Arkiv för June 2015

- Sida 1 av 1

Spanska Korpen

av henryd

Vattnet i havet i landet söderut är ljummet. Och då menar jag verkligen ljummet. Jag skulle vilja påstå att det är 25 grader varmt i havet och det kanske inte är ljummet utifrån gängse parametrar, men när jag glider ut i havet på en luftmadrass känns det knappt när jag för ner händerna i vattnet.

Himmelen är molnfri, det är drygt 30 grader i skuggan och på kvällen är det aldrig under 25-26 grader och vi går förbi de små konstgräsplanerna vid hotellet, klockan är 22.00 och det spelas matcher för fullt på dem. Vuxna män i något som ser ut som en spansk variant av Korpen.

Bara det att engagemanget är avsevärt mer utåtriktat än i Sverige och bara det att nivån på spelet är avsevärt mycket högre. En av matcherna är bättre än de andra och det bråkas och tjafsas och kvaliteten är riktigt hög och när det ena laget tempoväxlar och hittar varandra med fina kombinationer svarar det andra laget med en liknande sekvens och när det sedan blir mål och en av spelarna vill ha frispark slutar det med utvisning, ilska, av med tröjan och helt sonika avlägsnande från planen. Den utvisade spelaren svär och tar sin trunk och går iväg.

När matchen är slut en stund senare har han besinnat sig och kommer tillbaka och tackar motståndarna för matchen.

Jag blir väldigt sugen på att vara med.

Allt det utåtagerande hade passat mig fint.

Men jag får nöja mig med hotellets gym i källaren. Utan luftkonditionering. Det blir extremt svettigt. Snabbt. Rektors-Henke kör sin triathlonförberedelse och cyklar och springer i ett par timmar och svettpölen under cykeln i gymmet blir snart till en svettflod.

Själv får jag bryta upp Cindy (ni vet, 5 pullups, 10 armhävningar och 15 airsquats). Och köra fem varv, vila två minuter, fem nya varv, vila två minuter till jag har 20 varv sammanlagt. Vid det laget ser det ut som om jag precis kommit ur en dusch och inte hunnit torka mig.

Tur gymmet har speglar.

Det blänker onekligen fint.

Mixade zoner och det här med tillgängligheten till media

av henryd

Nanne Bergstrand brukar eller i alla fall brukade i sina föredrag i sammanhang utanför fotbollen säga att han har eller hade en spelare som sprang så fort han såg en journalist.

– Och alltid hann han ifatt dem!

Vilket givetvis syftade till mig. Och vilket alltid lockade fram skratt.

Jag bjuder på den och kan medge, den är tämligen rolig.

Och också till viss del sann.

Många har ju den uppfattningen om mig. Att jag är mediakåt. Vi kan väl i alla fall komma överens om att jag sällan haft några problem att synas i media. Samtidigt, jag har tackat ner till sammanhang som inte känts klockrena och för mig har det aldrig varit ett självändamål att synas och höras.

Samtidigt har jag alltid förstår mekanismerna. Jag har förstått värdet av att vara tillgänglig för media. Inte minst när jag var lagkapten i Kalmar FF. Då var det min förbannade skyldighet.

Numera har också vi i Kalmar FF mixad zon på GFA. Jag var dock motståndare till det när förslaget kom upp i spelartruppen inför säsongen 2013. För jag tror inte på murar mellan media och spelare.

2007 eller 2008 skrev jag den här texten:

Omklädningsrummet efter matchen, vi sitter på våra platser, utmattade, glada, lyckliga, vi har vunnit, vi har sjungit vår segersång, en sång som har en text som få i laget kan hela på, det är jag Tobbe, Eklund, Lantz, Bagarn, Lasse och Wastå, resten mimar mest med och klappar i händerna, snart är vårt lilla omklädningsrum överbefolkat, det är styrelsefolk, ledare, kanslimänniskor, barn och snart också journalister och jag drar mig in i duschen, till bastun, jag pallar inte snacka nu, jag är inte på humör, de är hyenor, pack, kvällstidningsas, ska bara vinkla, vinkla, vinkla, de skiter i vad jag egentligen säger, de är ute efter rubriker, löpsedlar, de får attackera de andra spelarna istället, jag njuter av värmen i bastun, den gör gott för lederna, musklerna, men snart har journalisterna upptäckt att jag hukar i bastun, ”är det här du sitter, har du tid en liten stund?” och det är klart att jag har tid, jag är lagkapten, klart att jag ska ha tid då, jag är spelare i ett allsvenskt fotbollslag, klart jag ska ha tid då. Så jag pallrar mig ut ur bastun, en handduk runt höfterna och så börjar jag svara på frågor, den här gången är det lokalradion, det är en man från Expressen, det är en kvinna från Borås tidning och så blir det några ord till Barometern. Och ingenstans vinklas det, ingenstans skits det i vad jag säger och jag får till och med möjlighet att lägga ut texten, brodera, spekulera.

I Italien är klimatet tuffare. Tidningsjournalisterna har svårt att komma nära spelarna, de för nöja sig med smulor och i många fall måste klubbarna godkänna uttalanden som spelarna gör. Spelarna rusar förbi den mixade zonen, där journalisterna står uppradade, slänger på sin höjd iväg en kort kommentar, inget speciellt, inget uppseendeväckande och det är trist och tråkigt. 

En liknande utveckling går att skönja i Sverige. Framför allt är det Stockholmslagen som distanserar sig alltmer, som inte tillåter journalisterna att snacka med spelarna i omklädningsrummet, som vill ha större kontroll. På Råsunda, till exempel, står journalisterna som boskap bakom en avspärrning och även jag, som i grunden gillar intervjusituationer, upplever miljön som hämmande. Det blir helt enkelt inte bra intervjuer, det blir mest klyschor det förväntade och alla tidningar får samma sak. Ingenting blir exklusivt.

Problematiken är att det i förlängningen också gör fotbollen som produkt sämre. Människor vill läsa om fotboll och ju bättre saker de får läsa, ju större blir deras intresse. Det är överhuvudtaget en farlig väg att vandra. Att avskärma spelarna från journalisterna eftersom det betyder att spelarna också avskärmas från fansen, folket. Och det är fansen, folket som är en förutsättning för det vi sysslar med.

Om Stockholmslagen går mot slutenhet gör vi i Kalmar FF det motsatta. Halva startelvan bloggar och vi släpper in journalister överallt. Tobbe och jag saknar helt spärrar när det kommer till det sistnämnda. ”Kramas i motljus? Visst, inga problem. Vill ni filma när vi sitter som två får i soffan och kollar Champions League i Viasat? Kör i vind.”

Inte för att vi gillar journalister mer än andra, förhållandet oss emellan är synnerligen ambivalent, men vi förstår värdet av deras arbete. Även när arbetet är uselt utfört.

Sommarledighet och så Benficas legendariska tränare och hans kontraktsklausul – i Milan

av henryd

Vi i U 19 har inte riktigt samma rytm som A-laget så när A-truppen körde igång sin träning igen hade vi några dagar kvar innan vi gick på sommarledighet.

Jag och Steglander gav killarna drygt elva dagars semester. Men med förbehållet att de givetvis skulle träna utifrån Fys-Stefans program. Tre pass i veckan, där varje pass bestod av två delar; en del styrka och en del flås. Eftersom jag av egen erfarenhet vet att man måste hyvla ner en del trösklar för att underlätta träningsfliten när det vankas ledighet gjorde vi just det; hyvlade ner trösklar.

Vanligtvis vill vi ju se till att spelarna skövlar igenom det som kan uppfattas som trösklar, vi vill ju ha den typen av spelare med den typen av beteende.

Men sommarledigheten är en speciell tid och vi vill också låta dem vara någorlunda normala (nåja) människor under en kort tid. Kanske åka i väg på en resa, umgås med vänner utanför fotbollen, vara med familj och så vidare.

Och för en kort stund ska de slippa passa en massa tider och slippa behöva ta sig till GFA var och varannan dag.

Så Fys-Stefan komponerade ett träningsupplägg som bygger på att passet kan genomföras i princip var som helst. På stranden (jag har testat), i ett spartansk inrett gym, hemma framför TV:n eller utomhus på gräsmattan. Ni förstår principen. Merparten av övningarna handlar om den egna kroppsvikten.

Men är det något jag har lärt mig av Fys-Stefan så är det att han har en förmåga att göra så att allt blir jobbigt. Även om det handlar om att lyfta ett löv.

Eftersom passen kan genomföras i princip var som helst fanns det plötsligt inga ursäkter för att inte köra dem.

Några spelare fick dock vara standby på hemmaplan. Det kunde ju plötsligt behövas spelare till A-träningarna. Och U 21 har match mitt i vår ledighet.

Men det är sådan verkligheten ser ut för oss i U 19. Och man kan onekligen ha det sämre.

Och när man ligger på en strand i ett land söderut och det är 28 grader varmt i luften och 24 i vattnet och även i badkruka som jag glider i, ligger kvar, låter vattnet omsluta den solsvedda kroppen och när man sedan ligger i sanden och läser Jonathan Wilsons Inverting the pyramid – the history of soccer tactics och läser fantastiska historier om fotbollens utveckling från de första stapplande stegen i England till dess erövring av världen, då ska man inte klaga.

En morgon springer jag en mil innan frukost. Jag ska inte säga att det går lätt. Men det är inte heller svårt. Men löpningen får mig inte att längta efter min aktiva karriär som fotbollsspelare. Det kunde vara en plåga där ute på planen ibland. Löpningen får mig att minnas det.

Jag läser i Wilsons bok om Bela Guttman. Det var en ungrare som hade en otrolig tränarkarriär och som nästintill revolutionerade fotbollen. Men han var inte en helt okomplicerad person. ”Guttman lived life like the world´s rejected guest, always on the lockout for a slight, always ready to flounce, irritating och irrated in equal measure.”

Guttman gjorde flera olika lag till mästare och hans kanske mest kända sejour var när han ansvarade för Benfica och man besegrade Real Madrid med 5-3 i Europacupens final på 1960-talet.

Drygt tio år tidigare basade han för AC Milan. Och såg till att laget var i topp av Serie A. Ändå fick han, 19 matcher in i säsongen, sparken. Det efter en serie dispyter med AC Milans ledning. Efter de insisterade Guttman alltid på att få med en klausul i sina kontrakt; att han inte kunde få sparken  så länge hans lag toppade tabellen.

Det är värt att ta efter.

U 21-landslaget och om det här med att sparka sin tränare

av henryd

Det svenska U 21-landslaget har onekligen en förmåga att krångla sig ur svåra situationer och det vittnar om beslutsamhet, driv och en tro på det man håller på med.

Jag blir imponerad.

Och också överraskad.

För under en tämligen lång tid har det sipprat fram tecken på missnöje med förbundskapten Håkan Ericsson.

Men väldigt lite i resultaten som U 21-landslaget gör – och på SÄTTET de gör det! – tyder på att det är disharmoni i truppen.

Sedan är det ju det här med att fråga spelarna vad de tycker om tränaren. Det är inte en helt igenom idiotsäker metod att få veta hur skicklig en tränare är. Varje spelare har sin egen agenda. Ni känner till klyschan, att en tränare har elva vänner och det är de elva som startar matchen. Men inte ens de elva behöver vara tränarens vänner. För man kan vara missnöjd över sin position, över att man fick starta, men blev utbytt, över taktiken eller över att ens bästa kompis sitter på bänken och så vidare och så vidare.

En tränare är en chef och en chef måste ta tuffa beslut. Målet kan inte vara att bli omtyckt.

Så att en del spelare i en trupp är missnöjda säger inte alltid så mycket.

Samtidigt som det givetvis inte heller går att fullt ut negligera. För en styrelse eller en sportchef handlar det om att tolka signalerna rätt. Vilka spelare är robusta och pålitliga i sin kritik av tränaren? Vilkas omdöme går att ta på allvar?

Och återigen – hur stort inflytande ska spelarna ha? Deras agendor är som sagt inte alltid i fas med föreningens eller kollektivets. Det handlar ju ibland också om att spelarna själva vill frånsäga sig sitt ansvar och lägga all skuld på någon annan.

Jag har själv erfarenhet från det här med att sparka tränaren. 1996 låg vi i botten av Söderettan. Vi sparkade visserligen inte dåvarande tränaren Patrick Walker, men han omplacerades till Tipselit och Tipselittränaren Kjell Nyberg tog över A-laget. Och säsongen 2000 sparkade vi Simon Hunt.

I de fallen hade missnöjet satt sig så djupt att det inte räckte med att vi spelare rannsakade oss själva eller försökte ta större ansvar. Eller om det var så att vi i spelartruppen inte var tillräckligt klok och erfaren? Fast för mig personligen var det nyttiga erfarenheter och något jag hade stor nytta av när vi hade motigheter från 2003 och framåt. Då kunde jag agera annorlunda än 1996 och 2000.

För vi var ju missnöjda till och från med Nanne Bergstrand också. Det är man ju med sin tränare. Men då var tilliten till Nanne Bergstrand så stor – både från spelarna och föreningen – att eventuellt missnöje bara förblev just missnöje.

I U 21-landslagets fall har man nog väldigt stor nytta av yttre motivationsfaktorer. Spelarna representerar sitt land i ett mästerskap och spelar ihop under en kort tid. Då är det enklare att lägga eventuell kritik åt sidan. Och man spelar för sin framtid, för ett eventuellt klubbyte, för ett bättre kontrakt, faktorer som förenar.

Mitt lag, mina regler

av henryd

Melker Hallberg hörde av sig, var jag sugen på att köra ett pass med honom och det är klart att jag var. Jag har alltid gillat den pojkens driv.

Jag ringde in IFK Berga-keepern Casper Nyberg och satte ihop ett pass med en hel del långa passningar, mottagningar och givetvis en massa avslut.

Dagen efter dök Melker upp på min U 19-träning och det var kul att se honom i aktion. Eftersom det var den sista träningen innan sommarledigheten hade vi mest stort spel och jag var tvungen att kliva in i motståndarlaget. Ville ju känna lite på Melkers nivå. Och jag satte Melkers lillebror Herman mot Melker. Det var härligt att se den broderliga rivaliteten. Hur Melker gav Herman småhugg när Melker gled förbi Herman.

Själv lirade jag vänstermittfältare, högermittfältare och högerback och vi vände underläge till seger med 3-2. Även om vissa gnällde över att jag som domare – felaktigt – dömde bort ett mål för motståndarlaget.

Äh, vissa privilegier ska man ha som tränare.

Min träning, mitt lag och mina regler.

Det kändes som om jag spelat 90 minuter mot Blåvitt anno 2007

av henryd

Vaknar och det känns som om jag spelat 90 minuter mot IFK Göteborg i slutet av 00-talet. Eller som om jag blivit tacklad av Tobinho.

Det gör ont. Överallt.

Men det är varken Tobinho eller Blåvitts fel.

Jag har kört ett pass hos Crossfit Kalmar och nu värker det i musklerna.

Jag älskar det.

När jag spelade fotboll avskydde jag träningsvärk. För det var ett hinder på fotbollsplanen. Där ville jag inte känna mig stel eller otymplig.

Nu är det en av mina målsättningar med träningen. Träningsvärken.

Vi körde Cindy. Det vill säga 5 pullups, 10 armhävningar och 15 knäböj utan vikt. Normalt kör man de tre momenten i 20 minuter och ser hur många varv man hinner. Nu bröt vi upp det och körde fem minuter i taget, med två minuters vila mellan varje femminutare.

Vi gjorde det efter några vändor med pistols, handstand pushups och repklättring. Så musklerna var redan aningen trötta.

Jag hittade ett hyfsat tempo och kunde köra ungefär lika många varv varje femminutare. Sammanlagt blev det 25 varv plus fem pullups, tio armhävningar och sju knäböj.

När jag räknade lite snabbt insåg jag att det alltså blev 130 pullups, 260 armhävningar och 382 knäböj.

Den mängden känns alltså idag. Och det är värre andra dagen efter.

Den typen av träning tycker jag är underbar.

Och faktum är – jag spelar nästan aldrig fotboll numera. Den enda träningen jag kör är gruppass hos Crossfit Kalmar. Jag kör sisådär tre eller fyra gånger i veckan. Ändå känner jag mig riktigt bra tränad även som fotbollsspelare. Trots att jag alltså sällan spelar fotboll. Men de gånger jag gör just det, spelar fotboll (jag hoppar ibland in i spelövningar i U 19) känner jag mig rapp, snabb (nåja) och återhämtar mig minst lika snabbt som när jag var aktiv.

Eftersom jag är nyfiken på det här med träning tycker jag att det är intressanta iakttagelser.

Jag är exempelvis ALDRIG ute och springer. Inga intervaller, inga längre sträckor. Ändå är mitt flås fortfarande bra.

Som jag ser det beror det på att de pass jag kör är så mångsidiga att jag får med alla delar. Och till och med kan öka vissa bitar.

Och till det får jag fin träningsvärk. Och härlig pump i musklerna. Vad mer kan man begära?

46

(Viktigt med pump efter ett pass)

A-laget tuggade igång i måndags, efter en veckas ledighet, och nästan alla var i träning igen.  Förhoppningsvis fortsätter det på det viset. Fyra av mina U 19-spelare var med och John, min målvakt, mosade Viktor Elm i en närkamp och visade att han verkligen tog mig på orden när jag sa att de inte skulle be om ursäkt för sin existens.

IMG_20150615_114713

Extraträning med Melker Hallberg och så en domarskandal i Tyskland

av henryd

Melker Hallberg, numera i Udinese, messade och undrade om jag var sugen att köra lite extra med honom. Han skadade vaden i en Serie A-match för ett tag sedan och har så sakteliga börjat återhämta sig och nu har Serie A uppehåll, men Melker är ju träningsvillig som få.

Jag nappade givetvis.

Och jag tycker det är kul att han hör av sig och ber om min hjälp.

Så vi gled ut på Gastens B-plan. Eller, eftersom jag inte hade bokat planen var det igenbommat. Men vi löste det på det sättet att den som var mest värdefull av oss två fick riskera liv och lem och klättra även det tre meter höga staketet.

Så Melker slungade sig alltså upp och såg till att vi kom in på planen.

Sedan gnuggade vi bolltouch, passningar, mottag och jag passade på att nöta lite själv också och det är märkligt, men jag har egentligen inte rört en boll på ett år (ibland hoppar jag in i U 19:s träningar när det är ojämnt antal), ändå kändes det förvånansvärt bra.

IMG_20150608_12050020150608_115442

Jag vet, man kan ju anmärka att jag inte har så mycket bolltouch att tappa, men ändå.

Solen sken, det blåste inte den vanliga orkanvinden och livet var tämligen gött.

Dagen efter var det tidig uppstigning. Sedan drog Kallskänken-Martin, undertecknad, Ole Söderberg och ett gäng krögare till Bitburger. Ölstaden Bitburger. Bryggeriet skulle besökas, öl skulle drickas och en prestigefylld match mot Bitburgers fotbollslag skulle spelas.

Bitburgers fotbollslag består av anställda på bryggeriet. De tränar en gång i veckan, har en tränare och lirar matcher. De svenska representanterna spelade i bästa fall fotboll för 15 år sedan. I sämsta fall har de inte spelat fotboll alls.

Tyskarna har vunnit med 9-1 och 9-3 de föregående åren.

Jag bjöds med på resan för att ge stadga åt det svenska laget. För det var näppeligen mina partyegenskaper som eftersöktes.

Förberedelserna var emellertid långt ifrån optimala. En lång resa, sedan mest öl i kroppen och direkt till planen. Som visade sig vara stenhård. Som att springa på asfalt.

20150609_162808

Men vi fick igång fint spel. Vi överrumplade tyskarna, som tidigare kunnat promenera hem segern. Och ännu större blev förvåningen när jag dundrade in en boll i krysset från ca 20 meter.

I pausen ändrade tyskarna taktik. Vi hade ingen taktik. De hade insett att merparten av våra spelare hade svårt att byta löpriktning. Sprang vi framåt var det framåt vi var tvungna att springa. Så tyskarna började på måfå lägga in bollar bakom vår backlinje. Som alltså inte kunde vända sig om. Enda chansen var att ställa offside. Merparten av gångerna lyckades offsidefällorna.

Men domaren hade inga assisterande till sin hjälp. Och vid ett av tillfällena bommade domaren en solklar offisde. Ole Söderberg, som vaktade kassen och som dittills inte hade haft något att göra, ville inte riskera att skrubba knäna på den benhårda planen. Så tyskarna fick göra mål.

Först kvittering, sedan ett ledningsmål, men efter det stod vi i princip inne i deras mål ett gäng gånger, men utan att lyckas göra mål. Viljan fanns där, men kropparna lydde inte.

Efter matchen kom domaren fram till mig och erkände att det där målet nog var offside. Men han hade en dålig höft som gjorde att han inte kunde springa riktigt. Och han hade inte dömt på tre år, sa han.

Det förklarade ju ett och annat, tänkte jag.

Men jag sa inte så, jag klappade honom på axeln och svarade att det inte gjorde något.

Trots att det gjorde just det. Jag gillar inte att ge bort segrar till tyska ölbryggare.

Dagen efter var det Köln som stod på agendan och landskampen mellan Tyskland och USA. Kul och bra, om än lita avvaktande duellspel från båda lagen.

IMG_20150611_003024

2-2 mot Bajen och Måns Olström gjorde allsvensk debut

av henryd

Hammarby IF kom på besök och ni vet ju bihistorierna och sidohistorierna och allt det där.

Nanne Bergstrand, vår tränare i en hel evighet, ansvarar nu för Hammarby IF. Och två av våra lokala pojkar – Måns Söderqvist och Erik Israelsson – spelar i Bajen. Liksom Mats Solheim. Och så är Patrik Hansson (före detta assisterande hos oss) och Anders Friberg (före detta mental coach hos oss) verksamma i Bajen. Solen sken och äntligen, äntligen kom det rejält med folk till GFA.

I matchtruppen hade Jensa och Svärd tagit ut två av mina U 19-killar och det var fint att se deras lycka. Nervositet varvat med lycka.

Matchen, då. I drygt 55 minuter var det en riktigt fin insats från vår sida. Vi agerade precis så som vi pratar om att vi vill spela i föreningen. Kompakt lag, aggressivt försvarsspel, snabbt återerövring, varierat passningsspel.

Låt vara att vi fick hjälp av ett otroligt passivt Hammarby IF. Nanne talade efter matchen om att hans spelare hade alldeles för långsamma förflyttningar i försvarsspelet och nog var det så. Det gav oss yta och tid.

1-0 i halvtid borde varit något mål mer. När vi stänkte dit 2-0 trodde jag nog att det var klart.

Men på något sätt lyckades Hammarby IF få in en reducering och efter reduceringen var det Hammarbys match.

Märklig scenförändring.

Med fem minuter kvar, vid ställningen 2-2, var det dags för Måns Olström att göra allsvensk debut.

Min puls steg rejält. Det är en spelare jag jobbar dagligen med. Då vill man att det ska gå bra för honom.

Måns är född 1996 och ibland är vi så snabba att avfärda talanger att någon som är född 1996 och som inte tydligt visar att han är en superämne inte får chansen.

Måns kom från Lindsdal för någon säsong sedan. En spelare som levt på ren rå talang och som kanske inte riktigt förstått vad elitfotboll handlar om. Men den där råa talangen syntes då och då. Han löste situationer utan att vi alltid förstod hur.

När vi började U 19-säsongen i januari visste vi inte riktigt vilken position Måns skulle ha. Han hade börjat fjolårets säsong som anfallare, han hade avslutat säsongen som mittback och när han själv fick säga var han trivdes bäst så spelade det inte så stor roll.

Det är en härlig egenskap. Att acceptera omständigheterna, att gilla läget.

I Måns fall har det emellertid handlat om att skapa en tydlighet i de egna tankarna. Att ställa krav och förvänta sig saker. Gå till varje träning med en klar bild av vad han vill få ut av träningen. I de första träningsmatcherna hade jag Måns på bänken. Vilket kändes som ett resursslöseri. Men dels hade vi ännu inte hittat rätt med Måns och dels är det tuff konkurrens i U19, inte minst centralt i banan.

Men så drabbades vi av avstängningar, skador, några spelare var på landslagsläger och det öppnade upp för Måns. Jag satte honom i en central roll i en match i Ligacupen.

Och han var formidabel.

Steglander och jag stod bara och häpnade.

Plötsligt hittade han rätt. Han kände det själv och alla såg det.

Sedan dess har det gått fort.

Jensa vet ju vilken potential Måns har och ville gärna testa honom i U 21 och på A-träningar och han gjorde bra ifrån sig även där och nu klev han alltså in mot Bajen inför 10 000 åskådare på GFA och lirade sitt spel. Det första han gjorde var att plocka in bollen, vrida och vända och luckra upp en trång situation.

Det var härligt att se.

IMG_20150605_094124_resized (1)

Dagen efter var det emellertid vardag. 08.10 tränade vi i U19 på Gastens konstgräs. Det är stora kontraster, men jag tror att Måns har helt rätt mentalitet för att hantera de tvära kasten. Det är alltid vardagsgnuggandet som avgör hur bra du blir.

U 19-seger och så Måns och Svante med i A-lagets matchtrupp mot Bajen

av henryd

Vi mötte GIF Sundsvall i U 19 Allsvenska Norra i dag och det blev en märklig match. Första 35 var briljanta. Saker vi har nött och tränat fungerade perfekt och vi gick fram till en 3-0-ledning.

Men även 3-0-ledningar kan vara bräckliga.

För även om vi var närmre ett 4-0-mål än Giffarna var en reducering kom en reducering. Och i slutet av halvleken fick GIF Sundsvall straff och så var det 3-2. Om jag skriver att det kom från ingenstans låter det förklenande. GIF Sundsvall låg trots allt femma i serien, med sex segrar på nio matcher. Och hade embryon till målchanser mot oss även när vi spelade som bäst. Men det fanns inte mycket som tydde på att det skulle stå 3-2 efter den första halvleken.

Men nu gjorde det just det och vi blev jagade hela vägen in. Heder åt Giffarna, som aldrig gav upp.

Vi vann med 3-2 och är fortfarande obesegrade. Tio matcher, åtta segrar och två oavgjorda. Och bara ett insläppt spelmål. I övrigt en frispark, en hörna och två straffar.

Insatsen var glädjande och lika glädjande var det att två av mina spelare är med i A-lagets matchtrupp i morgon när Hammarby kommer på besök. Eller mina och mina, det är ju våra spelare. Regionens och hela Kalmar FF:s. Vi är ju många instruktörer och ledare som jobbar med spelarna. även om Måns Olström och Svante Ingelsson just nu ingår i min U 19-trupp.

Båda har gjort bra ifrån sig och visar upp riktigt fin attityd och Svärd och Jensa vill ha med dem i truppen imorgon.

Det är den vägen vi i Kalmar FF vill gå. Premiera spelare från vår egen organisation. Ge dem förtroende. Ibland kan det förtroendet se ut som nu, att unga spelare får erfarenhet genom att vara med i en allsvensk matchtrupp. Ibland kan det handla om speltid.

Jag känner att jag har en enorm nytta av att Jens jobbat i U 19-rollen i många år före mig och nu är assisterande i A-laget. Han vet ju hur han hade önskat att det varit när han var U 19-tränare och försöker agera utifrån det. Så vi pratar mycket om de unga spelarna. Utvärderar och analyserar.

Och som jag sa till 24kalmar.se. Att Måns och Svante är med i truppen imorgon känns lika bra som när jag själv kom med i min första matchtrupp i Kalmar FF:s A-lag.

1994, Lunds BK på bortaplan. Seger.

För övrigt – i dagens Barometern hade jag en krönika om det här med hur man mäter framgång. Läs här.

Seger mot AIK och så Superlive

av henryd

Många matcher, både för A-laget och U 19 och där emellan har det varit Superlive och efter semifinalerna skrev jag så här:

Semifinaler i Europaleague och jag tog flyget till Stockholm och sedan taxi till TV 4 och Olof Lundh satt och skrev på sin fredagskrönika, Emelie Ölander pluggade Dnipros försvarsspel och Jeppe Hussfelt höll hov i sminklogen.

Jag drog i mig en kebab, satte mig sedan och kikade på om det kommit in några nyheter om semifinallagen, men det var stiltje och jag kunde int hitta något som jag inte redan visste om Sevilla, Napoli, Fiorentina och Dnipro.

Anna Brolin kom förbi, hon hade kört Sporten, hon nämnde att Nanne hade varit behjälplig på en möhippa nyligen, det var Brasse-Lasses syster Nina som hade haft möhippa och då hade Lasse ordnat så att Nanne höll i ett träningspass för Nina. Nanne hade varit väldigt trevlig och till och med stått i mål i ett av lagen, sa Anna Brolin.

Där ser man.

När Superlive väl kickade igång blev det i vanlig ordning intensivt. Även om det intensiva ibland förvandlas till tystnad. För det går inte att prata oavbrutet i flera timmar i sträck. Och ibland ska det läsas på, uppgifter ska kontrolleras, men att bara ha två matcher att fokusera på är på gott och ont.

Gruppspelet är ju en kakafoni av intryck. Som inte alltid är enkla att sortera eller få grepp om och ibland får man banne i mig nästan låtsas att man har koll. Med åren har jag lärt mig att det handlar om att ha övertygelse i rösten. Även om man inte är övertygad.

Jag är klart sämre än övriga på det och jag vill alltid mena det jag säger. Vilket gör att det ibland blir en fördröjning i mitt svar, en seghet. För jag tänker.

Samtidigt, gruppspelet är ju ett ständigt flöde av händelser.

Semifinal-sändningarna är…lugnare.

Samtidigt ger det möjlighet till fördjupning och vidare diskussion.

Det var alltså efter semifinalerna.

I onsdags var det final i Europa League och jag åkte upp tidigt till Stockholm, jag lämnade väskan på hotellet och tänkte sedan leta upp ett lunchhak. Jag chansade och drog iväg ett sms till Lundh. Undrade om han ville käka lunch. Men precis när jag skickat iväg messet tänkte jag att jag inte är i Kalmar nu. Med korta avstånd. Lundh är kanske två timmar bort. Minst. Men Lundh svarade snabbt att han hoppade upp på cykeln och var hos mig inom fem minuter.

Samtidigt som vi käkade lunch jagades Lundh av samtliga mediekanaler i hela Sverige. Dels var det Fotbollskanalens granskning av gubbväldet inom svensk fotboll och dels var det mutorna inom FIFA och Lundh var i sitt esse. Bollade skickligt med de olika intervjuerna samtidigt som vi hade en bra lunch med efterföljande fika och på kvällen blev det sedan finalsändning och kanske det sista Superlive någonsin.

Ingen vet i dagsläget var sändningsrättigheterna kommer hamna.

Och angående alla olika matcher. A-laget blandar och ger, efter segern mot Malmö körde IFK Norrköping över oss och jag måste säga att jag blev imponerad av Peking. Trots att många spelare har försvunnit de senaste säsongerna har Janne Andersson och hans stab lyckats bygga upp något nytt. Och detta nya spelar ju riktigt trevlig fotboll. Vi hade tur som kom undan med blott en 2-1-förlust.

Vi i U19 åkte till Stockholm och tog oss an AIK i ett toppmöte i U 19 Norra Allsvenska. Och vi gjorde en riktigt fin insats. AIK var inte oävet, men vi hittade vägar igenom deras press och ibland har jag svårt att inte njuta när jag ser våra killar spela fotboll. För de spelar med sådan glöd och kampanda att de får mig att le. Det enda minuset var att vi i vanlig ordning var tämligen ineffektiva och brände ett gäng heta målchanser.

Vi vann med 2-1 och AIK:s mål kom i slutet, när vi ledde med 2-0. En i mitt tycke ytterst tveksam straff. Men, men.

Det kan man ta när man besegrar AIK.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Sebastian Parkkila
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB