Därför väger Tottenham för lätt

av Kalle Karlsson

Mauricio Pochettino gick ifrån 4-4-2 och tog med hängslena till Stamford Bridge. Det gick inte ändå.
Chelsea vann med 3–0 och Spurs visade än en gång att man väger för lätt mot topplagen.

Det är snart 25 år sedan Tottenham vann borta mot Chelsea. När Mauricio Pochettino tog med sitt manskap till västra London idag tippade många att han skulle fortsätta med den spelmodell som var så gångbar mot Everton.
Då spelades Harry Kane och Roberto Soldado på topp och det raka, intensiva 4-4-2-spelet gav tre poäng och nytänt hopp bland fansen. Pochettino gjorde dock bedömningen att 4-4-2 och numerärt underläge på centralt mittfält var alltför riskabelt mot Cesc Fàbregas och Nemanja Matic. Så han satte Soldado på bänken och tog in Erik Lamela i en offensiv mittfältsroll.
Det är lätt att förstå tänket bakom det defensiva draget, men det hade varit så intressant att se Spurs komma till Stamford Bridge med shining och utspända bröstkorgar och försöka utkämpa en slagduell med Chelsea. Mycket talar för att det inte hade räckt ändå, Chelsea är ruskigt starkt i höst, men nu gick det inte så bra med 4-4-1-1 heller.

Tottenham började lovande. Harry Kane nickade i ribban i inledningen och när Gary Cahill slarvade fick Kane ett andra läge att ge bortalaget ledningen.
Han brände det och sedan visade Chelsea hur man ska straffa motståndare.
Eden Hazard satte Aaron Lennon i skolbänken (frågan är om Lennon, 27 år gammal, någonsin kommer att lära sig om han inte lärt sig än). Hazard vände och vred och väggade med Didier Drogba. Lennon hade plötsligt ”slagit rot” och Hazard fick fritt fram att skjuta 1–0.
Tre minuter senare bjöd Hugo Lloris Chelsea på ett omställningsläge med en misslyckad utspark (visst slarvar han ofta i spelet med fötterna?). Oscar slog en perfekt avvägd passning till Didier Drogba som tog emot, höll ifrån och dunkade in 2–0.
Game over.
Jag gillar tanken på ett Spurs med Harry Kane, Nabil Bentaleb och Ryan Mason, spelare från egna akademin. Men då får ju inte bärande spelare som Lennon och Lloris agera så naivt och svagt.
Det är i såna matchavgörande moment (eller som när Vlad Chiriches fumlar vid hörnflaggan och bjuder på ett gratisläge) som skillnaden mellan titelkandidater och halvbra lag blir som allra tydligast.
Bra lag, och framför allt bra spelare, gör färre misstag. Och när de själva ges chansen ser de till att ta den.

Didier Drogba kommer få rubrikerna efteråt och visst förtjänar han credit. Ivorianen hade gjort sitt på toppnivå när han valde att flytta till Kina efter Champions League-segern 2012. Vem hade trott där och då att han tre år senare skulle dunka in ännu fler mål för Chelsea?
José Mourinhos val att plocka tillbaka Drogba till klubben har vidimerats flera gånger om. Samtidigt som 36-åringen accepterar en plats som reserv bidrar han med att upprätthålla den klubbkultur som riskerar att gå förlorad när Chelsea inom kort tid kan förlora Frank Lampard, Ashley Cole, Petr Cech och John Terry.
Hans val att starta med honom ikväll var logiskt. Om Tottenham skulle använda sin anammade high pressing-filosofi fick Chelsea med Drogba automatiskt en targetspelare att lyfta upp bollarna på. Därifrån kunde de få fast bollen och sedan sätta spelare som Hazard, Oscar och Willian i spel.
Chelseas register är imponerande. Mot Tottenham visade de att de behärskar alla sorters strategier. Istället för att dominera matchen sjönk de ofta hem, lät Tottenham spela runt – för att sedan själva kunna kontra.
Ligaledarens truppbredd demonstrerades med extra tydlighet när Loïc Rémy hoppade in och fastställde 3–0 i andra halvlek med ett klassmål. Fransmannen snurrade upp Jan Vertonghen innan han rullade in bollen.

Premier League har gått in på högvarv nu när det närmar sig jul och det är uppenbart att de tilltänkta topplagen har fått upp farten. Senaste dagarna har Manchester City, Manchester United, Arsenal och Liverpool vunnit sina matcher, även om det i vissa fall suttit långt inne.
När Chelsea är så här stabilt – även utan Diego Costa – är det dock svårt att se förbi José Mourinhos lag som blivande mästare.

Gerrard hittar formen i nygammal roll

av Kalle Karlsson

Är Steven Gerrard slut som offensiv kraft? Många har undrat det senaste året efter att veteranen flyttats ned i en defensiv position. I förra omgången mot Stoke var 34-åringen bänkad.
Igår, i bortamötet med Leicester, var det som om ”Captain Fantastic” skruvade tillbaka tiden.
Eftersom Liverpools spel hackat betänkligt under hösten har managern Brendan Rodgers varit tvungen att experimentera.
Igår var valet att starta med Lucas Leiva i den sittande rollen och placera Steven Gerrard högre upp i plan. Det lönade sig. Gerrard placerade in det viktiga 2–1-målet och var inblandad i Jordan Hendersons 3–1-mål.
Frågan kring Gerrards position har varit ett omdebatterat ämne senaste åren.
Sitt livs bästa fotboll spelade han i mitten av 00-talet då han var den ultimata box-to-box-mittfältaren. Men fotbollen förändrades och mittfältaren som sprang mellan straffområde till straffområde var på utdöende. Istället formades specialisterna. Sittande mittfältare skulle vara stöpta i Makelélé- eller Pirlo-form. Offensiva mittfältare fick gärna vara utpräglade nummer tio-spelare à la Juan Roman Riquelme eller inverterade wingers som Ryan Giggs.
Steven Gerrard gjorde en supersäsong som skuggforward till Fernando Torres 2008/09, men sedan började prestationerna dala något och när Brendan Rodgers omskolade Gerrard till defensiv mittfältare sågs det som hans position fram till pensionen.
Det är ingen tvekan om att Steven Gerrard ger laget fler dimensioner i uppspelen när han får slå den viktiga förstapassningen (för återblick läs dessa två analyser från januari 2013: ”Gerrards renässans” och ”Så har Liverpool förändrats med Sturridge”) Hans crossbollar är vida kända och hans förmåga att hitta spel framåt i banan påminner lite om Xabi Alonso. Samtidigt har hans defensiva kvaliteter ifrågasatts. Även om Liverpool slogs om titeln ifjol var laget aldrig solitt defensivt.
Nu när Luis Suárez och skadade Daniel Sturridge saknas och offensiven inte längre fungerar har de defensiva blottorna blivit så mycket mer kännbara.

Så Brendan Rodgers har nog landat i tanken att han måste ha defensivspecialisten Lucas Leiva som sköld framför backlinjen.
Och då är frågan vad han gör med Steven Gerrard.
Igår spelades han i en mer offensiv roll och gjorde det mycket bra (även om första halvlek var blek från Liverpools sida). Kan Gerrard leverera i den positionen vecka ut och vecka in?
Tveksamt.
Liverpoolikonen fyller 35 år i maj och det är en position som kräver en hel del löpningar. I Brendan Rodgers spelidé behövs djupledslöpningar i offensiven och hårt pressande av motståndarbackar i defensiven. Det är därför Raheem Sterling har varit klippt och skuren för rollen. Han har unga ben och energi för att löpa både offensivt och defensivt.
Steven Gerrard har inte samma fart och energi som han en gång hade, men lösningen kanske är att spara honom i vissa matcher för att kunna ge honom återhämtning och chans att leverera fullt ut i en offensiv roll? I den enskilda matchen kan han fortfarande klara av jobbet som vi såg igår.
– Jag tycker att man såg energin i hans ben ikväll och inflytandet han hade i spelet, framför allt ju längre matchen led, sa Brendan Rodgers igår, enligt The Guardian.
Om mittfältaren hade startat i lördags mot Stoke kanske han inte hade klarat av att prestera på samma sätt.
– Oavsett hur bra en spelare är kommer det en tid när hjulen inte snurrar längre och de är redo att stanna. Men hans hjul är inte slut än på ett tag, han har massor av energi. Han såg fräsch ut i sina löpningar. Han droppar ned till mittfältet och blir den tredje spelaren centralt, men han har en naturlig instinkt att ta sig framåt. Hans kombinationer med Raheem Sterling och Rickie Lambert var väldigt bra och han tajmar sin löpning perfekt när bollen spelas snett inåt bakåt.

Liverpool vann igår och i det här läget är det förstås det viktiga – inte hur spelet ser ut. Gårdagens insats var slätstruken i första halvlek där Leicester tog ledningen och Simon Mignolet återigen visade att han är en säkerhetsrisk med en huvudlös passning som gav Estéban Cambiasso öppet mål (argentinaren sköt dock utanför). Ett krisande Leicester tilläts skapa kvitteringschanser trots decimerat manskap.
Liverpool har sina bekymmer, men nu har de två raka segrar och en Steven Gerrard som hittat ny energi i en nygammal roll.
I tuffa tider får det ses som ett rejält framsteg under en mörk höst på Anfield.

***
Leicester såg blekt ut igår. Leonardo Ulloa har inte gjort mål sedan september (även om han forcerade fram gårdagens fullträff som noterades som självmål av Simon Mignolet) och Jamie Vardy ser begränsad ut. Han dansade en sommar. Eller åtminstone i en match mot Manchester United.
Nigel Pearson satt högt upp på läktaren igår för att få överblick över spelet och han borde ha sett att hans lag är aningen enkelspårigt. Försvaret med Wes Morgan i spetsen känns också för misstagsbenäget för att man ska kunna spela på resultat Morgans felpass och efterföljande målchansutvisning var en talande bild av ett material som för tillfället inte räcker till.
Leicester behöver agera i januari för att sejouren i Premier League inte ska bli ettårig.

Omgångens lag i Premier League (13)

av Kalle Karlsson

Det var ont om vassa målvaktsinsatser i helgen. Simon Mignolet gjorde en bra match mot Stoke, men jag gillade inte hans missbedömning i luften som hade kunnat leda till mål för Ryan Shawcross. Den typen av misstag som kan bli ödesdigra. Robert Green hade en svettig match mot Leicester och svarade för en mängd räddningar och får platsen, trots att han fick kapitulera två gånger.
På högerbacken väljer jag Sunderlands Santiago Vergini som neutraliserade Eden Hazard. Chris Smalling visar storform och var majestätisk mot Hull City (dessutom målskytt). Steven Caulker har varit bra för QPR och gjorde nog sin bästa insats för hösten mot Leicester. Aaron Cresswell är ett fynd för West Ham. Vänsterbacken fortsätter att övertyga och i lördags sköt han segermålet mot Newcastle.

Lee Cattermole var matchens spelare mot Chelsea när Sunderland fick 0–0. Den hårdföre mittfältaren vann matchen i matchen mot Cesc Fàbregas och Nemanja Matic – vilket säger en hel del. Michael Carrick var nyckeln för Manchester United. På den offensiva platserna väljer jag Danny Welbeck som fick utgå från kanten och flöt runt lite överallt på planen, Santi Cazorla, som gjorde sin bästa match för säsongen nu när han fick spela i mitten och Christian Eriksen, som nätade för Spurs. Hårdast var kampen om nummer tio-positionen där Wayne Rooney och Gylfi Sigurdsson skuggade Cazorla.

På topp stod valet mellan Harry Kane och Sergio Agüero. Ingen av dem gjorde mål, men båda var man of the match. Jag väljer Agüero som dessutom borde ha fixat en solklar straffspark men istället blev varnad för filmning.
Omgångens spelare: Lee Cattermole, Sunderland.

Mitt omgångens lag:
Robert Green, QPR (2)
——————————————-
Santiago Vergini, Sunderland
Chris Smalling, Manchester United (2)
Steven Caulker, QPR
Aaron Cresswell, West Ham
——————————————-
Lee Cattermole, Sunderland (2)
Michael Carrick, Manchester United (2)
——————————————-
Danny Welbeck, Arsenal
Santi Cazorla, Arsenal
Christian Eriksen, Tottenham
——————————————-
Sergio Agüero, Manchester CIty (4)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Pablo Zabaleta (Manchester City), Gaël Clichy (Manchester City), Fernandinho (Manchester City), Harry Kane (Tottenham), Jan Vertonghen (Tottenham), Leroy Fer (QPR), Joe Cole (Aston Villa), Raheem Sterling (Liverpool), Ander Herrera (Manchester United), Wayne Rooney (Manchester United), Charlie Austin (QPR), Gylfi Sigurdsson (Swansea), Mile Jedinak (Crystal Palace), Ciaran Clark (Aston Villa).

***
Omgångens mål: Kevin Mirallas, Everton. Lurade Roberto Soldado innan han skruvade in 1–0 i bortre krysset.
Omgångens floppspelare: Jonjo Shelvey, Swansea. Totalt misslyckad mot Crystal Palace.
Omgångens manager: Mauricio Pochettino, Tottenham: Hans nya spelmodell gav resultat och tre poäng mot Everton.

Spurs har äntligen hittat sin spelmodell

av Kalle Karlsson

När Mauricio Pochettino gjorde succé med Southampton var hans high pressing-system en av nycklarna. Den argentinske tränaren fick Saints-spelarna att springa mer än andra lag – och skördade frukterna.
I Tottenham har vi inte kunnat se samma högintensiva bolljagande inledningsvis. Spurs har famlat i jakt på en effektiv spelmodell, men senaste matcherna har man kunnat se en tydlig förändring.
I mötet med Everton på söndagen var den höga pressen matchavgörande.
Efter att Kevin Mirallas skruvat in 0–1 med ett underbart skott (uselt agerat av Roberto Soldado, anfallare ska sannerligen inte vara i och runt eget straffområde) tog Tottenham över matchen.
När Christian Eriksen gjorde 1–1 på en retur från Tim Howard (var det verkligen en genomtänkt chipp av dansken? Varför var det i så fall överskruv när bollen studsade?) var det resultatet av att backlinjen stått högt och stoppat uppspelet från Sylvain Distin.
När Roberto Soldado placerade in 2–1 sekunderna före paus var det efter att anfallskollegan Harry Kane kämpat till sig bollen och vunnit den från Gareth Barry.

Mauricio Pochettino känns verkligen inte som en 4-4-2-tränare, men Tottenham verkar ha hittat något att bygga vidare på nu.
Det är ingen slump att Pochettinos höga press ger effekt när den kombineras med unga spelare i startelvan. När Jürgen Klopp började nå stora framgångar i Dortmund var hans 88-generation nyss fyllda 21 år. Nu är samma 88-generation 26 år och då ligger Dortmund sist i Bundesliga. De har slut på bensin.
Igår startade Pochettino med Nabil Bentaleb och Ryan Mason på centralt mittfält, två akademispelare. På topp fanns en annan egen produkt, Harry Kane, som växer för varje vecka som går.
Jag ska erkänna att jag inte var överdrivet imponerad av Kane när anfallaren började hoppa in i a-laget häromåret. Nu är han en fullfjädrad Premier League-anfallare. Han var inblandad i båda målen igår och han ger dessutom fysisk närvaro i anfallet, vilket behövs eftersom Roberto Soldado knappast klarar rollen som ensam striker.

Christian Eriksen trivs bäst centralt, det är ingen hemlighet. Den positionen får han inte i ett 4-4-2, men från vänsterkanten kan han vandra in och styra spelet ändå. Om vi studerar hans passningskarta över ”mottagna passningar” igår så ser vi att han rör sig i mitten.
christiane
En som också övertygade igår var mittbacken Federico Fazio. 27-åringen, som värvades från Sevilla i somras, blev utvisad i sin Premier League-debut borta mot Manchester City. Nu har han startat tre raka matcher i ligan och känns bekväm bredvid Jan Vertonghen.
Tottenham har blandat och gett under hösten, mest famlat, men det här var ett tecken på att laget är på väg att åtminstone hitta en spelmodell som spelarna köper och utför.
Om det sedan leder till tillräckligt många poäng för att slåss om fjärdeplatsen återstår att se.

Formstark Carrick ger Man United hopp

av Kalle Karlsson

Säker seger, nytt formbesked av Wayne Rooney och drömmål av Robin van Persie. Men det var framför allt en annan spelare som gav Manchester United hopp.

United städade undan Hull City igår på ett sätt som de knappast skämt bort sina fans med senaste året.
Det var ju så här vi vande oss vid att de vann matcher tidigare. Säker tvåmålsledning tidigt i matchen, en avmätt andra halvlek mot ett redan slaget lag.
Hull City var svagt igår, det ska verkligen understrykas. Hatem Ben Arfa var så vilsen att han blev utbytt i den 35:e minuten och med Tom Huddlestone på bänken fanns ingen lugnande ”pappa” på mittfältet.
Men Manchester Uniteds insats var bra, kanske den mest övertygande för säsongen. Visst, de vann senast borta mot Arsenal – en tung skalp – men då handlade det om en darrig smash ‘n’ grab-seger. Nu var det ett professionellt dagsverke.
Det är ingen slump att spelet stämmer när lagets mest undervärderade spelare är tillbaka i form.

Michael Carrick har ofta varit en ”slow starter”. Allt som oftast har han börjat svagt, känt sig in i säsongen för att sedan hitta formen framåt senhösten/vintern (för historisk tillbakablick läs här).
Den här säsongen satt han på testcykeln när det var dags för premiär. Comebacken skedde i andra halvlek mot Manchester City den 2 november.
Under hösten har Louis van Gaals gäng varit ett halvfärdigt bygge. Det består av en massa dyrbara delar, men inget som håller ihop konstruktionen, inget som kan foga samman delarna. Laget har bara litat på individuell briljans och när Angel Di María inte längre kunde leverera den på egen hand har spelet inte fungerat.
Michael Carrick är spelaren som fogar samman delar.
Med sitt kloka passningsspel och sin förmåga att styra rytmen på mittfältet har han på kort tid förvandlat Manchester United till ett annat lag.
33-åringen från Wallsend startat tre matcher. Manchester United har vunnit tre raka. Han var bäst på plan mot Arsenal borta och bäst igen igår.
Vad han gör? Det som ser så enkelt ut som i själva verket är så svårt att få behärskar det.
Han tar in bollen, värderar och spelar. Till stor del enkla alternativ (han slog 117 passningar igår, varav 108 till rätt adress), men alltid med en tanke.
Det jag gillar med Carrick är inte bara det faktum att han hittar spel framåt i plan, ofta in i ytor mellan motståndarnas lagdelar, utan att han ligger ett steg längre fram än många andra spelare. Han kan, likt en snookerspelare, se ett mönster och tänka två, tre steg framåt. ”Spelar jag till B, kan spelare B i nästa läge hitta C”.
Det är ingen annan av lagets mittfältare som klarar detta. Därför är Michael Carrick så oerhört viktig.
Han är så central för Manchester United att motståndare borde överväga att man-man-spela mot honom, så som Steven Gerrard och Cesc Fàbregas fått erfara denna höst.
Den typen av markeringsuppdrag lämnar alltid ytor åt andra och då har bara närvaron på plan hjälpt lagkamraterna.

Igår inför avspark spekulerades det i att Carrick skulle vara en del av en trebackslinje, men för mig var det givet att han skulle spela som sittande mittfältare i en mittfältsdiamant. Louis van Gaal använde 5-3-2-systemet borta mot Arsenal och triumferade, men vi har nämnt det tidigare i den här bloggen:
5-3-2 är ett reaktivt system, gjort för tuffa bortamatcher. Det passar inte i matcher där man förväntas föra spelet. Hull City hemma är en sådan match där man bör ta initiativet.
Så Michael Carrick fick agera defensiv mittfältare och därifrån kunde han styra spelet från en quarterback-roll.
När Carrick fick uppdraget att leverera de ack så viktiga förstapassningen i uppspelen var det som om alla andra bitar föll på plats för Manchester United. Plötsligt fick Wayne Rooney och Juan Mata passningar i rätt ytor, i rätt ögonblick, med rätt hårdhet. Och då hade Manchester United råd att tappa Angel Di María efter en kvart på grund av skada.

Manchester United har fortfarande lång väg att vandra innan Louis van Gaal kan slappna av. De återkommande skadorna – med Rooneys skada igår är det 42 sedan holländaren tog över! – fortsätter att sätta hinder för chanserna att hota uppåt.
Men gårdagens match var ett stort steg i rätt riktning. Spelmässigt var det ett större steg än 2–1-vinsten borta mot Arsenal. Det handlade inte bara om Michael Carrick. Chris Smalling, som var dominant i andra halvlek på Emirates, gjorde en ny fin match. Han agerar med ett helt annat självförtroende nu än tidigare i höst. Kanske kan han trots allt kliva fram som en försvarschef? Robin van Persie dundrade in ett klassmål, Wayne Rooney gjorde mål igen och Falcao gjorde comeback efter två månaders rehabilitering.
Manchester United har anledning att börja tro igen.
Men en stor anledning till det stavas Michael Carrick.

Huttons långa väg från frysboxen

av Kalle Karlsson

Alla älskar en fighter.
Därför borde vi beundra Alan Hutton, 29.

Alan Hutton värvades till Aston Villa sommaren 2011. Den skotske försvararen återförenades då med Alex McLeish, som basade över honom i Rangers.
Alan Hutton var revanschsugen. Tiden i Tottenham blev inte som han tänkt sig. Efter en lovande start drabbades han av en knäskada. Säsongen 2008/09 startade han bara fem ligamatcher. Året efter bara en innan han lånades ut till Sunderland. Han kom tillbaka starkt 2010/11 och fick göra 19 starter under Harry Redknapp, men flytten till Aston Villa var logisk. Hutton behövde få igång sin karriär igen.
– Det är en fantastisk klubb med underbara fans och jag ser verkligen fram emot att arbeta under Alex McLeish igen, sa Alan Hutton när affären var klar.
– När vi jag förstod att Villa var intresserade var det den enda klubben jag ville till.
Han visste inte att han skulle få uppleva sina tyngsta fotbollsår.
Första året var positivt. McLeish gav sin tidigare spelare förtroende och Alan Hutton startade 29 matcher under debutsäsongen på Villa Park. Mest ihågkommen är han dock för den smutsiga tacklingen på Shane Long, som skadades och blev borta sex veckor.
Andra året blev tuffare. Mycket tuffare.

Aston Villa bytte tränare sedan Alex McLeish inte övertygat klubben om att han var rätt man. In kom Paul Lambert och han började med att värva en ny högerback i Matthew Lowton. Inget bra tecken.
Alan Hutton hamnade i kylan. Han hamnade så långt ut i kylan att han lämnades utanför 25-mannatruppen som skulle resa på träningsläger. Hutton hade fått med en relativt hög lön (40 000 pund i veckan) efter flytten från Tottenham och det här var förmodligen Paul Lamberts sätt att säga: ”Försök skaffa dig en ny klubb”.
Alan Hutton fick inte ens träna med a-laget. I september 2012, i samband med en VM-kvalmatch mot Serbien, sa högerbacken:
– Det är frustrerande. Jag jobbar hårt varje gång jag kliver ut på träningsplanen. Jag kör även extraträning. Jag vill vara i så bra form som möjligt.
– Som spelare är det den värsta situationen du kan hamna i. Var petad utan att få chansen att spela. Det är svårt att ta, men det enda jag kan göra är att jobba hårt och visa att jag är redo om jag behövs.

Behovet var inte tillräckligt stort för senare på hösten lånades han ut till Nottingham Forest i Championship där han gjorde sju matcher. I janauri 2013 skickades han i väg till Mallorca i La Liga. Där blev det 17 matcher och Hutton verkade äntligen trivas med fotbollslivet igen.
– Jag fick spela fotboll igen och trivdes, det är första gången på ett tag jag har kunnat säga det. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag har haft några tunga år så jag försöker bara njuta av fotbollen igen, sa han till Herald Scotland.
Det mesta talade för att lånet skulle övergå i en permanent övergång. Alan Hutton ville det, Mallorca ville det. Men pengar är som bekant en bristvara i La Liga och när klubbarna inte kom överens fick Alan Hutton återvända till England.

Så det blev nya månader i frysboxen hos Paul Lambert. Under hösten 2013 spelade han inte en enda minut för Aston Villa. Han och några andra utfrysta spelare, Darren Bent, Stephen Ireland och Charles N’Zogbia, fick träna på egen hand. Alan Hutton led, men höll ändå en diplomatisk ton.
– Det är inte så här saker borde skötas. Vi är inte barn.
I januari 2014 blev det en ny utlåning, denna gång till Bolton.
Paul Lambert erkände att bakgrunden till att Alan Hutton inte spelade var att han tjänade för mycket. Ägaren Randy Lerner ville skära i kostnaderna och därför var det ekonomiskt motiverat att låna ut Hutton.
– Vi har inte haft något bråk. Jag vill bara hjälpa honom att bli utlånad. Det är inte troligt att han spelar mer hos oss – han vet det. Vi behöver få ned lönenivån. Om det handlar om pengar? Ja, mer eller mindre.
– Det jag inte förstår är varför ingen klubb har försökt värva honom. Det förvånar mig för han spelar bra för landslaget, han är duktig och jobbar hårt på träning.

Det var inte många som trodde att Alan Hutton hade en framtid i Aston Villa. I somras krävde han ett möte med managern Paul Lambert.
Hutton fick chansen under försäsongen och när det var dags för premiär i Premier League i augusti fanns han med i startuppställningen. En ”bomb”.
Spelaren som inte representerat klubben sedan maj 2012 hade plötsligt kämpat sig tillbaka till en startplats. Han förlät tränaren Paul Lambert.
– Han har hela tiden hjälpt mig. Det var inte ett ont ord mellan oss. Förhoppningsvis blir det en nytändning för mig. Det enda jag kan göra är att jobba dubbelt så hårt och visa alla att jag kan spela.
Det kunde han.
Den lojale högerbacken visade det spel som gjorde att Tottenham en gång i tiden värvade honom för 9 miljoner pund. Tryggt, enkelt, tufft. Inga svåra lösningar, Alan Hutton är som bäst när han låter andra göra det komplicerade.
Det blev seger borta mot Stoke och när Alan Hutton en vecka senare gjorde comeback på hemmaplan mot Newcastle den 23 augusti hyllades han av fansen. I september belönades han med ett treårskontrakt.
– Jag kunde inte gissa detta. Det har varit svårt och jag är inte en av de spelarna som nöjer mig med att sitta vid sidan. Fotboll är business och du måste respektera de beslut som kommer uppifrån. Det var inget som jag kunde styra över, inget jag kunde göra något åt. Det enda jag kunde göra var att komma in och träna varje dag, fortsätta kämpa och hålla huvudet högt och det var vad jag gjorde.
Paul Lambert har helomvänt när det gäller Alan Hutton. Från att ha ratat spelaren till att nu ösa superlativ över den landslagsmeriterade skotten.
Efter mötet med Southampton i måndags (1–1) använde han ord som ”outstanding” om Hutton.

Det finns något fint i det här. Alan Hutton har agerat superprofessionellt och satt klubben först och nu får han belöningen.
När han blev åsidosatt hade han kunnat gnäll, lyfta lön och baktalat klubben och tränaren Paul Lambert i media. Alan Hutton gjorde inte det. Istället sa han de rätta sakerna, tränade ännu hårdare, accepterade utlåningar till mindre klubbar och kämpade sig tillbaka.
Han är väl värd uppskattningen han nu får.

Systemskifte bakom Ramseys svaga form?

av Kalle Karlsson

För ett år sedan: Arsenal toppar ligan och Aaron Ramsey är ligans bästa spelare.
Idag: Arsenal är åtta i ligan och vissa fans vill se Aaron Ramsey på bänken.

Vid den här tiden ifjol var stämningen på topp i Arsenal. Laget toppade Premier League med fyra poäng ned till Liverpool och Chelsea och sex poäng ned till Manchester City.
Klubben mådde bättre än den gjort någon gång sedan Invincible-året 2003/04. Arsène Wenger hade äntligen öppnat plånboken och frälst transfertörstande fans med värvningen av Mesut Özil från Real Madrid. Özil inledde bra, men namnet på allas läppar var mittfältaren Aaron Ramsey. Walesaren hade visserligen gjort en stark vinter och vår redan under säsongen 2012/13, men den här hösten spelade han som i trans. Nu var han inte längre bara en hårt arbetande bollvinnare, nu klev han fram som en poängmaskin. På de första tio matcherna gjorde han sex mål och fyra assist.
Det var sensationella siffror för en mittfältare som tidigare mest varit känd för sin arbetskapacitet.
Aaron Ramsey var så bra att han på hösten seglade upp som favorit till att vinna priset som årets spelare (det här var innan Luis Suárez visat sin sanslösa målform). När jag satt i studion på Sportbladet Show fick jag frågan om Aaron Ramsey till och med kunde vinna Ballon d’Or.
Även om det sista var var ett fall av en supporter som skenat i väg lite väl mycket i sin eufori så säger det ändå en del om Ramseys nivå förra hösten.

Skruvar man fram tiden ett år är situationen annorlunda. Efter tolv omgångar har Arsenal tagit elva poäng mindre än vid motsvarande tidpunkt ifjol.
Spelet hackar, skadelistan är lång och Arsène Wenger är återigen hårt pressad. Under senaste matchen mot Manchester United var plakaten tillbaka som kräver hans avgång.
Aaron Ramsey är en skugga av sitt forna jag. Det är som om den där dieselmotorn plötsligt går på lågvarv. Hans bollvinnaregenskaper är mindre effektivt, hans passningsspel sämre och hotet offensivt har avtagit.

Förra säsongen avslutades med att Aaron Ramsey avgjorde FA-cupfinalen i förläningen mot Hull City. Ett passande slut på ett år då han varit lagets bästa spelare.
Efter en sommar med välbehövlig vila – Wales spelade inget VM till skillnad mot många andra nationer – började Aaron Ramsey säsongen med att göra ett mål och en assist i Community Shield mot Manchester City. Unga, nya Arsenal sprang ifrån ett trögt City.
Ramsey fortsatte med att göra segermålet i 90:e minuten i premiären hemma mot Crystal Palace och sedan göra den viktiga reduceringen borta mot Everton i omgång två.
Två mål på två matcher antydde att Ramsey var redo att ta fart igen.
Men efter en lovande starten dippade formen i takt med att lagets prestationer sjönk.
Det som varit uppenbart för fansen att se går att understryka med statistik. Förra säsongen var han statistiskt sett den mest effektiva spelaren i Premier League efter tio omgångar med 8,18 i rating hos Whoscored. Nu är siffran blygsamma 6,82.
Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget. Blev Arsenal sämre för att Aaron Ramsey var ur form. Eller blev Aaron Ramsey lidande av att laget fungerade sämre.

Det man kan konstatera är att Arsène Wenger valde att byta spelmodell till denna säsong. Fransmannen skrotade 4-2-3-1 för 4-1-4-1.
I det nya systemet har Aaron Ramsey fått platsen som en av de två offensivare centrala mittfältarna. Hans utgångsposition är högre, vilket på pappret borde betyda ett större offensivt bidrag. Men den nya positionen gör att hans andravågslöpningar inte längre blir samma överraskningsmoment. Trots att han snittar samma antal avslut per match (2,3) tar han sig inte längre till lika giftiga lägen. Han skapar fler chanser för lagkamraterna (1,8/match jämfört med 1,5/match ifjol).
En förklaring kan vara att Arsenal numera har en annan typ av striker.
Förra säsongen var ett av Arsenals främsta anfallsvapen en passning upp på en felvänd Olivier Giroud som kunde skarva till en framstörtande Aaron Ramsey. Nu har Giroud varit skadad.
Jag skrev inför säsongsstarten hur Arsenals anfallsspel skulle förändras med Alexis Sanchez som falsk nia. Med Danny Welbeck får man ett mellanting mellan targetspelaren Giroud och djupledsspelaren Sanchez.
Så offensivt har Aaron Ramsey hämmats av både systemskiftet och det faktum att Giroud inte har varit närvarande och levererat exakta skarvningar.

ramsey3Ramseys position förra säsongen.

ramsey2Ramseys position denna säsong i 4-1-4-1-systemet.

Sanchez2Arsenals spelidé förra säsongen med Giroud som anfallsspets.

Arseblog noterar något intressant om Aaron Ramseys försvarssspel. När han placeras bredvid den Mikel Arteta tycks laget fungera avsevärt bättre defensivt. På 13 matcher med Arteta i 4-2-3-1-systemet höll Arsenal nollan i åtta.
De båda kompletterar varandra bra. Arteta är positions- och passningssäker, men något seg. Ramsey är löpstark och villig att följa med i anfallen. Att Ramsey inte passade ihop med Jack Wilshere på det sittande mittfältet var tydligt i premiären förra säsongen när Arsenals mittfält blev brutalt avslöjat av ett kontringsspelande Aston Villa.
Ramseys försvarsspel har påverkats av positionsskiftet. Ifjol snittade han på 4,7 tacklingar per match. Nu har siffran sjunkit till 1,9 tacklingar per match.
I 4-1-4-1-systemet har hans roll blivit att pressa högre upp i banan – en del i Arsène Wengers intensivare pressfilosofi – och skära av passningsvägar, snarare än att positionera sig längre ned i banan och stoppa bollförare.
Aaron Ramsey har fått springa en massa och det har påverkat hans allroundspel. Kanske finns inte orken längre till att leverera kvalitativa passningar och avslut?

Aaron Ramsey har inte gjort mål sedan den 23 augusti och det har påverkat spelaren. I mötet med Anderlecht var han så sugen på att få slut på måltorkan att han negligerade det defensiva arbetet. Det var en av orsakerna till att Arsenal tappade 3–0 till 3–3. Efteråt sågades han av Dietmar Hamann i Sky Sports.
– Naitivteten är häpnadsväckande. De ledde med 3–0 och 3–1 och fem, sex spelare fortsatte att attackera. Allt de var intresserade av var att göra mål, de brydde sig inte om laget vann. Till slut blev de straffade, sa Hamann.
– En sak jag lärt mig i fotboll är att om man vilar så gör man det i försvaret. Man springer inte framåt så att man inte klarar av att ta sig tillbaka. Den största syndabocken var Ramsey. Han ville hamna i målprotokollet. Han var inte intresserad av att säkra de tre poängen.

Aaron Ramsey spelade de 18 första matcherna i ligan förra säsongen innan han åkte på en muskelbristning på annandagen borta mot West Ham. Skador hade minimerat Arsène Wengers alternativ och när Ramsey egentligen borde ha vilat på grund av tufft matchande drog han på sig en skada. Hans frånvaro blev ödesdiger för lagets titelchanser. När mittfältsstjärnan gick sönder ledde Arsenal ligan. När han gjorde comeback senare under våren var de fyra i tabellen.
Om Arsenal ska kunna vända den negativa trenden behöver de sin Aaron Ramsey i form.
Behövs det ett systemskifte för att han ska hitta tillbaka?
Och hur kommer det i så fall att påverka andra spelare?

Omgångens lag i Premier League (12)

av Kalle Karlsson

Två målvakter utmärkte sig denna helg och det var hugget som stucket om vem som skulle få platsen. Ben Foster var den stora anledningen till att West Bromwich bara förlorade med 0–2 borta mot Chelsea. Engelsmannen svarade för en rad svettiga räddningar. David De Gea var länge omutlig mot Arsenal och svarade för en matchavgörande räddning på Jack Wilsheres friläge (som han dock orsakade själv genom en svag rensning).
Alan Hutton fortsätter att övertyga i Aston Villa och hyllades av tränaren Paul Lambert efter måndagens insats mot Southampton och snabbe Sadio Mané. Scott Dann har varit bra sedan han anlände till Crystal Palace i januari och i söndags hjälpte han till att hålla koll på Liverpools offensiv. Chris Smalling var en del av den inledningsvis skakiga United-defensiven på Emirates, men han växte ju längre matchen led och i andra halvlek var Smalling en jätte som tog hand om allt i eget straffområde. Newcastles vänsterbackar Davide Santon och Paul Dummett har varit skadade eller fått fylla i på andra positioner så Massadio Haidara har fått chansen att spela in sig till vänster. Fortsätter han att spela som mot QPR lär han lägga beslag på platsen permanent.

Leon Osman har klivit ned på de sittande mittfältet efter att Gareth Barry blev skadad och i helgen mot West Ham var han planens bäste spelare och passade på att avgöra matchen med 2–1-målet en kvart från slutet. Michael Carrick var en gigant på defensivt mittfält för Manchester United borta mot Arsenal. Carrick är den pudelkloke, rutinerade spelaren som i nuläget är livsviktig för att väga upp de opolerade lagkamraterna.
Eden Hazard briljerade igen för Chelsea medan Moussa Sissoko såg till att Newcastles fina trend håller i sig. Yannick Bolasie är en av ligans mest undervärderade spelare. En frejdig ytter som kan sysselsätta många försvar. Fråga bara Dejan Lovren som knappt hittade hem efter dribblingsnumret som föranledde 2–1-målet i söndags.
Längst fram väljer jag Wayne Rooney, som både stod för en imponerande arbetsinsats och ett klassmål som avgjorde mötet på Emirates.
Omgångens spelare: Yannick Bolasie, Crystal Palace.

Mitt omgångens lag:
David De Gea, Manchester United (3)
————————————————
Alan Hutton, Aston Villa
Scott Dann, Crystal Palace
Chris Smalling, Manchester United
Massadio Haifara, Newcastle
————————————————
Leon Osman, Everton
Michael Carrick, Manchester United
————————————————
Yannick Bolasie, Crystal Palace
Moussa Sissoko, Newcastle (2)
Eden Hazard, Chelsea (3)
————————————————
Wayne Rooney, Manchester United

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Ciaran Clark (Aston Villa), Jores Okore (Aston Villa), Mile Jedinak (Crystal Palace), Christian Eriksen (Tottenham), Oscar (Chelsea), Wilfried Bony (Swansea), Yaya Touré (Manchester City), Danny Ings (Burnley), Jason Shackell (Burnley).

***
Omgångens mål: Mile Jedinak, Crystal Palace. Perfekt slagen frispark som skruvade sig in i krysset bakom Simon Mignolet.
Omgångens manager: Neil Warnock, Crystal Palace. Oerhört viktig seger hemma mot Liverpool där hans Palace påminde om Tony Pulis gäng ifjol.
Omgångens floppspelare: Claudio Yacob, West Bromwich. Är inte säker på att hans förseelse var värd ett rött kort, men varför hoppa in med båda fötterna på det sättet och riskera en utvisning?

Arsenal-Man United ur två perspektiv

av Kalle Karlsson

Här är lördagens toppmatch ur två olika perspektiv. Vi börjar med vinnarna.

Manchester United
Det här var en märklig match, en match med två ansikten. Genom åren har jag sett Manchester United göra så många fantastiska insatser på den här arenan. Champions League-semifinalen 2009, 3–1-segern där Cristiano Ronaldo dundrade in två mål, är kanske den mest professionella bortainsatsen United gjort under 2000-talet. 3–1-segern 2010, där Wayne Rooney var matchvinnare med två mål, var defensivt en lika prickfri insats.
Det här var något annat.
Första halvtimmen var Manchester United häpnadsväckande svagt. Visst, Louis van Gaal brottas med en enorm skadelista och inte blev det ljusare när Luke Shaw vrickade foten efter tio minuter. När han byttes ut efter en kvart innebar det att United dragit på sig 40 olika skador under van Gaals fem månader i klubben.
Otroligt. Men inte heller ologiskt med tanke på hur holländaren lade om träningsregimen i somras, kallade hem spelare tidigare från semestern och satsade på rejält ökad träningsdos.
Problemen i försvaret gjorde att han återgick till 5-3-2 för att få mer trygghet. Framåt såg det vasst ut med Wayne Rooney, Robin van Persie och Angel Di María, men bakåt… jösses.
Försvaret han skickade ut på Emirates var så darrigt, så svajigt att det borde ha stått 2–0 till Arsenal redan efter en tio minuter, en kvart. Arsenal grillade United fullständigt.
Jag har sett det här lagen mötas så många gånger och oftast har det varit Arsenal som varit pojkar och mött män, men nu kändes styrkeförhållandet omvänt.
Paddy McNair var den bäste av de tre centrala spelarna Manchester Uniteds backlinje första halvtimmen. Han hade bara bjudit på en huvudlös passning som gav en farlig Arsenalkontring. Tyler Blackett var en ren säkerhetsrisk. När David De Gea slarvade med någon utspark var det givetvis sedan Blackett i förstaläget slarvat med sin hemåtpassning. Hade den varit distinkt nog, hade De Gea aldrig hamnat i tidsnöd. Såna detaljer blir ofta avgörande.
Nu visade David De Gea varför han är ligans mest spektakulära målvakt denna höst. Han räddade alla Arsenals försök och svarade för en frilägesräddning när Jack Wilshere fick öppen gata.
Efter de skakiga inledande 25-30 minuterna växte Manchester United in i matchen och första halvleken slutade mållös.

Med matchinledningen i åtanke var det märkligt hur den här matchen skulle utvecklas. Från att ha inlett matchen hopplöst började Manchester Uniteds backlinje mer och mer uppträda som en enhet. Ashley Young fyllde i som vänster wingback och gjorde det bra. Chris Smalling tog mer och mer plats. Ju lägre de sjönk, desto tryggare kändes Louis van Gaals lappverk, som alltså bestod av två yttermittfältare, en 19-åring, en 20-åring och Chris Smalling.
Efter att Antonio Valencia tryckt in 1–0 via Kieran Gibbs fick Manchester United mandat att sjunka ännu lägre. Och med en backlinje som plötsligt uppträdde mer synkroniserat, en stabil David De Gea och en fantastisk Michael Carrick höll de Arsenal på avstånd. Hemmalaget fick rulla runt, runt, men de kom sällan till lägen i den ”röda zonen”, utanför straffområdet.
Carrick var en stor anledning till det. 33-åringen var så klok och positionssäker och täckte skott som om han fick för sig att han var Gary Cahill.
När kontringsläget dök upp i den 85:e minuten visade Angel Di María och Wayne Rooney sina spetskvaliteter. De sydde ihop en perfekt omställning och Rooney lyfte in 2–0.
En smash ‘n’-grab-kupp av sällan skådat slag.
Olivier Giroud skapade lite spänning i slutminuterna sedan han överraskat Uniteds backlinje med en djupledslöpning (alldeles för billigt då försvarslinjen borde ha fallit tidigare), men Louis van Gaals skadedrabbade kriselva knöt ihop säckan och bärgade första bortasegern för säsongen.
Det är märkligt att man ens kan fundera i de banorna med tanke på första 20-25 minuterna, men frågan är om inte slutintrycket är att det var Uniteds bästa defensiva insats för säsongen.
Det säger å andra sidan inte så mycket.

Arsenal
Hur kunde Arsenal förlora den här matchen? Sett till den inledande kvarten borde det inte ha varit möjligt. Sett till hur häpnadsväckande uselt Manchester Uniteds försvar agerade i inledningen borde Arsenal ha massakrerat dem.
Nu blev det en ny tung förlust och nya krav på Arsène Wengers avgång.
Arsenal satte högsta fart från start. Satte hög press, stressade Uniteds juniorbackar till misstag. Tyler Blackett var tacksam att pressa eftersom han knappt kunde sätta en passning med rätt adress förutom när han spelade till David De Gea (men då satte han istället sin målvakt i problem).
Det här gav både halvlägen och fullkaratiga lägen. Danny Welbeck och Alexis Sanchez hade ett par avslut innan den stora chansen dök upp för Jack Wilshere. Men Arsenalmittfältaren blev sönderläst av David De Gea och brände friläget. Hur hade matchen sett ut om han gjort mål där?
Det är förstås inte ”otur” när man missar så mycket chanser. I den enskilda matchen, ja, men inte när man gör det kontinuerligt som i Arsenals fall. Det är tyvärr kvaliteten som brister.
De stora Arsenaltwittrarna gick loss:
”Det här är det sämsta Man United-laget jag sett på flera år”, skrev Feverpitch.
”Helt klart sämsta United-laget jag sett sedan Arsène anlände”, säger YankeeGunner.
Jag säger inte emot, men det säger samtidigt en hel del om Arsenal.

Detta Arsenal kunde alltså inte luckra upp backlinjen med två yttermittfältare, en 19-åring, en 20-åring och Chris Smalling. De misslyckades med det alla andra PL-lag hittills lyckats med mot Manchester United – stjäla poäng på hemmaplan. Det här var ett United som inte hade vunnit en enda match på bortaplan.
Det är inte bra nog.
Det är heller inte acceptabelt att vid 0–1-underläge så enkelt bjuda Wayne Rooney och Angel Di Maria på ett friläge som de enkelt kan förvalta till 0–2 i 85:e minuten. Med åtta minuters tilläggstid var det ju 13 minuter kvar att spela. Massor av tid att få till en kvittering utan att bli desperat och strunta i hemjobbet.
Tålamodet börjar tryta igen hos delar av Gunnersfansen. Vid underläge i andra halvlek hölls banderoller upp som krävde Arsène Wengers avgång. Jag tycker inte det är rätt lösning här och nu, men fransmannen är så klart ansvarig för truppbygget.
Det här är ett lag som trots sin odiskutabla individuella kvalitet gång på gång kommer tillkorta i toppmatcherna.
Behövs det nya, mentalt starkare spelare för att den trenden ska brytas? Behövs det en ny tränare kan lyfta spelarna på det mentala planet?
Jag vet inte. Denna lördagskväll är inte rätt ögonblick att grotta ned sig i den frågan.
Men jag vet att Arsenal aldrig borde ha förlorat den här matchen.
De har bara sig själva att skylla.

Läs mer:
22 nov: Welbeck vs van Persie.

Welbeck vs van Persie

av Kalle Karlsson

Den ene var lagkapten och klubbens bärande spelare.
Den andre var tänkt att bli det.
På lördag möts Danny Welbeck och Robin van Persie.
Båda bär fel tröja.

van Persie var synonym med Arsenal
Robin van Persie värvades till Arsenal 2004. I Holland var han ansedd som en supertalang. Efter en säsong i skuggan av Thierry Henry och Dennis Bergkamp fick han sitt genombrott hösten 2005. I november månad blev han utsedd till månadens spelare efter åtta mål på åtta matcher.
Året efter kom målet mot Charlton, inte vilket som helst, och det var uppenbart att Robin van Persie var en framtida stjärna. Potentialen var enorm. Med sin funktionella teknik, styrka och makalösa vänsterfot var han oerhört svårstoppad både som genombrottsspelare och som targetspelare.
När Thierry Henry lämnade för Barcelona sommaren 2007 var platsen som ”main man” i anfallet ämnad åt van Persie. Det enda som hindrade honom från att redan då ta klivet upp bland de stora stjärnorna var de återkommande skadorna. van Persie fick aldrig vara hel. Säsongen 2007/08 startade han bara 13 matcher. 2008/09 blev det 24 starter. 2009/10 endast 14. När han väl fick vara hel visade han sin klass. Säsongen 2010/11 blev det 18 mål på 19 starter (plus 6 inhopp).
Sedan kom drömåret. Säsongen 2011/12 svarade Robin van Persie för 30 ligamål. Stundtals bar han ensam Arsenal på sina axlar. Fansen sjöng om att han ”gjorde mål när han ville”, en ramsa som andra fans över landet har härmat.
Där och då gick han från att vara en skadebenägen spelare som oförlöst potential till att bli en världsspelare.
van Persie var älskad på Emirates. Medan en rad andra spelare hade lämnat klubben hade han valt att stanna. Han var ledaren i gruppen. Hans fru Bouchra var den som såg till att nyförvärvens fruar bjöds in i gemenskapen.
Just därför var hans övergång till Manchester United sommaren 2012 extra hård att smälta.
Bästa polarens svek svider alltid som värst.

För mig var övergången en referenspunkt i engelsk toppfotboll. Ingen spelare hade gått mellan Arsenal och Manchester United på många år (om man inte räknar obetydlige Mikael Silvestre).
Det fanns en mur mellan klubbarna.
Att Robin van Persie valde att krossa den muren öppnade för ett nytt synsätt.
Om Robin van Persie kan lämna Arsenal för Manchester United kunde Wayne Rooney göra motsvarade flytt. Vilket det ryktades om året efter.
Det som tidigare var otänkbart – en flytt mellan Arsenal och Manchester United – är på väg att bli norm. När Arsène Wenger jagade spelare i somras nämndes Nani som ett tänkbart nyförvärv. Thomas Vermaelen var högaktuell för Manchester United innan belgaren valde Barcelona. Bacary Sagna placerades i United innan sin flytt till City.

Robin van Persie blev naturligtvis avskydd efter sitt val. Det blev inte bättre när han ledde Manchester United till ligatiteln året efter. I hemmamötet med Arsenal sköt han segermålet efter bara en minut efter ett misstag från bäste vännen Thomas Vermaelen. Släkten är sannerligen värst.
Med titeln kunde han vidimera sitt val. Han flyttade för att få vinna en ligatitel. Det uppnådde han.
Förra säsongen blev ingen succé då van Persie drabbades av nya skadeproblem och sviktande form. Höjdpunkten för holländaren var ett nytt segermål mot Arsenal. Han höll inte igen när han firade.
För mig som traditionalist känns det dock fortfarande märkligt att se Robin van Persie i Manchester United-tröjan. Han är (åtminstone var) synonym med Arsenal.

Welbeck skulle bli Uniteds frälsare
Det fanns en tid när Manchester Uniteds akademi spottade ur sig spelare i toppklass. Alla känner förstås till Class of ’92-generationen med Giggs, Beckham, Scholes och Neville, men efter det följde också en ny generation runt millennieskiftet med Darren Fletcher och John O’Shea. Inga stjärnor, men ändå spelare som gjort tiotalet säsonger vardera i Manchester Uniteds a-lag.
Det som saknades under alla år var en striker från de egna leden. En målskytt, en arvtagare till Dwight Yorke och Andy Cole.
Hösten 2008 presenterade sig en ny stjärna med ett sanslöst mål hemma mot Stoke. Skottet från 20 meter skruvade sig in i krysset.
Inom klubben och för de mest inbitna fansen var Danny Welbeck redan omtalad sedan många år. Men eftersom det fanns anfallsess som Wayne Rooney, Cristiano Ronaldo, Carlos Tévez och Dimitar Bebatov var vägen till startelvan lång.
Och när han väl var redo dök en Javier Hernández upp från ingenstans och sprang om honom. Egentligen var det bara en säsong som Danny Welbeck var ordinarie, säsongen 2011/12, så han startade 23 matcher och gjorde nio ligamål.
Han var alltid nyttig. Med sin fysik och snabbhet kunde han sätta vilket försvar som helst på prov. Han kunde även göra specifika jobb för laget. Som borta mot Real Madrid där han tog ett enormt jobb i defensiven.
Men han var samtidigt begränsad. Avsluten höll inte alltid önskad kvalitet och det var orsaken till att han ibland användes från kanten. Säsongen 2012/13 blev det bara ett ligamål på 27 matcher (varav 13 från start), vilket vittnar om att Danny Welbeck blivit mer av en komplementsspelare än en poängmaskin.
Alex Ferguson ansåg inte att Danny Welbeck var bra nog för att leda anfallslinjen. Annars hade han inte lagt upp 25 miljoner pund för att locka över Robin van Persie från Arsenal.
När Manchester United i somras valde att värva Falcao fanns det inte längre någon plats för Danny Welbeck.
När Arsène Wenger i slutet av augusti fick veta att Welbeck var tillgänglig på marknaden tvekade han inte. Han lade upp närmare 200 miljoner kronor och fick en ordinarie landslagsanfallare som dessutom uppfyller homegrown-kraven. Rätt billigt.
För vissa fans var affären svår att smälta. Danny Welbeck var en Manchester lad, United-supporter sedan barnsben. Nu skulle han spela för en av rivalerna.
I tider där egenfostrade spelare blivit en bristvara var han extra värdefull för Manchester United. Att klubben skulle kunna fortsätta försörja a-laget med spelare från egna led tycktes orealistiskt när andra klubbar som Chelsea och Manchester City skruvat upp tempot på transfermarknaden. Samtidigt har andra egenfostrade spelare haft svårt att leverera, som Jonny Evans och Darren Fletcher. Danny Welbeck sågs som en framtida kulturbärare. Han hade gått hela vägen genom akademin, i det avseendet en frälsare i tider när klubben riskerade att bli en främlingslegion.
I efterhand har flera tunga Manchester United-namn, både Gary Neville och Paul Scholes, ifrågasatt varför klubben släppte Welbeck till ett topplag. Potentialen finns där och spelaren är fortfarande bara 24 år. Han kan bli en stjärna i Premier League. Var det särskilt klokt att låna Falcao, som precis kommit tillbaka från en knäskada, istället för att behålla en utvecklingsbar spelare som klubben fostrat själv?
Danny Welbeck har börjat godkänt i Arsenal. Ett hattrick i Champions League mot Galatasaray påminde om att han håller hög nivå när allt stämmer. Hans statistik i ligan – två mål på åtta matcher – är inte överdrivet bra.

Om några år kan vi utvärdera den här anfallsrockaden. Då vet vi om Danny Welbeck blev den spelare som Manchester United hoppades att han skulle bli i deras röda dress.

Sida 2 av 78
  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB