”11 juni 2009 kl 18.08

Sitter på flygplatsen i Helsingfors och hör att Koenigsegg pekas ut som den som ska rödda Saab. Vilket skämt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men gråta ligger närmast till hands.

Koenigsegg i Ängelholm bygger en handfull bilar om året. Men att bygga över 100 000 bilar är en helt annan sak.

En långsiktig ägare? Knappast. Men en kortsiktig med storhetsvansinne. Fiat hade varit bra. Men dög inte. Magna hade varit lika bra. Men dög inte heller.

Vem styr det här spelet?

GM i Detroit? Saabledningen? I så fall – vad är tanken?

Nu måste jag springa till planet.”

 

Jag satt på flygplatsen i Helsingfors när en kollega ringde och berättade att Koenigsegg skulle köpa Saab. Fem minuter senare hade jag skrivit mitt första blogginlägg om eländet.

Varför ville den lilla sportbilstillverkaren Koenigsegg och hans skojarkompisar köpa Saab? När de inte hade pengar till köpet? (de behövde 10 miljarder kronor, bara till köpet, men hade bara 720 miljoner. Sen behövdes ytterligare tiotals miljarder för att driva Saab vidare)

Kanske för att skaffa sig publicitet (Koenigsegg) eller ännu värre (kumpanerna), för att sko sig på vår godtrogenhet. För det fanns miljarder i Europa-bidrag i potten, pengar som snart skulle vara förskingrade.

Men det var kanske kinesernas intresse för Saab som till slut fick stopp på karusellen. För (som jag skrev i min krönika i Aftonbladet Bil i torsdags), president Obama vill inte sälja ut amerikansk spetsteknik till Kina. När han stoppade Opel-Magna-affären var det bara en tidsfråga tills Saab-Koenigsegg-affären skulle avbrytas.

Hur går det nu? Sorg och elände i Trollhättan? Nej, inte alls. Nu driver GM Saab vidare, det är min absoluta övertygelse. Och Saab har kanske sin bästa tid framför sig.