Därför floppar Everton

av Kalle Karlsson

Everton är på väg mot en fiaskosäsong.
Här synar jag några av orsakerna till att laget inte kunnat upprepa succén från ifjol.

Everton var en av förra säsongen stora överraskningar. Med Roberto Martínez som ny manager utmanade laget länge om fjärdeplatsen och man gjorde det med en ny spelidé.
I somras spände man bågen ytterligare med köpet av Romelu Lukaku för över 300 miljoner kronor.
Den värvningen skulle markera en satsning uppåt i tabellen, en allvarlig intention att slåss om Champions League-biljetter.
Men Everton har istället tagit ett steg tillbaka.
Nu är laget inblandat i en bottenstrid.
Efter 28 omgångar har Everton bara tagit 28 poäng. Senast man hade en liknande poängskörd var på 1950-talet och då åkte man ur ligan ett år senare.
Är Everton för bra för att åka ur?
Ja, de borde vara det. Tittar man på deras startelva finns det stora kvaliteter i laget.
Men som laget agerar nu är man inte ”för bra” för att åka ur. Inget lag är för bra för att åka ur om man inte tar tillräckligt med poäng.
Här tittar jag närmare på orsaker till att Everton inte får till det.

Formsvaga stjärnor
Ni minns säkert hur vassa Ross Barkley och Romelu Lukaku var i inledningen av förra säsongen. Barkley framstod som Englands mest lovande spelare. Den offensive mittfältaren blandade fysik med teknik på ett sätt som kan jämföras med en ung Wayne Rooney. Samtidigt spelade Romelu Lukaku på ett sätt som fick folk att ifrågasätta José Mourinhos omdöme.
Den här säsongen är situationen annorlunda. Ross Barkley har gjort ett mål och en assist på 19 matcher (fyra inhopp). Utan självförtroende har han trampat sig djupare och djupare i kvicksanden. Romelu Lukaku har, dessvärre, demonstrerat sina begränsningar och hans sju mål på 28 matcher (varav tre inhopp) är långt under förväntningarna.

Barkleys och Lukakus svaga form har inneburit problem för Everton. Steven Naismith är ingen spelare som bär en offensiv, däremot kan han krydda en redan fungerande uppställning med sitt osjälviska och oförutsägbara löpande.

Veteraner som sjunger på sista versen
I början av säsongen minns jag att jag noterade hur Phil Jagielka och Sylvain Distin över en sommar plötsligt framstod som sega och trötta. Och det är klart – Jagielka är 32 år och Sylvain Distin fyller 38 senare i år. Det är naturligt om deras kurvor pekar nedåt.
Jagielka har i flera år varit en av ligans mest pålitliga spelare, med en oförskämt hög lägstanivå. Distin har varit ett fysiskt fenomen som trots att han närmar sig 40-strecket hängt med betydligt yngre anfallare.
Men i höstas var det som om tiden kommit ikapp dem. Och med unge John Stones otillgänglig hade Everton problem.
Bakom dessa har Tim Howard inte alls varit sig lik. Förra året var amerikanen trygg och säker, nu har han blandat och gett en längre tid. Målen han släpper in har inte varit jättetavlor, som Guillaume Hoaraus långskott i Europa League, Sone Alukos kvittering för Hull och Leciesters två mål häromveckan. Men en Howard i form hade grejat dessa.
Enligt Optas statistik är Tim Howard den målvakt i Premier League som gjort flest misstag (errors) som lett till baklängesmål.
Ändå har han hållit Joel Robles utanför laget, en målvakt som höll nollan tre raka matcher.
Den veteran som åldrats allra mest över senaste tolvmånadersperioden är dock Gareth Barry. Ifjol var han en frälsare när han anslöt på lån och gav Everton stadga på mittfältet.
Den här säsongen är Barry ytterst ordinär. Han har startat 16 av 17 senaste matcherna, vilket renderat blott en seger i ligan och en i Europa League.

Europa-spelet
Europa League har skördat många offer senaste åren och det är ingen tvekan om att den turneringen dränerar lag på energi.
Lagen i Champions League har råd att stärka trupperna för att klara av dubbelspel, men de mindre pengarna i Europa League ger inte samma möjligheter.
Det finns en rad exempel på klubbar som kämpat till sig en Europa League-biljett för att nästa år få betala priset.
Everton har gått tämligen bra i Europa League, laget vann sin grupp före Bundesliga-tvåan Wolfsburg, och är vidare till åttondelsfinal. Förmodligen har spelarna kunnat slappna av i Europaspelet medan man känner kniven mot strupen i ligaspelet.
Frågan är om Roberto Martínez vågar prioritera Europa League-matcher nu när läget i ligan är så prekärt.

Roberto Martínez tro på systemet
När Roberto Martínez anställdes i Everton såg jag en uppenbar risk för kulturkrock.
Everton hade under David Moyes gjort sig känt som en fanbärare för den raka, brittiska fotbollen. Längre spel upp på en Marouane Fellaini eller en Tim Cahill. Kantspel och inlägg mot dessa nickspecialister.
Roberto Martínez stod för något annat. Under sin tid i Wigan förespråkade han – och stod fast vid – en passningsinriktad fotboll.
Han tog med sig dessa idéer till Everton och det var otroligt att se redan i premiären för 1,5 år sedan, borta mot Norwich, vilken revolution han var på väg att genomföra.
Det fysiska Everton var ersatt av ett passningsorienterat, kvickare lag.
Resultaten lät inte vänta på sig. Everton skuggade toppen under hela säsongen.
Där och då framstod Roberto Martínez som ett geni, men tolv månader senare är spanjoren istället ifrågasatt och hans spelidé framstår som naiv.

När säsongen började försökte Everton spela sitt passningsinriktade spel. Men utan Ross Barkleys initiativförmåga och utan formstarka yttrar och ytterbackar som ifjol har passningsspelet gett noll och inget.
Mellan raderna har man kunnat läsa att spelarna velat ha ett rakare spel, ett längre spel, för att kunna utnyttja styrkorna hos strikern Romelu Lukaku.
Roberto Martínez har statt fast vid sin filosofi. Jag ser inga problem med det, men han kanske skulle kompromissa lite, tvista lite, för att ge laget större chanser att ta poäng?
Legendariske Evertontränaren Howard Kendall anser att Everton borde anamma Tony Pulis-tänket. Istället för att gå ut med inställningen att spela och underhålla borde de tänka omvänt. Motståndarna får stå för underhållningen.
Det ska bli intressant att se om Roberto Martínez är beredd att gå den vägen.
I Wigan valde han att hålla fast vid sin linje. Laget vann många hjärtan och de neutrala åskådarna höll nog en tumme för att de skulle klara kontraktet, men det gjorde man inte.
Jag tror verkligen inte att Everton hamnar i samma sits. Det återstående spelschemat, där man inte har så många möten med topplagen, talar för att de grejar det. Truppens kvalitet talar för att de grejar det. Det faktum att det finns ett gäng ”plankor” i ligan talar för att de grejar det.
Allt annat vore ett monumentalt fiasko.

Har Tactics Tim gjort ett genidrag?

av Kalle Karlsson

Efter 13 matcher utan seger och en massa sorger och ännu fler bedrövelser hade Aston Villa äntligen lite flyt.
Med sekunder kvar av derbyt mot West Bromwich skänkte den olycklige Ben Foster en straff som Christian Benteke placerade i nät.

Slutet var osannolikt. Alla räknade ju med ett kryss, ett gungande Villa Park hade redan kalkylerat att få gå hem besvikna.
Då gjorde Ben Foster en ny tavla (i första halvlek höll han så när på att göra ”en Robert Green” och tappa in en boll mellan benen). Han misslyckades med att greppa bollen och kastade sig över Matt Lowton. Domare Moss hade inget annat val än att peka på straffpunkten. Christian Benteke, den formsvage anfallaren som inte hade gjort mål sedan december, stegade upp och den här gången hittade han rätt.
Tim Sherwood firade som om han vunnit Champions League i sista minuten. Efteråt talade han om att han vunnit på jackpott och visst, de är tre poängen kan vara värdefulla. Om Aston Villa klarar kontraktet kan du skänka en tanke eller vinflarra till Ben Foster. Det är möjligt att han hade tappat den också.

Kollega Wennman har redan skrivit om matchen så jag behöver inte gå närmare in i detalj och berätta hur pigg och vass Gabby Agbonlahor var. Hans första halvlek där han rullade in 1–0 mellan benen på Ben Foster var briljant.
Jag kan istället fokusera på Tim Sherwood.
Den före detta Tottenhamtränaren fick förtroendet att ta Villa ur krisen. Starten har inte gett mycket, men igår kom första segern och detta sedan han laborerat med en mittfältsdiamant.
Tim Sherwood fick smeknamnet ”Tactics Tim” för sin sorgfria inställning under tiden i Spurs. Det påverkades självklart av kontrasten mellan honom och företrädaren André Villas-Boas.
Nu har ”Tactics Tim” alltså skissat fram ett diamantmittfält. Igår startade Villa med Ashley Westwood i den defensiva positionen, Fabian Delph och Tom Cleverley i de ”indragna kantrollerna” och Charles N’Zogbia som mittfältsspets. Uttagningen av N’Zogbia var överraskande, men han skötte sig bra.
Det här gav ett tvåmannaanfall och Christian Benteke och Gabriel Abgonlahor kunde därigenom fungera som en traditionell strikerduo: En targetspelare (Benteke), en löpare i djupled (Agbonlahor).
Första målet var resultatet av det samarbetet och det ska bli intressant att följa framöver.
Aston Villa har använt tremannaanfall, eller en ensam striker senaste åren, men på pappret är Benteke/Agbonlahor ett intressant par.

Aston Villa dominerade matchen och vann rättvist. De hade 58 procent av bollinnehavet, definitivt en följd av att diamanten gav centralt övertag. Kan de göra det mot starkare motstånd (och då talar jag inte om blåsiga kvällar i Stoke)? Jag tvivlar på att Aston Villa, ett utpräglat kontringslag senaste åren, kan börja dominera matcher och vinna.
Men om de gör det i fler matcher med nya systemet? I så fall har Tim Sherwood snickrat fram något genialt. Då kanske hans smeknamn kan uttalas utan den raljanta undertonen…

***
Aston Villas Alan Hutton skulle förstås ha fått rött kort för sin bryska stämpling i slutminuterna på Saido Berahino. Det är något fel på regelverket när sådant inte kan bedömas i efterhand för att domaren har sett situationen (och bedömt den felaktigt).

***
Jag gillade det jag såg av unge Jack Grealish när han kom in för Aston Villa. Där finns potential att bygga vidare på.

Zouma – Terrys arvtagare

av Kalle Karlsson

Det är brist på bra mittbackar i toppfotbollen. Det är nästan alla överens om.
Kurt Zouma gör sitt bästa för att slå hål på den tesen.

När laguppställningarna presenterades inför Ligacupfinalen mellan Chelsea och Tottenham igår utbröt en stunds förvirring på Twitter. Skulle Gary Cahill spelas på mittfältet? Hade José Mourinho i avsaknaden av Nemanja Matic skissat på en fembackslinje?
Nej, valet var istället att spela unge försvararen Kurt Zouma på centralt mittfält bredvid Ramires.
Det var ett djärvt drag av José Mourinho, lite av en chansning och ett tag i första halvlek så det väl djärvt. Tottenham dominerade centralt. Men Kurt Zouma växte och hans insats infriade till slut alla förväntningar.

Chelsea vann Ligacupfinalen igår med 2–0 mot Tottenham. Planenligt. Spurs besegrade Chelsea i Ligacupens final för sju år sedan och jag kunde inte se dem göra det igen. Hur het Harry Kane än må vara, hur spännande Mauricio Pochettinos trupp må vara. Jag anade att Chelseas tyngd och erfarenhet skulle fälla avgörandet.
Så blev det också. Spelmässigt var det jämnt, Christian Eriksen drog en frispark i ribban (finns det någon bättre frisparksskytt i hela Europa för tillfället?), men Chelsea gjorde målen.
John Terry satte 1–0 och Diego Costa prickade in 2–0 via Spursben.
Chelseakaptenen Terry var finalens gigant. Resolut, placeringssäker och kapabel till brytningar i världsklass.
Men jag fastnade ändå på hans arvtagare.
Kurt Zouma startade alltså på mittfältet. Men obekväm i rollen? Till en början kanske, men ju längre matchen led, desto mer plats tog han. 20-åringen agerade stabilt, täckte ytor och spelade enkelt.
– Zouma är den nye Marcel Desailly. Det var svårt att spela på mittfältet. Han var tvungen att var kvick. Men vi förberedde honom innan utifall vi behövde använda honom där. Med Ramires och Fàbregas på mittfältet hade vi inte vunnit, sa José Mourinho.
Stora ord från en stor tränare om det som kan bli en stor spelare.

kz

Jag älskar det jag sett av Kurt Zouma hittills i Chelseatröjan. Han började säsongen på bänken och i höstas när John Terry och Gary Cahill ledde ett vattentätt försvar såg det ut som om Zouma skulle få vänja sig vid en roll som reserv. Men så tappade Gary Cahill formen i vintras, José Mourinho kastade in Zouma och fransmannen övertygade så mycket att han spelade till sin en mer eller mindre ordinarie tröja.
Det jag gillar är att Zouma framstår som en ”proper defender”. Han är rejäl, fysisk, positionssäker och kan tackla. Sådana finns det alldeles för få av i fotbollsvärlden för tillfället.
Det känns som alla toppklubbar i Europa är på jakt efter mittbackar. Alla önskar att de hade en försvarare av Kurt Zoumas ålder och cv.
Chelsea säkrade honom i januari ifjol och lånade tillbaka honom till Saint-Étienne.
José Mourinho förklarade att han utvecklat Raphaël Varane till en världsback under tiden i Real Madrid och att han kunde göra samma sak med Zouma.

När affären blev klar hade Lyon-födde Zouma varit en av Europas mest jagade tonåringar i ett par år. Sedan debuten som 16-åring hade han kopplats samman med en rad storklubbar.
Zoumas föräldrar döpte honom till Kurt efter en av Jean-Claude van Dammes rollkaraktärer. Tanken var att han skulle vara tuff. Hans mellannamn är ”Happy”, han skulle vara ”tuff men glad”.
Att han är tuff råder det inga tvivel om. Kurt Zouma stängdes av tio matcher i november 2013 för en tackling mot Thomas Guerbert i Sochaux. Den senare bröt benet och ankeln till följd av duellen (där dock Zouma träffade bollen först).
– Jag var ledsen för spelarens skull. Jag skadade honom, men det var inte meningen. Han lirar med min brorsa i Sochaux och han är okej igen. Som försvarare måste jag göra tacklingar som den. Veckan före gjorde jag samma tackling mot Edinson Cavani och tog bollen.
John Terry har stått för tuffhet och pondus i Chelseas försvar i över ett decennium.
Med Kurt Zouma kan det arvet föras vidare.

Rodgers ska hyllas för Liverpools uppryckning

av Kalle Karlsson

Hösten var becksvart.
Men Liverpool grävde sig upp ur grottan.
Nu har de lika stora chanser att greja en Champions League-plats som någon av de andra konkurrenterna som slåss om tredje- och fjärdeplatsen.

Ni minns säkert hur dyster hösten var på Merseyside.
Efter att förväntningarna tryckts upp i himlen efter den fantastiska fjolårssäsongen var det mesta som bortblåst för Liverpool. Avsaknaden av Luis Suárez var kännbar och när Daniel Sturridge samtidigt var långtidsskadad hade laget ingen pålitlig målkälla.
Vissa röster höjdes till och med för att Brendan Rodgers skulle få sparken.
Rodgers, hyllad från alla håll förra året, var pressad och tvungen att visa sina yppersta kvaliteter för att vända skutan.
Han lyckades.

Utan en given striker snickrade han på eft 3-4-3-system till bortamötet med Manchester United 14 december. Det blev förlust med 0–3, men insatsen var lovande.
Sedan dess har Liverpool tagit steg för steg åt rätt håll.
Visst, i veckan blev det respass i Europa League mot Besiktas, men Liverpool har inte förlorat en enda ligamatch sedan den där resan till Old Trafford när Brendan Rodgers 3-4-3-system såg dagens ljus.

Under den här utvecklingsprocessen har Liverpool fått handskas med beskedet att Steven Gerrard, lagets hjärta och själ, lämnar efter säsongen. Men istället för att halka efter toppen har de unga spelarna ställt sig upp och tagit ansvar.
Emre Can har vi redan hyllat, Philippe Coutinho är en annan som klivit fram som en galjonsfigur.
Tidigare har brassen varit ojämn, briljant ibland, anonym alldeles för ofta. Men senaste månaderna har den offensive mittfältaren burit lagets offensiv i många matcher. Hans roll i 3-4-3-systemet passar honom perfekt, han får kliva in från kanten, blir svårmarkerad och får hitta ytorna han vill hitta, bakom motståndarnas mittfält. Samtidigt är det defensiva ansvaret begränsat då han har täckning av en yttermittfältare/wingback som kan ta kanten.
Coutinho har varit en av ligans bästa spelare sedan nyår. Målet med kvarten kvar var hans tredje drömmål på kort tid. Han har gjort liknande kanonskott mot Bolton och så sent som förra veckan mot Southampton.

Liverpool vann rättvist, tycker jag. Manchester City kontrollerade bollinnehavet inledningsvis men hemmalaget spelade med förvånansvärt mycket energi med tanke på torsdagsmatchen i Europa League. Jordan Henderson skruvade in 1–0 vansinnigt vackert under en otrolig första kvart där Sergio Agüero hann med att pricka stolpen.
Manchester Citys kvitteringsmål osade kvalitet. Yaya Tourés maskerade, stenhårda passning till David Silva, Silvas löpning in ”between the lines”.
Andra halvlek var inte lika sevärd och tempostark. Det kändes som det skulle sluta 1–1, men Coutinho ville annorlunda.

Liverpool är (i skrivande stund) bara två poäng efter Manchester Untied på tredjeplatsen. Fyra Arsenal kan vid poäng mot Everton gå om United.
När Liverpool fick storstryk på Old Trafford i december talade inte mycket för att laget skulle greja fjärdeplatsen. Men nu?
Det känns som chanserna har ökat dramatiskt. Samtidigt som Manchester Uniteds spel hackar är Liverpool ungt, entusiastiskt och sevärt. Kurvan pekar uppåt, både kollektivt och individuellt. Idag satt Daniel Sturridge på bänken och senaste veckornas sensation Jordon Ibe var skadad. Ändå lyckades laget besegra Manchester City.
Brendan Rodgers ska ha enorm credit för sitt sätt att vända Liverpools säsong.
Om laget grejar en CL-biljett kommer han få välförtjäna hyllningar. Misslyckas de kommer få komma ihåg den här uppryckningen.
Det är så villkoren i den karga fotbolllsvärlden fungerar.

Omgångens lag i Premier League (26)

av Kalle Karlsson

Ett försenat omgångens lag på grund av förra helgens tränarkurs, men nu har jag kollat ett gäng repriser så nu kommer elvan.
Simon Mignolet fick rättmätig kritik i höstas för sina svaga insatser, men senaste tiden har Liverpoolmålvakten hittat formen. Belgaren var riktigt bra mot Southampton och gjorde matchavgörande räddningar.
I backlinjen väljer jag Branislav Ivanovic, återigen målskytt, till höger. I mitten var Martin Skrtel mycket bra borta mot Southampton medan Ben Mee imponerade på vänsterbacken för Burnley. Per Mertesacker gjorde en katastrofal insats i veckans Champions League, men förra helgen var han en stöttepelare i de bakre leden borta mot Crystal Palace.
Jordon Ibes entré i Liverpools startelva kan bara beskrivas med ett ord: Succé. 19-åringen var en av planens bästa som wingback mot Saints. Ander Herrera var Manchester Uniteds bästa spelare, gjorde 1–0-målet, och förtjänade inte att vara i det förlorande laget på Liberty Stadium. Swansea vände matchen, mycket tack vare kloke Ki Sung-yeung, som dessutom satte 1–1-målet. David Silva var dominant för Manchester City och satte två av målen i 5–0-segern över Newcastle.
På topp väljer jag Edin Dzeko och Diafra Sakho. Den sistnämnde var riktigt bra för West Ham och kanske kan hitta målformen igen som han visade i början av säsongen.
Omgångens spelare: David Silva, Manchester City.

Mitt omgångens lag:
Simon Mignolet, Liverpool
———————————————
Branislav Ivanovic, Chelsea (7)
Martin Skrtel, Liverpool (2)
Per Mertesacker, Arsenal
Ben Mee, Burnley
———————————————-
Jordon Ibe, Liverpool (2)
Ander Herrera, Manchester United (2)
Ki Sung-yeung, Swansea
David Silva, Manchester City (5)
———————————————-
Edin Dzeko, Manchester City (3)
Diafra Sakho, West Ham

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Aaron Cresswell (West Ham), Nathaniel Clyne (Southampton), Philipp Wollscheid (Stoke), Scott Sinclair (Aston Villa), Jason Shackell (Burnley), Eden Hazard (Chelsea), Yannick Bolasie (Crystal Palace), Mesut Özil (Arsenal), Robert Green (QPR), Nikica Jelavic (Hull City), Dame N’Doye (Hull City), John O’Shea (Sunderland), Jonjo Shelvey (Swansea), Yaya Touré (Manchester City), Estéban Cambiasso (Leicester), Wes Brown (Sunderland), Samir Nasri (Manchester City).

***
Omgångens mål: Coutinho drog i väg ett skruvat skott som letade sig in i krysset, ribba in bakom Fraser Forster. Ett magiskt mål.
Omgångens manager: Sean Dyche, Burnley. Bärgade en poäng borta mot Chelsea – en bragd.
Omgångens floppspelare: Christian Benteke, Aston Villa. Anfallaren visar usel form, vilket har lett till ett personligt möte med nye tränaren Tim Sherwood.

Inblick i tränarkurs, del 2

av Kalle Karlsson

Ni kanske undrar varför det inte blev något inlägg från förra helgens Premier League-omgång. Anledningen var enkel. Jag var ute på Bosön för den andra delkursen av tränarutbildningen. Så det får bli några rader om den istället.
Jag märkte av reaktionerna att förra månadens inlägg om tränarkursen var uppskattat hos åtminstone en del av er. Då flera av er någon gång tränat ett ungdomslag eller åtminstone funderat på att göra det kan det här fungera som en liten försmak av vad som väntar. Här kommer en liten inblick i vad vi sysslade med på den andra fyradagarskursen.

Första delkursen handlade som ni säkert minns om att förhindra speluppbyggnad, det vill säga försvarsspel. Då tittade vi närmare på kollektiva försvarsmetoder som centrering, överflyttning, retirering och så vidare.
Den här gången var temat speluppbyggnad.
När det gäller speluppbyggnad kan man tala om två ytterligheter i valet av arbetssätt: Hög eller låg risk.
Med låg risk menas ett passningsspel efter marken där man tar sig fram genom att vinna spelyta för spelyta. Med hög risk i speluppbyggnaden menas längre bollar (det är större risk att man förlorar bollen om man slår en längre passning än en kort). Att spela med hög risk innebär att hoppa över minst en spelyta i uppspelsfasen. Spelytorna vi talar om är Utgångsyta (framför motståndarnas anfallare), Spelyta 1 (framför motståndarnas mittfält), Spelyta 2 (framför motståndarnas backlinje) och Spelyta 3 (bakom motståndarnas backlinje).

Vi fick titta på en repris av Champions League-mötet mellan Schalke 04 och Real Madrid och analysera lagens arbetssätt i speluppbyggnaden. Schalke, med sin 5-3-2-uppställning, använde ofta ett rakt spel mot targetspelaren Eric Choupo-Moting medan Real Madrid varierade mellan kortpassningar, djupledsspel och effektiva spelvändningar. I grupper fick vi diskutera lagens arbetssätt, utgångspositioner och vilka roller spelarna hade.
Vi repeterade modellen för bollhållarens alternativ. Som felvänd kan du: a) Vända upp, b) Passa till understöd, c) Skarva. Som rättvänd kan du a) Driva, b) Använda anfallsvapen, c) Avsluta, d) Passa.
Av anfallsvapen finns, individuella: Utmana, Finta, Dribbla, Avledande rörelser. Kollektiva: Väggspel, Överlappning, Motrörelser, Korslöpning, Överlämning.

Vi gick vidare och tittade på de kollektiva anfallsmetoderna: Spelvändning, Djupledsspel, Uppflyttning, Uppspel. Notera här att Uppflyttning både kan användas som försvarsmetod (för att ställa en motståndare offside eller som anfallsmetod (för att behålla lagets formation och ge spelalternativ längre fram i plan).
Vi fick titta på Fifas rapport från senaste VM-turneringen och slutsatserna man drog.
Dels över var målen görs (surprise: de flesta målen görs i straffområdet). Man konstaterade att fembackslinjen fick en renässans (för fördjupning, läs min analys från i somras) och att tränare blivit mer och mer benägna att ändra spelsystem. Argentinas Alejandro Sabella använde i princip olika spelsystem i varje match och nådde VM-final. Vi som minns öppningsmatchen mot Bosnien kommer dock ihåg att valet av en fembackslinje från start mot Bosnien med en ensam anfallare var en av turneringens största taktiska missar (Sabella insåg det och ändrade till andra halvlek den gången).

Dag två diskuterade vi senaste trenderna inom fotbollen och vad det får för konsekvenser för hur vi tränar. Vi fick även lite tips kring positionsanpassad träning med Svenska fotbollförbundets matris om hur träningen ska bedrivas. Effektiv träning innebär många repetitioner i så matchlik miljö som möjligt. Men ibland måste man gnugga i övningar som ger många repetitioner och däri ligger utmaningen. Balansen mellan dessa.
På lördagen skulle vi i grupper om två och två leda en övningsgrupp (inkallade ungdomslag) i antingen Uppspel med låg risk/hög risk, Spelvändning, Uppflyttning eller Djupledsspel kant/centralt.
Jag fick assistera min kurskamrat Andreas när han ledde en övning i (offensiv) uppflyttning. Ett halvlurig uppgift då man sällan nöter detta.

Dag 3, i söndags, handlade det om att leda övningar i anfallsvapen på offensiv planhalva. Då talar vi om väggspel, motrörelse, skapa 1 mot 1, överlappning, korslöpning och överlämning.
Då var det min tur att leda, den här gången hade vi besök av Vasalunds duktiga 16-åringar. Eftersom deltagarna fick välja fritt denna gång var det tre deltagare som valde överlappning (ingen valde det förlegade överlämning). Så när jag som siste man för dagen ledde min övning valde jag att koppla ihop överlappning med motrörelse i min övning för att införa något nytt moment. Anfallarna instruerade jag i avledande löpningar, ett av de individuella anfallsvapnen.

Senare under dagen tittade vi närmare på de olika spelsystemen, eller rättare sagt de olika fördelarna/nackdelarna med olika formationer. Typ att ett 4-4-2 har lätt att skapa 2 vs 1 mot ytterback i ett 4-3-3. Och tvärtom att ett 4-4-2 rätt ofta centrerar mot ett 4-3-3 i försvarsspelet. Rätt grundläggande. Vi vidrörde olika val av press-strategi här, inåt eller utåt, men vi gick aldrig djupare i det ämnet.
Under det här avsnittet fick vi genomföra ”teoretiska matcher” på taktiktavlan. I grupper två och två skulle vi med ett tilldelat system (min grupp fick 4-2-3-1) möta andra system och förklara hur vi skulle försvara och anfalla. Hur vi skulle styra våra motståndares uppspel och vilket arbetssätt vi skulle använda i försvarsspelet.

Dag 4 var den som många såg fram emot, då fotbollsfys-experten Jimmy Högberg kom på besök.
Det här området kännetecknas av nya rön och metoder, men i grunden handlar det om att syftet med alla övningar bör vara att spelare ska: 1) Få bättre kvalitet i sina fotbollsaktioner, 2) Kunna göra fler aktioner (kvantitet), 3) Kunna bibehålla mer kvantitet matchen igenom, 4) Bibehålla bra aktioner.
Här har träningsmetoderna förändrats radikalt från när jag var ung fotbollsspelare. Då gav vi oss ut i löparspåret och sprang en mil. Idag förespråkas intermittent träning, det vill säga intervaller. Det bästa sättet att bygga upp fotbollskondition är att spela mycket fotboll och arbeta på liknande sätt som spelare gör i match. I I undersökningar kan man se att en spelares rörelsemönster ser ut enligt följande:

Stående: cirka 20 procent (av matchtiden).
Gång:  35 procent.
Baklänges: 3-4 procent.
Jogging: 15 procent.
Lätt löpning: 15 procent.
Ryck/snabb löpning/halvsnabb löpning: 5 procent.
De flesta högexplosiva fotbollsaktioner varar endast i 2-3 sekunder. Få, väldigt få, löpningar är upp emot 40 meter.
Analyser av manliga elitfotbollsspelare visar att de rör sig cirka 9–14 kilometer per match (0,5–3,0 procent av tiden är med boll), med ett genomsnitt på 10,8 kilometer. Den här siffran skiljer sig inte väsentligt om man jämför med damspelare eller spelare i lägre divisioner. Den stora skillnaden ligger i antalet högintensiva löpningar. Det finns spelare som nått upp i 100 maxlöpningar under en och samma Champions League-match.
Visste ni förresten att antalet högintensiva löpningar i Premier League mellan säsongen 2006/07 och 2012/13 ökade med 80 procent samtidigt som den totala distansen spelarna sprang minskade med 2 procent?

Det är såna här saker som framtidens tränare – till skillnad mot dåtidens tränare – bör ha koll på och ta hänsyn till när man gör sitt träningsupplägg. Jag skulle säga att det allra flesta tränare tar hänsyn till det idag och jag känner inte till något fotbollslag längre som ger sig ut på långdistanslöpningar i skogen.
Den här avdelningen – träningslära – handlar också om att man som tränare skaffar sig kunskap/erfarenhet om hur olika övningar belastar spelarna och hur man med olika knep kan styra den nivån. 4 vs 4 belastar på ett sätt, 6 vs 6 belastar på ett annat.

Nu dröjer det till november innan den tredje delkursen (av fyra) går av stapeln.

***
Läs mer:
Inblick i tränarkurs, del 1.

Är Premier League på väg utför?

av Kalle Karlsson

Hur bra är egentligen Premier League?
Efter en sådan här vecka är det oundvikligt att undra.

För ett par veckor sedan säkrade Premier League ett nytt historiskt tv-avtal. Kontraktet värt cirka 60 miljarder kronor över tre år underströk än en gång ligans lyskraft.
Premier League regerar marknadsmässigt. Varje helg följs ligamatcherna på öarna av hundratals miljoner världen över.
Men Premier League har tappat på planen.
Åren 2007-09, tre år i rad, var tre av fyra semifinallag i Champions League från England.
Under den är tiden fanns en uttalad ”Big Four” i engelsk fotboll, fyra klubbar som prenumererade på CL-biljetter, och som sällan behövde oroa sig för att bli utan den ekonomiska jackpotten. Mellan åren 2006-2009 nådde alla dessa fyra klubbar CL-final, vilket vittnar om Premier Leagues imponerande bredd.
Där och då kändes det som att engelsk fotboll hade en särställning. Inte om tronen – semifinaldominansen ledde bara till en seger, Manchester United 2008 – men om bredden.
Premier League stod för underhållning, spänning – och kvalitet.
Slutet för ”Big Four”-eran, att Tottenham tog CL-platsen 2010, sammanföll med slutet för Premier Leagues storhetstid.

Underhållningen och spänningen finns fortfarande kvar. Men kvaliteten? Nja, andra länder har sprungit förbi.
För tre år sedan, 2011/12, lyckades Chelsea defensivspela sig till en oväntad triumf i Champions League. Året efter var alla engelska lag utslagna redan i åttondelsfinalen. Det var första gången sedan 1996 det skett, men på den tiden hade inte toppligorna fyra representanter. Chelsea och Manchester City tog sig inte förbi gruppspelet. I semifinalen fanns två tyska lag och två spanska.
Ifjol var ett engelskt lag i semifinal, Chelsea. De förlorade mot spanska uppstickaren Atlético Madrid.
Den här säsongen har inget av de engelska lagen, bortsett från Chelsea, övertygat i Europaspelet. Manchester City hankade sig med möda vidare från gruppen. Liverpool åkte ur en grupp med Basel och Ludogorets.
I veckan har Manchester City fått en avhyvling av Barcelona. Det var utspelning ett tag i första halvlek. Och detta var ett City som har fått sina läroår i Europa och som många, däribland jag, gissat var redo att ta sig längre fram i turneringen.
Igår på Emirates fick vi se ett Arsenal som blev avslöjat av ett sargat Monaco. Ett Monaco som är ligafyra i Ligue 1, ett Monaco som hade fyra-fem spelare på frånvarolistan.
Den här veckan var en råsop i magen för Premier Leagues självbild.

Chelsea kan fortfarande försvara de engelska färgerna i Europa om man tar sig förbi Paris Saint-Germain. Chelsea skulle potentiellt kunna vinna turneringen, även om jag håller åtminstone tre lag högre. Och vi kan inte heller utesluta att Manchester City och Arsenal kravlar sig vidare till nästa omgång, även om deras utgångslägen ser övermäktigt ut.
Det mesta talar för att Chelsea är ensamt brittiskt lag i kvartsfinal.
Vad beror det här på?
När Premier League stod utan lag i kvartsfinal för två år sedan konstaterade Arsène Wenger att England tappat i slagstyrka.
– Det (uttåget) betyder att övriga Europa har kommit ikapp oss. Vi måste tänka på det när vi talar om Premier League framöver.
Tittar man på den så kallade Uefa-koefficienten är spanska La Liga överlägset sett över de fem senaste åren. Premier League är fortfarande tvåa, men Bundesliga närmar sig med stormsteg. Tyska lag har presterat bättre i Champions League och Europa League hittills denna säsong och nästa år försvinner den starka engelska siffran från 2010/11, vilket betyder att Bundesliga troligen springer om England i rankingen.

Vad beror det på? Handlar det om att Manchester United, engelsk fotbolls flaggskepp sett över senaste 20 åren, genomgår en generationsväxling och upplevt ett trauma på andra sidan av sir Alex Ferguson? Handlar det om att engelsk fotboll hamnat efter i talangutveckling jämfört med Spanien och Tyskland och nu får betala priset?Eller handlar det om att tv-avtalet försvårar för engelska lag i Europa?
Det drömavtal som ger ekonomiska muskler att erbjuda topplöner har inneburit att även mindre klubbar i England kan spendera. Inte som i Spanien där lagen på nedre halvan endast har råd att signa Bosman-spelare.
Det här – att Southampton kan lösa Victor Wanyama och att West Bromwich kan punga ut för Brown Ideye – har medfört att Premier League är jämnare än tidigare. Jag älskar det. Nivån hos lagen som slåss om CL-biljetter är inte nödvändigtvis bättre, snarare tvärtom, men kvaliteten är mer utspridd vilket ger än mer oförutsägbar liga. Den här säsongen har åtta lag aspirerat på Champions League-platser även om det ser ut som om West Ham nu fått vika in handduken.
Det här gör att topplagen i Premier League sällan, eller aldrig, kan gå på halvfart i ligalunken. Och det gör att de inte har kraft kvar att prestera lika bra i Europa. Jag tror att det är en delförklaring.

Något som förvånar mig är att den taktiska delen, än idag, är eftersatt i England.
Ni minns säkert hur engelska lag hade svårt i Champions League under större delen av 90-talet. Dels berodde det på att man led av avstängningen från Europaspel efter Heysel-katastrofen, dels av att lag från andra länder var mer slipade taktiskt.
Sir Alex Ferguson hade tillräckligt bra manskap för att erövra Europa mer än en gång, men insåg i början av 2000-talet att ett rakt 4-4-2 inte fungerade.
Den här veckan har både Manuel Pellegrini och Arsène Wenger gått bort sig taktiskt.
Det är ingen hemlighet att brittiska tränare är begränsade när det gäller försvarsspel och att de största tänkarna härstammat från Serie A och Portugal. Det har varit för mycket fokus på fighting spirit, för lite på ren spelintelligens. De främsta defensiva insatserna av brittiska lag sedan millennieskiftet har varit verk av Rafael Benítez, José Mourinho och Carlos Queiroz (Uniteds 0–0 mot Barcelona på Camp Nou 2008 var hans matchplan).

Det var än mer beklämmande att se igår att Monaco var minst lika skickligt som Arsenal i det tekniska spelet. Dimitar Berbatov har visserligen alltid varit ett missförstått geni, men nu framstod Geoffrey Kondogbia som en mittfältare i världsklass och João Moutinho som en modern Zico. Samtidigt fick Aymen Abdennour än en gång bevisa att han är en monstruös försvarare.
Om enskilda spelare understryker sin briljans mot ett visst motstånd kanske det beror på motståndet?
Vi har även fått andra tecken på att Premier League har tappat i status.
När Fifa World Team of the Year presenterades saknades spelare från Premier League (Angel Di María var med, men det var inte tack vare hans insatser i Manchester United).
Sedan 2011 har ingen spelare från Premier League varit med i elvan. 2009 var sex spelare hemmahörande i England.

Premier Leagues slagkraft i Europa har dalat senaste fem åren och Chelsea tursamma seger 2012 kan inte sudda ut den uppfattningen.
Det nya tv-avtalet kommer att ge engelska klubbar ökade intäkter och ännu större köpkraft.
Men räcker det för att engelska klubbar återigen ska börja dominera utanför landets gränser? Barcelona och Real Madrid kommer fortfarande ha sin dragningskraft. Bayern München har sin framgångsrika modell som dammsuger alla intressanta ämnen i Tyskland.
Det kan mycket väl vara så att engelsk fotboll behöver spetsa den egna talangutvecklingen snarare än fortsätta handla in dyra, utländska stjärnor.
Sånt tar tid.
Känslan är att Premier League halkat efter. Det har gett en mer intressant liga, men klubbarna har hämmats när de ska slåss med de stora drakarna.

FAKTA/Champions League-titlar per land

Spanien 7
Italien 5
England 4
Tyskland 3
Frankrike 1
Portugal 1
Holland 1

Wengers värsta nederlag i Arsenal

av Kalle Karlsson

Arsène Wenger har upplevt många stora stunder under sin tid som Arsenalmanager.
Men också en rad bittra minnen. Förlusten mot Monaco igår är en av de bittraste.
Här är fransmannens värsta nederlag.

Leeds United–Arsenal 1–0
Maj 1999
Arsenal hade åkt ur Champions League och de inhemska cuperna. Ligan var den enda titelchansen och i maj hade de fortfarande greppet. Förlusten borta mot Leeds (0–1) efter mål av Jimmy Floyd Hasselbaink lade grunden till att Manchester United kunde vinna ligan med en poäng.

Galatasaray–Arsenal 4–1 efter str (0–0 efter ordinarie tid)
Maj 2000
Arsène Wenger har fortfarande inte vunnit en europeisk titel med Arsenal och den här kvällen i Köpenhamn var han som allra närmast. Davor Suker och Patrick Vieira blev straffsyndare för Arsenal.

Manchester United-Arsenal 6–1
Februari 2001
Det här var under en tid då Manchester United var överlägsna i engelsk fotboll. Dwight Yorke satte ett hattrick och underströk hur långt efter Arsenal var under den här tiden. I BBC-referatet från matchen kan man läsa om ”suicidal defending” – precis det Wenger talade om igår.

Arsenal–Liverpool 1–2
Maj 2001
FA-cupfinal mot Liverpool och Arsenals chans till upprättelse efter att ha tappat totalt i ligan. Fredrik Ljungberg gav Arsenal ledningen och laget ledde fram till 83:e minuten. Då satte Michael Owen 1–1. Med två minuter kvar satte Owen 1–2.

Arsenal–Leeds United 2–3
Maj 2003
Arsenal ledde ligan länge detta år, men på våren hamnade laget i en svacka och Manchester United sprang om. Förlusten hemma mot Leeds, där Mark Viduka avgjorde i slutminuterna betydde att Manchester United säkrade titeln i kostym.

Barcelona–Arsenal 2–1
Maj 2006
Ett Arsenal som spelade med tio man i över 70 minuter gjorde en heroisk insats och ledde finalen mot Barcelona tills en kvart återstod. Mål av Samuel Eto’o och Juliano Belletti vände matchen och gav Barcelona segern. Är det här det närmaste Wenger kommer en Champions League-titel?

Tottenham–Arsenal 5–1
Januari 2008
Ligacupen väger kanske inte så tungt, men 1–5-nederlaget mot värsta rivalen, en match Tottenhamfansen nämner ofta än idag, den var bitter. Tottenham säkrade finalplatsen och besegrade Chelsea på Wembley.

Arsenal–Manchester United 1–3
Maj 2009
Arsenal behövde göra två mål för att ta sig vidare till Champions League-finalen. Oddsen var emot laget, men besvikelsen av det här resultatet handlade mer om hur långt efter Arsenal hamnat. Efter matchen snackade Patrice Evra om ”pojkar mot män” och där och då var det svårt att säga emot.

Arsenal–Tottenham 2–3
November 2010
Arsenal ledde North London Derby med 2–0 i paus. I andra fullbordade Tottenham en otrolig vändning och vann med 3–2. Younes Kaboul avgjorde med några minuter kvar. Det var Spurs första seger borta mot Arsenal på 17 år.

Birningham–Arsenal 2–1
Februari 2011
Om det finns en symbol för Arsenals nio år långa titeltorka är det denna final. Ställningen var 1–1 med en minut kvar när Laurent Koscielny och Wojciech Szczesny fumlade. Oba Martins rullade in bollen i tomt mål och den där titeltorkan som skulle ta slut bara fortsatte.

Manchester United–Arsenal 8–2
Augusti 2011
Arsenal, som precis tappat Cesc Fàbregas till Barcelona, kom till spel med en enorm skadelista. Ett ungt United (lagen hade nästan exakt samma medelålder) körde över Arsenal fullständigt och vann med 8–2.

Milan–Arsenal 4–0
Februari 2012
Milan krossar Arsenal på San Siro och Zlatan Ibrahiomvic gör det sista målet. I returen var Arsenal sånär att hämta upp underläget.

Arsenal–Blackburn 0–1
Februari 2013
Ännu ett bittert uttåg ur FA-cupen när Blackburn chockade Emirates. Colin Kazim-Richards satte segermålet. Det här nederlaget kom två månader efter att laget åkte ut mot Bradford i Ligacupen.

Arsenal–Aston Villa 1–3
Augusti 2013
Förväntningarna är alltid stora inför en ny säsong och Arsenal avslutade våren 2013 på ett sätt som fick fansen att känna hopp inför kommande säsong. Förlusten hemma mot Aston Villa i premiären demonstrerade att laget inte skulle ha något med titeln att göra detta år heller. Efter nederlaget blåste det hårt kring Arsène Wenger – som svarade med att köpa Mesut Özil för en halv miljard kronor.

Chelsea–Arsenal 6–0
Mars 2014
Arsenal var borta från titelracet, men att få en avhyvling i ett derby är inte kul. Visade hur lång väg Arsenal hade att vandra.

Arsenal–Monaco 1–3
Februari 2015
Arsenal faller platt mot Arsène Wengers före detta klubb. Detta trots att Monaco saknar fyra viktiga spelare. Förmodligen Arsenals svagaste insats i Europaspelet under Wengers tid i klubben.

Pellegrini får göra omtentan

av Kalle Karlsson

Var det här laget som skulle vara redo för att utmana i Europa? Var det här laget som gjort sina läxor och skulle ta sig an Barcelona på rätt sätt?
Nej, det här var snarare ett Manchester City som var längre från att bräcka Barcelona än i fjolårets möte.

Sedan Abu Dhabi började pumpa in miljarder i Manchester City har drömmen varit att erövra Europa. När City gjorde debut i Champions League var de hämmade av Uefa-koefficienten med svåra lottningar som följd.
Nu har de kravlat sig upp ur det träsket och för andra året i rad tagit sig vidare till slutspelet.
Ifjol var Barcelona numret större och ett par sekunders okoncentration räckte för att Leo Messi skulle få ett friläge, bli fälld och få Martin Demichelis utvisad.

Jag levde i tron att Manuel Pellegrini skulle lära sig något av de mötena, att han skulle ställa ut ett lag som var anpassat efter att möta världens mest passningsskickliga lag.
Men icke.
Manuel Pellegrini var förstås bakbunden av det faktum att Yaya Touré inte var tillgänglig. Yaya började säsongen svagt, men ju längre säsongen har pågått desto mer tydligt har det blivit att den ivorianske mittfältaren är fundamental för City. No Yaya, no party.
Med Englands bästa box-to-box-mittfältare hade det möjligen, möjligen funnits en liten strimma hopp om att ta sig an Barcelona i en sluggerfajt, driva upp tempot, lita på att den egna skickligheten tar laget ur svåra situationer. Upp i ringen och låt bästa man vinna, typ.
Nu gick Manuel Pellegrini in med den inställningen med ett mittfält bestående av James Milner och Fernando.

Förstå mig rätt. Jag gillar tanken på James Milner på mitten i andra matcher, och jag hävdar inte att 4-4-2 i sig var problemet. Märk väl att Bayern München försvarade sig med ett 4-4-2 när man krossade Barcelona med 7–0 över två matcher häromåret.
Det som var problemet var kombinationen av 4-4-2 och valet av spelare.
Det är fullt möjligt att neutralisera Barcelona med ett rakt 4-4-2, men då krävs löpstarka spelare, lojala spelare, spelare som är beredda att springa genom murar och in i evigheten. Jupp Heynckes hade det i Bayern. Diego Simeone hade det i Atléitco Madrid förra året.
Manuel Pellegrini startade med David Silva och Samir Nasri på varsin kant och ett anfall med Sergio Agüero och Edin Dzeko. Ingen av dessa har gjort sig kända som defensivt starka spelare (snarare tvärtom, minns Agüeros bristande defensiv var huvudorsaken till att Bayern fick dominera på Etihad för ett par år sedan).

Effekten blev att Barcelona fick sätta igång sin passningskarusell och med en Leo Messi i magisk form var det omöjligt för Manchester City att få grepp om matchen.
Hade Pellegrini istället startat med Fernando-Fernandinho centralt och James Milner till höger för att stänga Jordi Alba, hade man inte kunnat hindra passningskarusellen men kanske hade den mer defensiva matchplanen gett spelarna en hint om vilket arbete som krävdes.
Valet att starta med Edin Dzeko och få fast bollen högt upp i plan slog tillbaka. Gerard Piqué hade för det mesta koll på Dzeko i luftrummet.
Nu ska vi inte bara lyfta hur svaga hemmalaget var och Manuel Pellegrinis misslyckade taktik (även om man kan ägna ett kapitel åt Vincent Kompanys suspekta ageranden nuförtiden). City mötte ett fantastiskt fotbollslag som var numret större och skickligare på i princip alla positioner.
Det fascinerande med Barcelona är att deras storhetsperiod varat så länge. Det är snart sju år sedan Pep Guardiola tog över katalanerna och kickstartade hegemonin på riktigt (de vann ju Champions League 2006 så man kan argumentera för att storhetsperioden började redan under Frank Rijkaard 2004). Under den här sjuårsperioden sedan 2008 har det funnits stunder då de dömts ut, då deras possession-fotboll ansetts vara utdöende, men då och då har de förmågan att plocka fram den där otäckt höga högstanivån.
Milan i Champions League häromåret var en sådan dag. Igår var en sådan dag. Touchen, tekniken i passningarna och förmågan att hitta trianglar är så vass att motståndarna aldrig hinner in i press, vilket var fallet igår i första halvlek.
Barcelona har en förmåga att ofta var överlägset på engelsk mark. Vad det säger om Premier League-lagen vet jag inte.

Manuel Pellegrini skickade in Fernandinho från bänken i andra och City blev bättre genom att kliva högre och chansspela lite.
Leo Messi hade chansen att stänga dubbelmötet i slutminuten, men på något sätt lyckades han missa både straffen och nickreturen. Han kanske är mänsklig trots allt.
Nu blev känslan vid slutsignalen ändå positiv med Citys ögon, trots att de långa stunder blivit utspelade och trots att uppförsbacken är väl brant. Man behöver inte bara åka till Camp Nou och vinna, men måste dessutom göra två mål för att överleva till kvartsfinalen.
Gårdagen var lite av ett examenstest för Manuel Pellegrini. Jag gillar chilenaren skarpt, men är det någonting han saknat under sin karriär är det förmågan att kombinera sin filosofi med pragmatik. Han är så fastlåst vid tanken om offensiv fotboll att hans lag ofta får betala priset.
Om två veckor får vi se om han grejar omtentan.

Oviss framtid för Falcao

av Kalle Karlsson

Han var tänkt att bli ett nytt anfallsess som skulle garantera mål. Själv talade han om att skriva historia på Old Trafford.
Med tre månader kvar av säsongen är tiden på väg att rinna ut för Radamel Falcao.
Det troliga är att han snart är historia i engelsk fotboll.

Den 1 september, precis före transferfönstret slog igen, bekräftade Manchester United affären där Radamel Falcao lånas från Monaco.
Nyheten var oväntad. Manchester United behövde egentligen en mittförsvarare och anfallssidan såg välbeställd ut med Robin van Persie, Danny Welbeck, Wayne Rooney och unge James Wilson, som fick debutera med bravur under våren.
Men United valde ändå att hämta in Falcao till en lönekostnad av 6 miljoner pund, plus en veckolön på 265 000 pund. Optionen för en permanent övergång bestämdes till 43,5 miljoner pund.
– Jag har alltid drömt om att spela för en klubb som Manchester United. Jag hoppas stanna i många år och skriva historia i klubben, sa Falcao.
Idag är det väldigt lite som talar för att det blir så.

När Falcao anlände till Manchester hade han precis kämpat sig tillbaka från en allvarlig knäskada. Han missade sommarens VM med Colombia och med hans ålder (fyllde 29 år förra veckan) var en sådan skada alltid kritisk.
Manchester United tog en risk när man värvade en spelare som nyss varit långtidsskadad. Louis van Gaal har bekräftat att skadehistoriken gjorde att United tvekade på att köpa loss Falcao direkt.
Colombianen hävdade att han inte led av några sviter av skadan, men han har aldrig kommit upp i rätt fysisk nivå. I början av december sa Louis van Gaal att Falcao endast klarade av att spela 20 minuter. Då tvingades van Gaal använda anfallaren på grund av det bekymmersamma skadeläget i truppen.
– Det vore bättre om han spelade med reservlaget, men han kan inte göra det för på tisdag har vi match mot Stoke och Wayne Rooney är skadad, sa van Gaal.

Frågan som många ställt sig som sett Manchester United senaste tiden är om laget inte är bättre utan Falcao på planen.
På 19 matcher har anfallaren gjort fyra mål. Hans facit i ligan är fyra mål på 16 matcher (varav 11 från start).
29-åringen försöker och försöker och har gjort fyra assist vid sidan av den skrala målskörden.
Men det är som om han saknar självförtroendet och spetsen att göra skillnad. Han har inget tryck i steget och när anfallskollegan Robin van Persie också tappat fart har Uniteds offensiv blivit för endimensionell. Djupledsspelet uteblir om inte unge James Wilson är på planen.

Falcaos status i Manchester United har dalat ytterligare efter nyår. I mötet med Southampton i januari lämnades han utanför matchtruppen. I FA-cupmatchen mot Preston NE i helgen gjorde han en ny slät figur.
När han byttes ut hade han inte mäktat med ett enda avslut. Spelet blev avsevärt bättre när Falcao gått av.
”Det kan vara sista gången vi ser Falcao i Manchester United-tröjan”, sa experten Martin Keown, som kommenterade matchen.
Det tror jag inte, jag tror att Falcao kommer att få nya chanser att göra inhopp, men tiden för att övertyga Manchester United om att lösa honom från Monaco börjar rinna ut. Om den inte redan har gjort det.
Köpesumman ligger alltså på närmare en halv miljard kronor för en 29-åring som gjort fyra mål på 19 matcher och som i så fall ska ha en veckolön på runt 2,5 miljoner kronor.
Nej, jag kan inte se den affären bli av. Inte ens om Falcao hittar formen och öser in mål under våren. Jag kan inte se många klubbar överhuvudtaget som är intresserade av en sådan deal. Agenten Jorge Mendes kommer att få jobba hårt för att hitta villiga intressenter om Falcao tänkt sig att bibehålla lönen. Hans marknadsvärde har störtdykt senaste året.
Jag ser istället ett scenario där United släpper Falcao-spåret och går all in på Edinson Cavani.

Glazer-familjen gav klartecken för enorma investeringar förra sommaren när Louis van Gaal fick mandat att bygga om truppen.
I sommar finns en ny pengasäck att handla spelare för. Det talas om en miljard kronor, men den budgeten kan utökas ytterligare vid eventuella spelarförsäljningar.
Men Manchester United står inför en stor utmaning närmaste åren när nyckelpositioner ska tillsättas. Jag tänker på Michael Carrick som än idag är lagets bästa mittfältare, men som börjar bli till åren (fyller 34 år i sommar). Jag tänker på Robin van Persie som har tappat fart och målkänsla sedan succéåret 2012/13.
Om Manchester United ska ta sig tillbaka till den absoluta toppen krävs att de prickar in sina värvningar i sommar.
Pengarna man lagt på att låna Radamel Falcao känns till viss del – åtminstone med tre månader kvar av säsongen – som pengar i sjön.

FAKTA/Falcao i Premier League
Antal matcher: 16.
Antal starter: 11.
Spelade minuter: 938.
Mål: 4.
Assist: 4.
Avslut per match: 1,9.

Sida 2 av 84
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB