Arkiv för December 2014

- Sida 1 av 1

Mellan jul och nyår – Eliassi Futsal och ett nytt poddavsnitt!

av henryd

Julafton är överstökad och överflödets förbannelse har släppt sitt bastanta grepp om oss. Herregud, vad vi konsumerar!

24kalmar.se med BG Svedjenäs i spetsen hörde av sig och undrade om jag kunde vara med i 24kalmars.se:s lag på Annandagen och möta Eliassis Allstar. Matchen skulle vara en uppvisningshistoria innan finalen i Annandagscupen i Sporthallen och jag gillar 24kalmar.se, jag gillar Eliassis och jag gillar innefotboll. Men jag tvingades tacka nej, till BG Svedjenäs förtret. Jag kunde dock se matchen på webben – hela turneringen sändes på 24kalmar.se! – och såg 24kalmar.se hämta upp ett 0-3-underläge (och total utspelning!) och sedan också kvittera till 4-4 med matchens sista spark, för att till slut vinna på straffar. En synnerlig orättvis seger. Eliassis Allstar bjöd nämligen stundom på fotbollsgodis.

Och jag tvingades också utebli från Eliassi Futsal.

Eliassis Futsal är en härlig kompisturnering som anordnas av Zana EliassiPeiman Eliassi och Jangir Maddadi och jag älskar initiativet. Futsal, en sporthall, musik och alla är välkomna och jag skulle vara med i Akademikerna, som bestod av en hel del profiler. Som nämnda Zana Eliassi, mannen med skägget att dö för, och Rasmus Sjöstedt, ex-KFF och numera Falkenbergs FF.

Men dottern fick hög feber och trots att jag hade köpt nya skor och kände mig i toppform fick jag lämna återbud. Som substitut fick jag – när dottern piggnat till – köra ett härligt pass på gymmet. Jag tvingade med Rasmus Sjöstedt och hans lillebror Emil Sjöstedt (IFK Berga) och när vi var klara kröp de ut från gymmet.

Och nu när julen ebbar ut är det läge för er att lyssna på det senaste poddavsnittet av Rydström & Nilsson. Som gästas en kortis av Tobias Eriksson. När han agerar julklappsbud åt mig. En fin kille.

 

 

2014

av henryd

2014 är snart över, mitt första år som icke-fotbollsspelare sedan 1981.
Det gick bra, det gick bättre än vad jag hade befarat och även om det fanns stunder då det kändes märkligt att jag inte var involverad på planen när Kalmar FF spelade hittade jag snart en ny roll.
Först som U 17-tränare och nu som U 19-tränare.

Det är en ära att få efterträda Jens Nilsson. Som klivit upp som assisterande i A-truppen, men innan dess ansvarade för U 19 i många, många år och gjorde ett grymt bra jobb. Han hade Nanne Bergstrand ovanför sig och det var kanske inte alltid den enklaste att ha just där. Men Jens utbildade spelare på ett eminent sätt (effekten ser vi inte minst på lokalfotbollen, där nivån höjts) och inte ens spelare som tvingades lämna Kalmar FF hade något illa att säga om Jens som tränare.

Just nu är vi emellertid lediga. Även om det ständigt planeras och förbereds och det är en hel del nya roller i organisationen och alla positioner ska sätta sig, men om vi lärde oss någonting av det turbulenta 2014 är det att vi måste prata mer. Med varandra. Och komma bort från konsensusviljan.
Det är inte så farligt om vi tycker olika. Inte så länge vi uttrycker det på ett konstruktivt sätt.

Lediga, alltså. Då var det först Elmarnas julfotboll, den här gången i Emmaboda sporthall och David fick dra ett stort lass eftersom Rasmus var sjuk och Viktor spelade match med AZ. De två var saknade, men vi fick ändå till riktigt fint spel, även om ett av lagen (läs Davids) spelade aningen cyniskt och låg på kontringar mest hela tiden. Medan det andra laget (läs mitt) spelade bländande passningsorienterad fotboll som fick publiken att tjusas (nu fanns det visserligen ingen publik, men ändå). Givetvis segrade den cyniska fotbollen.

1546321_1427483884208299_8127464545524588525_n

Några dagar senare kom Viktor hem från Holland och vi bokade två timmar i tennishallen. Först lirade David och jag en stund och vi hade inte lirat sedan i somras. Då på grus och då med något så ovanligt som en seger för undertecknad. Men medan jag hade tappat all form hade David konserverat sin på ett ypperligt sätt och han dundrade in servar och jag fick knappt chans att slå på bollfan. När Viktor dök upp fick jag ett välbehövligt avbrott, David kom ur rytmen och resten av tiden var det någorlunda (nåja) jämnt.

Snapchat-2471674518530073150

 

Olof Lundh fick storhetsvansinne

av henryd

Det började som ett skämt eller i alla fall som något utan egentligt allvar, Olof Lundh Instagrammade om att han lirade plattor på Riche, Kallskänken-Martin (eller om det var jag) undrade när han kom och lirade plattor på Kallskänken i Kalmar och vi förväntade oss nog inget svar.
Kabom! Omedelbart replikerade Lundh, ”jag kommer, när kan Rydström?” och plötsligt var det där skämtet en realitet.

 

IMG_20141220_211533-1(Lundh letar efter rätt skiva)

Vilket bara var trevligt. För Lundh och jag skulle lira plattor ihop och vi döptes, av Lundh, till DJ Kollektivet och Lundh packade ner ett gäng CD-skivor, tog bussen (!) till Kalmar och sedan åt vi middag med Martin ochdiskuterade den kommande DJ-insatsen.

IMG_20141220_204947-1
Ekwall skrev aningen syrligt om att Lundh, i en allt hårdare bransch, breddade sin repertoar och det fanns de som undrade vad Lundh skulle till Kalmar att göra. Men jag tycker det säger en hel del om Lunds okomplicerade sida. Han har inga problem att åka buss till Kalmar och bjuda på sig själv. Det handlade inte om att fakturera en massa stålar – Martin stod för upphälle och mat/vätska, thats it – utan om att umgås med Martin och mig. Komma bort en stund. Göra något annorlunda.

”Vi tar inga fångar!” skanderade Lundh och hytte med näven, ”vi spelar bara det vi själva gillar, om folk lämnar lokalen skiter vi i det” och vi kom överens om att vi skulle vinna tillsammans och förlora tillsammans.
Några ledstjärnor var att vi inte skulle spela Aviici eller Swedish House Maffia och att vi absolut inte skulle ta önskningar. Det följde vi benhårt.

Screenshot_2014-12-21-23-08-33

Kallskänken var fullbesatt och vi hade kommit överens om att spela varannan låt och Lundh inledde formidabelt med Blå Tågets Staten och kapitalet och jag jag följde upp med The Specials A message to you Rudy och när jag sedan valde att bli politisk – ett gäng lokala Moderatpolitiker var på besök – slängde jag på Ebba Gröns Beväpna er.

Hybrisen började drabba oss, vi kände oss oövervinneliga, ingen kunde röra oss, besegra oss och när 24kalmar.se frontade sin nyhetssida om vår spelning fanns det ingen återvändo.

”Det här är en politisk spelning, det är en protest mot SD i krogmiljö”, sa Lundh till 24kalmar.

Men det är ju alltid när det är som bäst som det är som farligast. Känslan av att äga världen fick Lundh att glömma bort vårt koncept – ”vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans”.
Och i stället för att stötta varandra började Lundh såga mina låtval och hylla sina egna, ”2-0 till mig, du kör bara säkra val, du spelar sarg ut!” vrålade han och när hans låtval mötte skepticism i lokalen saknade han självkritik, ”Kalmar är inte redo för mig än!”.

Jag försökte påminna Lundh om DJ Kollektivets grundfilosofi, det där om att vinna och förlora tillsammans, men storhetsvansinnet berusade Lundh, som replikerade ”I live by the sword och die by the sword!”.

Vi öste på i fyra timmar och inte ens när rökmaskinen körde igång brandlarmet och brandkåren kom på besök slutade vi.

24kalmar.se undrade om det var en engångshändelse. Hell no, Lundh hade redan innan den numera legendariska Kallskänskenspelningen fått förfrågan från Riche. Från Kalmars Riche till riktiga Riche.

Det blir till våren.

Framtiden ligger utstakad för DJ Kollektivet.

Det är när man läser texter från förr som man inser att tiden går

av henryd

Jag sitter just nu och går igenom gamla texter. Sållar. Försöker strukturera i mängden text. Jag har trots allt skrivit kontinuerligt i tidningar i snart 13 år och bloggat sedan 2007.

Det blir givetvis en förbannat massa skittexter. Men ibland blir det bra. Om inte annat så kan det vara fint att läsa texter från förr eftersom man minns.

Tobinho och hans familj var ett stående inslag i min tillvaro från 2008 och framåt. Ett ovärderligt stöd och ett underbart stöd och Tuva och jag njöt av deras sällskap. Vi syns inte lika frekvent längre. Det blir ju gärna så när man får olika vanor. Tobinho slutade spela fotboll sommaren 2012, jag slutade efter 2013 och plötsligt har vi olika tider och livsmönster.

Men nu läser jag en text från 2010. Och jag ler. Blir varm i hjärtat. Och läser fler.

(2010)

Tobbe slog sig för bröstet och skrävlade om hur han och min farsa hade fått loss båtmotorn, men det fanns de som trodde att den blivit stulen och ringde till Sabine för att varna dem. ”Motorn är borta, motorn är borta!”  

Det var mer troligt, tyckte man, att någon hade snott den än att Tobbe själv hade gjort sig besväret att ta loss och rädda den undan kyla och snö.

Men Tobbe var boostad av självförtroende och satte igång med nästa projekt, att flytta sovrummen till källaren och göra TV-rum av sovrummet (fast Sabine berättade anledningen till Tobinhos iver, hon hade nämligen förbjudit honom att koppla in sitt nya PS3-spel innan allt var klart) och jag anade inte att han tänkte att jag skulle spela en stor roll i flytten, jag blev bara glad att jag för ovanlighetens skull fick en inbjudan om att dricka kaffe och tog på mig termobrallor och cyklade bort på ishala vägar, men hann inte komma innanför dörren innan jag stod med ett stort skåp i famnen och fick jobba så att svetten rann nedför ryggen.

Tobbes farsa, Lennart, tittade förbi, men var inte riktigt lika aktiv som min farsa. Lennart stod mest och kommenterade hur vi borde göra för att baxa ner de monstruöst stora skåpen för trappan och där emellan snackade han om sitt favoritlag Landskrona Bois.

När alla möbler var flyttade fick jag en slät kopp kaffe.

Morgonen efter knackade det på dörren. Tobbe slängde in sina två döttrar. ”De har inte ätit frukost” sa han och stack till gymmet.

Tack och lov var tjejerna duktiga och accepterade att jag behövde sova en stund till och satte igång med lekar.

När jag väl klev upp och gjorde frukost blev jag punktmarkerad av minstingen Filippa. Hon fyller fyra i januari och nu hade hon sååå mycket att berätta för mig. 

Högt och lågt i märkliga associationsbanor och jag förstod vad Tobinho menade när han sa att Filippa var som en fläkt eller ett surrande ljud; det är när hon tystnar som man reagerar. Men jag försökte lyssna och log för mig själv när hon pratade och hon berättade att pappa Tobbe hade sagt att han kunde ta vargar i svansen och slunga i väg dem, jodå, så var det och att hennes bästa kompis på dagis, Charlie, hade sagt att när han blev stor och hade barn skulle han våga möta den där jättestora dinosaurien som de hade sett på bild i en bok, det var sant, det hade Charlie, snart fyra år gammal, sagt och jag nickade och sedan pratade Filippa om vår semester på Kreta: ”Sedan badade vi på stranden och i poolen. På Kreta. Och vi åt mat på Kreta. Och åt frukost. Innan vi badade. Det var härligt på Kreta. Och nästa sommar ska vi åka till Kreta igen.”

Tobbe ringde, han hade tränat, men hade givetvis glömt en massa papper som behövdes på ett möte och det skulle ta en stund till, ”max 45 minuter!” sa han. Två timmar dök han upp.

Under tiden lagade jag pastalunch och Tuva och Felicia lurade Filippa att spaghetti är maskar som man lagt havre i, men jag fick förklara att det inte var sant och sedan undrade Filippa var glass kom ifrån. När de sedan plockade i ordning och Filippa bar tillbaka en stol berättade hon exalterat att hennes pappa minsann kan bära en stol med en arm rakt upp i luften!

(januari, 2011)

Felicia – Tobbes äldsta – och Tuva leker restaurang. Felicia gör en fin skylt som de hänger upp på dörren in till Tuvas rum. Restaurangen heter Byttan och jag förstår vart Tobbe och Sabine brukar gå och käka. Sedan får jag boka bord. Och Felicia ger mig menyn. Hamburgare kostar 100 kr, Pommes 6 kr, Dipp 1 kr, Kött och potatis 500 kr (!) och vill jag dricka något till är Coca-cola och vin gratis, med Fanta kostar 2 kr, Kaffe 20 kr, Te 15 kr och Öl 25 kronor. Sedan kan man välja ytterligare en dryck . ”shanpanj”. Och ett glas Champagne är gratis.

Jag väljer hamburgare, ett glas vin och till efterrätt Fruktsallad med glass. När jag ska betala och inser att jag måste gå ut i köket för att hämta min plånbok säger Felicia:

”Eftersom du spelar i Kalmar FF är det gratis.”

Det är nog en fras hon hört sin pappa försöka tillämpa lite väl många gånger…

(januari, läger i Spanien, 2009)

Det fina med träningsläger är att det finns små hålrum i vardagen, hålrum som vi inte, som hemma, fyller med husliga sysslor och därför tar vi chansen att vila, läsa eller bara i största allmänhet softa.

Som efter frukosten – då har vi en lucka på en och en halv timme, tid som bara ligger och väntar, helt anspråkslöst. 

Det fina vädret gjorde att vi samlades på taket till huset vi bor i och vi drog med oss kuddar och madrasser och njöt av att bara vara i solen och värmen och Wastå meddelade att han nu hade läst ut lägrets första bok och att han nog skulle få slut på böcker innan vi åkte hem och undrade därför om han kanske fick långa någon av mig och det fick han, sa jag. 

Jag har själv läst ut Haruki Marakamis Norwegian Wood, den var bra, nu är det Salingers Räddaren i nöden och än så länge är den sisådär. Jag parallelläser The Dirt och den är onekligen sedelärande. I hur egoistisk människan kan vara, hur otroligt destruktiva droger kan vara, men också att det går att bättra sig och  medan jag läste i boken och Tobbe läste Offside och skrattade högt åt att Glenn Hysén inte klarade av pensla bröden med ägg, han begrep inte att han var tvungen att ta bort skalet, medan Tobbe läste det här och jag läste The Dirt började tårarna trilla på mig, det stockade sig i halsen och jag fick sluta läsa. Det gick inte. Det gick fan inte att läsa om hur sångaren Vince Neil förlorade sin fyraåriga dotter Skylar i cancer. Hur snabbt allt vände. Ena veckan en sprudlande liten tjej som tillbringade helgen hos sin pappa och njöt av att leka på stranden, nästa vecka full av cancer och med en rädsla i blicken, en blick som sökte sig till mamma och pappa, vad är det som händer, men de hade inga bra svar och den känslan, att inte kunna svara sitt barn, sin dotter, att inte kunna trösta henne, göra så att hon blir glad igen, den känslan är monumental och Vince Neil dövar den med sprit, sprit och ännu mer sprit och mina tårar rinner, jag tvingar mig att läsa vidare:

”När hennes puls började sjunka öppnade hon ögonen med en glimt av rädsla och sökte i sin mammas blick ett svar eller en förklaring. ´Var inte rädd, hjärtat´, tröstade Sharise henne och tryckte hennes hand. ´Sov nu. Det är ingen fara.´ Och Skylar somnade. Under tiden satt jag i bilen på Pacific Coast Highway och plötsligt hoppade hjärtat till i bröstkorgen på mig. Men jag hade så bråttom att ta mig till Skylar att jag ignorerade det och inte tänkte på det. Men efteråt insåg jag att när den kvinna jag älskade mest i hela världen försvann så visste mitt hjärta det och ville, för ett ögonblick, gå dit hon gick och följa med henne.”

Att läsa något sådant skulle nog alltid få mina ögon att tåras, men att göra det här, i La Manga, på träningsläger, utan sina barn, förstärker allt det där, det upphöjs hundrafalt, saknaden och längtan efter dem, efter Tuva, blir väldig, enorm och Tobbe börjar nästan gråta när han pratar med Filippa i telefon och tvååringen stolt berättar att hon bajsat på dagis. Och när han kikar på småtjejernas film Björnbröder på datorn grumlas ögonen igen.

Vi saknar dem. Småtjejerna.

Våren 2009

Efter träningen tog Tobinho och jag småtjejerna till lekplatsen. Tjejerna ville lira fotboll och Felicia delade upp lagen, hon och Tobbe mot Filippa, Tuva och undertecknad, men jag var snart ensam på mitt lag, Filippa ville hellre klättra upp på en sten och titta på och Tuva gjorde henne snart sällskap. Men jag löste uppgiften väl, backade hem, gjorde det trångt på min planhalva och Felicia blev förvirrad, hon började överarbeta varje situation, fick tunnelseende och lyssnade inte till hennes fars förmaningar om att sysselsätta lagkamraterna, hon skulle göra allt själv och jag kunde flera gånger tackla omkull henne (hon är trots allt sex år och måste tåla ett och annat) och sedan utnyttja att Tobbe stod långt ut och helt enkelt lobba över honom. Jag gick fram till 4-1, även om Felicia försökte fuska till sig ett mål och hävdade bestämt att det bara stod 4-2 och Tobbe sa ”sista målet vinner”, men jag var omutlig och dunkade in segermålet från distans.

Sedan drack vi kaffe. Fast jag hade glömt muggar. Nöden har emellertid ingen lag och vi hällde ut vattnet i barnens flaska och använde den som mugg. 

 

Icke uttjatade jullåtar!

av henryd

Visst vill man i mångt och mycket nita merparten av de jullåtar man numera hör till leda? Eller åtminstone de som lirar dem i radio och dylikt.

Som ett skönt substitut bjuder jag på den här. När Moneybrother och Jerry Williams skapade skön julstämning.

Och här en liveversion, där fantastiske Viktor Brobacke ersätter Williams.

Och när vi ändå är i farten…Darlene Love är också värd att lyssna på.

 

 

 

Nya dagar i Växjö med blivande (!) stortränare

av henryd

Oboy, oboy, det var dags för en tripp till Växjö igen och Basutbildningen på Elittränarkursen och David Elm, Jocke Lantz, Stefan Larsson och undertecknad tog en bil från GFA och körde de tio milen till staden som Gud glömde, till staden som inte vet hur en novembersol ser ut (och, skulle det visa sig, inte decembersol heller, det var konstant regn och låga moln) och det var tredje gången vi strålade samman med de övriga i gänget och det var trevligt att ses igen.

Snapchat--9184960583615516454

Asper och jag hade hamnat vid samma bord. Igen.

”Ni klarar er inte utan varandra”, retades de andra och tja, vi kunde ju inte neka att vi gillade att smågnabbas och hetsa varandra och Mattias Aspers lagkamrat från Mjällby, Daniel Nicklasson, undrade varför jag inte nämnt hans namn i de tidigare blogginläggen från kursdagarna, ”det står ju bara om Asper”, sa Nicklasson tjurigt och jag lovade att han skulle få några rader nästa gång, ”jag ska göra dig berömd!”.

Sedan blev det hårdkörning. Från 10.00 till 21.00 och förutom en hel del fikastunder och fina måltider var det kunskapsgnuggning.  Snapchat--483127160170741552(Asper, Stefan och Magnus Wikström redovisar)

När vi dagen efter fick köra praktik i Tipshallen var det ett skönt avbrott. Samtidigt väntade ett teoretiskt prov på näst sista dagen och oron började växa hos flertalet av deltagarna. Man började snacka ner sig själv. Ingen hade hunnit plugga. Ingen kunde det som krävdes. Vi började likna ett gäng stirriga tonåringar med höga krav på sig hemifrån. Osäkerheten dröp från oss. Snapchat-5667596375587521996 (1)

Samtidigt skulle vi alltså lösa praktiska uppgifter och vi fick två och två planera korta träningssekvenser och sedan hålla i passet. Spelare från Östers akademi agerade träningsgrupp och slet på riktigt bra under flera timmar.
Vi var emellertid några som saknade att själva få lira. Det blev ju inte riktigt samma hets när jag inte fick håna Asper efter ännu en vinst.

Det teoretiska provet? Det löste sig på ett ypperligt sätt. Alla klarade det och jag var bara ett retfullt slarvfel – jag skrev utgångsyta i stället för utgångspositioner och tappade ett halvt poäng – från full pott.

När provet var skrivet gick luften ur oss en smula. Vi fick några timmar ledigt och vi insåg hur trötta vi var. Stefan Larsson, Daniel Tjernström, Johan Ländin, Richard Spong, Johan Arneng och jag själv stack till hotellets minimala gym och vi försökte få ihop ett hyfsat träningspass, men min kropp var seg och svarade inte så som jag ville. En stund i bastun, en tupplur och sedan var det dags för kvällens uppgifter – matchanalys av Roma-Manchester City. Snapchat-7376653911082104653(Spong, Tjernström och Arneng kör plankan)

När matchen var slut fastnade vi en stund i soffan i foajén. Daniel Nicklasson började visa roliga Youtube-klipp. Som det här, när Ali G intervjuar Posh och Beckham. Och det här, med en brittisk komiker. Och det här, med några isländska killar som lurar sin polare.

Men vi hittade inte det när han testade sina artistiska kunskaper i Idol. För det visade sig ju vara som så att Nicklasson knappast behövde bli omnämnd i den här bloggen. Han hade ju redan gjort sig ett namn. I Idol 2005. Åtminstone fick han stora rubriker i Kvällsposten och Kristianstadbladet. Vi letade som galningar efter TV-klippet där Nicklasson sjöng Tracy Chapmans Talkin´ bout a revolution. Men vi gick bet.


Dagen efter, utbildningens sista dag, drillades vi i praktik i Tipshallen och övningsgruppen bestod av pigga småkillar. Vissa av oss var emellertid inte riktigt lika pigga. Några hade suttit uppe tämligen sent och klunsat om allt mellan himmel och jord. 
När Madelene Göras och jag drillade småkillarna i drivning och behövde en målvakt i ett av målen var det en sliten sak från Listerlandet som lufsade in i buren. När en boll kom rullande till honom med knappt styrfart var koordinationen inte den bästa, han missade bollen, drog foten i backen i stället och höll på att slå omkull. Övriga i gänget skrattade gott.

Sedan åkte vi hem. Lantz och jag var överens om att det hade gått fint att kampera ihop. Jag delade nämligen rum med just Jocke Lantz. Han är som en kamrer. Väldigt korrekt. Och när Fotbollsfrun ringde pratade han med sin sambo som om han var född på 1940-talet: ”Jaså? Det säger du? Där ser man. Vi säger väl så. Hej, hej.”

Sedan snarkade han högt och ihärdigt.


IMG_7299
(Hela gruppen samlad)

 

En försiktigt smygstart av säsongen

av henryd

November och december och vi i Kalmar FF gör en smygande nystart, 2014 blev inte riktigt som vi hade tänkt det och förklaringarna är många, förklaringarna är komplicerade, men de är samtidigt enkla och jag skulle kunna skriva i oändlighet om saken, men det ska jag inte göra.

Men jag ska skriva kort om saken.

Någorlunda kort.

Hasse Eklund fungerade inte så som vi hade hoppats. Berodde det på Hasse själv? Berodde det på miljön han kom till? Både och, skulle jag vilja säga.

Hasse Eklund är bevisligen en duktig tränare, han lyckades fint i Falkenbergs FF, men Kalmar FF är inte Falkenbergs FF. Vi hade redan passerat etableringsfasen, vi hade redan stabiliserat oss i det övre skiktet av Allsvenskan, vi kom fyra 2013 och nu ville vi ta ytterligare ett steg.

Men i stället blev 2014 en säsong som präglades av nykomlingsresonemang. Vi skulle samla poäng för att vara säkra, vi skulle riskminimera spelet och vi hade ohyggligt svårt mot lag på den övre halvan av tabellen. Typiskt nykomlingar.

Hasse Eklund förmådde aldrig att få spelarna att tro att han kunde få oss att ta det där ytterligare steget.

Fanns det då i det läget någon återvändo för Eklund?

Tveksamt.

Samtidigt var det inte bara spelarnas missnöje som ledde fram till att Eklund fick sparken.

Spelare har varit missnöjda tidigare och kommer bli missnöjda igen.

Efter säsongen 2012 var det väldigt många som ville ha bort Nanne Bergstrand. Spelartruppen gnydde. Jag fick samla alla spelare till ett krismöte efter säsongen där allt missnöje ventilerades. Tillsammans med Paulus Arajuri sammanställde jag en ”kravlista” från spelarna som vi delgav Nanne. Han läste, begrundade, tog åt sig, lovade bot och bättring och den nästkommande säsongen blev riktigt bra.

Samtidigt, när det här skedde hade Nanne tio säsonger av obrutna framgångar bakom sig. Det fanns en del förtroendekapital att ta av. Det hade inte Hasse Eklund.

Och när Hasse Eklund uttryckte en vilja till förändring tolkades bara det som ett svaghetstecken, som om han inte trodde på sina egna idéer och var svag.

Men vi får inte glömma att det alltså inte enbart handlade om spelarmissnöje i Eklunds fall. Det handlade i större utsträckning om att de sportsligt ansvariga i föreningen gjorde en analys av situationen och kom fram till att läget var prekärt och att det inte kunde förändras under nuvarande former. Alltså var en förändring tvungen att komma, A change is gonna come, som Sam Cooke sjöng.

Peter Swärd är ny tränare och jag är ny Tipselittränare och i början av veckan hade vi stabsmöte där Swärd förklarade grunddragen i sin spelfilosofi och det lät bra, det lät vettigt och jag tror att han har förmågan att få spelarna att tro på det han förespråkar. För det är alltid det som det till syvende och sist handlar om, är tränaren trovärdig eller ej.

Även när vi tyckte att Nanne Bergstrand var en tjurig jävel som sågade oss spelare i media kunde vi aldrig fullt ut överge honom. Vi tvivlade aldrig på hans kompetens som tränare, han var alltid trovärdig inför oss.

Vi ska inte heller glömma att det på många sätt var en ny grupp Eklund kom till. Jag var den siste från en väldigt uthållig generation, men jag slutade inför 2014. Kalmar FF klargjorde att man redan hade för många centrala mittfältare och jag fick känslan att Hasse inte ansåg sig behöva en ”sittande” mittfältare i sin arsenal, vi skulle ju lira med två centrala mittfältare som jobbade från straffområde till straffområde och så har jag aldrig lirat. Samtidigt underskattade man kanske min förmåga att hålla samman gruppen och vara en taktisk kraft ute på planen.

Jag vet inte hur man skulle ha kompenserat frånvaron av namn som Wastå, Tobinho (om vi går tillbaka någon säsong), Mendes, Etrit Berisha, Paulus Arajuri och inte minst Zlatan Azinovic (som spelade en otroligt viktig roll i omklädningsrummet 2013). Men jag vet bara att vi aldrig lyckades täppa till hålen.

Ibland kan det vara en fördel att komma till en färsk grupp. För man kan som tränare prägla gruppen på ett tydligare sätt än om det redan finns en struktur. Men när det började gå motigt, när förlusterna avlöste varandra fanns inte erfarenhet att använda sig av. Då växte frustrationen.

Men varje människa måste ta sina egna steg och detsamma gäller fotbollslag. Varje ny generation måste gå sina egna steg och nu har många i truppen fått känna på de tunga, jobbiga stegen och har förhoppningsvis lärt sig något av det. Lärt sig något som går att använda nästa gång det är motigt.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB