West Bromwichs stormiga år

av Kalle Karlsson

För nio år sedan ordnade West Bromwich sin egen ”Great escape”. Under Bryan Robsons ledning säkrade laget mirakulöst kontraktet i Premier League under en dramatisk slutomgång där de klättrade från jumboplatsen till en plats ovanför nedflyttningsstrecket.
Klarar de att hålla sig kvar i år är det också en bedrift sett till förutsättningarna.
Få klubbar har haft ett lika stormigt år.

Det var bli bländad där i september. Ett nederlagstippat West Bromwich kom till Old Trafford och spelade ut Manchester United. De vann med 2–1 och fotbolls-England charmades vi av nyförvärv som Morgan Amalfitano och Stéphane Sessègnon som lattjade med Rio Ferdinand & Co och av en ung herre vid namn Berahino som presenterade sig med ett fint mål.
WBA, som skrällde under hösten 2012 och sedan slutade på åttonde plats i Premier League förra säsongen, såg riktigt vasst ut. En plats på den över halvan i tabellen kändes rimligt.
Men det som såg så lovande ut i september har utvecklats till en mardrömssäsong.
Det började med värvningarna. West Bromwich, som tappade succélånet Romelu Lukaku, fick för sig att ersätta honom med fotbollsnomaden Nicolas Anelka. Det var optimistiskt. Fransmannen öppnade säsongen uselt och laget fick återigen lita till Shane Long. Ett annat nyförvärv var Scott Sinclair, som suttit fast på avbytarbänken och läktaren i Manchester City. Han har startat fyra matcher sedan flytten i somras. Stéphane Sessègnon och Victor Anichebe har blixtrat till, men alldeles för sällan. Morgan Amalfitano började lysande, men tappade fart under vintern.

Triumfen på Old Trafford följdes upp med 1–1 mot Arsenal. Sedan hände något. Fram till 14 december tog WBA  sex poäng på nio matcher. Några timmar efter 1–0-förlusten mot Cardiff sparkades managern Steve Clarke. Och detta en månad efter att klubben öppnat för att förlänga kontraktet med skotten. Det framstår än idag som orättvist och felaktigt.
Den sortens förhastade impulsbeslut känns främmande för West Bromwich, en klubb som tidigare gjort sig känd för att ha en röd tråd. Det var ju tack vare sportchefen Dan Ashworths fina arbete som WBA kunde identifiera fynd runt om i världen och bli en modell för andra klubbar.
Ashworth handplockades till engelska förbundet och där tappade West Bromwich en stark kraft.

WBA hade ingen ersättare till Steve Clarke klar. Keith Downing, assisterande tränaren, fick agera caretaker. Nye sportchefen Richard Garlick intervjuade en mängd kandidater. Det blev tre raka kryss under Downing runt julhelgen innan trenden äntligen bröts på nyårsdagen. Då hade Keith Downing fått brottats med turbulensen kring Nicolas Anelkas quenelle-gest som senare renderade en fem matcher lång avstängning.
När den nye tränaren Pepe Mel var på plats skulle det signalera en nystart. Istället blev det en kulturkrock med språkliga barriärer och en påminnelse om att allt är inte spanskt som glimmar.
Pepe Mel är en skicklig manager som var oerhört populär i Real Betis, men hans strategi i WBA föll inte väl ut. Spanjoren, som bristfällig engelska, ville införa ett högt presspel, vilket var synligt redan i debutmatchen mot Everton. Men hade han materialet för det? I min bok är försvarare som Jonas Olsson och Garath McAuley som bäst när de får stå lågt och nicka undan (det gäller även ytterbackarna Liam Ridgewell och Steven Reid). WBA:s spelare verkar ha hållit med om det. De luftade sin skepsis och sedan blev det knappast enklare för Pepe Mel att få gehör för sina idéer.
Tre dagar före Pepe Mels debut mot Everton såldes anfallsstjärnan Shane Long till Hull City. Ett kontroversiellt beslut, även om irländaren inbringade 7 miljoner pund.
Pepe Mels entré har inte blivit någon succé. Sedan han steg in har WBA en seger på tio matcher. I helgen väntar ny nyckelmatch borta mot Norwich.

Krisen kulminerade i helgen. West Bromwich spelade sexpoängsmatch mot Cardiff City. Det började bra, med 2–0-ledning. Cardiff hämtade upp till 2–2 innan ye anfallaren Thievy Bifoumas frälste fansen på The Hawthorns med 3–2-målet i 94:e minuten.
Var det målet som betydde säker mark i tabellen? Nix. En minut senare hade Cardiff kvitterat, i 95:e minuten, sedan WBA huvudlöst skickat fram folk i en kontring.
Efteråt var James Morrison så upprörd över Berahinos naiva uppträdande (där han borde ha spelat av tiden istället för att anfalla) att han gav 20-åringen en smäll i omklädningsrummet. Klubben blev tvingad att gå ut på hemsidan och förneka att Berahino skulle ta till rättsliga åtgärder efter händelsen.
Enligt The Times är flera av de äldre spelarna missnöjda med Berahinos attityd sedan genombrottet i höstas. Talangen belönades med ett kontrakt värt 20 000 pund i veckan och sedan dess har han inte riktigt klarat att behålla fötterna på jorden. Om det stämmer är det beklagligt eftersom hans spel i höstas lovade så mycket.

Det har, helt enkelt, varit en turbulent säsong för West Bromwich. Ett år som kantats av så mycket problem utanför planen borde sluta med nedflyttning, men West Bromwichs räddning kan bli att detta är ett år med ovanligt många ”plankor” i Premier League.
WBA ligger fortfarande ovanför nedflyttningsstrecket, tre poäng före Cardiff. Dessutom har man en match mindre spelad. Men en seger i lördags hade betytt att avståndet hade varit sex poäng, betydligt tryggare med tanke på att WBA ska möta både Manchester City och Arsenal kommande månad.

Nye sportchefen Richard Garlick går en oviss sommar tillmötes. Flera av ryggradsspelarna har inte levererat som förut: Jonas Olsson, James Morrison, Ben Foster, Chris Brunt, Claudio Yacob. Även Youssouf Mulumbus framtid på The Hawthorns är osäker, enligt The Times.
West Bromwich kanske klarar kontraktet den här gången också. Om spelarna möttes av glädje när de grejade kontraktet 2005 kommer det mest handla om lättnad i vår.
WBA har varit en stor besvikelse och behöver hitta rätt kurs.
Frågan är om man gör det med Pepe Mel, som skrev på ett 18-månaderskontrakt, vid spakarna när nästa säsong startar.

***
Läs mer:

26 nov 2012: ”Därför gör West Bromwich succé”.

En match och matchplan som passade Moyes

av Kalle Karlsson

Skrällen uteblev, men känslan var ändå att Manchester United hade tagit en liten seger.
Det blev ingen utklassning, åtminstone inte resultatmässigt, och dubbelmötet med Bayern München lever i allra högsta grad inför returen på Allianz Arena nästa vecka.
Sett till förhandstipsen var det mer än många räknat med. Ett spelbolag hade satt United-seger till över sex gånger pengarna igår. På hemmaplan. Jag kan inte tänka mig att det har hänt någon gång i modern tid.
David Moyes visste förstås förutsättningarna och den här gången valde han rätt matchplan.
Nyligen har han spelat stormatcher där hans begränsade manskap har försökt utmanövrera Liverpool och Manchester City tack vare sin egen kvalitet. Det har inte gått alls. Dessa möten har slutat med 0–3 i baken och förnedring inför hemmafansen.
Igår kom världens bästa klubblag på besök och då hade David Moyes plötsligt mandat att ställa ut ett reaktivt lag, helt anpassat efter förutsättningarna. Då hade United inga problem att stänga igen butiken.

Efter en intensiv öppning första fem minuterna parkerade Manchester United hela sitt lag på egen planhalva. De centrerade med tremannamittfältet (även om Marouane Fellaini hade problem att hinna med ibland), minimerade risker genom att låta Bayern spela runt i ytterzoner och försökte sticka upp i snabba omställningar med hjälp av snabbheten hos Danny Welbeck och Antonio Valencia.
Bayern var fullständigt överlägset spelmässigt, men i första halvlek skapade de faktiskt inte så många klara lägen. Uniteds matchplan fick så när maximal effekt när Welbeck sprang sig till ett friläge, men avslutet var för tamt.

Var det förvånande att David Moyes hittade rätt just i den här matchen?
Nej, inte alls. Minns ni vad jag skrev när han tog över förra våren?
”Jag tvivlar inte på att han kommer att hitta rätt i tajta Europamatcher där laget behöver stänga igen. Men är han managern som trycker på rätt knappar för att locka fram champagne-fotbollen? Tveksamt. Offensivt känns han begränsad.”
Det här var en Moyes-match, en utmaning som gjord för hans filosofi. I mötet med Bayern kunde han anpassa sitt lag helt efter tyskarna, utan krav på att själv vara spelförande. Precis som han alltid arbetade i Everton. Tim Howard pratade om det i en intervju nyligen, om hur efterträdaren Roberto Martínez förändrat synsättet i klubben. Under Moyes tränade Everton ständigt på hur de skulle neutralisera motståndarna, inte på hur de själva skulle såra motståndarna.
Jag har tänkt på det tidigare under året och blev än mer övertygad igår.
Vilka är de bästa, mest meriterande resultaten David Moyes gjort den här säsongen mot toppmotstånd? Förmodligen 1–0-segern över Arsenal i november, 0–0 borta mot Arsenal i februari och 1–1 hemma mot Bayern igår. Gemensamt för dessa tre fighter: Det är matcher då Moyes har ställt ut defensiva lag som anpassat sig efter motståndet. I segern mot Arsenal på Old Trafford hade United bara 40 procent av bollinnehavet. På Emirates var det ett defensivt United. Mot Bayern igår var det ett ultradefensivt hemmalag som fick agera åskådare i första halvlek när Bayern demonstrerade att de smittats av Peps passningsmani.
Inte i någon annan match den här säsongen har United så explicit anpassat sig, och kunnat anpassa sig, efter motståndarna.

Vad är kontentan av detta? Jo, att Manchester United kan uppenbarligen få med sig resultat i stora matcher genom att defensivspela. De hade kunnat göra samma sak i mötena med Liverpool och Manchester City, men då fanns ett undermedvetet ”krav”, både internt och externt, att försöka spela offensivt. Det vi har kunnat konstatera den här säsongen är dock att det inte är möjligt. Spelarmaterialet, i kombination med en undermålig spelidé, är inte tillräckligt bra för att kunna vinna genom att ”spela ut” storlagen.

Oavgjort igår var ett bra resultat för David Moyes. Det köper honom tid eftersom hans lag undvek den där storförlusten som hade kunnat sätta press på en redan pressad manager.
Nu pratade både David Moyes och Rio Ferdinand om att de var besvikna efter slutsignalen. Sett till matchutvecklingen hade ju United kunnat vinna. Å andra sidan sa Ferdinand att han ”tagit ett kryss på förhand”, vilket säger något om hur nedtryckt spelarnas självbild och självförtroende är.
Manchester United klarade mötet med Bayern med hedern i behåll, trots att de stundtals var utspelade på hemmaplan. Känslan är dock att de hade behövt vinna för att ha en rimlig chans att gå vidare.

Omgångens lag i Premier League (32)

av Kalle Karlsson

En omgång där anfallarna dominerade. Andy Carroll, Wilfried Bony, Steven Naismith och Rickie Lambert var alla framträdande, men det räckte ändå inte. Wayne Rooney gjorde två mål och Jay Rodriguez var återigen fullständigt briljant för Southampton.
Julian Speroni får platsen mellan stolparna. Argentinaren svarade för flera kvalificerade räddningar och höll nollan mot Chelsea. Crystal Palace gjorde en beundransvärd försvarsinsats och jag har även plockat med Scott Dann och Joel Ward som höll bra koll på Chelseas offensiva vapen. Hade det funnits en till mittfältsplats hade Mile Jedinak kunnat få en plats.
Calum Chambers är nästa stjärna ur Southamptons talangfabrik. 19-åringen var mycket bra mot Newcastle i helgen och får högerbacken medan Steven Caulker var planens gigant för Cardiff.
Raheem Sterlings fina form håller i sig, han var i mitt tycke man of the match för Liverpool mot Tottenham. Jonathan De Guzman gjorde två mål för Swansea medan Adam Lallana showade för Saints. Luis Suárez var grym i första halvlek mot Spurs. Han tappade efter paus, men då var å andra sidan matchen redan avgjord.
I anfallet känns det synd att rata Carroll, Lambert, Bony och inte minst Steven Naismith. Den sistnämnde kom in i paus för Everton och lyfte laget till seger mot Fulham. Jag har tidigare sågat Naismith, men på söndagen var han lysande.
Omgångens spelare: Adam Lallana, Southampton.

Mitt omgångens lag:
Julian Speroni, Crystal Palace
———————————————
Calum Chambers, Southampton
Scott Dann, Crystal Palace
Steven Caulker, Cardiff (3)
Joel Ward, Crystal Palace
———————————————
Raheem Sterling, Liverpool (3)
Jonathan De Guzman, Swansea
Adam Lallana, Southampton (7)
Luis Suárez, Liverpool (10)
——————————————–
Jay Rodriguez, Southampton (2)
Wayne Rooney, Manchester United (6)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Andy Carroll (West Ham), Tim Howard (Everton), Steven Naismith (Everton), Coutinho (Liverpool), Jordan Henderson (Liverpool), Darren Fletcher (Manchester United), Yannick Bolasie (Crystal Palace), Rickie Lambert (Southampton), Peter Odemwingie (Stoke), Asmir Begovic (Stoke), Wilfried Bony (Swansea), Wayne Routledge (Swansea), Santi Cazorla (Arsenal), Mathieu Flamini (Arsenal), David Silva (Manchester City), Mile Jedinak (Crystal Palace).

***
Omgångens mål: Adam Lallana, Southampton, vandrade in från högerkanten och drog till en vänsterkanon i nättaket.
Omgångens tränare: Brendan Rodgers, Liverpool. Triumferade än en gång i en stormatch.
Omgångens floppspelare: Younes Kaboul, Tottenham. Gjorde självmål och var allmänt virrig i Spursförsvaret.

Liverpool stormar mot titeln

av Kalle Karlsson

En lurig match mot ett Champions League-jagande lag, en match som skulle kunna ställa till det i jakten på ligatiteln?
Nej. Inte i närheten. Inte i den formen som Liverpool är i nu.

Liverpool avancerade upp i ligaledning tack vare söndagens 4–0-seger mot Tottenham.
Den meningen tål att läsas igen.
Liverpool, klubben som under 21 års Premier League-spel famlat i mörkret, fått titta på när Manchester United, Arsenal och senare Chelsea gjort upp om titeln, leder ligan när sex omgångar återstår.
Vem hade trott det? Inte jag, inte någon annan jag kan minnas att jag pratat med senaste året.
Men nu har laget satt sig i föratsätet. Efter en lördag där Chelsea förlorade mot Crystal Palace och där Arsenal och Manchester City spelade oavgjort har Liverpool allt i egna händer. De ska visserligen möta både Chelsea och Man City, men båda dessa matcher spelas på Anfield och med den här hemmaformen håller jag Liverpool som klar favorit, oavsett motstånd. Deras senaste hemmamatcher mot toppmotstånd har slutat med 4–0 mot Everton, 5–1 mot Arsenal, 4–0 mot Tottenham.
Fansen som tidigare tvivlat och på sin höjd siktat på den där Champions League-biljetten har börjat tro. När de nu sjunger ”We’re gonna win the league” på The Kop är det inget lustigt skämt som visar på självdistans. Nu är det den rådande känslan runt Anfield Road. Liverpool stormar mot titelstrid ända in i kaklet.

Tottenham hade ingenting – absolut ingenting – att sätta emot i dagens möte. Tim Sherwood-effekten är borta sedan länge. Spurs ställde en offensiv uppställning på planen med Gylfi Sigurdson bredvid Nabil Bentaleb, men skapade knappt någonting i första halvlek. Knappt något i andra heller förrän matchen redan var död och begraven. Emmanuel Adebayor saknas enormt.
Redan i andra minuten styrde Younes Kaboul in 1–0 i eget mål. Jan Vertonghen blev skadad och ersattes av Michael Dawson. Efter en halv minut på planen satte han fram en boll till en framstormande Luis Suárez som satte 2–0 med ett kliniskt avslut i bortre.
Där var tillställningen avgjord.
Spurs hade en möjlighet att ta sig in i matchen om Christian Eriksen varit mer bestämd när han fick ett jätteläge precis efter 2–0-målet. Men då kastade sig Martin Skrtel förtjänstfullt och täckte skottet. Skrtel är ett till exempel på vad självförtroende betyder för en spelare. Förra säsongen var han formsvag och väntades lämna klubben. Nu spelar han som den mittbacksresen han var för två år sedan.
Liverpool har hamnat i det där sköna tillståndet där bollen studsar deras väg. Motståndarna gör häpnadsväckande misstag vecka efter vecka. Eller som borta mot Cardiff där två hemmaspelare stod utanför planen ”skadade” när Liverpool gör mål.
De avgör matcher tidigt vilket gör att förslitningen på spelarna blir begränsad. De behöver oftast inte kämpa fram avgörande mål in på tilläggstid. De skaffar sig sin ledning, sedan ligger de rätt i positionerna och kontringsspelar. Idag kunde Brendan Rodgers kosta på sig att byta ut Steven Gerrard när 20 minuter återstod.
Är det tur?
Jo, visst, men min övertygelse är att det framför allt handlar om att Liverpool förtvingar sin tur. I princip varje match jag sett Liverpool de senaste månaderna har jag sett ett 110-procentigt arbete från hela laget. Ingen spelare faller ur ramen. Jag ser stjärnor som Luis Suárez som accepterar att flyttas ut i kantroller även om det innebär att han hamnar längre från målchanserna. Jag ser komplmentsspelare som Jon Flanagan och Jordan Henderson som spelar efter sina resurser, enkelt och effektivt, vilket maximerar nyttan för laget.
Jobbar man så hårt har man större chans att få marginalerna med sig.
Och har man två så fantastiska anfallare har man chansen att vinna varje match.
Luis Suárez och Daniel Sturridge har gjort 49 mål i ligan den här säsongen, otroliga siffror med tanke på att båda missat matcher. Lagkamraterna kan spela, och spelar, med vetskapen att håller de tätt bakåt och skickar upp bollen så kommer herrarna där uppe att göra mål. Hur illa de än spelar, hur tillbakatryckta de än är i matcherna, har de alltid en livlina eftersom dessa två anfallare kan skapa mål av ingenting.

Det som tidigare såg ut som en avlägsen dröm, ser nu fullt realistiskt ut. Om jag skulle värdera titelchanserna nu med hänsyn till spelschema och skadeläge skulle jag säga: Liverpool 40 %, Manchester City 40 %, Chelsea 20 %.
Jag repeterar det jag sagt tidigare: Skulle Liverpool vinna ligan är det den största sensationen under Premier League-eran. Blackburn 1995 var skillnad. Då hade ägaren Jack Walker köpt ihop ett superlag som på pappret var minst lika bra som övriga lag i ligan möjligen med undantag för Manchester United.
På pappret var Liverpool, enligt förhandstipsen, det sjätte bästa laget i Premier League. På pappret är de fortfarande avsevärt tunnare än Manchester City och Chelsea.
I tabellen – den enda statistiken som räknas i slutändan – ligger de etta.

Omgångens lag i Premier League (28)

av Kalle Karlsson

Ett omgångens lag som blivit släpande på grund av splittrade omgångar. Det saknas fortfarande en match här, men den får vi avvakta med (läs mer nedan).
Det innefattar dessa matcher:
Stoke–Arsenal 1–0
Everton–West Ham 1–0
Fulham–Chelsea 1–3
Hull City–Newcastle 1–4
Southampton–Liverpool 0–3
Aston Villa-Norwich 4–1
Swansea–Crystal Palace 1–0
Tottenham-Cardiff 1–0
Manchester United–Manchester City 0–3

Tim Krul får platsen mellan stolparna. Han höll inte nollan, men dubbelräddningen höll högsta klass.
I backlinjen var Mathieu Debuchy pigg och offensiv borta mot Hull City. Vincent Kompany var stark mot Manchester United medan Michael Dawson var kung hemma mot Cardiff. Luke Shaw var i det förlorande laget på St Mary’s, men var ändå en av planens bästa spelare mot Liverpool.
Fernandinho ägde mittfältet för City på Old Trafford. Vilken värvning han har varit, brassen! André Schürrle satte alla tre målen för Chelsea borta mot Fulham (3–1). Moussa Sissoko gjorde två mål borta mot Hull medan David Silva var fenomenal i derbyt mot Manchester United. På topp väljer jag Edin Dzeko, två mål för City, och Luis Suárez som var inblandad i alla Liverpools mål borta mot Southampton.
Omgångens spelare: André Schürrle, Chelsea.

Mitt omgångens lag:
Tim Krul, Newcastle (2)
—————————————-
Mathieu Debuchy, Newcastle (6)
Vincent Kompany, Manchester City (6)
Michael Dawson, Tottenham
Luke Shaw, Southampton (5)
—————————————–
Fernandinho, Manchester City
—————————————–
André Schürrle, Chelsea (3)
Moussa Sissoko, Newcastle (2)
David Silva, Manchester City (6)
—————————————-
Luis Suárez, Liverpool (9)
Edin Dzeko, Manchester City

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande:
Adam Lallana (Southampton), Steven Gerrard (Liverpool), Ryan Shawcross (Stoke), John Terry (Chelsea), Eden Hazard (Chelsea), Leighton Baines (Everton), Roberto Soldado (Tottenham), Yaya Touré (Manchester City), Loïc Rémy (Newcastle), Martin Skrtel (Liverpool), Christian Benteke (Aston Villa), Yannick Bolasie (Crystal Palace).

Fotnot: Matchen Sunderland–West Bromwich är schemalagd 8 maj. När den spelats kommer uttagningen att revideras.

Kaoset fortsätter i Forest

av Kalle Karlsson

Sex tränare på tre år och en sjunde på väg in.
Kaoset i Nottingham Forest fortsätter.

I tider när David Moyes har det motigt i Manchester United och fotbollsvärlden hamnar i diskussioner om ”kontinuitet” och ”tålamod” kan vi rikta blickarna mot Nottingham och City Ground.
I stolta Forest, som vann Europacupen två år i rad 1979 och 1980, blåser förändringens vind. Igen.
I veckan sparkades tränaren Billy Davies. Beslutet handlar inte så mycket om brist på resultat som om turbulens utanför planen.
Förra gången Billy Davies var tränare i Nottingham, 2009–2011, dubblades lönebudgeten. Den har ökat än mer nu.
Sedan Davies gjorde comeback i klubben har nyckelpersoner inom organisationen fått lämna sina jobb. Känslan inom klubben var att Davies var ute efter att straffa dem som allierat sig med förra ägaren Nigel Doughty, som dog 2012. Det var Doughty som sparkade Davies.
Lokaltidningen Nottingham Post bojkottades från arenan liksom flera andra medier och Billy Davies bråkade med domare (knuffade Anthony Taylor i spelargången) och fotografer som ville fota honom (lite märkligt eftersom deras jobb är att ta bilder). Lokala organisationer och ledande personer i Nottingham har klagat på tränarens osympatiska attityd.
Tränarens nitiska beteende skapade en negativ bild av klubben.

Även resultatmässigt är Nottingham inne i en tung trend. Den 11 februari hade laget vunnit borta mot Huddersfield med 3–0. Då hade man 16 raka matcher utan förlust.
Sedan dess har man nio raka utan vinst.
Efter den försmädliga 0–5-smällen borta mot Derby i lördags fick Billy Davies tacka för sig. Akademitränaren Gary Brazil har tagit över som ”caretaker”, men väntas ersättas av ett välkänt namn. Neil Warnock tackade nej. Nottingham har fört samtal med Glenn Hoddle och Gianfranco Zola. Fansen drömmer om klubbikoner som Stuart Pearce eller Nigel Clough (tack vare pappa Brians gärning Forest), men igår bekräftades att en ”short-list” består av Zola, Malky Mackay och Steve Clarke.

Tränarbyten är något Nottingham Forest fått vänja sig vid. Sedan 2011, då Steve McClaren anställdes, har Nottingham anställt sex tränare. Tillsättningen av Steve Cotterill, som ersatte McClaren i oktober 2011, vittnade om hur ostrukturerat klubben arbetade. Ordföranden Frank Clark meddelade att flera kvalificerade namn sökt det vakanta tränarjobbet och att man skulle ta fram tre heta kandidater. Ett dygn senare hade man anställt Steve Cotterill och erbjudit ett 3,5-årigt kontrakt. Cotterill lyckades inte alls. Han förordade långbollar (därav smeknamnet ”Cotterball”) och fick sparken efter drygt nio månader. Sedan följde Sean O’Driscoll. Han gjorde ett bra jobb, men fick sparken av nya ägaren från Kuwait, Fawaz Al-Hasawi. Ägaren ville ”satsa på ett meriterat namn med erfarenhet av Premier League” (avd ”hört den förr?”).
Entré: Alex McLeish. Han fick i sin tur stanna på sin post i 40 dagar (!) innan Billy Davies var tillbaka i klubben.
Davies fick ett kontrakt till 2017 och hyllades nyligen av Al-Hasawi som ”Nottinghams sir Alex Ferguson”.
Forest såg ut att gå mot en säker playoffplats innan en grotesk skadelista drabbade laget i februari. Så några veckor efter Ferguson-jämförelsen fick Davies sparken.

Trots tränarkarusellen är ordföranden Al-Hasawi en populär figur på City Ground. Som ägare har han gjort sig vän med fansen genom att bland annat:
> Värva massor av spelare, totalt har han investerat runt 700 miljoner kronor i klubben.
> Visa respekt för klubbens historia och hänvisat att han gillar Forest sedan Brian Clough tog laget till Kuwait på träningsläger på 1980-talet.
> Motsätta sig en flytt från City Ground.
> Kommunicera med fans via Twitter.
För att behålla supportrarnas förtroende måste han lyckas med sin nästa tränartillsättning. Lösningen kan vara att hitta en klubbdirektör som kan formulera den långsiktiga visionen i klubben, något som uppenbarligen saknats de senaste åren.

Källor: Nottingham Post, The Guardian, When Saturday Comes.

Två slutsatser efter Man United-Man City

av Kalle Karlsson

Silva demolerade United igen
Det är snart fyra år sedan David Silva gjorde entré i Premier League. Han gjorde en stark debutsäsong, exploderade genom att domiera var och varannan match hösten 2011, för att sedan tappa och ”bara” vara en bra spelare. Förbannat bra, stundtals.
Senaste veckorna har han visat upp den där formen som fick oss att häpna för 2,5 år sedan. Han var fullständigt dominant förra omgången när ett decimerat Manchester City fällde Hull City på bortaplan. Igår var han briljant när City strimlade sönder Manchester United. Fernandinho (också grym) fick priset som man of the match, men för mig var Silva regissören bakom segern. Precis som i den där 6–1-matchen för 2,5 år sedan.

David Silva brukar utgå från kanten. Igår startade han som släpande anfallare och hittade ständigt ytor att exploatera. Första kvarten var han magisk.
Han var förstås hjälpt av det faktum att David Moyes experimenterade med ett 4-3-3-system, vilket var helt misslyckat, men så visade han också den där odiskutabla kvaliteten som inte går att förbise. En kroppsfint här, en nedtagning där. United fick jaga hans skugga.
Han gör fortfarande för få mål för att få erkännande som en av de allra bästa, men egenskapen att suga in boll och ge sitt lag tid och utrymme i kombination med förmågan att slå den avgörande passningen, behärskar han bättre än någon annan i ligan.
Den 28-årige spanjoren kommer inte att räcka till när det ska nomineras spelare till Player of the year, men hans betydelse för Manchester City går knappast att överdriva.

Moyes taktik totalt misslyckad – igen
David Moyes har som bekant haft svårt att få Manchester Uniteds offensiv att fungera den här säsongen. Ibland har han fått kritik för att han inte vågar förändra och testa nya lösningar. Igår gjorde han det – men effekten blev inte den önskade. Tvärtom.
Moyes formerade ett 4-3-3 med Carrick, Fellaini och Cleverley för att kunna kontrollera mittfältet. Efter en inledande kvart där Manchester City fullständigt massakrerat United och gjort 1–0 efter drygt 40 sekunder fick Moyes tänka om. Han återgick till ett 4-4-1-1 med Juan Mata bakom Wayne Rooney.
Förändringen gav positivt resultat, United tog sig tillbaka in i matchen, men det här blev ännu en kväll som demonstrerade hur långt klubben har sjunkit.
United förlorade hemma mot City med 0–3 och ändå är ingen förvånad.
Resultatet är en sak, men att prestationen så ofta varit så svag är än mer alarmerande. Ingen spelare från gårdagen förtjänar godkänt, möjligen Wayne Rooney som ändå försökte. Moyes kan inte plocka ett enda litet embryo att plocka från den här matchen som var positivt.
– Jag kan inte komma ihåg att United hade en målchans, sa Manuel Pellegrini efteråt.
Det var Juan Matas skott över i första halvlek och Danny Welbecks klackstyrning, mer var det inte.
Att United skapar för lite har varit ett återkommande problem under säsongen. Moyes har haft snart åtta månader på sig att hitta lösningar, men han framstår som än mer svarslös ju längre tiden går.

Moyes ska så klart ha sin del av skopan – och det får han – men nu har det gått så långt att hans uppgift har blivit ett ”mission impossible”. Spelarnas självförtroende är så nedkört i botten att de inte kan prestera utan en rejäl nystart. Ingen taktik i världen kan överträffa vad det mentala innebär för en fotbollsspelare. Utan självförtroende är det inte möjligt att prestera på topp.
Rio Ferdinand var uttagen i årets lag förra säsongen och var briljant i premiären mot Swansea i augusti. Grundkapaciteten finns förmodligen fortfarande, men nu fungerar det inte. Detsamma gäller för flera andra spelare: Carrick, Cleverley, Rafael, Valencia…

Ska David Moyes få leda den nystarten och ombyggnaden i sommar? Ska han som misslyckats så kapitalt med värvningen av Marouane Fellaini få ansvara för att budgeten på en miljard kronor används rätt?
Även de som ropat på kontinuitet får svårare och svårare att svara ja på den frågan.
Jag utgår från att han får avsluta säsongen även om fler förluster skulle radas upp. Nu är det ändå för sent att göra förändringar. Men i maj kan han vara rökt.
Det hade varit skillnad om United hade legat på sjunde plats i tabellen, men att publiken och omvärlden hade kunnat se indikationer på förbättring. En spelidé som ska implementeras, en plan, en manager som kan gjuta mod i spelarna. Som i fallet med Brendan Rodgers i Liverpool. Han gjorde inte heller resultat under debutåret, men laget visade tecken på att man var på väg åt rätt håll.
När utvärderingen av Moyes görs i sommar kan jag inte komma på en enda positiv aspekt som talar till hans fördel.

Arsenal är på väg att fallera igen

av Kalle Karlsson

Under större delen av säsongen har de framstått som en titelkandidat. Nu har Arsenal resignerat. Igen. Och nu handlar det istället om att försvara fjärdeplatsen. Igen.
Hur kunde det bli så här?

Kim Källström fick äntligen debutera för Arsenal. I den 79:e minuten stod han redo vid sidlinjen i klädd tröja nummer 29 och ett par rödgråa dojor och ersatte Tomas Rosicky (jag tyckte först att skorna var gula, men tack och lov har Källström insett att gula skor för evigt är fördömda för svenska spelare).
Svensken klev in på defensivt mittfält bredvid Mathieu Flamini och smälte in tämligen obehindrat. Källström slog ett par kloka passningar, en fin crossboll och vann ett par bollar. Det är svårt att dra några slutsatser av 15 minuters spel i ett läge där båda lagen var trötta och hade gått ned i tempo, men det var ändå en positiv debut som lär ge honom fler chanser.
Om vi tar av oss de blågula glasögonen så kan vi dock konstatera att snackisen från den här matchen knappast var Kim Källström.

Hela den här säsongen har Arsenal sett ut som en het titelkandidat. Efter den snöpliga förlusten i premiären mot Aston Villa tog de sig samman, värvade Mesut Özil och klättrade upp i serieledning.
Arsenal mådde bättre än de gjort någon gång senaste nio åren. Under hösten turades expert efter expert om att ifrågasätta laget, att betona att laget inte ”testats” ännu. Om ”test” innebär matcher mot toppkonkurrenterna fick Arsenal bekänna färg. De vacklade ibland, som borta mot Manchester United och borta mot Manchester City samt mot Chelsea i Ligacupen, men de höll sig kvar i toppen tack vare sin förmåga att vinna enkelt mot lagen på den undre halvan.
Nästa frågetecken var om Gunners, för en gångs skull, skulle klara sig igenom den tuffa perioden i februari-mars. Då när belastningen på lagets viktigaste spelare börjar bli kännbar, när skadelistan är lång och när ligan går in i ett avgörande skede.
Det var uppenbarligen en motiverad fråga. Skadelistan är sannerligen lång nu. Igår saknades bland andra Aaron Ramsey (som fått ett bakslag i rehabiliteringen), Jack Wilshere, Mesut Özil, Laurent Koscielny. Och då har laget tappat det mesta. 6–0-smällen mot Chelsea i helgen följdes upp av 2–2 hemma mot Swansea.
Februari-mars är en tid då tidigare Arsenal-upplagor fallerat (förutom ifjol då de var uträknat vid den här tiden, men istället reste sig och räddade CL-biljetten). De ser ut att göra det igen.
Det räckte med att höra Arsène Wengers svar när titelracet nämndes på gårdagens presskonferens. Han hade precis fått se sitt lag vända 0–1 till 2–1 för att sedan släppa in ett självmål av Mathieu Flamini i slutminuten.
– (Titelracet) är inte vårt största bekymmer nu. Vi måste titta bakom oss.

Everton kommer stormande med nyvunnet självförtroende och vind i seglen. Igår gjorde de 3–0 borta mot Newcastle. Romelu Lukaku är tillbaka i slag, liksom Ross Barkley (grym igår). De liknar det Everton som imponerade i höstas. Arsenal har visserligen sex poäng att gå på, men i helgen möter de Manchester City, ett City som Wenger hävdade ”ser ut att vara ostoppbara”. Sedan möter de Everton på Goodison Park, innan de avslutar med ett gäng ”enklare” matcher.
Arsenals problem är att de tappat självförtroende och pondus. Storförlusten mot Chelsea i helgen har satt spår. Igår när de ledde med 2–1 blev de försiktiga och ville värna om ledningen. För många lag är det ett fungerande recept, men Arsenal är sällan bra när de spelar med livremmen på. Inte med deras offensiva lirare som inte trivs med att försvara sig.
– Vi fokuserade kanske för mycket på att spela på resultat och blev för konservativa, sa Arsène Wenger på presskonferensen.

Jag var en av dem som verkligen trodde att Arsenal hade gjort läxor den här säsongen. Det fanns en anledning till det: Till skillnad mot tidigare år kändes defensiven säker. Per Mertesacker och Laurent Koscielny utvecklades till det bästa mittbacksparet klubben haft sedan Sol Campbell/Martin Keown. Mertesacker framstod som en ledartyp, om än inte lika verbal som en Tony Adams eller en Roy Keane.
Men det är fortfarande något som saknas i laget, någon egenskap som blir extra tydlig i stormatcherna. Arsenals statistik mot topp 7-lagen är 3W 3D 4L. Knappast siffror som kännetecknar ett mästarlag. Chelseas statistik i dessa möten är: 7W 3D 1L.
I Sky Sports studio satt Paul Scholes och sågade Gunners brist på ledartyper. Han ifrågasatte mittfältarna som inte är beredda att ta jobbet:
– Av någon anledning finns det spelare som försvinner. Arteta, Cazorla, Rosicky, Özil, även om han (Özil) inte spelat på sistone. Det är som om de går ut på planen med inställningen: ”Ni fyra-fem mittfältare gör som vi vill, försök göra mål, spela lite nätt, fin fotboll. De bryr sig inte om att jobba tillbaka. Det finns ingen disciplin hos dem. Inga ledare. Det finns ingen Patrick Vieira, ingen Adams, ingen Martin Keown. Ibland måste man som mittfältare bestämma sig för att spela kompakt, för att stoppa motståndarnas attacker. De här spelarna uppträder likadant även om de hamnar i 0–2-underläge. Tappar bollen, spelar något fint väggspel utan att bry sig om att jobba hem.
Scholes har förstås en poäng. Arsenal har många ”bekväma spelare”. De är formidabla när allt flyter på, ofta mot sämre lag, men har inte tillräckligt bra attityd/inställning att göra det när det går emot. I matcher där det krävs att man tuggar taggtråd och gör ”the dirty work”.

Teoretiskt sätt kan Arsenal fortfarande vinna ligan, känslan är att de har bränt chansen igen. Trycket på Arsène Wenger har ökat igen. Vissa menar att han borde ersättas, men där sätter jag ett stort frågetecken. I så fall kan Arsenal stå där med en David Moyes i höst.
Så hur kommer säsongen att sluta? Det enkla svaret är att det slutar som det brukar göra. Arsenal tar fjärdeplatsen, Arsène Wenger får stanna på sin post. Det framförs en viss kritik från supporterhåll om att det måste spenderas stora pengar i sommar.
Men nu har Arsenal fått en gyllene möjlighet att bryta förbannelsen. I FA-cupen utgörs hindren endast av Wigan, Hull och Sheffield United. Mycket talar för att Gunners, trots allt, tar den där titeln. Om de tar den efterlängtade triumfen kan de lägga grunden för framtiden. Ge spelare smak av titlar, en vinnarkänsla som sedan kan leda till något positivt på sikt.
Men vad händer om de samtidigt skulle mista fjärdeplatsen och missa Champions League-spel? Jag tror inte att det sker, men hur skulle säsongen beskrivas då? Ett misslyckande, trots att man brutit titeltorkan.

Omgångens lag i Premier League (31)

av Kalle Karlsson

En oerhört svår laguttagning, förmodligen säsongens allra svåraste. En mängd spelare utmärkte sig den gångna helgen, tyvärr fanns bara plats för elva.
I målet väljer jag Tim Howard som visserligen släppte in två bollar mot Swansea, men som svarade för flera kvalificerade räddningar.
I backlinjen svarade Glen Johnson för en stark match i Liverpool. Han hade inte så mycket att göra med baklängesmålen (de kom på grund av den svaga vänstersidan) och visade fina offensiva kvaliteter. Martin Skrtel gjorde två mål för Liverpool men var en del i ett Liverpoolförsvar som var ett fullständigt haveri och släppte in tre mål mot Cardiff. Därför ratas han mot två defensivt solida spelare. Martin Demichelis svarade för en ny finfin insats för City. Argentinaren har lyft sig och var felfri och målskytt mot Fulham. Den andra mittbacksplatsen ger jag till Ryan Shawcross, som höll ihop Stokes försvar på ett imponerande sätt mot Aston Villa. På vänsterbacken var César Azpilicueta given till vänster. Han valdes på vissa håll till man of the match, trots att laget gjorde sex mål.
Det var första gången den här säsongen som Azpilicueta och Shawcross fick plats i elvan, ett bevis på att omgångens lag knappast premierar de spelare som håller en jämn nivå.

André Schürrle lade grunden till Chelseasegern genom att ligga bakom de två första målen, först med en assist och sedan med ett fint skott intill stolpen. Yaya Touré gjorde hattrick för Manchester City (passande att jag tipsade om honom inför helgens Premier Manager-omgång), medan Christian Eriksen var mannen bakom Tottenhams vändning. Marko Arnautovic tar platsen till vänster och det var tämligen självklart. Österrikaren var fullständigt briljant i segermatchen mot Aston Villa.
På topp var det givet att ta ut Luis Suárez som satte ett hattrick och en assist. Sedan föll Daniel Sturridge på målsnöret i kampen mot Wayne Rooney, som satte ett av säsongens mål.
Omgångens spelare: Luis Suárez, Liverpool.

Mitt omgångens lag:
Tim Howard, Everton (2)
—————————————–
Glen Johnson, Liverpool (3)
Martin Demichelis, Manchester City (3)
Ryan Shawcross, Stoke
César Azpilicueta, Chelsea
—————————————–
André Schürrle, Chelsea (2)
Yaya Touré, Manchester City (7)
Christian Eriksen, Tottenham (2)
Marko Arnautovic, Stoke
—————————————–
Wayne Rooney, Manchester United (5)
Luis Suárez, Liverpool (8)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
John Terry (Chelsea), Nemanja Matic (Chelsea), Oscar (Chelsea), Fernando Torres (Chelsea), Jordon Mutch (Cardiff), Martin Skrtel (Liverpool), Daniel Sturridge (Liverpool), Ross Barkley (Everton), Shane Long (Hull City), James Milner (Manchester City), Robert Snodgrass (Norwich), Martin Olsson (Norwich), Alexander Tettey (Norwich), Adam Lallana (Southampton), Michael Carrick (Manchester United), Peter Odemwingie (Stoke).

***
Omgångens mål: Wayne Rooney, Manchester United. Hård kamp mellan Wayne Rooney och Alexander Tettey. Har sovit på saken och kommit fram till att Rooney får utnämningen tack vare förmågan att uppfatta och utföra.
Omgångens manager: José Mourinho. Stormatchernas mästare tog en ny triumf över Arsène Wenger.
Omgångens floppspelare: Fernando Amorebieta, Fulham. Hopplös på Etihad mot Man City.

Alla tränare i PL under Wenger-eran

av Kalle Karlsson

Arsène Wenger är på väg mot sin 1000:e match i Arsenal. Historien om hur han revolutionerade klubben med en ny sin på kost och fysträning har vi berättat många gånger, vi har berättat hur hans skickliga scouting gav Arsenal konkurrensfördelar, om hur hans skickliga fotbollsöga och affärssinne har kunnat hålla kvar klubben i toppen under en tid då de inte kunnat konkurrera ekonomiskt.
Daily Telegraph publicerade idag en lista på alla tränare som passerat i Premier League sedan Arsène Wenger steg in i Arsenal. Många nostalginamn så vi bjuder på listan här (siffran anger antal matcher):

1
Arsene Wenger 666 Premier League matches
2 Alex Ferguson 638
3 Harry Redknapp 530
4 David Moyes 455
5 Sam Allardyce 389
6 Martin O’Neill 351
7 Steve Bruce 344
8 Alan Curbishley 328
9 Mark Hughes 299
10 Gordon Strachan 271
11 Gerard Houllier 263
12 David O’Leary 259
13 Rafael Benitez 254
14 Roy Hodgson 217
15 Tony Pulis 206
16 Graeme Souness 204
17 Martin Jol 201
18 Alan Pardew 200
19 Steve McClaren 190
20 Jim Smith 189
21 Bobby Robson 188
22 Bryan Robson 187
23 Roberto Martinez 179
24 Peter Reid 173
25 George Graham 172
26 John Gregory 162
27 Chris Coleman 152
28 José Mourinho 149
29 Claudio Ranieri 146
30 Walter Smith 143
31 Alex McLeish 138
32 Mick McCarthy 138
33 Paul Jewell 138
34 Kevin Keegan 137
35 Dave Jones 136
36 Glenn Hoddle 134
37 Roberto Mancini 133
38 Gary Megson 132
39 Glenn Roeder 126
40 Owen Coyle 116
41 Gareth Southgate 114
42 Joe Kinnear 113
43 Kenny Dalglish 112
44 Stuart Pearce 106
45 Brendan Rodgers 104
46 Danny Wilson 104
47 Paul Lambert 104
48 Steve Coppell 104
49 Ruud Gullit 96
50 Avram Grant 94
51 Gianluca Vialli 94
52 Chris Hughton 93
53 Graham Taylor 89
54 David Pleat 82
55 Andre Villas-Boas 81
56 Carlo Ancelotti 76
57 George Burley 76
58 Gianfranco Zola 72
59 Jean Tigana 71
60 Roy Evans 68
61 Phil Brown 67
62 Michael Laudrup 62
63 Joe Royle 61
64 Iain Dowie 59
65 Steve Kean 59
66 Neil Warnock 58
67 Brian Little 57
68 Steve Clarke 55
69 Colin Todd 53
70 Roy Keane 53
71 Roberto Di Matteo 48
72 Dave Bassett 46
73 Ian Holloway 46
74 Peter Taylor 46
75 Ron Atkinson 46
76 Mauricio Pochettino 45
77 Gerry Francis 44
78 Mickey Adams 43
79 Aidy Boothroyd 38
80 Howard Kendall 38
81 Nigel Worthington 38
82 Sven-Göran Eriksson 38
83 Tony Mowbray 38
84 Egil Roger Olsen 36
85 Juande Ramos 35
86 Nigel Adkins 30
87 Terry Venables 30
88 Tony Parkes 30
89 Brian McDermott 29
90 Paul Hart 27
91 Christian Gross 26
92 Eddie Gray 26
93 Manuel Pellegrini 26
94 Brian Kidd 25
95 Felipe Scolari 25
96 Chris Hutchings 24
97 Jim Jefferies 24
98 Ricky Sbragia 23
99 Lawrie Sanchez 22
100 Venables + Robson 21
101 Alain Perrin 20
102 Howard Wilkinson 20
103 Malky Mackay 20
104 Gus Poyet 19
105 Brian Laws 18
106 Velimir Zajec 18
107 Paul Ince 17
108 Stuart Gray 17
109 Steve Wigley 16
110 Tony Adams 15
111 Billy Davies 14
112 Guus Hiddink 13
113 Harford + Murdoch 13
114 Paul Sturrock 13
115 Rene Meulensteen 13
116 Terry Connor 13
117 Tim Sherwood 13
118 Jacques Santini 12
119 Kevin Ball 12
120 Paolo Di Canio 12
121 Sammy Lee 11
122 Peter Shreeves 10
123 Frank Clark 9
124 Ole Gunnar Solskjaer 9
125 Alan Shearer 8
126 Attilio Lombardo 7
127 Dave Watson 7
128 Les Reed 7
129 Pepe Mel 7
130 Ray Lewington 6
131 Keith Downing 5
132 Garry Monk 4
133 Keith Millen 4
134 Felix Magath 3
135 Joe Jordan 3
136 Kevin MacDonald 3
137 Trevor Brooking 3
138 Billy McEwan 2
139 Deehan + Gray 2
140 Eric Black 2
141 Frank Barlow 2
142 Frank Burrows 2
143 Kevin Keen 2
144 Nigel Pearson 2
145 Ray Harford 2
146 Stuart McCall 2
147 Archie Knox 1
148 Clive Allen 1
149 Eamonn Dolan 1
150 John Carver 1
151 Mark Bowen 1
152 Rix + Wilkins 1
153 Terry McDermott 1

Källa: Opta via Daily Telegraph.

Sida 2 av 66
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och vd: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB