan, men jag gissar att den här skaran är lätträknad.
De som vill se Wigan i andraligan är fler. Om jag skriver något positivt om klubben på Twitter händer det inte sällan att någon skjuter in att ”de inte hör hemma i Premier League”.
”De har ju så lite publik på sina matcher!”.
”De har inga profiler!”.
”De spelar så tråkigt!”.
Det stämmer förvisso att DW Stadium inte drar fulla läktare i varje match, att det spelades en FA-cup där för ett par år sedan som lockade mindre än 10 000 åskådare. Men är det Wigans fel att de kommer från ett litet samhälle utanför Manchester? Hade det varit bättre att, likt Milton Keynes, flytta klubben till en annan stad för att bygga en modern arena där folk käkar räksmörgåsar?
Det är sant att laget saknar fixstjärnor, men det beror ju på att de ständigt blir sönderköpta. Inför den här säsongen försvann Hugo Rodallega, Mohamed Diamé och Victor Moses. Roberto Martínez fick göra som han alltid gjort – leta prisvärda ersättare. Han lyckades så bra att Wigan än en gång har chansen att överträffa förväntningarna och behålla sin Premier League-status.
Om man som jag, gillar klubbar som lyckas överträffa sig själva trots små resurser, måste man älska Wigan.
Spelar tråkigt? I så fall har man nog sett för få matcher och grundat sin syn på förutfattade meningar.
Wigan åkte till Etihad idag och mötte regerande mästarna.
Långa stunder spelade de bättre än City. Få lag på den undre halvan skulle vara kapabla till att göra det laget gjorde idag.
Jag kommer att sakna dem den dagen de inte längre spelar i den här ligan.

***
Samtidigt som jag skriver de här raderna rullar reprisen av Fulham-Chelsea. Hyfsad strut av David Luiz får man säga.
Offensiven har han alltid haft. Nu när han blivit mer pålitlig defensivt börjar han växa ut till en världsback.

Där gick tåget, QPR!

av Kalle Karlsson

Först tände de hoppet – när allt såg så mörkt ut. I slutminuten, efter att Shaun Maloney, strimlades Queens Park Rangers förhoppningar i små bitar.
Shaun Maloney smekte en frispark, Adel Taarabt vek undan huvudet – och nu ska det mycket till för att QPR ska klara kontraktet.

Tänk dig att du hamnar i sjönöd. Du plaskar för ditt liv. Någon kommer till undsättning och kastar ut en livboj. Du börjar tro på mirakel. Plötsligt kommer en stor våg och sveper bort livbojen och allt annat.
Ungefär så kändes det för fansen på Loftus Road på söndagen.
Queens Park Rangers, Harry Redknapps febrilt kämpande Queens Park Rangers, hamnade i problem i det hyperviktiga bottenmötet med Wigan.
Bobby Zamora satte dem i problem.
Anfallaren gick in bryskt i en duell med Jordi Gomez i mitten av första halvlek och fick rött kort. Det var, inte direkt, det hemmalaget behövde.
Men de tog striden. De spelade bättre än Wigan. Andros Townsend gjorde en ny stormatch. Harry Redknapp gjorde modiga byten; när hans gäng decimerats till tio man plockade han in Adel Taarabt.
Med fem minuter kvar kom läget. Wigan hade frispark, men Maynor Figueroa drog den på täckande ben. QPR vände spelet, Loic Rémy fick en passning av Stephane Mbia och drog till en bredsida från 20 meter (!) stenhårt intill stolpen!
Det var ett mål som hämtat ur Buster; det ska inte gå att skjuta så hårda bredsidor.
Loic Rémy, ett av de spektakulära januariförvärven som skulle hjälpa till att rädda klubben kvar i Premier League, hade plockat det där halmstrået som supportrarna längtade efter.
– Vi hade jobbat så hårt med tio man hela matchen och jag kände att vi förtjänade ett mål. Det var en fantastisk träff. Sedan ger vi bort två dumma frisparkar utanför straffområdet och på den andra gör de mål, suckade Harry Redknapp.
Även han måste inse att loppet, i princip, är kört nu. Shaun Maloneys mål är det som kommer bli symbolen för när tåget gick.
En seger hade betytt kontakt med lagen ovanför strecket. En levande dröm under slutomgångarna.
Med en minut kvar av tilläggstiden fick Wigan frispark. Shaun Maloney skruvade den skickligt. Adel Taarabt, den underbare bollbegåvningen och hopplöse lagspelaren, hoppade och vek undan huvudet.
1–1.
Sju poäng upp till Sunderland ovanför strecket med sex omgångar kvar.
Burop från en uppriven, uppgiven hemmapublik.
Den där livbojen känns avlägsen nu.

***
I övrigt lyfter jag framför allt på hatten för tre lirare i helgen:
* Tomas Rosicky, Arsenal. Två mål borta mot West Bromwich.
* Fernando Torres, Chelsea. Gjorde sin andra starka insats i rad när han ersatte Demba Ba och tände sitt lag.
* Kevin Mirallas, Everton, Belgaren satte ett klassmål förra veckan, igår följde han upp med ett nytt mot Tottenham.

***
Papiss Cissés mottagning och avslutning när han avgjorde mot Fulham, hela momentet, var ett fantastiskt nummer. Han är nu den spelaren i ligan som gjort flest mål på tilläggstid (3). Robin van Persie är på andraplats med två fullträffar på Fergie-time.

***
Blev lite mindre blogg den är helgen, men det finns en förklaring. Jag var upptagen med tränarkurs och första träningsmatchen i helgen. Dessutom måste jag förbereda mig inför måndagens (jobbresa) till Manchester.
Får se om jag hinner skriva något därifrån i bloggen – kommer bli mycket jobb med annat till sajten.

Tre slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

Koné kan ordna Wigans ”Great escape”
Roberto Martínez var förvånansvärt självsäker när han fick frågan nyligen om Wigans tabellposition. Den spanske tränaren svarade, ungefär:
– Snart kommer våren och då kommer uppryckningen som man kan förvänta sig av ett Wigan-lag.
Det är ju så. Wigan har flirtat med nedflyttning år efter år, men varenda vår lyckas de ta sig samman och rädda kontraktet. Förra året var typexemplet när Roberto Martínez införde ett nytt 3-4-3-system som tog motståndarlagen på sängen.
Efter 3–0 igår borta mot Reading klättrade laget ovanför nedflyttningsstrecket.
Wigan har ett tufft program närmaste tiden där de ska möta, i tur och ordning, Liverpool, Manchester City och Newcastle. Men det finns ett par saker som talar för laget:
* Nästan skadefri trupp (med undantag för långtidsskadade Ivan Ramis och Ben Watson). Emmerson Boyce är tillbaka efter skada. Ryo Miyaichi närmar sig comeback.
* Januariförvärvet Paul Scharner har gett stadga åt försvaret.
* Arouna Koné. Ivorianen Koné värvades för småpengar, cirka 30 miljoner kronor, från Levante i somras. Hans två mål igår betyder att han gjort fyra mål på de två senaste matcherna. Hans andra, där han chippade över en utrusande Adam Federici, osade klass.
Wigan har en makalös förmåga att hitta fynd. Arouna Koné är det senaste i raden.

Rafael snart ordinarie i Brasilien
Kan något stoppa Manchester United? Efter segern mot Queens Park Rangers igår på Loftus Road med 2–0 leder laget ligan med 15 poäng, dock har Manchester City en match mindre spelad.
Det var ingen fantastisk insats, men likväl ett professionellt utfört arbete. Det som utmärker Manchester United, det som utmärkt laget år efter år, är att de vinner den här typen av matcher. Ibland komfortabelt, som igår, ibland med lite tur. Men de vinner även om de inte spelar champagne-fotboll.
Det är det som skapar mästarlag.
Alex Ferguson verkar dessutom vara fast besluten om att inte göra om fjolårets misstag där United kastade bort en åttapoängsledning. Efter segern igår gick han fram mot de tillresta fansen och knöt näven i en segergest. Han vet att han lag skaffat sig ett delikat läge att säkra den 20:e ligatiteln.

Det som kan stoppa laget är förstås skador på nyckelspelare. Robin van Persie snubblade ned i den grop där fotografen sitter bakom mål och såg ut att skada ryggslutet. Det vore förstås förargligt om han missade returen mot Real Madrid på grund av en så dråplig händelse.
Det var svårt att uppfatta när det skedde. Dels för att det var utanför planen, dels för att Rafael da Silva i samma moment passade på att hänga en bomb i krysset.
Den lille brassebacken har direkt varit känd för sina distansskott, även om hans första mål i England borta mot Arsenal var en snygg vänstervolley. Gårdagens drömträff var en av säsongens snyggaste. En stenhård projektil som steg hela vägen innan den borrade sig in i Julio Césars kryss. Det måste ha varit Rafaels livs träff.
Rafael da Silva har varit en av Uniteds bästa spelare den här säsongen.
Igår var han en av planens bästa spelare. Inte nog med att han gjorde 1–0-målet. I första halvlek räddade en boll på mållinjen och slog ett utsökt inlägg som Robin van Persie borde ha förvandlat till 2–0.
Från att tidigare ha varit fladdrig och ojämn i försvarsarbetet har han blivit effektiv defensivt (med undantag av bottennapp mot Reading och Real Madrid). Han har fortfarande brister i positionsspelet, men tack vare sin snabbhet blir han sällan besegrad i en-mot-en-situationerna.
Det borde inte dröja länge innan 22-åringen har pensionerat Dani Alves och Maicon och tagit den ordinarie platsen i den brasilianska landslaget.

Szczesny har blivit ett frågetecken
Santi Cazorla räddade tre poäng för Arsenal när han tryckte in 2–1 med fem minuter kvar. Målet var vackert. Dels Jack Wilsheres fina lyftning fram till Nacho Monreal, dels den nye vänsterbackens inspel snett bakåt och Cazorlas behärskade avslut bakom Brad Guzan.
Efter besvikelsen mot Bayern München i veckan var det en fundamental seger för Arsenal. Trots den senaste tidens ”kris” har laget vunnit tre raka ligamatcher och är bara två poäng efter Chelsea på tredjeplatsen.
Allra mest lättad var nog Wojciech Szczesny.

Vad har hänt med honom? När han slog igenom för drygt två år sedan var han makalöst bra. Det var inte bara det faktum att han var kapabel till matchavgörande räddningar – det är han fortfarande – det var framför allt att han sällan gjorde misstag.
Det senaste året har han inte alls agerat lika förtroendeingivande. Kanske beror det på höstens skadefrånvaro, men nu har han haft fyra månader på sig att hitta formen.
Han har inte gjort så många misstag som lett till mål, men hans agerande sprider osäkerhet. Jag vet inte hur många gånger han strulat till det i spelet med fötterna.
Andreas Weimanns 1–1-mål igår var ingen jättetavla som förtjänar att ställas ut på Fotografiska, men väl ett skott som en målvakt i Premier League bör ta.
I ett läge där Arsenals försvarsspel darrar behöver de en trygg målvakt.
De tre poängen satt hårt inne igår, delvis på grund av Wojciech Szczesny.
Den 22-årige polacken måste höja sig i vår om Arsenal ska ta en av Champions League-platserna.

Analys: Taktiska detaljer från helgen

av Kalle Karlsson

En offensiv 80-meterslöpning av en defensivt lagd spelare, en avledande löpning enligt skolboken och en ständigt löpande belgare.
Här är några taktiska bitar från helgen.

Det finns en fundamental del i fotbollen som ibland glöms bort, som ständigt sker men som alltför sällan lyfts fram.
Löpningar utan boll.
Vi gillar ju att frossa i frisparksmål och snygga dribblingar, men utan arbetet i det tysta skulle dessa lägen förmodligen aldrig ha uppstått.
Synsättet på löpningar har förändrats. Tidigare handlade det om att springa så långt som möjligt – bröderna Bender, Lars och Sven, sprang tillsammans 2,6 mil i mötet mellan Bayer Leverkusen och Dortmund i söndags. Nu fokuserar man istället på antalet maxlöpningar per match.
Det handlar om att löpa rätt, inte mest.

Jag tänker dels på de avledande löpningarna som öppnar ytor för lagkompisarna, dels de smarta riktningsförändringarna som kan lura en motståndare.
Det här är inte helt enkelt att demonstrera utan rörliga bilder, men jag gör ett försök (det har ju fungerat när det gäller defensiva situationer).
Ofta kan förmågan, viljan, att ta den där energikrävande löpningen vara skillnaden mellan att vinna eller förlora en match.
I helgen personifierades den tesen främst av en 23-åring från franska Zellwiller.

Schneiderlins 80-meterslöpning
Morgan Schneiderlin har varit en av Southamptons bästa spelare den här säsongen. Fransmannen är den spelare som delat ut flest tacklingar i Premier League och sedan han fick Jack Cork som mittfältspartner har laget blivit mer solitt.
Schneiderlin främsta kvaliteter är som defensiv kraft; han är en av ligans främsta bollvinnare. Därför var det förvånande att se honom ta en djupledslöpning i den 85:e minuten och trycka in 2–1-målet mot Wigan (nu slutade matchen 2–2 så det blev ändå bara en poäng).
Nedan ser vi sekvensen steg för steg.


Southampton vinner boll långt ned på egen planhalva. Jay Rodriguez (bollförare) kommer att spela till James Ward-Prowse (närmast) och iscensätta en kontring.


Morgan Schneiderlin (inringad) är i det här läget i höjd med eget straffområde.


När James Ward-Prowse sprintar fram med bollen är Schneiderlin fortfarande långt från situationen. Och matchklockan har tickat fram till 85:00.


Ungefär här – efter att ha sprungit 40 meter, sätter han fart ordentligt samtidigt som Wigan Callum McManaman försöker stoppa Jay Rodriguez längs kanten.


Wigan har tre spelare på väg in för att täcka de centrala delarna i eget straffområde. Ändå ser Schneiderlin sin chans och fortsätter löpa.


14 sekunder efter att Jay Rodriguez startat omställningen i närheten av egen hörnflagga störtar Morgan Schneiderlin in framför Ali Al-Habsi och placerar in 1–2 för Southampton.

Med tanke på att den skedde i 85:e minuten var det här den mest imponerande distanslöpningen jag har noterat den här säsongen. Och detta av en spelare som egentligen är defensivt lagd.
Morgan Schneiderlins inställning ska hyllas, men jag kan inte undgå att även såga Gary Caldwells agerande.


Här ser vi hur Caldwell har 15 meter till godo på Schneiderlin (inringad).


Caldwell skriker till mittfältaren James McArthur som hamnat i vänsterbacksposition. Caldwell pekar och säger åt McArthur att hålla koll på bortre stolpen där Adam Lallana attackerar.


McArthur sneglar mot Lallana, vilket betyder att det är upp till Caldwell att täcka den centrala ytan.


Jag har markerat den mest kritiska ytan. Gary Caldwell vet att han måste ta sig ned hit. Det är solklart vilken spelare han ska skära av (inringade Schneiderlin).


…ändå låter han sig bli passerad av Morgan Schneiderlin som kan placera in 1–2 för Southampton.

Kontentan: En fantastisk, monstruös löpning av Morgan Schneiderlin – horribelt svagt och ansvarslöst agerande av Gary Caldwell.

Lukaku ständigt i rörelse
Romelu Lukaku har gjort dundersuccé på lån i West Bromwich. Hans imponerande fysik går inte att undgå, men jag tycker hans främsta egenskap är spelet utan boll. Där är han exceptionell.
inte nog med att han alltid vill ha bollen, han underlättar för medspelarna med sin tydlighet.
Mot Tottenham sprang han offside vid några tillfällen, men hans ständiga hot i djupled är ett orosmoment för motståndarna.


Romelu Lukaku drar sig bort från Jan Vertonghen mot Michael Dawson.


Nu har Lukaku skapat ett jätteavstånd mellan Tottenhams vänsterback Benoît Assou-Ekotto och mittbacken Jan Vertonghen. Tittar man noga kan man se att Michael Dawson (i högerbacksposition) pekar för att Vertonghen ska förstå att han har ansvaret för Lukaku.


Romelu Lukaku smyger in bakom ryggen på Vertonghen. Han pekar och visar var han vill ha passningen – tydligheten jag nämnde.


Lukaku vinkas av för offside i den här situationen, men poängen är att hans frekventa löpningar är hans viktigaste vapen.

Dzekos avledande löpning
Manchester Citys Edin Dzeko hade inte många rätt i första halvlek mot Liverpool. Men sättet han lurade bort Daniel Agger på i upprinnelsen till 1–0-målet var enligt skolboken.


I det här läget när chansen är på väg att dyka upp har Edin Dzekos två val: Antingen springa mot första stolpen eller gå in bakom ryggen på backen och söka sig mot bortre stolpen.


Genom att peka åt James Milner (bollhållaren) får han Daniel Agger att tro att han ska gå mot första stolpen. Vi kan se på Liverpoolspelarens kroppshållning att han är osäker på hur han ska positionera sig.


Tack vare den finten har Daniel Agger blivit bolltittare.


…och James Milner kan hitta Dzeko framför mål.

Det här var tre olika typer av löpningar utan boll – alla tre perfekta exempel i sin genre.
Vi hade Morgan Schneiderlin som visade vad en längre, otroligt krävande löpning kan leda till.
Vi hade Romelu Lukaku som ständigt är i rörelse och underlättar för lagkamraterna genom att hela tiden peka var han vill ha bollen.
Vi hade Edin Dzeko som fintade Daniel Agger genom att först gå mot första stolpen för att sedan vika av mot den bortre.

Fotnot: Alla bilder från Viaplay.se.

***
Läs mer:
23 jan: ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”.
5 jan: ”Lagarbetet bakom Suárez mål”.
21 dec: ”Newcastles smarta hörnvariant”.

***
Här kan ni se gårdagens Euro Talk där jag bland annat pratade om Liverpool, QPR, Manchester City, Chelsea och Newcastle.
Om ni är nyfikna på det där frisparksmålet som David Fjäll talar om så lade jag ut det på Youtube igår efter massiva påtryckningar.

Ångvälten som lyfter Sunderland

av Kalle Karlsson

Steven Fletcher gjorde två mål efter två klassavslutningar. Men det var inte bara den skotske anfallaren som gav Sunderlands fans anledning att drömma om ett lyft i vår.
Det var en mittfältare som hämtats från Turkiet.
Ni vet ju att jag rätt ofta den här säsongen har ondgjort mig över Sunderlands centrala mittfält. De har, helt enkelt, inte hållit måttet. I brist på vettiga alternativ har Martin O’Neill ”tvingats” laborera med Sebastian Larsson i en central roll bredvid antingen Jack Colback, Lee Cattermole eller, ibland, Craig Gardner.
Lagdelar som saknar specifika egenskaper är rätt vanligt förekommande, men det här har varit en lagdel som saknat allt: Kreativitet, passningsskicklighet, huvudspel, snabbhet, andravågslöpningar, tuffhet, defensiv kompetens.
De har haft litegrann av varje, men inte tillräckligt av någonting.
Med Alfred N’Diaye som defensiv kraft har de åtminstone fått in den sortens fysik som gör laget respektingivande.
Det dröjde bara 40 sekunder igår mot Wigan innan nyförvärvet från Bursaspor hade manglat Shaun Maloney.
Den tacklingen borde ha renderat en frispark från Anthony Taylor, men det fungerade som ett statement: Det kommer att kännas att möta Sunderland framöver.
Att The Telegraph beskriver fransmannens debut med orden ”a one-midfield roadblock”, ger en hint av vilken spelartyp Martin O’Neill valt att satsa på. Det är ingen champagne-lirare. Snarare en närmare 190 centimeters ångvält som inte kommer att väja för någonting i dess väg.
Att supportrarna redan tillägnat honom en sång (”N’Diaye, oooaaahhh, he came from Bursaspor, to hear the Roker Roar”), antyder att hans egenskaper varit efterlängtade.

Alfred N’Diaye bidrar dock inte enbart med fysik och hårda tacklingar till Sunderland (i så fall hade det räckt med Lee Cattermole).
22-åringens entré betyder framför allt att mittfältet nu har en spelare som i första hand tänker defensivt. En spelare som positionerar djupare i planen, som försäkrar sig att han plockat upp spelare bakom ryggen, ”between the lines”, som styr sina medspelare. Hans sju brytningar (interceptions) igår visar hans specialitet.
N’Diaye är inte den moderna defensiva mittfältaren som både behärskar defensiven och spelet med boll. Han var inte involverad i speluppbyggnaden i debuten. I går slog han bara 26 passningar, varav 18 till rätt adress. Det kan jämföras med Mikel Arteta och Michael Carrick som ofta når upp till 100 passningar per match.
Men han har kvaliteter. Det var han som slog det perfekta inlägget (med ”fel” fot) till Steven Fletchers 2–1 igår.

Alfred N’Diayes entré bredvid David Vaughan gjorde att Sebastian Larsson flyttades ut till högerkanten och Adam Johnson tog steget ut till vänster. Svensken har inte riktigt kommit till sin rätt centralt så även om köpet av N’Diaye ökar konkurrensen kan det betyda att Larsson får spela oftare i favoritpositionen till höger.

Sju slutsatser efter lördagen

av Kalle Karlsson

Downing firade julafton
Liverpool krossade Fulham med 4–0. Vid sidan av en stark kollektiv insats – den kommer Brendan Rodgers ändå att framhålla – var det framför allt två prestationer som stack ut:
Steven Gerrard var gamle Steven Gerrard.
Stewart Downing var gamle Stewart Downing.

Om Downing fick utstå spott och spe under fjolåret har han varit kallare än någonsin under hösten. Ibland har han suttit på läktaren, ibland har han fått spela vänsterback. En gång spelade han vänsterback när (ordinarie vänsterbacken) José Enrique spelade yttermittfältare.
Så ratad har han varit.
Engelska tidningar har rapporterat att Brendan Rodgers vill göra sig av med Downing i januari, men spelar han som på lördagen kanske managern borde tänka om.
Idag såg vi den där snabbe, lurige yttern som var en nyttig spelare för Aston Villa och som fick Liverpools ägare hosta upp 200 miljoner kronor sommaren 2011.
Var det en sista marknadsföringsåtgärd inför januarifönstret?
Vet inte, men jag vet att det var Stewart Downings bästa insats i Liverpooltröjan hittills.
Han började med att göra sin första Premier League-assist för Liverpool, den första på 45 matcher. Det var inte vilken passning som helst. Jag skulle vilja påstå att det var en av de smartaste, läckraste passningarna den här säsongen. Stewart Downing såg Steven Gerrards löpning i djupet, sedan trädde han in passningen med millimeterprecision förbi tre-fyra Fulhamspelare.
I andra halvlek fortsatte han med att sätta 3–0 med ett riktigt klassmål. Han fick ut bollen på sin högerkant, rundade en passiv John Arne Riise och tryckte i väg ett stenhårt skott vid första stolpen.
Det är möjligt att Stewart Downing flyttar ändå – Daniel Sturridge som kan användas på högerkanten ska ju läkarundersökas på söndagen – men den här matchen visade 28-åringen att det går att locka fram de gamla takterna.

Formsvaga Fulhamförsvarare
Brede Hangeland har varit en av de spelare som alltid burit stämpeln ”undervärderad”. Norrmannen har varit en klippa i Fulham i många år. Det har snackats om intresse från större klubbar.
Därför är det på sin plats att påpeka att 31-åringen inte är i närheten av den formen nu.
Nästan varje gång jag sett Fulham den här säsongen har Brede Hangeland gjort misstag. Det har inte lett till baklängesmål jämt, men det har varit förvånande hur slappt han har agerat. Som mot Arsenal på Emirates där han var chockerande passiv vid ett av målen.
Därför var det symboliskt när det var Hangeland som missade totalt vid Liverpools 1–0-mål idag. När Martin Skrtel dunkade in bollen i nät låg Fulhamkaptenen på marken och tittade på.
Han har förstås inte hjälpts av det faktum att annars så pålitlige Aaron Hughes också hamnat i en formsvacka, liksom John Arne Riise, som inledde hösten så lovande.
Roy Hodgson byggde en försvarsmur under sin tid i Fulham.
Den är raserad.

Redknapps avslöjar QPR:s spenderande
Harry Redknapp åkte på sin första förlust som tränare för Queens Park Rangers. Hans lag hade stått emot ett pressat Newcastle under 80 minuter – framför allt duktige mittbacken Ryan Nelsen – men när Shola Ameobi fick chansen med tio minuter tvingades Robert Green kapitulera.
Matchen är inte så mycket att säga om, precis som på andra håll verkade spelarna ha drabbats av julfrossa.
Det var mer intressant på presskonferensen efteråt. Då avslöjade Harry Redknapp detaljer om lönenivån i hans nya lag. Gamle ‘Arry fick frågan om det kommande transferfönstret och svarade:
– Jag vill inte spendera ägarnas pengar egentligen. Jag måste vara ärlig mot er och det är en hel hög med spelare i den här klubben som tjänar avsevärt mer än de förtjänar, inte alla men många.
Redknapp berättade att han bötfällt en spelare (José Bosingwa?) som ”tjänade mer än någon spelare gjorde under min tid i Tottenham”.
– De (QPR) har en arena som tar 18000 åskådare. Man ska inte spendera enorma löner när du har 18000 på matcherna, eller? Den här klubben (Newcastle) har 55000. Jag kan slå vad om att deras spelare inte är i närheten av att tjäna lika mycket.
Säga vad man vill om Harry Redknapp, men han är inte rädd för att säga sanningen.

Nyttig seger för Arsenal
Det var inte snyggt och straffen kändes billig. Men det var precis en sådan seger Arsenal behövde.
I måndags vann de över Reading efter en klang- och jubelförställning som fick supportrarna att andas optimism. Men det laget har haft problem med är ju att vinna sådana här matcher. När spelet inte fungerar, när det känns trögt och taffligt och matchen står och väger och sedan tippar över åt ”fel” håll.
Det är sådana segrar som Manchester United genom åren varit experter på att säkra.

Wigan var inte sämre än Arsenal på lördagen. Däremot hade de marginalerna emot sig. Det räckte med att för dagen misslyckade Jean Beausejour klumpigt satte en arm i ryggen på Theo Walcott som fick en anledning att falla. Domaren pekade på straffpunkten och Mikel Arteta förvaltade den.
Det var ett sådant domslut som Wigan, eller något annat bottenlag, aldrig skulle ha fått med sig på Emirates eller Old Trafford.

För Arsenal var det förstås oväsentligt hur vinsten såg ut. Laget har nu tre raka segrar i ligan och har klättrat till tredje plats i tabellen.
Den där KRISEN som fick supportrarna att slita sitt hår för ett par veckor sedan känns plötsligt rätt avlägsen.
Åtminstone tills nästa förlust.

Stoke tråkade ut Tottenham
Jag besökte farsan igår – hemma för julfirande – och då fick man inte välja match på tv:n.
– Bara så att du vet: Jag ska se Tottenham–Stoke, sa pappa, Spurs-fan sedan 1960-talet.
Så jag fick genomlida en match mellan ett Tottenham som försökte anfalla och ett Stoke som ville spela 0–0. Det var så segt att jag somnade (!) under några minuter i inledningen av andra halvlek.
Stoke lyckades med målet – att ta en poäng – även om det krävdes en svettig räddning av Asmir Begovic på tilläggstid när Gylfi Sigurdsson nickade.

Stoke har släppt in minst antal mål i ligan (13) och det är förstås en prestation värd att framhålla. Men jag förstår om motståndarna blir uttråkade av att möta Tony Pulis gäng.
Det finns inget lag i ligan som spelar lika defensivt som Stoke.

Reading tog på livremmen
Det räckte inte ända hem, men det var ändå hälsosamt att se att Brian McDermott gjort sin läxa.
Readingtränaren fick se sitt lag falla sönder i bitar i måndags hemma mot Arsenal (förlust, 2–5).
Då sköt han sig själv i foten genom att spela 4-4-2. Idag på Etihad valde han att ta på hängslen och livrem och sjunka ned i ett 4-5-1.
Istället för att göra laget vidöppet centralt använde han tre centrala mittfältare, utan någon utpräglad ”tia”: Jay Tabb, Jem Karacan, Mikele Leigertwood.
Alex Pearce var tillbaka i mittförsvaret istället för Kaspars Gorkss.
Tack vare dessa ändringar fick McDermott se sitt lag göra den bästa defensiva insatsen på mycket länge.
Nu blev det förlust ändå, men det dröjde tills 94:e minuten innan Gareth Barry käkade upp Nicky Shorey i luftrummet och nickade in 1–0.
Det var ingen champagne-fotboll från gästerna, men jag är rätt säker på att det här spelsättet ökar deras chanser att klara kontraktet.

Anita har hittat formen
För några veckor sedan utnämnde en läsare Newcastles Vurnon Anita till årets flopp i bloggens kommentarfält.
Det var inget galet påstående eftersom den förre Ajax-spelaren under hösten hade svårt att anpassa sig till tempot i Premier League.
Men de senaste veckorna har han börjat hitta formen.
Han var en av lagets få ljusglimtar borta mot Fulham, han var mycket bra mot Manchester City förra helgen. Idag, i segermatchen mot QPR, skapade han sex målchanser. Flest av samtliga spelare som var i farten under lördagen.
Kan Vurnon Anita hålla i den här nivån kommer han vara allt annat än en flopp.

***
Har ni tid över mitt i julstöket kan ni alltid läsa del 15 i min artikelserie om Premier League-legendarer. Denna gången om David Ginola (plus-låst).

Sju slutsatser från helgen

av Kalle Karlsson

Tottenhams mardrömsminuter
Om matcherna hade blåsts av efter 80 minuter hade Tottenham toppat Premier League.
Det är sensationella siffror eftersom de ligger hela 13 poäng efter ledande Manchester United.
Men det är ingen slump att det är Spurs och inte United som just nu brottas med den statistiken.
André Villas-Boas lag har släppt in 40 procent av sina mål under slutkvarten i matcherna.
I söndags hände det igen.
Tottenham hade ledningen borta mot Everton efter ett fint Clint Dempsey-mål. Jag tyckte att mycket talade för att Everton skulle ens kvittera. De såg ut att sakna udd på sista tredjedelen.
Men i slutsekunderna av ordinarie tid gjorde Steven Pienaar 1–1 och på tilläggstid satte Nikica Jelavic 2–1.
Jag tror knappast att det handlar om att Tottenham är dåligt tränat. Snarare är det en mental fråga. Kan AVB lösa problemet?

Henderson på väg att tina upp
Jordan Henderson fick inget lätt förstasäsong i Liverpool. Det började med att ägaren FSG betalade ett rejält överpris för ”English talent”, vilket gav ett ok att bära på. Det fortsatte med att Kenny Dalglish spelade honom på fel position, som högermittfältare istället för i mitten.
I somras ville Brendan Rodgers göra sig av med Henderson när Fulham visade intresse. Spelaren sa nej.
– Vad Rodgers sa kom som en blixt från klar himmel. Jag jobbade hårt för att komma till en klubb som Liverpool. Jag ville stanna så länge som möjligt. Jag sa till managern att jag ville stanna och kämpa om min plats, sa Henderson till Telegraph.
Efter att bara få 50 minuters speltid på de sju första matcherna i ligan fanns det många som tvivlade.
Faktum är att få spelare i England fått utstå fler raljanta skämt om kvalité kontra övergångssumma. Möjligen Andy Carroll.
Men nu har Henderson startat fyra av de senaste sex matcherna i alla turneringar.
Han gjorde segermålet i Europa League, målet som tog Liverpool till slutspel. Och i söndags hoppade han in sista 20 minuterna och var med och spelade fram till segermålet (som bedömdes som självmål).
– Jordan är en underbar talang och har en stor framtid här, sa Brendan Rodgers nyligen efter att i somras ha velat klippa banden.
Jordan Henderson har förstås en bra bit kvar innan han tar en ordinarie tröja på ett mittfält med Lucas, Joe Allen och Steven Gerrard, men han verkar ha lämnat platsen bredvid fiskpinnarna i frysboxen.
Och det viktigaste: Han får numera speltid i sin rätta position.
Det är ett stort steg i rätt riktning.

Diamés skada förödande för West Ham
Det var en match med tre ansikten igår på Upton Park. Liverpool började starkt och dominerade med eftertryck första kvarten.
West Ham var häpnadsväckande svagt.
Sedan klev West Ham högre i presspelet och kavlade upp ärmarna. Mark Noble och Mohamed Diamé tog tag i mittfältet, Matt Jarvis utmanade på vänsterkanten och Carlton Cole skapade oro med sitt huvudspel.
Så fort det blev en match utan struktur, en fysisk kamp snarare än spel efter marken, tog hemmalaget över.
De vände till 2–1-ledning och det var en matchbild som passade Mohamed Diamé perfekt. Den kraftfulle senegalesen tog de där löpningarna som ingen annan orkade och som gjorde att ”Hammers” kunna länka ihop sina långa bollar mot Carlton Cole med mittfältet.
I den 70:e minuten, när han tog en ny energikrävande löpning, skedde det som inte fick hända. Diamé drog sönder baksidan av låret.
Och efter att han burits ut på bår såg vi hur mycket han betyder för laget.
Plötsligt trampade West Hams mittfält vatten. Utan Diamés kvalité dels som bollvinnare, dels som bolltransportör, föll de ihop totalt.
Liverpools segermål må ha varit turligt, men min känsla är att de hade gjort mål ändå under slutkvarten. West Ham såg ut att vara slutkört.
Och det är förstås illavarslande för West Ham.
Efter matchen kom beskedet att Mohamed Diamé kan bli borta upp till tolv veckor på grund av en muskelbristning. Det kan bli förödande för West Ham nu när ligan går in i ett hektiskt skede.
På måndagskvällen sa spelaren själv att skadan inte var så allvarlig och att han hoppas vara tillbaka om tre veckor. Det gör hela West Ham.
Mohamed Diamés ”impact” blev väldigt tydlig mot Chelsea där han kom in och lyfte laget.
Gårdagens match var ännu en indikation på att Sam Allardyce inte har någon ersättare som kan fylla det tomrummet.

Wigans stjärna – en av ligans formstarkaste spelare
Wigan faller ju lite utanför radarn så jag förstår om ni inte har lagt märke till mittfältaren James McCarthy, 22, senaste veckorna.
Men sanningen är att irländaren gjort stormatch på stormatch. Han är en av ligans mest formstarka mittfältare.
Mot Manchester City förra helgen var han dominant i 70 minuter. I lördags gjorde han båda målen när Wigan fick 2–2 mot Queens Park Rangers.
– Tekniskt sett tror jag att det är svårt att hitta en bättre spelare, sa Roberto Martínez efter matchen.
Varje gång Wigantränaren berömmer en av sina spelare finns risken att någon storklubb vaknar och öppnar plånboken. Det vet han, men den här gången höll han inte igen.
– Tekniskt sett kan han spela i vilket lag som helst i världen och det kommer han att göra.

McCarthy är en typisk Wigan-värvning. Han hämtades från Hamilton Academical för den ringa summan 1,2 miljoner pund. Idag är det priset tiodubblat.
Frågan är hur länge det dröjer innan någon klubb hostar upp en peng som Dave Whelan inte kan säga nej till.

Norwich visar karaktär
Norwich är ligans hetaste lag. Chris Hughtons gäng har nio raka (!) matcher utan förlust.
Jag skrev häromveckan om lagets starka form, om hur övergången till 4-5-1 har gett ett stabilare, mer kompakt lag.
Helgens match var ett bevis på ”kanariefåglarnas” karaktär och nyvunna självförtroende.
Laget tog ledningen med 3–0 borta mot Swansea. I andra halvlek inledde Swansea upphämtningen genom att göra två mål direkt i andra halvlek.
Men när alla på Liberty Stadium väntade på 3–3 skruvade Robert Snodgrass istället in en frispark till 2–4.
Swansea slog 661 passningar i matchen, varav 596 till rätt adress (90 procent). Norwich slog knappt hälften, 320, varav 236 till rätt adress (74 procent). Hemmalaget hade 67 procent av bollinnehavet.
Men Norwich gjorde fyra mål och vann.

Southamptons vapen: högersidan
Jag fastslog ju tidigare under säsongen att Leighton Baines/Steven Pienaar varit hösten bästa ”wide combination” i Premier League.
Därför är det värt att uppmärksamma att Southampton också har en riktigt start högersida, dock inte med lika kända namn.
Jason Puncheon, 26, är mest känd för att ha gjort mål i alla fyra proffsdivisionerna (med Barnet i League Two, Milton Keynes och Southampton i League One, Millwall i Championship och Blackpool i Premier League).
Nu har han även stigit fram som en av Nigel Adkins nyckelspelare. Det mesta i Southampton sker via högersidan med snabbe ytterbacken Nathaniel Clyne och Puncheon. Den sistnämnde är lurig, kvick och hela tiden villig att utmana. Dessutom har han vassa inlägg med sin vänsterfot.

Jämnaste fjärdeplatsracet någonsin
Slutligen: Snacka om jämn tabell.
Jag kan inte minnas att vi haft så tätt mellan lagen så här långt in på säsongen sedan Uefa började dela ut fyra Champions League-platser.
Mellan Everton på fjärde plats och Norwich på tolfte plats skiljer bara fyra poäng. Liverpool, som började så svagt, är nu med i allra högsta grad.  Norwich, som låg under strecket, är till och med uppe och hotar.
Det är sensationellt… och samtidigt, alldeles, alldeles underbart.
Även om titeln blir ett tvåhästarsrace i Manchester har vi en rafflande vår att se fram emot.

***
I morgon kommer lite taktiska observationer från helgen.

Sju slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

Liverpool utan Suárez – ett bottenlag
Luis Suárez hade ett stort ansvar redan inför säsongen. Det blev inte mindre när Andy Carroll lånades ut till West Ham och Fabio Borini gick sönder.
Just nu axlar han det där ansvaret på ett alldeles lysande sätt.
Förra helgen spelade han i princip ensam 2–2 mot Everton. Igår var han bäst på plan mot Newcastle och räddade oavgjort med sitt klassmål i andra halvlek.
– I varje match gör han något sådant här och han är en nyckelspelare för oss, sa José Enrique till Liverpool Echo.

Sedan Luis Suárez anslöt till Liverpool har han egentligen haft alla verktyg i lådan för att vara en anfallare i världsklass. Hans enda problem har varit den där detaljen att han sällan omsätter chanserna i mål. Vilket, förstås, inte är en så obetydlig detalj om du är anfallare.
Men nu har uruguayanen börjat hitta nätet. Han har gjort sju mål i höst i ligan, tio totalt. Effektiviteten kan fortfarande bli bättre. Hade han haft samma mål/skott som Robin van Persie hade han, enligt Opta, gjort 15 mål och toppat skytteligan överlägset. Men just nu gör han allt Liverpool kan kräva av honom och lite till.
Opta tog fram statistik som visade att Liverpool legat sist i Premier League utan Suárez mål och assist. Nu är det ju inte så enkelt eftersom någon annan spelare hade spelat i hans ställe, men det säger en del att han gjort 54 procent av lagets mål. Endast Steven Fletcher (Sunderland) har gjort en större andel av sitt lags mål.

Det är det som är problemet för Liverpool. Just nu bär Suárez sitt lags hopp på sina axlar.
Han spelar varje ligamatch från start eftersom de inte har något alternativ. Brendan Rodgers har sagt att de ska förstärka i januari, men det är många matcher som återstår till dess.
Vad skulle Liverpool ta sig till om han blev skadad nu?

Wigan överraskar – mot alla odds
Hur bär de sig åt? År efter år tappar de sina bästa spelare. År efter år tippas Wigan (inte minst av mig) att hamna på någon av de tre nedre platserna. År efter år lyckas de rädda kontraktet.
Nu känns det som Wigan har faktiskt har hittat ett vägvinnande spel. Det djärva 3-4-3-systemet som blev en succé i våras har satt sig. Uppstälningen innebär inte längre något överraskningsmoment för motståndarna, men spelarna verkar trygga i sina roller.
I lördags åkte de till White Hart Lane och tog alla tre poängen. Det var inte på något sätt orättvist. Brad Friedel var, trots det något tveksamma agerandet vid målet, hemmalagets bästa spelare och svarade för ett par, tre kvalificerade räddningar. Wigan hade 49 procent av bollinnehavet och spenderade nästan hälften av tiden på Tottenhams planhalva.

Trots förlusterna av Victor Moses och Hugo Rodallega har tränaren Roberto Martínez komponerat ett vasst anfall. Arouna Koné från Levante är ett fynd. Franco Di Santo har tagits ut i argentinska landslaget. Och Shaun Maloney är en av ligans mest underskattade spelare.
Med så svaga nykomlingar kan Wigan mycket väl klara kontraktet igen.

Bannan/Ireland från start – då vann Villa
Jag kollade reprisen av Sunderland–Aston Villa söndags. Det var ingen stor fotbollsunderhållning – Martin O’Neills gäng är bedrövligt just nu – men det var kul att se att Paul Lambert verkar ha funnit en lämplig uppställning för att få in Stephen Ireland och Barry Bannan.
I min bok är dessa spelare helt centrala för Villa eftersom de tillsammans har mer kreativitet än hela den övriga truppen. Hittills har varken Ireland eller Bannan spelat kontinuerligt, men i lördags fick de starta tillsammans i det nya 4-2-3-1-systemet och då blev det seger.
Barry Bannan var mycket bra i rollen som sittande mittfältare och ett perfekt komplement till städaren Ashley Westwood.
Efter att ha sett Aston Villa förra helgen göra en urusel insats hemma mot Norwich var det här ett steg i rätt riktning.
Segern var förstås livsviktig, men även det faktum att Lambert nu fått in både Ireland och Bannan i elvan. Christian Benteke löste strikerrollen mycket bra.
Nu är frågan om det även finns plats för Darren Bent. Känslan är att kubbens dyraste riskerar att få fortsätta på bänken.

Papiss Cissé – ligans formsvagaste anfallare
När Papiss Cissé köptes till Newcastle i januari var succén omedelbar. Anfallaren från Freiburg kallades årets fynd och öste in mål.
Nu är han iskall.
Igår gjorde han än en gång en svag insats. Det ser ut som han tappat allt det där självförtroendet han hade i våras. När lägena dyker upp är han inte alls lika kompromisslös som tidigare.
Han har gjort blott ett ligamål i höst på nio matcher – när ett skott träffade honom i ryggen förra omgången och styrdes i mål.
Formsvackan innebär problem för Alan Pardew.

Newcastle-managern vill spela 4-3-3. Det gjorde han i våras och Demba Ba anpassade sig då till en kantroll. Men när inte Papiss Cissé inte har levererat i höst har Pardew varit tvungen att ändra. Mot Liverpool startade Demba Ba som striker och Cissé på kanten.
Det gynnar Ba, som varit grym i höst och återigen öser in mål. Det har dock varit katastrof för landsmannen Cissé som är helt vilse på vänsterkanten.
Att spela 4-4-2 är inget alternativ om inte Cheick Tioté är tillgänglig eftersom mittfältet blir för sårbart. Dessutom ger det inte Hatem Ben Arfa lika fria tyglar.

Det bästa för laget, i min bok, vore att återgå till 4-3-3 med Ba på vänsterkanten, men kan Pardew få anfallaren att acceptera att spela andrafiolen igen? Och vågar han det när senegalesen har en klausul i kontraktet som aktiveras om någon klubb bjuder 7 miljoner pund i januari?

Kritiserade Silva saknad i City
David Silva fick kritik i våras när hans form dalade. I början av den här säsongen ifrågasattes han på nytt när han inte var lika bra som förra hösten.
Men nu när han är skadad märks det tydligt hur mycket han saknas i Manchester City.
Utan Silva blev City mållöst borta mot West Ham i lördags.
Efter en första halvlek där West Ham skapade de bästa chanserna (Kevin Nolan fick ett mål tveksamt bortdömt för offside, Mohamed Diamé sköt tätt över, Yossi Benayoun träffade ribban), var City närmast segern i andra halvlek.
Carlos Tévez försökte, men det saknades ändå något.
Vad? Som jag ser det är svaret enkelt: En David Silva i form.
När motståndarna faller ned på egen planhalva är det spanjorens förmåga att dyrka upp försvar med en dragning eller en passning som gör skillnad.
Sedan han blev skadad på landslagsuppdrag har City spelat fyra matcher.
De vann tack vare mål i slutsekunderna mot WBA, de föll i Amsterdam med 1–3 mot Ajax, de vann med 1–0 hemma mot Swansea och nu 0–0 mot West Ham.

Bottenlag med toppmålvakter
QPR och Reading stod utan vinst inför söndagens bottenmöte. Efter matchen var läget oförändrat efter 1–1 på Loftus Road.
Reading inledde klart bäst i första halvlek och det var inte alls orättvist när förre Assyriska- och Öster-spelaren Kaspars Gorkss satte 1–0 med en konstspark.
I andra halvlek flyttade QPR fram och Djilbril Cissé fick in 1–1. Adel Taarabt hade sedan en jättechans med åtta minuter kvar att göra 2–1, men Alex McCarthy gjorde en finfin benparad. Det var en av flera svettiga räddningar från 22-åringen.
Och det fick mig att fundera.

QPR och Reading ligger under strecket, men just nu har de faktiskt två av de mest formstarka målvakterna i ligan.
Julio César har varit ett rejält lyft för Rangers och svarade för en grym insats förra helgen borta mot Arsenal.
Alex McCarthy har sedan han ersatte Adam Federici räddat sitt lag i flera matcher.
Hur hopplöst hade inte läget sett ut för dessa klubbar utan dessa herrar mellan stolparna?

AVB under press
André Villas-Boas bytte ut Jermain Defoe i andra halvlek när Tottenham jagade kvittering.
– Han hade inte spelat särskilt bra, motiverade tränaren.
Publiken på White Hart Lane var mäkta missnöjd och började skandera Defoes namn.
André Villas-Boas förtroendekapital förändras för varje vecka känns det som. Häromveckan var allt positivt när Spurs klättrat till en fjärde plats.
Efter förlust hemma mot Wigan – och med toppmöten mot Manchester City och Arsenal närmast – sjuder pessimismen från Tottenhamfansen igen.

Att André Villas-Boas är en 4-3-3-tränare är ingen hemlighet. Det är därför det är antingen Defoe eller Emmanuel Adebayor i startelvan.
Men går det inte att tumma på den ”regeln” när laget ligger under hemma mot Wigan och måste göra mål?

Fem slutsatser efter söndagen

av Kalle Karlsson

Drömdebuten
Skulle han hålla? Var han värd pengarna som Chelsea betalat?
I Eden Hazards fall var inte frågan ”om” utan snarare ”när” han skulle börja göra av tryck i Premier League. Vi talar ändå om spelaren som spelat på en helt egen nivå i Frankrike ett par år. Spelaren som alla Europas storklubbar drömt om.
Efter fem minuter på DW Stadium fick vi en indikation. Eden Hazard, 21, behövde ingen startsträcka alls.
Efter fem minuter hade han vänt ut och in på Ivan Ramis och serverat Branislav Ivanovic till 1-0 och fixat en straff som Frank Lampard förvaltade till 2-0.
Om vi koncentrerar oss på just de fem minuterna var det den häftigaste debuten i ligan som jag kan minnas. Hazard hade på egen hand fixat segern genom två individuella prestationer.
Gary Caldwell tröttnade på att vara en av åskådarna till showen och bjöd på en sanslös satsning bakifrån. Hazard reste sig efter kapningen, men försvann sedan mer och mer i matchen.

Hans insats var intressant. I första halvlek var han inte speciellt involverad i spelet, trots att han låg bakom båda målen. Belgaren slog bara åtta passningar, varav fyra till rätt adress.
Men Eden Hazard är en poängspelare som gör skillnad. Den sortens spelare som har en ”end product”.
Hans samarbete med Juan Mata ser redan hyperintressant ut. Det var som att se en liknande symbios som när Samir Nasri debuterade i City ifjol och omgående talade ”samma språk” som David Silva.
I Matas och Hazards fall handlar det inte så mycket om possession utan mer om fart och snabba omställningar.

Mardrömsdebuten
Det är många som har stora förväntningar på Wigan i år. Det är laget inte vana vid. Jag har tippat att de ska åka ur de tre senaste åren. Varje gång har de, mirakulöst, lyckats lura nedflyttningsspöket.
Den positiva vindarna som blåst kring Wigan är förstås en följd av den succéartade våren där de chockade storlagen med ett 3-4-3-system.
Roberto Martínez ställde ut sitt lag i ett 3-4-3 idag, men fick sämsta tänkbara start.
En del av förklaringen var nye mittbacken Ivan Ramis som fick uppleva en mardrömsdebut (inte så smart att placera en högerfotad back som mittback till vänster i en trebackslinje i sin PL-debut?).
Det skulle inte förvåna om Maynor Figueroa framöver kliver in centralt och Jean Beausejour får tillbaka sin plats som wing-back till vänster.

Efter chockinledningen lyfte Wigan upp sig och spelade riktigt lovande. De skapade några reduceringslägen och känslan är att de kommer att kunna ställa till problem för motståndarna även den här säsongen. Dessvärre utgick lagets bäste spelare i första halvlek, Shaun Maloney, i paus med skada. Och vad händer om Victor Moses flyttar innan fönstret stänger?

Mina spelarbetyg, Wigan-Chelsea:
Wigan: Al-Habsi 6 – Alcaraz 6, Caldwell 6, Ramis 4 – Boyce 6, McCarthy 6, McArthur 6, Figueroa 5 – Moses 7, Di Santo 5, Maloney 7.
Avbytare: Gomez 6, Koné -, Watson -.

Chelsea: Cech 6 – Ivanovic 7, Luiz 6, Terry 6, Cole 5 – Lampard 7, Mikel 6 – Hazard 8, Mata 7, Bertrand 6 – Torres 6.
Avbytare: Oscár 7, Meireles -.

Tévez – från frysboxen till nyckelspelare
Det är inte länge sedan Carlos Tévez var utbuad på Etihad stadium efter sin uppmärksammade strejk. Idag gjorde han premiärmålet för Manchester City i första halvlek mot Southampton – och hyllades av hemmasupportrarna.
Vi var många som såg fram emot att se en nytänd Tévez i par med Sergio Agüero. Det höll inte länge. Efter drygt sju minuter hade Sergio Agüero skadat knäet och blivit utburen på bår.
– Vi vet inte något ännu, vi får avvakta ett par dagar, säger Roberto Mancini efter matchen.
Om Agüeros skada är allvarlig framstår Carlos Tévez plötsligt som Manchester Citys viktigaste spelare. Samir Nasri var visserligen planens bäste spelare idag – med lite tur hade han haft tre-fyra assist – men City kommer att behöva en pålitlig striker eftersom Edin Dzeko och Mario Balotelli är något av ”varannandagsspelare”.
Är Tévez, förra årets bråkmakare, redo att axla manteln?
Ja, jag tror det. Han verkar ha ”huvudet på rätt plats” igen, fast besluten om att ta revansch. Argentinaren gjorde en bra första halvlek. Var aktiv, sökte ytor, tog sig till chanserna, fixade en straff som Silva slarvade bort och gjorde ledningsmålet.

Saints kan vara stolta
Southampton var tillbaka i Premier League efter sju år. Efter en helvetesresa med sju sorger, konkurshot, en massa bedrövelser ställdes de mot regerande mästarna på bortaplan.
Skulle de lägga sig ner och självdö efter Carlos Tévez psykologiska 1-0 före paus? Inte alls.
Andra halvlek var en styrkedemonstration från nykomlingen. De kröp ned med laget och litade på att backlinjen (som många, bland annat jag, ifrågasatt inför premiären) skulle städa undan de många inläggen. Sedan kontrade de helhjärtat med mycket folk. Vid 2-1-målet kom gästerna i ett 5 mot 3-läge efter en omställning efter hörna.
Managern Nigel Adkins fick maxeffekt av sina två första byten. Rickie Lambert, målkungen, tryckte in 1-1 när han varit på plan i några minuter. Steven Davis, nyförvärvet från Rangers, satte 2-1 på samma sätt.
I det läget var ”Saints” på väg att ordna en dunderskräll.
Det räckte in hela vägen hem, Danny Fox gjorde ett fatalt misstag när han nickade bollen in i slottet där Samir Nasri satte segermålet (3-2).

Nigel Adkins var nöjd trots förlusten och visst hade han flera positiva bitar att ta med sig:
> Rickie Lambert – som gjort en liknande resa som Grant Holt – visade att han kan göra mål även i högstaligan. Hans inhopp tände hela laget.
> Nathaniel Clyne, nye högerbacken från Crystal Palace, övertygade med kvicka, frejdiga löpningar längs kanten.
> Mittbacksparet Jos Hooiveld/José Fonte klarade sig förvånansvärt bra, framför allt i andra halvlek när City tryckte på som mest.

Jag sätter dock frågetecken för målvakten Kelvin Davis som visserligen svarade för många räddningar, men även släppte flera farliga returer. Det är sånt som kan bli kostsamt framöver.

Mina spelarbetyg, Manchester City-Southampton:
City: Hart 6 – Zabaleta 6, Kompany 6, Lescott 6, Clichy 7 – Rodwell 6, Touré 7 – Silva 5, Agüero -, Nasri 8 – Tévez 8.
Avbytare: Dzeko 6, Balotelli 6, Kolarov -.

Southampton: Davis 7 – Clyne 7, Fonte 7, Hooiveld 6, Fox 5 – Ward-Prowse 5, Scheneiderlin 7, Lallana 7 – Rodriguez 5, Do Prado 6, Puncheon 7.
Avbytare: Lambert 7, Davis 7, Sharp -.

Klassisk match
Om någon nu glömt varför vi älskar Premier League så fick vi 45 minuter som fungerade som en fin liten påminnelse. Andra halvlek på Etihad var magisk!
Det var fart, ”end to end-stuff”, Saints-fans som dansade Poznan – allt.
Om gårdagen var innehöll flera storsegrar var det här den sortens dramatik som vi bjöds på så många gånger förra året.
Premier League när den är som bäst. Hur klarade vi oss tre månader utan den här adrenalinkicken?

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande sportredaktör: Hampus Hagman
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB