Omgångens lag i Premier League (28)

av Kalle Karlsson

Ett omgångens lag som blivit släpande på grund av splittrade omgångar. Det saknas fortfarande en match här, men den får vi avvakta med (läs mer nedan).
Det innefattar dessa matcher:
Stoke–Arsenal 1–0
Everton–West Ham 1–0
Fulham–Chelsea 1–3
Hull City–Newcastle 1–4
Southampton–Liverpool 0–3
Aston Villa-Norwich 4–1
Swansea–Crystal Palace 1–0
Tottenham-Cardiff 1–0
Manchester United–Manchester City 0–3

Tim Krul får platsen mellan stolparna. Han höll inte nollan, men dubbelräddningen höll högsta klass.
I backlinjen var Mathieu Debuchy pigg och offensiv borta mot Hull City. Vincent Kompany var stark mot Manchester United medan Michael Dawson var kung hemma mot Cardiff. Luke Shaw var i det förlorande laget på St Mary’s, men var ändå en av planens bästa spelare mot Liverpool.
Fernandinho ägde mittfältet för City på Old Trafford. Vilken värvning han har varit, brassen! André Schürrle satte alla tre målen för Chelsea borta mot Fulham (3–1). Moussa Sissoko gjorde två mål borta mot Hull medan David Silva var fenomenal i derbyt mot Manchester United. På topp väljer jag Edin Dzeko, två mål för City, och Luis Suárez som var inblandad i alla Liverpools mål borta mot Southampton.
Omgångens spelare: André Schürrle, Chelsea.

Mitt omgångens lag:
Tim Krul, Newcastle (2)
—————————————-
Mathieu Debuchy, Newcastle (6)
Vincent Kompany, Manchester City (6)
Michael Dawson, Tottenham
Luke Shaw, Southampton (5)
—————————————–
Fernandinho, Manchester City
—————————————–
André Schürrle, Chelsea (3)
Moussa Sissoko, Newcastle (2)
David Silva, Manchester City (6)
—————————————-
Luis Suárez, Liverpool (9)
Edin Dzeko, Manchester City

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Adam Lallana (Southampton), Steven Gerrard (Liverpool), Ryan Shawcross (Stoke), John Terry (Chelsea), Eden Hazard (Chelsea), Leighton Baines (Everton), Roberto Soldado (Tottenham), Yaya Touré (Manchester City), Loïc Rémy (Newcastle), Martin Skrtel (Liverpool), Christian Benteke (Aston Villa), Yannick Bolasie (Crystal Palace).

Fotnot: Matchen Sunderland–West Bromwich är schemalagd 8 maj. När den spelats kommer uttagningen att revideras.

Kaoset fortsätter i Forest

av Kalle Karlsson

Sex tränare på tre år och en sjunde på väg in.
Kaoset i Nottingham Forest fortsätter.

I tider när David Moyes har det motigt i Manchester United och fotbollsvärlden hamnar i diskussioner om ”kontinuitet” och ”tålamod” kan vi rikta blickarna mot Nottingham och City Ground.
I stolta Forest, som vann Europacupen två år i rad 1979 och 1980, blåser förändringens vind. Igen.
I veckan sparkades tränaren Billy Davies. Beslutet handlar inte så mycket om brist på resultat som om turbulens utanför planen.
Förra gången Billy Davies var tränare i Nottingham, 2009–2011, dubblades lönebudgeten. Den har ökat än mer nu.
Sedan Davies gjorde comeback i klubben har nyckelpersoner inom organisationen fått lämna sina jobb. Känslan inom klubben var att Davies var ute efter att straffa dem som allierat sig med förra ägaren Nigel Doughty, som dog 2012. Det var Doughty som sparkade Davies.
Lokaltidningen Nottingham Post bojkottades från arenan liksom flera andra medier och Billy Davies bråkade med domare (knuffade Anthony Taylor i spelargången) och fotografer som ville fota honom (lite märkligt eftersom deras jobb är att ta bilder). Lokala organisationer och ledande personer i Nottingham har klagat på tränarens osympatiska attityd.
Tränarens nitiska beteende skapade en negativ bild av klubben.

Även resultatmässigt är Nottingham inne i en tung trend. Den 11 februari hade laget vunnit borta mot Huddersfield med 3–0. Då hade man 16 raka matcher utan förlust.
Sedan dess har man nio raka utan vinst.
Efter den försmädliga 0–5-smällen borta mot Derby i lördags fick Billy Davies tacka för sig. Akademitränaren Gary Brazil har tagit över som ”caretaker”, men väntas ersättas av ett välkänt namn. Neil Warnock tackade nej. Nottingham har fört samtal med Glenn Hoddle och Gianfranco Zola. Fansen drömmer om klubbikoner som Stuart Pearce eller Nigel Clough (tack vare pappa Brians gärning Forest), men igår bekräftades att en ”short-list” består av Zola, Malky Mackay och Steve Clarke.

Tränarbyten är något Nottingham Forest fått vänja sig vid. Sedan 2011, då Steve McClaren anställdes, har Nottingham anställt sex tränare. Tillsättningen av Steve Cotterill, som ersatte McClaren i oktober 2011, vittnade om hur ostrukturerat klubben arbetade. Ordföranden Frank Clark meddelade att flera kvalificerade namn sökt det vakanta tränarjobbet och att man skulle ta fram tre heta kandidater. Ett dygn senare hade man anställt Steve Cotterill och erbjudit ett 3,5-årigt kontrakt. Cotterill lyckades inte alls. Han förordade långbollar (därav smeknamnet ”Cotterball”) och fick sparken efter drygt nio månader. Sedan följde Sean O’Driscoll. Han gjorde ett bra jobb, men fick sparken av nya ägaren från Kuwait, Fawaz Al-Hasawi. Ägaren ville ”satsa på ett meriterat namn med erfarenhet av Premier League” (avd ”hört den förr?”).
Entré: Alex McLeish. Han fick i sin tur stanna på sin post i 40 dagar (!) innan Billy Davies var tillbaka i klubben.
Davies fick ett kontrakt till 2017 och hyllades nyligen av Al-Hasawi som ”Nottinghams sir Alex Ferguson”.
Forest såg ut att gå mot en säker playoffplats innan en grotesk skadelista drabbade laget i februari. Så några veckor efter Ferguson-jämförelsen fick Davies sparken.

Trots tränarkarusellen är ordföranden Al-Hasawi en populär figur på City Ground. Som ägare har han gjort sig vän med fansen genom att bland annat:
> Värva massor av spelare, totalt har han investerat runt 700 miljoner kronor i klubben.
> Visa respekt för klubbens historia och hänvisat att han gillar Forest sedan Brian Clough tog laget till Kuwait på träningsläger på 1980-talet.
> Motsätta sig en flytt från City Ground.
> Kommunicera med fans via Twitter.
För att behålla supportrarnas förtroende måste han lyckas med sin nästa tränartillsättning. Lösningen kan vara att hitta en klubbdirektör som kan formulera den långsiktiga visionen i klubben, något som uppenbarligen saknats de senaste åren.

Källor: Nottingham Post, The Guardian, When Saturday Comes.

Två slutsatser efter Man United-Man City

av Kalle Karlsson

Silva demolerade United igen
Det är snart fyra år sedan David Silva gjorde entré i Premier League. Han gjorde en stark debutsäsong, exploderade genom att domiera var och varannan match hösten 2011, för att sedan tappa och ”bara” vara en bra spelare. Förbannat bra, stundtals.
Senaste veckorna har han visat upp den där formen som fick oss att häpna för 2,5 år sedan. Han var fullständigt dominant förra omgången när ett decimerat Manchester City fällde Hull City på bortaplan. Igår var han briljant när City strimlade sönder Manchester United. Fernandinho (också grym) fick priset som man of the match, men för mig var Silva regissören bakom segern. Precis som i den där 6–1-matchen för 2,5 år sedan.

David Silva brukar utgå från kanten. Igår startade han som släpande anfallare och hittade ständigt ytor att exploatera. Första kvarten var han magisk.
Han var förstås hjälpt av det faktum att David Moyes experimenterade med ett 4-3-3-system, vilket var helt misslyckat, men så visade han också den där odiskutabla kvaliteten som inte går att förbise. En kroppsfint här, en nedtagning där. United fick jaga hans skugga.
Han gör fortfarande för få mål för att få erkännande som en av de allra bästa, men egenskapen att suga in boll och ge sitt lag tid och utrymme i kombination med förmågan att slå den avgörande passningen, behärskar han bättre än någon annan i ligan.
Den 28-årige spanjoren kommer inte att räcka till när det ska nomineras spelare till Player of the year, men hans betydelse för Manchester City går knappast att överdriva.

Moyes taktik totalt misslyckad – igen
David Moyes har som bekant haft svårt att få Manchester Uniteds offensiv att fungera den här säsongen. Ibland har han fått kritik för att han inte vågar förändra och testa nya lösningar. Igår gjorde han det – men effekten blev inte den önskade. Tvärtom.
Moyes formerade ett 4-3-3 med Carrick, Fellaini och Cleverley för att kunna kontrollera mittfältet. Efter en inledande kvart där Manchester City fullständigt massakrerat United och gjort 1–0 efter drygt 40 sekunder fick Moyes tänka om. Han återgick till ett 4-4-1-1 med Juan Mata bakom Wayne Rooney.
Förändringen gav positivt resultat, United tog sig tillbaka in i matchen, men det här blev ännu en kväll som demonstrerade hur långt klubben har sjunkit.
United förlorade hemma mot City med 0–3 och ändå är ingen förvånad.
Resultatet är en sak, men att prestationen så ofta varit så svag är än mer alarmerande. Ingen spelare från gårdagen förtjänar godkänt, möjligen Wayne Rooney som ändå försökte. Moyes kan inte plocka ett enda litet embryo att plocka från den här matchen som var positivt.
– Jag kan inte komma ihåg att United hade en målchans, sa Manuel Pellegrini efteråt.
Det var Juan Matas skott över i första halvlek och Danny Welbecks klackstyrning, mer var det inte.
Att United skapar för lite har varit ett återkommande problem under säsongen. Moyes har haft snart åtta månader på sig att hitta lösningar, men han framstår som än mer svarslös ju längre tiden går.

Moyes ska så klart ha sin del av skopan – och det får han – men nu har det gått så långt att hans uppgift har blivit ett ”mission impossible”. Spelarnas självförtroende är så nedkört i botten att de inte kan prestera utan en rejäl nystart. Ingen taktik i världen kan överträffa vad det mentala innebär för en fotbollsspelare. Utan självförtroende är det inte möjligt att prestera på topp.
Rio Ferdinand var uttagen i årets lag förra säsongen och var briljant i premiären mot Swansea i augusti. Grundkapaciteten finns förmodligen fortfarande, men nu fungerar det inte. Detsamma gäller för flera andra spelare: Carrick, Cleverley, Rafael, Valencia…

Ska David Moyes få leda den nystarten och ombyggnaden i sommar? Ska han som misslyckats så kapitalt med värvningen av Marouane Fellaini få ansvara för att budgeten på en miljard kronor används rätt?
Även de som ropat på kontinuitet får svårare och svårare att svara ja på den frågan.
Jag utgår från att han får avsluta säsongen även om fler förluster skulle radas upp. Nu är det ändå för sent att göra förändringar. Men i maj kan han vara rökt.
Det hade varit skillnad om United hade legat på sjunde plats i tabellen, men att publiken och omvärlden hade kunnat se indikationer på förbättring. En spelidé som ska implementeras, en plan, en manager som kan gjuta mod i spelarna. Som i fallet med Brendan Rodgers i Liverpool. Han gjorde inte heller resultat under debutåret, men laget visade tecken på att man var på väg åt rätt håll.
När utvärderingen av Moyes görs i sommar kan jag inte komma på en enda positiv aspekt som talar till hans fördel.

Arsenal är på väg att fallera igen

av Kalle Karlsson

Under större delen av säsongen har de framstått som en titelkandidat. Nu har Arsenal resignerat. Igen. Och nu handlar det istället om att försvara fjärdeplatsen. Igen.
Hur kunde det bli så här?

Kim Källström fick äntligen debutera för Arsenal. I den 79:e minuten stod han redo vid sidlinjen i klädd tröja nummer 29 och ett par rödgråa dojor och ersatte Tomas Rosicky (jag tyckte först att skorna var gula, men tack och lov har Källström insett att gula skor för evigt är fördömda för svenska spelare).
Svensken klev in på defensivt mittfält bredvid Mathieu Flamini och smälte in tämligen obehindrat. Källström slog ett par kloka passningar, en fin crossboll och vann ett par bollar. Det är svårt att dra några slutsatser av 15 minuters spel i ett läge där båda lagen var trötta och hade gått ned i tempo, men det var ändå en positiv debut som lär ge honom fler chanser.
Om vi tar av oss de blågula glasögonen så kan vi dock konstatera att snackisen från den här matchen knappast var Kim Källström.

Hela den här säsongen har Arsenal sett ut som en het titelkandidat. Efter den snöpliga förlusten i premiären mot Aston Villa tog de sig samman, värvade Mesut Özil och klättrade upp i serieledning.
Arsenal mådde bättre än de gjort någon gång senaste nio åren. Under hösten turades expert efter expert om att ifrågasätta laget, att betona att laget inte ”testats” ännu. Om ”test” innebär matcher mot toppkonkurrenterna fick Arsenal bekänna färg. De vacklade ibland, som borta mot Manchester United och borta mot Manchester City samt mot Chelsea i Ligacupen, men de höll sig kvar i toppen tack vare sin förmåga att vinna enkelt mot lagen på den undre halvan.
Nästa frågetecken var om Gunners, för en gångs skull, skulle klara sig igenom den tuffa perioden i februari-mars. Då när belastningen på lagets viktigaste spelare börjar bli kännbar, när skadelistan är lång och när ligan går in i ett avgörande skede.
Det var uppenbarligen en motiverad fråga. Skadelistan är sannerligen lång nu. Igår saknades bland andra Aaron Ramsey (som fått ett bakslag i rehabiliteringen), Jack Wilshere, Mesut Özil, Laurent Koscielny. Och då har laget tappat det mesta. 6–0-smällen mot Chelsea i helgen följdes upp av 2–2 hemma mot Swansea.
Februari-mars är en tid då tidigare Arsenal-upplagor fallerat (förutom ifjol då de var uträknat vid den här tiden, men istället reste sig och räddade CL-biljetten). De ser ut att göra det igen.
Det räckte med att höra Arsène Wengers svar när titelracet nämndes på gårdagens presskonferens. Han hade precis fått se sitt lag vända 0–1 till 2–1 för att sedan släppa in ett självmål av Mathieu Flamini i slutminuten.
– (Titelracet) är inte vårt största bekymmer nu. Vi måste titta bakom oss.

Everton kommer stormande med nyvunnet självförtroende och vind i seglen. Igår gjorde de 3–0 borta mot Newcastle. Romelu Lukaku är tillbaka i slag, liksom Ross Barkley (grym igår). De liknar det Everton som imponerade i höstas. Arsenal har visserligen sex poäng att gå på, men i helgen möter de Manchester City, ett City som Wenger hävdade ”ser ut att vara ostoppbara”. Sedan möter de Everton på Goodison Park, innan de avslutar med ett gäng ”enklare” matcher.
Arsenals problem är att de tappat självförtroende och pondus. Storförlusten mot Chelsea i helgen har satt spår. Igår när de ledde med 2–1 blev de försiktiga och ville värna om ledningen. För många lag är det ett fungerande recept, men Arsenal är sällan bra när de spelar med livremmen på. Inte med deras offensiva lirare som inte trivs med att försvara sig.
– Vi fokuserade kanske för mycket på att spela på resultat och blev för konservativa, sa Arsène Wenger på presskonferensen.

Jag var en av dem som verkligen trodde att Arsenal hade gjort läxor den här säsongen. Det fanns en anledning till det: Till skillnad mot tidigare år kändes defensiven säker. Per Mertesacker och Laurent Koscielny utvecklades till det bästa mittbacksparet klubben haft sedan Sol Campbell/Martin Keown. Mertesacker framstod som en ledartyp, om än inte lika verbal som en Tony Adams eller en Roy Keane.
Men det är fortfarande något som saknas i laget, någon egenskap som blir extra tydlig i stormatcherna. Arsenals statistik mot topp 7-lagen är 3W 3D 4L. Knappast siffror som kännetecknar ett mästarlag. Chelseas statistik i dessa möten är: 7W 3D 1L.
I Sky Sports studio satt Paul Scholes och sågade Gunners brist på ledartyper. Han ifrågasatte mittfältarna som inte är beredda att ta jobbet:
– Av någon anledning finns det spelare som försvinner. Arteta, Cazorla, Rosicky, Özil, även om han (Özil) inte spelat på sistone. Det är som om de går ut på planen med inställningen: ”Ni fyra-fem mittfältare gör som vi vill, försök göra mål, spela lite nätt, fin fotboll. De bryr sig inte om att jobba tillbaka. Det finns ingen disciplin hos dem. Inga ledare. Det finns ingen Patrick Vieira, ingen Adams, ingen Martin Keown. Ibland måste man som mittfältare bestämma sig för att spela kompakt, för att stoppa motståndarnas attacker. De här spelarna uppträder likadant även om de hamnar i 0–2-underläge. Tappar bollen, spelar något fint väggspel utan att bry sig om att jobba hem.
Scholes har förstås en poäng. Arsenal har många ”bekväma spelare”. De är formidabla när allt flyter på, ofta mot sämre lag, men har inte tillräckligt bra attityd/inställning att göra det när det går emot. I matcher där det krävs att man tuggar taggtråd och gör ”the dirty work”.

Teoretiskt sätt kan Arsenal fortfarande vinna ligan, känslan är att de har bränt chansen igen. Trycket på Arsène Wenger har ökat igen. Vissa menar att han borde ersättas, men där sätter jag ett stort frågetecken. I så fall kan Arsenal stå där med en David Moyes i höst.
Så hur kommer säsongen att sluta? Det enkla svaret är att det slutar som det brukar göra. Arsenal tar fjärdeplatsen, Arsène Wenger får stanna på sin post. Det framförs en viss kritik från supporterhåll om att det måste spenderas stora pengar i sommar.
Men nu har Arsenal fått en gyllene möjlighet att bryta förbannelsen. I FA-cupen utgörs hindren endast av Wigan, Hull och Sheffield United. Mycket talar för att Gunners, trots allt, tar den där titeln. Om de tar den efterlängtade triumfen kan de lägga grunden för framtiden. Ge spelare smak av titlar, en vinnarkänsla som sedan kan leda till något positivt på sikt.
Men vad händer om de samtidigt skulle mista fjärdeplatsen och missa Champions League-spel? Jag tror inte att det sker, men hur skulle säsongen beskrivas då? Ett misslyckande, trots att man brutit titeltorkan.

Omgångens lag i Premier League (31)

av Kalle Karlsson

En oerhört svår laguttagning, förmodligen säsongens allra svåraste. En mängd spelare utmärkte sig den gångna helgen, tyvärr fanns bara plats för elva.
I målet väljer jag Tim Howard som visserligen släppte in två bollar mot Swansea, men som svarade för flera kvalificerade räddningar.
I backlinjen svarade Glen Johnson för en stark match i Liverpool. Han hade inte så mycket att göra med baklängesmålen (de kom på grund av den svaga vänstersidan) och visade fina offensiva kvaliteter. Martin Skrtel gjorde två mål för Liverpool men var en del i ett Liverpoolförsvar som var ett fullständigt haveri och släppte in tre mål mot Cardiff. Därför ratas han mot två defensivt solida spelare. Martin Demichelis svarade för en ny finfin insats för City. Argentinaren har lyft sig och var felfri och målskytt mot Fulham. Den andra mittbacksplatsen ger jag till Ryan Shawcross, som höll ihop Stokes försvar på ett imponerande sätt mot Aston Villa. På vänsterbacken var César Azpilicueta given till vänster. Han valdes på vissa håll till man of the match, trots att laget gjorde sex mål.
Det var första gången den här säsongen som Azpilicueta och Shawcross fick plats i elvan, ett bevis på att omgångens lag knappast premierar de spelare som håller en jämn nivå.

André Schürrle lade grunden till Chelseasegern genom att ligga bakom de två första målen, först med en assist och sedan med ett fint skott intill stolpen. Yaya Touré gjorde hattrick för Manchester City (passande att jag tipsade om honom inför helgens Premier Manager-omgång), medan Christian Eriksen var mannen bakom Tottenhams vändning. Marko Arnautovic tar platsen till vänster och det var tämligen självklart. Österrikaren var fullständigt briljant i segermatchen mot Aston Villa.
På topp var det givet att ta ut Luis Suárez som satte ett hattrick och en assist. Sedan föll Daniel Sturridge på målsnöret i kampen mot Wayne Rooney, som satte ett av säsongens mål.
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
Tim Howard, Everton (2)
—————————————–
Glen Johnson, Liverpool (3)
Martin Demichelis, Manchester City (3)
Ryan Shawcross, Stoke
César Azpilicueta, Chelsea
—————————————–
André Schürrle, Chelsea (2)
Yaya Touré, Manchester City (7)
Christian Eriksen, Tottenham (2)
Marko Arnautovic, Stoke
—————————————–
Wayne Rooney, Manchester United (5)
Luis Suárez, Liverpool (8)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
John Terry (Chelsea), Nemanja Matic (Chelsea), Oscar (Chelsea), Fernando Torres (Chelsea), Jordon Mutch (Cardiff), Martin Skrtel (Liverpool), Daniel Sturridge (Liverpool), Ross Barkley (Everton), Shane Long (Hull City), James Milner (Manchester City), Robert Snodgrass (Norwich), Martin Olsson (Norwich), Alexander Tettey (Norwich), Adam Lallana (Southampton), Michael Carrick (Manchester United), Peter Odemwingie (Stoke).

***
Omgångens mål: Wayne Rooney, Manchester United. Hård kamp mellan Wayne Rooney och Alexander Tettey. Har sovit på saken och kommit fram till att Rooney får utnämningen tack vare förmågan att uppfatta och utföra.
Omgångens manager: José Mourinho. Stormatchernas mästare tog en ny triumf över Arsène Wenger.
Omgångens floppspelare: Fernando Amorebieta, Fulham. Hopplös på Etihad mot Man City.

Alla tränare i PL under Wenger-eran

av Kalle Karlsson

Arsène Wenger är på väg mot sin 1000:e match i Arsenal. Historien om hur han revolutionerade klubben med en ny sin på kost och fysträning har vi berättat många gånger, vi har berättat hur hans skickliga scouting gav Arsenal konkurrensfördelar, om hur hans skickliga fotbollsöga och affärssinne har kunnat hålla kvar klubben i toppen under en tid då de inte kunnat konkurrera ekonomiskt.
Daily Telegraph publicerade idag en lista på alla tränare som passerat i Premier League sedan Arsène Wenger steg in i Arsenal. Många nostalginamn så vi bjuder på listan här (siffran anger antal matcher):

1
Arsene Wenger 666 Premier League matches
2 Alex Ferguson 638
3 Harry Redknapp 530
4 David Moyes 455
5 Sam Allardyce 389
6 Martin O’Neill 351
7 Steve Bruce 344
8 Alan Curbishley 328
9 Mark Hughes 299
10 Gordon Strachan 271
11 Gerard Houllier 263
12 David O’Leary 259
13 Rafael Benitez 254
14 Roy Hodgson 217
15 Tony Pulis 206
16 Graeme Souness 204
17 Martin Jol 201
18 Alan Pardew 200
19 Steve McClaren 190
20 Jim Smith 189
21 Bobby Robson 188
22 Bryan Robson 187
23 Roberto Martinez 179
24 Peter Reid 173
25 George Graham 172
26 John Gregory 162
27 Chris Coleman 152
28 José Mourinho 149
29 Claudio Ranieri 146
30 Walter Smith 143
31 Alex McLeish 138
32 Mick McCarthy 138
33 Paul Jewell 138
34 Kevin Keegan 137
35 Dave Jones 136
36 Glenn Hoddle 134
37 Roberto Mancini 133
38 Gary Megson 132
39 Glenn Roeder 126
40 Owen Coyle 116
41 Gareth Southgate 114
42 Joe Kinnear 113
43 Kenny Dalglish 112
44 Stuart Pearce 106
45 Brendan Rodgers 104
46 Danny Wilson 104
47 Paul Lambert 104
48 Steve Coppell 104
49 Ruud Gullit 96
50 Avram Grant 94
51 Gianluca Vialli 94
52 Chris Hughton 93
53 Graham Taylor 89
54 David Pleat 82
55 Andre Villas-Boas 81
56 Carlo Ancelotti 76
57 George Burley 76
58 Gianfranco Zola 72
59 Jean Tigana 71
60 Roy Evans 68
61 Phil Brown 67
62 Michael Laudrup 62
63 Joe Royle 61
64 Iain Dowie 59
65 Steve Kean 59
66 Neil Warnock 58
67 Brian Little 57
68 Steve Clarke 55
69 Colin Todd 53
70 Roy Keane 53
71 Roberto Di Matteo 48
72 Dave Bassett 46
73 Ian Holloway 46
74 Peter Taylor 46
75 Ron Atkinson 46
76 Mauricio Pochettino 45
77 Gerry Francis 44
78 Mickey Adams 43
79 Aidy Boothroyd 38
80 Howard Kendall 38
81 Nigel Worthington 38
82 Sven-Göran Eriksson 38
83 Tony Mowbray 38
84 Egil Roger Olsen 36
85 Juande Ramos 35
86 Nigel Adkins 30
87 Terry Venables 30
88 Tony Parkes 30
89 Brian McDermott 29
90 Paul Hart 27
91 Christian Gross 26
92 Eddie Gray 26
93 Manuel Pellegrini 26
94 Brian Kidd 25
95 Felipe Scolari 25
96 Chris Hutchings 24
97 Jim Jefferies 24
98 Ricky Sbragia 23
99 Lawrie Sanchez 22
100 Venables + Robson 21
101 Alain Perrin 20
102 Howard Wilkinson 20
103 Malky Mackay 20
104 Gus Poyet 19
105 Brian Laws 18
106 Velimir Zajec 18
107 Paul Ince 17
108 Stuart Gray 17
109 Steve Wigley 16
110 Tony Adams 15
111 Billy Davies 14
112 Guus Hiddink 13
113 Harford + Murdoch 13
114 Paul Sturrock 13
115 Rene Meulensteen 13
116 Terry Connor 13
117 Tim Sherwood 13
118 Jacques Santini 12
119 Kevin Ball 12
120 Paolo Di Canio 12
121 Sammy Lee 11
122 Peter Shreeves 10
123 Frank Clark 9
124 Ole Gunnar Solskjaer 9
125 Alan Shearer 8
126 Attilio Lombardo 7
127 Dave Watson 7
128 Les Reed 7
129 Pepe Mel 7
130 Ray Lewington 6
131 Keith Downing 5
132 Garry Monk 4
133 Keith Millen 4
134 Felix Magath 3
135 Joe Jordan 3
136 Kevin MacDonald 3
137 Trevor Brooking 3
138 Billy McEwan 2
139 Deehan + Gray 2
140 Eric Black 2
141 Frank Barlow 2
142 Frank Burrows 2
143 Kevin Keen 2
144 Nigel Pearson 2
145 Ray Harford 2
146 Stuart McCall 2
147 Archie Knox 1
148 Clive Allen 1
149 Eamonn Dolan 1
150 John Carver 1
151 Mark Bowen 1
152 Rix + Wilkins 1
153 Terry McDermott 1

Källa: Opta via Daily Telegraph.

Leicester-succé tack vare ny transferstrategi

av Kalle Karlsson

Leicester City satsade stort, men missade uppflyttning till Premier League år efter år.
Nu håller de hårdare i pengarna – och då ser de ut att gå hela vägen.

Ni kanske minns hur Vichai Srivaddhanaprabha (då hette han Raksriaksorn i efternamn) och sonen Aiyawatt klev in i Leicester City med storslagna planer 2010. De thailändska affärsmännen, som kontrollerade företaget King Power, lovade en satsning för att nå Premier League.
Leicester fick stämpeln som ”Championships Manchester City” och målmedveten blev än mer tydlig när tränaren Paulo Sousa fick sparken efter två månader och ersattes av Sven-Göran Eriksson.
Svennis aktier hade visserligen sjunkit kraftigt efter misslyckade sejourer i Mexiko och Notts County, men stora projekt kräver ett stort tränarnamn och den punkten uppfyllde svensken.
Det året fanns ingen hejd på shoppingen. Leicesterägarna, som betalade av lånen på över en miljard kronor, lade ut cirka 170 miljoner kronor på elva nya spelare den sommaren. Bara mittbacken Matt Mills ska ha kostat över 50 miljoner kronor. Anfallaren Jermaine Beckford runt 30 miljoner kronor.
Svennis entré lyfte laget inledningsvis, men efter en svacka på våren missade laget playoff. Det var en rejäl missräkning sett till vad man spenderat.

Vichai Srivaddhanaprabha fick lära sig den hårda vägen. Stora spelarköp garanterar inte uppflyttning till Premier League.
Tittar man på senaste årens nykomlingar finns det istället en annan gemensam nämnare: Många av lagen som lyckats har byggt på kontinuitet. Samma tränare har fått stanna på sin post och arbeta på sikt.
Varken Reading, Crystal Palace, Hull City, Swansea, Norwich eller Blackpool arbetade med stor budget.
Det är den hållningen Leicester har antagit nu. Den här säsongen har laget parkerat på förstaplatsen i Championship. Redan före jul slog konkurrenterna fast att ”The Foxes” var ligans bästa lag.
– Vi mötte ett lag som var en miljon mil bättre än vad vi mött i den här divisionen. De kommer vinna ligan, sa Boltons tränare Dougie Freedman.
Efter segern mot Blackpool förra helgen är avståndet 17 poäng ned till Derby på tredjeplatsen. Leicester är i praktiken klart för uppflyttning. Avancemanget garanterar intäkter på närmare 600 miljoner kronor, plus ytterligare 600 miljoner kronor utspritt över fyra år i så kallad ”fallskärm” om de skulle åka ur.

Framgångarna är resultatet av utveckling. Leicester har i princip samma lag som förra säsongen. Endast två värvningar gjordes innan fönstret stängdes i augusti. Efter att tre kontraktslösa spelare signats i september var fyra av fem värvningar free transfers.
Tidigare letade klubben stora namn – Svennis hämtade in Darius Vassell tre veckor in på sin sejour. Nu finns det plats för doldisar med oförlöst potential. Som 27-årige anfallaren Jamie Vardy, som för två år sedan spelade Conference i Fleetwood Town. Vardy har tryckt in 15 mål i Championship under året. I målet har Leicester dansken Kasper Schmeichel som fått ett lyft. I försvaret har unge Liam Moore imponerat bredvid Wes Morgan.
Tränaren Nigel Pearson har fått stanna på sin post, trots förra årets besvikelse mot Watford i playoff.
Leicester åkte ur Premier League 2004. Fallet blev så tungt att de halkade ned i League One 2008. Sedan dess har fansen fått drömma tillbaka till åren runt millennieskiftet då Martin O’Neill nådde stora triumfer med spelare som Emile Heskey och Pontus Kåmark.
Nu kan de börja drömma igen på King Power Stadium.
Till skillnad mot många andra klubbar har de en ekonomiskt stark ägare – som även lärt sig att långsiktighet ger resultat.

För en kväll var Giggs lösningen på Uniteds problem

av Kalle Karlsson

Robin van Persie gjorde tre mål som tog Manchester United vidare i Europa, men gårdagskvällen handlade om en 40-åring som många räknat ut.
Inför David Moyes viktigaste match hittills den här säsongen dammade den hårt pressade Manchester United-tränaren av sin spelande assisterande tränare.
Så mycket ”spelande” har inte Ryan Giggs varit på sistone. De senaste tio veckorna hade han spelat sammanlagt 81 minuter. Senast han startade en match var 28 januari mot Cardiff City. I veckan ryktades det i England att Moyes och Giggs hade en ”rift”.
Men igår startade Giggs bredvid Michael Carrick i den sittande mittfältsrollen. Det blev succé.

Efter det pinsamma insatsen i första mötet nere i Grekland var det tydligt redan från start att Manchester United bestämt sig för att spela snabbare och rakare. Då passade det utmärkt med Ryan Giggs som distributör.
Giggs började med att sticka fram en djupledsboll till Danny Welbeck som sprang sig fri och såg till att Olympiakosförsvararen Kostas Manolas fick en varning. Giggs fortsatte med att sätta ett inlägg på hjässan på Wayne Rooney som nickade in stolpen.
I den 25:e matchminuten kom dock situationen som definierade hans insats. Giggs fick en passning vid mittlinjen. Hade han tagit emot bollen hade han blivit satt under press så han drog i väg en quarterbackpassning direkt istället. Bollen landade på bröstet på Robin van Persie, som fick en knuff i ryggen. Straff, mål och United hade fått den livlina de behövde för att tända hoppet.
Ryan Giggs var i högsta grad inblandad i 2–0-målet också. Återigen slog han en fin öppnande passning, denna gång till Wayne Rooney, som i sin tur serverade Robin van Persie.
– Taktiskt behövde jag honom i en särskild roll, vilken han utförde perfekt. Hans passningar var fantastiska och hans allroundspel var mycket bra, sa Moyes, enligt The Telegraph.
Där vet jag inte om jag håller med. I första halvlek reagerade jag på hur öppet mittfältet blev med Giggs. Ett par av Olympiakos lägen före paus berodde på att Giggs felbedömningar.

Hans matchavgörande passningar demonstrerade dock hur saknad den egenskapen varit i Manchester United under säsongen. Under 17 års tid joggade Paul Scholes runt och ansvarade för den sortens bollar. Nu har han lagt skorna på hyllan och då har ingen annan kunnat överta den funktionen. Inte Tom Cleverley. Knappast Marouane Fellaini.
Ryan Giggs har den förmågan, om än med högre felprocent.

Så: Är Ryan Giggs lösningen på Uniteds problem? Borde han ha spelat mer under säsongen?
Han var onekligen lösningen igår och att han snart 41 år gammal kan prestera så bra är förstås fenomenalt, men jag kan inte påstå ”att Moyes borde ha spelat honom mer”. När veteranen fick chansen i höstas levererade han inte, även om hans statistik är 9W 1D 3L i matcher där han startat. Att han fortfarande kan prestera i en enskild match råder det uppenbarligen inga tvivel om, men mot mer löpstarka och fysiska spelare blir han ofta avslöjad. Senaste tre-fyra åren har Giggs inflytande i matcherna blivit lidande och han har i princip agerat som en ”sista tredjedelsspelare”, han är på planen enbart för att slå avgörande passningar.
Igår lade det grunden till att Manchester United får fortsätta spela i Europa.

David Moyes undvek att tala om ”vändning” igår på presskonferensen och det var nog klokt. Manchester United gjorde en bra match igår, men främst tack vare inställning, intensitet och vilja snarare än kvalitet. Olympiakos hade en rad chanser och ett mål på någon av dessa hade förändrat historieskrivningen av matchen. Då hade eftersnacket handlat om hur David Moyes lag återigen full ihop när de försökte bevaka en ledning, hur svaga spelarna är mentalt och om hur Old Trafford-borgen är raserad.
Nu handlade eftersnacket om en 40-åring man aldrig kan räkna ut.

Eto’o tog över Drogbas show

av Kalle Karlsson

José Mourinho sa inför Chelseas retur mot Galatasaray att Didier Drogba kan återvända till klubben som ”spelare, coach eller ambassadör”. Det förstnämnda känns inte lika aktuellt efter gårdagen.
Det var en konungs återkomst när Didier Drogba var tillbaka på Stamford Bridge. Chelsealegendaren hyllades rejält före matchen och det verkade som om han blev tagen av stunden. För när matchen började framstod han som en passiv åskådare. Drogba såg seg och tafflig ut och det enda han åtstadkom var att träffa bannern med texten ”Drogba Legend” på Matthew Harding Stand.

Istället var det Samuel Eto’o som stal showen direkt. Det verkade som om kamerunaren ville påminna fotbollsvärlden att han faktiskt är den mest meriterade afrikanske spelaren genom tiderna.
Samuel Eto’o har varit upp och ned den här säsongen. När han anslöt från Anzji låg han efter fysiskt vilket gjorde att starten på hösten var trevande. Men ingen kan förneka att han kan tända till när det gäller.
Om Didier Drogba är prototype för en ”big game player” är Eto’o inte långt efter. Spelaren som gjort mål i två Champions League-finaler och vunnit två tripplar satte 1–0 redan i tredje minuten igår. Det var hans tionde mål för säsongen. Det är inget imponerande facit, men motståndarna han nätat mot visar att han gör det i de stora matcherna. Eto’o har gjort ligamål mot Liverpool, Manchester United (hattrick), Tottenham. Lägg till tre fullträffar i Champions League mot Schalke och Galatasary.
Samuel Eto’o är inte lika bra som han en gång var och han är inte den striker ett lag av Chelseas dignitet förtjänar. Det är naturligt då han är nyss fyllda 33 år (väl?) och var en anfallare som levde på sin snabbhet.
Men han är inte heller slut som toppspelare.
Didier Drogba, 36 år, sjunger på den allra sista versen.

Det var ingen höjdarmatch igår. Spänningen dog direkt och resten blev en transportsträcka eftersom Galatasaray var på tok för blekt.
Chelseas försvarsspel var precis så disciplinerat som vi sett tidigare den här säsongen. Hur gör José Mourinho för att gång på gång bygga dessa försvarsmurar?
John Terry och Gary Cahill har jag hyllat många gånger den här säsongen. Branislav Ivanovic är alltid bra. Igår demonstrerade César Azpilicueta återigen att han utvecklats enormt under senaste året. Han måste en av de mest svårpasserade ytterbackarna i England just nu.
Jag tror inte att Chelsea når hela vägen, men när man kan luta sig mot ett så vattentätt försvarsspel har man alltid chansen att slå vilket lag som helst.
Det såg vi inte minst för två år sedan.

Rising star: Fabian Delph

av Kalle Karlsson
delph1

Han stämplades som supertalang, imponerade på en italiensk stortränare innan skadorna stoppade hans framfart.
Vägen mot toppen blev längre än han hade tänkt sig, men nu har Aston Villas Fabian Delph, 24 år, äntligen fått ta klivet som många förväntade sig.

Det är länge sedan nu, men ni kanske minns när de svenska Premier League-rättigheterna fortfarande tillhörde Canal Plus. Då fanns under en kort tid ett fredagsprogram som leddes av Jonas Dahlquist, ”Rule Britannia”, där två inbjudna gäster diskuterade olika ämnen i engelsk fotboll.
Jag minns inte så mycket av mitt besök, men en sak har jag en klar bild av: Jonas drog små lappar ur en hatt och läste upp en slumpvis vald fråga som kunde handla om allt mellan himmel och jord så länge det fanns en koppling till Premier League. Min fråga löd:
”Vilken spelare slår igenom nästa säsong?”.
Jag hade inte överhuvudtaget funderat över vem som kunde tänkas slå igenom nästan ett år framåt i tiden, och när bandet rullar är det svårare än man kan tro att tänka klart, men det första namnet som ploppade upp var Fabian Delph, en anonym men lovande mittfältare i Aston Villa. Jag motiverade, ungefär, så här:
– Han imponerade stort på försäsongen. Nu har han fått ett års erfarenhet och jag tror att han kan få sitt genombrott nästa säsong.
Två månader senare, i april 2010, revs den profetian i bitar när Fabian Delph skadade korsbandet allvarligt. Det dröjde åtta månader innan han spelade en tävlingsmatch igen.

Fabian Delph anlände till Aston Villa som en supertalang. Han slog igenom i Leeds United som en spelskicklig, offensiv mittfältare.
Första framträdandet i Villa blev ren och skär succé. I en träningsmatch mot Fiorentina var Delph så att självaste Cesare Prandelli, nu italienske förbundskapten, berömde honom efteråt.
– Agbonlahor och Young visste jag om. Men den här Delph kände jag inte till, sa en imponerad Prandelli efteråt.
Men första året i Premier League gick trögt och efter den ödesdigra knäskadan på våren bromsades den där karriären som jag förutspådde skulle ta fart.
När Fabian Delph väl var frisk i slutet av året var Aston Villa inte en optimal klubb för en ung och lovande mittfältare.
Då hade Gérard Houllier ersatt Martin O’Neill som tränare. Delph startade bara fyra matcher i ligan, men belönades ändå med ett nytt fyraårskontrakt.
Året efter anlände Alex McLeish. Delph lånades ut till Leeds under våren 2012 för att få speltid. Tyvärr var olyckan framme igen. I ett möte med Coventry i februari skadade han ankeln. Diagnosen: Säsongen var över. Igen.

Det var först när Paul Lambert tog över Aston Villa som Fabian Delph etablerade sig i startelvan. Lambert struntade i tidigare meriter och valde helt sonika att satsa på unga, hungriga spelare. Under våren, när Aston Villa reste sig och räddade kontraktet, bildade Delph ett starkt mittfält med Ashley Westwood och Yacouba Sylla. Det bådade gott inför framtiden.
Den här säsongen har Fabian Delph, äntligen, fått sitt genombrott. Det började redan i premiären där han var fullständigt dominant när Aston Villa skrällde och vann med 3–1 borta mot Arsenal. Delph demonstrerade sina box-to-box-kvaliteter. Arbetskapaciteten, tuffheten – och framför allt en egenskap som få mittfältare behärskar: Förmågan att ta sig förbi sin motståndare.
Under hösten harvade Aston Villa i ett ingenmansland. De hade inget med Europaplatserna att göra, men de lyckades samtidigt hålla sig på bra avstånd från bottenstriden, vilket betydde att de undvek kris-rubrikerna.
Var det någon spelare som förtjänade att lyftas fram vid sidan av lagkaptenen Ron Vlaar var det utan tvekan Fabian Delph.
– Fabian har varit excellent under de 18 månader som jag varit klubben, säger Paul Lambert till Birmingham Mail. Han har enorm potential att bli en toppspelare och om han behåller fötterna på jorden, fortsätter lära sig, fortsätter göra det han gör nu så får vi se hur långt han når.
Tidigare under säsongen spelade han bredvid Ashley Westwood som en av två sittande mittfältare. Även om Westwood hade störst ansvar defensivt kom Delph till få avslutslägen. Senaste tiden, när Paul Lambert använt en mittfältsdiamant, har dock Delph fått mer utrymme att gå i väg offensivt. I lördags betalade det sig med ett mål i toppklass.

delph2
Fabian Delph gjorde inget ligamål under sina fyra första säsonger i Villa. Den här säsongen
har det blivit tre fullträffar i Premier League. Foto: TT

Fabian Delphs insats i lördags mot Chelsea var en av snackisarna efter helgen. José Mourinho lyckades visserligen se till att det mesta från matchen kretsade kring domaren Chris Foy (med viss rätta), men det vore synd att missa att lyfta fram Fabian Delphs avtryck. Han klackade in segermålet i slutskedet, visst, men insatsen innehöll så mycket mer. Han sprang stundtals sönder Chelseas mittfält.
Nu är det till och med snack om landslaget. Paul Lambert slog ett slag för Delph redan i höstas, men efter matchen mot Chelsea har fler fått upp ögonen för Aston Villa-spelaren. Roy Hodgson har ett par givna mittfältare, men när spelare som Tom Cleverley underpresterat grovt finns chans för outsiders. Fabian Delph skulle kunna vara en joker, även om han själv tonar ned chanserna att få åka med till Brasilien.
– Mitt jobb är att prestera mitt bästa för min klubb. Jag tror att alla spelare har en ambition om att få representera sitt land, men jag gissar att jag är en bit bort. Det verkar som att det finns många engelska mittfältare av hög kvalitet som ligger ett steg framför mig i dagsläget, säger han till Sky Sports.
Det kommer nog att krävas ett par skador för att Delph ska få åka med, men bara det faktum att han nämns i diskussionen understryker hans utveckling. Nu när han etablerat sig i Premier League kan han blicka tillbaka på de tunga åren när han drogs med skador och karriären stagnerade.
– Jag tror att alla spelare är sin värsta kritiker, men jag är bara ärlig. Starten på min karriär här var hemsk. Det berodde på skador, det var inte mycket jag kunde göra åt det. Antagligen är främre korsbandet den värsta skadan du kan få inom fotbollen  Jag skadade även menisken och ledbandet. Det har varit en tuff tid, men fystränaren Alan Smith har hjälpt mig sedan dess. Jag har inte missat en träning sedan managern kom hit, förutom om jag varit sjuk. Att ta sig igenom skadebekymren handlar enbart om vilja och hårt arbete, från kl 9 på morgonen till 3 på eftermiddagen.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.
8 jan: Adam Lallana.
9 jan: Aaron Ramsey.
15 jan: Adnan Januzaj.
11 feb: Raheem Sterling.
5 mars: Luke Shaw.

Sida 2 av 65
  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och vd: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB