Arkiv för April 2014

- Sida 1 av 2

Seger på Strömvallen, men plastgräset är skamligt dåligt

av henryd

Killarna tog bussen till Gävle för att möta Gefle och man kan snabbt konstatera att Gefle inte är det vanliga Gefle.
Tidigare hade man en tydlig identitet och jobbade utifrån den. Nu är man…ingenting. Centralfigurerna, som skänkte stadga åt bygget, är borta. Hugosson, Bernhardsson och Dahlberg och inte minst Pelle Olsson.
Och man försöker förändra det man tidigare var och det är kanske i längden nödvändigt, men just nu känns Gefle…vilset.

När du tidigare kom till Strömvallen visste du att det handlade om ett mentalt stålbad. Du skulle få ha bollen, du skulle få styra och dominera och vanligtvis dränerade det motståndarna på kraft. Men mot Gefle var det precis så Gefle ville ha det. Det var en matchbild som gav dem kraft. För de kunde skapa diamanter (nåja) ur ingenting.
Och de visste att en minimal chans kunde räcka. Och vi visste detsamma.

Det var tålamodsprövande.

När vi i dag mötte Gefle på Strömvallen var det Gefle som hade bollen. Nästan 65 %. Jag vet, jag vet, det är som det är med bollinnehav, men att förlora bollinnehavet mot Gefle existerade inte tidigare.

Gefle kunde haft ledningen i första halvlek, man skapade bra chanser, men i stället satte vi 1-0 och 2-0 och spelade utifrån det resultatet i andra halvlek.

Och angående bollinnehav. Det råder kanske en motreaktion mot bollinnehavdoktrinen. Den har varit rådande en tid och vi spelade själva efter den i fjol. Om vi hade bollen mer än motståndarna kunde vi styra matchbilden tydligare, resonerade vi. Jag höll med och jag höll inte med. Det beror ju också på vad man gör med bollen. Många gånger höll vi i bollen i egen backlinje och lät motståndarna samla ihop sig. Det är inte optimalt. Jag mindes ju hur bekvämt vi tyckte det var att möta Hammarby i mitten av 2000-talet när de skulle passa, passa, passa runt bollen till varandra. Vi hann ju alltid komma rätt i försvarspositionerna.

Samtidigt är det inte bra att alltid ha bollen mindre än motståndarna. I synnerhet inte när vi närmar oss nivåer som 60-65 %. Det betyder ju att motståndarna får fler chanser till att anfalla på oss. Och i längden tar det för mycket kraft att bara försvara, vilket får följder för anfallsspelet.

Hittills i år har vi i Kalmar FF haft bollen mindre än våra motståndare. Men många lag i Allsvenskan saknar skicklighet att utnyttja sitt bollinnehav. Så vi har kunnat plocka bra med poäng, trots det. Eller kanske tack vare det.

Ju mer man grottar ner sig i taktik och dispositioner, ju mer konfunderad blir man. Ser man på oss kan man ju konstatera att det kanske bara är onödigt att odla passningsspel när man ändå gör mål och plockar poäng.

Samtidigt, vi har inte riktigt fått spelet att stämma, vi har varit osynkade i vår press (fast det har blivit bättre på slutet), vårt passningsspel har varit för svagt, anfallen för korta, ändå har vi inte förlorat än. Och har tre raka segrar på bortaplan. Det i säg säger något om karaktären och kvaliteten i gruppen.

Vi har kvar fjolårsflytet. Då vi kunde vinna eller i alla fall få oavgjort trots att vi spelmässigt inte var förtjänta av det. Det fanns matcher i fjol då jag i omklädningsrummet efter undrade hur fan det där gick till.

Vi har bra spelare, vi har en bra backlinje (som har kunnat hantera rättvända spelare mot sig) och det finns en tjurig envishet i gruppen som gör att man accepterar att spelet inte alltid stämmer, man gör jobbet ändå. Det är sådant som ger poäng.

En sak till – det är skamligt att man får spela allsvensk fotboll på en så usel matta som den i Gävle. Men bara för att det är konstgräs finns det tydligen inga krav. Den var hemsk redan för ett år sedan. Jag pratade med Mattias Hugosson, målvakt i laget, efter att vi lirat 1-1 mot dem i maj 2013 och han sa att han inte kunde fortsätta spela längre, kroppen tog så mycket stryk att spela matcher och träna på en sådan matta. Till och med domaren i matchen tvingades till behandling efter matchen på grund av det konstiga plastgräset. Sedan dess har konstgräset på Strömvallen använts dagligen.

Jag kollade med Emin Nouri direkt efter matchen och han bara pustade, ”vilken jävla matta!”, konstaterade han.

Samtidigt som killarna lirade mot Gefle tränade jag med division II-laget IFK Berga. Bara lugn, jag hade en röd KFF-tröja under IFK Bergas blåa.
Min forna lagkamrat Jocke Lantz är assisterande och var med och spelade. Han och jag bildade duo när vi körde två mot två. De gamla takterna satt fortfarande i. Och är det något vi kan så är det press och understöd. Vi är tydliga, vi tänker likadant och vi kunde vinna bollen och göra mål.
Sedan lir åtta mot åtta och herregud, vad kul det är med fotboll ibland. På gräs. Riktigt gräs.

Fotbollsgymnasiets gröna jackor

av henryd

Tobinho är alltså med i ledarteamet runt U 17 och det känns riktigt bra. Jag gillar Tobinho.

I går höll Tobinho i den första delen av träningen och sedan lirade vi helplan och Tobinho försökte få ett grepp om spelarna, vem som var vem, vem som spelade var och så vidare och precis som jag i början undrade han vad han skulle jämföra med.
Just nu har han ingen jämförelsegrund. Eller, han kan bara jämföra med sina egna erfarenheter och de ligger ett stort steg över P 17. Så klart.
Men det där kommer snabbt.

IMG_20140425_200226

När vi gick från Gastens B-plan (det är alltså områdets sämre gräsplan) gick vi förbi konstgräsplanen och där lirade Tipselit. Vi stannade till och kikade lite. ”Fan, konstgräsplanen är sliten nu”, tyckte Tobinho. Jag kunde bara hålla med. Och jag led med killarna som tvingades spela matcher där. Varje vändning slet på kroppen.
Men det är så verkligheten ser ut.

Kalmar FF har ingen egen träningsplan.

Konstgräsplanen är kommunens och de två gräsplanerna på Gasten är också kommunens. På den ena huserar enbart vårt A-lag och på den andra ska hela Kalmar FF:s ungdomssektion hålla till. Den blir snabbt sliten och det går inte att spela matcher där.

Därför spelare Tipselit och också vi i PA våra matcher på en sliten plastmatta.

Bredvid planen satt föräldrar och flickvänner och Tobinho log, ”där satt Sabby för 15 år sedan” och förutom att Tobinho glömde bort att tiden går och att vi snart är 40 år gamla (och borde ha sagt att Sabine satt där för över 20 år!) hade han rätt.
Vi har ju också spelat i Tipselit och också då satt uppiffade och stajlade tjejer och tittade på och det hetaste man kunde ha på den tiden var den gröna jackan med texten Fotbollsgymnasiet skrivit på ryggen, den lånade gärna flickvännerna till fotbollsgymnasisterna.

Åtminstone trodde vi fotbollsspelare att det var så. Vad vi missade var att alla utanför fotbollssfären tyckte att vi var en smula patetiska. Och Stagg-revyn drev med oss och de där gröna jackorna.

När det var mat hos Tobinhos på kvällen nämnde jag det här med de uppiffade flickvännerna för Sabine. ”Ha, jag brukade sitta vid B-plan på Fredriksskans med läxböckerna i knät och plugga med Tobbe tränade.”

IMG_20140420_182851

Hon behövde alltså inte ens en match för att lojalt sitta och titta på Tobbe.

I gårdagens Sportbladet skrev jag en liten text om det här med betyg.

Njut av tystnaden

av henryd

Tidig morgon och jag cyklade till Ica-affären i Listerby, ställde cykeln mot en vägg, väntade sedan på skolbussen som tog oss in till Ronneby och Skogsgårdsskolan och Olof paxade en plats i bussen, han hoppade på i Yxnarum, några kilometer innan hållplatsen vid Icaaffären i Listerby och vi sa inte så mycket till varandra, vi var trötta, sega och jag tog på mig freestyle-lurarna och försjönk in i musikens värld och jag hade precis upptäckt Depeche Mode och lyssnade om och om och om igen på Enjoy the silence och i dag är jag äldre, men tycker fortfarande väldigt mycket om Depeche Mode. Och om Enjoy the silence.
Det finns många grymma versioner av låten. Men den här, från 1993 eller 1994, är nog min favorit. Älskar hur den tar ny fart efter 4.55.

Och så här låter det live, drygt 20 år senare.

Påskkrönika

av henryd

Jag skrev en text till Kultur/Nöje i Barometern. Angående det här med att ge fotboll skulden för våld.

Den lyder så här:

 
Var det inte det jag skrev? Var det inte precis det jag skrev i en krönika i Barometern-OT för en månad sedan?
Att något inträffar och sedan blir det panik, det blir moralpanik och man ska uttala sig, man ska ta ställning och om man försöker höja blicken och se lite längre har man tyckt fel.
En DIF-supporter blir misshandlad till döds i Helsingborg och tonläget blir högt.
På många sätt berättigat högt.
Men det höga tonläget gör också att fotbollen som kulturellt fenomen kidnappas.
Fotbollen är plötsligt det som orsakar dödligt våld. Människor uttrycker att det är farligt att gå på fotboll. Att supporterkulturen är sjuk. Åtgärder lanseras. Bestraffningar ska lanseras och gärna bestraffningar som slår kollektivt.
Och vem kan säga emot? För om man gör det är det detsamma som att man tycker att det är okej att supportrar blir dödade.
Men hur kan så många veta med sådan övertygelse vad det var som hände i Helsingborg? Och varför det hände?
Och jag vill egentligen bara säga just det, att hur ska vi veta, hur ska någon kunna veta?
Jo, det finns strukturella mönster inom vissa supportergrupper som inte är hälsosamma och jo, det är säkert så att vi spelare och också ledare spär på med en retorik som andas tuffhet och jag bloggade själv om det här, hur Färjestads lagkapten i ishockey, känd för sin tuffa spelstil, sa att det handlade om att visa om man är ”man eller mus” och jag bloggade om det här med ishockeyns slagsmål, att vi inte ens reflekterar över det absurda i att man slår varandra på käften i ett sätt att stå upp för sitt lag och om man nu gör det på isen ska vi kanske inte bli väldigt förvånade om det också sker vid sidan om.
Och när man väl är där, att ett sådant beteende legitimeras uppifrån, då har det aggressiva flyttat in i nervsystemet och när adrenalinet pumpar, när alkoholen flyter i ådrorna suddas gränserna ut och startsträckan mellan tanke och handling blir alldeles för kort.
Eller?
Jag har själv varit reflekterande den senaste tiden. Jag, som alltid hyllat supportrarnas passion, jag som alltid hävdat att arenorna har sin egen kontext och det som sker där ska bedömas utifrån just den kontexten och ingen annan, också jag har varit självkritisk. Har jag resonerat fel?
Samtidigt – om vi nu ska beskylla fotbollen för samhällets våldtendenser, var är i så fall kulturlivets självrannsakan?
De våldsamma filmerna, de våldglorifierade serierna, sångerna om hämnd och död eller böckerna som beskriver massmördare, påverkar inte det också i så fall?
Sådana anklagelser fäster emellertid aldrig. Inte på samma sätt som på fotbollen.
Varför anses det till exempel inte vara farligt att gå på en musikfestival – där människor misshandlas och våldtas – men på en fotbollsmatch?
Ingen skulle beskylla musiken för det som sker på en festival. Men vi beskyller fotbollen för det som sker i anslutning till en match.
Är det verkligen rättvist?
Det kan tyckas vara dystopiskt, men är inte hela diskussionen fåfänglig?
Vi söker en slags nollvision. Att det inte ska hända något hemskt människor emellan. Men är det en rimlig förväntan?
Jag menar, hur ska vi kunna skydda oss mot idioterna? Idioterna kommer alltid hitta anledningar till att legitimera sin idioti.

 

Tobinho kliver in

av henryd

Killarna kämpade till sig en trea i Falkenberg och även om Falkenberg sprattlade och kämpade tycker jag att det kändes helt okej. Det var svåra omständigheter – en taggad nykomling, vind, regn, men marginalerna är på vår sida, det har de verkligen varit inledningsvis och det är skönt när en sådan känsla sätter sig i gruppen, det skapar en trygghet.
Jag märker att jag skrev ovanstående som om jag fortfarande spelar. Det gör jag ju inte. Men jag ser mig fortfarande som någon som är med på planen. Vilket säger en hel del om mig.

I stället för mittfältsspel på Falkenbergs IP – jag lirade där på 1990-talet och mötte till exempel pappa Ajdarevic – blev det spel i Brännarehallen med killarna i Mycket Gutt FF. Fast bara i 30 minuter. Sedan slocknade ljuset. Och det gick inte att få igång igen. Vi hade nämligen glömt boka. Vi fick gå hem.

Och dagen efter tog jag Kalmar FF-bussen till Borås med mina U 17-killar för att möta Elfsborg. Vi åkte med ett ungt gäng – skador, avstängningar påverkar även här – men stod upp bra mot Tobias Linderoths killar.
Vi snackade kort innan matchen och jag hann tänka – ”undra om Linderoth minns hur kritisk jag var i media mot honom som balansspelare i landslaget i mitten av 2000-talet”. Om han nu mindes det sa han ingenting om det.
Elfsborg är ett av de ledande lagen i Sverige i den här åldersklassen och spelade verkligen konstgräsfotboll, men första halvlek var jämn och vi tog ledningen med 1-0.
Men en 20-minutersperiod efter paus tappade vi initiativet, vi förlorade för många dueller och Elfsborg vände till 2-1 och så slutade matchen.

Vi åkte hem till Kalmar och tillsammans med de två andra ledarna ältade vi vad vi kunde ha gjort annorlunda. Som spelare ältade jag en jäkla massa också. Men då kunde jag på något sätt begränsa det till min egen insats. Nu blir det så mycket mer. Och jag tar ansvar för samtliga spelares prestation.

Apropå ledare. Det är nu klart att vi får förstärkning i U17 på ledarsidan. Tobinho kliver in. Vilket känns väldigt glädjande. Initialt kommer han vara med någon gång i veckan. Förhoppningsvis kan vi bygga ut det.
Vad mycket kaffe vi ska dricka!

KFF Cypern 2012 (26)IMG_2630IMG_3722 00-16-56IMG_2564Februari, mars, april - 06 051Digitalkameran 147DSC01974 IMG_3164

Straff eller inte straff

av henryd

Träning på vanligt gräs och även killarna som var småskadade och egentligen skulle köra rehab fick abstinens efter fotboll, vem kan motstå en riktig gräsmatta och de ville i alla fall känna på bollen och jag frågade mina spelare – som alltså är 15-17 år gamla – om de föredrog gräs framför konstgräs och de svarade unisont att de föredrog gräs.
Det är alltså inte bara en gammelsmurf som jag som helst av allt spelar fotboll på gräs…

Jag bloggade i går om att jag snackade i spelargången med Elfsborgs Lars Nilsson. Det fick mig att minnas ett möte med densamme i spelargången på Fredriksskans. För många år sedan. Då vrålade Lasse att jag var ”den största idioten inom svensk fotboll”.

Sedan dess har vi blivit sams.
Jag antar att man kan utvecklas och mogna. Och då tänker jag på mig själv. Jag kunde verkligen vara en idiot på planen. Och förtjänade alla möjliga epitet.

Jag var på GFA för möte med övriga i staben och David Elm kom ut från omklädningsrummet och jag ropade till honom att det inte var straff. ”Den var ju solklar!”, utbrast han.
Fast jag stod på mig. Eller rättare sagt, jag tycker inte det var en solklar straff när Klarström och Elm hakade i varandra. Jag hade antagligen, precis som David, tyckt annorlunda om jag varit på planen, men när jag nu kunde bedöma situationen nyktert tyckte jag att David i förstaläget låste upp Klarström och sedan föll de över varandra. Eller rättare sagt #2, David föll över Klarström.

Handssituationen var lurig, både Johan Larsson och Sebastian Andersson har händerna på ungefär samma sätt, hur ska man kunna se vems händer bollen träffar? Oavsett vad, enligt domarnas direktiv till oss spelare är det ingen hands. Det är ju bara hands, säger de, om handen avsiktligt söker bollen. Och det kan man ju inte påstå var fallet nu.
Samtidigt, domare Johannesson blåste ju frispark. Han bedömde alltså att det var hands, men att det var Sebastian bollen träffade? Nej, Thorbjörnsson frågade Johannesson efter slutsignalen och då sa Johannesson att han blåste frispark för att Sebastian knuffade Larsson.

Den knuffen såg emellertid inte jag.

Hammarby körde över Degerfors i hemmapremiären inför nästan 30 000 åskådare. Jag vet att Nanne är en lugn och sansad man, men man ska inte underskatta betydelsen av att direkt få med sig resultaten. Även om jag är övertygad om att Nanne hade hanterat även en skral start av Superettan.
Jag messade Nanne efter matchen och gratulerade och han svarade nöjt att det stundom var ”modern fotboll” som Hammarby presterade.

Här kan ni sett ett klipp från matchen.

Reflektioner från matchen

av henryd

0-0 mot Elfsborg och man kan se det på olika sätt.
Ett sätt att se på det är att det var bättre än mot Åtvidaberg. Å andra sidan krävdes det väldigt lite för att det skulle vara bättre än då.
Ett annat sätt att se på det är att vi skapade våra farligheter genom att spela över vårt eget mittfält. Främst långa bollar, kamp och fasta situationer.
Och det behöver inte vara fel, så ska man också kunna spela. Fast jag hoppas att det snart blir en variation också. Potential bland spelarna finns onekligen.
Utöver det tycker jag att Jonathan Ring var riktigt bra och skapade på egen hand flera farligheter.
Jag tycker också att vi, i synnerhet i första halvlek, inte hade en synkroniserad press. Elfsborg fick komma djupt in på vår planhalva och etablera spel utanför vårt straffområde och så vill vi inte spela. Det blir för passivt, det blir för långt upp till motståndarnas mål.
Jag saknade också energin i laget.
Men jag tycker vidare att det blev bättre efter paus. Och det tyder på att Hasse Eklund såg vad som inte stämde och kunde få spelarna att se samma sak. Efter paus blev pressen mer samlad, mer synkroniserad, mer tillsammans och då blev det också enklare för killarna att ge varandra kraft och energi. När laget blir så utdraget som i första halvlek är det svårt att vara aggressiv och fartfylld och jag led med Melker och Ismael på det centrala mittfältet.
Sedan var det märkligt att se ett Elfsborg utan Stefan Ishizaki, Anders Svensson, Daniel Mobaeck och Lasse Nilsson.
Visserligen kom Lasse Nilsson in, men bara en kort stund.
Jag pratade med honom innan matchen. Jag berättade om min tränartillvaro och han tyckte att det var skönt att höra att man kan trivas även efter att man har slutat spela fotboll. ”Men kickarna som matcherna ger, då?” frågade Lasse.
Jag lugnade honom. Man får kickar även som tränare.

I morgon är det tränarmöte. Hasse, Jensa och undertecknad. Och lite löst folk, som sportchef och klubbchef. Trevligt.

Vinnarinstinkt

av henryd

Om jag tränat eller lirat med IFK Berga än? Nope.
De tränar på samma tider som jag har träning med mina U 17-killar. I dagsläget hinner jag helt enkelt inte.
Fast i kväll hann jag lira lite innefotboll med Mycket Gutt FF-laget i Korpen och vi hade ett tämligen bastant grepp på tillställningen, jag lyckades peta in 1-0 och sedan radade vi upp missar.
När Cigg-Olle åkte på en bristning hade vi knappt någon att byta med och i slutet släppte vi in kvitteringen.
Men vi kände oss tämligen nöjda efter, trots allt. För vi tyckte att vi hade lirat fin fotboll. Okej, vi spelade onödigt många passningar, vi var inte direkt effektiva, men vafan, resultatet är en bisak.

Det är annorlunda när vi i Mycket Gutt FF lirar i Brännarehallen på torsdagar. Vi har en träningstid (!) där och alla som vill är välkomna. Det brukar börja i vänskaplig anda, men sedan glider det över i tävlingshets. Och det brinner till i huvudet på flera av oss. Oftast på mig och Niklas Kaldner. Hamnar vi på olika lag jagar vi varandra över hela hallen.
Det är som åren i Kalmar FF vaknar till liv. Då han såg mig som sin lillebror som han var tvungen att hela tiden tukta. Och jag ville inte bli tuktad.

När jag slutade spela i Kalmar FF trodde jag att min vinnarinstinkt skulle avta. Men det har nästan blivit tvärtom. I Korpen-matcher tar jag det visserligen lugnt, men i andra sammanhang – som träningstillfällena i Brännarehallen eller när mina U 17-killar lirar – kan det ibland svartna för ögonen.

Jag hade några sådana utbrott i dagens match i Pojkallsvenskan mot Östers IF.
Efter skäms jag. Lite.

Jag försöker emellertid prata med killarna om det här. Och vara tydlig att jag inte brusar upp om de gör misstag. Jag förklarar att jag vill att de ska vara modiga, ta initiativ och ta ansvar. Däremot kan jag bli förbannad om de INTE tar initiativ eller rent av slarvar. Men jag förstår ju att det blir motsägelsefullt för dem. Jag säger att de å ena sidan ska våga och å andra sidan hör de mig skälla.
Jag får bli bättre där.

Matchen, då? Vi slog Öster med 4-2 efter en svängig match. Även prestationen var svajig. Men jag tycker att vissa saker faktiskt visade att vi utvecklas och blir bättre. Och det är det som räknas.

Apropå IFK Berga. Hasse Eklund skämtade och undrade om jag kunde bli utlånad till KFF från Berga. ”Du hade behövts i måndags mot Åtvidaberg”, sa han och log.
Jag tog det som en komplimang, men var inte dummare än att jag också förstod det skämtsamma.
Sedan pratade vi om matchen. Det är fördelen med Kalmar FF, att beslutskedjorna är korta. Man är nära det mesta. Och det är också tanken, att vi som är tränare – Hasse, Jensa Nilsson (U19) och jag – ska kunna hjälpa varandra. Ge och ta. Det gillar jag.

För övrigt tror jag att det snart ordnar upp sig. Det finns en fin spelmässig grund i Kalmar FF och jag känner killarna väl och vet att de både har karaktär och kunnande.

Och apropå karaktär – i fredags drog jag med Emin Nouri och Ole Söderberg till gymmet. Sedan körde vi ett mysigt program bestående av 25 minuters jobb av följande:

6 chins
5 explosiva pushups/5 pushups med armsläpp i botten
12 fällknivar med viktskiva (20 kg)
12 KB-svingar (16 kg)
7/7 KB-snatch-press (16 kg)
6 dips

Det bet riktigt fint.

Så jag var tämligen mör i köttet dagen efter när jag var med på invigningen av de nya Crossfit-lokalerna. Man kunde utmana mig i armhävningar. Så många godkända armhävningar på en minut. Ouppvärmd fick jag till 62 stycken.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB