Arkiv för September 2015

- Sida 1 av 1

Jag skrev en krönika om supportrarna

av henryd

Jag skrev en krönika om det här med Erik Israelssons skada och ramsorna som vissa AIK-supportrar sjöng.

Det är givetvis en svår sak att skriva om. Det är en massa intryck som försvårar och grumlar intrycket och någon uppfattade det på ett visst sätt, några andra på ett annat sätt och det är lätt att bunta ihop människor och behandla dem som en enhet och påstå att alla gjorde, sjöng eller uttryckte samma sak.

Så är det givetvis inte.

Jag tycker att supporterkulturen många gånger är fantastisk. Men det finns inslag av idioti.

Båda sidorna ska belysas.

Efter min krönika fick jag bra reaktioner i retur. Man håller ju inte alltid med varandra, men man kan ju lyssna på varandras argument.

Och som sagt, nästan alla är ju vettiga.

En AIK-supportern skrev: ”Vi är många som for minst lika illa som hemmasupportrarna gjorde över det beteende och de verbala tillmälen som användes där på bortastå i söndagskväll. Vi är många som också höll andan genom de scener och under de skräckfyllda minuterna som följde innan Erik togs om hand av ambulanspersonal. Vi är många som, trots att vi vet om ramsan som skanderas både nu och då på matcher, ansåg det vara osedvanligt dålig tajming för att dra den där och då. Vi är många som kraftfullt tar avstånd från det som skedde och de eventuella förklaringar som framförs. Det är totalt opassande och fullständigt oacceptabelt alla dagar i veckan.”

Att vi diskuterar på det här sättet och försöker se det från olika håll eller bara försöker utveckla våra resonemang; också det är ett tecken på de goda sakerna inom supporterkulturen.

Jag messade lite med Erik och kunde konstatera att min egen okbensskada 2011 bleknar i jämförelse med Eriks skada. Och förhoppningsvis behöver han aldrig spela i boxarhjälm. Fast Erik tyckte att han kanske kunde låna den.

Nja.

Bilderna på Eriks skada var otäcka

av henryd

Jag brukar vanligtvis kunna hålla det ifrån mig. Ser jag något otäckt på TV känns det sällan nära. Jag distanserar mig. Men när Erik Israelsson nickade in 1-0 mot AIK i går och sedan föll medvetslös i marken, då mådde jag fysiskt illa.

Bilderna var otäcka.

Skadan, Eriks till synes livlösa kropp, reaktionerna från spelarna och sedan den frenetiska aktiviteten från folk runt omkring.

Att AIK-supportrar skanderade det som de skanderade – det är skamligt och Simon Bank skrev bra om det här.

Jag såg min forna lagkamrat och tillika vän ligga där på marken och när man gör det hinner väldigt många tankar fara genom huvudet. Kennedy, Bajens lagkapten, sa något i stil med att ”Erik är en fantastisk människa” och det är precis så det är.

Han är en sådan man unnar allt gott.

Och så händer det här.

Nu tycks det som om Erik klarat sig förhållandevis väl.

Vi andas ut.

I övrigt; IFK Norrköping fortsätter tugga på och jag är galet imponerad. Jag vet att Peking jobbat långsiktigt, jag vet att Peking har en tydlighet i sitt arbete och det är något att inspireras av.

I går slog man Gefle. Jag var där dagen innan, med mitt U 19 gäng. Vi slog Gefle med 2-0.

Innan vår match tränade Gefles A-lag. Roger Sandberg, deras tränare, stod vid sidan av planen och jag passade på att gå fram och hälsa. När jag var med i Superlive i våras och gick på som mest med att hylla Kalmar FF och mig själv twittrade Sandberg roligt om just det. Högg mig lite i sidan, fast på ett snyggt sätt. Jag replikerade med att efter det alltid kalla honom Roger Franzén.

Nu låtsades vi som ingenting.

Jag berömde honom för Gefles insats hittills i Allsvenskan. Och för det faktum att han faktiskt levt upp till det som han lovade på presskonferensen när han tillträdde som Gefles tränare, att han skulle utveckla Gefles offensiv.

Det har han onekligen gjort.

Men utan att för den skull gå vilse och tappa grunderna. För det är annars lätt hänt. Man börjar skruva och vrida och vända och plötsligt har det som tidigare fungerat så bra försvunnit.

Sedan pratade vi om Kalmar FF:s problem och också om det här med konstgräs. ”Men med så tunt gräs som ni har på GFA är det nästan som att spela på konstgräs”, tyckte Roger Franz…förlåt, Sandberg.

Vi åker till Gävle

av henryd

Samtidigt som bänken i A-laget består av idel U 19-spelare åker vi till Gävle med övriga i vår trupp.

Det är klart att vi i U 19 kortsiktigt tappar i slagstyrka när så pass många duktiga spelare saknas. Vilket kan påverka resultaten. Men vi sysslar med utveckling av spelare och ej primärt att vinna matcher (även om det också ingår i utvecklingen att lära sig vinna fotbollsmatcher…) och därför kan det som kortsiktigt är sämst ur ett vinstperspektiv vara bäst utvecklingsmässigt för individen.

Om ett gäng startspelare saknas betyder det att några andra får speltid och därmed erfarenhet, vilket förhoppningsvis påskyndar deras utveckling.

Match mot Gefle och vi åker dagen innan. Det är en lång resa, några av spelarna är förutseende och tar med sig en TV, tejpar fast den framför sina platser och spelar sedan TV-spel hela resan upp.

Steglander har planerat resan minutiöst och han har gjort det på ett imponerande sätt, allting flyter på och vi tar chansen att ha individuella samtal med alla spelare.

Nu när vi ändå har de samlade under drygt åtta timmar…

Annars är det ett ständigt dåligt samvete. Att man inte hinner ge alla den feedback de förtjänar. Men nu hinner vi och den långa resan går snabbt.

Sedan Scandic Väst i Gävle, minnesfragment från tidigare vistelser just här kommer till mig. Som när jag hade hög feber i den allsvenska premiären 2006, jag borde inte ha spelat, men Nanne lyssnade inte när Kjell Svensson förklarade mitt tillstånd och när vi åkte hissen ihop ner till middagen på matchdagen frågade han ledande ”det känns bra, va?” och jag vågade inte säga annat än ”visst”.

Eller när Tobinho och jag hade en riktig myskväll efter en 1-1-match mot Gefle (vi stannade kvar och tränade i Gävle dagen efter innan vi åkte hem), jag hade lirat i en boxarhjälm och nu drack vi obscent mycket kaffe, hela rummet var belamrat med kaffemuggar.

Nu bor jag ihop med Steglander. Han dricker inget kaffe. Men han är bra ändå.

Apropå unga spelare. Här skriver Barometern.se om en av våra spelare.

Ungtuppar i A-truppen

av henryd

Okej, okej, det har väl knappast undgått någon att vi har det tufft just nu. Igen.

Jag skrev i fjol, inför ett höstmöte mot HBK, att vi hade varit förskonade från ångestmatcher i drygt tio års tid. Men att vi nu fick känna på det en smula.

Nu är vi där igen.

Match mot HBK och jag skrev precis ”ångestmatcher”, men jag vill egentligen inte använda ord som ångest-, måste- eller ödesmatch.

För i mina ögon är det inte det.

Det är klart att läget är pressande.

Det är klart att om man börjar räkna på det ena eller andra och tänker att den och den kanske vinner så kan man bli…nervös.

Men jag känner stor trygghet. Vi löser det här.

Jag är också tämligen övertygad om att lagen bakom inte besitter kapacitet att ta ifatt det poängmässiga försprånget vi har.

Ibland pratar man om att 30 poäng räcker för nytt kontrakt. Vissa säsonger har det behövts 32 eller kanske 33 poäng. Efter 24 omgångar har Åtvidaberg 15 poäng, HBK 16 poäng och FFF 22. Alltså inte ens ett poäng i snitt per match. ÅFF och HBK är ju långt ifrån en poäng i snitt.

Vi har haft en strulig säsong. Skador, sjukdomar, hjärnskakningar och just nu är det en tilltufsad trupp. Men det öppnar å andra sidan upp för andra spelare. Som mina ungtuppar. Mot ÅFF debuterade Svante Ingelsson. Jag har skrivit om honom tidigare. Och nämnt att jag hade honom i U 17 i fjol. Då var han en späd fågelunge som knappt kunde göra armhävningar. Men ödmjuk, klok, smart och med en härlig attityd. Som såg åt sig instruktioner. I vår första tävlingsmatch förra året gjorde han mål från halva plan. Han såg lösningar vi andra inte riktigt såg.

Mot ÅFF var även Måns Olström och Anton Maikkula med i truppen, två spelare som också är från U 19.

Och i morgon, mot HBK, är Calle Johansson med i matchtruppen. Calle fick mitt eget stipendium i somras och är en spelare som vi tror väldigt, väldigt mycket på. Jag jämför honom med Iniesta och det fina med Calle att han har en förmåga att bli rättvänd och kan transportera bollen över stora ytor. Något som han parar ihop med stor arbetskapacitet.

Jag kan begära vad som helst från honom. Han ger mig det utan gnäll. Och han är väldigt stryktålig. Ibland jagas han över hela planen av motståndare som försöker ta bollen från honom och det är inte ofta de tar honom juste. Men Calle studsar bara upp igen.

När vi lirade Gothia Cup kunde han knappt gå på morgonen samma dag som vi skulle spela final. Semifinalen mot BP hade satt sina spår. Men Calle såg inga problem när jag frågade hur han kände sig. Det är inga problem, det känns bra”, sa han och haltade vidare med ett leende.

Fotbollstankar

av henryd

Sen kväll, funderingar på fotboll, mina killar spelade seriefinal mot DIF tidigare idag, vi fick stryk med 1-0 och jag analyserar och klurar och jag är besviken. Dels på mina spelares förståelse för vad som föranleder bollinnehav (många gånger handlar det om att vinna dueller och andrabollar) och dels på min egen förmåga att få dem att inse just det.

Tränar vi för mycket passningsspel, bollskicklighet och liknande och glömmer bort duellspelet? För utan en kampattityd får du sällan användning av din bollskicklighet.

Sedan funderar jag på vilka signaler jag själv sänder ut från bänken? Jag kan snabbt bli negativ. Jag känner att mitt kroppsspråk är negativt. Och givetvis känner spelarna det där. Och inte blir de bättre av det.

Samtidigt handlar det om att ha en hög kravbild, visa för dem vad som förväntas av dem. Men jag behöver nog bli bättre på att kontrollera mina känslor i matchsituationer.

I pausen förklarade jag för spelarna varför jag var besviken. Och vad de skulle göra istället. Men det är fortfarande så att jag har en negativ utstrålning.

DIF hade genomgående äldre spelare än vad vi hade och jag tycker att DIF-staben jobbat bra med sina spelare, det där extra årets fotbollsspelande som DIF hade gjorde skillnad. De sprang lite fortare, agerade lite snabbare och förstod tydligare vikten av att vinna dueller och läsa andrabollar. Eftersom de oftare fick tag i bollen kunde de också spela anfallsfotboll oftare.

På det stora hela var det en tät och tuff match med få målchanser. Ungefär två var.

För vår del handlar det om att ta lärdom. Vad behöver vi addera till vårt spel, till vår attityd? Och hur lyckas vi med det?

Och hur blir jag bättre på att kommunicera med mina spelare?

Kalmar FF och ett samhällsengagemang

av henryd

Det har funnits tillfällen då jag blivit besviken på besluten vi tagit i Kalmar FF. Då jag har känt mig aningen sviken i mina försök att göra Kalmar FF samhällsangeläget.

Ibland har det varit mitt eget fel då jag blivit för politisk och exkluderande.

Ibland har det handlat om att Kalmar FF varit fegt och försiktigt och inte velat stöta sig med någon.

Men jag har fortsatt tjata och vara den där blåslampan som Svante och de andra vet börjar bränna om det är så att vi missar något vi borde göra och ibland har jag fått kalla handen, ibland har Svante och de andra givit mig rätt och det är som jag nämnt tidigare, jag tycker att många saker blivit allt bättre i föreningen på sistone.

Och nu när väldigt många människor har bestämda åsikter om hur vi ska sköta vår egen verksamhet och media hakar på – senast lanserades sanningen att vi måste sälja arenan bara för att en tidigare företagsprofil på det lokala planet lanserade den åsikten och i samma andetag fick det att framstå som om alla i föreningen var helt ovetandes om hur det är att driva företag – kan det vara värt att påpeka att vi exempelvis medverkar i Pride (som går av stapeln i Kalmar nu). Det är en självklarhet för oss.

Och i morgon, när vi möter IFK Norrköping på GFA väljer vi att spela i det vita stället eftersom det fungerar bäst då tröjsponsorn Hjältevadshus har upplåtit platsen på bröstet till förmån för Röda Korsets akuthjälp för människor på flykt.

Precis så ska vi agera. Samhällsengagerat, humant, mänskligt och empatiskt.

Några tankar om landslaget och Hamrén vs Lagerbäck

av henryd

TT är dräpande efter Sveriges förlust mot Österrike; ”Nästan halva Europa går till EM-slutspelet. Det är ingen större bedrift att ta sig till Frankrike, snarare en prestation att missa nästa sommar där.”

Kaboom!

Och angående Österrikes 2-0-mål, som tillkom efter ett långt inkast; ”En spelare bakom, en framför. Det lär man sig i pojklaget.”

Kaboom!

Fast det finns onekligen fog för den dräpande tonen.

Det svenska landslaget i fotboll har under en lång tid varit en besvikelse.

Det går tillbaka till när Erik Hamrén tog över. Och utlovade något nytt. Det är alltid lurigt att utlova något nytt. För om det där nya inte kommer…ja, då blir folk besvikna.

Det gick ett tag, sedan började missnöjet.

Att det sedan alltid är svart eller vitt, tja, det är väldigt mycket så branschen fungerar. Och att folk plötsligt längtar tillbaka till Lars Lagerbäck – som alla ville ha bort under den sista tiden som förbundskapten – är ju egentligen bara en smula komiskt.

Gårdagens match mot Österrike hade stunder då jag tyckte att det fanns en glöd hos de svenska spelarna. Då man vann fler dueller än sina motståndare, då matchen var på väg att tippa över i svensk favör. Men man lyckades aldrig samla ihop trådarna, man lyckades aldrig rikta den där energin som fanns och det blev som bäst ”nästan-lägen”.

Men varje gång Österrike gick till attack kändes deras idéer konkreta.

Som om man hade en tanke med vad man ville göra med sitt bollinnehav.

Och om det är något Hamrén ska få kritik för så är det just det här; att det inte känns som om spelarna vet vad de ska göra där ute. Inte offensivt och inte defensivt.

Då står man och faller med enskilda spelares individuella prestationer (läs Zlatan) eller att motståndarna har en svag dag.

Men om Zlatan har en mindre bra dag eller motståndarna har en bra dag; tja, då är det ofta så att Sverige förlorar.

I grunden gillar jag Erik Hamrén. Jag tror att han som klubblagstränare är riktigt bra. Men som förbundskapten får han inte ihop det. Kanske beror det på en situation som han själv inte är herre över. Den hierarkiskt byggda gruppen där ingen kan eller förmår att utmana Zlatan. Och kanske är det så att Hamrén inte gjort tillräckligt mycket för att förändra hierarkierna. Kanske är det så att han tillåter att hierarkierna är hämmande för flertalet (något jag och Olof Lundh talade om för något år sedan, det går att läsa om det här)

För det är så det ser ut – att många spelare inte får ut sitt maximala kunnande. Många sprattlar för livet, för att hålla sig över vattenytan. Men det blir sällan kraftfulla simtag som tar dem in till säkerheten på land. Och han som skulle kunna rädda dem enkom genom att ta dem på sin rygg eller sina starka armar, deras kapten och ledare, Zlatan Ibrahimovic, gör det för sällan. Mot Österrike gjorde han bara halvhjärtade försök att hjälpa till. Joggade hem på försvarssida när passningen fram till honom missades. Som bäst.

Men det är ju ett agerande som är sanktionerat hela vägen upp. Det tillåts.

Jag tycker emellertid att kravbilden på en lagkapten måste vara större.

Att drevet går mot Hamrén kan man tycka vad man vill om. Vi lever i en resultatbransch och det kan man också tycka vad man vill om. Men det är till syvende och sist det som räknas.

Dock, jag tittar lite djupare än så. En seger kan ibland få folk att inte se de spelmässiga problemen. Och omvänt, Sverige hade kunnat förlora igår, men presterat bra saker på planen – då hade ett drev varit orättvist.

Men när det både ser illa ut prestationsmässigt och resultatmässigt, tja, då är det svårt att motstå drevet.

När drevet går hakar många på. Men jag vill bara poängtera att jag hade vissa reservationer redan 2012. Dagen efter Miraklet i Berlin skrev jag så här:

Man kan säga att Sverige visade fantastisk moral. Jo, på ett sätt. På ett annat sätt kan man säga att Sverige under Erik Hamrén återigen visade feghet.

Jag känner igen mig själv väldigt mycket i det där. I det fega.
Det är först när man redan förlorat allt som man vågar släppa loss.
Det var först när matchen var över – vilket den borde vara vid underläge 4-0 – som initiativ togs fullt ut.

Jag skriver inte det här för att jag ser ner på hur det svenska landslaget agerar. Eftersom jag många gånger gjort exakt likadant.
Jag har kanske fel – men känslan är att det här har accentuerats under Hamréns ledarskap. Fegheten. Vilket är en smula paradoxalt. För samtidigt har Hamrén pratat väldigt mycket om modet, att våga och allt det där. Jag kan inte påminna mig att Lagerbäck gjorde det i samma utsträckning. Ändå hamnade landslaget under Lagerbäcks ledning sällan i samma situationer. Eller minns jag fel?
Kanske döljer det sig i Hamréns ord om att våga, om mod en rädsla över att det ska blir det motsatta. Och därmed blir det självuppfyllande?

Upphämtningen mot Tyskland överskyler en hel del brister. Gör att man inte ställer frågor som egentligen borde ställas. Slätar över märkliga laguttagningar.

Det är som om Sverige inte riktigt vet vad man är för typ av lag. Man vill vara defensivt stabilt, men samtidigt ska man spela attraktivt, man ska inte vara som under Lagerbäcks tid (ändå legitimerar spelarna numera de skrala spelmässiga insatserna med att det är poängen som räknas) och ena matchen ska man spela ut sin motståndare, nästa match ska man spela färöiskt, kompakt och jag tror att det ökar känslan av osäkerhet (och till det alla spelarbyten), man saknar en tydlig identitet och av det föds feghet.

Man vågar inte eftersom man inte litar på grunderna.
Man klarar inte av att visa mod eftersom man inte riktigt vet vad det är man utgår ifrån.

Och det är, enligt mig, en fråga om ledarskap. Sverige borde inte svaja så kraftigt i prestationer. För det finns kunnande, potential och erfarenhet.

I somras, efter EM-slutspelet 2012, bloggade jag så här:

”För matchen mot Ukraina var verkligen inte bra. Och första halvlek mot England var inte heller bra. Då såg spelet ut som det kan göra när vi i Kalmar FF är i farten – i våra svaga stunder. Hafsigt, enkla misstag, bjudningar. Zlatan Ibrahimovic var mer intresserad av att stå vid mittlinjen och spela bollen vidare, långt ifrån Englands straffområde, långt ifrån farligheterna och flera gånger slog han bort löjligt enkla passningar.

Det var ett slumpmål, kvitteringen till 1-1, som tog Sverige in i matchen och tydligen förblindades många av att andra halvlek mot England var bra.
Det var den. Andra halvlek var bra.
Men det räcker inte.

Sedan undrar jag om det här med Hamréns spelidé. Han klev in efter Lagerbäck och deklarerade det som många journalister och fans ville höra. Eller kanske ännu hellre – det Zlatan ville höra. Sverige skulle ha bollen, skulle utveckla sitt passningsspel med mera, med mera och det där satte sig hos många, många inbillar sig att det är så det ser ut.

Men i hur många matcher har Sverige visat upp det där som Hamrén talar om?
Om vi tar slutskedet av EM-kvalet? Sverige förlorade mot Ungern, Sverige hade i över 60 minuter grava problem med San Marino och på bortaplan mot Finland blev Sverige stundom utspelat. Då var det Finland som stod för passningsspelet. Sverige gjorde dock målen. I den starka insatsen mot Holland var det inte heller då passningsspelet som fällde avgörande. Istället var det arbetsinsatsen, det kollektiva jobbet, omställningarna, de fasta situationerna som gav Sverige segern.
Typiska Lagerbäck-komponenter, alltså.

Hur såg det ut mot Ukraina? England?
Och defensivt har Sverige blivit darrigare. Visst, Majstorovic skada spelar kanske in. Men det är inte hela sanningen. Ytterbackarna har varit tunna defensivt och ett av Sveriges adelsmärken, att freda sig på inspel och inlägg, finns inte längre kvar.”

Inledningen av VM-kvalet har poängmässigt varit bra. I övrigt finns det en massa frågetecken kvar. Ja, ja, det finns ju ett helt VM-kval att besvara dem på.

Två matcher återstår av kvalet. Som TT skrev, nästan halva Europa går till EM-slutspelet. Vi som jobbar med svensk fotboll vet hur viktigt det är för intresset i stort att landslaget når framgångar. Att Sverige blri en del av det där halva Europa som får spela slutspel.

Etrit Berisha, Roger Federer och mina landslagskillar

av henryd

Måndag morgon, dottern är ivägskickad till skolan, jag lyssnar på Bill Fays senaste och jag tänker på tennis, jag läser en text om Roger Federer och det är fantastiskt vilken spelare han har varit och fortfarande är och den gångna helgen har Etrit Berisha och jag messat fram och tillbaka angående US Open, han älskar Murray och ogillar Nadal och Djokovic, jag älskar Federer, gillar Djokovic och ogillar Nadal och när Nadal tappade en 2-0-ledning mot Fognini och fick stryk var vi båda nästan chockade.

Fast Etrit hade inte sett något av matchen, han hade fullt upp med att spela landskamp mot Danmark.

Hur som helst, Nadal var ju ett djur under många, många år. Ett monster som nötte ner sina motståndare, inte minst Federer. Han är ju också yngre än Federer och jag såg dystert framför mig hur Nadal länge skulle dominera tennisen.

Men så blev Djokovic starkare och så blev Murray starkare och efter en svacka kom Federer tillbaka med ett delvis nytt spel och samtidigt fick Nadal skadebekymmer och plötsligt var styrkeförhållandena förändrade.

Och när Nadal väl började förlora mot spelare han tidigare aldrig förlorat mot var det som om förtrollningen var bruten. Tvivlet såddes hos Nadal själv. Och när en spelare såg att han kunde besegra Nadal började fler och fler tro att de också kunde göra det.

Nadal är nu nere på åttonde plats på världsrankingen.

Etrit spelade alltså landskamp och gjorde några fina räddningar för sitt Albanien mot Danmark och apropå landskamper, när dottern gått till skolan börjar jag jobba och denna morgon handlar det om att gå igenom våra olika yngre landslag. Jag har ju ett gäng spelare som är och landskampar och jag vill uppdatera mig om speltid och resultat.

Två spelare i P 18-landslaget och så ytterligare några i P 17-laget och när det sistnämnda landslaget slog Portugal tidigare idag spelade både Calle Johansson och Svante Ingelsson 90 minuter. Och den sistnämnde fick äran att vara kapten.

Etrit, förresten. Han lirade ikväll mot Cristiano Ronaldos Portugal. På övertid satte Portugal segermålet…

Vi flög till Sundsvall och så det här med Zlatan och Lundh

av henryd

Tidig uppstigning för att samlas på flygplatsen och planet mot Stockholm skulle lyfta 06.25 och det var trötta spelare och en trött Steglander och undertecknad, men vad gör man inte för att få spela match i U 19 Allsvenska Norra och vi skulle till Sundsvall för att möta Gif Sundsvall.

Vi är alltså placerade i den norra serien och det är av skäl som jag inte riktigt orkar reda ut här. Men jag kan säga så mycket som att en plats blev över i den norra serien och ett lag från den södra serien fick flytta över och det blev vi.

Hur som helst, vi är i Stockholm varannan helg och lirar och utöver det är det Gävle, Örebro och Sundsvall som ska besökas. Åtvidaberg behöver knappt nämnas, det är så nära att det känns som om vi nästan spelar på GFA.

Vanligtvis åker vi buss, men till Sundsvall fick vi tänka om. Och efter trixande och fixande från Steglander lyckades han hitta en flight som inte kostade miljoner och när vi summerade allt blev 06.25-flyget till Arlanda och sedan 08.25-flyget från Arlanda till Sundsvall det bästa alternativet.

Och sedan hem direkt efter matchen och landning i Kalmar cirka 22.00.

Att hyra buss och boka hotellrum till ett helt lag hade inte blivit billigare. Och det hade framför allt inneburit längre tid på resande fot. Killarna går i skolan och vi vill undvika att de missar lektionstid mer än nödvändigt.

Men det var en resa som sög musten ur killarna. Det fanns liksom inga pauser, inga vilomöjligheter och det syntes i agerandet på planet, allting skedde med en liten fördröjning, vilket gjorde att vårt spel hackade. GIF Sundsvall, å andra sidan, spelade passningsorienterad fotboll och hade många spelare som både ville ha boll och vinna boll och det är alltid trevligt att se.

Vi har dock nått en nivå nu som gör att vi även dagar då vi är sega och trötta klarar av en spelskicklig motståndare. Vi satte 1-0 i första halvlek och även GIF Sundsvall försökte bryta igenom vår organisation i andra halvlek hade vi bra kontroll och kunde åka hem till Kalmar – med flyg – med tre poäng.

Jag gillar hur våra spelare aldrig gnäller. Som sagt, det var långt ifrån optimala förberedelser och några var också flygrädda. Ändå gjorde de det bästa av situationen och slet på och fajtades. Det är fint att se.

Trots tuffa bortaresor har vi på tio matcher åtta segrar, en oavgjort och blott en förlust.

I övrigt; Zlatan Ibrahimovic hugger på Olof Lundh och man kan säga många saker om situationen. För det första, Lundhs text i Café om att det finns en underdånighet i rapporteringen om Zlatan i svensk media är ju adekvat. En underdånighet som också går igen i det svenska landslaget, går igen hur hierarkierna spelarna emellan är uppbyggda och det har jag själv berört många gånger. En parantes i sammanhanget är att få journalister kände igen sig i bilden som Lundh målade upp, inte var de underdåniga eller rent ut sagt fega. Det bekräftar bara en annan sak som jag själv påpekat många gånger förr; journalister är de sämsta på att själva ta kritik. Det roliga är emellertid att omgående var flertalet journalister tvingade att i krönikor vissa att de minsann kunde kritisera Zlatan. Som av en händelse…

När Lundh sedan ställde rättmätiga frågor till Zlatan på presskonferensen inför Rysslands-matchen svarade Zlatan på det där typiska sättet, på ett jävligt drygt och idiotiskt sätt och det är klassisk härskarteknik. Men givetvis blir det hö-hö-reaktioner från många i pöbeln och Zlatan anses cool och häftig. När det är tvärtom.

Man behöver inte gilla frågorna som ställs till en, men som landslagskapten har man ett ansvar som går förbi det egna egot. Varför var det ingen från förbundet som reagerade och helt enkelt pausade presskonferensen och sa ”stopp och belägg, svara bättre på frågan!”, men det vet vi ju alla att det aldrig skulle ske. Och generellt, varför är det ingen som liksom i stunden vägrar acceptera att spelare i landslaget svarar spydigt? Varför ställs det inga följdfrågor? Så när spelare, angående Zlatans svar till Lundh, backar upp och menar att ”dumma frågor får summa svar” borde någon fråga dem på vilket sätt det var en dum fråga. Någon borde ha bett dem utveckla sitt resonemang.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Holm-Öste
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB