Besegrade cancern och räddade skatorna

av Kalle Karlsson

Under våren har allt varit nattsvart och Newcastle har varit på väg att sjunka rakt ned i avgrunden.
Ingen hade kunnat räkna med ett så lycklig slut.

Förutsättningarna inför den sista Premier League-omgången var enkla: Newcastle behövde vinna för att vara helt säkra på att greja kontraktet.
Sett till lagets form var det inte så mycket som talade för att de skulle fixa det. Sedan Alan Pardew lämnade för Crystal Palace har Newcastles form dalat kraftigt. Efter det att John Carver fått förtroendet säsongen ut har förlusterna radats upp. Läget har känts hopplöst. Spelarna verkade ha tappat förtroendet för sin tränare och kvaliteten i truppen var ju begränsad, det kunde alla se.
De luttrade fansen har senaste månaden protesterat vilt mot ägaren Mike Ashley. Deras naturliga missnöjesyttringar har gett uttryck för en klubb vars hälsotillstånd varit allt annat än bra.
Men till slut fick Newcastle jubla.
Och spelaren som säkrade vinsten kunde inte ha varit mer passande.

Moussa Sissoko, lagets bästa spelare under säsongen, gav Newcastle ledningen i början av den andra halvleken med en spänstig nick.
Det gav ett bra utgångsläge, men eftersom Manchester United Marouane Fellaini dragit på sig ett rött kort uppe i Hull kunde man inte slappna av. Om Hull City hittade ett segermål skulle Newcastle leva farligt.
Med drygt fem minuter kvar slarvade Vurnon Anita bort ett läge där Newcastle kom tre ensamma mot West Hams målvakt Adrián.
Någon minut senare kom det förlösande 2–0-målet. Det målet som gjorde att Newcastle-supportrarna, de som börjat tappa hoppet, kunde andas ut.
Målskytten: Jonas Gutiérrez.

Om man känner till Jonas Gutiérrez historia förstår man hur speciellt det är. Argentinaren drabbades av testikelcancer och det var inte helt säkert att han skulle kunna återvända till fotbollsplanen.
Efter cellgiftsbehandlingar och operation i september hemma i Argentina började han träna i november. Det blev en kort utlåning i Norwich våren 2014 innan han för två månader sedan gjorde comeback i Newcastle mot Manchester United. Då hade det gått 17 månader sedan 31-åringen spelade sin senaste match för Newcastle. Vi minns hur lagkaptenen Fabricio Coloccini överräckte bindeln till Gutiérrez, en belöning för den kamp han utkämpat och vunnit.
– Mottagandet jag fick kommer jag minnas resten av mitt liv, sa han.
Under våren har Gutiérrez hyllats unisont av både Newcastles fans och motståndarsupportrar. Häromveckan fick han stående ovationer på Anfield.
Alla älskar en fighter.
– Om du tror i ditt hjärta att du kan besegrade ett problem så kan du göra det.

Jonas Gutiérrez fighting spirit väckte hopp hos Newcastle, en klubb som var i akut behov av ny energi.
När Jonas Gutiérrez sköt 2–0-målet idag mot West Ham, spiken i kistan, var det slöt det en cirkel för en enorm bedrift. Spelaren som besegrat cancer, och nyligen gjorde comeback, blev den som också fick skjuta sitt Newcastle kvar i Premier League.
Sett till lagets prestationer och spel under våren har Newcastle inte förtjänat att stanna i Premier League.
Nu, efter att ha sett Jonas Gutiérrez fira sitt mål med att slita av sig tröjan och ta emot folkets kärlek, känns det hur rättvist som helst.

Minnesvärda storys från säsongen – 3

av Kalle Karlsson

Varje säsong i Premier League dyker den upp. Solskenshistorien om spelaren som ratats, hamnat på lägre nivå, men som kämpat sig tillbaka mot toppen.
Den här säsongen har det funnits två som stuckit ut.

Jag har redan berättat om Crystal Palaces Glenn Murray, som hittade formen under våren och plötsligt öste in mål.
Askungesagan under hösten handlade om en annan anfallare.
När Charlie Austin var 15 år blev han ratad i Readings juniorlag för att han var för liten. Han fortsatte i småklubbar och efter att familjen flyttade till Bournemouth spelade han halvprofessionellt för Poole Town i Wessex Premier Division. Det är den nionde nivån i det engelska ligasystemet. Parallellt med sitt fotbollsspelande arbetade han som murare. Han har berättat om de tidiga morgonfärderna med de andra arbetarna, om hur en minibuss plockade upp honom och de andra och hur de sedan kördes till en fabrik där de murade till klockan halv fem. Efteråt åkte han hem och tränade fotboll. Det här är drygt sex år sedan.
Varför blev han inte upptäckt? Charlie Austin säger att det berodde på honom själv.
– Det handlade mest om mig själv. Du måste vara dedicerad, eller hur? Om jag ska vara ärlig, efter att jag släpptes av Reading var jag inte inställd på att bli fotbollsspelare. Jag spelade på lördagen, gick på krogen på lördagskvällen och spelade sedan söndag morgon. Så allvarligt tog jag fotbollen, har han sagt.
Men talangen fanns där och plötsligt lossnade det. 46 mål på 46 matcher gav ett provspel med Bournemouth i League Two. Managern Eddie Howe ville värva anfallaren, men Bournemouth var belagt med transferförbud och övergången uteblev.

Charlie Austin hamnade istället i Swindon Town innan Burnley lockade med ett 3,5-årigt kontrakt i januari 2011. I Burnley fanns tränaren Eddie Howe som tidigare försökt värva spelaren till Bournemouth.
Första tiden i Burnley blev tuff. På en halv säsong spelade han fyra matcher och blev mållös, men med en försäsong i kroppen var han flygfärdig – även på den här nivån.
Efter två succéartade år i Burnley ville Hull City värva Charlie Austin. Men anfallaren klarade inte läkarundersökningen och Hull drog sig ur. Charlie Austin har efteråt berättat att besvikelsen var så stor att han ”funderade på att lägga av med fotboll”.
Istället blev det en flytt till Queens Park Rangers i augusti 2013. Austins 17 mål på 31 matcher i Championship var en stor anledning till att QPR grejade playoffplatsen och sedermera uppflyttning.

Skulle han klara ännu ett steg i seriepyramiden? Efter en mållös premiär hemma mot Hull City kanske det var någon som reste frågetecken.
Men sedan avgjorde Charlie Austin hemma mot Sunderland i tredje omgången och när han fick Bobby Zamora som anfallspartner lossnade det rejält.
Austin producerade i match efter match och hade gjort 12 mål på de första 18 matcherna i Premier League.
– Jag nyper mig själv i armen ibland. Det har varit möjligt tack vare hårt arbete och massor av beslutsamhet, har han sagt.
Charlie Austin är en speciell spelare. Han kan vara anonym i matcher, sedan – BANG! Ge honom minsta lillfinger så smäller det. Han luktar sig till lägena, hugger vid offsidelinjen och lyckas ofta dyka upp på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Från niondedivisionen till toppskiktet av Premier Leagues skytteliga på sex år. Sagan var för bra för att vara sann.
Hans effektivitet har avstannat under säsongen och sedan nyår har det faktiskt bara blivit fem mål för 25-åringen. Samtidigt åkte QPR ur Premier League efter bara ett år.
Men totalt 17 mål betyder att Charlie Austin är het på marknaden. Han blir definitivt kvar i högstaligan. Frågan är bara vem som vinner slaget om hans namnteckning.

Omgångens lag i Premier League (33)

av Kalle Karlsson

Det här var en ytterst utspridd omgång. Det här omgångens lag gäller alltså dessa matcher:
7 april: Aston Villa–QPR 3–3
18 april: Crystal Palace–West Bromwich 0–2, Everton–Burnley 1–0, Leicester–Swansea 2–0, Stoke–Southampton 2–1, Chelsea–Manchester United 1–0.
19 april: Manchester City–West Ham 2–0, Newcastle-Tottenham 1–3.
28 april: Hull City–Liverpool 1–0.
20 maj: Arsenal–Sunderland 0–0.

Mitt omgångens lag:
Costel Pantilimon, Sunderland
———————————————-
Marc Albrighton, Leicester
Eliaquim Mangala, Manchester City
Michael Dawson, Hull City
Luke Shaw, Manchester United
———————————————-
Jamie Vardy, Leicester
Kurt Zouma, Chelsea
Nabil Bentaleb, Tottenham
Eden Hazard, Chelsea
———————————————-
Harry Kane, Tottenham
Christian Benteke, Aston Villa

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Mame Biram Diouf (Stoke), Aaron Lennon (Everton), Garath McAuley (West Bromwich), Joleon Lescott (West Bromwich), James Chester (Hull City), Tom Heaton (Burnley).

Minnesvärda storys från säsongen – 2

av Kalle Karlsson

Efter ett avbrott i arbetet igår kör vi vidare med minnesvärda storys.

***

I höstas befann sig Tottenham i ett vakuum. De kom från en stökig säsong med tränarbyte, de hade en ny tränare på plats och en trupp utan någon intensitet.
Fram steg en frälsare.

Fram till början av oktober hade Harry Kane spelat totalt 43 minuter i Premier League, utspritt över fem inhopp. Harry Kane var långt från ordinarie.
I Tottenhams enmansanfall fanns ju stjärnor som Roberto Soldado och Emmanuel Adebayor. Harry Kanes senaste fotbollsår bestod av utlåning. Först till Leyton Orient, sedan Millwall, sedan Norwich och sedan Leicester.
Vid de sporadiska tillfällen han fått chansen i Tottenham hade han inte visat mycket som talade för att han skulle utvecklas till en toppspelare. Men istället för att misströsta hade han kämpat på. Tränare som basat över Kane i låneklubbarna vittnar om hans oerhört proffsiga inställning.
I höstas fick han endast spela betydelselösa matcher i Europa League, men varje gång han fick chansen visade han att han var en spelare på uppgång.
Efter sju mål på fem matcher i Europa League, inklusive ett hattrick mot Asteras Tripolis, knackade han på dörren rejält.

Den 2 november skulle Tottenham spela mot Aston Villa på bortaplan. Harry Kane var het som en kamin. Några dagar tidigare hade han nätat i Ligacupen. En halvtimmes inhopp på Villa Park räckte för att han skulle avgöra matchen. I 90:e minuten satte han 2–1 för Tottenham och det blev lite av en referenspunkt. Från den dagen hade han bevisat att han kunde prestera och göra mål även i Premier League.
Från den dagen hade Harry Kane tagit över startplatsen i Tottenhams anfall på bekostnad av Soldado och Adebayor. Kane var ung, lovande och spännande. Men för Spurs var han så mycket mer. Han var spelaren som gått genom de egna leden hela vägen till a-laget. Han var spelaren som vuxit upp som Tottenhamfan (åtminstone från tonåren och upp?) och vars släkt supportade laget.
– Jag växte upp 15 minuter från arenan så det var självklart vilka jag skulle hålla på. Det är fint att ha den kopplingen. Jag hade aldrig några affischer på väggarna men jag samlade på samlarbilder. Teddy Sheringham var min idol, har han sagt.
I dagens kosmopolitiska fotbollsindustri där gränser har suddats ut har den här typen av spelare blivit alltmer sällsynt.
Tottenham, som fram till dess framstod som en aning identitetslöst, hade plötsligt fått farm en spelare som kunde bli något större än bara en viktig spelare. Harry Kane, den reslige, respektingivande nian, kunde bli en symbol för något nytt.
Han blev det. Det gick fort.

Från november och framåt var Harry Kane i kanonslag. I december gjorde han mål fyra matcher i rad. Men det var inte bara målen som imponerade. Harry Kane tog ett enormt arbete i presspelet och satte ribban för övriga laget.
Han framstod som en talesman, en rookie som redan var kulturbärare.
På nyårsdagen skulle Tottenham ta emot Chelsea på White Hart Lane. Jag själv befann mig i USA och ställde klockan på tidiga morgontimmar för att kunna se matchen från hotellsängen.
Harry Kane var planens kung och raserade José Mourinhos annars så pålitliga försvarsmur. Tottenham vann med 5–3 i ett fotbollsspektakel som sällan kommer att glömmas bort i den delen av London.
Från den dagen var det ingen tvekan om att Harry Kane var den publikfavoriten i Tottenham.

Under våren fortsatte Harry Kane att imponera. I mars debuterade han i engelska landslaget och nätade mot Litauen.
Under tiden, i takt med hans framgångar, pågick en debatt: Är han en one-hit wonder eller är han ”the real deal”? Det finns folk som hävdar både det ena och det andra, men klart är att Tottenham med Harry Kane fick en symbolspelare som man länge saknat.
Under våren har det ryktats om intresse från större klubbar, om prislappar på runt 500 miljoner kronor. Det är mycket pengar, men Harry Kanes värde för Tottenham kan inte värderas i endast kronor och ören. Hur sätter man en pris på klubbkänsla och identitet?
Säsongen blev inte vad Tottenham hoppats på. Ett tag utmanade de om fjärdeplatsen, men ganska tidigt stod det klart att de skulle komma tillkorta igen.
Men säsongen 2014/15 kommer i Spurskretsar minnas som året då Harry Kane, ”one of their own”, steg fram.

Minnesvärda storys från säsongen – 1

av Kalle Karlsson

Premier League-säsongen 2014/15 kommer knappast gå till historien som en av de bästa. Tvärtom. Så länge jag jobbat med Premier League arbetsmässigt, sedan 2003/04 ungefär, kan jag inte minnas en mindre upphetsande säsong. Senast det var så här avslaget måste ha varit runt millennieskiftet då Manchester United var överlägset och kunde vinna ligan med 18 poäng.
För att hitta historierna från det här spelåret räcker det inte med en snabb anblick, vi får gräva lite djupare för att hitta dem.
Så det tänkte jag göra kommande dagarna, återblicka på några av de storys som var värda att minnas från 2014/15.
Jag börjar med en fransman som steg fram från ingenstans och gav sitt lag något som saknats i flera år.

***

I november förde han en undanskymd tillvaro i Championship.
Hans utlåning var på väg att bli en permanent övergång. Han riskerade att glömmas bort.
Under våren har han varit en av Premier Leagues sensationer.

Det är ingen överdrift om man konstaterar att Francis Coquelins tid i Arsenal fram till nyår lämnade en del i övrigt att önska. Han kom som 17-åring efter en veckas provspel i juli 2008. En typiskt Arsène Wenger-värvning. Coquelin anslöt från lilla Stade Lavollois, Wenger hade än en gång dammsugit Frankrike på talang och sett något som ingen annat sett.
Francis Coquelin debuterade för Arsenal redan i september 2008 i Ligacupen. Det känns som en evighet sedan dess. Det blev bara ett inhopp den säsongen. Året efter, säsongen 2009/10, blev det två matcher i Ligacupen och en i FA-cupen.
Efter en utlåning till Lorient i franska ligan gjorde han två år i a-truppen i Arsenal. Han belönades med ett nytt kontrakt, men han lyckades aldrig att etablera sig. Säsongen 2011/12 blev det sex ligamatcher från start. Debuten var i den försmädliga 2–8-krossen borta mot Manchester United. Året efter endast tre.
Det blev ny utlåning 2013/14, denna gång till tyska Freiburg där han fick spela i alla möjliga positioner utom central mittfältare.
Det var därför ingen som räknade med stordåd från Francis Coquelin när denna säsong startade. Han fyllde ut en trupplats, mer var det inte. Alla var överens om att det defensiva mittfältet behövde förstärkning. Mikel Arteta hade inte presterat tillräckligt för att vara lösningen och under sommaren kopplades Arsenal ihop med en rad stora namn. Ingen tänkte på att lösningen kunde finnas internt.

I november 2014 lånades Francis Coquelin ut till Charlton i Championship på korttidslån. Det fördes diskussioner om att övergången kunde bli permanent i januari. Det blev inte så.
I december hade Arsenal, som vanligt, drabbats av skadekris. När Aaron Ramsey också gick sönder valde Arsène Wenger att återkalla Francis Coquelin.
Alla människor har ögonblick i livet som framstår som vägskäl. Antingen går det åt ena hållet eller så går det åt andra hållet. En övergång till Charlton hade kunnat innebära att Francis Coquelins karriär hade stagnerat och aldrig hämtat sig. Men i början av december när 24-åringen satt i soffan hemma med frun och kollade tv ringde telefonen. Samtalet från Arsène Wenger skulle förändra allt.
Francis Coquelin återkallades och hoppade in för Arsenal redan dagen efter mot Newcastle. Det blev ytterligare två inhopp innan han startade borta mot West Ham i mellandagarna. Arsenal vann med 2–1.
Även om det blev förlust på nyårsdagen borta mot ett vasst Southampton behöll Francis Coquelin sin plats i elvan. Den 18 januari kom matchen då han fick sitt genombrott på den stora scenen.

Arsenal skulle möta Manchester City på bortaplan. I de senaste årens stormatcher hade ”Gunners” vikit ned sig. Deras tillkortakommanden i de stora matcherna, och Arsène Wengers ovilja att anpassa taktiken blev ett karaktärsdrag för hela klubben. Arsenal spelar bra mot mindre lag, men så fort de testas räcker de inte till.
Men den här dagen var det annorlunda. Arsène Wenger ställde ut en defensiv formation med Francis Coquelin och Santi Cazorla på centralt mittfält och lät Manchester City föra spelet. Arsenal kontrade och vann med 2–0.
En av segerorganisatörerna, den störste vid sidan av Santi Cazorla, var Francis Coquelin. Den återkallade fransmannen låg hela tiden och samlade upp bollar i ytan mellan mittfält och backlinje. Ingen har gjort det lika disciplinerat och effektivt i en Arsenaltröja sedan Gilberto Silvas dagar.
Hade Arsène Wenger, som år efter år negligerat behovet av en defensiv mittfältare, funnit sin man?
Det finns en del som talar för det.

Efter matchen to Manchester City har Francis Coquelin varit bofast i startelvan. Han har varit en av anledningarna till att Arsenals form varit uppåtgående under våren.
I våras skrev han nytt kontrakt med Arsenal, en naturlig följd av hans insatser. Tack vare Coquelins form har behovet av en defensiv mittfältare minskat även om truppbredd är viktigt om Arsenal ska kunna ta nästa steg.
24-åringens arbete för laget kanske inte syns vid en första anblick, men Francis Coquelin vet också att han inte kommer få de största rubrikerna i ett lag som bubblar av offensiv kvalitet med Alexis Sanchez, Mesut Özil, Santi Cazorla och Olivier Giroud. I en intervju i The Guardian i april sa han:
– Om jag kan ta bort tio procent av deras defensiva arbete så har de tio procent mer att lägga i offensiven för att göra mål och avgöra matcher. Då är jag nöjd.
Claude Makelélé-rollen var på tapeten i början av 2000-talet. Senaste åren har rollen moderniserats; det krävs mer av en defensiv mittfältare idag än att bara vara spelförstörande. Men Francis Coquelin är också en modern version av Makelélé. Där Mikel Arteta var för orörlig är Francis Coquelin mer fysisk och mobil.
– Jag minns hur Zidane och många stora spelare sa att när du tog ut Makelélé ur deras lag så tog du ut hjärtat. Jag tror att spelare som lirar i den positionen inte vill vara i rampljuset. De gillar att göra sitt jobb och sedan lämnar de ”bling-blinget” till andra.
Det är exakt den rollen han fyller.
Francis Coquelin har bilvit spelaren som får andra att glänsa i Arsenal.

***
Vilka storys från denna säsong vill du läsa om?

Tre slutsatser efter helgen

av Kalle Karlsson

Svårslaget rekord
Två minuter och 56 sekunder. Så lång tid tog det för Southamptons Sadio Mané att göra hattrick i lördags mot Aston Villa. Det borde inte vara möjligt, men Sadio Mané gjorde det.
Låt gå för att Aston Villas försvar var pinsamt, att spelare föll ihop som korthus framför Shay Given, att två av målen gjordes i öppet mål. Men ändå.
Tre mål på två minuter och 56 sekunder är förstås Premier League-rekord. Sadio Mané raderar ut Robbie Fowlers 21 år gamla notering från ett möte mot Arsenal (fyra minuter och 33 sekunder).
Sadio Mané har varit Southamptons mest undervärderade spelare denna säsong. Medan Morgan Schneiderlin, Dusan Tadic och Graziano Pellè fick alla rubriker i höstas har Sadio Manés form varit jämn. När Tadic och Pellè tappade formen var det Mané som stundtals bar offensiven. Det är en stor bidragande orsak till att Southampton parkerar på en finfin sjundeplats, bara två poäng bakom femman Liverpool.
För Aston Villa, som redan klarat kontraktet, betydde inte storförlusten särskilt mycket mer än stukat självförtroende inför FA-cupfinalen 30 maj. Det är illa nog.

Gerrards farväl väcker frågetecken
Steven Gerrard tog farväl av Anfield i lördags kväll med 1–3-förlust mot Crystal Palace. Det var allt annat än ett värdigt avslut för ”Captain Fantastic”. Scenerna efteråt var rörande, hur han hyllades av supportrarna, medspelare, motståndare och ex-tränare.
Samtidigt fick man en känsla av att Liverpool, som missar Champions League nästa år, redan försvagats inför nästa säsong.
Min kollega Peter Wennman har redan skrivit vad som behöver sägas (sågas) om insatsen, men så här i efterhand landar jag i en annan insikt.
Den om att man inte uppskattar det man har förrän det är borta.
Steven Gerrards roll i Liverpool har blivit mindre och mindre de senaste två åren. Ibland har han blixtrat till och skruvat tillbaka klockan, men det har också funnits stunder då fansen diskuterat om han borde sitta på bänken.
När han i januari offentliggjorde sitt beslut att lämna för LA Galaxy efter säsongen kom det inte så överraskande. Vissa hävdade att det fanns något positivt i det, att de unga spelarna skulle få ta över och ta mer plats och ansvar.
Men Liverpool utan Steven Gerrard? Det är svårt att tänka sig. På ett par år har klubben förlorat båda sina kulturbärare Jamie Carragher och Steven Gerrard. Gerrard har varit en ikon på Anfield under i stort sett hela 2000-talet. Går det att ersätta den typen av symbolspelare? Nej, givetvis inte.
Liverpool kan pricka rätt på transfermarknaden i sommar och få in en bättre spelare än dagens ”Stevie G”, men tomrummet efter kaptenen kan bli större än vissa anar.
Vissa sakers betydelse blir som allra tydligast när det försvunnit ut ur ens liv.

Leicesters ”Great Escape”
Något annat som inte borde ha varit möjligt var Leicesters uppryckning och säkrade kontrakt.
För andra året i rad har laget som låg sist vid jul lyckats resa sig och säkra fortsatt Premier League-spel. Ifjol var det Sunderland under Gustavo Poyet. Nu har Nigel Pearsons Leicester ordnat sin egen ”Great Escape”. Kanske inte i klass med West Bromwich 2004/05, men ändå: Leicester har tagit hälften av sina 38 poäng under de sista åtta matcherna.

Leicester spelade stundtals bra redan i höstas, vi minns förstås den otroliga 5–3-segern över Manchester United. Men bollen studsade inte alltid deras väg och poängen trillade inte in önskad takt.
Ägarna valde dock att fortsätta med managern Nigel Pearson, trots att denne var inblandad i sina kontroverser. Kanske var det kontinuiteten som segrade här?
Under våren snickrade Nigel Pearson ihop ett 3-4-3-system, enligt Brendan Rodgers-modell, och efter det kom segrarna. Marc Albrighton hittade en roll som wingback till höger, Jamie Vardy återfann höstformen, Leonardo Ulloa började göra mål och mittbackarna Wes Morgan och Robert Huth trivdes bättre när de fick sällskap av en tredje mittbackskompanjon.
Vinsten mot West Ham 4 april, då Andy King avgjorde i 86:e minuten, blev en nyckelmatch. Leicester har vunnit sex av de åtta senaste matcherna. Krysset borta mot Sunderland betydde säkrat kontrakt.

Omgångens lag i Premier League (36)

av Kalle Karlsson

Har varit upptagen med annat i veckan, därför kommer omgångens lag försenat.
Från förra helgens matcher väljer jag Costel Pantilimon mellan stolparna. Här var det benhård konkurrens med David De Gea och Lukasz Fabianski.
På högerbacken hade jag oerhört svårt att hitta en lämplig kandidat, jag fastnade till slut på Kieran Trippier som var stabil för Burnley. John Terry var kung (för vilken gång i ordningen?) och Federico Fernández imponerade mot Arsenal. Till vänster väljer jag Sunderlands Patrick van Aanholt som varvat stormatcher med plattmatcher denna säsong.

Defensive mittfältaren Jack Cork gjorde ett enormt arbete i maskinrummet för Swansea, inte minst i första halvlek mot Arsenal. Riyad Mahrez gjorde två mål för Leicester medan David Silva och Jack Grealish dominerat på varsitt håll. Marko Arnautovic har det varit tyst om ett tag, men mot Tottenham plockade han fram storspelet och var bäst på plan.
Längst fram är det svårt att förbise Sergio Agüero som gjorde hattrick för Manchester City.
Omgångens spelare: David Silva, Manchester City.

Mitt omgångens lag (4-1-4-1):
Costel Pantilimon, Sunderland
———————————————–
Kieran Trippier, Burnley
Federico Fernández, Swansea (2)
John Terry, Chelsea (4)
Patrick van Aanholt, Sunderland (3)
———————————————–
Jack Cork, Swansea
———————————————–
Riyad Mahrez, Leicester (3)
David Silva, Manchester City (8)
Jack Grealish, Aston Villa
Marko Arnautovic, Stoke
———————————————–
Sergio Agüero, Manchester City (8)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Lukasz Fabianski (Swansea), Lee Cattermole (Sunderland), Tom Cleverley (Aston Villa), Tom Heaton (Burnley), Robert Huth (Leicester), David De Gea (Manchester United), Ashley Young (Manchester United), Charlie Adam (Stoke).

***
Omgångens mål: Riyad Mahrez, Leicester. Ett par snabba dragningar och sedan avslutning intill stolpen.
Omgångens manager: Garry Monk, Swansea. Lade upp en klok matchplan och stängde ned Arsenal fullständigt – trots att han saknade en naturlig striker i startelvan.
Omgångens floppspelare: Yun Suk-Young, QPR. Hade det minst sagt kämpigt mot Manchester City.

Loftus-Cheeks start ger hint om framtiden

av Kalle Karlsson

Så har det hänt! José Mourinho har gett en start till en egenfostrad spelare i Chelsea.
Det dröjde alltså till maj 2015 innan det skedde, men det här är inte tillfället för att kritisera det som skett tidigare. Det här är istället tillfället för att glädjas åt 19-årige Ruben Loftus-Cheek och att tiderna är på väg att förändras, även i en klubb som Chelsea.

Ruben Loftus-Cheek från Lewisham i sydöstra London kom till Chelsea som åttaåring, 2004. Han har slagit sig fram genom akademin och var kapten när Chelseas U18-lag vann FA Youth Cup. I december 2014 gjorde han debut i a-laget som inhoppare i gruppspelet i Champions League mot Sporting Lissabon. I Premier League hade han fram till igår bara spelat en minut, ett inhopp på tilläggstid mot Manchester City.
På söndagen, när ligatiteln redan var säkrad och Liverpool besökte Stamford Bridge, fick José Mourinho chansen att starta med Ruben Loftus-Cheek. 19-åringen tog plats på det defensiva mittfältet bredvid John Obi Mikel och han gjorde det bra. Loftus-Cheek spelade enkelt och klokt. Med sin eleganta stil och sitt trygga passningsspel såg han ut som en spelare som gjort 20 matcher i den här ligan, snarare än en nervös debutant. Även om det mest handlade om spel i sidled gick han av planen med 100 i passningsprocent. En Michael Carrick-light? Engelsk fotboll svämmar inte över av den här spelartypen så Loftus-Cheek är intressant av flera anledningar.
När Liverpool väl började hitta in bakom honom och Mikel i andra halvlek fick tonåringen ge plats åt Nemanja Matic. José Mourinho hade skrivit en liten bit historia, men han ville inte förlora matchen och låta Loftus-Cheek se dum ut. Som vanligt agerade han i rätt ögonblick, ännu ett bevis på skicklig matchcoachning.

Chelsea har som alla vet haft fasligt svårt att få de egna att etablera sig i a-laget. Men Ruben Loftus-Cheek kan snart följas av fler egenfostrade spelare i José Mourinhos elva. Patrick Bamford har gjort succé på lån för Middlesbrough och Dominic Solanke har redan debuterat i Champions League.
José Mourinho är en av världens skickligaste tränare och hans cv är imponerande. Han släppte visserligen fram en ung Davide Santon i Inter, men bortsett från honom kommer jag inte på att han lyft upp och etablerat någon annan ung, egenfostrad spelare i sina startelvor genom åren.
Det ska bli oerhört intressant att se hur han lyckas matcha fram den här lysande generationen Chelsea-ungdomar som sopat banan med resten av fotbolls-Europa. Portugisen har sagt att han inte vill att Solanke går på lån nästa säsong. ”Det är bättre att stanna i Chelsea, vara en del av laget och steg för steg närma sig en startplats”, har Mourinho sagt. Ruben Loftus-Cheek är ett exempel på det. Han har, till skillnad mot i princip alla andra lovande Chelseaspelare, inte gått på lån.
Kan vi få se ett Chelsea med Ruben Loftus-Cheek, Dominic Solanke, Lewis Baker, Nathan Aké och Patrick Bamford i startelvan om fyra år?

75 PL-spelare utan kontrakt i sommar

av Kalle Karlsson

Det går att fynda i sommar för Premier League-klubbarna. Dessa 75 spelare står än så länge utan kontrakt och kan värvas utan övergångssumma.

MÅLVAKTER
Damian Martinez (Arsenal).
Conrad Logan (Leicester).
Brad Jones (Liverpool).
Steve Harper (Hull).
Ben Amos (Man Utd).
Brian Murphy (QPR).
Thomas Sorensen (Stoke).
Gerhard Tremmel (Swansea).
David Cornell (Swansea).
Brad Friedel (Tottenham).
Jussi Jaaskelainen (West Ham).
Boaz Myhill (WBA).

FÖRSVARARE
Ron Vlaar (Aston Villa).
Micah Richards (Manchester City).
Chris Herd (Aston Villa).
Michael Duff (Burnley).
Steven Reid (Burnley).
Damien Delaney (C Palace).
Brede Hangeland (C Palace).
Sylvain Distin (Everton).
Antolin Alcaraz (Everton).
Luke Garbutt (Everton).
Marcin Wasilewski (Leicester).
Paul Konchesky (Leicester).
Matthew Upson (Leicester).
Maynor Figueroa (Hull).
Liam Rosenoir (Hull).
Paul McShane (Hull).
Alex Bruce (Hull).
Glen Johnson (Liverpool).
Kolo Toure (Liverpool).
Jon Flanagan (Liverpool).
Richard Dunne (QPR).
Clint Hill (QPR).
Andy Wilkinson (Stoke).
Anthony Reveillere (Sunderland).
Wes Brown (Sunderland).
Guy Demel (West Ham).
Chris Baird (WBA).
Gareth McAuley (WBA).

MITTFÄLTARE
Mathieu Flamini (Arsenal).
Abou Diaby (Arsenal).
Dean Marney (Burnley).
Ross Wallace (Burnley).
Anthony Knockaert (Leicester).
Esteban Cambiasso (Leicester).
Dean Hammond (Leicester).
Gary Taylor-Fletcher (Leicester).
Stephen Quinn (Hull).
James Milner (Man City).
Tom Cleverley (Man Utd).
Jonas Gutierrez (Newcastle).
Ryan Taylor (Newcastle).
Joey Barton (QPR).
Alejandro Faurlin (QPR).
Karl Henry (QPR).
Wilson Palacios (Stoke).
Youssouf Mulumbu (WBA).
Claudio Yacob (WBA).

ANFALLARE
Darren Bent (Aston Villa).
Danny Ings (Burnley).
Gael Kakuta (Chelsea).
Didier Drogba (Chelsea).
Shola Ameobi (C Palace).
Jerome Thomas (C Palace).
Owen Garvan (C Palace).
Yannick Sagbo (Hull City).
Scott Sinclair (Man City).
James Wilson (Man Utd).
Sammy Ameobi (Newcastle).
Jonathan Walters (Stoke).
Peter Odemwingie (Stoke).
Carlton Cole (West Ham).
Nene (West Ham).
Bobby Zamora (QPR).

***
Hittar du några potentiella fynd bland dessa namn?

***
Igår listade jag 25 möjliga Bosmanfynd från Europas fem toppligor (plusinlåst).

Taktikanalys: Guardiolas djärva strategi

av Kalle Karlsson

Hur stoppar man Barcelona om man själv vill äga bollen om man inte bara vill ägna sig åt att neutralisera dem?
Pep Guardiola är mannen bakom Barcelonas storhetsperiod och borde kunna laget bättre än någon annan utomstående.
Det vi fick se igår var ett fascinerande… försök.

Att mötet mellan Barcelona och Bayern München var något extra var alla överens om, men jag skulle vilja sträcka mig längre än så.
På förhand kände jag att det, rent taktiskt, var en av de mest kittlande duellerna det senaste decenniet. Kanske överhuvudtaget som jag kan minnas.
Varför?
Jo, jag tänker så här.
Sedan Barcelona inledde sin framgångsera, runt 2003 då Ronaldinho värvades till klubben, har laget haft en särställning när det gäller bollinnehav. Den filosofin är en del av klubbens dna.
När Pep Guardiola tog över sommaren 2008 och skapade det bästa klubblaget världen skådat under 2000-talet drogs den här ambitionen till sin spets. Barcelona ägde bollen, ville alltid äga bollen, och ingen kunde rubba det faktumet. När Rayo Vallecano åkte på stryk med 0–4 mot Barça hösten 2013 var det en historisk dag. Det var första gången på 317 (!) tävlingsmatcher som Barcelona inte haft merparten av bollinnehavet (vilket kan tillskrivas spännande Rayo-tränaren Paco Jémez, den historien tar vi en annan gång).

Under den senaste tioårsperioden, eller låt säga sedan 2008, har få lag kunnat matcha Barcelona i den gren de behärskar allra bäst – äga bollen.
Lag har lyckats stänga ned spelytor och nollat dem, men det har oftast skett genom att de parkerat bussen framför de egna straffområdet.
José Mourinho försökte gå upp i ringen och utkämpa en slagduell i sitt första el clásico. Det slutade med utskåpning och 0–5 i baken. Efter den matchen valde han att spela reaktivt istället. Pepe på mittfältet, tajt mellan lagdelar, fokus på blixtrande omställningar.
Det finns underdogs som har försökt. Juanma Lillo, Pep Guardiolas mentor, testade med Almería. Det blev en 0–8-förlust.

Under de här åren har jag ofta funderat över vilka strategier man skulle kunna använda mot detta fantastiska Barcelona. Empirin har visat oss och fotbollsvärlden att ett lågt positionsförsvar har varit mest framgångsrikt. Det var så Chelsea lyckades slå ut Barcelona, det var så Liverpool, Inter och Bayern München lyckades. Atlético Madrid har lyckats med ett mer aggressivt positionsförsvar.
Men igår kom matchen där Barcelona äntligen skulle testas ut i sömmarna. De ställdes ju till slut mot en idealist som aldrig ruckar på sina ideal. Mannen som byggde upp deras eget spel och erövrade världen. Nu var han tillbaka på Camp Nou med en trupp som är tillräckligt skicklig och meriterad för att anta utmaningen.

Hur skulle han göra? Många trodde nog med tanke på skadeläget att Bayern München skulle backa hem och hålla laget tajt på egen planhalva. Så som man gjorde i semifinalmötet under Jupp Heynckes för två år sedan. Det gav 7–0 över två matcher.
Men Pep Guardiola vore inte Pep Guardiola om han inte funderat ut en alldeles egen lösning.
Han satsade på trebacklinje. Men istället för att den trebacklinjen förvandlades till en fembackslinje i försvarsspelet så spelade de med en konstant trebackslinje. Det var förutsättningen för Guardiolas djärva strategi: Man-man-spel över hela planen.

Barcelona2Trebackslinje med 3 vs 3 mot Messi, Suárez, Neymar.

När Pep Guardiola utvecklade tiki-takan i Barcelona hittade han en modell för hur hans lag alltid skulle vara i numerärt överläge i uppbyggnadsfasen. Mittfältaren, oftast Sergio Busquets, flyttade ned mellan mittbackarna och skapade ett 3 vs 2-läge i utgångsytan.
Ytterbackarna flyttade upp högt, i höjd med mittfältet, vilket i steg två gav ett skapade ett 5 vs 4-läge i spelyta 1 (ofta 6 vs 4 eftersom Leo Messi droppade så djupt i rollen som falsk nia).
Med Barcelonas enorma skicklighet i passningsspelet räckte 5 vs 4 för att alltid hitta lösningar och vägar framåt. Det som var komplicerat för alla andra lag var överkomligt när Xavi och Andrés Iniesta sydde passningstrianglar.
Av den anledningen var det i princip omöjligt att få kontroll på dem. Mot andra lag räckte det att pressa med sex spelare mot sju (fyra backar, tre mittfältare). Det hade behövts en till, men då hade man riskerat att lämna Leo Messi, Samuel Eto’o och de andra anfallskanonerna genom åren i ett en mot en-läge.

barcelona7 barcelona8Standardsystem mot Barcelonas system i uppbyggnadsfasen (när en mittfältare flyttar ned mellan mittbackarna). Barcelona (blåa ringar) hamnar då i ett numerärt överläge på egen planhalva när man möter fyrbackslinjer och fembackslinjer. Motståndarna har sin ”spare man”, extraspelare, i försvaret (markerade ytan).

Det var precis det här som var Pep Guardiolas plan igår. Han satte ut ett lag med ordern att spela man-man-spel över hela planen. Han beordrade 3 vs 3 mot den dödliga MSN-trion Messi, Suárez, Neymar, något som många anser otänkbart.
Gränsen mellan genialitet och galenskap är som bekant hårfin.
Första minutrarna av matchen igår var fascinerande. Bayern klev högt i helplanspress och Barcelona hade vissa bekymmer att hantera det. Förmodligen var de ovana att inte kunna finna någon ”ledig” lagkamrat. När Bayern vann boll kom ett motståndarlag som nästan alltid praktiserar något som liknar helplanspress. Det gav ett monstruöst tempo inledningsvis.

Barcelona3Bayern Münchens helplanspress. Sju spelare går i man-man-spel mot Barcelona på offensiv planhalva elva minuter in i matchen.

Barcelona6Liknande exempel från femte matchminuten. Åtta (!) Bayern-spelare som går upp i man-man-spel på offensiv planhalva. Utanför bild till höger har man en 3 vs 3-situation mot Messi, Suárez, Neymar.

Barcelona4När en av mittbackarna lockades iväg skulle Xabi Alonso flytta ned och fylla i hållet i försvaret.

När Barcelona väl lyckades ta sig ur man-man-spelet, vilket man ofta gör med ett geni som Leo Messi laget, blev det dock farligt. Som väntat. Det är ju därför fotbollsteorin i snart 50 år byggt på att man har en ”spare man” i defensiven, en spelare som ska kunna täcka upp för en lagkamrat som blir snuvad.

barcelona93 vs 3 var ödesdigert. Här är upprinnelsen till Luis Suárez friläge i första halvlek. Bollen på väg mot Leo Messi (närmast). Han nickskarvar och Suárez löper – mer behövdes inte för att bli ren mot Bayerns höga försvarslinje.

Det dröjde en kvart innan Pep Guardiola insåg att den här taktiken skulle innebära självmord. Då hade Luis Suárez bränt ett friläge och Neymar hade fått ett läge från nära håll. En olycka var på väg att ske.
Pep Guardiola formerade en fyrbackslinje och faktum är att Bayern efter första 20 minuterna klarade sig bra trots sin långa skadelista.
Exempelvis vann de bollinnehavet i matchen – det första laget att göra det i Champions League mot Barcelona sedan Werder Bremen 2006.
Problemet var bara att Leo Messi var på spelhumör.

Slutsats
Bayern München kom till Camp Nou med en ambition att ta fajten på lika villkor. Det var underbart att se, men de hade nog fått ett bättre resultat om de stängt igen butiken, åtminstone efter 1–0-målet. Bayerns försvar, ett av Europas bästa under 10-talet, hade nollan intakt trots ett häftigt/dumdristigt experiment av Pep Guardiola. Även efter övergången till fyrbackslinje krävdes en och annan libero-aktion av Manuel Neuer, men Bayern stod emot. Med kvarten kvar gav man Leo Messi utrymme att ladda bössan och då small det i nätet bakom Neuer.
När Bayern sedan började jaga matchen fick Barcelona större ytor och Leo Messi utnyttjade det till att förnedra Jerome Boateng och lobba in 2–0. På tilläggstid kom 3–0 av Neymar efter en blixtrande omställning.
Efter ett uppseendeväckande experiment första 15 minuterna hade Bayern hittat form och struktur och gjort väldigt mycket väldigt bra. Men inget recept hjälpte mot Messi.
– Om Messi är i toppform kan inget försvar stoppa honom. Det finns inget system för att stoppa Messi, han är för bra, sa Pep Guardiola efteråt.
Kanske är det så enkelt.

Fotnot: Tack till Christoffer Glader som ordnade plangrafiker.

Fotnot: Om ni undrar varför en text om en CL-match hamnar i PL-bloggen så beror det på att den vanliga artikelmallen på sajten endast har plats för en bild. Här i bloggen kan man skriva lite text, lägga in en bild, skriva mer text, lägga in bild osv, vilket gör det enklare att vara pedagogisk.

Sida 2 av 87
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB