Arkiv för November 2014

- Sida 1 av 2

Podd

av henryd

Går att lyssna på här.

Veckans podd: Henrik gör karriär. Studiebesök på Swedbank Stadion och Malmö FF’s akademi. Henrik om den nya rollen i u19. Går socialism och elitverksamhet verkligen ihop? Peter Swärdh gör ofrivilligt reklam för Kallskänken i p4. – See more at: http://www.mycketgutt.se/ovrigt/rydstrom-nilsson-38-im-a-crab#sthash.gGDtr0Y0.dpuf

Ett besök hos Malmö FF

av henryd

På nytt tidig avfärd och den här gången var det tåg till Malmö, 05.57 från Kalmar Centralstation och Ola P (demontränare i IFK Berga) och David Bergkvist (U 17- tränare ihop med Stefan Larsson) mötte upp på perrongen. Vi jobbar alla tre på Kalmars fotbollsakademi och vi skulle besöka Malmö FF:s akademi i utbildningssyfte. Eller kanske snarare inspirationssyfte.

Vi kom fram som vi skulle, tog en taxi till hotellet (det gamla Ibishotellet, som nu bytt namn och fräschats upp) och tog oss sedan till Stadionområdet. Vi mötte upp med Roland Larsson, ansvarig för bland annat MFF:s U 17 och träningen på akademin och kikade sedan på ett träningspass för niorna. Kullen kryllar av landslagsmän och spelarna höll hög klass.

Sedan lunch på Olearys vid Swedbank Stadion och Daniel Andersson kom fram och hälsade, ”Grattis till det nya jobbet, U 19 är bra, såg att du sedan tänkte bli manager” sa han och log och syftade till artikeln på Fotbollskanalen och jag svarade att jag skulle ringa och fråga om råd då.
Han är ju numera sportchef för ett Champions League-lag…

Innan vi lämnade Olearys hann jag prata en stund med Olof Persson och Mattias Concha, vi snackade lite om det här med att växla om från att spela fotboll till att vara tränare eller ledare och sedan snackade vi om onsdagens match mot Juventus. Det fanns en känsla i MFF-lägret om att det inte var helt omöjligt att rubba Juventus.

Det är dit MFF kommit. Att man vågar ta sig an stora, mäktiga motståndare och ändå tro på det man själv har. Det genomsyrar hela föreningen just nu. Roland Larsson pratade om hur MFF tog sig an Atletico Madrid. Hur man liksom stod och väntade på Madrid, ”Kom an, kom an!” och aldrig visade rädsla.

Snapchat-6281463013279027494

Zlatan och jag.
Vi hann med att stråla samman med Zlatan Azinovic, vår gamle KFF-målvakt, numera andremålvakt i MFF. Vi hittade inget bra fik så Zlatan ledsagade oss in i MFF:s omklädningsrum och vidare in i pressrummet, Daniel Andersson kom förbi och började prata småländska och sedan kunde vi inte motstå att ta en bild eller två från podiet där presskonferenserna i Champions League hålls. Med CL-loggan överallt.
Zlatan gav oss en fin inblick i MFF och vi fick veta att Atletico Madrid-spelarna hade varit tämligen sviniga i sitt agerande, slagits för varje millimeter på planen, med tillåtna och kanske framför allt otillåtna medel.

IMG_20141125_183719IMG_20141125_183048
Dagen efter fortsatte i MFF-tecken. Inspekterande av en akademiträning, lunch och sedan en promenad till Malmö IP. MFF:s U 18-killar skulle möta Juventus dito och Ekwall slog följe med oss på läktaren och MFF hämtade upp ett 0-2-underläge till 2-2 och trots att MFF hade avsevärt yngre lag än Juventus var det ingen gigantisk skillnad mellan lagen. MFF stod upp bra.

Ekwall hoppade upp på sin cykel och cyklade till hotellet, ”Långe Lundh hade varit stolt över dig”, sa jag och syftade på Lundhs fäbless för att cykla och Ekwall kontrade: ”då kommer du till vår studio utanför Swedbank 20.00!”.

Vi skyndade tillbaka till hotellet, bytte om (jag drog på mig mina nyinköpta damleggings, det var det enda som fick plats under mina tajta jeans) och hann sedan göra en intervju för David Winberg på 24kalmar.se och när jag rusade mot TV 4:s studio sprang jag in i Jörgen Lennartsson och Affe Westerberg, de satt och hade en liten konferens innan MFF:s match, ”kul att se er, men jag har bråttom” försökte jag, Men det bet inte på Lennartsson, som orerade vilt om hur bra Peter Swärd var, det enda Swärd hade emot sig var sina tjocka glasögon, och till slut fick jag i det närmaste klippa av Lennartssons monolog för att hinna till TV 4.

20141126_210308Snapchat--3983902985047721924
Matchen i sig behöver jag kanske inte säga så mycket om. Juventus vann rättvist. MFF stod upp på ett bra sätt i första halvlek och det fanns en frustration hos Juventusspelarna. Men MFF tappade (eller om det var så att Juventus fångade den?) matchen från minut 45 och en kvart framåt. Flera MFF-spelare såg aningen sega ut. Emil Forsberg hade lägen som exempelvis Tevez antagligen hade gjort mål på. Rosenberg hade inte den där knivskarpa skärpan. Ricardinho slarvade. Däremot imponerades jag av Filip Helander. Och Magnus Eriksson och Adu var starka.
Domarteamet var värdelöst. Punkt.

Att folket i Malmö är fotbollsintresserade märktes med eftertryck. Jag är långt ifrån en superstar, men trots att jag var en mittfälttsgnuggare i ett landsortslag kände många i Malmö FF igen mig och ville hälsa eller prata, ”är ni här för att lära er hur det går till?” sa man och skrattade och jag nickade, ”vi ska kopiera och sedan addera lite egna saker”, men menade givetvis inte det ordagrant.
Vi kan inte kopiera någon annans recept. Vi måste hitta vårt eget. Men för att göra det måste vi ta intryck av andra.

Innan vi tog tåget hem till Kalmar köpte jag två böcker på Centralstationen i Malmö. Killen i kassan sa att jag hade valt bra böcker, jag svarade att det var trevligt att höra, han log och sa sedan ”lycka till med det nya tränarjobbet!”.
Malmö har koll.

Vilka böcker jag köpte? Lena Andersson Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek och Patrick Modianos Lilla smycket.

Och mitt nya jobb, ja. Jag är väldigt stolt och glad över att få ta över vårt Tipselitgäng. Det är en liten dröm.

IMG_20141124_204551

Vi blev rejält uppläxade av en självgod holländare – ”svensk fotboll är skit”.

av henryd

Jag och Steglander tog bilen till Malmö och låt mig säga så här – jag var inte överdrivet entusiastisk. Vi hade anmält oss till en endagarskurs i Basic Football Periodisation hos World Football Agademy ett bra tag tidigare och datumet hade fallit i glömska. Och jag har haft förbannat mycket att göra de senaste veckorna och såg fram emot en ledig lördag. När larmet på mobilen ringde 04.30 visste jag inte var jag var, jag försökte slå sönder mobilen, men kom på något märkligt sätt upp och 05.15 satt jag i Steglanders bil.

Lite mer än tre timmar senare var vi framme i Malmö och när jag la i pengar i P-automaten knackade någon på min axel, ”hallå, Rydström”, sa en skäggig man som jag inte kände igen. ”Hans Mattisson, vi möttes ju några gånger på planen”, sa mannen som presentation och då kände jag igen honom.
Nu är Mattisson tränare i FC Rosengård och han skulle också på utbildningen.

09.00 kickade det igång. Föreläsare var holländaren Raymond Verheijen. Det skulle handla om periodisering, men kom att handla om så mycket mer än så.
Från första sekund hade Raymond Verheijen oss kring sitt lillfinger. Det var fascinerande. Han fick oss att tänka det som han ville att vi skulle tänka, svara det som han ville att vi skulle svara och han kunde långt i förväg berätta hur vi skulle reagera på påståenden. Han var odrägligt självgod, han upprepade konstant att svensk fotboll är skit, att vi som coacher är skit, men han erbjöd oss en väg ur skiten.

När föreläsningen var slut var vi nog alla villiga att göra som han sa. Raymond Verheijen berättade aldrig något om sina meriter, men när jag kom hem gick jag in på www.worldfootballacademy.com och läste på.

In 1998 Dutch National Team manager Frank Rijkaard appointed Verheijen as one of his assistants in preparation for the EURO2000 in which Holland reached the semi final. In 2002 Guus Hiddink appointed Verheijen as his assistant to prepare South Korea for the FIFA World Cup 2002.
Verheijen has been involved in every World Cup or EURO ever since:
•    EURO2004 with Holland & Dick Advocaat (semi final)
•    World Cup 2006 with South Korea and Dick Advocaat
•    EURO2008 with Russia & Guus Hiddink (semi final)
•    World Cup 2010 with Korea (last 16)
•    EURO2012 with Russia & Dick Advocaat
•    World Cup 2014 with Argentina (final)

Verheijen has also been involved with:
•    World Cup Under 20 in Argentina (2001) with Holland and Louis van Gaal (quarter final)
•    Women’s EURO2009 in Finland with Holland and Vera Pauw (semi final)

Hyfsat.
I bilen hem summerade vi våra intryck och vi ångrade inte att vi klev upp i ottan för att lägga en ledig dag på periodisering. Och när jag började spela 1980-tals låtar för Steglander jollrade han som ett spädbarn.
Jag matade honom villigt med den ena dängan efter den andra. Jag sa inte ens något när han ville höra Idol-Josefines version av Holding out for a hero.
Innan vi var hemma propsade Steglander på att vi bara var tvungna att höra en låt från en 1980-talsfilm, Streets of fire.

När den ljöd genom bilens högtalare ville Stegen aldrig komma fram.

Nya dagar i Växjö ihop med Asper, Tjernström och de andra

av henryd

Tre nya dagar i Växjö och det finns ju roligare städer att vara tre dagar i. Men, maten på hotellet är ypperlig och sällskapet är detsamma och första dagen handlade om en hel del praktiska övningar och vi behöll grupperna från förra veckan. Vilket innebar att jag och Asper hamnade i samma grupp igen, ”vi måste ju ha kvar dynamiken mellan er”, sa P-G Eliasson, en av ledarna på kursen.

Fast vi var lugnare den här gången. I stället för att jaga varandra under spelövningarna på de praktiska passen försökte vi hamna på samma lag och det gav utdelning. Vi var en svårpasserad tvåa när vi lirade två mot två och när vi gick över på fem mot fem fortsatte vi skörda framgångar. Mathias Florén var på förlorarlaget, men vägrade erkänna sig besegrad, ”jag har inte förlorat på träning sedan 1989” sa han och lite senare på kvällen satt Lantz, Asper, Florén och jag och snackade länge.

Det blev en hel del nostalgi. Om gamla spelare, om gamla matcher, om tidigare möten och vi kom in på Aspers långbyxor, hur kom det sig att han stod i det. När han kom tillbaka till Mjällby efter några tuffa säsonger bakom sig, först i Viking i Norge, sedan i BP, sa Håkan Håkansson, legendarisk tränare inom Blekingefotbollen, till Asper att börja stå i långbyxor igen. Asper hade gjort det tidigare i karriären, med framgång, och kanske fanns det något turligt i det.

Numera är det tajta byxor, men ett tag var det fladdriga bomullsbyxor, som fastnade under skosulan när han drog i väg insparkar.
Vi började prata om misstag och jag var vänlig att visa ett klipp på Youtube när Asper gjorde lirade i Malmö FF och gjorde en tavla mot Häcken. ”Ja, det var ju inte så lysande”, kommenterade Asper.

Dagen efter blev det teori, vi pratade om ungdomsidrott. Att det är viktigt att vi som ledare vågar frångå kravet på att vinna och i stället uppmuntra bra spel, trots att motståndarna dunkar bollen långt och kanske gör mål på oss på det sättet. ”Dunka bollen långt, det låter lite som DIF”, högg jag på Arneng.
Madelene hade själv tränat ett flicklag och gav oss bra tips på hur man kan vara konsekvent och tydlig gentemot otåliga föräldrar. När de börjar undra och tvivla efter ytterligare ett baklängesmål gäller det att inte vika från den inslagna vägen. Syftet måste ju som sagt vara att utveckla dem som spelare, inte att vinna enstaka matcher.

Efter middagen på kvällen dröjde vi oss kvar i restaurangen med en kopp kaffe. Vanligtvis snittar jag tio, tolv koppar om dagen, men de här dagarna dubblade jag nog den dosen och Magnus Wikström, Asper, Florén, Daniel Tjernström, Jocke Lantz och undertecknad pratade högt och lågt och Asper var som vanligt drivande, vi kom in på hans sejour i Real Sociedad, spanjorerna var en smula konfunderade över Aspers fäbless för de där fladdriga mjukisbyxorna, Asper stod i dem även i Spanien.

Som målvakt handlade det emellertid inte om de stora pengarna, vi kom fram till att man borde ha varit anfallare i stället, Asper drömde om att ha nga kilometer/h mer i maxfart, det var det som skiljde honom från en strålande forwardskarriär, sa han. ”Det var bara det som skiljde?” undrade Florén syrligt.

Jag tittade mig omkring och konstaterade att samtliga av oss var defensivt lagda. Asper i buren, Wikström, Lantz och Florén i backlinjen och Tjerna och jag som mittfältsgnuggare. Föga glamoröst.
– Fast vi som sitter här har ju verkligen maximerat vårt kunnande, sa Asper.
Vi skrattade, men när påståendet hade sjunkit in insåg vi att det på ett sätt också var något positivt. För hur många kan säga något liknande om sina karriärer? Och är det inte det talang handlar om? Att göra mycket av det man har.

När det sedan blev landskamp (Frankrike-Sverige) satt merparten av oss i lobbyn och samtliga av oss hyllade Isaksson och när matchen var över och Isaksson intervjuades i TV 4 undrade jag om det var karaktären i Partaj vi såg. Tjernström tyckte nästan synd om Isaksson, ”det är ju mobbing det som Partaj gör”, men ingen av oss kunde hålla oss för skratt när Isaksson väl började prata i intervjun. Var det Partaj vi såg? Eller landslaget i fotboll? ”Du är svår att förstå när du bräker, men Isaksson är värre, han borde textas” sa jag till Asper.
– Äh, jag är väl inte svår att förstå. Du förstår väl vad jag säger?, sa Asper och nickade mot Magnus Wikström.
”Nej, det gör jag sällan. Oftast nickar jag bara och ler och har ingen aning om vad du sagt.

Ett gäng trevliga byggarbetare från Stockholm som byggde ett äldreboende i Växjö slog sig ner vid oss och började prata. Två höll på DIF, en på AIK och en på Bajen och mellan de eviga diskussionerna om vilket lag som är bäst av favoritlagen frågade de oss en massa saker. Om klubbkänsla och andra ämnen och Asper fick snabbt sagt att han aldrig hade förlorat mot DIF med AIK. Sex segrar och en oavgjord.

Dagen efter blev det teori, det surrade till Jeppe Westerbergs mobil, han fick nyheten att hans tränare Jens Gustafsson hade fått sparken, Jeppe var ordentligt förvånad och vi tisslade och tasslade en stund, men tvingades sedan fokusera på P-G:s föreläsning och vi fick möjligheten att diskutera ledarskap och när min grupp skulle redovisa en av de tilldelade uppgifterna valde vi att spela upp en pjäs. Jag var ordförande i ungdomssektionen som höll ett föräldrarmöte, Madelene tränare för F9-laget som föräldrarmötet handlade om och Jesper och Asper spelade frågvisa föräldrar. Någon borde ha filmat sketchen, för den höll hög, hög klass och jag fabulerade vilt och Asper gjorde en stark insats som näsvis förälder.

På något sätt var han ytterst trovärdig.

 

Söndagsunderhållning

av henryd

Ruggigt väder, tråkigt väder och vad passar då bättre än att kura ner sig i valfri möbel eller person och lyssna på det här.

En hel konsert med Damien Rice, inspelad i Milano i slutet av oktober 2014. De nya låtarna står sig väl.

Lyssna här.

Hasse Eklund fick sparken

av henryd

Spelare och ledare samlades i vårt taktikrum, Svante och Borstam förklarade för oss att Hasse Eklund inte längre var huvudtränare i Kalmar FF och oavsett hur man ser på det är det ett misslyckande.
Först och främst för Hasse själv.
Men också för spelartruppen. Som spelare har man alltid ett stort ansvar när en tränare tvingas lämna.
Och också för Kalmar FF. Det är vi som rekryterat Hasse Eklund, det är vi som trott att han skulle kunna få Kalmar FF att ta ytterligare ett steg.
Allt det här var Svante Samuelsson tydlig med på mötet och han var också självkritisk.
Jag tycker att det är sunt.
För det återstår väldigt mycket arbete. Och det löser sig inte av sig själv bara för att Hasse Eklund är sparkad.

Men det är alltid business as usual. Killarna gick ut och tränade efter mötet, vi ledare hade ett kort möte om vad som behövdes göras kortsiktigt och sedan gick vi till arbetet.
Krasst.

Jag och Fredrik Carlén (U 19) träffade Roland Nilsson, legendarisk försvarsspelare i Blåvitt, HIF, utomlands och landslaget och nu förbundskapten för P 16-landslaget (vi i KFF har tre spelare där). Han ville diskutera hur vi skulle kunna göra svensk ungdomsfotboll bättre. Han ville höra vår synpunkter, få veta hur vi jobbar och sedan ville han skicka med oss några nya tankar. Det var ett givande möte och Rolle Nilsson fick oss att tänka i lite nya banor.

Men jag glömde tacka Rolle för att han fick in oss på Brolins krog efter Fotbollsgalan 2007. Vakterna kände inte igen oss, men Rolle hade förbarmade över oss. ”De lirar i Kalmar. Släpp in dem.”

Asper fick snacka engelska i AIK för att göra sig förstådd och Arneng gillade mina dribblingar

av henryd

Tränarutbildning i Växjö i dagarna tre och jag hann knappt hem från träningslägret i Barcelona med Akademin innan det alltså bar i väg igen.
Bas-utbildningen för elitspelare och jag var inte ensam från Kalmarlägret; Jocke Lantz, Stefan Larsson och David Elm gick den också.
Så vi tog en KFF-bil och tuffade mot Växjö.

Programmet var hektiskt och tajt, men också givande och vi blandade teori med praktik och jag hamnade vid ett skönt bord; Stefan, Johanna, Sebastian Castro Tello samt giganten Mattias Asper.
Asper och jag fann varandra direkt. Vi har egentligen aldrig snackat med varandra. Trots att vi båda är från Blekinge och trots att vi mött varandra otaliga gånger på planen. Men det är ju så det är, man hälsar flyktigt, tjafsar lite och sedan stöter man inte på varandra igen förrän nästa match.

Det var nästan det som var bäst med dagarna i Växjö. Att man lärde känna många som man tidigare haft en hel del förutfattade meningar om.

Asper tar plats. Både fysiskt och mentalt och han är bufflig, högljudd, ifrågasättande och något av en besserwisser, men han är samtidigt snäll, rolig och äger härlig självdistans. När han gör något, gör han det fullt ut och på de praktiska passen i Tipshallen – när vi två och två tilldelades olika träningsövningar att ansvara för – gick han fram som en furie. Ja, alltså inte när han själv agerade tränare och instruerade en övning. Utan när han var utespelare. Övriga i gruppen agerade nämligen träningsgrupp och var alltså spelare som utförde övningarna.

Snapchat--2504956947064974892

Asper skulle vinna. Hela tiden. Och han hade en förmåga att alltid tilldöma sig själv segern. Oavsett vad det gällde. Och oavsett om han förlorade. Bollen var inte inne, bollen var ute, det första målet räknades inte eller räknades allt han gjorde och jag iakttog honom med förtjusning. Det där påminde om någon jag kände. Någon jag kände väldigt väl. Mycket i Aspers personlighet på planen är sådant jag hittar hos mig själv. Och jag var ju inte sen att haka på. Asper skulle inte få dominera oemotsagd. Så jag högg tillbaka. Konstant. Och i spelmoment jagade vi varandra. Och när han stod i mål och jag stänkte in mål hånade jag honom. Allt det här triggade i gång övriga i gruppen och vi slet som djur på planen, tjafsade om domslut och utropade oss själva till segrare.

Det var underbart.

Snapchat--6471729329345891116IMG_20141110_210157På utbildningen trängdes idel bekanta ansikten, spelare jag känner eller mött. Några mer välkända än andra, Som Daniel Tjernström, Teddy Lucic, Mathias Florén, nämnda Asper, Johan Arneng och Magnus Wikström. Men också aningen mindre profiler, som, för att nämna några, Johnny Lundberg, Patrik Ingelsten, Daniel Nicklasson, Richard Spong, Sebastian Castro-tello, Jesper Westerberg och Emra Tahirovic. Fyra kvinnor medverkade också – Madelene Göras, Johanna Bryhagen, Therese Nilsson och Rebecca Johnson. De hade jag, av förklarliga skäl, aldrig mött på fotbollsplanen, men jag hade både Madde och Johanna i min grupp och båda visade sig snabbt vara riktigt duktiga.

Eftersom alla spelar eller har spelat på hög nivå blev det hög klass på träningarna. Det var ett nöje att spela ihop med dem. Jag rycktes verkligen med och kände mig pigg och fräsch och även om ljumskarna var en aning stela när den tredje dagen inleddes, blev jag snart varm i musklerna och kunde jaga Arneng som en aggressiv iller. Arneng var dock en aning halt, Asper hade dagen innan kapat hälsenan av Arneng i en uppvärmningsövning.

Vi körde en spelbreddsövning och när Arneng förgäves letade spelalternativ – mitt gäng låg helt rätt i positionerna – sa jag att det var som ”att möta DIF på Stadion 2007, Arneng hittar ingen att passa” och efter att Asper haft en övning som handlade om att driva bollen in i en yta och jag drev och drev och drev sa Arneng efter övningen att Asper verkligen hade en framtid som tränare, ”det måste han ha om han kan få Rydström att driva bollen i en sådan fart, det har jag aldrig sett honom göra tidigare”. Arneng funderade lite: ”Jag har inte ens sett Rydström driva bollen framåt tidigare.”

När det vankades avslutningsövning utmanades jag av HBK:s Jesper Westerberg. Jag antog utmaningen. Flest mål skulle bli bjuden på valfri dricka senare på kvällen av förloraren.
Asper stod i kassen, men kunde inte göra något när jag stänkte in ettan. Och inte något när jag satte mål nummer två. Som följdes av ett tredje mål. Jag vann komfortabelt och fick min dricka.

Lektionerna pågick från 08.00 till 20.00, men sedan pustade vi ut i hotellets restaurang och det blev trevliga samtal. Asper berättade om hur det var när han kom till AIK. Ingen förstod vad han sa på sin väldigt breda Listerländska. Limpar hade omgående sagt till Asper att han ”inte fattar något av vad du säger, du måste snacka engelska”. Så Asper fick snacka engelska.

Det var fint att prata med spelare som upplevt liknande saker som en själv. Magnus Wikström (som precis avslutat sin karriär som lagkapten i ÖSK), Mathias Florén (som är abdikerad lagkapten i IFK Norrköping) och främst Daniel Tjernström (som slutade i fjol, efter många år som AIK-kapten). Våndan över att sluta, befrielsen över att sluta, ledsamheten, glädjen och ingen av oss hade tagit beslutet helt själv, vi hade samtliga fått signaler från våra föreningar, klubbar, men samtidigt kände vi oss färdiga.

Ambivalenta känslor.

Florén spelar dock fortfarande, fast han är numera endast en träningsspelare i IFK Norrköping. Han är inget alternativ som startspelare. Däremot ingår han i tränarstaben i Peking.

Jag frågade Tjerna om han jobbade i AIK. ”Nä, inte längre. Jag hade en tjänst på kansliet direkt efter jag lagt av. Men sedan blev tjänsten överflödig.”

Vi pratade ett bra tag. Om hur det känns att vara startspelare, kapten, den det byggs kring, till att bli inkallad till tränaren dagen innan en match, ”i morgon börjar du på bänken”. Skammen, vad det gör med självkänslan.

Sedan konstaterade Florén, jag och Tjerna att det var jävligt skönt att slippa innan-matchen-ångesten. Den saknade ingen av oss.

Sol, tennis och The Ladder

av henryd

Fredag och lägrets avslutande dag och vi fick strålande sol, vindstilla och drygt 23 grader. Jag tänkte tanken som jag alltid tänker när jag är på läger i Spanien – varför bor man året om i Sverige?
När man kan bo i ett land som har dagar som dessa i november?

Vi inledde dagen med den vanliga frukostbuffén. Som ägde en imponerande mångfald. Jag siktade in mig på de amerikanska pannkakorna, de stekta äggen, toasten och kaffet och ni förstår ju att jag var tvungen att röra på mig senare under dagen med ett sådant kaloriintag.
Fast jag var inte värst bland ledarna. Fredrik Carlén blev beroende av chokladmunkar under veckan i Santa Susana. Han åt minst två till frukost. Och till lunch. Och till middag. Och till kaffet efter lunchen och middagen. Och så någon innan läggdags.

Det sägs att han försökte bryta sig in i restaurangen efter midnatt när sockerberoendet red maran med honom.

Fredagens träningsaktiviteter för killarna bestod av tävlingar. Först en prestigefylld fotbollstennisturnering, sedan sex fotbollsliknande stationer. Träffa ribban, göra mål, fotbollsgolf, armhävningar, chippa in i cirkel och jonglering.

Bild-52-1024x682(Övervakning)     – Foto: Casper Nyberg
Det hettade till rejält, många ville visa framfötterna och samtidigt fick vi ledare se hur killarna samarbetade. Vissa grupper var fantastiska, andra grupper var inte lika fantastiska.
Senare på kvällen blev det prisutdelning och John Håkanssons gäng tog storslam.

Efter tävlingarna tog vi det lugnt vid poolen. Killarna bredde ut sig på solstolarna och de våghalsiga slängde sig i poolens kalla vatten, med höga skrik som följd.

20141107_124240

Också Steglander och undertecknad passade på att lapa sol. Stegen i något som mest liknade tangakallingar.

20141107_125145

Efter lunch väntade den enormt viktiga dubbelmatchen på tennisplanen. Donald och Carlén utmanade Steglander och undertecknad. Donald och Carlén hade hög svansföring dagarna innan, spatserade omkring som stolta tuppar, men Steglander – som internationellt går under artistnamnet The Ladder – och undertecknad vässade våra knivar i smyg.
Vi äntrade tennisplanen under sammanbiten tystnad.

Solen gassade och vi visste att tiden talade för oss. Vi ansåg att vår fysik var överlägsen deras.
Fast också kortsiktigt talade tiden för oss. Skulle det visa sig.

Vi städade av första set på drygt 15 minuter. Och då var det sidbytena som tog mest tid.
6-0 till oss.
The Ladder vräkte in tunga servar och de få gånger vi var pressade excellerade vi med lobbar eller stoppbollar. Carlén och Donald resignerade.
Andra set slutade 6-2

bild-6-1024x575(Våra motståndare) Foto: Casper Nyberg

Stämningen efter matchen var tryckt. Vi var så pass överlägsna att vi inte riktigt ville strö salt i deras sår. Haha, jag bara skojar. Klart vi strödde salt i såren. Vi öste i hela saltkar.
Om ni vill läsa en objektiv beskrivning av matchen kan ni kika på Målvakts-Caspers blogg. Som redogjorde om tillställningen trots att Donald hotade med lägre betyg och minimalt med speltid framöver.

Morgonen efter var det avfärd från hotellet 07.00, men vi gav killarna tillåtelse att vara uppe till 24.00. Det utnyttjade de till sista sekund.
The Ladder och undertecknad utgick från att ledarteamet skulle dela på kvällsvakten solidariskt. Men plötsligt satt vi själva kvar i baren. Övriga ledare hade avvikit. De mumlade något om att de skulle packa. Men ingen kom tillbaka.

Likt fåraherdar föste vi in killarna i fållan när klockan slog midnatt. Sedan cirkulerade The Ladder likt en vithaj i korridoren utanför deras rum. Just när de trodde att de hade överlistat oss tog vi oss ut på terassen på baksidan av rummen. Och föste in dem i rummen igen. Sedan lugnade det ner sig. Tror vi.

The Ladder sa att det inte gjorde något om några av killarna sprang lite mellan rummen. ”De måste få känna sig lite rebelliska”, sa Stegen och jag höll med.
Så länge det rebelliska innebär att knacka på dörren hos sovande kompisar har jag inga problem med det.

Mitt första träningsläger som tränare

av henryd

Träningsläger, men den här gången som tränare. Det var dags för Kalmars Fotbollsakademi att bege sig till Barcelona för en dryg veckas läger och jag packade lättare än när jag var spelare. Då upptog alla skor minst en väska. Jag ville inte riskera blånaglar och skoskav, så jag garderade mig rejält.
Nu var det främst mina böcker som tog plats, men det skulle visa sig att jag inte hann läsa så mycket som jag hade tänkt. Mest för att min rumskamrat Steglander var så trevlig.

Som spelare delade jag allt som oftast rum med Tobinho och det var ju alltid en säregen upplevelse. Vi utvecklade ett umgänge som vi egentligen aldrig behövde diskutera. Han låg i sängen med datorn på magen med en gigantisk snus under läppen och kollade film. Hela tiden. Gubbsomnade titt som tätt. Hade sina saker utspridda över hela rummet.

Steglander är mer alert. Fixar och donar. Vill ha ordning och reda på sina saker. I jämförelse med Steglander framstod jag som en slacker. I Steglanders del av rummet – prydligt och fint. I min del av rummet – kaos.

Det blev buss till Skavsta och infösning i ett Ryanair-plan och sedan drygt fyra timmar i luften, men innan vi kom i väg från Skavsta tog ledarteamet en kaffe ihop. Tjejerna på akademin skulle också i väg till Barcelona, men de skulle bo några mil ifrån oss killar. Ledare för tjejerna var Berga-Ola (som under lägret levererade en klassisk felsägning, när han skulle förklara för en spanjor att det snöade i Sverige kallade han snö för ”white rain”, allt enligt Antonia Conradsson, som bloggar från lägret)

När vi satt på flygplatsen och drack kaffe tog jag en bild på Donne, vår legendariska målvaktstränare. Och skickade till Etrit Berisha (nu i Lazio). Jag skrev: ”Här är mannen som skapat dig!”

Etrit undrade då fyndigt om jag menade att Donne var hans pappa. Men erkände sedan att jag hade rätt, han hade Donne att tacka för mycket.
Sedan undrade Etrit varför vi fick åka till Barcelona med akademin, när vi i Kalmar FF alltid fick åka till La Manga.

20141106_134701

Donne njuter mellan träningarna

Sol och skönt när vi landade, vilket gjorde mig en aning mindre förgrymmad på en flygvärdinna. När de serverade kaffe på planet tog jag givetvis in en rejäl kopp. Efter en stund kände jag hur det hettade till på låret. Flygvärdinnan hade inte sett kaffemuggen som stod på min plats och knuffade ner den i mitt knä. Ridå!
Som tur väl var hade jag träningsbyxor och t-shirt i handbagaget och kunde byta om till torra och kaffefria kläder. Det kom dock kaffe över min mobil. När vi landade i Barcelona visade det sig att kaffet förstört mobilen.
Därav mitt förgrymmade humör.

Vi bodde utanför Barcelona, i Santa Susanna. En sömnig liten by som i november inte direkt hade turistpuls. Hotellet var helt okej, med helt okej faciliteter, men jag muttrade en aning för mig själv när jag såg att det var två konstgräsplaner vi skulle husera på.
Åker man till Spanien på läger är det ju gräs man längtar efter.
Redan andra dagen blev det matcher. Vi delade upp killarna i två gäng och det första, som jag och Steglander coachade, mötte Gironas U 17-lag. Girona är en fin liten förening, som är nära högsta ligan i Spanien. Deras ungdomsverksamhet håller hög klass och det blev en fin värdemätare för våra killar.
Konstgräsplanen var av skral kvalitet och till en början hade vi problem med underlaget och Gironas höga och aggressiva press. Girona tog ledningen med 1-0 och ägde en hel del boll. I paus gjorde vi några taktiska justeringar och vi började vinna fler dueller och kliva högre upp och plötsligt tog vi över. Vi kvitterade till 1-1 och när matchen var slut (1-1) var vi relativt nöjd med insatsen.

20141104_163420#1

Vårt andra gäng tog sig an Gironas U 18-lag och det var en nivåhöjning. Högt tempo, hög teknisk skicklighet och efter en fin förstahalvlek från vår sida körde Girona ifrån oss efter paus, gick fram till 4-0, innan vi tröstmålade två gånger om (4-2 till Girona).

Vädret, undrar du? Här åker vi till Spanien, vi drömmer om sol och värme, vi drömmer om själlyftande väder, men vad får vi? Vad. Får. Vi? Ett jävla höstväder. Åska, regn och kyla.

Åtminstone de två första dagarna.

Sedan vände det. Molnen skingrade sig. Solen kom fram. Himmelen blev blå. Och vi kunde njuta mellan träningarna med att sitta i solen. Dricka kaffe. Prata. Vara tysta.
Ljuvligt.

20141106_151220

En gigantiskt FF-hjärta har slutat att slå

av henryd

Sven-Allan Lernå dog i lördags, 88 år gammal.

För de insatta i Kalmar FF var Sven-Allan Lernå en enorm kraft. Med ett bultande KFF-hjärta. När jag kom till Kalmar FF var han kassör. Bland annat. Men han var också en av de där människorna som visade oss andra Kalmar FF:s betydelse. Att representera KFF, om det sedan var som spelare, kassör eller supporter spelade ingen roll, var bland det finaste man kunde göra, lät han oss förstå.

Klas Palmqvist på Östra Småland har skrivit en fin och sammanfattande text, som går att läsa här.

 

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB