Arkiv för January 2015

- Sida 1 av 2

Kalmar FF vann premiären – men jag hade varit förbannad

av henryd

Kalmar FF:s A-lag inledde säsongen i lördags med att möta det lokala division II-laget IFK Berga. KFF vann rättvist med 2-0 (1-0). En parantes är att det känns märkligt att skriva ”Kalmar FF” eller ”KFF”. Jag brukar ju skriva ”vi” när det gäller Kalmar FF:s matcher. Men eftersom jag inte längre är spelare i Kalmar FF borde jag kanske sluta se A-laget som ”vi”.

Äh, jag kommer nog varva. Ibland ”vi” och ibland ”Kalmar FF”.

De där försäsongsmatcherna kan man ju tycka vad man vill om. Som spelare var jag alltid imponerad att flera hundra personer stod i snålblåsten och kylan på Gasten och kollade.

För mig var det också viktiga matcher. Varje millimeter var viktig. Mindre goda prestationer och det snabbt kunde bli gnäll och negativt, faktorer som sedan inte var helt enkla att bryta. Och om jag personligen var dålig visste jag att det omgående skulle börja muttras om att min tid var över.

Med andra ord, utrymmet för misstag var minimalt.

Och de där matcherna mot lokala lag – jag satte en ära i att köra över motståndet. Jag stod inte ut med att några spelare i Lindsdal eller Nybro IF eller IFK Berga skulle kunna säga att ”Kalmar FF inte var så bra, de skapade knappt något på oss” och så vidare och sedan sitta på GFA och se oss spela i Allsvenskan och tänka att de nästan var lika bra som oss, jag satte en ära i att vi minsann skulle visa dem vilken skillnad det var i tempo och snabbhet och skicklighet och om jag hade varit med i lördags hade jag retat mig över det som stod i dagens Barometern, att IFK Berga kunde lämna Gasten med raka ryggar. ”0-2 mot allsvenska Kalmar FF är givetvis en liten seger.”

Inga lokala lag ska se sina insatser mot oss som små segrar.

Åtminstone var det så jag resonerade.

Sedan vet jag att de där matcherna inte är enkla. Och jag påstår inte att vi alltid lyckades med mitt uppsåt att köra över de lokala lagen. Någon minnesgod läsare minns kanske några tveksamma resultat för vår del? Åtminstone på 1990-talet…

Samtidigt är det kanske inte riktigt på det sättet i dag. Man kanske inte resonerar som jag. Jag var ju aningen rubbad. Såg fiender överallt. Ville inte bjuda på någonting. Vi spelade en uppvisningsmatch 2004 mot Fågelfors. Pittoresk idrottsplats inne i skogen. En miljard mygg. Vi hade lirat i Allsvenskan några dagar tidigare, vi skulle spela ny match i Allsvenskan några dagar senare. Alltså, det fanns ingen anledning att förta sig. Vi satte omgående några mål.

Men jag ville ha mer. När vi satte 9-0 i andra halvlek eldade jag på de andra, ”slå er inte till ro, vi ska vinna med tvåsiffrigt!”. En spelare i Fågelfors vädjande till mig att jag skulle lugna ner mig.

Nanne lät mig hållas. Och han visste att han inte fick byta ut mig. Han gjorde det i genrepet inför Allsvenskan 1999. Vi mötte ett raggargäng från Finland. De sparkade ner allt som rörde sig. Även sådant som inte rörde sig. Kjell Svensson, vår sjukgymnast, tyckte att jag signalerade för byte. Så med kvarten kvar tog Nanne ut mig. Jag blev knäckt. ”Varför bytte du ut mig!?” sa jag med gråten i halsen.

– Kjell sa att du visade att du hade ont i ryggen, började Nanne.

”Jag har inte ont i ryggen, jag signalerade ingenting!!”, sa jag upprört. Det tog extremt lång tid innan jag förlät Nanne.

Så jag lirade hela matchen mot Fågelfors. Och jag tror vi satte tian också.

Att jaga på sina lagkamrater i en uppvisningsmatch är inte direkt sympatiskt gentemot motståndet. Men för mig handlade det nog främst om att jag inte ville ge någon möjligheten att se sin insats mot oss som ”en liten seger”. Jag visste ju också att det här var enda gången de här spelarna skulle få möta oss och mig. Intrycket de fick där och då skulle vara det som de hade med sig resten av livet.

Två av mina killar fick spela en stund i andra halvlek i A-laget mot IFK Berga; Herman Hallberg och Oskar Engström. Och så hade jag lånat ut en av mina mittfältare,Carl Johansson, till IFK Berga. Demontränaren Ola Petersson hade skralt med offensiva spelare, sjukdomar och skador härjade i Berga-truppen och Ola frågade om jag hade någon spelare till låns. Det hade jag. Nämnde Carl Johansson, född 1998.

Samtliga skötte sig.

Federer och en före detta KFF-spelare som jonglerade på ett skoldisco

av henryd

Roger Federer åker ur Australien Open tidigt. Och för första gången på 14 år saknar AO Roger Feders medverkan i den fjärde omgången eller senare. Och för första gången på åtta år är inte Federer i semifinal.
Det stör mig.
Samtidigt visar siffrorna hur otroligt bra Federer har varit under en lång tid.
Men inte ens Federers briljans kan vara för evigt.

Utan vidare jämförelse, Tuva frågar mig ifall jag inte saknar att spela fotboll. Nja, säger jag. ”Erkänn”, pressar hon mig.
– Fast jag saknar att se dig spela. Du styrde och ställde och hade uppkavlade shorts och var framåtböjd som en liten farbror, säger Tuva.

Hon har disco på kvällen. Årskurs fem anordnar det. De har gjort fina affischer. Det finns kiosk, sminkbord och så kan man utmana en ”Före detta Kalmar FF-spelare i jongleringstävling”.
Jag tänker först att det kanske är jag. Jag brukar ju hamna i liknade situationer. Det var som när Tobinho messade mig för några år sedan och krävde att jag skulle boka in ett datum. han sa inte varför, Dagarna innan fick jag veta att det satt jätteaffischer upp inne i skogarna i Nybro på Tobinho, undertecknad och Augustina (en buskis-karaktär). Tydligen skulle vi hålla i Allsång på idrottsplatsen i Flygsfors.
Det var alltså därför jag skulle boka in datumet.
Till på köpet hade jag också tackat ja till att inviga den nya tennisbanan i Mörbylånga samma dag.

Men jag hann med både och. Först invigningsspela i Mörbylånga mot en junior som slog idel ballongbollar mot min svaga backhand och sedan ilfart till Flygsfors och upp på Allsångsscenen. Men jag var rutinerad och lät Tobinho hålla i den enda micken. Så det var hans röst alla hörde.

Vem den före detta Kalmar FF-spelaren som man kunde utmana på discot var?
Tobinho!

I fem timmar stod han i sin gamla Kalmar FF-tröja och lät snorungarna utmana honom i bolljonglering. Och givetvis fick han stryk, det var ju någon unge som kunde göra alla möjliga tricks med bollen.

Jag kunde inte göra annat än att le. Man kan givetvis se det som att det är aningen sorgligt att Tobinho – denna Kalmar FF-legendar vars mittbacksförmågor vi inte kommer skåda i Kalmar FF på många, många år – benämns som en ”före detta Kalmar FF-spelare” och får jonglera i ett svettigt omklädningsrum på ett skoldisco.
Samtidigt är det också vackert. Och säger en hel del om Tobinho. Det är inte så knussligt. Klart man ställer upp. I synnerhet då det var dotterns klass som anordnade discot. Man är inte den som är den. Vadå prestige? Det var lite så vi var, den Kalmar FF-generationen.

Det är andra tider nu, ett annat klimat och vi hade också haft svårt att agera så öppet mot media och fans som vi gjorde då. Men det fanns inga restriktioner. Visst muttrades det efter La Manga-filmen. Men man lät oss hållas.
I dag är det fler att ta hänsyn till. Man är också van vid att media bevakar oss och tar det som en självklarhet. Vi visste ju hur det kunde se ut i division II. Då är man glad om fler än de närmaste sörjande vill prata med en.
Jag ska inte bli nostalgisk. Eller, jag tänker vara lite nostalgisk. En stund.
Kikar på Youtubeklipp.
Jag älskar GFA. Men det fanns något sorglöst över oss när vi höll till på Fredriksskans. Som om vi inte kunde ta oss på för stort allvar i en sådan miljö. Jag minns att alla möjliga sprang omkring i omklädningsrummet och efter matcherna kryllade det av journalister. Vi tänkte inte så mycket på det. Vi svarade på de frågor vi fick.
Cirka 2.16 in i det här klippet analyserar Tobinho knivskarpt efter vår 5-1-seger i Svenska cupen mot IFK Värnamo.
Och här är bara allmänt trevliga scener från La Manga-lägret 2008.

Jonas Colting och synen på högintensiv träning

av henryd

Jonas Colting debatterar om träning och jag måste säga att jag alltid läser Colting med skräckblandad förtjusning. Vi har inte alltid samma åsikter, men jag gillar att Colting uttrycker sina och att han så passionerat argumenterar för sin sak. Framför allt vågar han slå hål på en hel del slentrianformulerade sanningar. Det är alltid nyttigt.

Vi pratade för något år sedan över en fika i Kalmar och kom fram till att vi skulle föreläsa ihop. Det har hittills inte blivit av. Men tankarna finns där.

I debattens värld blir det givetvis ofta svart eller vitt och Colting är inte sen att slå mynt av det.

Nu ifrågasätter Colting de korta, högintensiva träningspassen och han reser också en hel del frågetecken för Crossfit.

Den som läser den här bloggen vet att jag gillar Crossfit väldigt mycket. Jag gillar det korta, högintensiva. Av den anledning att det ger mig en kick, det får mig att testa mina gränser och det får mig att mentalt våga kliva utanför min bekvämlighetszon. Och så gör det mig vältränad och välmående. Colting förespråkar långsam träning, långa träningspass och det passar säkert vissa. Jag kanske också hamnar där, men just nu finns det inte tid och möjlighet för mig att cykla fyra timmar en lördag.

I stället för att inte träna alls bränner jag av ett Crossfit-pass på drygt en timme. Där jag får muskelär träning och flås. Allsidighet.

Skaderisken, då? Den finns onekligen inom Crossfit. Att lyfta mycket när man är trött ökar givetvis skaderisken. Men det beror ju också på hur det utförs. På Crossfitgymmet i Kalmar måste alla som tränar i gymmet gå en baskurs. Och det predikas alltid att tekniken är viktigare än farten. Man uppmanas hellre att skala ner än att riskera något.

Men om man är otränad och har dålig teknik kan du givetvis skada dig.

Fast som fotbollstränare måste jag ju medge att skaderisken inom fotboll är avsevärt större än inom Crossfit. Inte mins i de lägre divisionerna. Tänk en något överviktig spelare i 30-års åldern som försöker nå en boll i matchminut 75. När musklerna redan är tömda på energi. Och som till det får en tackling. Hua.

Jag var emellertid sällan skadad som fotbollsspelare. Som Crossfit-motionär har jag dock aldrig varit skadad.

Alla idrotter där man tänjer på gränserna är luriga. Men vi söker ju oss också till dem eftersom det är en speciell känsla att vara nära de där gränserna. De som tävlar i Crossfit är onekligen där. Men också de som tävlar i triathlon.

Men jag håller med om att all träning kräver uthållighet i utförandet. Det finns ingen snabblösning. Oavsett idrott måste du förstå att det handlar om att lägga byggsten efter byggsten. Mödosamt. Noggrant. Du kan inte hoppa förbi en massa steg och tro att du ska kunna klara dig från skador.

Min erfarenhet av Crossfitvärlden är att det är en devis man tror på även där.

Tron på långsiktighet.

Rasmus Elm är klar för Kalmar FF – men vi måste sansa oss

av henryd

Det är en av mina favoriter bland fotbollsspelare.
Både att skåda när han spelar och att spela med.
Rasmus Elm.

Och nu är han klar för Kalmar FF.
Jag vet inte om det kan bli så mycket större än så.
Åtminstone inte i Kalmar FF.

Vi har haft många stora, fantastiska spelare i Kalmar FF genom åren. Men ingen har varit bättre än Rasmus Elm.
Vissa säsonger har enstaka spelare haft större inflytande (Viktor Elm 2008, Håkan Lindqvist och Dennis Nilsson 2000, Lasse Johansson första halvan av 2001, för att nämna några), men som fotbollsspelare är Rasmus Elm den störste.
Och nu återvänder han, blott 27 år gammal.

?????????????????????(En favoritbild, Tobinho har knoppat in 2-1 mot Häcken 2009 efter ett års skadefrånvaro. Frisparksläggare med klinisk precision är Rasmus Elm (nr. 18). Tobinho har fläkt sig raklång på Fredriksskans matta och jag vinkar till mig Rasmus.)

Det hade han i och för sig lovat mig. Han skulle komma hem när jag var tränare för Kalmar FF. Och jag är ju tränare i Kalmar FF nu, men inte för A-laget.

Nanne_och_Rydstr_m(Rasmus, Viktor och undertecknad klurar på vad Nanne menar)

Skämt å sido (säger man så och i så fall, säger någon så i dag; skämt å sido?). Vi är några stycken av hans forna lagkamrater som sagt att det inte skulle förvåna oss om Rasmus återvände till Kalmar FF tidigare än vad alla andra hade trott. För Rasmus har alltid gått sin egen väg. Och om han kände sig färdig med tiden i storklubbar skulle han strunta i vad alla andra tyckte.
Men vi trodde inte att han redan skulle komma hem.

Om vi ser till kapacitet och meriter är det en monumental värvning. För Allsvenskan. För Kalmar FF. Och för fotbollen i regionen.
Efter det turbulenta fjolåret – ju mer jag tänker på det, ju mer kallsvettas jag, hade säsongen pågått några omgångar till vettefan om vi hade hängt kvar – blev värvningen av Peter Swärd lugnande. Många av oss i ledarstaben har haft tid till självrannsakan, precis som spelartruppen. Det negativa har vänts till positivt. Och nu kommer nyheten om Rasmus Elm. Intresset kommer skjuta i höjden, folk kommer vilja köpa säsongskort, sponsorer kommer vilja synas ihop med Kalmar FF och om vi var ett könlöst lag i fjol, utan identitet och som motståndarsupportrar var likgiltiga till, får vi plötsligt en tydlighet. Plötsligt får Kalmar FF en laddning. När Kalmar FF kommer på besök går man för att se Rasmus Elm.
De sportsliga konsekvenserna ska jag inte ens spekulera i. Men jag märkte i somras hur skicklig Rasmus är även på halvfart. När vi i Johansfors Allstar tog oss an Kalmar FF:s A-lag lirade jag centralt på mittfältet ihop med Rasmus och Viktor. Allt Rasmus gjorde andades klass. Även de defensiva ingripandena.

Dock. Och detta är inget litet jävla dock.

Vi måste vara medvetna om varför Rasmus kommer hem nu. Han vill bli frisk.
Den sista tiden i CSKA Moskva mådde han inte bra, magen strulade och han tappade i vikt. Han fortsatte spela, han fortsatte prestera bra, men successivt bröt han ner sig själv.
Han valde att kliva av CSKA Moskva-kontraktet ett halvår i förtid och i stället satsa på att bli frisk. Han och familjen flyttade hem till Kalmar i höstas. För att få lugn och ro.
Det är där vi är.
Det är ingen stöttespelare i landslaget som i dag skrev på ett kontrakt till sommaren 2016. Det är en spelare som ska bli frisk och fulltränad igen.
Media, supportrar och alla vi andra måste ha det i åtanke. Det måste få ta tid.
På sikt kan Rasmus givetvis bli en central gestalt i landslaget igen. Men som sagt, det är inte där vi är i dag och det är inte det som är huvudprioritet. Inte om du frågar mig.
För mig handlar det om att Rasmus kan spela fotboll på det sätt han vill spela. Med full kraft.

Men orolig som jag är var jag tvungen att messa till Rasmus i kväll, ”folk kommer gå i spinn över nyheten, låt inte det påverka dig!” skrev jag. Fast jag vet ju att han inte kommer låta sig påverkas. ”Jag är väldigt lugn i situationen”, svarade han.

Nu trodde jag inget annat. Men det är betryggande att läsa.

Myshörna

Rasmus i sin egenhändigt komponerade myshörna i omklädningsrummet på Fredriksskans.

Forna lagkamrater som nu lirar i Serie A

av henryd

Jag minns första gången jag såg Melker Hallberg spela fotboll. Vi hade en träning på Fredriksskans B-plan, jag hade varit avstängd i den gångna helgens allsvenska match och gjorde nu en träning med övriga som inte heller hade spelat i A-laget. Vi var ont om folk och en 16-åring vid namn Melker Hallberg fick chansen att träna med oss.
Jag gillade direkt hans engagemang, hans glöd och hans vilja att löpa i djupled. Eller att löpa generellt. Hela tiden.
Snart var han uppe hos oss i A-truppen och sedan gick det snabbt.

walkin_media_kff_hacken_08(Från Melkers debut från start i Kalmar FF, hemma mot Häcken 2012, Foto: Walkin Media)

I dag gjorde Melker Hallberg debut i Serie A. Fast under namnet Charles Hallberg (titta här).
Det känns onekligen speciellt att se en kille från Kalmar (eller några mil utanför) som utbildats i en liten lokal förening och sedan tagit steg för steg i vår organisation kliva in på en sådan stor scen.

Fint. Och jag är glad för Melkers skull.

Jag minns förresten när Sportbladet gjorde ett reportage med Melker och mig 2012. Jag var ju hans lärare (dock endast ett fåtal lektioner) på Akademin och nu skulle vi spela ihop från start i Allsvenskan. Vinkeln var den självklara – läraren och eleven.
Jan Nordström plåtade.

02-10Henrik&Melker 00-17-3108-10HenrikMelker 00-18-07

Sedan är jag väldigt förtjust i den här bilden. Jan Nordström har, så klart, plåtat också den. Från min sista match i Kalmar FF. I november 2013. Både Melker och jag tigger boll från Emin Nouri.

Henrik, avslutningsmatchen 131103.

Förresten, en annan tidigare lagkamrat, Etrit Berisha, spelade från start för Lazio i dag. Lazio förlorade mot Napoli och Etrit släppte in ett skott från Gonzalo Higuain. Fotbollskanalen basunerade ut att det var en miss från Berisha och Martin Åslund menade att det var en ”supertavla”.
Det anser inte jag.
Det är inget klockrent ingripande av Etrit, men samtidigt, skottet är rappt och överraskande.
Kolla här och bilda er en egen uppfattning.

IMG_5529
(Etrit Berisha på träningslägret 2012)

IMG_5568

(Etrit fyller år på träningslägret och firas furstligt…)

 

 

Att jobba sig trött

av henryd

Det blev bättre, jag piggnade till, krafterna återkom och kanske var det nyttigt för min kropp att vila från träning i över två veckor, samtidigt som rörelsen, aktiviteten, träningen numera flyter i mina ådror, det är något jag mår bra även, även om jag inte alltid förstår varför och i söndags blev det ett mjukt pass, två varv av Fight gone bad. Det vill säga så många repetitioner av wallballs, sumomarklyft, boxjumps, push press och rodd där varje moment utförs i en minut, ingen vila mellan momenten. När de fem momenten är klara, vilar man en minut och sedan kör man det en gång till. Vanligtvis kör man tre eller fem rundor, men jag nöjde mig med två. Benen var skakiga, återhämtningen usel.

Men dagen efter kändes det aningen bättre och jag kunde vara med ett fint pass på Crossfitgymmet.

Och på andra delen på tisdagens pass – 4 varv:

20 Shoulder to overhead 40/30

5 burpees m dubbel armhävning

200 m löpning – utmanade jag mig själv och vägrade skala ner i Shoulder to overhead, jag körde på 40 kg trots att jag var seg och på slutet fick jag nöja mig med att göra tre repitioner i taget.

Att jag i princip kom sist av alla bekom mig inte, jag fann en njutning (nåja) i att kunna jobba hårt med kroppen igen.

Och i torsdags, när vi efter en massa knäböj körde 24 min amrap: 8 burpee box jumpover, 16 Situps, 24 Air squats, 6 x 15 m shuttle run fanns återhämtningen där igen, jag blev givetvis trött, men kunde mata på utan att bli gristrött och det handlar väl om en känsla, att man trivs att vara i den där kontrollerade tröttheten och det går att jämföra med när jag spelade fotboll, man bävade inför det jobbiga och tunga, men när man sedan hade varit i det några gånger och lärt sig att man faktiskt tar sig ur det och att man faktiskt kan vara i det och njuta av det, ja, då är det ett tillstånd man nästan söker.

Jag såg det på killarna i U 19 i dag. Vi är inne på den andra träningsveckan och vi lät de första passen vara mjuka, lugna, vi ville inte köra sönder någon, men vi har successivt höjt insatserna och i går var det dubbla fotbollspass och kvällspasset genomfördes i miserabla väderförhållande på Gasten, piskande regn, kraftig vind och två plusgrader, men ingen gnällde, alla öste på och klockan 08.00 dagen efter stod alla redo på Gasten igen, om inte sprudlande så i alla fall med bra attityd och på kvällen var det ett nytt fotbollspass och jag såg på dem att de började njuta av den där trötthetskänslan, det var som om de sökte den och de undrade hur länge vi skulle köra fyra mot fyra och jag undrade om de var trötta, men det nej, nej, de undrade bara för att de ville köra mer och jag och Steglander stod och mös.

Förresten, är det någon som minns den här mysiga filmen om manlig vänskap?

Några tankar till om Ballon d’Or

av henryd

Angående omröstningen till världens bästa spelare. Det är givetvis på sitt sätt en kvasiomröstning. Det är ju alltid så att de offensiva spelarna, de som uppmärksammas mest i media (de andra existerar ju inte) som får flest röster.

Men man kan inte bortse från Cristiano Ronaldos helt otroliga produktivitet. Han och Messi har ju närmat sig ett målsnitt som hör hemma på 1950-talet, när det inte fanns några försvarsspelare. Eller siffror som man kunde nå med spelare i Football Manager 1997.

Och de gör det i en fotbollsvärld där det är så enormt taktiskt och drillat, där försvarsspelarna är snabba, starka och skickliga. Där lagen är sönderlästa, där alla vet vad Messi och Ronaldo ska göra, hur de spelar. Ändå vräker båda in mål. Och Ronaldo har varit värst av de alla på sistone.

Man kan ifrågasätta, som sagt, varför det alltid är offensiva spelare som vinner. Men när det nu är så kan man inte blunda för Ronaldos statistik.

Att han spelar i ett världslag hjälper givetvis till. Men det är många som spelar i världslag och ändå inte producerar på det sättet.

Att vi har en fäbless för offensiva spelare som producerar mål och assist beror ju – förutom på det självklara faktum att fotboll handlar om mål – på att det är så enkelt att bedöma en spelare utifrån de premisserna. Det är mycket svårare att konkret värdera en skicklig försvarsspelare. En som är duktig på de mindre tydliga bitarna av spelet.

Jag tänker lite på det när vi ser Barcelona av i dag. De är fortfarande bra, riktigt bra. Men inte så bra som för några år sedan. Det finns givetvis många anledningar. Men en av dem, tror jag, är avsaknaden av forne lagkaptenen, pådrivaren och försvarsspelaren Carles Puyol.

Han var 100 % dedikerad. Alltid. Och hans energi, glöd, det brinnande engagemanget satte nivån för alla andra.

Han saknas.

Erik Hamrén och röstning

av henryd

Vinterturné i Abu Dhabi och det fanns en tid när jag hoppades att de skulle ringa mig, att jag skulle få förfrågan om att hänga med B-landslaget, men de ringde aldrig.

Jag tycker att jag var tillräckligt bra.

Men samtidigt kan man konstatera att jag feltajmade min karriär en aning.

När vi i Kalmar FF hade etablerat oss på allvar i Allsvenskan var jag i 30-årsåldern. Då blir man inte uttagen till några A- eller B-landslag.

Samtidigt är jag tacksam över att jag hann med så mycket i min spelarkarriär, när vi åkte ur Allsvenskan 2002 (andra gången på fyra år) skulle jag fylla 27 år.

Ändå fick jag vara kvar i Kalmar FF, jag fick vara lagkapten och jag fick en väldigt central och bärande roll. Och åren från 27 och framåt var makalösa.

Hur som helst, jag tänker på det där med Vinterturnén när jag läser intervjun med Erik Hamrén på Fotbollskanalen.se. Om att Hamrén hade Zlatan som världens bästa fotbollsspelare när bland andra förbundskaptener fick rösta på de spelarna som de ansåg var bäst i världen.

Erik Hamrén hade alltså Zlatan Ibrahimovic som etta. Sedan Neuer som tvåa och Messi som trea.

När Fotbollskanalen frågar om Zlatan verkligen kan anses ha varit bäst i världen 2014 svarar Hamrén:

– Jag tycker det eftersom han är svensk och är min lagkapten.

Eh, va? Är det giltiga skäl? När Fotbollskanalen.se undrar om rösten på Ibrahimovic är för att lyfta honom svarar Hamrén likt en tioåring:

– Jag tyckte det, då får jag tycka det.

Jag är böjd att hålla med Johan Cruyff, som enligt Fotbollskanalen.se anser att Ballon d’Or är en tävling där spelare, tränare och journalister röstar på sina kompisar.

Och är det inte aningen märkligt att Erik Hamrén INTE har med Cristiano Ronaldo bland de tre bästa spelarna i världen?

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB