Monk tystade tvivlarna

av Kalle Karlsson

Han förlorade flera tunga spelarnamn – ändå har hans lag överträffat alla förväntningar i Premier League.
Ronald Koeman?
Nej, jag syftar på en annan tränare med betydligt mindre erfarenhet.

När Michael Laudrup fick sparken från Swansea förra våren var det nog många som höjde på ögonbrynen när de läste vem som skulle ersätta dansken.
Senaste åren har trenden varit att alltfler managers går den långa vägen. Det blivit en vedertagen ”sanning” att tränaryrket har blivit för komplext för att klara av direkt efter en avslutad spelarkarriär. Gedigen utbildning och många ”läroår” i en tryggare miljö än Premier League krävs. Förr var det standard att man gick direkt från spelare till tränare. Idag… inte alls lika frekvent förekommande.
I dessa tider, i februari 2014 för att vara exakt, valde alltså Swansea att ge Garry Monk förtroendet att leda laget i jakten på nytt Premier League-kontrakt.

I det läget var han fortfarande mittback i Premier League-laget. Lokaltidningarna i Wales hade bara några veckor tidigare rapporterat om en incident där Monk hamnat i bråk på parkeringen med lagkamraten Chico Flores så att polis fick tillkallas.
Garry Monk som interims-tränare var ett djärvt val. Det var ett riskfyllt val. Det var framför allt, med ett års distans, ett väldigt klokt val.
Garry Monk har berättat att han blev chockad över att få frågan. Han sov knappt på fyra dagar (”jag sov någon timme, sedan vaknade jag jag igen och var tvungen att gå upp”). Monk, vars spelarkarriär var inne på sista versen, hade pratat med Swansealedningen om coaching, men då hade han ungdomslagen i åtanke. Han trodde aldrig att han skulle få frågan om att ta över som manager i förstalaget.

Garry Monk lyckades ta Swansea ur krisen och rädda kontraktet i Premier League. Under Michael Laudrup hade lagets kurva pekat utför. Spelarna klagade över kvaliteten på träningarna. Garry Monk, mannen utan tränarerfarenhet, var den som skulle ställa allt tillrätta.
Kravbilden hade skrämt de allra flesta, men Monk klarade av den första kritiska tiden. Swansea klarade en tolfteplats i ligan. I en intervju från februari ifjol berättade Garry Monk att han trots allt, utifrån situationen, var det bästa alternativet som tillfällig manager.
– Jag vet allt om klubben och allt om spelarna. Jag var troligen det bästa alternativet. Du behöver någon som bryr sig om klubben och spelarna. Jag har det och Alan Curtis (ex-spelaren som blev assisterande manager istället för first-team coach) har det. Det kommer att bli fantastiskt att leda den här klubben – ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv. Jag kommer att göra mitt bästa för den här klubben även om det handlar om att städa toaletterna.
Hans äventyr började med en 3–0-seger i derbyt mot Cardiff City, sedan dröjde det nästan två månader innan nästa seger. Under tiden hade hans fästmö fött tvillingar. Det var en minst sagt omtumlande tid för Garry Monk.
I maj efter att kontraktet säkrats meddelade Swansea att Garry Monk fått jobbet som manager permanent. Hans assistent var Joseph Clotet som tidigare jobbat i allsvenskan i Malmö FF och Halmstads BK.

Är det någon klubb man ska vara försiktig med att ifrågasätta när det gäller tränartillsättningar är det Swansea City.
Deras cv när det gäller rekrytering av managers är imponerande. Det här är klubben som format namn som Roberto Martínez, Kenny Jackett, Paolo Sousa, Brendan Rodgers, och för all del, Michael Laudrup, som hade en stark start i Swansea.
När ordföranden Huw Jenkins motiverade valet talade han om att Swansea behövde gå ”back to basics” och ”återgå till vissa principer som gett klubben framgångar senaste åren”. Då vände de sig till den lojale försvararen som tillhört klubben i tio år och varit med på nästan hela resan från League Two.
Det finns något sunt och beundransvärt i det valet. Swansea, den enda klubben i Premier League med en femtedels supporterstyre, har ofta klokt.

Garry Monk har tacklat utmaningen att gå från spelare till tränare på ett beundransvärt sätt. Han klargjorde redan från början att han inte var där för att skaffa vänner. Han jobbade stenhårt och utvärderade varje detalj. Bland annat anställde han en prestationspsykolog i somras och nöjde sig med en veckas semester med familjen (”även då snackade jag konstant i telefon för att planera”).
I augusti sa han i en intervju i The Guardian:
– Ingen manager i ligan har en bättre relation med fansen än jag har. Jag uppskattar det för de har varit så stöttande. Men det betyder inte ett skvatt nu för jag kommer att bedömas efter resultaten.
– Många kommer att förvänta sig att jag misslyckas på grund av orutin. ”Det var smekmånaden han hade tidigare”, nu kommer det riktiga testet”. Men jag vet det. Det är inga överraskningar för mig. Det finns inget bättre än när någon tvivlar på dig. Jag triggas av det – jag älskar det. Det var samma sak när vi klättrade upp genom divisionerna, folk sa: ”Han kommer inte kunna spela i nästa division”. Jag är lyckligt lottad som har kommit till den här positionen när jag trodde det skulle ta längre tid så jag måste göra det bästa av det. Och då måste du ha attityden att du kan visa folk att de hade fel.

Om det var någon som tvivlade på Garry Monk inför Premier League-starten i augusti – och det var det – så gick det väldigt fort att tysta kritikerskaran. I premiären åkte ett nederlagstippat Swansea till Old Trafford och mötte ett Manchester United som värvat spelare för närmare 1,5 miljard kronor. Samtidigt hade Swansea tappat en rad viktiga spelare: Michel Vorm, Ben Davies, Chico Flores, Michu, Jonathan De Guzman, Pablo Hernández. Gästerna vann med 2–1.
Det fortsatte med ytterligare två raka segrar innan Chelsea blev för svårt på Stamford Bridge. Under året har Garry Monks status bara ökat. Vissa menar att han förtjänar att nämnas i snacket om vem som ska få priset som årets manager. José Mourinho lär vinna, men Monks arbete ska inte förbises. Swansea har aldrig kunnat blanda sig i toppstriden likt Southampton, men de har hela tiden legat på säker mark på övre halvan av tabellen. ”Best of the rest”, typ.
Bedriften blir än mer imponerande när man betänker att Swansea sålde målkungen Wilfried Bony i januari till Manchester City. Budet var för bra för att tacka nej till och Swansea är fortfarande en liten klubb som behöver intäkter från spelarförsäljningar för att kunna förbättra verksamheten.
Sedan något år är den nya träningsanläggningen klar, vilket har förbättrat förutsättningarna avsevärt. Garry Monk minns tiden när man låg i League Two och gamla containrar fick fungera som omklädningsrum.

Garry Monk är ligans yngsta manager och det han åstadkommit det senaste året är oerhört imponerande. Med mikroskopisk tränarerfarenhet har han friktionsfritt klarat steget att gå från spelare till tränare.
”He is a natural”, sa Craig Bellamy om Monk efter att ha gått samma tränarutbildning.
Intressenterna har redan börjat rycka i 36-åringen. West Ham och Sunderland sägs vilja ha Monk som tränare nästa säsong.
Jag tvivlar starkt på att han lämnar Swansea City redan i sommar.
Garry Monk har flertalet gånger pekat på att han jobbar med en långsiktig plan, att han har en vision för hur hans Swansea ska se ut. Han fick möjligheten att jobba för klubben i hans hjärta och han har chansen att bygga vidare på något som redan ser väldigt lovande ut.
Roberto Martínez och Brendan Rodgers är tränare som gått från Swansea till större jobb.
I framtiden kan Garry Monk mycket väl följa i deras fotspår.

Omgångens lag i Premier League (35)

av Kalle Karlsson

Joe Hart svarade för en matchavgörande insats för Manchester City borta mot Tottenham. Men det fanns en herre som var snäppet vassare. Boaz Myhill höll nollan och gjorde några fenomenala räddningar när West Bromwich skrällde på Old Trafford.
Marc Albrightons karriär stagnerade i Aston Villa. Nu har han fått ett lyft rollen som wingback i Nigel Pearsons nya 3-4-3-system. Albrighton assisterade till två av målen mot Newcastle. Gareth McAuley har inte förlängt kontraktet med WBA ännu och Tony Pulis bör nog skynda sig efter McAuleys stormatch mot Manchester United – annars lär någon annan klubb snappa upp veteranen. Wes Morgan har varit bra i flera matcher under Leicesters uppryckning och i helgen var han återigen resolut. Neil Taylor, en av planens bästa mot Stoke, får platsen till vänster i backlinjen.
På mittfältet var David Silva vass för Manchester City och spelade fram till segermålet. Fabian Delph ägde mittfältet mot Everton medan Santi Cazorla gjorde detsamma mot Hull City. Alexis Sanchez satte två mål i samma match och även om det första var lite turligt var chilenaren ständigt giftig.
Längst fram väljer jag Christian Benteke och Sergio Agüero.
Omgångens spelare: Gareth McAuley, West Bromwich.

Mitt omgångens lag:
Boaz Myhill, West Bromwich
——————————————–
Marc Albrighton, Leicester
Gareth McAuley, West Bromwich (2)
Wes Morgan, Leicester
Neil Taylor, Swansea
——————————————–
David Silva, Manchester City (7)
Fabian Delph, Aston Villa (2)
Santi Cazorla, Arsenal (7)
Alexis Sanchez, Arsenal (7)
——————————————–
Christian Benteke, Aston Villa
Sergio Agüero, Manchester City (7)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Wilfried Zaha (Crystal Palace), Joe Hart (Manchester City), Jamie Vardy (Leicester), Leonardo Ulloa (Leicester), Estéban Cambiasso (Leicester), Coutinho (Liverpool), Jordi Gomez (Sunderland), Jonjo Shelvey (Swansea), Mesut Özil (Arsenal).

***
Omgångens mål: Jonas Olsson, West Bromwich. …skojar förstås. Jag gillade Tom Cleverleys mål för Aston Villa. Fin djupledslöpning, fint avslut i nättaket.
Omgångens manager: Nigel Pearson, Leicester. Sätter sig ständigt i trubbel utanför planen, men det hans lag åstadkommit på sistone är oerhört imponerande.
Omgångens floppspelare: Angel Di Maria, Manchester United. Svagt inhopp. Igen.

Matcherna som grundlade titeln

av Kalle Karlsson

Chelsea säkrade Premier League-titeln i och med segern mot Crystal Palace.
Här är åtta matcher som lade grunden till framgången.

Chelsea säkrade ligatiteln på söndagen via 1–0 mot Crystal Palace. Det har ju bara varit en tidsfråga innan det blir definitivt så själva avgörandet framkallade inte så mycket känslor hos mig.
Chelsea har varit det bästa laget från början till slut. När Diego Costa blev skadad blev de tvungna att vinna på ett annorlunda sätt, genom att kavla upp ärmarna, och det klarade de galant. Det är därför de är så oerhört svåra att bemästra i längden.
Här blickar jag tillbaka på åtta definierande matcher som grundlade titeln.

Burnley–Chelsea 1–3
18 augusti
Burnley tar ledningen genom Scott Arfield. Skulle nykomlingen skrälla? Nej. Chelsea tuggade igång maskineriet och nyförvärvet Diego Costa kvitterade i den 17:e minuten. Fyra minuter senare rullade Chelsea upp ett fantastiskt anfall som avslutades med att Cesc Fàbregas serverade André Schürrle på silverfat, tysken satte 1–2 och sedan fyllde Branislav Ivanovic på med 1–3.
Chelsea hade fått den start man behövde och Cesc Fàbregas hade direkt visat att han kunde ge José Mourinho en extra dimension.

Everton–Chelsea 3–6
30 augusti
Diego Costa behövde ingen startsträcka i Premier League. Anfallaren underströk sin entré med en matchvinnande insats på Goodison Park. Costa satte 0–1 i första minuten och även om Everton höll liv i matchen och reducerade till 3–4 så säkrade Ramires och Diego Costa till slut en komfortabel vinst. Det här var matchen då fotbolls-England inte längre kunde förneka att Chelsea fått in anfallaren de sökt efter.

Manchester City–Chelsea 1–1
21 september
Chelsea har alltid varit starkt i toppmatcherna under José Mourinho och det här var ytterligare ett bevis. Mot regerande mästarna fick man matchen dit man ville och när André Schürrle satte 0–1 med tjugo minuter kvar såg det ut att bli ännu en tung Mourinho-skalp. Frank Lampard ville dock annorlunda. Chelsea-legendaren hoppade in i rivalens ljusblå tröja och stötte in 1–1 i 85:e minuten. En poäng var dock ett resultat som Chelsea hade tagit på förhand.

Liverpool-Chelsea 1–2
8 november
Liverpool hade inte fått den starten i ligan som man förväntat sig, men till den här matchen hade man revansch att utkräva efter den ödesdigra förlusten förra våren. Hemmalaget tog också ledningen i nionde minuten genom Emre Can. Chelsea reste sig. Som alltid. Gary Cahill gjorde 1–1 och i andra halvlek satte Diego Costa dit 1–2 i den 67:e minuten. I slutsekunderna friade domaren Anthony Taylor när Gary Cahill fick bollen på handen.

Swansea–Chelsea 0–5
17 januari
Chelsea hade förlorat med 3–5 mot Tottenham på nyårsdagen och försvaret hade uppträtt på ett förvånansvärt darrigt sätt. Chelsea lyckades resa sig helgen efter via en planenlig 2–0-vinst hemma mot Newcastle. Men det var segern borta mot Swansea som underströk att debaclet på White Hart Lane var en engångsföreteelse. Chelsea knäckte Swansea med 5–0. Oscar satte 0–1 redan i första minuten. Innan det var över var han och Diego Costa tvåmålsskyttar och André Schürrle hade fastställt slutresultatet.

Queens Park Rangers–Chelsea 0–1
12 april
Chelsea hade uppseendeväckande svårt att få till det borta mot QPR. Ligaledaren skapade inte mycket och när matchen gick in i slutskedet hade gästerna inte haft ett enda avslut mot mål. I den 88:e minuten missade Robert Green när han skulle skjuta en utspark. Chelsea ställde om fort, bollen hamnade hos Cesc Fàbregas som tryckte in segermålet i den 88:e minuten. När läget väl dök upp var mästarna än en gång skoningslösa.

Chelsea–Manchester United 1–0
18 april
Manchester United kom till Stamford Bridge med nyvunnet självförtroende och strålande form. Laget spelade också sevärd fotboll, men José Mourinho hade en klar matchplan över hur hans lag skulle agera och de utförde den till punkt och pricka. Chelsea har aldrig haft så litet bollinnehav hemma sedan Opta började mäta, men det var ändå Chelsea som gjorde matchens enda mål. Eden Hazard tunnlade David De Gea och tog Chelsea ett stort steg närmare titeln.

Arsenal–Chelsea 0–0
26 april
Samma matchplan, samma utfall. Eller nästan iallafall. 0–0 på Emirates kändes och firades som en seger i Chelsea-lägret. Chelsea var oerhört disciplinerat – Mourinho kallade John Terrys insats för den bästa lagkaptenen gjort under portugisens styre – och Arsenal var egentligen aldrig nära.
”Boring, boring, Chelsea!”, skanderade Arsenal-fansen, men Chelsea hade ingen plikt att underhålla. De fick med sig det resultat man ville ha och de blå spelarna lyfte armarna i skyn efter slutsignalen. De visste att det var nära nu.

Omgångens lag i Premier League (34)

av Kalle Karlsson

West Ham har sedan en tid packat ihop och förberett sig för semestern. Målvakten Adrián gjorde iallafall sitt bästa i helgen för att återupprätta hedern. Adrián räddade en straff från Charlie Austin och höll nollan borta mot QPR, vilket räcker för att få platsen i omgångens lag.
I backlinjen väljer jag Hector Bellerín till höger, spanjoren svarade för en bra match mot Chelsea. John Terry var (som vanligt) en jätte i försvaret i samma match. José Mourinho gick så långt så att han hävdade att det var Terrys bästa insats någonsin under portugisen. Det säger inte lite. Robert Huth har varit ett succétillskott för Leicester och mittbacken gjorde en ny stark insats i helgen (15 rensningar i statistiken). Robbie Brady, som inledde imponerande i höstas, i Hull City får platsen till vänster efter en fin match mot borta mot Crystal Palace.
Jamie Vardy har visat energi senaste veckorna och hans formtopp har bidragit till Leicesters uppryckning. Morgan Schneiderlin var dominant för Saints mot Spurs medan James McCarthy ägde mittfältet mot Manchester United. Gylfi Sigurdsson gjorde mål och låg bakom Swanseas vändning mot Newcastle. På topp får Dame N’Doye (tvåmålsskytt) och Graziano Pellè tröjorna. Italienaren har hittat målet igen efter en lång måltorka.
Omgångens spelare: John Terry, Chelsea.

Mitt omgångens lag:
Adrian, West Ham (2)
————————————
Hector Bellerín, Arsenal (4)
John Stones, Everton (2)
John Terry, Chelsea (3)
Robbie Brady, Hull City
————————————
Jamie Vardy, Leicester (2)
Morgan Schneiderlin, Southampton (4)
James McCarthy, Everton (2)
Gylfi Sigurdsson, Swansea (2)
————————————
Dame N’Doye, Hull City
Graziano Pellè, Southampton (3)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Dejan Lovren (Liverpool), Jefferson Montero (Swansea), Wes Morgan (Leicester), Gary Cahill (Chelsea), Ross Barkley (Everton).

***
Omgångens mål: Charlie Adam, Stoke. Stenhårt skott i krysset – med högerfoten.
Omgångens manager: Roberto Martínez, Everton. Ställde ut ett kontringsbaserat lag och sprang sönder Manchester United.
Omgångens floppspelare: Marouane Fellaini, Manchester United. Så bra senaste veckorna, så misslyckad i mötet med forna lagkamraterna i Everton.

Omgångens lag i Premier League (27)

av Kalle Karlsson

På grund av Ligacupfinalen i slutet av februari har ett omgångens lag blivit ”hängande”, nämligen det från omgång 27. Efter Chelseas seger mot Leicester igår kan vi fullborda den här elvan från månadsskiftet februari-mars.

Mitt omgångens lag:
Lukasz Fabianski, Swansea (2)
———————————————
Daryl Janmaat, Newcastle (4)
John Terry, Chelsea (2)
Fabricio Coloccini, Newcastle
Marcos Rojo, Manchester United
———————————————
Jordan Henderson, Liverpool (3)
Darren Fletcher, West Bromwich
———————————————
Jason Puncheon, Crystal Palace
Coutinho, Liverpool (3)
Ashley Young, Manchester United (3)
———————————————
Harry Kane, Tottenham (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Wayne Rooney (Manchester United), Estéban Cambiasso (Leicester), Papiss Cissé (Newcastle), Steven N’Zonzi (Stoke), Joe Allen (Liverpool), Hugo Lloris (Tottenham), Francis Coquelin (Arsenal), Joleon Lescott (West Bromwich), Scott Dann (Crystal Palace).

Gäller dessa matcher:
28 februari:
West Ham–Crystal Palace 1–3
Burnley–Swansea 0–1
Manchester United–Sunderland 2–0
Newcastle–Aston Villa 1–0
Stoke–Hull City 1–0
West Bromwich–Southampton 1–0
1 mars:
Liverpool–Manchester City 2–1
Arsenal–Everton 2–0
7 mars:
QPR–Tottenham 1–2
29 april:
Leicester–Chelsea 1–3

Dokument: Eddie Howes makalösa tränarresa

av Kalle Karlsson
Eddie Howe

Bournemouths resa från botten av League Two till Premier League är som en saga.
Mannen bakom sensationen är en 37-åring som är något utöver det vanliga på tränarbänken.

Skruva tillbaka tiden drygt sex år: Då hade Bournemouth precis förlorat i andra omgången av FA-cupen mot lilla Blyth Spartans. Två veckor senare anställdes Eddie Howe som tillfällig tränare. Bournemouth låg på 91:a plats av 92 lag i det engelska ligasystemet och ekonomin var usel. Klubben var på väg att gå under.
Eddie Howe förlorade sina två första matcher som caretaker-tränare. Han kände själv att han inte var redo för uppdraget. Ändå fick han jobbet permanent resten av säsongen. På något sätt, oklart hur, lyckades han lyfta laget och klara kontraktet trots att blivit fråntaget 17 poäng på grund av de ekonomiska bekymren.
– Klubben var på väg att gå under, minns Eddie Howe.
Den efterföljande säsongen var Bournemouth belagt med ett transferförbud. I november toppade man tabellen och andra klubbar började få upp ögonen för Eddie Howe. Peterborough United kom med ett bud. Howe nobbade med motiveringen att ”hans hjärta fanns i Bournemouth”.
Det var inte bara tomma ord, det fanns en historia bakom.

Edward John Frank ”Eddie” Howe kom till sydkustlaget som ungdomsspelare. Som 16-åring fick han inte förnyat kontrakt, men när skador uppkom fick han ändå ”hänga kvar”. Han ”hänge kvar” hela vägen upp till a-laget. I december 1995 debuterade han i en match mot Hull City. Howe var försvarare och blev en viktig kugge i Bournemouth.
I mars 2002 hade Harry Redknapp fått upp ögonen för 25-åringen från Amersham. Howe blev Redknapps första nyförvärv i ”Pompey”. I debuten drabbades han av en knäskada. Det dröjde 18 månader innan han var riktigt fit igen. Vid starten av säsongen 2004/05 lånades Eddie Howe tillbaka till Bournemouth. För att köpa loss spelaren gick fansen ihop och lanserade en ”Eddieshare”. Några dagar senare hade de fått ihop 21 000 pund. Affären blev av. Två år senare hade dock skadorna blivit för påfrestande. Eddie Howe lade av.
Redan under våren 2007 hade han fått agera coach i reservlagets matcher. Nu kunde han ta det uppdraget fullt ut. När managern Kevin Bond fick sparken i september 2008 fick dock Eddie Howe lämna sitt uppdrag.
Han återvände till Bournemouth som ungdomstränare under nye managern Jimmy Quinn. När Quinn fick sparken i december 2008 fick Eddie Howe uppdraget att ta över.
Sedan har det rullat på.

Säsongen 2009/10 slutade med uppflyttning till League One. I januari 2011 hade Eddie Howes aktier stigit så pass högt att Burnley i Championship kom med ett bud. Eddie Howe accepterade utmaning och skrev ett 3,5-årigt avtal.
Det blev två mittenplaceringar med Burnley innan han återvände till Bournemouth i oktober 2013 av personliga skäl. Howes mamma hade gått bort under våren och med en nyfödd hemma behövde familjen lite trygghet i tillvaron.
– Jag var tvungen att göra det för min familj. Det har varit ett svårt halvår för mig och jag hoppas att Burnley-fansen förstår, sa han.
Burnley-äventyret blev aldrig någon succé, men så fort han var tillbaka i Bournemouth, klubbens i hans hjärta, fick han tränarkarriären på rätt kurs igen.
Under tiden på vift hade mycket hänt i Bournemouth. En ny ägare, ryske oligarken Maxim Demin, hade visat intresse för att satsa pengar i klubben. I oktober köpte han 50 procent av aktierna och spenderade direkt sju miljoner kronor på att förbättra träningsanläggningen. Men laget sladdade. De hade bara vunnit en av elva matcher i League One när Eddie Howe tog över. De kommande månaderna skulle fansen och resten av fotbolls-England få se en revolution.
I april 2013, ett halvår efter Eddie Howe comeback i klubben, fick fansen fira en ny uppflyttning, denna gång till Championship. Och väl i näst högsta ligan blev det en meriterande tiondeplats, sex poäng från playoffplatserna. Hans främsta bidrag i Burnley är att han värvade spelare som Charlie Austin, Danny Ings, Sam Vokes, Kieran Trippier och Ben Mee till klubben.
Igår, efter 3–0-seger över Bolton, säkrades avancemang till Premier League – bara sex år efter det att klubben var 91:a av 92 lag i ligasystemet. Det Eddie Howe lyckats åstadkomma är remarkabelt.
– Jag tror inte ens att du hade kunnat skriva ett filmmanus på detta för folk hade sagt: ”Det där är inte trovärdigt”, säger Eddie Howe om bedriften.

Eddie Howe beskrivs som en naturlig ledare. Han var bara 31 år när han fick uppdraget att leda Bournemouth första gången. Nu är han 37, fortfarande ung, men nu med sex säsonger i proffsfotbollen.
I intervjuer, som bland annat en med The Guardian i vintras, kan man utläsa att han är en noggrann tränare som trivs på träningsplanen. Han för dagbok över träningarna och sparar allt material (”min dagbok är så viktig för mig. Förlorar jag den skulle jag vara väldigt ledsen för jag har noterat varje träningspass jag genomfört sedan jag blev tränare”). Howe och assistenten Jason Tindall ser till att varje träning filmas för att de själva ska kunna utvärdera vad tränarteamet hade kunnat göra bättre. Eddie Howe är innovativ i sitt träningsupplägg.
– En av mina farhågor är att vi repeterar träningar för att vi saknar idéer. Så jag försöker hela tiden pusha mig själv och de andra coacherna att vi inspirerar genom att hitta nya sätt. Vi måste inspirera spelarna. Vi tar inte övningar från någon bok, även om du kan göra det för att få idéer. De flesta av mina övningar kommer från att jag tittat på matcher, både våra egna och andras.
Efter matcher så hjälper Eddie Howe själv till med att klippa ihop videosekvenser till spelarna, både individuellt och kollektivt.

Eddie Howe pratar ofta om inspiration och runt Bournemouths träningsanläggning och arena finns tecken på hur de hela tiden försöker skapa en inspirerande miljö. På vägen in till gymmet finns ett buskap på väggen:
”What you are thinking is what you are becoming”. Mohammad Alis namn står under citatet.
I spelarnas matsal och i mötesrummen finns liknande visdomsord från Abraham Lincoln, Steve Redgrave, Michael Jordan, Vince Lombardi, Eric Cantona och Colin Powell.
Det finns också en lapp där Eddie Howe påminner spelarna om att bordtennis, biljard och Playstation är förbjudet före träningarna. Och så klart väggen kallad ”The Journey”. Det är en vägg där Howe sett till att trycka upp alla klubbens framgångar och rekord, både kollektiva och individuella. Tanken är att spelare ska sträva efter att hamna på väggen.

Eddie Howes förebilder är allt från Brendan Rodgers till Arsène Wenger till Harry Redknapp. Han har berättat om hur han som 16-åring tog intryck från en försäsong under Tony Pulis.
– Jag har aldrig upplevt nåt liknande, men det gjorde mig tuffare.
Harry Redknapp hade en annan egenskap, en som är svår att sätta fingret på.
– Harry hade en aura runt sig – du ville verkligen inte göra honom besviken.
Själv är han nog motsatsen till Harry Redknapp i ledarstil. Han är den nya sortens tränare, noggrann workaholic som ser till att vara först på kontoret vid halv sju på morgonen och sedan lämna vid sju-åtta-tiden på kvällen.
Kenwyne Jones, som tidigare haft bland andra Tony Pulis och Harry Redknapp under sin karriär, tvekade in efter en vecka under Eddie Howes ledning.
– Han är den bästa managern jag haft. Det är stora ord, men så stort intryck har jag fått av honom. Jag är väldigt imponerad av hans arbetsvilja och detaljöga, sa Kenwyne Jones i våras.

Efter senaste framgången hyllas han från alla möjliga håll. Harry Redknapp, som själv har en historia i Bournemouth, säger att Howe borde bli borgmästare. Gary Lineker skriver på Twitter att Eddie Howe är Englands ”Special One”.
England har haft svårt att få fram spännande tränarnamn senaste decenniet. Medan Skottland fortsätter att producera dugliga och halvdugliga tränare till Premier League och Nordirland fått fram Brendan Rodgers har de engelska tränarna mest synts i tidningarna gnällandes över att PL-ägarna föredrar utländska tränare.
Eddie Howe är det lysande undantaget. I flera år han han framstått som ett hett framtidsnamn.
Efter Bournemouths avancemang till Premier League har han sett till att framtiden är här och nu.

Så ska Hazard erövra fotbollstronen

av Kalle Karlsson

Eden Hazard har utsetts till årets spelare i Premier League. Ett naturligt val. Samtidigt visar hans siffror att han har en del kvar för att ta steget upp bland världens allra bästa spelare.

Eden Hazard mottog priset PFA Player of the year vid en ceremoni i London på söndagskvällen. Det var ett väntat val, den enda som jag ansåg som kunde utmana om det priset var David De Gea, möjligen, möjligen Harry Kane. Men eftersom målvakter är i praktiken uteslutna från den här typen av erkännande (bara en målvakt har vunnit Ballon d’Or sedan 1960) och eftersom Manchester United inte har varit i närheten av någon titelstrid så föreföll det osannolikt.

Eden Hazard är en värdig vinnare. Han har varit oerhört bra den här säsongen, från start till mål. Annars brukar offensiva spelare falla i in svackor, perioder där spelet inte fungerar, men belgaren har hållit en hög lägstanivå.
Det är en ren njutning att se honom spela nuförtiden. Drivet i steget, den låga tyngdpunkten och balansen, tekniken där bollen är som fastlimmad vid fötterna. Förmågan att hela tiden utmana. Det går knappt att få stopp på Hazard i ett en-mot-en-läge. Det enda försvararna kan göra är att fördröja och invänta understöd. I det avseendet påminner han om Leo Messi.
Eden Hazard var brutalt bra redan under tiden i Lille, en stjärna i Ligue 1. Han gjorde avtryck redan under sina första matcher i Premier League och förra säsongen tog han ytterligare kliv. Men de senaste åtta månaderna har han tagit klivet upp bland den exklusiva skaran i den absoluta världseliten, topp tio-tolv i världen.
– Han är på samma nivå som Ronaldo och Messi, sa José Mourinho nyligen.
Jag förstår att det ligger nära till hands att hävda det i takt med att Eden Hazard snurrar upp försvarare i Premier League, men det är fortfarande i bit kvar.

Förra året skrev jag att det som krävdes för att Hazard skulle ta ytterligare ett kliv var en definierande insats på den allra högsta nivån, mot toppmotstånd i Champions League. Den saknas fortfarande.
Det som också saknas i jämförelsen med de allra bästa spelarna i världen är en högre poängproduktion. Eden Hazard har gjort 13 mål och 8 assist denna säsong i Premier League. Det är bra siffror, men inte fantastiska. Som jämförelse har Leo Messi gjort 36 mål och 16 assist medan Ronaldo har gjort 39 mål och 15 assist i La Liga.
Enligt siffror som Independent tagit fram är det faktiskt bara sex spelare av PFA-vinnarna som har sämre statistik än Eden Hazard, och däribland finns spelare som John Terry och Roy Keane, vars arbetsbeskrivningar knappast handlade om att göra mål och assist. Och en av vinnarna är Ryan Giggs som fick för ”lång och trogen tjänst” snarare än att han var den bästa spelaren just den säsongen.
För att ta nästa kliv behöver Eden Hazard blir mer effektiv, mer skoningslös. Han behöver genomgå samma process som Cristiano Ronaldo gjorde under sin tid i England. Från one-trick-pony till skyttekung.
”Jag vet inte om Hazard har hungern att göra mål som Ronaldo, Messi och Suárez. De spelarna har en ständig aptit för att få in bollen i mål. De är ostoppbara. Hazard verkar vara en avslappnad själv. En som är lycklig så länge han tar sig förbi ett par motståndare och serverar bollen på silverfat till en lagkamrat”‚ skrev Paul Scholes i en krönika i Independent.

I rollen som katalysator är Eden Hazard ovärderlig för Chelsea. Det är han som oftast får saker att hända i offensiven, så hans bidrag i titelvinsten går inte att överdriva.
För att ta nästa kliv och slåss om tronen i fotbollsvärlden efter Cristiano Ronaldo- och Leo Messi-eran behöver han göra fler mål och assist.

FAKTA/Så många poäng har PFA-vinnarna gjort

hazard
Källa: Independent

Imponerande, Mourinho

av Kalle Karlsson

Konsten att stänga matcher. Finns det någon – någonsin – som behärskat det bättre än José Mourinho?

Visst, en del äldre läsare kanske kommer dragandes med Helenio Herrera, catenaccions fader. Andra, som är några år äldre än mig, kanske lanserar Arrigo Sacchi, offsidefällornas mästare.
Men i den moderna fotbollen? I den fotbollsvärld som funnits under 2000-talet?
Nej, jag kan inte komma på någon som ens kommer i närheten.
När Chelsea spelar för att få med sig ett resultat är det så tryggt, så vattentätt bakåt att man utgår från att de ska hålla nollan.
Hur bär de sig åt?
José Mourinho är förstås en professor när det gäller försvarsspel. Han har dessutom en auktoritet och ställning som gör att han får igenom sina instruktioner och anvisningar. Under José Mourinho har Willian och Eden Hazard, två flyfotade yttrar, blivit spelare som dessutom kan ta ansvar i defensiven (framför allt Willian, men Hazard har också utvecklat den sidan av sitt spel).
Sedan är Mourinho hjälpt av det faktum att han har två utmärkta mittbackar i John Terry och Gary Cahill. Terry är fortfarande en av världens bästa mittförsvarare så länge han får stå lågt och nicka undan. Kanske den allra bäste.
– Det här var den bästa insatsen jag har sett från John Terry, sa José Mourinho efteråt.
Gary Cahill hade en svacka i vintras, men har hittat formen och som duellspelare och blockare av skott är han toppklass.
Terrys och Cahills styrka i huvudspelet ger synergieffekter. Tack vare att de är så överlägsna kan Chelsea centrera sitt försvarsspel på ett sätt som gör att det är i princip omöjligt att ta sig fram där. Styr mot kanterna, låt motståndarna slå inlägg. Dessa inlägg kommer iallafall hamna i händerna på Thibaut Courtois eller nickas undan av Terry, Cahill eller Branislav Ivanovic (en annan ultrastark huvudspelare).
Det hade varit intressant att se hur José Mourinhos defensiv hade sett ut utan trygga, nickstarka backar, om han bara haft Jonny Evans och Kolo Touré att tillgå. Eller så är det så enkelt som att han identifierar de egenskaperna han vill ha i sitt lag och ser till att skaffa dem? Den dagen John Terry lägger skorna på hyllan finns Kurt Zouma redo att ta över manteln.

Vill man ha en symbolbild för det defensiva tänket, disciplinen i Chelseas spel kan man titta på Nemanja Matic i den 93:e minuten.
Serben har varit en jätte den här säsongen, i mitt tycke, en av de allra bästa spelarna i ligan sett över hela spelåret. Hans arbetsbeskrivning handlar enbart om att bryta upp spelet, stå rätt, använda sin fysik. Han gör det så oerhört bra.
I den just den här situationen hamnade Matic lite för högt upp, lite för långt ut mot sidlinjen. Men istället för att fullfölja och bara jaga bollen sprang han i full fart tillbaka till sin position. Bara för att täcka yta, bara för att riskminimera.
Det här tänket – och utförandet – lägger grunden för Chelseas ligatitel.

***
Arsenal har tagit ett litet kliv framåt den här säsongen. Tittar man på truppen är den starkare än på många år. Nu finns bättre bredd, fler stjärnor (Sanchez!) och täckning på mittbackspositionen. De har alla möjligheter att ta ytterligare ett kliv till nästa säsong, men då krävs att Arsène Wenger öppnar plånboken i sommar.
Jag hoppas att han inte använder vinterns och vårens uppryckning som ”bevis” för att laget är på rätt spår och tror att det räcker.
De saknar fortfarande något för att rå på de allra bästa.

Liverpool vek ned sig igen

av Kalle Karlsson

För drygt en månad sedan pekade alla pilar uppåt för Liverpool. Nu riskerar laget att gå titellöst från säsongen – och missa Champions League.

Allt var upplagt för en saga. Steven Gerrard, lagkaptenen och ikonen, deklarerade redan i januari att han lämnar klubben efter säsongen. Den 30 maj fyller han 35 år. Då hade han chansen att spela hem FA-cupbucklan till klubbens i hans hjärta.
Det här scenariot har diskuterats och stötts och blötts så många gånger att jag verkligen trodde att det skulle bli så. Det hade ju varit så värdigt för en av engelsk fotbolls allra största.
Tim Sherwoods rappa, pigga Aston Villa kom emellan.

Aston Villa vann semifinalen igår på Wembley och gjorde det rättvist. De var mer beslutsamt, löpte mer och hade mer energi. Fabian Delph, som gjorde segermålet, var fantastisk.
Men det reser samtidigt frågetecken över Liverpool. Varför fick de inte ut sin kapacitet i en stor match denna gången heller?
Brendan Rodgers fick igår frågor om spelarnas ”big-game”-mentality och det var befogat.
Förra säsongen när Liverpool krigade om ligatiteln föll allting platt i med en bitter hemmaförlust mot Chelsea.
Denna säsong gjorde de en rejäl uppryckning under vintermånaderna för att sedan förlora mot både Manchester United och Arsenal när säsongen gick in i ett avgörande skede.
I januari blev det uttåg ur Ligacupens semifinal efter nederlag mot Chelsea. Igår kom en oväntad förlust mot Aston Villa.
Brendan Rodgers konstaterade:
– Vi måste ha modet spela bättre i stora matcher. Det har sett ut som att tillfället och energin hämmade oss lite. Ibland kan man vilja vinna för mycket.
– Vi har kommit till korta i några matcher, det är något vi måste förbättra. Vi är ett lag som utvecklats och förändrats lite i somras och alla dessa erfarenheter kommer förhoppningsvis underlätta för oss i framtiden.

Liverpool har fortfarande chansen att nå fjärdeplatsen i Premier League om någon eller båda Manchester-klubbarna går på ett par minor i slutomgångarna, men risken är stor att laget missar Champions League-biljetten och blir utan cupframgångar.
Denna säsong har inte heller motsvarat förväntningarna i Europaspelet. I Champions League blev det respass redan i gruppspelet. i Europa League åkte Liverpool ut mot Besiktas.
Liverpool har ett koppel oerhört spännande spelare och de kan säkerligen bli ännu bättre kommande åren.
Men med dessa resultat i åtanke – har Brendan Rodgers fog för att hävda att laget utvecklas i rätt riktning?

Omgångens lag i Premier League (32)

av Kalle Karlsson

Thibaut Courtois har bjudit på några tavlor senaste tiden, men i helgen räddade han poäng åt sitt Chelsea. Jag väljer ändå Lukasz Fabianski som gjort en mycket stark säsong i Swansea. I helgen var han lagets bästa spelare i mötet med Everton.
Till höger i backlinjen väljer jag Antonio Valencia som imponerar mer och mer som ytterback. Han var riktigt bra mot Manchester City och räddade upp situationer med sin snabbhet. Det är stor skillnad på Arsenal med och utan Laurent Koscielny. Fransmannen var på nytt solid mot Burnley medan Ron Vlaar levde upp till smeknamnet ”Betong-Ron” på White Hart Lane och Aaron Cresswell skruvade in en mästerlig frispark för West Ham.

På mittfältet väljer jag Francis Coquelin, som vuxit ut till en viktig kugge för Arsenal, och Marouane Fellaini som var en av segerorganisatörerna mot City.
Yannick Bolasie är ett av säsongens utropstecken och hans hattrick mot Sunderland underströk den tesen. Coutinho började som falsk nia, men agerade mest utifrån en position som tia. Han var briljant hur som helst. Ashley Young var man of the match för Manchester United med ett mål och två assist.
Längst fram väljer jag Glenn Murray.
Omgångens spelare: Coutinho, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
Lukasz Fabianski, Swansea
———————————————
Antonio Valencia, Manchester United (2)
Laurent Koscielny, Arsenal (3)
Ron Vlaar, Aston Villa
Aaron Cresswell, West Ham (3)
———————————————
Francis Coquelin, Arsenal (2)
Marouane Fellaini, Manchester United (2)
———————————————
Yannick Bolasie, Crystal Palace (3)
Coutinho, Liverpool (2)
Ashley Young, Manchester United (2)
———————————————
Glenn Murray, Crystal Palace (2)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Joey Barton (QPR), Maya Yoshida (Southampton), Jamie Vardy (Leicester), Sergio Agüero (Manchester City), Thibaut Courtois (Chelsea).

***
Omgångens mål: Aaron Cresswell, West Ham. Vänsterbacken skruvade in en elegant frispark långa krysset.
Omgångens manager: Louis van Gaal, Manchester United. Har fått ordning på laget både offensivt och defensivt.
Omgångens floppspelare: John O’Shea, Sunderland. Mardrömsmatch där den före detta Manchester United-spelaren var orsakade tre av baklängesmålen.

Fotnot: Gjort en korrigering här. Christian Benteke utgår då Aston Villas match tillhör omgång 33 (den fullbordas först i maj).

Sida 2 av 86
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB