Arkiv för March 2014

- Sida 1 av 1

Varför blev det så här?

av henryd

Tanken var att jag skulle skriva om matchen till Sportbladets webb. Skriva om Helsingborgs IF mot Djurgårdens IF. Jag satt och funderade på 4-4-2, på Pelle Olsson och Roar Hansen och när matchen inleddes tjusades jag av frenesin, HIF:s första kvart, DIF:s svar och också, det ska jag medge, DIF-klackens mäktiga uppslutning i Helsingborg.
Men ni vet vad som hände.
En DIF-supporter misshandlades till död inne i Helsingborg och när vetskapen nådde supportrarna på arenan tog sig vissa av dem in på planen, man skanderade ”mördare”, polisen ryckte ut och matchen avbröts.
Vi vet vad som hände. Ändå förstår vi så lite. Hur kan det bli så här?

Jag försöker rannsaka mig själv. Jag är en av dem som benhårt försvarat supportrarnas rätt till passion. Jag har flera gånger skrivit om att vi måste undvika att brännmärka just passionen. Att det är supportrarna som gör Allsvenskan till vad den är i dag, att det är de som får oss att se bättre ut än vad vi är och att den stora merparten vet var gränsen går. De kan uttrycka sin avsky för en motståndare, men efter matchen är det borta.
Är det så att jag undervärderar krafterna? Att jag inte ser sambanden mellan den där passionen och det dödliga våldet?

Eller är det de som ser just sådana samband som gör feltolkningar?

Det går runt i mitt huvud, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, men jag vet att det i sådana här fall gärna generaliseras och klumpas ihop.
Det är väl ändå inte fel på all supporterkultur? Det är dess avarter vi nu måste avsky.

När politiska aktörer begår våldshandlingar säger vi ju inte att det är en svart dag för politiken. Då dömer vi individen, handlingen och när folk misshandlas på musikfestivaler är det ingen som talar om att det är farligt att gå på livemusik.

Är det kanske så att det här hade kunnat inträffa ändå? Utan en allsvensk match som fond?
Eller är det så att vissa mekanismer inom fotbollen, supporterkulturen fungerar som katalysator? Och om det är så, vad kan vi då göra åt det?
Vilket ansvar har jag – som tidigare spelare och numera tränare?

Jag vet inte.

Jag vet dock att de som ser problem med supporterkulturen kommer klumpa ihop allt och enbart se problem och jag vet att de som uttrycker att det är farligt att gå på allsvensk fotboll kommer höja sina röster.
Själv vet jag att jag aldrig känt mig rädd eller hotad eller skrämd på en allsvensk arena.
Vad det nu säger i sammanhanget. Det säger kanske inte ett skit.

Suck.

Ska jag spela vidare?

av henryd

Jag går förbi gymmet på GFA, Lars Cramer och Björnar kör lite extra efter A-lagets fotbollsträning, Björnar lassar på 90 kg i bänkpressen, kör fem repetitioner och jag vill inte vara sämre, jag kommer visserligen direkt från en lunchmåltid, men lägger mig under stången, iförd en tjock vinterjacka och kör också en femma på 90 kg.
Så där ja.
Sedan snicksnackar vi en stund, jag kollar hur startelvan inför söndagens premiär mot BP ser ut och de undrar om jag ska åka upp till Grimsta och kolla på matchen, men nja, det ska jag ju inte, jag har ju match med mina killar i DM.
Men vettefan om jag hade åkt upp ändå.
Dock skönt att ha något att skylla på.

Jag är klar för division II-klubben IFK Berga och jo, så är det. Och nja, så är det inte riktigt.
IFK Berga är en lokal klubb i Kalmar, nykomlingar i division II och med min forne lagkamrat Jocke Lantz som assisterande tränare. Jag känner också några spelare i laget och så är jag arbetskamrat på Kalmar FF:s akademi med huvudtränaren Ola och det känns naturligt att vara ett alternativ för dem.
För det är just det jag är, ett alternativ.

IFK Berga vill helt enkelt ha en backup för sina ordinarie spelare. Ibland vill de kanske använda sig av min erfarenhet på träningarna. Skulle oturen vara framme och någon i startelvan går sönder kan jag kanske gå in och täcka.
Kanske.

Samtidigt, det är förutsättningslöst. Inga krav, åt något håll. Jag har verkligen ingen aning om det finns någon möjlighet för mig att lira division II-fotboll i år. Men jag utesluter det inte heller.
Anledningen att vi skrev just nu är att fönstret stänger 31 mars och om vi inte hade signat nu hade inte möjligheten att spela funnits kvar. Vi var tvungna att registrera mig.

Grunden är också att jag känner att det skulle vara kul att spela fotboll, oavsett nivå. Utan några krav.
För jag har turen att inte ha några krämpor. Min kropp känns bra. Då är det lika bra att passa på.

Sedan har jag inte släppt tanken på att på något sätt vara involverad i Listerby IK, min moderklubb. Problemet är att det är tio mil till Listerby. Det blir alltså svårt att få till några träningar. Och ska jag kunna lira match i Blekinge måste jag i princip ha en helledig dag och det har jag inte så ofta.
För mitt jobb i Kalmar FF har högst prioritet.

Allsvensk upptaktsträff

av henryd

Allsvensk upptaktsträff i går och jag var inte där och jag vet inte om jag saknar det. Eller om någon saknade mig.
Jag har ju varit med på några upptaktsträffar, det är alltid trevligt och jag och Nanne trivdes alltid tillsammans på scenen. Vi pratade aldrig innan om hur vi skulle lägga upp det (tränare och kapten blir utfrågade på scenen), vi körde på uppstuds och var trygga i vetskapen att vi kunde säga vad vi ville om varandra och det brukade bli bra.

Men själva tillställningen, den hade en tendens att i slutändan bli tämligen seg. När fem, sex lag varit uppe på scenen och staplat klyschor på varandra började man somna till. Och då visste man att det bara var halvvägs in i programmet.
Och eftersom Kalmar ligger så förbannat avsides tog det alltid ett par dygn att ta sig hem från de där träffarna.

Men jag är inte bitter, vad är en bal på slottet och allt det där.

Jag såg inte hur Kalmargänget skötte sig i går, men jag utgår från att de levererade. David Elm ersätter ju mig som kapten, jag har själv nämnt honom när jag fått frågan om vem jag tycker borde göra det, men han kunde inte vara med i går och Thorbjörnsson fick ta Elms plats.

Istället för mediaträff drillade jag mina spelare i gymmet på GFA. Fys-Stefan var själv sjuk, men hade skickat ett träningsprogram till mig och jag vidarebefordrade hans order till killarna. Träningen byggde på explosivitet och killarna slet på riktigt bra och om det är något som jag hittills är nöjd med när det gäller spelarna i min trupp är det attityden till att plåga sig. Och det är en viktig bit av fotbollen.
Jag såg att Erik Hamrén nämnde att det är ett problem att unga spelare i dag har så dålig fysik och jag är böjd att hålla med. Man har inte alls lika många träningstimmar i systemet som exempelvis min generation. Samtidigt måste jag gå varligt fram, jag kan inte bränna på med allt jag har, då knäcker jag dem. Men det handlar om att skapa ett starkt ramverk. Så att de orkar spela fotboll.

Ikväll blir det TV-framträdande för min del. Jag ska vara med i Sportbladet-TV. Syns då.

Snart får han lira på Fredriksskans

av henryd

Han har en av Sveriges bästa röster. Kanske den bästa. Jag tycker det även om han härom kvällen messade och påminde mig om vår nesliga kvalförlusten 1994 mot Hammarby. Vi drömde om Allsvenskan men fick pisk av Bajen med 4-1. Då var Magnus Carlson på plats.

I sommar är han på plats igen. På Fredriksskans. Men den här gången är det han som spelar.

Det ser jag fram emot.

Och lyssnar på det här.

IMG_20140208_012659

Tyresö FF – hur fan sköter de föreningen?

av henryd

Tyresö FF blöder alltså så in i helvete ekonomiskt. Dimensionen är absurd. Skulden motsvarar nästan halva årsomsättningen. Halva!! Som om IFK Göteborg skulle ha ungefär 50 miljoner i skulder.
Nu är inte Tyresö FF det första idrottslaget som missköter sin verksamhet, men jag undrar ibland hur det kan gå så långt. Man måste väl ha någorlunda koll på utgifter? Och veta, på ett hum, hur mycket pengar som man får in?
Eller?
Har jag missat något? Kan man som ledare för elitklubbar skita helt och hållet i de där parametrarna? Utgifter och inkomster.
”Vi plockar hit den där stjärnan och ger vederbörande hur mycket som helst i lön.”
– Men vänta lite, så mycket pengar har vi inte i kassan! Och det kommer ju inte heller att flöda in ytterligare medel. Kan vi verkligen värva då?
”Ja, ja, den huvudvärken tar vi senare, det löser sig säkert. Vi värvar ihop ett namnkunnigt och bra lag, når framgångar kortsiktigt och då har vi fått en status som gör att de inte kan undvara oss, varken kommunen eller förbundet, oavsett hur jävla stora skulder vi har. Det är briljant!”.

I veckan som gick introducerade jag nya ord för mina spelare i Kalmar FF:s U 17-lag.

Vederbörande
Cyniskt
Pragmatisk

Jag försöker ta tillfället i akt och utveckla deras vokabulär. Men efter gårdagens match i Ligacupen mot Östers IF inser jag att jag nog också behöver förklara de två sistnämnda mer ingående.
För vi var allt annat är cyniska och pragmatiska i matchen.

Vi kom till matchen mot Öster med två raka segrar, en poäng räckte för att ta oss vidare till kvartsfinal och jag och de andra ledarna hade haft en känsla under veckan av att det fanns risk för…bekvämlighet. Man gör bra insatser, man jobbar hårt, visar rätt attityd och så smyger sig den där överskattningen in i gruppen. Man glömmer bort att allt börjar med det hårda jobbet. Med att vinna bollen.

Så vi pratade mycket om det här innan matchen. Men känslan måste vara genuin och den måste komma inifrån spelarna. I drygt 30 minuter såg det okej ut. Vi parkerade på Östers planhalva, vi skapade lägen och vi tog ledningen.
Men när Öster gnuggade vidare och slogs i varje duell orkade vi inte ta fajten. Det var som om vi trodde att det enda som räknades var om vi spelade ut vår motståndare. Man skulle ta bollen, dribbla av två spelare och spela fri en lagkamrat, annars räknades det inte. Att ligga rätt i positionerna, pusha lagkamraterna, vinna närkamper och spela enkelt, det var inte lika kul.

Vi hade flest klara lägen. Vi hade bollen mest. Men det var Öster som var pragmatiskt och cynisk och pang, pang, pang på tio minuter i andra halvlek kontrade Öster sönder oss och gick från 1-1 i paus till ledning 4-1.
På 90 minuter hade Öster fem lägen och satte fyra mål.

Jag stod vid sidan och kände frustration. En frustration som var helt annorlunda än den jag kunde känna som spelare. Som spelare kunde jag vara grymt självkritisk. Men till slut kunde jag alltid skylla på någon annan. Och nästan alltid på tränaren. Nu är jag själv tränaren.

Nu får vi jobba vidare med att få fram den där genuina känslan hos spelarna. Få dem att förstå vad det är som räknas på fotbollsplanen.

Veckans poddavsnitt hittar ni här.. Vi pratar om terapi, identiteter, det sårade egot hos sportredaktionen på den lokala tidningen och en hel del annat.

Lite att lyssna (och titta) på och nog hade Manchester United flyt i kväll

av henryd

Ja, det är fantastiskt att Ryan Giggs kan leverera moment av så hög klass. Och ja, det är märkligt hur snabbt det svänger. För två månader sedan tyckte jag att det var trist att Giggs fortfarande tragglar på, att han liksom solkar ner sin tidigare briljans. Jag vet att det är en orättvis åsikt och jag tycker då och då – beroende på dagshumöret – att det är upp till var och en att spela så länge de önskar, oavsett vad vi tycker och oavsett hur mycket sämre de är i dag än i jämförelse med när de var som bäst. Men för två månader sedan eller två veckor sedan eller två dagar sedan tyckte jag att det var en smula trist att Giggs inte bara slutade spela fotboll. Och så i dag visar Giggs ren och äkta briljans.

Och ja, det är märkligt – men givetvis inget nytt – hur små marginalerna är. Nu blir David Moyes om inte hyllad så i alla fall klappad på axeln för sin laguttagning och för 3-0-segern i Champions League. Samtidigt, det var inte – sett till spelet och målchanserna – en självklar 3-0-seger. Att Manchester United inte är vad Manchester United tidigare var står tydligt, trots 3-0 i kväll. För gästerna från Grekland hade både bollinnehav, intentioner och också lägen för att såra United rejält. Och borde ha sårat United rejält. Borde ha gjort mål.

Nu kom United undan, resultatet är allting (eh?) och kanske var segern ett tecken på något stort i vardande. Eller var det bara en seger.

I rubriken till bloggen lovade jag lite att lyssna på.

Först ett trevligt litet klipp från när jag hade ett väldigt hemvävt webb-program vid namn #8. Här möter jag Zlatan Azinovic, numera målvakt i Malmö FF. Vi snackar musik. Och Zlatan sjunger lite. Och konstaterar att hans lagkamrater ”är en typ av rövslickare”. Klassisk TV.

I dag handlar det emellertid inte om webb-TV för min del. Nu handlar det om podd. Och jag och Kalmars Anders Timell, det vill säga Martin Nilsson på Kallskänken, har numera spelat in tio högoktaniga poddavsnitt. Lyssna på det senaste här.

 

 

 

 

Det här med att späka sig

av henryd

Att plåga mig rent fysiskt, det har varit ett mål i sig. När jag sprang i backen upp mot pappas lastbil med sandsäckar som vägde ett kilo runt fotlederna som 13-åring njöt jag eftersom jag visste att jag skulle orka mer när jag sedan tränade med laget. Och om jag då blev trött skulle de andra var tröttare.

När jag slutade spela fotboll visste jag inte hur det skulle bli. Skulle jag ha kvar samma drivkraft att plåga mig själv?
Hittills vill jag nog påstå att jag plågat mig kanske mer än när jag tränade fotboll.
För fotbollen hindrade mig från att köra vissa saker. Jag tvingades spara mig eftersom jag behövde vara fräsch till träningen senare på dagen eller kvällen eller dagen efter.
Det behöver jag inte tänka på nu.

Så jag kan musta på. Fortfarande är den där utmattningskänslan, när musklerna protesterar, men ändå lyder, när hjärnan skickar ut signaler om att jag borde sätta mig ner, vila, men jag ändå fortsätter, fortfarande är den känslan en kick. Eller snarare känslan efter.
Det handlar om att komma till insikten att det är just det som är målet. Att ta ut sig. Anstränga sig. Flytta sina gränser. För när man gör det händer något inuti en. På ett bra sätt.

Och jag tror att jag fortfarande njuter av de där stunderna när kroppen svarar och levererar och jag behöver inte jämföra mig med någon annan och tänka att om jag är trött borde han vara tröttare. Nu kan jag gilla när jag ser någon annan ta sig igenom plågan.

Nu är det inte så att jag alltid omfamnar smärtan och tröttheten. Också jag är bekväm och kan tycka att det är skönt att bara göra saker som jag vet inte plågar mig. Typ köra 90 kg i bänkpress med lång vila mellan seten. Eller spela tennis mot någon som jag vet att jag besegrar.
Men det finns också något levnadsgörande i utmaningen att tänja på det man tror man kan. Möta någon på tennisbanan som tvingar mig att spela med mindre marginaler. Eller köra ett träningspass där utmattningen lurar bakom hörnet. Och efter sitta och flina över känslan som pulserar i blodomloppet. En diffus känsla. Man tar liksom ett nytt steg. Lyfter sig upp en smula.

Emin Nouri messade, ”kapten, kan du köra ett pass med mig imorn?” och det är klart att jag kunde köra ett pass med Nouri och jag lockade ut honom från bekvämlighetszonen och vi körde följande (värt att testa, jag lovar).

1 min – chins
(40 sek vila)
2 min Kettlebellsvingar, 24 kg
(40 sek vila)
1 min fällknivar
(40 sek vila)
3 min dips
(40 sek vila)
4 min Thrusters, 40 kg

Man kör alltså så många repetitioner som möjligt av varje övning.

IMG_20140307_142303

Dagen efter messade Emin. Och skrev att han hade träningsvärk av guds nåde. En underbar känsla.

Samtidigt, jag vet inte om jag blivit för gammal. För ibland återhämtar jag mig inte som jag inbillar mig att jag gjorde förr. Eller om det är så att jag överskattar min egen förmåga. Som i torsdags, när vi skulle lira lite innefotboll i Brännarehallen och jag gick ut ouppvärmd. Ryggen var stel, det var som att ha ett spett i ryggslutet och jag spelade uselt. Kanske borde jag ha värmt upp i tio minuter innan jag började spela fotboll?

Eller som i dag. Jag kände mig seg i kroppen. Efter morgonens lektioner på akademin la jag mig på soffan. Och sov i över en timme. Och kunde sovit längre än så. Men jag hade lovat Crossfit-Stefan att komma förbi och köra ett pass innan han skulle sätta klorna i mina killar. Och jag ville inte fega ur.
Så jag pallrade mig dit.

Och ångrade mig nästan omgående.
På papperet såg det inte så jobbigt ut.

500 meter rodd
21 KB-svingar, 32 kg
15 Boxjump med burpee.

Vila några minuter.
Sedan ett varv till.

IMG_20140218_131448

(En sliten gubbe)

Men fyttihelvete! Jag gick in i väggen. Fullständigt. Andra rundan domnade jag bort. Baksidorna och rumpan skrek om nåd. Vattnet jag drack innan passet låg och kluckade i matstrupen och ville upp och jag tog mig med nöd och näppe igenom övningarna. Efter blev jag sittande. Länge.
Jag var inte människa igen på säkert 45 minuter. Stapplade omkring. hade svårt att stå upprätt. Ville lägga mig ner och sova.

Just där och då njöt jag inte ett dugg. Förbannade mig själv. Och Crossfit-Stefan.
Men nu, några timmar senare, funderar jag på när jag ska köra samma pass igen. Jag borde kunna klara det utan att få spykänsla. Kan jag tycka.

Man är en idiot.

Känslan av någorlunda kontroll

av henryd

Känslan när man gör något som kittlar, när man gör något som man inte vet om man behärskar, men som man ändå har någorlunda kontroll över.
Det är den känslan jag ofta söker.
Som fotbollsspelare sökte jag kanske allt för ofta det trygga. Eftersom jag hatade att göra misstag.
Så jag spelade samma match om och om igen, i drygt 20 år inom elitfotbollen. Det var så jag ville ha det.
Som tränare betonar jag att jag inte har något emot om mina spelare gör misstag. Jag vill att de ska spela på ett sätt som gör att de då och då hamnar i situationer där det blir misstag. Det jag är intresserad av är hur de reagerar då. Hur de reagerar när det inte går som de vill.
Tjurar de ihop? Slutar de ta initiativ? Försvinner energin?

För är det inte det allt handlar om? Hur man hanterar när det är motigt.

Kravet som vi ledare i Kalmar FF:s U 17-lag har på spelarna är alltså inte att vara felfria. Utan att visa rätt agerande efter våra misstag. För misstag gör alla.

Och den där känslan, att ge sig in i något som man inte riktigt vet om man behärskar, men som man har någorlunda kontroll över, det var så jag kände när jag började som tränare. Och som jag fortfarande har.

Som i går. Avfärd till Helsingborg och dagarna innan var det bussbokning (ska jag fixa det? ´Ja, har du inte gjort det?´ Nej ´Då måste du fixa det!´) och det var tur att Micke var förutseende och redan hade bokat buss, men sedan var det tusen andra saker och till det skulle jag fundera på hur vi skulle träna för att utvecklas och hur vi skulle förbereda oss inför lördagens match i Ligacupen mot Helsingborg, matchställ skulle packas, mat skulle ordnas och vilka skulle bli uttagna, jag bollade fram och tillbaka med Steglander och Friberg, mina två assisterande, och till slut var vi på väg, mot Helsingborg och då kunde jag känna just det där, känslan när man gör något som kittlar, när man gör något som man inte vet om man behärskar, men som man ändå har någorlunda kontroll över.

Vi vann första matchen i Ligacupen helgen innan mot Bagarn Rosengrens Mjällby AIF. Nu väntade Helsingborgs IF.

Enligt uppgifter är HIF ett av de bättre lagen i landet i den här årskullen, men man vet aldrig hur klubbarna resonerar. Vissa klubbar kör med renodlade årskullar, andra blandar.
Kalmar FF:s policy är att blanda. Vi har alltså 97:or, 98:or och 99:or i vårt gäng. Andra kan då ställa upp med idel 97:or, vilket givetvis kan påverka resultatet.

Men till syvende och sist handlar det om att utveckla spelare, inte att vinna (även om segrar givetvis kan vara utvecklande).

Jag kvitterade ut nyckeln till omklädningsrummet på Olympiafältet, ”jaså, är det den store Rydström?” sa vaktmästaren när han såg att det var jag och jag tänkte tyst för mig själv att den store i Helsingborg när det gäller spelare rimligtvis är Henke Larsson. Fast vaktmästaren kanske var ironisk.

I bussen ner hade en spelare blivit sjuk, en annan klagade på illamående och vi fick stuva om i startelvan och innan avspark kom Roland Nilsson fram. Han är numera förbundskapten för den här årskullen och jag tänkte på när han var huvudtränare för MFF och efter en Fotbollsgala i Globen fick förklara för vakterna på Brolins krog att de där bönderna som stod i kön faktiskt spelade i Kalmar FF, ”släpp in dem!”.

Nu nämnde han att HIF nog kom med starkaste möjliga lag och min känsla av kontroll minskade.

Men sedan – efter blott tre minuter frispelas Robin Eklund, målvakten räddar, Svante Ingelsson snappar upp bollen och lyfter in den till Gustav Eriksson-Söderström, som rivs ner. Straff och just Gustav hade jag utsett till straffskytt. Han svek inte förtroendet, utan chippade kyligt in 1-0.

Att HIF var bra visade de omgående. Högt tempo, snabba bollförflyttningar och ett diagonalt tankesätt som gjorde mina spelare konfunderade.
Och det var en period mitt i halvleken då HIF verkligen dominerade.

Men samtidigt – våra killar stod sig bra. Stressade ibland, blev för raka i passningsspelet ibland, men ändå – de stod sig bra.

Successivt tog vi oss tillbaka och i pausen kunde vi göra ytterligare några små förändringar och killarna hade den där sköna känslan av att även om HIF var bra och skickliga kunde de kontrollera HIF. Chansmässigt var det ett övertag till oss och den statistiken ökade i andra halvlek. Vi bommade rejäla lägen, men fortsatte gnugga på.

I slutet av matchen blev två HIF:are utvisade, båda drog snabbt på sig två gula kort, och vi fick en tämligen lugn färd in i mål.

Segersång och glädje i omklädningsrummet efter och Steglander hyssjade killarna, ”det blir kioskstopp på hemvägen” och jublet visste inga gränser.

IMG_20140315_175646

Och vi kunde packa in oss i bussen med vetskapen att vi hade stått upp på ett bra sätt mot ett bra lag. Seger, ja visst, det är onekligen trevligt. Och den borde i ärlighetens namn varit något mål större än 1-0. Men framför allt agerade killarna så som jag och Steglander ville.

Det tar sig.

Hallå, hej, här är jag

av henryd

Sen kväll och jag gillar sena kvällar och det fanns en viss oro när jag skulle sluta spela fotboll att de sena kvällarna skulle vara över, in i kneget, upp och jobba klockan 07.00 och allt det där och jag oroade mig över att inte vara skapad för sådana dagar och än så länge, peppar, peppar, knack, knack, känns det bra.
Och det beror kanske på att jag lyckats skapa mig en vardag som har utrymme för sena kvällar.

Jag är instruktör på Kalmar FF:s fotbollsakademi samt ansvarig för Kalmar FF:s U 17-lag, men jag har en hel del tid att styra över efter eget huvud och jag hinner köra min crossfit, min beachmuskelträning, lite tennis, jag hinner gubbtupplura i soffan, dricka kaffe och framför allt, jag är hemma varje dag när min dotter kommer med skolbussen.

Jag hade ju en jäkla vånda i höstas. Över att sluta spela fotboll. Att vara fotbollsspelare var liksom inpräntat i min själ. Trodde jag. Och vad skulle hända nu?

Det som hände var att hela jag blev en utandning. Som när kroppen slappnar av. Och sedan fylls med ro.

Okej, okej, alla dagar är inte på det sättet, jag har min beskärda del av oro, men jag är överraskad över hur smidigt det har gått.

Kanske har det underlättats av att jag fortfarande är kvar inom Kalmar FF. Kanske var det så och fortfarande är så att det inte främst var fotbollsspelandet som bränt sig fast i min själ. Utan Kalmar FF.

Och jag är alltså kvar i organisationen. Och känner att jag påverkar och har inflytande.

Just nu är jag alltså ansvarig för Kalmar FF:s U 17-lag och jag försöker lära mig yrket. Vissa kanske tror att jag ser det som ett nerköp, att jag hade velat ha mer och större, men de som tror det känner inte mig. Merparten av min tid som spelare i Kalmar FF var tid som präglades av skral ekonomi, usla omständigheter och när jag nu köper en soffa till Ungdomsavdelningens samlingsrum av en polare för 600 kronor och när jag nu lägger en hel helg med att sortera A-lagets gamla träningskläder i ett försök att hitta utrustning åt mina killar och när jag nu får Martin på Kallskänken att skänka en risig kaffebryggare till samlingsrummet, när jag nu gör allt det här känns det lite som att komma hem.
Det är ju det här jag är van vid.

Jag är ansvarig och Johan Steglander är min assisterande. De som minns kalmarfotbollen på 1980- och 1990-talet vet att Steglander var en central gestalt i Kalmar AIK. Och på den tiden var vi bittra rivaler. 1997 vann vi division II före Nybro och just Kalmar AIK. Steglander är den spelare som gjort flest matcher i Kalmar AIK, jag har gjort flest matcher i Kalmar FF och nu kör vi alltså U 17 ihop.

Första tävlingsmatchen avverkades den gångna helgen. Mot Mjällby AIF på Gasten i Kalmar. Ett Maif som tränas av Bagarn Rosengren.
Det slutade med en 3-2-seger för vår del, men det är inte segrar som är det viktigaste i U 17. Det handlar om utveckling. Att prägla spelarna. Lära dem elitfotbollens villkor. Och också betona vikten av utbildning och lärdom.

Tränare i U 17, alltså. Och numera också krönikör och bloggare i Aftonbladet och Sportbladet. Vilket känns väldigt kul. Jag har saknar att få skriva fotboll.
Ibland ger jag sken av att jag inte är så förtjust i fotboll. Att jag är intellektuell och djupsinnig och kulturell och mest gäspar åt sport. Sedan kommer jag på mig själv med att se eftersändningar av BP-HBK eller någon gammal Champions League-match från 2004.

Nu borde jag dock lägga mig. Träning på akademin tidigt i morgon. Och jag har fortfarande inte bestämt vilka övningar vi ska köra. Men då gör jag som jag alltid gör i tillvaron när jag tvekar. Jag tänker; vad hade Nanne Bergstrand gjort?

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB