Hur farliga är motorcyklarna? Hojåkarna? Bilisterna?

av Robert Collin

Jag blev intervjuad om motorcykeldöden i går kväll av en kollega på Aftonbladet.

Ibland skriver jag hela texten, ibland en kommentar, och ibland blir jag intervjuad.

I går kväll blev jag intervjuad om varför jag tror att hela tretton personer dött på mc bara under juli månads tre första veckor. En förskräcklig siffra. Som borde mana till eftertanke, inte till bortförklaringar, som jag fått en hel del på mejlen nu på morgonen.

Men låt mig bli lite tydligare, allt jag sa kom ju inte med i texten i tidningen i dag.

1. De hojåkare som inte förstår att de är osynliga lever extra farligt. Bilister tittar efter andra bilar, och kanske efter fotgängare. Men ser inte hojåkarna. Ibland kan en bilist säga efter en krock med en motorcykel att ”Jag trodde det var en moped.” men sanningen är oftast att han inte såg någonting.

2. Jag sa att hojåkare över 55 år som körde motorcykel innan de skaffade familj, och som köpt en ny båge lever farligt. Så är det. De har glömt bort hur svårt det är, hur hojåkning skiljer sig från bilkörning.

3. Jag sa att bilar blivit allt säkrare på grund av påtryckningar från organisationer som Euro Ncap som sätter betyg på säkerheten. Ingen vill köpa en ny bil som inte har fem stjärnor i Euro Ncap. Med motorcyklar är det annorlunda. Det finns ingen folkrörelse som driver på utvecklingen.

4. Ett av mejlen i dag är från organisationen Sveriges Motorcyklister. Som skriver att det visst finns moderna säkerhetssystem till motorcyklar, t ex har Honda Goldving har till och med krockkudde. Ja visst, jag vet att det finns låsningsfria bromsar sen minst tio år tillbaka, att det finns hojar som har kopplat ihop fram- och bakbromsen (som en bil, som ju har en bromspedal och fördelar ut bromsverkan optimalt på de fyra hjulen), men de systemen är ovanliga, alldeles för ovanliga. För att det inte finns någon efterfrågan. För att den gamla klassiska motorcykeln är manlig och kräver – sin man.

5. Tretton döda på motorcykel på knappt en månad är på tok för mänga.

 

 

Liten körskola 3.

av Robert Collin

Ibland är det omöjligt för oss bilister att undvika olyckor. Men ofta sker olyckorna för att vi är slarviga, okunniga och fantasilösa. För att vi saknar förmågan att kalkylera med risker.
Det hände ett par gånger under midsommarhelgen att jag blev prejad mot mitträcket i slutet av en sträcka med två körfält. Bilen som jag skulle köra om tyckte att nu fick det vara nog, nu var 400-metersskylten passerad och nu fick det vara färdigomkört. Båda förarna var medelålders män. Att de riskerade både min och sin egen säkerhet och totalt trafikkaos var inget som oroade dem.
Och flera gånger, jag skulle säga ofta, hände det märkliga att just när jag närmade mig en bil för omkörning på motorväg eller på vajervägens två-fältsträckor så drog bilen jag skulle köra om ut åt vänster, flera gånger med vänster hjulpar en bit över körfältsmarkringen.
Några gånger räckte det att jag själv väjde ut åt vänster, men ett par gånger var det nära en olycka.
Hur går det till? Vad är det som händer? En normal motorväg rymmer gott och väl tre personbilar i bredd på två filer, ändå denna längtan att hålla så långt åt vänster att det knappt ryms två.
En gång vid Iggesund, alldeles nära den plats där en person som försökte byta ett punkterat däck dödades för ett par år sedan av en ouppmärksam förare håller samma sak på att hända igen.

 

Liten körskola 2.

av Robert Collin

Jag bilar mycket och ofta i fattiga u-länder. Där dör det betydligt fler i trafiken än här hemma. Men ändå inte så många som man kunde tro när man ser massor av vuxna och barn gå långa sträckor längs landsvägarna. Och ingen har reflexer trots att det är lika mycket fotgängare i mörkret.
Men förarna är fokuserade på bilkörningen och fotgängarna vet redan när de lär sig att gå vad som gäller i trafiken.
Så är det inte i Sverige. Bilförarna har annat att tänka på och fotgängare och andra oskyddade trafikanter tar sin rätt till gaturummet för givet. De vet ju att bilarna måste stanna. Det är det lag på.
En kvinna blev påkörd och dödad av en taxi för en tid sedan. Jag är inte förvånad. Att kliva rätt ut i gatan har blivit en medborgerlig rättighet. Det är den vi lär våra barn här i Sverige.
Unga mammor är värst, med mobilen i örat, blicken långt bort och barnvagnen som murbräcka.

 

Liten körskola 1. ”Håll till höger, Svensson”

av Robert Collin

Håll till höger Svensson! Minns ni parollen från högeromläggningen 1967?
Nej, jag vet. Jag märker det. Borta. Totalt bortglömt sedan många år. Det är mitt i vägen, mitt emellan filerna på motorvägen och i mittfilen om motorvägen råkar ha tre körfält. Och absolut aldrig ute i vägrenen.
Men snälla, är det så svårt att hålla till höger? Högertrafik, ja det begriper de flesta. Men att hålla till höger på vägen verkar omöjligt.
Nu i semestertider är det värre än någonsin. Folk som hatar bilen under resten av året, men som plötsligt ska köra bil under semestern. Det är mest storstadsbor, och allra mest stockholmare. Och man känner igen dem på långt håll.
Jag fick en försmak av sommaren under midsommarhelgen och sen blev det ännu värre när industrisemestern började. Backspegel? Nej. Blinker? Nej. Någon som helst koll, överhuvudtaget? Nej. Men tio under fartgränsen vid varje fartkamera? Ja! Full koncentration på mobilen och facebook? Ja! Backa på motorvägen för att man råkade köra förbi avfarten? Ja!
Jag har till och med sett en mamma och ett barn i tioårsåldern plocka blommor vid dikesrenen, med bilen kvar på vägen. Med plötsliga inbromsningar som följd, utan att det verkade störa blomplockaridyllen det minsta. Som om hon stannat till med barnvagnen vid Högalidsparken för att plocka lite gullvivor.

 

Min bilmekaniker förlorade sin fru på BB Sophia. Se Kalla Fakta i kväll!

av Robert Collin

Jag har en husläkare dit jag går när min kropp känns allt för skröplig och en livmedicus som tar hand om mina bilar. Båda finns i Rimbo, två mil bort, trots att Norrtälje där jag bor är fullt av både vårdcentraler och bilverkstäder.
Jag åker till Rimbo för att jag litar både på doktorn och bilmekanikern.
Bilverkstaden som är specialist på Citroën heter PeBe Motor, efter ägaren Per Bodén.
Den ser inget vidare ut. På gården står en massa skrotbilar, tycker jag. Donator-bilar, säger Per och plockar delar från dem när något saknas på mina eller de andra kundernas bilar.
Per är en av de duktigaste bilmekaniker jag träffat. Kanske den allra bästa. Han ställer pricksäkert diagnoser, ofta redan på telefon, och ser sedan till att bilen blir pigg och kry, ofta till oförskämt lågt pris.
Att det ser för jävligt ut runt hans lilla verkstad är inget som skrämmer bort vare sig mig eller de andra stamkunderna.
Därför är det extra sorgligt att Per själv, och hans fru Gegie valde nyöppnade BB Sophia när deras första barn skulle födas.
Privata BB Sophia vid Sophiahemmet skulle vara alternativet till de traditionella sjukhusens förlossningsavdelningar. BB Sophia var nytt, nymålat, blankt och fint och utan brist på barnmorskor. Mycket bättre på alla sätt än landstingens slitna förlossningsavdelningar på lika slitna sjukhus.
Att BB Sophia inte hade någon intensivvårdsavdelning för att ta hand om svåra förlossningar stod det inget om i de färggranna broschyrerna.
Gegie slutade andas under den svåra förlossningen, och trots att Per upprepade gånger bad personalen om hjälp fick han ingen. Ett par dagar senare dog Gegie i sviterna efter förlossningen på det fina privatsjukhuset.
Kalla Fakta i TV4 granskar misslyckandet på BB Sophia i kväll. Och frågar: Hur kunde den bländande fasaden dölja den usla förlossningsvården?

 

Om rostiga bilar

av Robert Collin

Oj, vad många mejl jag fått om Husseins rostiga Nissan Qashqai. (Läs artikeln och krönikan på Aftonbladet Bil.)

Många protesterar mot att jag skriver att asiatiska bilar är särskilt dåliga. Vill ha bevis. Skriver att deras Volkswagen eller något annat märke också rostar. Eller att deras Nissan -87 inte har en rostfläck.

Eller att det inte är konstigt att en bil rostar när den står ute.

Det märkliga är ju att Husseins rosthög inte dragit igång en proteststorm mot tillverkare som säljer bilar med uselt rostskydd. Eller just handlare som låter bilen stå ute hela vintern och sen säljer den som ny.

En läsare som mejlade frågade om han skulle våga köpa en Mazda CX5, den cross over som de flesta kolleger och jag är överens om är den bästa i klassen.

Ja visst, svarade jag. Men åk direkt och gör en rostskyddsbehandling. Då klarar den sig betydligt bättre.

Skandalen är ju att inte importören fixar en extra rostskyddsbehandling, om nu tillverkaren slarvat. Eller, snålat… Kanske något att försöka förhandla in i priset!

Södra Ängby!

av Robert Collin

Klart jag vet att jag var i Södra Ängby och plåtade nya XC90.

Varför jag skrev Norra?

Tja, demens? Slarv? Jag vet faktiskt inte.

Men när kollegerna hemma vaknar ska det bli ändring i texten.

Och så är markfrigången väl tilltagen.

Det fixar dom också. Byter cm mot mm.

Nu ska jag ut och köra mer Ford Mustang!

Åretrunt-däck är inte godkända på vintern!

av Robert Collin

Svenska Dagbladet citerar biltidningen Automotor och sport och varnar för så kallade Åretrunt-däck. De är varken bra på sommaren eller vintern, skriver tidningen.

Men här finns utrymme för grumliga tolkningar. Vad menar skribenterna? Menar de vinterdäck av centraleuropeisk typ, framtagna för Tyskland och andra länder söder om Danmark? Eller menar de däck avsedda för USA, där alla sommardäck har M+S-märkning? Eller vad handlar texten om?

Hur som helst. De centraleuropeiska vinterdäcken är dåliga på sommaren och usla på vintern. De har lyckligtvis minskat i Sverige de senaste åren. Mycket på grund av testerna i Aftonbladet som visar hur dåliga de är.

Men allra värst: De flesta däck som nätsajterna kallar ”Åretrunt-däck” är inte ens godkända för vinterbruk.

Jag slog på ”Åretrunt-däck” på ett par däcksajter, som dackonline och hittade massor med däck som inte är godkända som vinterdäck.

Ja, de har M+S-märkning, men det är INTE avsedda för vinterbruk enligt Transportstyrelsen och de är INTE godkända och händer det en olycka på vintern är det stor risk att försäkringsbolaget INTE betalar skadan. Och det är ju inte bara plåtskador på egna bilen utan kan handla om mångmiljonbelopp för invaliditet.

Däck-organisationen STRO har en lista på alla däck som är godkända på vinterbruk. Är däcket inte med där är det inget vinterdäck.

Är det med på listan, men utvecklat för Centraleuropa är det farligt att använda på vintern.

Säkrast är att fortsätta att köra på sommardäck på sommaren och vinterdäck avsedda och godkända för Sverige på vintern.

 

Mittfältsförare – jag hatar er.

av Robert Collin

Jag bor i Norrtälje och kör förstås ofta in till Stockholm.  Och jag är så glad, ja, överlycklig att det inte är mer trafik än att det räcker med två filer på motorvägen. För när jag kör på E4-infarterna till Stockholm, från Uppsala-hållet eller från Södertälje blir jag så frustrerad över att ingen, INGEN kör i högerfilen.

Inte de som tycker att tio under hastighetsgränsen är helt rätt. Inte lastbilsförarna som ju har sina egna fartgränser och måste köra lite långsammare. INGEN!

Nu när Södertälje-polisen börjar jaga mittfältsförarna säger jag: Äntligen. Inte en dag för tidigt.

Redan när E4 norr om Stockholm fick sitt tredje körfält för gott och väl femton år sedan efterlyste jag informationsskyltar och polisingripanden. Inte böter, kanske. Men polis, blåljus och ajabaja, gör aldrig om det!

Att man ska hålla till höger är definitivt inget som bilister inte känner till.  Klart att alla vet. Men de bryr sig inte. För att alla kör i mitten, och kanske som när man kör på Södertäljevägen, för att högerfilen ju tar slut efter några mil. Antingen in i Södertälje om man kör söderut eller in i Botkyrka om man kör norr ut (för att sedan dyka upp igen efter ett par hundra meter. Men inte ens de som kommer upp på E4 från botkyrka ligger ju kvar där många meter.)

Folk tänker väl: Jag ligger här i mitten så behöver jag inte bry mig.

I Sydafrika finns det gott om skyltar längs vägen som talar om vilken fil man ska ligga i och vilken man ska köra om i. Här i USA, där jag är just nu och testar däck, och där man får ligga var som helst på motorvägen och köra om till höger, även när hastighetsgränsen är 140 km/tim, har det just börjat komma upp informationstavlor som säger hur trafiken flyter bäst: ”Kör till höger, kör om till vänster.”

I Tyskland behöver man inte ens informera: Alla vet. ALLA håller till höger, och dessutom, alla tittar i backspegeln.

Bara i Sverige har Vägverket, numera Trafikverket, fått för sig att information och kampanjer inte fungerar.

Upp med informationstavlorna direkt. Och sen: Mera poliser, och om det sen blir ett ajabaja eller böter bryr jag mig faktiskt inte om. Jag är bara så oändligt trött på alla som kör som halvsovande zombies i sin mittfil.

Bort med dom!

(Att en ansedd kollega i en morgontidning tycker att mittfilskörning är helt i sin ordning  gör mig mycket bekymrad.)

 

 

 

Nämen Ford, det här går ju inte!

av Robert Collin

Den splitter nya Ford Mondeo som vi hade med på vintertestet var ju inte så bra, på hmm, vintern …

Svårstartad, den gick igång först med startkablar, iskall i kupén, klen rattvärme och usla strålkastare.

Kanske ett måndagsexemplar, så jag fick låna en till, splitter ny Mondeo.

Och körde 70 mil norr ut igen. Till ökända kallhålet Basecamp Norråker.

På E4 norr om Uppsala är det 120-begränsning, mätaren visade lite över 130. Då kommer det upp ett meddelande i en av alla displayer: ”Fel i parkeringslampor på släpvagn. Kontrollera lampor.”

130 med släp kanske ni tycker är väl snabbt. Men ärligt, jag visste inte ens att bilen hade dragkrok…

Sen trasslar klimatanläggningen lite, den vill inte gå igång som den ska, och när jag knappar igång den blir det i alla fall imma på vindrutan.

Led-strålkastarna skickar ut samma klena led-ljus som i den förra bilen, och helljusautomatiken är under all kritik. Är det inte kolsvart ute bländar den inte av, trots möten, men det gör inte så mycket, bara några lättretade långtradarförare blinkar ilsket. Och samma sak när det är becksvart. De flesta märker inte att jag kör på helljus.

Men automatiken är hipp som happ. Eller både och. Ibland bländar den inte av, ibland bländar den inte på.

Men så kommer den där morgonen med minus 29 grader. Ska bilen starta? Jo, då, men det ryster förskräckligt i tio sekunder. Och sen; ska det bli varmt?

Nehej, det ska det inte.

Efter tio minuter har det blivit nollgradigt i bilen, då är det minus 26 ute, så lite varmare än det ju.

Efter 30 minuter, då var Volvon 20 grader sedan länge i vårt jultest, och VW Passat hade just fått upp rätt innetemperatur, då är det 12 grader i Forden.

Den förra Ford Mondeon var 13 grader inne efter 35 minuter, ett svårslaget rekord som dock tangerades av den nya Mondeon som var exakt lika sval.

Två måndagsexemplar av två? Då undrar jag: Hur många måndagsbilar har Ford i lager?

 

 

Sida 1 av 58
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB