Mitt lag i Premier Manager

av Kalle Karlsson

Ny omgång av Premier Manager.
Här är mitt lag i tävlingen.

Uppdaterat 9 jan, 23.43.
Hösten blev ingen succé för mig. Jag tog ut ett lag, missade deadline för att göra ändringar och byta ut skadade spelare i början, hamnade efter – och sedan var uppförsbacken för brant.
Nu gör vi ett nytt försök.
Jag hade ju gärna velat ha målmaskinen Diego Costa, men eftersom alla andra spelare i tävlingen verkar ha honom i sitt lag så måste man ju bryta lite från mönstret. Våga för att vinna, typ.
Wayne Rooney är en ”kantboll”. Efter flytten ned på mittfältet kommer han kanske ha svårare att göra poäng. Samtidigt satte han två mål och en assist från den positionen häromveckan. Och jag hittar ingen annan anfallare för det priset som är bättre.
Jag noterar att hela 15 procent har tagit med James Ward-Prowse. Den unge mittfältaren är prisvärd, bara 2,5 miljoner kronor, men inte helt ordinarie i Southampton. I så fall hade jag hellre tagit med Tottenhams Andros Townsend (vilket 20 procent har gjort). Han kostar bara 2,0 miljoner kronor, är straffskytt, och får nu mer speltid än i början av säsongen.
Efter skadan på Adam Lallana har jag uppdaterat mitt lag. Det innebär också att jag avvaktar med Maya Yoshida och Riyad Mahrez som ska spela asiatiska respektive afrikanska mästerskapen.

Mitt lag i Premier Manager (3-4-3):

Målvakt:
Joel Robles, Everton, 4,0 miljoner kronor
Tim Howard är långtidsskadad och det betyder att Joel Robles bör få chansen. Roberto Martínez gäng behöver börja plocka poäng, vilket kan betyda ett snålare spel med större fokus på att hålla tätt. Tror att Everton gör en starkare vår.

———————————————————-
Försvarare:
Pablo Zabaleta, Manchester City, 4,5 miljoner kronor
Har hittat storformen senaste månaden och framstår ibland som Citys främsta anfallshot med sina offensiva löpningar.

Séamus Coleman, Everton, 4,0 miljoner kronor
Fick början av säsongen förstörd av skador, men nu är Coleman tillbaka och det ger Everton en till dimension på högerkanten. Bör kunna peta in ett par bollar i vår.

Federico Fazio, Tottenham, 2,5 miljoner kronor
Prisvärd då han tagit en ordinarie tröja bredvid Jan Vertonghen i Tottenhamförsvaret.

———————————————————-
Mittfältare:
Eden Hazard, Chelsea, 8,0 miljoner kronor
En av ligans bästa spelare. Mittfältare i tävlingen, men är mer offensiv än så. Gör båda mål och assist.

Adam Johnson, Sunderland, 3,0 miljoner kronor
Jag ville ha Ashley Young, men eftersom denne är skadad på obestämd tid börjar jag med Adam Johnson. Gus Poyet har mer att plocka ut av yttermittfältaren i vår.

Andros Townsend, Tottenham, 2,0 miljoner kronor
Fick inget större förtroende i höstas, men Townsend fick spela i segermatchen mot Chelsea och målade från straffpunkten.

Fabian Delph, Aston Villa 2,5 miljoner kronor
Hade Ryan Mason från början, men han har skadat sig. Delph har dragits med skador under säsongen, men är tillbaka och bör kunna bidra med något mål.

———————————————————-
Anfallare:
Alexis Sanchez, Arsenal, 8,5 miljoner kronor (c)
En poängmaskin. Det spelar ingen roll vilken position Sanchez har – han avgör matcher ändå.

Wayne Rooney, Manchester United, 7,0 miljoner kronor
Har tagit ett steg tillbaka till mittfältet, men Rooney lyckas ändå göra mål och poäng.

Harry Kane, Tottenham, 4,0 miljoner kronor
Gravt undervärderad i tävlingen sett till att han just nu är en av ligans hetaste spelare.
___________________________________

Total kostnad: 50 miljoner kronor.

***
Hur ser ditt lag ut?

Här kan du skapa ditt eget lag.

Legendaren Gerrard var allt i ett

av Kalle Karlsson

Nyheten om Steven Gerrard nådde mig igår här borta i Los Angeles. Därför återpublicerar jag en plusinlåst text som skrevs i serien om Premier League-legendarer från januari 2014.
___________________________________

Kapten. Ledare. Legendar.
Steven Gerrard växte upp med drömmen om att spela för favoritlaget Liverpool FC.
Han nådde längre än så. Han blev en symbol för hela klubben.
I serien om Premier League-legendarer berättar Kalle Karlsson om trotjänaren som blev kvar i klubben han älskar.

Det finns spelare som visar klubbkänsla.
Det finns spelare som visar sådan klubbkänsla att de blir synonyma med sin klubb.
Sedan finns det spelare som når ytterligare en nivå. Där klubben nästan blir synonym med en spelare.
Så är fallet med Steven Gerrard.
Liverpool FC har en fantastisk historia och har haft en rad stora spelare, en del större spelare.
Men pratar vi det moderna Liverpool, under 2000-talet, kommer många världen över att förknippa laget med spelaren de kallar ”Captain Fantastic”.
Steven Gerrard har varit lagkapten i Liverpool i ett decennium, spelat närmare 650 matcher för klubben, vunnit Champions League och avgjort otaliga matcher.
Framför allt har han varit Liverpool FC trogen under en tid då klubbkänsla tynat bort inom fotbollen.
– Han är en legendar för staden, en legendar för den här klubben och en legendar för det här landet, säger Liverpools vd Ian Ayre.
På hans visitkort skulle det kort och gott kunna stå:
Steven Gerrard, legendar.

Steven Gerrard växte upp i Whiston, Merseyside. Han började spela för Whiston Juniors. Men framför allt spelade han på en plan utanför hemmet på Ironside Road.
– Det var som Anfield, Goodison och Wembley – allt i ett, säger Steven Gerrard i en intervju med Liverpool Echo.
– Numera parkerar bilar där, men det har inte alltid varit så. Då var det min plan.
Det var de tuffa matcherna på den knappt gräsbeprydda ytan som härdade honom till att bli den spelaren han är idag. Matcher mot kvarterets äldre killar sent in på kvällarna.
Steven Gerrard var tidigt en fotbollsfanatiker. På lågstadiet satt han längst bak i klassrummet och antecknade i blocket. Han framstod som en mönsterelev… tills läraren upptäckte att han skrivit ned alternativa laguppställningar i Liverpool. Lärare har berättat att de enkelt kunde få ordning på den unge Gerrard. Det var bara att hota med att han inte skulle få vara med i skollaget så blev han snabbt tyst.
Ben McIntyre, tränare i Whiston Juniors, var den som rekommenderade Liverpool att komma och titta på en åttaårig Gerrard. Ungdomstränaren Dave Shannon skickades ut till Whistons nästa match. Han säger:
– Du kunde se direkt att han var otroligt talangfull. Han hade en längtan att spela och tävla, han ville vara bäst på allt. Han var helt enkelt född att bli den här är idag. Även när han ställdes mot äldre pojkar var han helt orädd.
Gerrard fick plats i Liverpools akademi och tränade två gånger i veckan på Vernon Sangster Sports Centre intill Stanley Park. Där drillades han med och mot blivande proffsspelare som Michael Owen och Jason Koumas. Akademichefen och förre storspelaren Steve Heighway säger att Gerrard var något utöver det vanliga:
– Vi visste från det att han fyllde 14 år att han skulle bli något. Vi lät han och Owen följa med U18-laget till Spanien när de var blott 13 eller 14 år, vilket inte har hänt med någon spelare vare sig före eller efter.
Det dök upp problem på vägen. Mellan åren 14 och 16 växte Gerrard så snabbt att hans koordination och balans blev lidande. Och hans hänsynslösa tacklingar oroade tränaren Hugh McAuley.
– Han gick in för att vinna bollen, men också för att trycka till motståndaren. Vi var tvungna att övertala honom, prata med honom. Vi var tvungna stävja den där tävlingsinstikten annars hade han skadat sig själv. Lyckligtvis har Steven alltid varit en som lyssnat och tagit till sig råd.
Det var inställningen som tog Steven Gerrard hela vägen. I sin självbiografi ”My Autobiography” skriver han att den tre år äldre brodern Paul också var en bra spelare. Men Paul saknade viljan, aggressiviteten.
”Pappa skrek: ‘Jobba hårdare’. ‘Det är kallt! Jag vill hellre vara hemma!’, svarade Paul”.
Efter att ha slutfört högstadiet sommarjobbade Steven Gerrard på Liverpools träningsanläggning Melwood (”jag pumpade bollar, städade golven och plockade koner”). Sedan fick han skriva sitt första kontrakt med klubben.

Dåvarande tränaren Gérard Houllier kommer ihåg första gången han lade märke till Gerrard i U19-laget. Han har berättat för Liverpool Echo:
– Jag behövde en högermittfältare. Steve Heighway kallade dit mig till en match där Richie Paltridge spelade och Steve trodde han kunde vara lösningen på högerkanten. Men så såg jag en kille i mitten som jag inte kände till som sprang ”box to box”, skrek på folk och agerade som en ledare. Även om vi gav Richie chansen så vill jag ha Stevie. Coacherna sa att vi inte kunde det eftersom han alltid var skadad. Men jag sa: ”Jag är chef, han kör med oss”.
Debuten skedde den 29 november 1998 i en hemmamatch mot Blackburn. Det var första och sista gången Steven Gerrard blivit ignorerad av The Kop. Han minns:
– Alla avbytare fick applåder när Gérard Houllier skickade upp oss för att värma. Nästa alla. När jag sprang mot The Kop kunde jag nästan höra dem säga: ”Vem är den där tunne tönten?”.
Gerrard bytte av norrmannen Vegard Heggem i slutminuten och det enda bestående minnet är ett misslyckat inlägg som landade på familjeläktaren Centenary Stand.
Ingen debut som går till historien, och hans första start var inte heller så lyckad. Han sattes på högerkanten mot David Ginola och var så uppsnurrad att han blev utskälld av Paul Ince. Steven Gerrard har berättat att han hoppades att föräldrarna skulle vara ute och missa ”Match of the Day” i BBC.
Det skulle komma andra avtryck. Det dröjde inte länge innan Steven Gerrard var bofast på centrala mittfältet. Första åren i a-laget stod han förstås i skuggan av den ett år äldre Michael Owen. Men medan Owen var en ren fartspelare var Gerrard så mycket mer.
”Stevie”, som han kallas, var schablonbilden av en ”all-action midfielder”. Han tacklade, han sprang, han slog crossbollar, han dribblade, han spelade fram och han sköt. Hans tillslag var speciellt. Dessutom var han snabb och konditionsstark. Han var så komplett som en mittfältare kunde bli.
Han var så allround att han senare i sin karriär var kapabel att gå ned och vikariera som högerback i en Champions League-final och även göra det med bravur.
Vid sidan av alla spelmässiga färdigheter var han den store ledaren. Den som lagkamraterna lutade sig emot. Den som fansen satte sitt hopp till när laget hamnade i ett prekärt läge.

Det finns så många minnesvärda Gerrard-mål som går att se om och om igen:
Kanonskottet mot Manchester United, frisparken mot Portsmouth (0:30 in i klippet), halvvolleyn mot Middlesbrough, frisparken mot Aston Villa…
Men det som sticker ut än mer är de stora matcherna där Steven Gerrard stigit fram och trollat fram ett drömmål när det behövts som allra mest.
Som kanonen mot Olympiakos 2005, vilket räddade vidare spel i Champions League och sedermera den oförglömliga titeln.
Som reduceringen till 1–3 i Champions League-finalen som lade grunden till vändningen.
Som de två målen i FA-cupfinalen 2006 mot West Ham.
Steven Gerrard var de stora matchernas man. Han är den enda spelaren som gjort mål i finalerna i Europacupen, Uefacupen, FA-cupen och Ligacupen.
Steven Gerrard hade förmodligen fått spela fler stora matcher om han hade lämnat Liverpool. Under hans tid har klubben fått kämpa med att hålla sig kvar i toppen av engelsk fotboll. Vissa år har laget slutat närmare mittskiktet än ligavinnaren.
Ändå har han valt att stanna.
Det var nära att han lämnade sommaren 2004. Då nobbade han Chelsea och Manchester United och blev kvar på Anfield. Ett år senare vann klubben Champions League. Chelsea försökte värva honom då också. När kontraktsförhandlingarna med Liverpool bröt samman bekräftade Gerrard att han ”tagit det svåraste beslutet i sitt liv”. Nästa dag hade han ångrat sig och skulle stanna, enligt uppgift efter hot från maffian.
– Det var smickrande att Sir Alex Ferguson ville ha mig i sitt lag, men det var en omöjlighet. Mourinho-grejen var skillnad. Vår klubb hade inte utmanat på riktigt så det fanns något att överväga.
Under åren har Real Madrid, Inter och Bayern München visat intresse för att köpa honom. Gerrard har blivit kvar på Merseyside – trots vetskapen att det kan innebära att han aldrig får lyfta en ligatitel. I september 2012 erkände han själv att möjligheterna framstår som mikroskopiska.
– Det vore ett mirakel om jag lyckades uppfylla den drömmen. Det handlar inte bara om min ålder och våra placeringar i ligan. Det är hårdare konkurrens nu. Det är inte bara Arsenal och United som förr utan även City, Chelsea, Tottenham och Newcastle.
Då var Liverpool en bit efter. Med den här säsongens framsteg i åtanke har chanserna onekligen ökat. Champions League-triumfen var förstås enorm, men om Steven Gerrard, som lagkapten, skulle föra ligatiteln tillbaka till Liverpool efter nästan 25 års torka skulle han förmodligen ranka det som karriärens höjdpunkt.
– Det skulle betyda så mycket mer att lyckas här än i någon annan klubb. Förstå mig rätt, jag hade kanske vunnit fler titlar om jag flyttat, men om jag skulle vinna ligan här skulle det betyda mer än att vinna sju åtta titlar någon annanstans. I så fall kan jag dela lyckan med min familj och med Liverpools supportrar för jag har varit en av dem sedan jag föddes.

Varför stannade Steven Gerrard i Liverpool när han kunde ha tjänat mer pengar och vunnit fler titlar i någon annan klubb? Bakgrunden går djupare än att han är född i staden och drömde om att spela för klubben som liten.
Steven Gerrard har djupare band till Liverpool FC än andra egenfostrade spelare.
Den 15 april 1989 inträffade en av de största läktarkatastroferna i fotbollshistorien på Hillsborough där 96 Liverpoolsupportrar omkom. En av dem var Jon-Paul Gilhooley, Gerrards tioårige kusin.
I sin självbiografi ”My Autobiography” som utkom 2006 skriver Liverpoolstjärnan i förordet att han saktar ned bilen varje gång han kör fram till Shankly Gates och tittar på minnesmonumentet till de drabbade. Hans ögon fastnar alltid vid ett namn, Jon-Pauls. Gerrard beskriver hur han alltid känner en kall rysning genom kroppen och gör korstecknet innan han kör vidare.
Den sortens band är svåra att klippa av.
”Skär mig och jag kommer att blöda Liverpool-blod. Jag älskar Liverpool med en glödande passion. Min beslutsamhet att nå Anfield blev ännu starkare när stackars Jon-Paul gick bort”, skriver han i sin självbiografi.

Steven Gerrard är en global stjärna. Han har presterat på hög nivå i så många år att han måste anses vara en av de bästa mittfältarna England fått fram någonsin.
Efter Champions League-vinsten 2005 stod Gerrard på toppen. Det året slutade han trea i omröstningen om Ballon d’Or, priset till världens bästa spelare bakom Ronaldinho och Frank Lampard.
– Är han bäst i världen? Han kanske inte får uppmärksamheten som Messi och Ronaldo, men ja, han kanske är det. Han har en otrolig passningsrepertoar, kan tackla och göra mål. Men framför allt: Han ger spelarna omkring sig självförtroende och tro. Det går inte att lära ut. Spelare som han är födda med den auran, sa Zinedine Zidane för några år sedan.
För att ta ytterligare ett kliv, upp bland fotbollsikoner som Bobby Moore, krävs ett större avtryck även i det engelska landslaget. I så fall krävs en titel med England.
Steven Gerrard missade VM 2002 på grund av skada. Sedan har han deltagit i varje mästerskap som England kvalificerat sig för utan att få till en fullträff.
Personligen har han presterat bra. Han var bra i EM 2004 (även om han slog en ödesdiger passning till Thierry Henry). Han var bra i VM 2006 där han var Englands bäste målgörare (även om han missade en straff i kvartsfinalen mot Portugal). Han var Englands bästa spelare i VM 2010 där det blev respass mot Tyskland.
Under dessa år var Steven Gerrard, Frank Lampard och Rio Ferdinand symbolerna för den ”gyllene generationen” som aldrig verkade få till det i något mästerskap.
Gerrard spelade EM 2012, där han var den ende engelsmannen i Uefas ”Team of the tournament”.
I sommar gör han förmodligen sitt sista stora mästerskap med England. Gerrard har som lagkapten en central roll i Roy Hodgsons bygge.

Gerrard har tvingats anpassa sitt spel för att ha kvar en betydelsefull i Liverpool. Tidigare var han mittfältsmotorn som sprang på allt, tacklade på allt och sköt på allt. Under Rafael Benítez sista år i klubben agerande han släpande anfallare och utgjorde ligans farligaste duo tillsammans med Fernando Torres.
Senaste två åren, sedan Brendan Rodgers tog över som manager i Liverpool, har han fått ta ett kliv nedåt i plan. I rollen som sittande mittfältare kommer han inte till lika många avslutslägen. Men när han är i form kan han fortfarande styra spelet med sin auktoritet och sina patenterade crossbollar.
”Steve Gerrard, Gerrard… he’ll pass ball 40 yards… he’s big and he’s fucking hard”, som The Kop sjunger.
Det är först den här säsongen som Gerrards plats i Liverpools startelva ifrågasatts. Han är inte lika tempostark längre och mittfältet har fungerat förvånansvärt bra, rent av bättre, när lagkaptenen varit skadad.
Brendan Rodgers tror att Gerrard kan förlänga karriären genom att i framtiden flytta ytterligare ett steg bakåt i plan.
– Jag tror att han kan spela som mittback senare. Han levererar bollen minst lika bra som någon annan.
Om det blir verklighet återstår att se. Oavsett om Steven Gerrard slutar som mittback kommer inget att kunna sudda ut minnena av hans glansdagar då han var en av världens absolut bästa mittfältare. Om inte den allra bästa.
Steven Gerrard var, och är fortfarande, allt i ett.

Källor (citat): Steven Gerrards självbiografi ”My Autobiography”, Liverpools officiella hemsida, Liverpool Echo, The Guardian, ESPN, Daily Mail.

Omgångens lag i Premier League (19)

av Kalle Karlsson

MONTEREY, Kalifornien. Hugo Lloris hade en svettig första halvlek hemma mot Manchester United. I den första halvleken tvingades han till den ena svettiga räddningen efter den andra, och när fransmannen inte klarade hade han försvarare som rensade på mållinjen. Given i omgångens lag – för andra omgången i rad.
I backlinjen har jag glädjen att ta ut Séamus Coleman som efter en skadefylld höst var mycket bra mot Newcastle och lade upp för Arouna Konés ledningsmål. Ryan Shawcross var bra för Stoke och höll koll på Brown Ideye och senare Berahino medan Wes Morgan var en av segerorganisatörerna för Leicester. Joel Ward får vänsterbacken efter en stark insats för Crystal Palace i 0–0-mötet med QPR.

Carlos Sanchez har haft svårt att övertyga under första delen av hösten, men i helgens match var han planens bästa spelare. Kanske kan han uppfylla förväntningarna under våren? Steven N’Zonzi har en hög kapacitet i sig och visade det mot Sunderland. Systemskiftet i Liverpool har blivit ett lyft för Adam Lallana som verkar trivas i en mer central roll. Två mål mot Swansea för engelsmannen. Slaget om nummer tio-tröjan var stenhårt. David Silva var oerhört bra i första halvlek för Manchester City, men Santi Cazorla får platsen då han gjorde bra ifrån sig mot bättre motstånd, borta mot West Ham. Eden Hazard går inte att förbise efter ännu en show, denna gången borta mot Southampton (vilket gör att varken Coutinho eller Mame Biram Diouf får plats).
På topp var Burnleys båda anfallare Danny Ings och Ashley Barnes framträdande. Jag väljer Barnes som dunkade in kvitteringen med tio minuter kvar.
Omgångens spelare: Adam Lallana, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
Hugo Lloris, Tottenham (3)
——————————————–
Séamus Coleman, Everton (2)
Ryan Shawcross, Stoke (3)
Wes Morgan, Leicester (2)
Joel Ward, Crystal Palace
——————————————–
Carlos Sanchez, Aston Villa
Steven N’Zonzi, Stoke
——————————————–
Adam Lallana, Liverpool
Santi Cazorla, Arsenal (3)
Eden Hazard, Chelsea (6)
——————————————–
Ashley Barnes, Burnley

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

***
Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Coutinho (Liverpool), Samir Nasri (Manchester City), Danny Ings (Burnley), Mile Jedinak (Crystal Palace), Mame Biram Diouf (Stoke), Ryan Shawcross (Stoke), David Silva (Manchester City), Alexis Sanchez (Arsenal), Ayoze Perez (Newcastle), Mauricio Isla (QPR), Cesc Fàbregas (Chelsea), Sadio Mané (Southampton), José Fonte (Southampton).

***
Omgångens mål: Fernandinho, Manchester City. Dunkade in bollen ribba in med sitt första avslut på mål för säsongen.
Omgångens manager: Sean Dyche, Burnley. Det var nog rätt många som räknade ut Burnley vid hemmaledning 2–0 i paus. Jag vet inte vad Dyche sa till spelarna i paus, men de lyckades iallafall hämta upp till 2–2.
Omgångens floppspelare: Jonjo Shelvey, Swansea. Fick kritik från sin manager för ”lazy tacklings” och vad gör killen?! En armbåge som nu bestraffas i efterhand. Och på det ett självmål.

Höstens 25 bästa spelare i Premier League

av Kalle Karlsson

MONTEREY, Kalifornien. Halva säsongen spelad – då dammar vi av ett gäng summeringar.
Här listar jag de 25 bästa spelarna i Premier League under hösten.

Kriterier
> Jag har endast tagit hänsyn till insatser i Premier League. Vad som uträttats i Champions League, Europa League eller Ligacupen är alltså oväsentligt i denna ranking.
> Spelare som gjort många matcher har värderats högre. Fler matcher = större bidrag.

HÖSTENS 25 BÄSTA SPELARE I PREMIER LEAGUE

25) Michael Carrick, Manchester United
Mittfältare, 33 år
10 matcher (varav 1 inhopp), 0 mål/0 assist
Carrick började säsongen på skadelistan – och då fungerade inte mycket för United spelmässigt. Sedan han kom tillbaka har bitarna börjat falla på plats – och det är ingen slump. Carrick har med sin rutin och sina kloka bolleveranser fått uppspelen att fungera. Har på ett utmärkt sätt klarat att vikariera som mittback.

24) Ryan Bertrand, Southampton
Försvarare, 25 år
18 matcher (0 inhopp), 2 mål/2 assist
Southampton var den stora överraskningen i början av säsongen och en förklaring var ytterbackarna. Ryan Bertrand var sensationellt bra första halvan av hösten.

23) Alex Song, West Ham
Mittfältare, 26 år
13 matcher (2 inhopp), 0 mål/0 assist
Ett succélån som i match efter match visade att han är en nivå över den nivå som normalt värvas till klubbar av den här digniteten. Song är fysiskt stark och har förbättrat sitt positionsspel.

22) Pablo Zabaleta, Manchester City
Försvarare, 29 år
13 matcher (0 inhopp), 1 mål/3 assist
Nådde inte riktigt upp till sin höga kapacitet i början av säsongen, men senaste matcherna har ”Zabman” varit lysande. Ett av Citys främsta anfallshot med sina överlappande löpningar.

21) José Fonte, Southampton
Försvarare, 31 år
18 matcher (0 inhopp), 0 mål/0 assist
Det fanns nog många som trodde Southamptons försvar skulle rasa ihop efter försäljningen av Dejan Lovren. Ronald Koeman styrde upp defensiven och första halvan av hösten var José Fonte nyckeln i de bakre leden.

20) Gary Cahill, Chelsea
Försvarare, 29 år
19 matcher (0 inhopp), 1 mål/0 assist
Oerhört samspelt med mittbackskollegan John Terry. Cahill är placeringssäker och duellstark. Tappade formen ett par, tre matcher, men sett över hela hösten har han varit riktigt bra.

19) Raheem Sterling, Liverpool
Anfallare, 20 år
19 matcher (1 inhopp), 4 mål/4 assist
Liverpools överlägset bästa spelare och den som fått bära ansvaret i offensiven sedan Daniel Sturridges skada. Alltid löpvillig och kreativ. Kan förbättra effektiviteten.

18) Morgan Schneiderlin, Southampton
Mittfältare, 25 år
15 matcher (0 inhopp), 3 mål/0 assist
Otroligt effektiv som bollvinnare och Schneiderlin har dessutom klivit fram och satt dit till mål. Eftertraktad bland större klubbar.

17) Charlie Austin, Queens Park Rangers
Anfallare, 24 år
17 matcher (0 inhopp), 12 mål/2 assist
I början av säsongen spelades Austin som ensam striker. Det fungerade inte. Så Harry Redknapp gav honom en anfallspartner och sedan dess har han hittat rätt. En ”fox in the box” som luktar sig till målchanserna.

16) Gylfi Sigurdsson, Swansea
Mittfältare, 25 år
18 matcher (0 inhopp), 4 mål/8 assist
Islänningen har fått en renässans sedan han fick komma tillbaka till Swansea. Poängskörden imponerar.

15) Christian Eriksen, Tottenham
Mittfältare, 22 år
19 matcher (0 inhopp), 7 mål/1 assist
Tottenhams bästa spelare, som dessutom avgjort en rad tajta matcher. Grym frisparksskytt.

14) Thibaut Courtois, Chelsea
Målvakt, 22 år
18 matcher, 14 insläppta mål
Belgaren är redan en av världens allra bästa målvakter och har understrukit den tesen i höst. Ingen saknar Petr Cech längre, vilket säger en del.

13) Wilfried Bony, Swansea
Anfallare, 25 år
19 matcher (3 inhopp), 8 mål/2 assist.
Stor, stark och målfarlig. Dessutom har Bony visat förvånansvärda kvaliteter som framspelare med smått genialiska instick.

12) Stewart Downing, West Ham
Mittfältare, 28 år
18 matcher (0 inhopp), 4 mål/6 assist
Det var kanske en del som räknade ut Downing efter första året i West Ham, men det var innan Sam Allardyce lade om spelsättet och gav laget en rad nya uppspelspunkter. Downing radade upp stormatcher sedan han flyttades in som central mittfältare.

11) Branislav Ivanovic, Chelsea
Försvarare, 30 år
19 matcher (0 inhopp), 2 mål/0 assist
Började säsongen urstarkt med ett par uttagningar i omgångens lag. Det fina med Ivanovic är hans höga lägstanivå och han har undvikit svackor i höst.

10) Wayne Rooney, Manchester United
Mittfältare/anfallare, 29 år
15 matcher (0 inhopp), 8 mål/4 assist
Trög start, liksom övriga laget, men senaste månaderna har Rooney varit riktigt vass. Ser ut att ha funnit sig tillrätta i sin nya mittfältsroll.

9) John Terry, Chelsea
Försvarare, 34 år
19 matcher (0 inhopp), 2 mål/0 assist
Har skruvat tillbaka tiden de senaste två åren och i höst har Terry varit i toppform. Klarar alla typer av anfallshot – även en Andy Carroll.

8) Diego Costa, Chelsea
Anfallare, 26 år
16 matcher (0 inhopp), 13 mål/1 assist
Storköpet gav direkt valuta för pengarna genom att hitta målet. En perfekt striker för Chelseas spel, effektiv och oöm.

7) David Silva, Manchester City
Mittfältare, 28 år
13 matcher (0 inhopp), 6 mål/2 assist
Citys katalysator i offensiven. Silva är spindeln i nätet, den som får saker att hända.

6) Nemanja Matic, Chelsea
Mittfältare, 26 år
18 matcher (0 inhopp), 1 mål/2 assist
Matic har gått fram som en ångvält på defensivt mittfält i höst. Kombinerar fysik med teknik och vårdade bolleveranser.

5) Cesc Fàbregas, Chelsea
Mittfältare, 27 år
18 matcher (0 inhopp), 2 mål/13 assist
Jag har alltid varit svag för Cesc Fàbregas och hans första halvår i Chelsea har påmint mig om varför jag föll för den här spelaren. Så otäckt begåvad och 13 assist från mestadels en sittande mittfältsposition är otroligt imponerande.

4) Eden Hazard, Chelsea
Yttermittfältare, 23 år
19 matcher (0 inhopp), 7 mål/4 assist
Hazard var redan i Lille en ”star in the making”. Nu är det inte mycket kvar tills han tar klivet upp bland de allra bästa i världen. Behövs fler mål och assist för att få det erkännandet.

3) Alexis Sanchez, Arsenal
Mittfältare/anfallare, 26 år
18 matcher (1 inhopp) 10 mål/6 assist
Behöver nya spelare en anpassningsperiod i Premier League? Inte alla. Sanchez har i höst visat att han är en spelare i absolut toppklass. Gör mål, spelar fram och arbetar hårt för laget.

2) David De Gea, Manchester United
Målvakt, 24 år
19 matcher, 19 insläppta mål
Manchester Uniteds försvar har agerat darrigt under hösten – De Gea har räddat dem gång på gång. Världsklass.

1) Sergio Agüero, Manchester City
Anfallare, 26 år
15 matcher (2 inhopp), 14 mål/3 assist
Agüero var ostoppbar så länge han var hel, vilket 14 mål på 13 starter vittnar om. Ligans bästa spelare i höst.

Höstens alternativa lag i Premier League

av Kalle Karlsson

MONTEREY, Kalifornien. Igår publicerade jag höstens lag från första halvan av Premier League.
Här är den alternativa elvan.

Den alternativa elvan ska inte ses som ”de näst bästa spelarna” i de olika positionerna, utan det är en elva med spelare som jag anser förtjänar att lyftas fram. Därför har jag valt att endast ta hänsyn till spelare utanför den tilltänkta ”top six”.

Höstens alternativa lag:

Adrián, West Ham

Kommentar: Den spanske målvakten tog över från Jussi Jääskeläinen förra säsongen och har fortsatt att övertyga i höst.

———————————————–
Alan Hutton, Aston Villa
Kommentar: Fick en andra chans av Paul Lambert och då har han inte gjort någon besviken. Spelar efter sina resurser.

José Fonte, Southampton
Kommentar: Saints tappade Dejan Lovren, men då har Fonte istället stigit fram som försvarschef.

Jason Shackell, Burnley
Kommentar: En doldis för många, men jag gillar duellspelaren Shackell som varit en klippa i många matcher för Burnley där han sätts på stora prov i match efter match.

Aaron Cresswell, West Ham
Kommentar: Ett av säsongens fynd då han hämtades från Ipswich för blygsamma 20 miljoner kronor. Agerade direkt som en fullfjädrad Premier League-spelare.

———————————————–
Stewart Downing, West Ham
Kommentar: Engelsmannen har spelat sitt livs fotboll i höst och noterats för fyra mål och sex assist. Har med framgång även använts som offensiv central mittfältare i Sam Allardyces nya diamant.

Morgan Schneiderlin, Southampton
Kommentar: Ligans bäste bollvinnare de senaste säsongerna och Schneiderlin har varit fundamental för Saints även denna höst.

Lee Cattermole, Sunderland
Kommentar: Har mognat och klivit fram som en fältherre under Gustavo Poyet. Nu när han struntar i de idiotiska tacklingarna har han fått möjlighet att visa att han även kan lira.

Yannick Bolasie, Crystal Palace
Kommentar: Ett yrväder som visade framfötterna under förra säsongen. Fått erkännande från en bredare publik i höst.

———————————————–

Charlie Austin, Queens Park Rangers
Kommentar: Trevande start, men så fort Austin fick en anfallskamrat fick han visa att han även kunde göra mål i Premier League. Tolv mål på 17 matcher imponerar.

Wilfried Bony, Swansea
Kommentar: Åtta mål, men Bonys bidrag till Swansea är betydligt större än så. Kan sysselsätta en backlinje med sin fysiska närvaro och som framspelare är han underskattad. Ivorianen hade kunnat ha avsevärt fler än sina två assist om lagkamraterna gjort mål på chanserna han serverat.

***
Hur ser din alternativa elva ut?

Höstens lag i Premier League

av Kalle Karlsson

Halva Premier League avverkad.
Det här är höstens elva i Premier League, enligt mig.

Höstens elva (4-4-2)

Målvakt: David De Gea, Manchester United.
Kommentar: Spanjoren har tagit klivet upp bland de allra bästa i världen och i höst har han varit fantastisk i match efter match. Agerar med pondus och är kapabel till matchavgörande räddningar.

———————————————————————————–

Högerback: Branislav Ivanovic, Chelsea.
Kommentar: ”Mr Reliable” inledde säsongen otroligt starkt med ett par uttagningar i omgångens lag. Skuggas av Pablo Zabaleta som fått upp farten på sistone, men för mig har Ivanovic varit jämnare och därmed strået vassare.

Mittback: Gary Cahill, Chelsea.
Kommentar: Det var inte självklart att Gary Cahill skulle utvecklas till en försvarare i världsklass när han köptes från Bolton. Men det är vad han har gjort i Chelseatröjan. Har ett perfekt samarbete med John Terry.

Mittback: John Terry, Chelsea.
Kommentar: Har de senaste två åren snuddat vid den nivå han höll när han var som allra bäst – och det säger inte lite. John Terry styr fortfarande försvaret med järnhand och gör sällan misstag.

Vänsterback: Ryan Bertrand, Southampton.
Kommentar: Lånet från Chelsea var en av sensationerna under första halvan av hösten efter en rad iögonfallande insatser. César Azpilicueta har varit outstanding defensivt, Bertrand vassare offensivt.

—————————————————————————————

Alexis Sanchez, Arsenal.
Kommentar: Chilenaren har gjort stora avtryck under sitt första halvår i Premier League. Tio mål och sex assist på 18 matcher är Sanchez facit. Dessutom har han förmågan att springa sönder ett motståndarförsvar.

Cesc Fàbregas, Chelsea.
Kommentar: Köpet kändes så rätt från första sekunden. Fàbregas var den spelaren som kunde ge José Mourinhos lag en extra dimension. Har gjort otroliga 13 assist mestadels från positionen som sittande mittfältare. Dessutom har han styrt rytmen i Chelseas uppspel.

Nemanja Matic, Chelsea.
Kommentar: Den som ger de tekniska lirarna i Chelsea utrymme att briljera. Matic har vuxit ut till ett monster på defensivt mittfält. Komplett spelare med exceptionella bollvinnaregenskaper.

Eden Hazard, Chelsea.
Kommentar:  Har utvecklats ytterligare den här säsongen och snart är han redo att ta klivet upp bland de stora i världen. De enda som saknas är bättre effektivitet. Hans poängskörd – sju mål och fyra assist – är skralt sett till hur dominant han har varit spelmässigt.

——————————————————————————————-

Anfallare: Diego Costa, Chelsea.
Kommentar: Chelsea saknade en snipor förra säsongen och fick betala priset i form av uteblivna titlar. Nu har de fått en målgörarre, framspelare och oöm targetspelare som kan sysselsätta ett helt försvar på egen hand. Costa är en supervärvning.

Anfallare: Sergio Agüero, Manchester City.
Kommentar: Ligans bästa spelare när han väl var hel. 14 mål på 13 starter (plus två inhopp) säger en del. Tänk om han fick vara skadefri en hel säsong någon gång.

——————————————————————————————–

Manager: Ronald Koeman.
Kommentar: Southampton tappade fem av sina bästa spelare inför säsongen och tippades av vissa som en nedflyttningskandidat. Koeman kom in, identifierade kompetenta ersättare och satte ett försvarsspel. Efter halva säsongen är Saints fyra i tabellen – en fantastisk prestation.

***
Hur ser din elva ut för första halvan av Premier League?

Omgångens lag i Premier League (18)

av Kalle Karlsson

SAN FRANCISCO, Kalifornien. Jag har rest till USA:s västkust över nyår, men omgångens lag tar inte semester. Här kommer en leva från boxning day-matcherna.
I mål väljer jag Hugo Lloris, Tottenham, som blev segerorganisatör borta mot Leicester (som hade hela 22 avslut). Fransmannen svarade för ett par kvalificerade räddningar när Spurs vann med 2–1.
Branislav Ivanovic var lysande på högerbacken för Chelsea och hade haft ett par assist om lagkamraterna haft bättre effektivitet. Toby Alderweireld hade en bra match för Southampton, medan John Terry (igen) imponerade för Chelsea.
Wayne Rooney har spelats som mittfältare senaste veckorna och mot Newcastle visade han att det är hans långsiktiga position. Rooney styrde spelet och hann med två mål och en assist. Fernando har inte blivit den succé i Manchester City som många förutspådde men i snömatchen mot West Bromwich var han framträdande. Jag väljer dock Nemanja Matic som återigen var dominant för Chelsea.
På de offensiva mittfältsplatserna väljer jag Riyad Mahrez från Leicester. Han var mycket bra i inledningen av säsongen, men tappade i takt med att laget tappade form. Mot Tottenham gjorde han en assist, men hade haft fler om lagkamraterna visat bättre effektivitet. David Silva var segerorganisatör för City borta mot West Bromwich medan West Ham aldrig fick tag på Eden Hazard.
På topp får Diego Costa platsen tack vare sina ett mål och en assist.
Omgångens spelare: Wayne Rooney, Manchester United.

Mitt omgångens lag:
Hugo Lloris, Tottenham (2)
—————————————–
Branislav Ivanovic, Chelsea (4)
Toby Alderweireld, Southampton (2)
John Terry, Chelsea
Gaël Clichy, Manchester City (3)
—————————————–
Wayne Rooney, Manchester United (2)
Nemanja Matic, Chelsea (4)
—————————————–
Riyad Mahrez, Leicester
David Silva, Manchester City (4)
Eden Hazard, Chelsea (5)
—————————————–
Diego Costa, Chelsea (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
James Ward-Prowse (Southampton), Harry Kane (Tottenham), Juan Mata (Manchester United), Alexis Sanchez (Arsenal), Tomas Rosicky (Arsenal), Lukasz Fabianski (Swansea), Robert Green (QPR).

***
Omgångens mål: Wayne Rooney, Manchester United. Rooney behövde bara stöta in bollen i öppet mål, men jag gillade verkligen förspelet. Först Juan Matas känsliga boll över backlinjen, sedan Falcaos osjälviska framspelning.
Omgångens manager: Steve Bruce, Hull City. Hans lag tog en livsviktig seger och bröt äntligen trenden.
Omgångens floppspelare: Olivier Giroud, Arsenal. Hur tänkte han?

Omgångens lag i Premier League (17)

av Kalle Karlsson

Ett omgångens lag som blivit fördröjt av diverse julfirande (det här gäller alltså omgång 17 som slutfördes i måndags). Men nu kör vi två elvor inom kort varsel.
Costel Pantilimon stod för en stark insats när Sunderland segrade i derbyt på Tyneside. Den före detta Manchester City-målvakten svarade för flera matchavgörande räddningar i andra halvlek.
I försvaret var Pablo Zabaleta given till höger efter sin insats mot Crystal Palace där han stundtals var Manchester Citys främsta anfallsspets. Jores Okore går från klarhet till klarhet och var mycket bra mot Manchester United medan José Fonte höll ihop de bakre leden för Southampton i segermatchen mot Everton. Lazar Markovic var mer mittfältare än ytterback för Liverpool mot Arsenal, så budet går till Aaron Cresswell från West Ham.
Yaya Touré var tillbaka i gammal god Yaya-form och dundrade in 3-0-målet via stolpen. Nemanja Matic var fullständigt dominant borta mot Stoke (vilket jag uppmärksammade här). De skuggades faktiskt närmast av Sebastian Larsson som var riktigt bra för Sunderland borta mot Newcastle.
Lagkamraten från Sunderland, Adam Johnson, får dock en tröja. Johnson var mycket bra och gjorde segermålet i slutminuten. Stewart Downing svarade för en fin match för West Ham medan David Silva var dominant och tvåmålsskytt för Manchester City.
På topp var valet enkelt: Charlie Austin som svarade för alla tre målen när Queens Park Rangers vände och vann med 3–2.
Omgångens spelare: Nemanja Matic, Chelsea.

Mitt omgångens lag:
Costel Pantilimon, Sunderland
————————————————-
Pablo Zabaleta, Manchester City (3)
Jores Okore, Aston Villa (2)
José Fonte, Southampton (2)
Aaron Cresswell, West Ham (2)
————————————————-
Yaya Touré, Manchester City (2)
Nemanja Matic, Chelsea (3)
————————————————-
Adam Johnson, Sunderland
Stewart Downing, West Ham (3)
David Silva, Manchester City (3)
————————————————-
Charlie Austin, Queens Park Rangers

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
John Terry (Chelsea), Eden Hazard (Chelsea), Sebastian Larsson (Sunderland), Moussa Sissoko (Newcastle), Samir Nasri (Manchester City), Yannick Bolasie (Crystal Palace), Christian Benteke (Aston Villa), Jonjo Shelvey (Swansea), Andy Robertson (Hull), James Ward-Prowse (Southampton), Erik Lamela (Tottenham), Coutinho (Liverpool), Lazar Markovic (Liverpool).

***
Omgångens mål: Christian Benteke, Aston Villa. Vred in ett vänsterskott i bortre krysset hemma mot Manchester United.
Omgångens manager: José Mourinho, Chelsea. Valde att formera om sitt mittfält och fick se en superprofessionell insats borta mot Stoke.
Omgångens floppspelare: Darren Fletcher, Manchester United. Hade knappt ett rätt i första halvlek och byttes ut i paus.

Mourinho har uppfyllt Abramovitjs dröm

av Kalle Karlsson

Ett tufft, tajt möte mellan ligaledaren och hösten succélag?
Nej, det blev inte så. Inte alls.
Ett mer ensidigt toppmöte i Premier League kan jag knappt minnas.

Chelseas förlust mot Newcastle den 6 december var lagets första denna säsong, alla turneringar inräknat.
Innan dess hade det varit så mycket snack om laget skulle gå obesegrade genom ligan, likt Arsenal 2003/04, så när förlusten väl kom restes ett litet frågetecken.
Hade Chelsea bränt för mycket kraft under den glimrande hösten? Hade José Mourinho matchat sitt manskap för hårt? Av de spelare i ligan som har flest spelminuter tillhör flera Chelsea och nederlaget mot Newcastle kom bara en vecka efter det oavgjorda resultatet mot Sunderland.
Men nu har det rullat på tre veckor och nu är Chelsea tillbaka i toppform.
I måndags genomförde de en ultraprofessionell insats när de besegrade svårspelade Stoke på bortaplan.
Det man visade på Britannia var mästarform.
Det man visade idag? Mer än så.

Chelseas första halvlek hemma mot West Ham är bland det bästa jag sett i Premier League i år. Jag har inte sett något lag göra en mer komplett insats mot kvalificerat motstånd.
Nu går det förstås att diskutera hur pass kvalificerat West Ham var (det gör det alltid när ett lag förlorar). Stjärnan Alex Song började på bänken och gästerna svarade för en blek insats.
Men den här gången handlade det onekligen om att Chelsea gjorde West Ham dåligt.
Sam Allardyces gäng är ju vana vid att kunna sätta upp en luftpastej på Andy Carroll och få fast bollen. Men nu tog Gary Cahill och John Terry hand om allt. Försökte West Ham spela upp bollen blev de sönderpressade av lojalt löpande Chelseaspelare. Om Eden Hazard hade hamnat för långt fram tog Diego Costa eller Oscar en uppoffrande löpning för att täcka ytan som uppstått. West Ham fick inte en lugn stund, kunde inte slappna av för en sekund.
Det var pojkar mot män.
Chelseas defensiv var fläckfri, men offensiven var ännu mer hänförande.

José Mourinho kommer gå till historien som en av tidernas största tränare, men det här är första gången han coachat ett lag med en spelfilosofi som bygger på dominans. På den punkten har han utvecklat sig.
Hans uppdrag inför återkomsten i Chelsea var att ge Roman Abramovitj ett lag att förföras av. Det var Romans dröm. nu är den uppfylld.
Tidigare har Mourinhos lag alltid varit reaktiva, kontringsbaserade, även i Real Madrid.
Årets Chelsea är något annat. Lagets rörelse och flödande offensiv i före paus var en njutning att beskåda. Eden Hazard gjorde inget mål, men spelmässigt är han dominant i match efter match.
Ständiga platsskiftningar. Kreativitet. Lekfullhet. Samtidigt en ”cutting edge”. I första halvlek tog de sig till 13 avslut. Hade inte Adrián stått i vägen hade det runnit i väg.
Nu blev det bara 2–0, och det hade kunnat bli 2–1 när Morgan Amalfitano träffade stolpen med fem minuter kvar, men det var siffror i underkant. 5–0 eller 6–0 hade speglat matchbilden bättre.

Det som gör den här Chelseaupplagan unik är deras förmåga att kombinera teknik med styrka.
Arsenal 2003/04 är fortfarande, i mina ögon, det mest sevärda laget i Premier Leagues historia. Men Chelsea har en tyngd, en kraft som gör att de aldrig framstår som bräckliga defensivt. De släpper knappt till ett omställningsläge.
En stor anledning till stavas Nemanja Matic. Han framstår som en stridsvagn som för tillfället inte går att stoppa. I mittförsvaret är John Terry (målskytt igen) och Gary Cahill omutbara och ytterbackarna Branislav Ivanovic och César Azpilicueta är defensivt den bästa ytterbackskombinationen jag kan minnas i Premier League.
Diskussionen om detta Chelsea är det bästa PL-laget får vi avvakta med. Innan man har vunnit en titel kan man knappast vara det bästa laget någonsin.’
Men jag kan inte minnas ett mer komplett lag i Premier League.

Majestätisk Matic är bäst i världen (i sin position)

av Kalle Karlsson

Föregångaren gjorde positionen omtalad och omvärderad.
Kopian är på väg att bli mer än så.
Nemanja Matic är en sjujävla fotbollsspelare.

Chelsea vann måndagsmatchen borta mot Stoke och det var uppenbart att det här var en betydelsefull seger. Det är sällan man ser en så belåten José Mourinho i efterintervju. Han var inte ens förbannad på Phil Bardsley, som sopade undan benen på Eden Hazard i första halvlek, utan portugisen sa istället att det var ”en juste match”.
Jag gissar att det hade låtit annorlunda om Chelsea inte tagit alla tre poängen, men den här kvällen var det aldrig aktuellt.
John Terry nickade in 1–0 till gästerna redan i andra minuten (sedan zonspelaren Peter Crouch tappat sin yta, snarare än att Geoff Cameron missat sin gubbe). Cesc Fàbregas fyllde på med 2–0 i den 78:e minuten efter en vacker passningskombination.
Men det här handlade inte om vad Chelsea gjorde offensivt. Det handlade om lagets imponerande, ogenomträngliga defensiv.

Jag har hyllat John Terry och Gary Cahill mittbacksspel otaliga gånger i den här bloggen. Som försvarsfetischist älskar jag att se dem spela eftersom deras samarbete skulle kunna fungera som instruktionsvideo för aspirerande mittbackar. Positionsspelet, duellspelet, ledaregenskaperna. Allt är ”second to none” i den här ligan.
Men anledningen till att firma Cahill/Terry är bättre än någonsin är inte att de utvecklats på äldre dar, utan att de senaste tolvmånadersperioden fått den perfekta skölden.

Nemanja Matic anlände till Chelsea sommaren 2009 från MFK Kosice. Den gången lyckades han inte slå sig in i Chelsea, det blev bara två inhopp under debutsäsongen.
Den serbiske mittfältaren lånades ut till Vitesse och tog sedan steget till Benfica. Där utvecklades han till en toppspelare i den defensiva mittfältspositionen.
När José Mourinho för ett år sedan identifierade Chelseas problemområde föll valet på Matic. Mourinho har alltid haft en defensiv mittfältare av klass i sina lagbyggen. Från Costinha i Porto, till Claude Makelélé i Chelsea och Estéban Cambiasso i Inter och Xabi Alonso i Real Madrid.
I Chelsea hade han visserligen den überlojale John Obi Mikel, men ingen dynamisk spelare som både kunde vinna och distribuera bollen.
Så José Mourinho såg till att klubben lade upp 21 miljoner pund för den 193 centimeter långe Matic.
De köpte en stor spelare. Men fick ett monster.

Vi kommer förstås ihåg hans debut förra säsongen borta mot Manchester City när han ägde mittfältet och till och med vann den fysiska kampen med Yaya Touré. Matic var bra, riktigt bra, i våras, men den här säsongen har han vuxit ytterligare.
När Claude Makelélé såldes av Real Madrid och sedan vann stora triumfer med Chelsea döptes den sittande mittfältsrollen till ”Makelélé-rollen”. Fransmannen var referenspunkt. Fotbollen hade tidigare mest haft box-to-box-mittfältare. Makelélé var helt igenom en defensiv spelare. Höll sig framför sina mittbackar. Var en mästare på att läsa spelet.
Att överträffa spelaren som gjorde positionen till ett begrepp är en diger uppgift, men Nemanja Matic är på väg att lyckas.
Han är den moderna Makelélé-spelaren.
Han har nämligen allt.

Det unika med Matic är att han vid sidan av sin otroliga fysik (killen är stor som en ladugårdsvägg) behärskar alla delar av mittfältsspelet. Han kan vinna bollen, han kan positionera sig, men han kan också transportera bollen framåt med en imponerande kraft och fart. Andra stora mittfältare är klumpiga. Han är, likt Yaya Touré, snabb som en liten kvick spelare när han väl sätter fart.
Dessutom är hans passningsspel toppklass. Till skillnad från den säkerhetsspelande John Obi Mikel (som också gjorde en bra match mot Stoke) har Matic förmågan att hitta spel framåt i plan, likt en Michael Carrick.

Mot Stoke igår var han majestätisk. Patrullerade effektivt framför John Terry och Gary Cahill. Att mittbacksduon endast behövde göra sammanlagt två tacklingar i matchen säger en hel del om Matics och Mikels betydelse.
Faktum är att Stoke knappt skapade en enda giftig målchans på hela matchen. Visst, Jon Walters fick ett bra skottläge i första (täcktes till hörna), Charlie Adam sköt från distans och Bojan Krkic hade ett skott från ännu längre avstånd som smet tätt utanför.
Men vi talar om mighty Stoke. Laget som sätter skräck i alla motståndare på Britannia. Som strimlade sönder Arsenal i en intensiv första halvlek för några veckor sedan. De lyckas ju alltid skapa lägen genom att lyfta in bollar i straffområdet mot Peter Crouch.
På måndagen hade de ingenting att komma med.
I Sky Sports visades statistik på hur de båda sittande mittfältarna (José Mourinho valde att flytta fram Cesc Fàbregas ett steg för att få bättre grepp om andrabollsspelet) hade massor av bolltouchar, men ingen i offensivt straffområde. De vet sina roller och utförde dem till perfektion.
När Bojan Krkic till slut, på tilläggstid, snuvade Matic ute vid sidlinjen var det som om Matics själv blev förvånad. Han är inte van att bli passerad.

Jag har fått frågan flera gånger senaste månaderna om Nemanja Matic är världens bästa spelare i sin position – och ja, jag tycker att han är det.
Sergio Busquets är fenomenal i Barcelona, men jag håller Matic som snäppet vassare. Jag kan inte se någon spelare som är bättre än honom som defensiv mittfältare sett till det här fotbollsåret.
Jag skulle älska att se Nemanja Matic motta priset som Player of the Year i Premier League.
Det kommer aldrig hända. Hans sort får aldrig den uppskattning de förtjänar. Och även när de får credit (som med den här texten) så är det inte tillräckligt eftersom den här typen av spelare tenderar att leverera vecka ut och vecka in.
Nemanja Matic for Player of the Year. Jag tror det när jag set det, men som sagt:
Jag skulle bli innerligt glad.

Sida 2 av 81
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB