Succé i höstas – nu är Pellè iskall

av Kalle Karlsson

I inledningen av hösten var han en av Europas hetaste anfallare.
Nu är Graziano Pellè iskall.
Har han någon framtid i Southampton?

När säsongen sparkade igång i augusti var Southampton den stora positiva överraskningen i Premier League. En av orsakerna till framgångarna var nyförvärvet Graziano Pellè.
Efter att ha fört en undanskymd tillvaro i Italien och sedan fått sitt genombrott i Holland, handplockades han till Saints av Ronald Koeman.
Under de första tio matcherna i klubben gjorde Graziano Pellè nio mål, varav tre fullträffar i Ligacupen.
Succén var total och det som imponerade var att italienaren inte bara bidrog med mål. Hans allroundspel där han hittade ett fint samarbete med Dusan Tadic var minst lika starkt.

Vi brukar så ofta tala om acklimatiseringsperiod, att spelare behöver tid för att anpassa sig, men vi kan också tala om ett omvänt fenomen.
Om spelare som levererar direkt för att sedan tyna bort och falla i glömska. Jag behöver väl inte gå närmare in på Amr Zakis Premier League-sejour?
Graziano Pellè kan kvala in i den kategorin om han inte hittar tillbaka. Sedan den 20 december är anfallaren mållös i ligan. Enda gången han hittat rätt sedan mötet med Everton före jul var i FA-cupen mot Crystal Palace 24 januari.
Förra helgen, i 1–1-matchen mot Chelsea, var han bänkad. Mot Burnley i lördags var han tillbaka i startelvan bredvid Shane Long, men när Pellè fick öppet läge i första halvlek var det symboliskt att han träffade ribban från nära håll.
Hans tur har vänt.

Graziano Pellè fick uppmuntrande ord från Ronald Koeman efter lördagens match. Den holländske tränaren menade att 29-åringen gjorde en bra match, att formen är på väg. Men han erkände samtidigt att det ”gått troll” i hans målskytte.
– Det är ibland svårt när anfallare är ur form och de försöker göra saker annorlunda när de inte behöver göra det, sa Koeman.
Southampton har gjort en fantastisk prestation denna säsongen. Men om laget ska ta nästa steg behöver de en anfallare som kan leverera över tid. Pellès åtta ligamål på 30 matcher (varav ett inhopp) är inte överdrivet bra. Tvärtom är det ett skralt facit.
Bli inte förvånade om Southampton, som ett led i att närma sig toppen i Premier League, satsar pengar på en ny förstestriker i sommar.

Tre slutsatser efter Liverpool-Man United

av Kalle Karlsson

van Gaal hittade rätt igen
Louis van Gaal har hattat fram och tillbaka denna säsong och sökt efter rätt system. Förra helgen mot Tottenham (3–0-seger) kändes det till slut som han funnit en fungerande modell med en 4-1-4-1-uppställning med Wayne Rooney som ensam striker.
Frågan var om den insatsen, säsongens bästa, var en engångsföreteelse eller om det skulle hålla mot ett formstarkt Liverpool på Anfield.
Det höll.
Manchester United började starkt och dominerade första kvarten. 1–0-målet av Juan Mata var inte alls ologiskt.
United hade förvånansvärt enkelt att spela sig igenom Liverpools lag, som sällan kom in i press. Det är andra matchen i rad som Liverpool haft svårt att hitta rätt i sitt presspel.
Manchester United hade dessutom bestämt sig för att skära av ytorna till Liverpools offensiva mittfältare, Adam Lallana och Coutinho, så Liverpool hade svårt att hitta ett vägvinnande passningsspel. Ett kompakt, tätt United var oerhört svårt att bryta igenom i första halvlek och så långt hade van Gaal vunnit coachduellen överlägset.

Andra halvlek blev påverkad av det tidiga röda kortet för Steven Gerrard. Manchester United gjorde rätt fort efter utvisningen 2–0, men sedan blev laget passivt. Liverpool hade inte längre något att förlora och då blev hemmalaget plötsligt vassare. Brendan Rodgers tvistade sin uppställning, gick över på fyrbackslinje och hans 4-3-2 gav en viss effekt. Daniel Sturridge sköt 1–2 via Phil Jones och Liverpool fick en livlina. Hemmalaget förmådde dock inte att skapa något tryck på grund av det numerära underläget.
Manchester United tog alla tre poängen och har nu övertaget i kampen mot Champions League-biljetterna.

Debacle för Gerrard
Det här stod inte i manus. Steven Gerrard skulle ju komma in idag och avgöra sitt sista (?) möte med Manchester United. Det gjorde han också, men på fel sätt.
Hela veckan har det diskuterats om Steven Gerrards vara eller icke vara i startelvan till det här stormötet. Kaptenen, legendaren, ikonen Steven Gerrard har betytt så mycket i så många möten med Manchester United och det fanns argument för att han skulle starta idag. Jamie Redknapp, ex-Liverpool-spelaren och Sky Sports expert, var en av dem som i veckan vädjade om att Gerrard behövdes på planen.
Brendan Rodgers började med Gerrard på bänken. I paus, när spelet hackat en halvlek, skulle Gerrard komma in och ställa saker tillrätta.
Det fungerade fint – i 30 sekunder. En heltänd, övertänd, Steven Gerrard började med att mosa Juan Mata i en närkamp och den duellen tände Anfield. Vad som sedan försiggick sig i kaptenens huvud när han delade ut en eftersläng på Ander Herrera är oklart. Herrera gick in tufft, men det var knappast något som borde ha framkallat en så överdriven aktion från Steven Gerrard.
Martin Atkinson hade inget annat val än att ta fram det röda kortet.
– Jag svek mina lagkamrater och min manager idag. Jag tar hela ansvaret för dagens resultat. Jag kom ut här (till intervjuzonen) för att be supportrarna om ursäkt, sa en ångerfull Steven Gerrard efteråt.

Mata visade sin kvalitet
Juan Mata har varit ute i kylan en längre tid och startade inte en ligamatch på över en månad. Men så fick spanjoren chansen mot Tottenham förra helgen och levererade.
Skulle han få spela igen, nu när Angel Di Maria åter var tillgänglig efter avstängning? Louis van Gaal fortsatte med Mata i elvan – och spelaren tackade för förtroendet genom att göra sin bästa match i Manchester United-tröjan.
Mata sprang sig fri och placerade in 1–0 i första halvlek. I andra halvlek, kort efter Steven Gerrards utvisning, hittade han en fri yta i straffområdet, fick en lyftning från Angel Di Maria och tryckte in 2–0 med en halv bicycleta. Det var ett ögonblick av ren och skär briljans, en påminnelse om hur mycket slöseri det är att ha denne guldklimp på avbytarbänken.
Juan Mata har inte fått någon nummer tio-position i van Gaals 4-1-4-1-system, utan en kantroll. Där har han tidigare varit avskärmad, men senaste två matcherna har han ändå fått rätt mycket boll. Louis van Gaal kallar Matas roll ”false right-winger”. Idag på Anfield var mittfältaren planens bäste aktör. Klok med bollen, alltid benägen att hitta en konstruktiv lösning.
Juan Matas förtroendekapital blir än större av att Angel Di Maria, spelaren han konkurrerat med, verkar ha tappat allt självförtroende. Di Maria hoppade in idag och spelade visserligen fram till 2–0-målet, men i övrigt var han slarvig och höll på att kosta sitt lag segern.
Nästa match är det ingen diskussion om vem som bör starta.

Omgångens lag i Premier League (29)

av Kalle Karlsson

Fraser Forster var lysande i inledningen av säsongen. I helgen påminde han oss om att han gett Southampton en extra dimension med en stark insats mellan stolparna borta mot Chelsea.
I backlinjen var Chris Smalling gedigen mot Tottenham. Han gav inte formstarke Harry Kane en millimeter. Laurent Koscielny styrde de bakre leden för Arsenal medan Leandro Bacuna stod för två assist i Aston Villas seger.
På mittfältet var Michael Carrick och Morgan Schneiderlin givna. Marouane Fellaini snuddade vid en plats, men jag väljer Aaron Ramsey som gjorde sin bästa match för säsongen (här får han utgå lite från höger). Yannick Bolasie spelade fram till två av målen i Crystal Palaces segermatch.
Framåt var osedvanligt många anfallare på bettet. Wayne Rooney var framträdande för Manchester United och svarade för ett drömmål, Olivier Giroud var matchvinnare för Arsenal och Gabriel Agbonlahor har hittat en formtopp nu när han spelas i par med Christian Benteke.
Omgångens spelare: Olivier Giroud, Arsenal.

Mitt omgångens lag (3-4-3):
Fraser Forster Southampton (3)
————————————————
Leandro Bacuna, Aston Villa
Chris Smalling, Manchester United (3)
Laurent Koscielny, Arsenal (2)
————————————————
Aaron Ramsey, Arsenal
Michael Carrick, Manchester United (3)
Morgon Schneiderlin, Southampton (3)
Yannick Bolasie, Crystal Palace (2)
————————————————
Wayne Rooney, Manchester United (3)
Olivier Giroud, Arsenal (2)
Gabriel Agbonlahor, Aston Villa

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 betyg):
Simon Mignolet (Liverpool), Thibaut Courtois (Chelsea), James McCarthy (Everton), Michael Dawson (Hull City), Christian Benteke (Aston Villa), Fabian Delph (Aston Villa), Joleon Lescott (West Bromwich), George Boyd (Burnley), Ashley Barnes (Burnley), Joe Allen (Liverpool), Keiran Trippier (Burnley), Charles N’Zogbia (Aston Villa).

***
Omgångens mål: Matt Philips, Queens Park Rangers. Matchen var sedan länge förlorad, men Philips bomb från 40 meter går inte att förbise.
Omgångens manager: Louis van Gaal, Manchester United. Hittade rätt med laguppställning och spelarval och fick se sitt lag göra sin bästa insats för säsongen.
Omgångens floppspelare: John O’Shea, Sunderland. Det var många som var svaga i Sunderland, men kaptenen hade extra tungt i de bakre leden.

Lider Arsenal av en mental blockering?

av Kalle Karlsson

Uppförsbacken var för brant.
Monaco höll emot och lyckades slå ut Arsenal ur Champions League.

Arsenal är utslaget ur Champions League, trots 2–0-segern på Stade Louis II på tisdagskvällen.
Arsène Wengers gäng visste förutsättningarna: De var tvunget att göra tre mål på erkänt försvarsstarka Monaco.
Arsenal var taggat och hjälptes av det faktum att hemmalaget agerade passivt. Monaco var bara inställt på att försvara ledningen och deras försvarslinje trycktes längre och längre ned ju längre första halvlek led.
I den 36:e minuten sprang sig Olivier Giroud loss i straffområdet, fick tillbaka sin egen retur och stuvade in 0–1 med en behärskad höger.
Bara nån minut senare var det nära att det ringde igen då Danny Welbeck sköt från straffområdeslinjen. Bollen studsade dock på en liggande Aymen Abdennour och studsade en halv meter utanför stolpen. Ett mål där och Monaco hade blivit än mer nervöst.

I andra halvlek försökte Arsenal. De mötte en hemmamur, men de hittade vägar igenom det som var ett av Europas mest ramstarka försvar denna säsong.
Mesut Özil hade läge, men sköt utanför. Det dröjde till 79:e minuten innan Aaron Ramsey tryckte in 0–2 efter att Theo Walcott prickat stolpen sekunden före.
Då blev Monaco riktigt stirrigt.
Då kändes det som pendeln svängde över.
Allt momentum var med Arsenal och min känsla var att de äntligen skulle lyckas genomföra en historisk vändning. Monaco gick på tandköttet. Klarade inte att sätta tre passningar i rad.
Det var nära ett par gånger, Danijel Subasic räddade Girouds försök med nöd och näppe när bollen var på väg över mållinjen.
Det var så nära, men Arsenal nådde inte ända fram. Inte den här gången heller.
Varför? Det är ingen hemlighet att Arsenal behöver införskaffa defensiva kuggar i världsklass för att kunna utmana de bästa i Europa. Offensivt håller laget högsta klass, men försvarsmässigt behövs uppgraderingar på mittbackssidan och på defensivt mittfält.

Det är inte första gången Arsenal åker ur Champions League efter en hedersam insats i returen.
Förra året föll de hemma i första mötet med Bayern München för att sedan spela 1–1 borta.
Säsongen 2012/13 föll de hemma med 1–3 för att sedan vinna borta med 2–0 och åka ut på bortamålsregeln.
Säsongen 2011/12 föll de borta mot Milan med 0–4 för att sedan vinna hemma med 3–0.
Man får gå tillbaka till säsongen 2010/11 för att hitta ett dubbelmöte där Arsenal inte hade ett berg att bestiga inför returen.
Varför har det blivit så? Är det en mental blockering? Är det så att spelarna bara kan prestera när de inte längre har något att förlora? Är det då Arsène Wengers filosofi fungerar bäst? Han är ju knappast gjort sig känd för att vara tränaren som ställer ut ett defensivt lag för att få med sig ett resultat.

Resultatet ikväll innebär att tre av fyra engelska lag har slagits ut ur Champions League. Manchester City måste vända underläge borta mot Barcelona, ett minst lika brant berg som att åka till Monaco och göra tre mål.
Det mesta talar för att alla fyra engelska lagen är borta imorgon kväll.

Imponerande, United!

av Kalle Karlsson

Var har det här laget hållit hus under vintern?

Det var så länge sedan Manchester United presterade sevärd fotboll att jag har glömt bort när det skedde senast.
Under 2015 har vi sett ett trögt, osynkat lag som famlat efter form och fantasi. Det har varit varit marginellt bättre än fotbollen som presterandes under ökenvandringen ifjol då David Moyes sågades av allt och alla.
Louis van Gaal har med rätta fått kritik. Trots hattande hit och dit har han aldrig hittat rätt formation och han har sällan fått ut i närheten av maximalt av materialet.
Nu går Manchester United in i ett avgörande skede i fjärdeplatsracet med flera toppmöten. Tottenham hemma på söndagen var en nyckelmatch och en indikation på om laget ska falla platt i slaget om CL-biljetter.
Då kom insatsen som fansen väntat på hela året.

Louis van Gaal och Ryan Giggs satsade på något som liknade ett 4-1-4-1. Men det är teknikaliteter. Vad som betydde något var hur spelarna agerade.
Den som ville ha förklaringar till att Manchester United aldrig fått någon trygghet i försvaret behövde inte vänta länge. Phil Jones stod för ett farligt bolltapp och en hemåtpassning som hade kunnat hamna i eget mål under första fem minuterna. Men förutom dessa misstag var det ett distinkt United, anfört av den evigt unge Michael Carrick.
Marouane Fellaini flyttade upp i en släpande anfallsroll så fort laget vann boll och då fanns en måltavla att sikta på. Längst fram spelade Wayne Rooney och underströk att han fortfarande har mer att ge som anfallare (mer än vad vissa, inklusive jag själv, kanske trott).
Men även om Manchester United hittade vägar framåt och gjorde tre mål i första halvlek menar jag att försvarsspelet lade grunden till segern. Plötsligt fanns en aggressivitet, en löpvilja och ett presspel som United inte haft på hela säsongen. Det disciplinerade försvarsagerandet och de många höga bollvinsterna gav energi att fortsätta jaga. Och vinner man bollen i rätt lägen blir det lättare att anfalla mot osamlade motståndarförsvar.

Tottenham var svagt, det ska sägas. Spurs har spelat frekvent på slutet och det här var ett tröttkört manskap. Antalet hårresande felpassningar, inte bara Nabil Bentalebs vid Wayne Rooneys 3–0-mål, var häpnadsväckande.
van Gaal ska dock ha credit för att han lyckades stänga ned stjärnan Christian Eriksen. Istället för att låta dansken flyta runt fritt använde van Gaal ett zonmarkeringsförsvar där Michael Carrick fick följa Eriksen. Samtidigt hade Marouane Fellaini samma roll för Ryan Mason. Det här draget, att använda markeringsinslag på mittfältet, påminner om van Gaals Holland, som använde zonmarkering på mittfältet under VM förra sommaren.
Förlusten innebär att Tottenhams chanser att utmana om fjärdeplatsen minskade drastiskt. Manchester United har fortfarande ett oerhört tufft program kvar och jag håller Arsenal och Liverpool som favoriter att ta CL-platserna.
Men dagens insats – säsongens överlägset bästa – underströk att det finns oförlöst kvalitet som går att locka fram i de enskilda matcherna. Går det att bibehålla över tid?
Där ligger Louis van Gaals utmaning.

Förslag på regeländringar

av Kalle Karlsson

Chelsea åkte ur Champions League i onsdags. Själv låg jag hemma, nedbäddad i feber och såg fajten, och förmådde därför inte att analysera matchen. Jag vet inte ens om jag kunnat göra det.
Det som hände var så oerhört remarkabelt.
Chelsea, rutinerade, slipade Chelsea, gick bort sig fullständigt när de skulle säkerhetsspela sig till avancemang.
När Gary Cahill satte 1–0 sent i matchen hade det utvecklat sig som det brukar när José Mourinhos lag cupspelar. De gör oftast inte några uppseendeväckande insatser, men obscent ofta tillräckligt.
Under andra halvlek, när Edinson Cavani träffade stolpens insida, tänkte jag på det. Vad är det som gör att José Mourinhos lag alltid står emot? Det ser ut som tur, men det är förstås något annat.
Det måste handla om någon sorts mental styrka som kanaliseras från tränaren och dennes obändiga förmåga att vilja vinna till varje pris.
Men så skedde miraklet.
Ett PSG med tio man kvitterade två gånger om på Stamford Bridge. Det var definitivt en av de mest imponerande laginsatserna jag sett i den här turneringen på den här sidan millennieskiftet. Nästan i klass med Inter och Chelsea på Camp Nou och Liverpool i Istanbul.

Samtidigt som jag lyfter på hatten för PSG och fransk fotboll är det inte utan att man oroas för Premier League. Nu står kanske engelsk fotboll utan en representant i kvartsfinalen för andra gången på tre år. Det går inte att blunda för att man tappat i ett internationellt perspektiv och jag skrev om det förra månaden.

Onsdagens match känns lite överspelad rent bloggmässigt nu, men den innehöll ju så mycket så jag väljer att lyfta fram ett annat perspektiv. Jag upprördes också av domarmisstaget när Zlatan Ibrahimovic fick det röda kortet och av Chelseaspelarnas överdrivna reaktion efteråt (dock är det där med spelare som omringar domaren knappast någon ny företeelse).

En annan som upprördes av händelserna var läsaren Fredrik Johansson som skickade ett mejl till mig efteråt. Jag tycker att Fredriks synpunkter är värda att diskutera så därför publicerar jag hans förslag på regeländringar.
Så här skriver han:

”Jag tycker det dök upp ett antal situationer i matchen som påminde oss om varför regelboken är i desperat behov av uppdateringar.

1. En challenge per match. Zlatans tackling var inte rött kort. Den händelsen hade, om Chelsea gjort sitt jobb, avgjort hela matchen. Här måste det till ändring. Kanske i form av en challenge per lag per match, där domaren får se en videorepris och ompröva sitt beslut? Det borde inte ta så lång tid eller förorsaka någon häftig övertid. Jag är som alla andra fruktansvärt trött på att superviktiga matcher avgörs av ett felbeslut av domaren, men jag lastar inte domarna – de har ett otroligt svårt jobb.

2. Svärmande av domaren. Borde resultera i gult kort för alla spelare som omringar domaren och försöker påverka, som Chelsea gjorde igår. Det straffas inte alls vad jag vet. Dags att sätta ner foten mot detta mygel? Som alltid: alla saker som potentiellt ger fördelar (även om det är fusk) kommer spelare på högsta nivån syssla med om det inte stävjas.

3. ”Timeout” för liggande spelare. Oscar såg ut att aldrig ha haft så ont i hela sitt liv när Zlatan tacklade honom. Men sekunden spelet är igång igen så springer han som en gasell. Jag har spelat på hyfsat hög nivå själv och vet att man som spelare inser ganska snabbt ifall man är skadad eller ej. Därför: Spelare som ligger ner och orsakar spelavbrott – in med båren, ut genast, timeout på säg 3 minuter innan de får komma in i spel igen. Om inte tränaren vill byta ut honom. Då slipper vi detta ena sekunden döende, nästa ta en maxlöpning. Värsta exemplet jag kommer på är när Dzeko lyckades maska bort 4 minuter i matchen mot Everton förra säsongen genom att bara ligga där. Det var inget som helst fel på honom, men han såg till att City tog de poäng de behövde och därmed tog ett steg närmare titeln.

4. Retroaktiva straff. Du har varit inne på detta i din blogg några gånger, men endast för filmning. Jag tycker definitivt det ska finnas för alla sorts regelbrott. Det ska inte vara så att om domaren missar det, så är det OK. Peter Crouch mot Trinidad&Tobago i VM 2006 som exempel (om du inte orkar kolla på videon: Crouch sliter tag i T&T-försvararens hår och rycker till precis när han går upp i nickduellen, försvararens huvud rycks med och han har inte en sportslig chans att gå upp och nicka, Crouch sätter 1-0 i 83:e. Domaren hade inte en chans att se. Solklart rött om inte Crouch varit så diskret att det knappt märktes):

5. Effektiv tid sista 10. Chelsea misslyckades etablera tryck på slutet vilket var mycket deras eget fel, men PSG gjorde ju sitt för att maska på varje avblåsning. Och så kommer det se ut i slutet på varenda match som gäller liv och död där ena laget är nöjda med resultatet och det andra måste kämpa in ett mål. Är det inte dags för effektiv tid i slutet av matcherna, så vi slipper se detta hänsynslösa maskande (som dessutom alldeles för ofta lönar sig?).

Fotbollsvärlden är nästan löjligt konservativ på många punkter, vilket förstör underhållningen. Om man vore lite mer progressiva tror jag vi hade fått bort mycket av det som är fel idag. Tror samtliga ändringar jag listar skulle tas emot med skepsis, men efter applicerande skulle ingen sakna hur det var förr. Precis som målkamera, frisparksspray, inget tillbakaspel till målvakten och så vidare.”

***
Vad tycker om dessa tankar? Hade det gjort fotbollen bättre? Mer sevärd?

Omgångens lag i Premier League (28)

av Kalle Karlsson

Ett alldeles för sent omgångens lag, men det här gäller alltså omgång 28, veckomatcherna som spelades förra veckan. Vi har fortfarande en elva som avvaktar en ospelad match.
Omgångens spelare: Jordan Henderson, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
Thibaut Courtois, Chelsea (2)
—————————————–
Phil Bardsley, Stoke
Gary Cahill, Chelsea
Emre Can, Liverpool (2)
Keiran Gibbs, Arsenal
—————————————–
Jordan Henderson, Liverpool (2)
—————————————–
Jesús Navas, Manchester City
David Silva, Manchester City (6)
Sadio Mané, Southampton (2)
Alexis Sanchez, Arsenal (6)
—————————————–
Charlie Austin, QPR (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
John Terry (Chelsea), David De Gea (Manchester United), Aleksandar Kolarov (Manchester City), Moussa Sissoko (Newcastle), Carl Jenkinson (West Ham), Jon Walters (Stoke), Victor Moses (Stoke), Danny Rose (Tottenham), Eden Hazard (Chelsea), Gabriel Agbonlahor (Aston Villa), Michael Dawson (Hull City), Andy Robertson (Hull City), Cheikhou Kouyaté (West Ham).

***
Det här blev en kortare, pliktskyldig, version av omgångens lag på grund att jag haft mycket med annat och sjukdom.

Pinsamt, Di María!

av Kalle Karlsson

Han var spelaren som skulle ge Manchester United spets och stjärnglans.
Igår kulminerade Angel Di Marías floppsäsong med ett rött kort i FA-cupkvartsfinalen mot Arsenal.
Kan han hitta formen igen?

Manchester United jagade desperat efter stora namn i somras när Louis van Gaal fick uppdraget att bygga om truppen.
I slutet av augusti spenderades 60 miljoner pund på Angel Di María. Argentinaren hade fått spela andrafiolen bakom Cristiano Ronaldo och Gareth Bale, men sista halvåret började han få sitt rättmätiga erkännande som en världsklasspelare. Alla kunde ju se tempot han bidrog till, de kirurgiskt precisa passningarna och det lojala defensiva arbetet.

Så det var inte vilken spelare som helst som gjorde entré på Old Trafford. Det var en spelare som inte bara skulle höja Manchester United utan hela ligan.
Det började oförskämt bra.
I debuten borta mot Burnley var han bäst i Manchester United. I hemmadebuten mot QPR var han bäst i Manchester United. I matchen efter borta mot Leicester var han återigen magisk och gjorde ett av säsongens mål med en läcker lobb. Hans inlägg var dödliga. Målchans varje gång.
Där och då framstod Angel Di María som ett kap. Hans spetskompetens hade gett Manchester United en ny dimension och han gjorde slarvsylta av begrepp som ”anpassningsperiod”.
Men sedan avtog farten i takt med att Louis van Gaals bygge började krackelera.
Angel Di María blev skadad och sedan dess har han aldrig hittat rytmen igen.

Under den här vintern, när spelet hackat betänkligt, har ändå varit Manchester United ett bättre lag med Angel Di María än utan honom. Det säger dock mer om United än om spelaren. I ett sidledsspelande lag har han varit den som åtminstone försökt få saker att hända.
Problemet är att han inte varit bra/skarp nog för att klara av det. Hans passningsprocent är låga 77,7, men hans ”key passes” endast 2,3/match. Den siffran borde vara högre med ett sådant risktagande i spelet.
Di Marías 3 mål och 8 assist är klart godkänt, men en del av dessa assist är från fasta situationer. Jag trodde han skulle leverera mer framspelningar från ”open play”.
Men sedan den tidiga hösten har Di María aldrig hittat rätt i van Gaals uppställningar. En förklaring är förstås holländarens dribblande mellan system, men inte enbart. När Di María användes i en ny roll som anfallare borta mot Manchester City gjorde han en bra match efter en rad anonyma insatser.

Igår kom kulmen i mötet med Arsenal. Angel Di María sköt tätt utanför när han chansen att sätta 2–1. Senare blev han utvisad.
Varningen för filmning går att diskutera. Jag har sett spelare som får frispark för mindre (även om Di María så klart överdrev).
Men hans reaktion – att grabba tag i tröjan på domare Michael Oliver var helt oförsvarbar. Pinsam.
Det röda kortet var korrekt och Di María fick vandra till omklädningsrummet i förvissningen om att Manchester United bränt den sista titelchansen denna säsong.

Vad händer nu? Vad betyder det här för hans United-karriär?
Är det ett tecken på att han är ur balans? Ja, definitivt.
Men jag vågar inte hamra fast att det i sin tur gör det svårare att komma tillbaka.
Den här typen av händelser kan också bli en väckarklocka. Spelaren är väl medveten om att han inte levt upp till förväntningarna senaste månaderna. Nu gjorde han ett snedsteg och får därför tid att reflektera över hur han ska ta sig ur svackan.
Svackan är onekligen djup och det kommer krävas hårt arbete för att gräva sig upp.
Är det något Angel Di María varit beredd att göra tidigare i sin karriär är det att jobba hårt.
Form är tillfällig och klass är beständig. Nu är det upp till Angel Di María att bevisa att han har det senare.

Targetspelarens renässans

av Kalle Karlsson

Förr var den nickstarke targetspelaren ett givet inslag i alla lag.
Nuförtiden är det den sällsynte jokern som motståndarna får allt svårare att hantera.

Tänker man tillbaka på brittisk fotboll på 90-talet, kommer man osökt att tänka på stora, buffliga centertankar. Alla lag hade en sån.
På den tiden, med tvåmannaanfall, var det standard att ha en stor, nickstark anfallare bredvid en mindre, djupledslöpande spelare. Big man/little man.
Gamle Evertonhjälten Duncan Ferguson var prototypen för den sortens spelare. Han var stor, stark och hade sina främsta kvaliteter i huvudspelet. Den sortens spelare passade utmärkt för dåtidens fotboll. Att ha två små, rappa strikers, ansågs otänkbart. Tankefel. Hur skulle de kunna få fast bollen? Vem skulle ta första duellen när bollen kom flygande från målvakt/backlinje?
I takt med att fotbollen förändrades och blev mer passningsinriktad ville tränare ha en extra spelare på mittfältet. Det ledde i sin tur till att lag började spela med en ensam anfallare. Och då krävdes ett större register hos anfallarna än att bara kunna nicka ned bollar – kravbilden förändrades.

Det här har gjort att nickspecialisten är på utdöende. Visst, det hänger fortfarande kvar en Peter Crouch i Stoke, men Mark Hughes har ibland föredragit andra anfallstyper. I början av säsongen använde han sina snabba, kontringsstarka spelare, Mame Biram Diouf, Bojan Krkic. När Stoke satsar på små anfallare är det ett tecken i tiden.
Det optimala är förstås att hitta anfallare som både kan nicka, springa, dribbla och skjuta, en Didier Drogba, men de är svåra att få fram. Dagens generation anfallare är mindre till storleken, mer tekniska.
Det här har slagit mig tidigare, och det är på intet sätt nytt för denna säsong, men det som blir mer och mer påtagligt är hur nickspecialisten fått en renässans genom att denne är så sällsynt. I och med att försvarare alltmer sällan ställs mot det här hotet så är de ovana när det väl sker.
Igår tog Liverpool emot Blackburn i FA-cupen (0–0, omspel). Gary Bowyers gäng gjorde det briljant defensivt när de neutraliserade ett formstarkt hemmalag. Brendan Rodgers skyllde på låg energi till följd av hårt matchande, och det låter rimligt, men det förklarar inte varför de hade såna problem med Rudy Gestede.
Den tidigare Cardiff-anfallaren har inte gjort några större väsen av sig i engelsk fotboll och dessförinnan tillhörde han ”bara” Metz i Frankrike.
Men han sysselsatte på egen hand Liverpools trebackslinje igår tack vare sin spetskompetens i luftrummet. Den kvaliteten blev än mer påtaglig efter det att Martin Skrtel tvingats utgå (efter just en duell med Gestede). Det kändes som Gestede var ett hot varje gång en luftboll svingades in i Liverpools straffområde.

Det här händer ganska ofta numera, upplever jag. Bobby Zamora har haft sådana matcher för Queens Park Rangers. Han är begränsad som spelare, men fysiskt är Zamora ett monster och tack vare sitt huvudspel kan han, i den enskilda matchen, var ostoppbar. Andy Carroll har varit effektiv för West Ham när han väl varit hel. Peter Crouch fyller fortfarande sin funktion i Stoke och Marouane Fellaini har utgjort Louis van Gaals ”plan b” i Manchester United.
Den store, nickstarke anfallaren är ett effektiv vapen.
Försvararna har fasligt svårt att hantera detta.
Dagens försvarare, vill säga. Jag har svårt att tro att Gary Pallister, Steve Bruce, Steve Bould och Tony Adams hade legat sömnlösa inför duster med såna här spelare. De var själva oerhört starka i luftrummet.
Mittbackarna och deras roll har ju också förändrats och min uppfattning är att det idag finns färre nickstarka mittförsvarare i Premier League än på 90-talet. Idag förväntas du som försvarare även kunna sätta ett vettigt uppspel, inte bara skicka upp bollen mot en blå himmel.
Precis som genomsnittsanfallaren har förändrats har den genomsnittlige mittbacken också gjort det.
Därför våras det för Peter Crouch, Rudy Gestede, Bobby Zamora & Co.

Därför floppar Everton

av Kalle Karlsson

Everton är på väg mot en fiaskosäsong.
Här synar jag några av orsakerna till att laget inte kunnat upprepa succén från ifjol.

Everton var en av förra säsongen stora överraskningar. Med Roberto Martínez som ny manager utmanade laget länge om fjärdeplatsen och man gjorde det med en ny spelidé.
I somras spände man bågen ytterligare med köpet av Romelu Lukaku för över 300 miljoner kronor.
Den värvningen skulle markera en satsning uppåt i tabellen, en allvarlig intention att slåss om Champions League-biljetter.
Men Everton har istället tagit ett steg tillbaka.
Nu är laget inblandat i en bottenstrid.
Efter 28 omgångar har Everton bara tagit 28 poäng. Senast man hade en liknande poängskörd var på 1950-talet och då åkte man ur ligan ett år senare.
Är Everton för bra för att åka ur?
Ja, de borde vara det. Tittar man på deras startelva finns det stora kvaliteter i laget.
Men som laget agerar nu är man inte ”för bra” för att åka ur. Inget lag är för bra för att åka ur om man inte tar tillräckligt med poäng.
Här tittar jag närmare på orsaker till att Everton inte får till det.

Formsvaga stjärnor
Ni minns säkert hur vassa Ross Barkley och Romelu Lukaku var i inledningen av förra säsongen. Barkley framstod som Englands mest lovande spelare. Den offensive mittfältaren blandade fysik med teknik på ett sätt som kan jämföras med en ung Wayne Rooney. Samtidigt spelade Romelu Lukaku på ett sätt som fick folk att ifrågasätta José Mourinhos omdöme.
Den här säsongen är situationen annorlunda. Ross Barkley har gjort ett mål och en assist på 19 matcher (fyra inhopp). Utan självförtroende har han trampat sig djupare och djupare i kvicksanden. Romelu Lukaku har, dessvärre, demonstrerat sina begränsningar och hans sju mål på 28 matcher (varav tre inhopp) är långt under förväntningarna.

Barkleys och Lukakus svaga form har inneburit problem för Everton. Steven Naismith är ingen spelare som bär en offensiv, däremot kan han krydda en redan fungerande uppställning med sitt osjälviska och oförutsägbara löpande.

Veteraner som sjunger på sista versen
I början av säsongen minns jag att jag noterade hur Phil Jagielka och Sylvain Distin över en sommar plötsligt framstod som sega och trötta. Och det är klart – Jagielka är 32 år och Sylvain Distin fyller 38 senare i år. Det är naturligt om deras kurvor pekar nedåt.
Jagielka har i flera år varit en av ligans mest pålitliga spelare, med en oförskämt hög lägstanivå. Distin har varit ett fysiskt fenomen som trots att han närmar sig 40-strecket hängt med betydligt yngre anfallare.
Men i höstas var det som om tiden kommit ikapp dem. Och med unge John Stones otillgänglig hade Everton problem.
Bakom dessa har Tim Howard inte alls varit sig lik. Förra året var amerikanen trygg och säker, nu har han blandat och gett en längre tid. Målen han släpper in har inte varit jättetavlor, som Guillaume Hoaraus långskott i Europa League, Sone Alukos kvittering för Hull och Leciesters två mål häromveckan. Men en Howard i form hade grejat dessa.
Enligt Optas statistik är Tim Howard den målvakt i Premier League som gjort flest misstag (errors) som lett till baklängesmål.
Ändå har han hållit Joel Robles utanför laget, en målvakt som höll nollan tre raka matcher.
Den veteran som åldrats allra mest över senaste tolvmånadersperioden är dock Gareth Barry. Ifjol var han en frälsare när han anslöt på lån och gav Everton stadga på mittfältet.
Den här säsongen är Barry ytterst ordinär. Han har startat 16 av 17 senaste matcherna, vilket renderat blott en seger i ligan och en i Europa League.

Europa-spelet
Europa League har skördat många offer senaste åren och det är ingen tvekan om att den turneringen dränerar lag på energi.
Lagen i Champions League har råd att stärka trupperna för att klara av dubbelspel, men de mindre pengarna i Europa League ger inte samma möjligheter.
Det finns en rad exempel på klubbar som kämpat till sig en Europa League-biljett för att nästa år få betala priset.
Everton har gått tämligen bra i Europa League, laget vann sin grupp före Bundesliga-tvåan Wolfsburg, och är vidare till åttondelsfinal. Förmodligen har spelarna kunnat slappna av i Europaspelet medan man känner kniven mot strupen i ligaspelet.
Frågan är om Roberto Martínez vågar prioritera Europa League-matcher nu när läget i ligan är så prekärt.

Roberto Martínez tro på systemet
När Roberto Martínez anställdes i Everton såg jag en uppenbar risk för kulturkrock.
Everton hade under David Moyes gjort sig känt som en fanbärare för den raka, brittiska fotbollen. Längre spel upp på en Marouane Fellaini eller en Tim Cahill. Kantspel och inlägg mot dessa nickspecialister.
Roberto Martínez stod för något annat. Under sin tid i Wigan förespråkade han – och stod fast vid – en passningsinriktad fotboll.
Han tog med sig dessa idéer till Everton och det var otroligt att se redan i premiären för 1,5 år sedan, borta mot Norwich, vilken revolution han var på väg att genomföra.
Det fysiska Everton var ersatt av ett passningsorienterat, kvickare lag.
Resultaten lät inte vänta på sig. Everton skuggade toppen under hela säsongen.
Där och då framstod Roberto Martínez som ett geni, men tolv månader senare är spanjoren istället ifrågasatt och hans spelidé framstår som naiv.

När säsongen började försökte Everton spela sitt passningsinriktade spel. Men utan Ross Barkleys initiativförmåga och utan formstarka yttrar och ytterbackar som ifjol har passningsspelet gett noll och inget.
Mellan raderna har man kunnat läsa att spelarna velat ha ett rakare spel, ett längre spel, för att kunna utnyttja styrkorna hos strikern Romelu Lukaku.
Roberto Martínez har statt fast vid sin filosofi. Jag ser inga problem med det, men han kanske skulle kompromissa lite, tvista lite, för att ge laget större chanser att ta poäng?
Legendariske Evertontränaren Howard Kendall anser att Everton borde anamma Tony Pulis-tänket. Istället för att gå ut med inställningen att spela och underhålla borde de tänka omvänt. Motståndarna får stå för underhållningen.
Det ska bli intressant att se om Roberto Martínez är beredd att gå den vägen.
I Wigan valde han att hålla fast vid sin linje. Laget vann många hjärtan och de neutrala åskådarna höll nog en tumme för att de skulle klara kontraktet, men det gjorde man inte.
Jag tror verkligen inte att Everton hamnar i samma sits. Det återstående spelschemat, där man inte har så många möten med topplagen, talar för att de grejar det. Truppens kvalitet talar för att de grejar det. Det faktum att det finns ett gäng ”plankor” i ligan talar för att de grejar det.
Allt annat vore ett monumentalt fiasko.

Sida 2 av 85
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB