2014 är snart över, mitt första år som icke-fotbollsspelare sedan 1981.
Det gick bra, det gick bättre än vad jag hade befarat och även om det fanns stunder då det kändes märkligt att jag inte var involverad på planen när Kalmar FF spelade hittade jag snart en ny roll.
Först som U 17-tränare och nu som U 19-tränare.

Det är en ära att få efterträda Jens Nilsson. Som klivit upp som assisterande i A-truppen, men innan dess ansvarade för U 19 i många, många år och gjorde ett grymt bra jobb. Han hade Nanne Bergstrand ovanför sig och det var kanske inte alltid den enklaste att ha just där. Men Jens utbildade spelare på ett eminent sätt (effekten ser vi inte minst på lokalfotbollen, där nivån höjts) och inte ens spelare som tvingades lämna Kalmar FF hade något illa att säga om Jens som tränare.

Just nu är vi emellertid lediga. Även om det ständigt planeras och förbereds och det är en hel del nya roller i organisationen och alla positioner ska sätta sig, men om vi lärde oss någonting av det turbulenta 2014 är det att vi måste prata mer. Med varandra. Och komma bort från konsensusviljan.
Det är inte så farligt om vi tycker olika. Inte så länge vi uttrycker det på ett konstruktivt sätt.

Lediga, alltså. Då var det först Elmarnas julfotboll, den här gången i Emmaboda sporthall och David fick dra ett stort lass eftersom Rasmus var sjuk och Viktor spelade match med AZ. De två var saknade, men vi fick ändå till riktigt fint spel, även om ett av lagen (läs Davids) spelade aningen cyniskt och låg på kontringar mest hela tiden. Medan det andra laget (läs mitt) spelade bländande passningsorienterad fotboll som fick publiken att tjusas (nu fanns det visserligen ingen publik, men ändå). Givetvis segrade den cyniska fotbollen.

Några dagar senare kom Viktor hem från Holland och vi bokade två timmar i tennishallen. Först lirade David och jag en stund och vi hade inte lirat sedan i somras. Då på grus och då med något så ovanligt som en seger för undertecknad. Men medan jag hade tappat all form hade David konserverat sin på ett ypperligt sätt och han dundrade in servar och jag fick knappt chans att slå på bollfan. När Viktor dök upp fick jag ett välbehövligt avbrott, David kom ur rytmen och resten av tiden var det någorlunda (nåja) jämnt.