Arkiv för February 2015

- Sida 1 av 2

Superlive – igen

av henryd

Superlive, igen, och vi var en smula revanschsugna. Efter förra veckans sändning kände vi oss aningen besvikna. Vi hade inte samarbetat i studion, vi hade inte backat upp varandra och vi var otydliga i arbetsfördelningen. Det ville vi ändra på.

IMG_20150227_074520
Det var returmöten i Europa league och jag måste säga att jag är svar för EL. Inte minst när turneringen kommit så här långt. Det är många högklassiska lag, högklassiska matcher och det är ändå tämligen oförutsägbart.
Förra veckan kom jag till sändningen i sista sekund, den här gången var jag framme i god tid och vi hann prata oss samman och när sändningen sedan kickade igång – i princip fem timmar som löper oavbrutet för oss – kände vi oss fina och harmoniska. Och eftersom det den här gången var inplanerade kaffepauser fanns det ingenting mer jag kunde önska mig.
Även om det var Olof Lundhs pulverkaffe som erbjöds. Men när det gäller kaffe är vad som helst-kaffe bättre än inget kaffe.

1424968266139#1

(Hussfelt sminkad. Jag osminkad)
I vanlig ordning var det ris och ros i Twitterflödet. Jag kikade bara till det ibland, det är Emelie som ansvarar för att ha koll på vad som skrivs om Superlive i de sociala medierna och det är märkligt vad folk hakar upp sig på. Sa vi så borde vi sagt si. Och sa vi si borde vi sagt så.
Fotbollsmässigt blev det en riktigt fin kväll. Tyvärr grumlades det av oroligheter både i Kiev och i Rotterdam och jag pratade en del om mina egna erfarenheter från just Rotterdam. Vi mötte ju Feyenoord i Uefa cupen 2008.
Det var också en sådan sak som några tittare störde sig på. Att jag talade mycket om mig själv och Kalmar FF. Och visst, jag är ju självgod, det är ingen hemlighet. Samtidigt är jag med i studion för att relatera många saker till mina erfarenheter som spelare. Och Europa Leauge är en turnering jag är van vid. Att jag sedan överdriver paralleller till mig själv i allmänhet och Kalmar FF i synnerhet är ju utfört med glimten. Om vi nu lirat mot Feyenoord på The Kuip i Rotterdam i Europa Leagues föregångare, Uefa cupen, ska jag då inte relatera till det då? Om jag var tittare hade jag velat att det skulle ske.
Sedan var det ju en aning komiskt att det i går fanns många aktörer som vi mött och besegrat. Preudhomme, tränare i Club Brügge (som då tränade belgiska Gent, som vi slog med 4-0 på Fredriksskans 2008), Young Boys (som vi slog på GFA med 1-0 2012) och så nämnda Feyenoord (som vi slog på The Kuip med 1-0 2008).
Givetvis höll jag tyst om att vi också fick däng då och då.

1424971129987#11424377852879
Ja, ja, vi var nöjda efter sändningen och Jeppe Hussfelt skjutsade mig till mitt hotell. Innan vi skiljdes åt passade vi på att ta en burgare på en stor hamburgekedja och musts ut de sista reflektionerna från kvällen. Ett bra slut på en bra kväll.

Här kan ni se ett kort sammandrag från kvällen.

I dag fyller denna praktgrabb 40 år!

av henryd

En av Kalmar FF:s bästa mittbackar genom tiderna. Kanske den allra bästa.

Men framför allt en fantastisk person. Visserligen aningen disträ, men det kompenserar han med ett synnerligen stort hjärta.

Tobinho!

IMG_5518 20140720_114510 IMG_1180Februari, mars, april - 06 055IMG_2630Februari, mars, april - 06 051IMG_20140420_182851IMG_316420131113_190746

Gudsförgäten plats

av henryd

Gastens konstgräsplan kan ibland vara en av världens mest gudsförgätna platser.

När vi levde våra fotbollsliv på Fredriksskans trodde vi inte att det kunde blåsa mer än vad det gjorde där.

Sedan kom vi till Gasten.

Och det visade sig kunna blåsa mer än på Fredriksskans.

Som en parantes kan jag ju också konstatera att blåsten på Fredriksskans fisk pisk också av väderförhållandena på Färöarna. 2010 slog vi ut ett färöiskt lag ur kvalet till Europa League och returmatchen på Färöarna spelades under extrema förhållandena. Kraftig vind som vräkte in från Nordatlanten, drygt fem, sex grader trots att det var högsommarvärme i Kalmar och till det regn.

Hur som helst, nu var det träning med U 19 på Gasten och det blåste och blåste och blåste och konerna ville lyfta från sin plats, men killarna bet ihop och vi jobbade med att förbättra vår återhämtning och det var tre mot tre-spel och jag räknade noggrant på hur länge varje match skulle vara, hur lång vilan skulle vara mellan matcherna och hur många matcher varje spelare skulle spela.

Jag lägger numera stor vikt vid det.

Hur ska jag annars veta hur stor belastning mina spelare utsätts för?

Gasten var en gudsförgäten plats även i lördags. Regn, kyla och vind och vi i U 19 tog oss an Ängelholms U 19-lag. Christian Järdler är chef för dem och vi snackade en bra stund innan matchen.

När matchen väl kom igång var vi det dominerande laget. ÄFF försökte emellertid spela fotboll, de stod inte bara och drog i väg bollen, men vi kunde tämligen komfortabelt vinna med 5-2. Och sett till målchanserna borde det snarare varit några mål till.

Även om de två onödiga baklängesmålen kändes…som att svälja ett beskt piller.

Och apropå det, ni har väl inte glömt hur bra den här låten är?

Superlive, Guidetti, rapbattle med Henke Larsson och paranta damer

av henryd

Europa League kickade igång igen och det var dags för Superlive i diverse kanaler och så klart på webben och det var jag, Olof Lundh, Emelie Ölander och Jeppe Hussfelt och det var bökigt med flygavgångar från Kalmar till Stockholm, vilket innebar att det var snålt om tid från det att jag landade på Bromma till det att vi skulle börja sända.

18.30 skulle vi starta sändningen och 18.26 satt jag fortfarande i taxin. Som stod stilla. Vid ett rödljus. Jag messade till Måns Söderqvist, numera i Hammarby, ”det är sådan trafik i storstaun” och 18.29 klev jag in i TV 4-huset, en sminkös stod redo att pudra min kala hjässa medan vi småsprang till studion och jag hann – nästan.

När jag satte mig ner kände jag svettningarna tränga fram längs ryggraden.

Sedan blev det, i vanlig ordning, en maratonsändning. Med sina toppar och dalar. Jag försöker bara vara mig själv. Säga det jag tycker. Att döma av reaktioner i sociala medier mottas det på olika sätt. Jag har inte Twitter, men Emelie hade Superlives twitterflöde rullande på datorskärmen och jag såg vissa av kommentarerna. Som inte var direkt vänliga mot undertecknad.

Ibland undrar jag om folk vill missförstå en. Och väljer att tolka det man säger utifrån den där viljan till misstolkning.

Jag läste kommentarerna, skakade sedan av mig dem, något annat fanns inte att göra.

Lundh och jag fortsatte i vanlig ordning att smågnabbas. Jag gillar det. Lundh gillar det. Och vi kan ju gnabbas eftersom vi känner varandra och vet var vi har varandra.

Kvällen rullade vidare, matcherna avlöste varandra, gick in i varandra och det var bitvis riktigt vass underhållning, hög kvalitet, men också enkla, banala misstag och vi pratade om John Guidetti, jag pikade Olof Lundh för hans fäbless för Guidetti och vi återkom till det här under kvällen och om man bara lyssnade på korta sekvenser av resonemangen förstod man nog inte mycket, men om man lyssnade på hela fick man en nyanserad bild av varför journalister ofta använder stora ord om Guidetti och varför jag kan tycka att det blir för stora ord.

Men som jag själv påpekade, detsamma kunde många använda mot mig som spelare. Att jag var en medioker fotbollsspelare som fick alldeles för stor uppmärksamhet.

Inte för att Guidetti är en medioker fotbollsspelare, men ni förstår vad jag menar.

Eller?

Antagligen inte.

När Guidetti byttes in för Celtic mot Inter fick jag direkt känslan att han skulle göra mål. Vilket jag också sa. Och på övertid slog han till. I mina ögon var det ett klassmål. Sprunget ur skicklighet. Svar på tal, med andra ord.

Morgonen efter blev det tidig hemfärd. Jag betalade hutlösa 45 kronor för en ordinär latte på Bromma flygplats och hamnade sedan bredvid ett medelålders damsällskap. Paranta. Fnittriga. De var på väg till Skåne för att vara med på ett padeltennisläger. Teoretiska pass skulle varvas med en mixedturnering och en av damerna hoppades få hamna i samma lag som ”Henke”.

– Han är ju med i klubben som anordnar lägret. Henke Larsson. Det hade varit något, sa hon och de andra fnittrade förtjust.

Hennes väninna påpekade dock att Henke tycktes vara så seg. Åtminstone i intervjuer. Fast en annan av damerna menade att han inte var så seg, ”han gjorde ju trots allt några mål under sin karriär”.

Och apropå Henke Larsson. Kalmar FF:s marknadsavdelning undrade om jag kunde skriva ett inlägg på KFF:s Facebooksida och lova att jag skulle göra något på vår hemmapremiär mot Helsingborgs IF.

Eftersom jag inte har Facebook svarade jag att de kunde få skriva vad de ville.

Så nu har jag tydligen utmanat Henke Larsson på en rapbattle.

Något säger mig att Henke Larsson inte är intresserad.

Lårkakans vara eller icke vara som skada rullade vidare. Ludde Öhman tjurade på mig. Det var ju inte hans fel att journalisterna hade skrivit som de gjorde. Och jag hade ju inte varit där när det hände. Det var mer än en lårkaka. Och varför fick Viktor Elms lårkaka vara ett undantag?

Tja, vad kunde jag säga? Att livet ibland är orättvist?

Om ni vill se ett litet sammandrag från Superlive-sändningen kan ni kika här.

Är lårkaka en skada? Eller?

av henryd

Jag kör ett pass hos Crossfit Kalmar och givetvis fick jag svara på frågor om Kalmar FF:s skadeläge, ”hur kan ni ha så många skador!?” och jag tänkte ”hey, JAG är inte skadad”, men så sa jag inte, jag försökte förklara på ett vettigt sätt och sedan startade passet. Förra gången jag gjorde Woden gick jag in i väggen. Skulle ha kört tre varv, men fick sluta efter två. Den här gången är det bara två varv och jag inser att jag nog blivit piggare, starkare det senaste halvåret. Jag återhämtar mig snabbare, är starkare.

Efter ett gäng frontböj skulle vi så snabbt som möjligt utföra följande: 250 m rodd, 15 KB-svingar över huvudet (32 kg), 25 burpees, 15 nya KB-svingar över huvudet och sedan avsluta med 250 m rodd. Vila 12 minuter och utföra det igen. Differensen mellan varven fick ej vara för stor. Man ska helst inte tappa för mycket på varv två.

Jag tog det aningen lugnt först varvet och klockan stannade på 4.26.

Det andra varvet gick fortare, 4.17, och jag kände att jag nog kunde pressat tiderna lite till.

När passet var klart fick jag mess från Viktor Elm: ”Du ska inte underskatta en lårkaka! Blogga ordentligt!”

Jag bloggade ju häromdagen om Ludde Öhmans lårkaka, att det inte kunde räknas som en skada.

Nu visade det sig att Viktor Elm varit ur spel två veckor på grund av just en…lårkaka. Blodansamlingen har inte givit med sig och jag fick erkänna att det där lät brutalt.

Fast ingen regel utan undantag. Lårkaka är ingen skada. Viktors är undantaget.

Skador, skador, skador – är spelarna veka?

av henryd

Det var ett grispass. Det jag körde hos Crossfit Kalmar. Det såg ju inte så farligt ut. På förhand. Först en hel del knäböj. Bygga upp till maxvikt. Och sedan mata vidare på 85 % av max.

Vila en stund och sedan kom det köttiga. 500 meter rodd. Max. Vila 90 sekunder och så en ny vända med 500 meter rodd. Max.

Det höll på att knäcka mig.

Första 500 gick väl hyfsat. Höll ett 1.32-tempo. Reste mig upp, försökte skaka av mig tröttheten, men var inte riktigt fräsch när det var dags för en ny 500-hundring. Fick slita från början.

Mjölksyran sprutade i musklerna, rörelsen blev allt kortare och till slut satt jag bara och ryckte med roddhandtaget i nävarna. Sista 100 meterna var en ren plåga.

När det var över tog det säkert 10 minuter innan jag hade återhämtat mig.

Jag kan tycka att det är hälsosamt att vara i ett liknande tillstånd då och då. Jag tycker inte om det. Det är snarare så att jag avskyr det. Men det gör mig en smula mer ödmjuk inför tillvaron och jag får också en annan förståelse för hur mina spelare kan känna det. När jag pressar dem och kräver att de ska testa sina gränser.

Det är ofta så som elitidrottare. Att man pressar sig och testar sina gränser. För mina unga spelare är det ett sätt att lära känna sin kropp. Veta när smärta är smärta som de ska lyssna på och när det är smärta som man kan negligera. För så är det ju med smärta – man ska inte alltid lyssna på den och anpassa sig efter det.

Som tränare har jag också ett ansvar. För jag vet ju att vissa spelare ALDRIG skulle erkänna att de har ont. Det är bara som de är. Då måste jag lirka och fråga och tolka och om jag får känslan att de faktiskt har ont och att den smärtan är ett tecken på att något kan gå sönder måste jag hindra dem från att träna och spela match.

Det handlar om att skapa tåliga fotbollsspelare. Skapa kroppar som tål hård träning. Långsiktigt. Att ibland avstå en träning för att det är det enda rätta. Långsiktigt.

Jag vet att min egen träning när jag var ung gjorde att jag fick en tålig kropp. Hur jag successivt ökade min träningsdos. Stärkte senor, fästen, ligament och muskler och inte blev för stark eller svag någonstans. Jag tänker på det när jag ser mina killar. Och jag tänker på det när det diskuteras att Kalmar FF:s A-lag har många skador.

Onsdagens tänkta match mot Öster ställs in. På grund av skadade och slitna Kalmar FF-spelare.

Varför har vi det? Tja, ibland har man det. Många skador. Ibland handlar det om otur. Yttre våld kan man inte skydda sig mot. Ibland handlar det om att den enskilda individen inte skött sig tillräckligt bra under ledigheten och därför snabbt blir sliten när den kollektiva träningen kör i gång i januari. Ibland kan det handla om att en ny tränare eller nya fysövningar gör spelaren (kortsiktigt) sliten, musklerna, kroppen är ovan vid övningarna (men att det långsiktigt utvecklar, vi måste ju utmana kroppen) och kanske är vi där just nu.

Samtidigt, Svärd är inte revolutionerande när det gäller synen på träningen. Fredrik Carlén/Kjell Svensson, som tillsammans lägger upp vår fys, har inte bytt ut varenda övning (Kjell har ju haft ett finger i vår fys sedan 19990-talet).

Det skiljer inte gigantiskt från tidigare.

För att verkligen gå till botten med varför vi får slitna och skadade spelare skulle vi behöva göra vetenskapliga undersökningar på varje skada. Analysera på djupet. De resurserna har vi emellertid inte. Därför blir det mest spekulationer. Och skador i liknande muskelgrupp hos två olika spelare antas automatiskt härstamma ur samma problematik.

Det är svårt. Jag vet att jag blev duktig på att återhämta mig. Jag kände mig sällan sliten. Åtminstone inte mer än timmarna efter ett tufft träningspass. Jag avstod inga matcher. Och jag fick aldrig någon muskelskada.

Men det där är individuellt. Och handlar också om spelstil. Jag var ju inte direkt explosiv…

Hur som helst – orsakerna till skador är ofta mångfacetterade. EN sak kan man dock definitivt konstatera. Det var nog en hel del idrottare runt omkring i Kalmar som skrattade hjärtligt när de läste dagens Barometern. Typ triatleter eller längdskidåkare. På sportsidorna kunde de läsa om skadeläget i Kalmar FF. Bild på drabbade spelare. Ludde Öhman fanns på en bild. Och texten under bilden lät oss veta att han också var skadad. Vad var det för skada? Lårkaka. LÅRKAKA!!

Det är väl för guds skull ingen skada. Det är en kraftig smäll på muskeln. En blodansamling. Som gör ont när muskeln stelna till. Så upp och hoppa med dig, pojk.

”Varför går alla spelare till Nanne?”, undrar Tuva

av henryd

HBK slog oss i förra veckan med 2-0 och i fredags hade vi det tufft mot Helsingborgs IF, stryk 3-0 och det är som det är med träningsmatcher och uteblivna resultat – man kan säga att det inte räknas. Och så vidare.
Jag menar dock att alla matcher räknas. På ett eller annat sätt. Om det nu inte är i form av poäng så är det känslomässigt och varje match bidrar med en tråd i den stora väven och eftersom vi hade ett tungt fjolår behövs det så lite för att väcka de gamla demonerna till liv och just nu ser vi ett lag som är motgångskänsligt, till och med i en träningsmatch i början av februari blir spelarna påverkade av baklängesmål.
Det är inte bra.


Samtidigt är jag lugn.


I fjol vid den här tiden fick vi med oss resultaten, men spelet såg för jäkligt ut. Den trenden fortsatte en bit in i säsongen och jag vet att jag frågade mig själv om det var så att jag inte längre förstod fotboll. För jag förstod inte hur vi kunde plocka så många poäng när spelet såg ut som det gjorde.
I år känner jag alltså ett helt annat lugn.
Och det tål att upprepas, vi har ett lag som är bra. Vi har en tränare som är bra. En tränare som vet vad han vill få ut av materialet. Och hur han ska få det.

Måns messade från Hammarbys träningsläger i La Manga och min dotter Tuva blev förvånad, ”ska inte Måns spela i Kalmar i år?” och nej, det ska han ju inte, svarade jag, han har gått till Hammarby. ”Då kommer det inte gå bra för Kalmar, Måns är ju så bra”, sa Tuva och jag försökte förklara att det nog ska gå bra ändå, även om vi kommer sakna Måns. Sedan undrade Tuva varför alla Kalmar-spelare går till Nanne.
Jag mumlade något till svar och fick sedan ytterligare ett mess från Måns, han skrev att Erik Israelsson hade valt nummer åtta i Bajen. Men vikt sig för trycket. Han hade fått så många hugg från de andra, han kunde ju liksom inte ta mitt nummer. Jag mässade Erik och hånade honom en smula, ”vågade du inte ta nummer åtta!?”, men Erik spelade oförstående, han hade bara fyran och åttan att välja mellan när han kom till Bajen, skrev han.

IMG_1246(Erik försöker visa sin glesa skäggväxt, 2011)

20120704_111346(Här myser Erik och jag i planet på väg till Nordirland för spel i kvalet till Europaleague, 2012)

Och apropå Erik. Hans bror, Johan, tidigare spelande tränare i division II-laget Lindsdal, skrev ett fint blogginlägg när jag slutade spela fotboll (som jag läste först i kväll). Där han lyfte fram mina egenskaper som fotbollsspelare. Jag har alltid varit en slags vattendelare bland folk i Kalmar. Har jag blivit erkänd har det varit för mina ledaregenskaper. Inte för det jag presterat som fotbollsspelare. Och vissa har velat ha det till att jag till och med var en medioker fotbollsspelare.
Under en period störde det mig djupt att folk tyckte så.

Men när jag började förstår att mina lagkamrater uppskattade mig och ville spela i mitt lag (åtminstone ibland, även om det kanske främst berodde på att de då slapp mitt tjafs) på träningarna kunde jag lägga den där kritiken bakom mig. Och jag kunde också tämligen enkelt avfärda kritiken utifrån andra variablar. Om jag nu var medioker, hur kunde det då vara på det sättet att jag var ordinarie i princip 20 år och det i ett lag som under några år var bäst i Sverige? Nog var jag bra på att pusha de andra, men det hade knappast räckt för att ta en plats på mittfältet vi hade 2004 och fem, sex år framåt. Eller för att spela så mycket som jag gjorde 2013, när vi hade mittfältare som Tobias Eriksson, Erik Israelsson, Ismael och Melker Hallberg.
Hör ni, hör ni, ni förstår väl hur bra jag var! Eller, eller?


Hur som helst – jag satt och letade bilder där jag lyfter bucklan (Jan Nordström och jag ska ha en föreläsning och vi behöver bilder från SM-guldet) och då snubblade jag över Johan Israelssons text. Som jag blev glad att läsa
Inte minst då jag var en av anledningarna till att hans bror Erik fick mindre speltid av Nanne. Ofta valde Nanne mig före Erik.
Ändå skrev Johan fint om mig.
Det värdesätter jag.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB