Tips inför Premier Manager (omg 10)

av Kalle Karlsson

Southampton tystar tvivlarna igen. Det innebär att det finns fynd att hitta i Claude Puels gäng.

Att Southampton tappar spelare har blivit ett återkommande sommartema. Men trots att laget ständigt får se stjärnor lämna har man lyckats förbättra (!) föregående säsongs placering tre år i rad. En fantastisk bedrift som är värd all beundran.
I somras försvann tränaren Ronald Koeman, mittfältaren Victor Wanyama och anfallaren Graziano Pellè. Kännbara tapp, men efter nio omgångar parkerar Saints ändå på åttonde plats i tabellen.
Med ett starkt försvar och med en Charlie Austin som gör mål finns det anledning att tro att det går att upprepa senaste säsongernas placeringar på övre halvan.
Charlie Austin är högintressant i Premier Manager och honom har vi tipsat om tidigare. Men jag slår även ett slag för lagets defensiv.

Senaste åren har Southampton konsekvent varit ett av lagen med bäst defensivt facit i Premier League. Nu har man åtta insläppta på nio matcher. Det är bättre än hela toppfyran i Premier League, Manchester City (9), Arsenal (9), Liverpool (11) och Chelsea (9).
Målvakten Fraser Forster är omutlig när han är i form. Mittbackarna Virgil van Dijk och José Fonte tillhör ligans bästa. Och en ytterback som Ryan Bertrand bidrar ofta med poäng när han är frisk.
På söndag väntar en tuff uppgift mot Chelsea hemma på St Mary’s Stadium, men vill man hitta prisvärda defensiva spelare kan man leta i försvarsstarka Southampton.

***
Byt in:
Fraser Forster, Southampton
Virgil van Dijk, Southampton
Nathan Redmond, Southampton
Victor Moses, Chelsea
Eden Hazard, Chelsea
Juan Mata, Manchester United
Kelechi Iheanacho, Manchester City
Yannick Bolasie, Everton
José Holebas, Watford

Byt ut:
Eric Bailly, Manchester United
Robert Snodgrass, Hull City
Lucas Perez, Arsenal

***
Vilka satsar du på i ditt Premier Manager-/Fantasy-lag?

Analys: Så lurades Mourinho av Chelseas 3-4-3

av Kalle Karlsson

Storkross i stormatchen. Här tittar vi närmare på hur Chelseas nya 3-4-3-system vållade bekymmer för Manchester United.

Antonio Conte har blivit synonym med trebackslinje sedan åren i Juventus. När säsongen startade ställde han ut sitt Chelsea med en fyrbackslinje, men sedan anslöt David Luiz och resultaten vacklade. Då fick han chansen att testa trebackslinjen som han rönte såna framgångar med i Italien.
I Chelseas fall har det inneburit 3-4-3 snarare än 3-5-2 för att inte avvara offensiva ytterspelare som Eden Hazard, Willian och Pedro.
José Mourinho är en mästare på att anpassa sitt lag. Hans matchplan borta mot Liverpool var framgångsrik sett till syftet (att hålla tätt), men här gick han snett redan från början.
Nu fick Manchester United sämsta tänkbara start och det omkullkastar givetvis planerna en hel del, men som vi kan se på bilderna från de inledande minuterna nedan var det ett dysfunktionellt Manchester United.
Med Chelseas 3-4-3, med wingbackar (Marcos Alonso, Victor Moses) som trycker upp och med Eden Hazard och Pedro som droppar in centralt i mellanytor blir det alltid en fråga om hur man sätter press på Chelseas ”yttre mittbackar”. Det naturliga hade varit Manchester Uniteds yttrar Jesse Lingard och Marcus Rashford, men nu var de beordrade att följa med Marcos Alonso och Victor Moses till den grad att man bildade en sexbackslinje.

chelsea4I första situationen är det högerbacken (!) Antonio Valencia som sätter press mot bollhållaren Gary Cahill. Vi ser hur Jesse Lingard hamnar i en position långt ned som extra ytterback.

chelsea2I andra situationen ser vi hur defensiv Jesse Lingard är i sin kantroll. I detta läge hotar inte Marcos Alonso offensivt, men Lingard är ändå långt nedanför Antonio Valencia.

chelsea3Samma situation men längre ned i plan.

Det är egentligen inget problem att Antonio Valencia spelar markeringsspel och följer Eden Hazard i rygg samtidigt som Jesse Lingard ligger i en defensiv position. När jag analyserade West Bromwich i våras pekade vi på den här taktiken – markeringsspel från ytterbackar – som ett segerrecept från Tony Pulis i den enskilda matchen. Problemet är att den här defensivinriktade taktiken inte rimmar särskilt bra med underläge i en match. De offensiva spelarna (i detta fall Zlatan Ibrahimovic, Paul Pogba, Marouane Fellaini) får springa massor för att nå in i press på Chelseas trebackslinje samtidigt som mittfältet blir utspritt.
Så vad hade Manchester United kunnat göra? Nyckeln, anser jag, är att kliva högre med yttrarna och ”stoppa distributionen”. Se till så att bollen inte hamnar hos de offensiva wingbackarna. Gör den det så får man lösa det i nästa läge.

chelsea5Här ser vi hur lämnar Marcus Rashford kliver Marcos Alonso och kliver fram i press mot Gary Cahill. Det ger förstås följden av att Alonso är fri, men United får åtminstone fler pressmöjligheter.

Chelsea sprang ifrån med den här matchen till en komfortabel 4–0-seger. Det handlade om mer än system och utgångspositioner, men det går inte att komma ifrån att Antonio Conte har hittat ett spännande system för sitt Chelsea.
Chelseas 3-4-3 är en djärv uppställning. Den bygger på att man inte tappar bollen då man lätt blir sårbar i ytterzoner med så offensiva ytterbackar. Men systemet satte Manchester United i problem i helgen och det lär skapa samma bekymmer för andra lag framöver.

Middlesbrough stod emot på Emirates – trots sin naivitet

av Kalle Karlsson

Den stora slakten uteblev. Istället överraskade nykomlingen Middlesbrough med att hålla nollan på Emirates.
Trots en rejäl dos naivitet.

Arsenal kom till dagens hemmamatch med sex raka ligasegrar och i veckan krossade de Ludogorets med 6–0 i Champions League.
Gunnersfansen väntade sig nog en ny uppvisning från ligans mest formstarka lag, men Middlesbrough ville annorlunda.
Aitor Karankas gäng är en intressant nykomling. De tog sig till Premier League genom att spela iögonfallande passningsfotboll i Championship. I inledningen av Premier League har de försökt att vara ett spelande lag, men när poängen har uteblivit har Aitor Karanka blivit tvungen att skruva på sitt risktagande.
Så idag kom han till Emirates och ställde ut ett lågt 4-5-1-lag. Det var så defensivt att Middlesbrough ibland hade alla tio utespelare i och några meter utanför eget straffområde.

Arsenal dominerade inledningsvis, men sedan hade faktiskt ”Boro” första halvlekens bästa lägen. Tack vare vindsnabbe Adama Traoré fanns ett vasst omställningshot. Först sprang han ikapp och snodde bollen av Laurent Koscielny vilket gav ett friläge som Petr Cech räddade. Sedan dunkade Gáston Ramirez en frispark i kryssribban innan Traoré vände ut och in på Héctor Bellerín och slog ett inlägg som skarvades till Gáston Ramirez i bortre ytan. Han nickade, men Cech räddade igen.
De enda gångerna som Arsenal hittade vägar igenom Middlesbroughs försvarsmur var när gästerna själva tappade boll. Och där fanns en naivitet som var högst anmärkningsvärd.
Aitor Karanka hade beordrat ett defensivt och ultradisciplinerat lag, men ändå fanns ett risktagande med boll som annars kännetecknar de mest kända possessionlagen. Detta av en nykomling på bortaplan. Det rimmade inte med matchplanen som annars gick ut på att man i alla situationer utan boll skulle minimera risker.
Mittbacken Daniel Ayala skulle spela sig ur eget straffområde, Antonio Barragán slog en dumdristig passning precis utanför egen box, Ben Gibson dribblade mot två (!) Arsenalspelare som sista man.
Den här gången gick det vägen, men den sortens beslut kommer kosta baklängesmål.

I andra halvlek blev det spel mot ett mål och Arsenal vaskade fram fyra-fem riktigt vassa chanser. En vanlig eftermiddag hade de förstås gjort segermålet, men jag saknade Santi Cazorla idag. Hans kreativitet och kvalitet i det korta kombinationsspelet hade kanske kunnat luckra upp ”Boro”. Det dröjde till slutkvarten innan Lucas Pérez och Theo Walcott sydde ihop den sortens väggspel som vi förknippar med Arsenal. Annars var det mest tempofattigt sidledsspel mot ”Boros” handbollsförsvar som mer liknade sexbackslinje.

Middlesbroughs enda anfallshopp förblev kontringarna via Adama Traoré. Jag hade stora förhoppningar på honom när han värvades till Aston Villa. I Barcelona var fansen besvikna när han såldes, men trots sin extrema snabbhet har det saknats något, kanske den mentala styrkan, för i Villa floppade han (jag minns en otrolig solorush borta mot Crystal Palace som enda höjdpunkt under Villa-karriären).
Med det här riskminimerande försvarsspelet och omställningshot i form av Adama Traoré kommer Middlesbrough kunna skaka fler storlag.
Det är knappast den fotboll Aitor Karankas gäng står för, men frågan är om materialet är tillräckligt bra för att spela proaktivt och kontinuerligt vinna matcher.
Den naiviteten vi såg idag – det nästan stoiska förhållningssättet att man skulle passa eller dribbla sig ur varje trång situation första 65 minuterna – kommer motståndarna att utnyttja framöver.

Tips inför Premier Manager (omg 9)

av Kalle Karlsson

Inte ordinarie när säsongen startade. Men nu har Charlie Austin hittat målformen.

Charlie Austin var spelaren som gick från spel i niondedivisionen i lilla Pool Town som 19-åring till att fem år senare ösa in mål i Premier League.
Efter säsongen 2014/15 då QPR ned i Championship var Charlie Austins framtid osäker. Framför allt då det rapporterades att klubbar tvekade på att värva honom på grund av en knäskada.
I januari vågade en Premier League-klubb till slut satsa på honom – och det har blivit Southamptons stora lycka. Efter en trevande vår där Austin bara fick starta två matcher har han klivit fram som den stora målgöraren igen.
Han började den här säsongen på bänken bakom Shane Long och Nathan Redmond. Men sedan fick han chansen i Europa League mot Sparta Prag 15 september – och tog den. Sedan dess har Austin gjort sju mål på sju matcher (varav fem från start).

I Claude Puels nya spelsystem med fokus på offensiva ytterbackar och inläggsspel får straffområdesspecialisten Charlie Austin ofta nicklägen och inspel att förvalta. Det är då han är som bäst.
På söndagen mot Manchester City kan chanserna vara färre då ligaledaren lär dominera. Men med Charlie Austins form går det inte att utesluta att han hittar rätt mot ett City som har påtagligt svårt att hålla nollan.

I Premier Manager handlas Charlie Austin för den blygsamma summan 4,199 miljoner kronor, billigt för en spelare som varit en målgaranti var han än spelat.

***
Byt in:

Charlie Austin, Southampton
Roberto Firmino, Liverpool
Theo Walcott, Arsenal
Sergio Agüero, Manchester City
Kevin De Bruyne, Manchester City
Dimitri Payet, West Ham

Byt ut:
Daniel Sturridge, Liverpool

***
Vilka spelare satsar du på denna helg?

Mourinho gjorde ”en Mourinho”

av Kalle Karlsson

Inför det här haussade stormötet handlade mycket av försnacket om hur José Mourinho skulle stoppa formstarka Liverpool. Var han kapabel att göra som han gjorde med Chelsea våren 2014 när han parkerade bussen, spelade cynisk fotboll och såg till att Liverpool snubblade i jakten på ligatiteln? Eller skulle han svepas undan av Jürgen Klopps högintensitetsfotboll.
Jodå, den gamle kan än.
José Mourinho spelade ett 4-4-1-1 i första halvlek med Paul Pogba som offensiv mittfältare bakom Zlatan Ibrahimovic. Det var som var påtagligt i första halvlek var hur hårt och synkroniserat Manchester United arbetade i defensiven. Det här var inte någon vilsen Paul Pogba eller en Marouane Fellaini som fick jaga skuggor. Det här var ett välorganiserat United där mittfältsskölden Ander Herrera/Marouane Fellaini vann matchen i matchen på mittfältet på knock. Herrera var fantastisk, både som bollvinnare (11 brytningar) och i sitt sätt att täcka ytor.

Hela Manchester Uniteds matchplan andades Chelsea 2014. Det var riskminimering till sin yttersta spets. Mourinho när han gör det som han kan allra bäst. Stänger igen butiken.
Så fort Liverpool försökte sätta in sin press – då lyfte United mot targetspelaren Zlatan Ibrahimovic. Varje gång United hade ett inkast – valde de att ta tid på sig och dra ned på tempot i matchen.
Publiken på Anfield – som väntat sig fart och fläkt – blev otålig. Och matchen blev avslagen, även om positionsspelet hos gästerna var en fröjd, framför allt hur Zlatan Ibrahimovic och Paul Pogba jobbade i sin tvåmanspress och tvingade Liverpool till svåra lösningar i uppspelen. José Mourinho menade efteråt i intervjun i Sky Sports att hans lag ”kontrollerat matchen”.
– Vi kontrollerade matchen, både taktiskt och emotionellt, sa han.

Efter 20-25 minuter kom in i matchen och tog över sista 20 minuterna. Från det ögonblicket kändes det som Manchester United spelade för kryss.
En statistisk notering som bevisar skillnaden mellan lagens strategi: Dejan Lovren slog 92 passningar. Chris Smalling slog 7.
Hela andra halvlek var Liverpool bättre; det laget som ville gå för tre poäng. Manchester Uniteds offensiv kom av sig. Visst hade det kunnat bli en smash ’n’ grab-seger om den för dagen (offensivt sett) misslyckade Zlatan Ibrahimovic fått bättre träff på pannan i den 54:e minuten, men sedan var det David De Gea som fick agera matchvinnare.
Adam Lallana kom in från bänken hos Liverpool och oj, så mycket bättre hemmalaget blev med Lallana på planen. Engelsmannen gav löpningar och fantasi och plötsligt hittade Liverpool öppningarna. Emre Can hade tvingat De Gea till en vass räddning, Coutinho var nära ett (nytt) drömmål när han sökte långa krysset och Roberto Firmino sprang sig fri och skulle precis sätta dit bollen när Antonio Valencia kom emellan med en heroisk brytning.

Det blev mållöst. Ingen förlorare, ingen vinnare.
José Mourinho känner sig kanske som en vinnare eftersom hans matchplan hela andra halvlek gick ut på att neutralisera motståndarna snarare än skapa själv.
Liverpool ska vara besvikna över att de inte nådde upp i normal kapacitet i första halvlek. De höjde sig i andra halvlek, men då var det lite för sent.

***
Bänkade Wayne Rooney fick hoppa in i andra halvlek för att stänga till högerkanten. Det lyckades… inte så bra. Vid två tillfällen låg han fel i position och Liverpool var på väg att hitta igenom. Så Rooney förbättrade inte sina chanser med dagens inhopp.

***
Så för att knyta an till diskussionen vi hade i PL-podden tidigare idag:
Är José Mourinho gårdagens man och Jürgen Klopp nutidens tränare? Tja, jag kan inte påstå att José Mourinho praktiserar någon vägvinnande fotboll för tillfället. Han ”vann” en poäng idag, men det är inget spel som vinner någon ligatitel.

Tips inför Premier Manager (omg 8)

av Kalle Karlsson

Långt från startelvan i Tottenham. Men i Crystal Palace har Andros Townsend chansen att på allvar få fart på karriären igen.

Andros Townsend fick sitt genombrott i Tottenham säsongen 2013/14, men stagnerade lika fort.
I januari tog yttermittfältaren steget till Newcastle och där upplevde han en liten renässans. På 12 matcher hos ”skatorna” blev det fyra mål från Townsend, även om våren slutade med besvikelse och nedflyttning till Championship.
En som lagt märke till framstegen var Alan Pardew, manager i Crystal Palace. Han köpte loss Townsend i somras. I och med köpet av Christian Benteke (ett ihärdigt rykte hela sommaren) föll bitarna på plats. Med Benteke som nickstark center i straffområdet behöver Palace fler inläggsleverantörer än Wilfried Zaha.
I Palace har Townsend startat alla sju ligamatcher i höst. Facit hittills är ett mål och en assist. Studerar man andra siffror noterar man en mer aktiv, mer offensiv spelare än i Newcastle. Antal avslut per match har höjts från 1,8 i Newcastle till 3,4 i Crystal Palace.
Med Christian Benteke allt mer varm i kläderna finns möjlighet för  Andros Townsend att öka poängproduktionen.
I Premier Manager handlas Andros Townsend för 4,753 miljoner kronor och ägs av 0,9 procent av deltagarna.

***
Byt in:
Alexis Sanchez, Arsenal
Sergio Agüero, Manchester City
Theo Walcott, Arsenal
Shkodran Mustafi, Arsenal
Andros Townsend, Crystal Palace
Christian Benteke, Crystal Palace
Leighton Baines, Everton

Byt ut:
Adam Lallana, Liverpool
Jan Kirchhoff, Sunderland
Cedric Soares, Southampton
Ryan Bertrand, Southampton
Glen Johnson, Stoke

Denna omgång:
Chelsea–Leicester
Arsenal-Swansea
Bournemouth–Hull City
Manchester City–Everton
Stoke-Sunderland
West Bromwich–Tottenham
Crystal Palace–West Ham
Middlesbrough-Watford
Southampton-Burnley
Liverpool–Manchester United

***
Vilka spelare byter du in i ditt Premier Manager-/Fantasy-lag?

Såg vi framtidens engelska stjärnor i Täby?

av Kalle Karlsson

TÄBY. Det engelska fansen har fått se landslaget svika gång på gång i de stora turneringarna.
Hur ser nästa generation ut? Finns det någon bättring i sikte?
Jag åkte ut till Täby och Tibblevallen igår för att få en indikation.

Det engelska P17-landslaget passade på att matcha dubbelt mot Sverige under uppehållet. På fredagen blev det svensk vinst, 1–0 i Kungsängen. På söndagen väntade retur på Tibblevallen i Täby.
Det var lite häftigt att Jonathan Leko skulle springa runt på samma plan där det normalt spelas division 3-fotboll. Snacka om kontraster för honom.
Jonathan Leko lyftes upp i West Bromwichs a-lag i Premier League redan sommaren 2015. I september samma år debuterade han i Ligacupen. Den 2 april i år bytte han av Saido Berahino i en bortamatch mot Sunderland och blev därmed den första spelaren född 1999 att sätta sin fot i Premier League. Några dagar senare hoppade han in borta mot Manchester City. I slutomgångarna av säsongen 2015/16 fick han två starter av Tony Pulis, bland annat hemma mot Liverpool.
Jonathan Leko är en väldigt meriterad 17-åring.

Så hur skulle denna, relativt sett, superstjärna stå sig mot de svenska 17-åringarna från klubbar som Motala AIF och Ljungskile SK?
Han har spelat Premier League, ja, visst. But can he do it on windy night at Sto…ckholm?
Nja, det frågetecknet rätades inte ut.
Jonathan Leko såg inte ut att trivas alls i höstkylan inför runt 800 åskådare på Tibblevallen. De inledande minuterna sprang han runt med tröjärmarna i händerna, såsom Jesper Blomqvist brukade göra. Han blixtrade till då och då och demonstrerade sin fart och genombrottskraft, men slutprodukten var minimal. Vilket förstås ger ett gott betyg till svenske wingbacken Erik Gunnarsson från IFK Göteborg. Gunnarsson stängde den svenska vänsterkanten så Leko flyttade över till andra kanten för att finna lyckan. Det inte heller särskilt bra.
England hade överhuvudtaget svårt att bryta ned den svenska fembackslinjen (förbundskapten Tomas Turesson hävdade efteråt att formationen på papper är en trebackslinje, men det var inte så det såg ut i första halvlek). De kraftfulla engelsmännen var dock numret större, ledde med 2–0 i paus och vann med 2–1 efter att ha slagit av på takten i andra halvlek.

Jonathan Leko fick kritik efteråt när jag pratade med engelske förbundskaptenen Neil Dewsnip.
– Jonathan är en av dem som kommer att vara besviken över sin insats. Ibland när en spelare får stor exponering tidigt kan det bli en mental utmaning, säger Dewsnip.
Är det svårt för honom (Leko) att ställa om från stora arenor som Etihad Stadium och sedan spela här på lilla Tibblevallen?
– Personligen anser jag att det inte borde vara det. Han älskar fotboll, men han kanske är van att vara omgiven av seniorspelare. Jag anser att han måste anpassa sig (i U17-landslaget) och ha ödmjukheten. De svenska spelarna var fantastiska, han hotade inte alls i matchen.

Så vad hade England att komma med på U17-nivå nu när Jonathan Leko var lite oinspirerad?
Jag föll pladask för nummer tio-spelaren Mason Mount från Chelsea, en teknisk, klok spelare som de svenska spelarna sällan fick tag i. Mason Mount är vid sidan av Tariq Uwakwe och Martell Taylor-Crossdale en av tre spelare från Chelsea i denna landslagstrupp. Sedan finns även Dujon Sterling och Trevoh Chalobah från Chelsea, en duo som flyttats upp till U19-landslaget. Dit har även superlöftet Ryan Sessegnon, 16, från Fulham avancerat.
Mycket London-inslag i truppen för övrigt, av 17 spelare tillhörde 11 klubbar från huvudstaden. Bara en spelare är från Manchester, mittbacken Ash Kigbu från Manchester City.

Neil Dewsnip har fått uppdraget att leda det här gänget under detta år (han hänger inte med dem uppåt utan stannar på U17-nivån). Det är inte hans egen 4-4-2/4-4-1-1-filosofi som avspeglas på planen. FA har tillsammans med förbundskaptenerna i de yngre landslaget och sportchefen Dan Ashworth lagt en ny, gemensam modell, eller ”dna” som Niel Dewsnip kallar det. Enligt Dewsnip handlar filosofin kortfattat om att ”ha mer boll än motståndarna och, när laget förlorar bollen, ta tillbaka den så fort som möjligt”.
En gång i tiden ledde Neil Dewsnip Steven Gerrard i skollaget i Liverpool. Jag frågade Dewsnip om det här gänget har några blivande stjärnor, men han duckade ämnet (”Ni såg en-två spelare idag som har talang, men det är så svårt att avgöra”). Däremot satte han fingret på ett problemområde som präglar engelsk fotboll.

FA pumpar in massor av pengar i landslagsverksamheten. Klubbarna pumpar in hur många miljoner pund som helst i akademierna. England får onekligen fram bra unga spelare. Men när de ska få sitt genombrott, när de ska ta klivet upp till seniorlagen, eller ens U19-lagen, då är konkurrensen stenhård.
– De engelska talangerna har tur som har så bra akademier, men de har tufft när de ska upp i a-lagen. De kan vara bäst i Europa, vissa kan vara bland världens största talanger, men de kan ändå tvingas ut i Europa för att skaffa sig erfarenhet innan de kan komma tillbaka till England, säger Neil Dewsnip.
– Det är ett stort problem. När jag startade som coach i Everton fanns det en väg in i a-laget. Nu är det väldigt svårt. Alla Premier League-lag, oavsett om det handlar om ett topplag eller ett bottenlag, har en trupp med världsspelare.

Det ska bli intressant att se om Mason Mount, Trevoh Chalobah eller Martell Taylor-Crossdale i framtiden kan bryta barriären och slå sig in i Chelseas a-lag.

Spelarbetyg, England (1–5)

Ryan Sandford, Millwall….. 3
Kommentar: Viktig fotparad vid ställningen 1–0 till England. Klarade spelet med fötterna väl.

——————————————————

Japhet Tanganga, Tottenham…..2
Kommentar: Stark fysiskt, men kom sällan fram offensivt på sin högerkant. Byttes ut i paus då han nyligen kommit tillbaka från skada.

Morgan Feeney, Everton….. 4
Kommentar: Lagkaptenen styrde och ställde där bak och satte sällan en fot fel. En ny Phil Jagielka?

Ash Kigbu, Manchester City….. 3
Kommentar: Rejäl mittback som spelade enkelt och sällan hamnade i trångmål.

Tolaji Bola, Arsenal….2
Kommentar: Vänsterbacken spelade på säkerhet, men släppte heller inte till något defensivt.

———————————————————

Jonathan Leko, West Bromwich…. 2
Kommentar: Storstjärnan var lite för bollkär och lite för oinspirerad för att nå upp till sin normala kapacitet. När han väl blixtrade till gick det undan, men det ledde sällan till något konkret.

Dennis Adeniran, Fulham….. 3
Kommentar: Bra tvåvägsspelare som samlade upp och vann andrabollar.

Tariq Uwakwe, Chelsea…… 2
Kommentar: Slog tidigt en fin boll som friställde Martell Taylor-Crossdale, men han slarvade också en del i passningsspelet.

Elliot Embleton, Sunderland…… 2
Kommentar: Var med i förspelet till det vackra 2–0-målet. Stack inte ut annars, vare sig positivt eller negativt.

————————————————————

Mason Mount, Chelsea……5
Kommentar: Planens store lirare. Teknisk, elegant och rörlig. En ny Gianfranco Zola? Chelseafansen kan alltid hoppas.

Martell Taylor-Crossdale….. 3
Kommentar: En centertank som är vass i djupled. Sprang sig fri ett par gånger i första halvlek och fick till slut utdelning. Testade ständigt den svenska backlinjen i första halvlek med sin snabbhet.

————————————————————

Ersättare:
Jade Brown, Tottenham……. 2
Kommentar: Vänsterfotad vänsterback som nu fick vikariera till höger i backlinjen. Klarade det utan anmärkning.

Övriga:
Spelade för kort tid för att bedömas.

Spurs hör hemma i titelstriden

av Kalle Karlsson

Det sades att Tottenham skulle få svårt att upprepa fjolårets succésäsong. Nu kan de istället överträffa den.
Segern mot Manchester City visar att Spurs hör hemma i titelstriden.

På förhand var det här ett hyperintressant möte. Mauricio Pochettino har gjort ett beundransvärt arbete med Spurs under sina två år i klubben. Den Marcelo Bielsa-inspirerade managern bygger sin spelfilosofi på samma typ av principer som vi förknippar med Pep Guardiola. Hög press. Bollinnehav. Proaktiv fotboll snarare än reaktiv.
På söndagen väntade Tottenhams tuffaste test hittills i Premier League under Pochettino: Manchester City, Pep Guardiolas obesegrade Manchester City, hemma på White Hart Lane.
Vi kan slå fast att de klarade den utmaningen med bravur.

Manchester Citys segerrad skrämde inte Tottenham. De övergav inte sin identitet och lämnade över initiativet. Istället mönstrade Pochettino ett 4-1-4-1 med den väldige Victor Wanyama som ensam defensiv mittfältare. Två offensiva mittfältare gav möjligheten att få bättre effekt i presspelet. Och Spurs tog sannerligen rygg på både Swansea och Celtic som pressat Manchester City och gjort det framgångsrikt.
Matchinledningen tillhörde därför Tottenham. Visst, första målet till 1–0 i nionde minuten var en jättebjudning som vi kan sätta helt och hållet på Aleksandar Kolarovs konto.
Men Spurs hade fler chanser. Formstarke Heung-Min Son, som valdes framför Vincent Janssen, sprang oavbrutet och ofta kom han till avslutslägen.
När 2–0 kom i slutet av halvleken var det frukten av Tottenhams rörliga, finurliga anfallsspel. Heung-Min Son hittade Dele Alli som satte bollen i hörnet.

Det var aldrig Manchester Citys match. Sergio Agüero prickade stolpen i andra halvlekens inledning och det var en livlina som hade behövt för att göra den här tillställningen spännande.
Tottenham hade råd att missa en straffspark (Erik Lamela) och ändå ro matchen i land tämligen komfortabelt. City ägde bollen i andra halvlek, men de fick inte till något konstant tryck. Delvis för att Tottenham fortfarande hade krafter för att pressa och stressa dem till misstag, om än med lägre utgångspositioner. Men mest tack vare att Toby Alderweireld & Co i backlinjen agerade så förtroendeingivande.
Skulle City skapa chanser, då behövde de i princip göra allt rätt.
Tottenham gjorde det mesta rätt och det bästa betyget man kan ge dem är att det inte märktes att Harry Kane saknades.

***
Manchester City hade stora problem att hitta rätt i den här matchen. Det handlade mest om att Tottenham var berett att springa ihjäl sig i presspelet, men också för att för många spelare inte nådde upp o normal kapacitet. Raheem Sterling lyckades inte med mycket. Jesús Navas blir för begränsad i den här typen av matcher och valet att starta Fernando på mittfältet kan ifrågasättas när City så tydligt såg ut att sakna Ilkay Gündogans lugn och passningsfötter.
Kevin De Bruyne saknades enormt och Pep Guardiola tackar nog högre makter för att landslagsuppehållet kom lägligt för en gångs skull.
City var inte sig likt mot Celtic och de var inte sig likt idag mot Tottenham.
Snedsteg i arbetet eller en trend? Det återstår att se.

Månadens lag i Premier League

av Kalle Karlsson

Veckans lag har timeout tills min fotbollssäsong i division 2 har tagit slut. Men tills vidare tänkte jag bjuda på ”månadens lag”, ett förslag från läsare.
Jag avstod augusti som bara var en ”halv månad”, så denna första månadens elva gäller september (Everton–Crystal Palace skjuter jag över på nästa månad även om det är 30 september idag).

Mellan stolparna hittade jag ingen given kandidat vid sidan av Fraser Forster. Han var visserligen med och förlorade mot Arsenal borta 10 september (2–1), men höll sedan två nollor mot Swansea och West Ham.
I backlinjen blir det Héctor Bellerín till höger medan Scott Dann och Laurent Koscielny får mittbacksplatserna. De offensiva löpningarna från vänsterbacken Ryan Bertrand är en orsak till att Claude Puels mittfältsdiamant har börjat fungera för Southampton. Bertrand var en av planens bästa senast mot West Ham.
På mittfältet har Kevin De Bruyne varit magisk i inledningen av ligaspelet. Steven Defour ser ut att vara ett fynd för Burnley medan Adam Lallana har hittat rätt i en ny roll i Liverpool.
Till höger i anfallstrion är Sadio Mané given, även om konkurrensen var stenhård med Theo Walcott. Alexis Sanchez får platsen längst fram framför Roberto Firmino och framför Sergio Agüero (som var avstängd i matcher denna månad).
Vänsterkanten var inte riktigt lika självklar. Marcus Rashford har spelat för få minuter. Alex Iwobi kommer från två urstarka insatser mot Hull City och Chelsea, men Tottenhams Heung-Min Son får tröjan efter närmare granskning.

Månadens lag:
Fraser Forster, Southampton
—————————————
Héctor Bellerín, Arsenal
Scott Dann, Crystal Palace
Laurent Koscielny, Arsenal
Ryan Bertrand, Southampton
—————————————
Kevin De Bruyne, Manchester City
Steven Defour, Burnley
Adam Lallana, Liverpool
—————————————
Sadio Mané, Liverpool
Alexis Sanchez, Arsenal
Heung-Min Son, Tottenham

Sida 2 av 115
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB