Omgångens lag i Premier League (33)

av Kalle Karlsson

Mitt omgångens lag:
Heurelho Gomes, Watford (3)
————————————-
Timothy Fosu-Mensah, Manchester United
Robert Huth, Leicester (4)
Toby Alderweireld, Tottenham (3)
Alberto Moreno, Liverpool (2)
————————————-
Erik Lamela, Tottenham (2)
Darren Fletcher, West Bromwich (3)
Danny Drinkwater, Leicester (5)
Jefferson Montero, Swansea (2)
————————————-
Jamie Vardy, Leicester (3)
Andy Carroll, West Ham

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelarens tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Vito Mannone (Sunderland), Ashley Williams (Swansea), Divock Origi (Liverpool), Joe Allen (Liverpool), N’Golo Kanté (Leicester), Christian Eriksen (Tottenham), Danny Rose (Tottenham), Alex Iwobi (Arsenal), Shane Long (Southampton), Jason Puncheon (Crystal Palace), Ben Watson (Watford), Steve Cook (Bournemouth), Samir Nasri (Manchester City).

Kvällens match avgör Pellegrinis eftermäle

av Kalle Karlsson

Godkänd, flopp eller rent av framgångsrik?
Champions League-våren kommer att forma Manuel Pellegrinis eftermäle i Manchester City.

Manchester City tar emot Paris Saint-Germain ikväll i returen i Champions League-kvartsfinalen. Det mesta snacket både i Sverige och i England handlar om Zlatan Ibrahimovic. Den svenske superanfallaren kommer att vara sommarens hetaste spelare på marknaden och varje match inför världens ögon fungerar som skyltfönster.
Men jag tänker mest på Manuel Pellegrini.
Manchester Citys tränare lämnar efter säsongen, det har stått klart sedan länge.
Han har gjort tre år på Etihad och det är svårt att definiera hans sejour som svart eller vit. Hittills blir det  blir något mitt emellan.

Under debutsäsongen vann hans Manchester City ligan övertygande. Han formerade ett rakt, tempofyllt 4-4-2-spel och hyllades när City lyfte ligatiteln i maj. Han blev den förste icke-europeiska tränaren som lyckades vinna Premier League.
I Champions League blev det uttåg mot Barcelona.
År två började lovande, Manchester City var i delad ledning i ligan på nyårsdagen. Men på våren tappade laget formen rejält.
Det blev på nytt respass i Champions League, återigen mot Barcelona.
Vårens avslutning var så svag att det spekulerades i om Manuel Pellegrini skulle få sparken. Men Manchester City behöll Pellegrini, förmodligen för att man redan då fick indikationer om att Pep Guardiola skulle vara tillgänglig ett år framåt i tiden.

Den här säsongen inleddes med att Manchester City imponerade stort. Det blev hem raka segrar i ligan och 11–0 i målskillnad på fem första omgångarna. Där och då såg City ut som givna titelfavoriter, inte minst när regerande mästarna Chelsea darrade så betänkligt.
Men Manchester Citys energi mattades igen. Skador på Vincent Kompany, David Silva och Kevin De Bruyne gjorde att City vid årsskiftet bara låg trea i ligan, bakom Arsenal och Leicester.

Med fem matcher kvar (sex i Citys fall) vet vi att de inte kommer att vinna ligan. Så Manuel Pellegrinis facit är en ligatitel på tre säsonger. Godkänt inte mer.
Facit i Champions League under Pellegrini – två åttondelsfinaler – är underkänt. Men så har Manchester City också haft oturen att ställas mot Barcelona.
Den här gången fick de en betydligt lättare lottning i form av Dynamo Kiev och då tog man sig också vidare.
I kvartsfinalen har man skaffat sig ett jätteläge att fälla PSG efter 2–2 i Paris i första mötet.
En semifinal i Champions League skulle rädda lite av Manuel Pellegrinis ära den här säsongen. En finalplats skulle vara ett rejält framsteg medan en otippad seger i den finaste klubblagsturneringen skulle göra Manuel Pellegrini odödlig på Etihad.

Kvällens match blur en vattendelare. Om Manchester City åker ut framstår Manuel Pellegrinis facit i ligan som godkänt och i Champions League som underkänt. Tar han City till en semifinal klarar han betyget godkänt i Champions League, sett till att man ställts mot ”omöjliga” Barcelona de två föregående åren.
Matchen ikväll avgör hur Pellegrinis tre år kommer att bli ihågkomna.
Blir det eran som gav både en ligatitel och framsteg i Champions League eller blir det sejouren som endast gav en ynka ligatitel?

Tottenham har gjort en fantastisk bedrift

av Kalle Karlsson

Leicester gjorde sitt tidigare på söndagen och behåller avståndet i toppen.
Det hindrade inte Tottenham från att fullborda sin egen saga.
Efter segern mot Manchester United har Spurs i praktiken säkrat Champions League-spel.
Det är en sensation i sig.

Tänk om Leicester inte hade funnits. Låt säga att Tottenham hade gjort den här bedriften ifjol istället.
Då hade detta unga Spurs varit samtalsämnet på allas läppar. Då hade de fått den uppmärksamhet de förtjänar.
Det Mauricio Pochettinos lag presterat i år är otroligt.
Murarna mot topp fyra har ju varit hyfsat cementerade det senaste decenniet. Balansen bröts efter det att Alex Ferguson lämnade Manchester United, men om det är något vi har vetat är det detta:
För att slå sig in på topp fyra krävs pengar. Stora pengar.

Tottenham har visserligen köpt spelare för en massa pengar senaste säsongerna, men tittar man istället på transfernetto noterar man att Spurs har lagt betydligt mindre nettopengar än alla andra topplag. Minst av alla lag i ligan över de senaste fem åren.
Att de trots arenabygge lyckats ta sig till toppen med en ung, relativt billig trupp, är en jättebedrift.
Idag när Dele Alli spelar som en färdig stjärna och Mousa Dembélé framstår som en av ligans bästa mittfältare är det lätt att säga att det är logiskt. Tottenham har ju bra spelare och en bra manager.
Men ingen, eller åtminstone väldigt få, hade tippat det här i augusti före säsongsstarten.
Jag minns hur jag kom upp på jobbet efter premiäromgången och möttes av en av de två profilerade Tottenham-anhängarna på redaktionen (minns inte om det var Simon eller Erik) som fällde följande uttalande efter förlusten i första omgången:
– Vår säsong är redan över.
Ganska fort märkte vi att säsongen var allt annat än över. Mauricio Pochettinos unga, utvecklingsbara spelare har vuxit med uppgiften och idag framstår de som ett av de mest spännande lagen i Europa sett till åldersstrukturen.

På söndagen hade de inledningsvis problem med ett högt pressande Manchester United, men efter en lite darrig första kvart tycker jag att Tottenham var klart bättre. Mer spets, bättre organisation.
Visst, det hade kunnat gå på ett annat sätt om Anthony Martial utnyttjat jätteläget i den 61:a minuten då han lattjade sig förbi Kyle Walker. Men Spurs hade mer kvalitet på fler fötter och det var ingen slump att en av de skarpaste fotbollshjärnorna på planen, Christian Eriksens, låg bakom 1–0.
Toby Aldeweireld nickade in 2–0 (svagt markeringsspel av Marcos Rojo) innan Erik Lamela direktsköt in 3–0.

Tottenham har sju poäng upp till Leicester och det ska mycket till för att de ska ta ligatiteln (jag vågar dock inte slå fast att det är klart).
Men det ska inte överskugga att Spurs har gjort en fantastisk bedrift genom att (i praktiken) säkra en Champions League-biljett.
En vanlig säsong hade vi pratat om Spurs snabba resa till toppen som en av de häftigaste vi sett i den här ligan.

***
Dele Alli, 19 år (fyller 20 imorgon) avgjorde mötet på White Hart Lane men det var länge en annan tonåring som stal platsen i rampljuset. Timothy Fosu-Mensah debuterade för Manchester United i februari då han hoppade in sista halvtimmen i segermatchen mot Arsenal. Sedan dess har hans aktier stärkts på kort tid.
Idag valde Louis van Gaal att starta Fosu-Mensah som högerback framför italienske landslagsförsvararen Matteo Darmian. Det är ett kvitto på hur högt van Gaal rankar sin unge adept, född i januari 1998.

Timothy Fosu-Mensah hade en tuff uppgift. Dels är Tottenhams vänstersida stark med överlappande ytterbacken Danny Rose, dels hade han Juan Mata framför sig. Spanjoren är inte känd för att ge det bästa understödet. Men Fosu-Mensah klarade sig utmärkt, trots ständiga anfallsförsök från Spurs på den flanken. I första halvlek gjorde han ett par heroiska brytningar och hann dessutom med att skapa ett par hörnor offensivt.
Jag tror inte att det var en slump att Tottenham gjorde mål efter en attack på vänsterkanten kort efter att Fosu-Mensah klivit av på grund av skada. Darmian var seg ut i pressen den gången och han var seg ut i pressen vid 3–0-målet också.

Det var en dyster dag för Manchester United då Champions League-drömmen förmodligen sprack. Louis van Gaal envisades med att byta in Ashley Young som striker och behålla Anthony Martial på vänsterkanten (det är svårt att förstå logiken där).
Timothy Fosu-Mensahs energifyllda spel på högerbacken var den enda ljuspunkten.

Omgångens lag i Premier League (32)

av Kalle Karlsson

Mitt omgångens lag:
Ben Foster, West Bromwich (2)
————————————–
Héctor Bellerín, Arsenal (6)
Wes Morgan, Leicester
Daley Blind, Manchester United (2)
Martin Olsson, Norwich
————————————–
N’Golo Kanté, Leicester (6)
Fernandinho, Manchester City (3)
————————————–
Pedro, Chelsea (3)
Kevin De Bruyne, Manchester City (5)
Coutinho, Liverpool (5)
————————————–
Sergio Agüero, Manchester City (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Ruben Loftus-Cheek (Chelsea), Karl Darlow (Newcastle), Timm Klose (Norwich), Mousa Dembélé (Tottenham), Dimitri Payet (West Ham), Alex Iwobi (Arsenal), Alexis Sanchez (Arsenal), Dieumerci Mbokani (Norwich).

Conte ger PL än mer stjärnglans på tränarsidan

av Kalle Karlsson

Ytterligare en meriterad, etablerad tränare gör entré i Premier League.

Antonio Conte tar över Chelsea i sommar.
Nästa säsong blir det hjärnornas krig i England.

I tuffa tider får man försöka se det positiva. Greppa efter halmstrån om ni så vill.
Premier League har sedan länge tappat sin hegemoni i Europa-fotbollen. De bästa spelarna finns inte längre på öarna och ingen spelare från ligan fanns med i senaste FifPro XI.
Men topptränarna vallfärdar till Premier League.
Nästa säsong har vi Pep Guardiola i Manchester City, Jürgen Klopp i Liverpool, José Mourinho (?) i Manchester United och Antonio Conte i Chelsea.
Den sistnämnde blev bekräftad idag. Det var ingen nyhet då det varit på gång en längre tid, men inte desto mindre intressant.
Antonio Conte har skaffat sig en status som ett av världens mest eftertraktade tränarnamn.
Vi som minns honom som spelare i Juventus kommer ihåg en hårt arbetande mittfältare, tvåvägsspelare, som aldrig vek ned sig.
Som tränare har han tagit sig till ännu högre höjder.
Han började i Arezzo och via Bari, Atalanta och Siena tog han över Juventus 2011. 
Första säsongen slutade med stor succé och ligaguld. Sedan upprepade han bedriften två år i rad innan han tog över det italienska landslaget.
Antonio Conte beskrivs som en duktig inspiratör och man-manager. Han fick Carlos Tévez att prestera sitt livs fotboll och mig veterligen har han kunnat hantera alla sorters spelare i Juve. Han har själv berättat att han gärna värvar speciella karaktärer.

Hans fotbollsfilosofi är ofta debatterad. I Juventus formerade han ofta ett 3-5-2, men jag skulle inte stämpla honom som en 3-5-2-tränare. Tvärtom har han använt sig av många olika formationer: 4-4-2, 4-3-3, 4-4-2 (diamant), 4-2-4, 3-5-2. 
Det där med 4-2-4 är intressant. Antonio Conte själv hävdar att det i själva verket var ett enkelt, rakt 4-4-2.
Så här sa han för ett antal år sedan, enligt Juventusit:
– Det har varit för mycket snack om vårt sätt att spela. Det är faktiskt ett 4-4-2. Jag vet att udda saker ger heta diskussioner. Om jag istället sagt 4-4-2 istället för 4-2-4 i början hade vi inte pratat om ”innovation”. Det är ett normalt 4-4-2. I England använder sig många lag av den formationen, som täcker zonerna på planen på det bästa sättet, enligt mig.
Antonio Conte släppte tankarna på 4-2-4/4-4-2 när Andrea Pirlo anslöt.

Jag är inte så säker på att Conte tar med sig sin trebackslinje till Premier League. Den fungerar fint i Serie A där det traditionellt är mindre fokus på kantspel än i Premier League.
Antonio Conte förespråkar en mer direkt fotboll än den rent possession-baserade. Hans lag präglas av aggressivitet och högre press.
Vad han väljer för spelsätt i Chelsea? Det kommer att styras av vilka spelare klubben signar i sommar. Men om Antonio Conte får välja hämtar han nog in löpstarka tvåvägsspelare av samma snitt som Willian. Då kommer han ha fotbollsarbetare som kan utföra hans idéer som bygger på kollektivism och hårt arbete.
Det ska bli spännande att följa vad Antonio Conte kan uträtta i England.

Hur gör man egentligen mål på Leicester?

av Kalle Karlsson

Ramstarkt försvar, lite tur med domslut och en ny 1–0-seger.
Leicester har skaffat sig ett försprång på sju poäng i toppen av Premier League – med sex omgångar kvar.

Det var alltså intet nytt från King Power Stadium. Det är så här det har sett ut i stort sett hela säsongen.
Leicester är så strukturerat, så organiserat och så lojalt att ingen motståndare lyckas bryta ned dem den här tokiga säsongen 2015/16.
Southampton och Ronald Koeman gjorde ett tappert försök. Den holländske taktikern – också en succétränare – mönstrade en fembackslinje. Dels för att ha tre mittbackar som kunde täcka upp för Jamie Vardys och Shinji Okazakis djupledslöpningar, dels för att Matt Targett som wingback kunde ge extra skydd mot Riyad Mahrez.

Det var en vettig matchplan och hade bara Sadio Mané gjort mål när han fick ett friläge och rundade Kasper Schmeichel hade Koeman kanske hyllats som ett geni. Men Mané träffade armen på Danny Simpson och domaren Michael Oliver bedömde att det inte var hands. En utebliven fifty-fifty-straff som kan få stor inverkan på var titeln hamnar.
Min känsla är att Leicester har haft den sortens tur med domslut den här säsongen.
Nu blev det ingen straff och med åtta minuter kvar av halvleken dröjde sig Wes Morgan kvar i offensivt straffområde och nickade in 1–0 på Christian Fuchs inlägg.
Leicester hade fått sin ledning och sedan såg det ut som det brukar göra.

Southampton gjorde ett tappert försök i andra halvlek och det fanns en period med cirka tjugo minuter kvar där Leicester såg ut att gå på tandköttet.
Jag tycker att det var solklar straff när bollen träffade Robert Huths utsträckta hand, men som sagt, Leicester har turen med sig för tillfället.
Claudio Ranieris defensiv är onekligen är ruskigt stark och så mycket närmare än den straffsituationen kom in Saints.
Inläggen tas enkelt om hand av firma Huth/Morgan och när det uppstår ett kontringshot på mittplan är N’Golo Kanté och Danny Drinkwater beredda att springa genom väggar för att hamna på försvarssida.
Så hur gör man mål på Leicester? Jag vet ärligt talat inte för inget Premier League-lag verkar ha hittat receptet. Arsenal vann med 5–2 på King Power Stadium i höstas, men det var ett annat Leicester. Inte lika homogent, inte lika pragmatiskt strukturerat. Med den offensiva nivå som finns i PL är det tydligen en övermäktig uppgift att hitta luckor i Ranieris försvarsmur numera.

N’Golo Kanté var överallt. Igen. För vilken gång i ordningen? Det känns som vi har skrivit det efter varje match sedan senhösten. Tar karlns energi aldrig slut?
När det återstod tio minuter var det N’Golo Kanté som hade kraft nog att ta en överlappning i en offensiv omställning.
När det återstod en minut av tilläggstiden då var det samme N’Golo Kanté som var längst ned och täckte upp när mittbackarna inte var på plats för att täcka ett inspel från höger.
Riyad Mahrez och Jamie Vardy i all ära, men Kanté har varit lika viktig för Leicester den här säsongen.

Neville återvänder till England med stukat rykte

av Kalle Karlsson

Gary Neville fick igår sparken från Valencia efter blott fyra månader. Den hyllade tv-experten återvänder till England med en avsevärt lägre status och marknadsvärde.

Gary Neville tog över Valencia i höstas efter sparkade ”Nuno” Espírito Santo.
Det fanns onekligen en dos svågerpolitik i den utnämningen (Neville är god vän med ägaren Peter Lim), men det var samtidigt en oerhört intressant rekrytering.
Gary Neville hade gått alla tränarkurser och talat om ambitionen att testa jobbet som manager, men hans erfarenhet var begränsad till rollen som assistent till Roy Hodgson i Englands landslag.
Däremot hade han gjort sig ett ansett namn som tv-expert där hans analyser har tagit Sky Sports bevakning till en ny nivå. Vi alla har nog en förmåga att överdriva tv-experters kvalifikationer som tränare (minns när en betydande del av fotbolls-Sverige ville ha Glenn Strömberg som förbundskapten).
Den vältalige, intelligente och spelarmässigt erfarne Gary Neville sågs av vissa som en blivande engelsk förbundskapten.

Efter fyra fiaskoartade månader i Valencia har hans status hamnat på sniskan. Det är naturligt efter att ha gjort så svaga resultat. När Gary Neville tog över Valencia låg laget bara fem poäng efter topp fyra och hade snittat 1,46 poäng/match. Nu är laget på 14:e plats, men 20 poäng från topp fyra efter ett snitt på 0,88 poäng/match. Hade ”Los Che” haft det snittet hela säsongen hade man legat näst sist i tabellen.
Gary Neville fick ett femmånaderskontrakt och hade han bara fått fullfölja säsongen ut hade han lämnat med viss heder i behåll. Nu vänder han hem till England som en flopp. Vad ska man annars kalla fyra segrar på 16 matcher i La Liga?
Det var en tuff utmaning. Få kommer ta hänsyn till språkbristerna som gjorde uppgiften så mycket svårare, få kommer ta hänsyn till att Valencia haft 16 tränare på lika många år.
Den charmiga kaosklubben är knappast en harmonisk miljö för någon tränare. Ännu mindre för en engelsman som inte pratar spanska, oavsett om lillebrorsan är på plats och tolkar.

Var Gary Nevilles karriär tar vägen nu återstår att se. Han har kvar rollen i Englands landslag och jag kan inte se att han skulle ge upp tränarambitionerna. Men vilken Premier League-klubb vågar satsa på honom nu? Nu lär det krävas ett gott arbete i en Championship-klubb för att öka marknadsvärdet.
Så fort kan det gå i den här branschen.
Tv-kanalerna kommer ligga på honom igen, och där har han visat att han håller högsta klass. Hans auktoritet i rutan kommer (tyvärr) få en backlash av fiaskot i Spanien. Det är synd för så borde det inte vara. Analyserna/åsikterna kan ju vara intressanta även om personen ifråga inte förmått att få Alvaro Negredo att göra mål på chanserna.

Aston Villa behöver en rockad på en annan position

av Kalle Karlsson

Det började illa och fortsatte bara utför. Rémi Garde lämnar tränarjobbet Aston Villa efter fyra kaotiska månader.

Det finns inget stopp på eländet i Aston Villa den här säsongen.
Inte nog med att laget är tolv poäng från säker mark i tabellen, att fansen anordnar protester mot ägaren Randy Lerner och att sportdirektören Hendrik Almstadt och vd:n Tom Fox har lämnat sina poster.
Nu är även kapitlet Rémi Garde över.
Den franske tränaren tog över i början av november efter sparkade Tim Sherwood och det var inte mycket som talade för att han skulle få rätsida på det sjunkande skeppet.
Enda möjligheten var att han skulle få förstärka truppen i januarifönstret, men det blev istället tvärtom. Rémi Garde identifierade möjliga köp, men dessa spelare hamnade istället i andra Premier League-klubbar.
Seydou Doumbia och Wahbi Khazri hamnade i Newcastle respektive Sunderland. Lånet av Mathieu Debuchy gick i stöpet då man inte kom överens om låneavgiften. Rémi Garde ville ha kroatiske målvakten Lovre Kalinic, men han fick inte arbetstillstånd.
Randy Lerner hade lovat Rémi Garde att få spendera, men när Villa förlorade mot Norwich och Sunderland vid nyår kan ägaren ha insett att risken att åka ur ändå var överhängande.

Så Rémi Garde satt med bakbundna händer. När han anlände hade han ställt krav på spelartruppen och bland annat skickat ut talangen Jack Grealish i kylan, trygg i förvissningen om att det skulle komma in nya spelare.
När dessa förstärkningar uteblev skulle han försöka lösa krisen med en spelartrupp han hamnat i konflikt med.
Dessutom hade han samarbetssvårigheter med sportdirektören Hendrik Almstadt. Det var fler inom klubben som hade det så när nye ordföranden Steve Hollis tog över i januari dröjde det inte länge innan Almstadt fick foten. Näste man som väntas få gå är värvningsansvarige Paddy Riley.

När Rémi Garde presenterades hade Aston Villa stavat fel på hans namn. Det började dåligt och efter en lovande debutmatch mot Manchester City fortsatte det utför.
Han vann bara två av tjugo matcher, ett uselt facit, men hans förutsättningar var inte direkt gynnsamma. Vi vet ännu inte om han är en bra manager eller inte eftersom han hoppade på ett till synes ”omöjligt uppdrag”.
För några år sedan nämndes den tidigare Lyon-tränaren som en tänkbar framtida Arsenalmanager efter Arsène Wenger. Rémi Gardes aktier har rasat en del sedan dess.

Vad händer med Aston Villa nu? Assistenten Eric Black tar över som interimstränare och resten av våren kommer att bli en transportsträcka mot det oundvikliga: degradering till Championship.
Till nästa år väntar en storstädning i truppen. Det diskuteras om tänkbara tränarnamn som Nigel Pearson, David Moyes, Sean Dyche och Steve Bruce.
För att Aston Villa-fansen verkligen ska känna hopp inför framtiden krävs dock en rockad på en annan position.
Randy Lerner måste hitta en köpare som kan ge klubben kapital och visioner.
Med en ägare ovillig att spendera blir det svårt att hitta en entusiastisk, etablerad manager.

Omgångens lag i Premier League (31)

av Kalle Karlsson

På grund av träningsläger i Turkiet och en hektisk försäsong blev omgångens lag rejält försenat. Här är laget för omgång 31, matcherna som spelades före landslagsuppehållet.

Mitt omgångens lag:
Kasper Schmeichel, Leicester
————————————-
Héctor Bellerín, Arsenal (5)
Federico Fernandez, Swansea
Chris Smalling, Manchester United (6)
Patrick van Aanholt, Sunderland (2)
————————————–
Riyad Mahrez, Leicester (9)
Francis Coquelin, Arsenal (2)
Cesc Fàbregas, Chelsea (4)
Sadio Mané, Southampton (2)
————————————–
Harry Kane, Tottenham (5)
Graziano Pellè, Southampton

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Ashley Williams (Swansea), Manuel Lanzini (West Ham), Robbie Brady (Norwich), Ibrahim Afellay (Stoke), Joselu (Stoke), Jan Kirchhoff (Sunderland), Danny Drinkwater (Leicester), Alex Iwobi (Arsenal), Christian Eriksen (Tottenham), Marcus Rashford (Manchester United).

Guldklimpen Iwobi ger Arsenal ny optimism

av Kalle Karlsson

Manuset var redan förutbestämt. När Arsenal har kraschat ut ur Europa, när deras säsong är på väg att krackelera – då reser de sig alltid.
Mot ett likblekt Everton (jösses vad de har underpresterat denna säsong!) var det därför föga förvånande att Arsenal tog hem alla tre poängen.
Gästerna var klart bättre i första halvlek och Alexis Sanchez och Mesut Özil sydde ihop ett utomordentligt fint 1–0-mål.
Men det stora samtalsämnet, ljusglimten, i Arsenal är mannen som låg bakom 2–0-målet.
Man och man, förresten, Alex Iwobi är bara 19 år, han fyller 20 år i maj.
Fram till bortamötet med Stoke 17 januari hade han bara gjort tre korta, obetydliga inhopp i Premier League. Men sedan han chansen i FA-cupmötet med Burnley 30 januari har han seglat upp som en joker för Arsène Wenger. Alex Iwobi var bäst på plan i den matchen och låg bakom båda Arsenals mål. Sedan har han fått större och större förtroende. I förlustmatchen mot Barcelona i veckan imponerade han med sin respektlöshet och initiativförmåga.
Idag i första Premier League-starten kom så det första målet. Alex Iwobi såg när Ramiro Funes Mori slarvade och kontringsläget uppstod. Passningen från Héctor Bellerín var perfekt och Iwobi gjorde inget misstag när han ställdes fri med Joel Robles.
På kort tid har Alex Iwobi sprungit om både Theo Walcott, Alex Oxlade-Chamberlain och Joel Campbell i konkurrensen om högerkanten.

Alex Iwobis utveckling senaste två åren har varit sensationell. Han föddes i Lagos i Nigeria, men har växt upp i London. Han kom tidigt till Arsenals akademi, men han sågs inte som en blivande storspelare. Arsène Wenger har berättat att han inte tillhörde de mest lovande spelarna fram till för några år sedan. Det här är första säsongen han ens tränar med a-laget.
– För två år sedan var det inte många som kunde säga med säkerhet att han skulle lyckas. Han är väldigt klok. Jag gillar hans tajming och hans kvalitet i beslutsfattandet. Han vänder alltid dit du vill att han vänder och han spelar dit du vill att han ska spela, har Arséne Wenger sagt.
– Han kan spela till vänster, till höger, bakom strikern och nia.
När Alex Iwobi debuterade i höstas handlade rubrikerna om en annorlunda anekdot. Han blev den förste utespelare att spela under Arsène Wenger utan att ha något av bokstäverna ARSENAL i sitt efternamn. Bonusinfo om något.

Nu handlar rubrikerna om helt andra saker. Alex Iwobi genombrott skänker hopp till Arsenal i ett läge när klubben och dess fans behöver ny optimism.
Som vi nämnde i Sportbladets Premier League-podd i torsdags så har Alex Iwobi fotbollsgener. Hans morbror eller farbror, jag har inte rett ut vilket, är förre storspelaren Jay-Jay Okocha, en av Premier Leagues mest sevärda spelare genom tiderna.
Alex Iwobi har redan bestämt sig för att spela för Nigeria snarare än engelska landslaget så där har England missat en potentiell guldklimp.

***
Inför dagens match lade jag in en slant på Arsenal som ligavinnare idag till oddset 7,50. Tyckte att det var rätt bra betalt i ett läge när man ”bara” är åtta poäng efter Leicester. Det finns lag som har ätit ikapp större försprång på kortare tid – och då har ligaledaren inte hetat Leicester City…

Sida 2 av 108
  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB