Arkiv för May 2015

- Sida 1 av 1

Segrar kräver ödmjukhet

av henryd

Ytterligheter och skilda verkligheter och en lärdom om hur snabbt det kan växla, åt olika håll.

Nanne Bergstrand tjatade alltid om att framgång är en färskvara och det är något som Malmö FF just nu upplever.

Först stryk mot Häcken och i dag besegrade vi dem med 2-1 på GFA.

Vi som lever på insidan av fotbollen vet ju att det kan hända. Det är ingen jätteöverraskning. Häcken är ett bra lag och Kalmar FF är ett bra lag och om Malmö FF har en mindre bra dag kan det bli så här.

Samtidigt, det fans en period då Malmö FF såg omöjliga att kunna handskas med. Och för bara två veckor sedan var det, enligt vissa, krisstämning i Kalmar FF.

I dag slog vi alltså Malmö FF och det var varken orättvist eller felaktigt. Visst hade MFF lägen, men vi gjorde det jobbigt för dem och utnyttjade att MFF blev fegt efter 1-0 och tycktes bevaka sin sköra ledning.

Jag måste säga att jag har sett MFF avsevärt bättre. Jag har sett dem strimla itu riktigt bra lag och jag har sett dem luckra upp de mest kompakta lagen. Så såg det inte ut i dag och det säger en hel del om Kalmar FF:s kvalitet.

Heder åt Jensa/Svärd, tränarparet i Kalmar FF. Och heder åt spelarna.

Och jag tänker vidare. På hur snabbt det verkligen kan svänga.

Inför säsongen 2013 gjorde en tidning i Kalmar ett reportage med mig och lagkaptenen i Öster, Dennis Velic. Öster var nykomlingar och hade en splitter ny arena och svansföringen var hög. Öster ville utmana oss på allvar. Velic talade om att göra samma resa som vi hade gjort. Etablering, vinna mark och sedan vinna guld.

Vi slog Öster två gånger om det året och Öster åkte ur Allsvenskan. Och året efter också ur Superettan.

I går spelade Öster 1-1 mot vår ”farmarklubb” Oskarshamns AIK i Söderettan. OAIK har ett gäng spelare som varit i vår verksamhet. Vi har också ett utlåningsavtal med OAIK.

Som sagt, det skiftar fort.

Samtidigt slog alltså vårt A-lag Malmö FF. Mitt U 19-gäng manövrerade ut Älvsjö i går och hänger på Hammarby och DIF i toppen av U 19 Allsvenska Norra (sex vinster och två oavgjorda på åtta matcher och blott två insläppta), U 17 slog Öster i fredags och U 16 spelade 2-2 mot Elfsborg i dag.

Det gäller att njuta av resultaten och de fina prestationerna.

Men hela tiden vara medveten om tillvarons växlingar.

Ödmjukhet, ödmjukhet, ödmjukhet.

Etrit Berishas sladderfot och viktig seger mot Falkenbergs FF

av henryd

I söndags var det Romfinal i tennis och jag fick ett mms av Etrit Berisha, vår forne målvakt, numera i Lazio. Han var givetvis på plats i finalen och bilden var från finalen mellan Federer och Djokovic. Etrit hade fina platser.

IMG-20150517-WA0000

Han undrade om jag såg finalen.

När vi var lagkamrater i Kalmar FF var det framför allt tennis vi snackade om och inte så mycket fotboll. Vi ogillar båda Nadal, av någon anledning.

Men sedan hade vi olika favoritspelare. Jag har ju en fäbless för Federer, men också Djokovic, medan Etrit inte är särdeles förtjust i den sistnämnde. Murray, däremot, det är Etrits favorit.

Nu var inte Murray med i Rom, så Etrit fick nöja sig med Federer och Djokovic.

Jag frågade honom om hans dribblingsaktion i slutsekunderna kvällen innan. ”Mitt hjärta stannade nästan!”, skrev jag.

Lazio jagar ju andraplatsen i Serie A och ledde med 1-0 på bortaplan mot Sampdoria. En Lazioförsvarare spelade hem till Etrit, som iskallt höll i bollen och dribblade av en motståndare och spelade sedan, med tämligen hög risk, till en lagkamrat.

Om man nu vet hur risig Etrit var när vi körde Gris eller Kvadrat i Kalmar FF eller om man minns hans tävlingsdebut i Allsvenskan 2010, hemma på Fredriksskans mot BP 2010 och kommer ihåg hans insparkar – som hamnade överallt och ingenstans – vet man att det fanns fog för min oro.

Dock – han löste situationen i slutminuten mot Sampdoria ypperligt.

– You should know that my sladerfot is good, skrev Etrit.

Ja, tydligen. Hans sladderfot har utvecklats.

Viktig match för oss mot Falkenbergs FF i dag. Återigen en ångestmatch, det har varit aningen för många av dem det senaste året, men precis som mot ÖSK hanterade killarna det riktigt bra. Vi fick det viktiga första målet. En tämligen korkad hands resulterade i en straff och den slog Tobbe Eriksson. Mot ÖSK hade han marginalerna på sin sida när hans straff gick i mål trots att den inte var optimalt slagen. I dag räddades han straff, men returen gick ut till Tobbe, som slog bollen i mål.

Tack för det.

Och tidigt i andra halvlek kom först tvåan – rasande vacker framspelning av David Elm! – och direkt efter trean och det gladde mig lite extra att det var Filip som satte bollen.

En ung kille som jag tycker har rätt nivå i sin tro på sig själv. Och när saker och ting fungerar för honom har en riktigt, riktigt hög nivå.

Även om jag vidhåller att det ser avsevärt bättre ut i föreningen i år än i fjol vid den här tidpunkten och att många saker verkligen går åt rätt håll förstår ju jag också vikten av att få med oss även kortsiktiga resultat. Media, supportrar, sponsorer tröstas ju inte med att jag bedyrar och anser och gläds åt att det långsiktiga arbetet blir allt bättre.

Vi måste ju få något att tro på även kortsiktigt.

Det fick vi nu.

Från Federer till Gerrard

av henryd

Jag tror ju hela tiden att Roger Federer är slut. Så överraskar han mig. Som nu. Plötsligt visar han briljans igen och besegrar Wawrinka och tar sig till final i Roms grusturnering.

Läs och se om matchen här.

För någon månad sedan, när Federer gick långt i Indiana Wells, skrev jag det här:

När jag scrollar igenom ATP Worlds hemsida hittar jag otrolig statistik som vittnar om Roger Federers storhet. Han har nu 1011 segrar på ATP-touren. Jimmy Connors är den som har flest, mer än 240 fler segrar än Federer. Dock – Federer är den spelare som har flest antal segrar mot Top-10-motståndare genom tiderna. Connors, till exempel, har ”blott” 83 segrar mot Topp-10-motstånd.

Djokovic har 131 segrar och Nadal 129.

En annan stor spelare, fast i fotboll, avslutade sin enastående karriär i dag. Åtminstone den delen som innebar spel i Liverpool. Steven Gerrard.

Han är ju inte längre vad han en gång varit. Han känner det själv. Och istället för att bli en belastning för laget, för klubben (och i förlängningen devalvera sin status) väljer han att självmant kliva av. Jag kan tycka att det är vackert. Snyggt.

Jag hittade en djuplodande text om Steven Gerrard. Jag säger inte att skribenten har rätt i sak. Men jag älskar den typen av texter. Som vrider och vänder på saken. Läs här..

Min assisterande tränare i Kalmar FF:s U 19-lag, Johan Steglander, är gigantisk Liverpool-supporter. Han messade ikväll och drog paralleller mellan mig och Gerrard. Vi hade ju samma nummer…

När jag såg Gerrard gå runt Anfield och tacka publiken fick jag själv minnesbilder från när jag gjorde något liknande. Fast jag gjorde det givetvis på GFA och givetvis inför några färre åskådare och givetvis efter en mindre imponerande karriär. Men ändå.

Så jag skickade det här klippet till Steglander.

Jag har numera distans till det. Till mitt liv som fotbollsspelare. Och därför kunde jag verkligen njuta av bilderna. Och uppskatta på djupet hyllningarna jag fick. Uppskattningen jag fick.

Själv uppskattade jag mina spelares insats mot Åtvidaberg på Kopparvallen idag. Väldigt fin karaktär. En kort matchtext kan ni läsa här.

David Letterman

av henryd

Jag minns när jag såg David Lettermans show för första gången. Det var som att läsa Mats Olsson för första gången. Kunde man göra så? Kunde man vara så bra?

Jag tycker fortfarande om Letterman (och Olsson). Men nu är David Lettermans tid som programledare över. Efter 33 år.

Rolling Stone summerar och listar de tio mest minnesvärda musikaliska framträdandena under Lettermans era. Titta här.

Wendin, LeMarc och vackra sånger

av henryd

IMG_20150507_201134

Anders Wendin, aka Moneybrother, aka Pengabrorsan, kom till Kalmar för att lira på Stensökrogen och vi passade på att ses. Innan spelningen käkade vi hos Martin på Kallskänken och vi tajmade så bra att vi fick möjligheten att träffa Peter LeMarc också. Han var i Kalmar på en liten semestertripp med sin Monika och tillsammans med Jan Nordström åt de också hos Martin.

Wendin var ju förakt till LeMarc när LeMarc i somras gjorde sin karriärs sista spelning och Wendins beundran för LeMarc var verkligen genuin. De två artisterna pratade en stund om varandras arbete och Wendin skojade att nu när LeMarc klivit tillbaka skulle han ta hans plats.

Screenshot_2015-05-13-00-17-46

(Från LeMarcs Instagram)

Sedan packade vi – Martin, Viktor (boss på Postgatan) och Wendin – in oss i min lilla bil och Wendin trängdes i framsätet med sin gitarr och Wendin erkände att han faktiskt började bli en smula nervös.

Sedan bjöd Wendin på en grym spelning. Grym! För drygt två år sedan lirade han på Söderport och publiken var småfull och ofokuserad och han ville nästan bryta spelningen. På Stensökrogen var ALLA i lokalen där för Wendins skull.

Wendin njöt av uppmärksamheten och när han märkte att publiken följde honom villkorslöst tog han med oss på en resa. Under sådana förutsättningar har Wendin få artistiska övermän och kvinnor i Europa. Kanske universum. Förutom att han har en riktigt stark låtarsenal kan han förändra sina sånger, veckla ut dem, skala av dem, öka farten, sänka farten och hans svenska låtar fick en tyngd, ett djup som inte riktigt framgår på det sättet på skiva.

Mycket var väldigt bra.

Bland annat körde han den här sången.

Och en sång som In the nighttime fick nästan en ny innebörd när han körde den så här naket.

Och i duetten It might as well be now (på skiva med Ane Brun) visade han sin mångsidighet och iklädde sig Bruns verser med falsettsång.

Det var stunder under spelningen då Wendin sjöng hjärtat ur sig. Och rösten, vilken jävla röst!

Alvbåge skickade sms – han tänkte på mig (det är kärlek i luften!)

av henryd

Segern mot Örebro SK gav arbetsro, men det gnagde en orostanke långt därinne. För ÖSK var ett desorienterat lag, med hav mellan sina lagdelar och det var inte direkt så att vi sattes under prov.

Jag förundrades över ÖSK:s förvandling. Jag såg dem mot Blåvitt för inte så länge sedan. Då hade ÖSK otur som förlorade. Laget såg rappt, piggt och arbetsvilligt ut.

Mot Kalmar FF såg ÖSK bara trött ut. Så snabbt kan det gå åt helvete.

Den där orostanken fick snabbt fäste när vi tog emot Blåvitt på GFA i går.

För omgående blev vi nedtryckta i eget straffområde. Och sedan hade vi svårt att ta oss upp därifrån under 90 minuter.

Timmarna innan matchen käkade Anders ”Moneybrother” Wendin och jag lunch på Kallskänken-Martins nya hak Postgatan. Boss-Viktor fixade ypperligt käk och plötsligt fick jag sms. Eftersom jag har ny (nåja) mobil och inte lyckats få över några gamla nummer kände jag inte igen numret på avsändaren. Det visade sig vara John Alvbåge. Som precis hade haft lätt träning på Fredriksskans. Då hade han kommit att tänka på mig.

Jag svarade att de var välkomna till GFA sedan, där blåste det lite mer…

När lagen värmde upp gled jag fram till Jörgen Lennartsson. Jag ska villigt erkänna att jag ifrågasatte skiftet av Stahre/Lennartsson. Jag fick för mig att Blåvitt hade fått ordning på sitt spel under hösten i fjol. Varför ändra då? Men Blåvitt har imponerat på mig under inledningen. Jag har sett dem en hel del och Lennartsson har verkligen lyckats förändra Blåvitts spel. Och tar fler poäng! Tämligen bra kombination.

Jag sa det till honom. Jag hade med mig Tuva och Lennartsson ville hellre fråga henne om hennes favoritlag i fotboll. Var det inte så att hon höll lite på Blåvitt också? Hon nekade.

Sedan hyllade Lennartsson sina spelare och ledarteamet. Sympatiskt.

Efter matchen, i spelargången, efter att Blåvitt demolerat oss, gick Lennartsson fram till Viktor Elm. ”Hur är det?”, frågade han och Viktor konstaterade att det inte var så jävla bra och syftade till matchen. ”Äh, matchen, jag menar livet, hur är det i livet!?”.

Matchen, då? Utifrån mitt perspektiv.

Tja. Blåvitt var snabbare, starkare, bättre på alla sätt och jag kan inte minnas när det senast var en sådan klasskillnad lagen emellan. Visst, vi torskade med 5-0 2007, men då var det ett ras sista kvarten. Fram till det var det en jämn spelmässig historia.

Men i går blev vi fega. Stressade. Började arbeta en och en. Det var plågsamt att se. För jag har varit där. Gjort det. Många gånger. Det är som en jävla flodvåg som inte går att stoppa. Eller, där och då tror man att den inte går att stoppa. Så man blir handlingsförlamad.

Efter matchen gratulerade jag Sebastian Eriksson till segern. Vi har ju haft en del duster genom åren. Han skulle ju döda mig, vilket fick mig att håna honom i media och så rullade det vidare. Men nu gillar vi varandra och han undrade om Blåvitt till och med var bättre än förr. ”Ja, för fan, det var mer brottarfotboll på vår tid, även från vår sida”, sa jag och flinade.

På kvällen messade jag Alvbåge. ”Det var satan. Otroligt rättvis seger.”

Han svarade: Ja, det känns som om jag är mycket ödmjuk när jag säger att vi var värda segern.

För vår del handlar det om att jobba vidare. Vi vill också snart bli värda segern.

Seger i ångestmatchen!

av henryd

Ångestmatch redan i maj, det var ju inte tanken. Men så såg det ut inför vårt möte med ÖSK i kväll.

Jag jobbade en stund på förmiddagen på GFA, regnet hängde i luften och vi ledare pratade om matchen, jag var trots allt hoppfull. Jag vet hur hårt det jobbas dagligen för att resultaten ska komma.

Dock – jag var faktiskt glad över att själv inte vara spelare i en sådan match. Jag hade ju grubblat över konsekvenserna flera dagar innan. Vilket hade förstört vardagen.

Och matchdagen hade bara varit en lång ångestväntan. Inte ens med 2-0 i halvtid hade jag kopplat av. Möjligtvis att jag hade kunnat njuta en smula efter 3-0, men det är inte säkert. Jag vet ju hur jag var funtad.

Regnet föll alltså, det var höstligt och blott 3700 personer kom till GFA.

Bara det kan ju skapa ångest.

Hur som helst, ÖSK hade ett bra läge att direkt göra 1-0 när Lars Cramer kom ut lite fel. Men avslutet smet precis utanför Cramers vänstra stolpe. Istället fick vi en hyfsat tveksamt dömd straff till vår fördel.

Den satte Tobbe Eriksson i mål – med minsta möjliga marginal. Jag kan tycka att ÖSK-keepern nästan borde tagit den.

Men det gjorde han inte och det var en kväll då marginalerna var på vår sida.

Tack och lov.

Att få första målet i en match av den här typen är givetvis väldigt viktigt.

Och att få 2-0 precis innan paus är ju inte heller det så illa. Antonsson nick var av yppersta klass.

Efter det var det som om luften gick ur ÖSK. Jag tycker aldrig de lyckas hota Kalmar FF. Det var snarare Kalmar FF som hade möjligheter till fler mål.

Och stundom fanns det småtrevliga och fina passningssekvenser där man hittade fria ytor och också fick spets på anfallen.

Med tanke på den pressade situationen var spelet överraskande bra och jag tycker att killarna hanterade matchen på ett förbannat bra sätt.

Samtidigt är det väldigt godtyckligt – jag har ju sett liknande sekvenser och liknande spel i de tidigare matcherna också. Men då har det varit missflyt, otur och istället för mål och seger har det då blivit oavgjort eller förlust. Och då har allt sågats.

Svart eller vitt.

Som så ofta.

Ibland visar det sig hur lite vi fotbollstyckare vet och kan

av henryd

Det slår mig själv ibland, i egenskap av fotbollstyckare. Hur lite man vet från utsidan. Man gissar, tolkar eller snarare försöker tolka, men man kan aldrig riktigt veta.

Jag vet att jag tänkte samma sak när jag spelade. Det som många skrev och sa om oss stämde sällan med det som jag kände inifrån.

Jag satt och letade efter en text jag själv skrivit i min blogg. Jag orkade inte leta i bloggen eftersom jag inte visste vilket år jag skrev den. Så jag googlade. Och trillade över en helt annan text, ej skriven av mig, men som handlade om Kalmar FF. En text på Fotbolldirekt.se skriven i juni i fjol. Då vi i Kalmar FF var med i toppstriden. Men då spelet såg för jävligt ut. Spelarna visste inte vad de skulle göra ute på planen och efter vissa matcher, som på något outgrundligt sätt hade slutat med seger, satt de och tittade förundrat på varandra. ”Hur gick det här till?”

Vi som jobbade runt laget förstod lika lite.

När Fotbolldirekts expertpanel snackade Kalmar FF i juni i fjol målade de emellertid upp en helt annan bild. Då hyllades laget och Hasse Eklund.

Anton Zetterman skrev: Det är bara att konstatera att det är mycket som är på plats i det här lagbygget och inte minst defensivt. Hasse Eklund har lyckats ypperligt i sin debutsäsong med ett tydligt 4-4-2 där alla vet sina roller och gör jobbet.

Och Martin Petersson skrev: Att Kalmar klarade av att gå vidare efter Nanne Bergstrand och fortsätta utveckla det han byggt upp. Hasse Eklund har lyckats bättre än vad jag trodde att han skulle göra under våren.

Man kan lugnt konstatera att Zetterman och Petersson drog aningen förhastade slutsatser. För sedan rasade det och mitt Kalmar FF hade en höst som nästan slutade i Superettan. Det där 4-4-2-systemet där alla, enligt Zetterman, visste sina roller var en rökridå. Det var snarare så att väldigt få visste sina roller och när grunden som Nanne Bergstrand hade byggt upp till slut vittrat sönder återstod föga. Någon utveckling var det verkligen inte tal om.

Men Zetterman och Petersson är inte ensamma om att göra likadana slutsatser. Felaktiga. Vi tyckare gör det hela tiden. För vi är utlämnade till det vi ser med blotta ögat och då blir resultatet härskande. Vi missar allt annat. Det är rätt många parametrar som går oss förbi.

Jag nämner det här eftersom vi i Kalmar FF just nu är i ett slags omvänt förhållande. Omvänt till juni i fjol. Nu är resultaten undermåliga, men spelarna är inte lika konfunderade som i fjol. 

Det finns en utveckling, det finns en tanke med helheten och spelarna har köpt den och gillar den och det må kanske inte just nu synas utåt, men jag är mindre orolig i år än vad jag var förra året.

Även om resultaten just nu skvallrar om det motsatta.

Men som sagt, I fjol visade inte vårens resultat på verkligheten.

Så är det nu också.

Och apropå att tycka till från utsidan. Här har ni min krönika efter Djurgårdens seger mot Gefle. 

Det är ingen ny debatt

av henryd

Det kan tyckas som om konstgräsdebatten är ny. Det är den givetvis inte. Den har funnits länge och den var inte ens ny när jag lyfte själv upp saken på den allsvenska upptaktsträffen i Helsingborg 2012. Då menade jag att det var märkligt att vi så slappt och utan reflektion lät allt fler tävlingsmatcher spelas på konstgräs. I synnerhet då vi ville närma oss övriga Europa. Och hur många tävlingsmatcher spelas där på konstgräs, frågade jag retoriskt. Jag fick inget svar.

Det handlade inte om att vi i Kalmar FF var svaga på konstgräs eller att jag inte var van att spela på konstgräs. Jag hade lirat på konstgräs minst halva säsongen sedan 2003 (då fick vi konstgräs på träningsplanen på Fredriksskans). Jag skulle nästan vilja påstå att jag var en tämligen bra konstgrässpelare, mina nätta bredsidespassningar betalade sig bra på det plastiga gräset. Och Nanne hade en uträkning där han kunde visa att vi faktiskt tog fler poäng på konstgräs än på riktigt gräs.

Så det handlade inte om något gnäll efter eventuella förluster eller mindre goda prestationer.

Det handlade mer om vilken riktning jag ansåg att svensk fotboll skulle ta.

Fast när jag som spelare lyfte frågan märkte jag att det var exakt så det tolkades. Som dålig-förlorar-gnäll. Trots att jag sällan förlorade på konstgräs.

Några år senare skönjer jag en attitydförändring. Fler pratar om problematiken med konstgräs, om vilka följder det får för FOTBOLLEN.

Det är bra att frågan hålls levande.

Och jag vet att frågan diskuteras internt in svensk fotboll. Vi hade frågan uppe på SEF-mötet då vi diskuterade akademier. När jag spelade trodde jag alltså att det oreflekterat byggdes konstgräsplaner, men nu vet jag att så inte är fallet. Nämnda problematik med det artificiella gräset diskuteras.

Naturgräs vore det optimala. Men det finns ju svårigheter, jag är medveten om det. Få klubbar äger sina egna arenor. De kan alltså inte själva bestämma vilket underlag som ska vara på arenan. Kommunen, som ofta äger arenan, ser framför allt till antal timmar som planen kan nyttjas. Vad blir bäst då? Jo, konstgräs. För då kan alla i hela världen vara på planen.

För breddverksamhet och skolverksamhet och dylikt är det bra. Men vi håller på med elitverksamhet. Och då är det långt ifrån bra.

Sedan glömmer man bort hur snabbt det artificiella gräset slits. Ska det vara någorlunda speldugligt måste mattan bytas OFTA. Vilket också kostar pengar.

Nu diskuteras hybridgräs. Är det kanske lösningen?

Ja, ja.

Vi i U19 drog till Hjorthagens IP i Stockholm, tog oss an DIF i seriefinalen i U 19 Allsvenska Norra på konstgräs och även om vi fick lämna en drös kvalitetsspelare hemma i Kalmar av olika anledningar fick vi 0-0 mot DIF och i bussen hem kunde jag och Johan Steglander gotta oss åt en bra arbetsinsats från killarna.

Dagen efter var det lätt träning. På gräs. Vi körde rondo, men utan krav på långa förflyttningar eller byte av yta, det handlade enbart om att få matchen ur kroppen och jag hoppade med i en kvadrat och gräset var fuktigt, bollen studsade till ibland, det blev tuvor och jag njöt. Det här var ju levande!

Och det är en aspekt till på det – när vi låter våra ungdomsspelare alltid spela på jämna planer där bollen glider i väg gör vi dem en björntjänst. De kommer undan med att vara bekväma. De lär sig inte att parera studsar, touchar, oförutsedda händelser på planen, de övar inte upp sin fotledsstyrka, sin bålstyrka och sin reaktionsförmåga.

Och jag skrev en krönika om konstgräs redan 2008. Läs här.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB