Arkiv för November 2015

- Sida 1 av 1

Swärd, rannsakning, Nannes kavajer och en omstart

av henryd

A-laget har haft semester, men det gällde till en början bara spelarna. Som tränare har man en helt annan rytm, man jobbar när spelarna inte tänker på fotboll och jag börjar bli varse om att tränaryrket på elitnivå är ett jobb som aldrig tar paus.

Nåväl.

Spelarna har semester. Men Swärd och jag och också Jens satt hela dagar och utvärderade och diskuterade och planerade.

Jag är en vän av polemik. Vi måste se saker från olika perspektiv, vi måste pröva det vi tror på gång på gång och vi måste våga tvivla och ifrågasätta.

På sikt tycker jag att det är viktigt att vi får in ännu fler perspektiv i organisationen.

Vi tog en lunch, i restaurangen på GFA. Jag vid ett bord. Lite längre bort satt Johny Erlandsson. Och vid ett tredje bord satt Dennis Nilsson. De tre spelarna som gjort flest matcher i Kalmar FF:s historia. Jag drygt 800, Johny drygt 750 och Dennis strax över 600.

Det blir några stycken.

På kansliet efter lunchen frågade Dennis vem av mig och Swärd som skulle sköta TV-intervjuerna i fortsättningen.

– Äh, det är ingen som kommer fråga mig något, alla kommer gå till Rydström, sa Swärd och skrattade.

”Jag har bara ett krav, att jag får åka på den allsvenska upptaktsträffen”, svarade jag. ”Bättre att du och jag åker, Peter. Vi lämnar David hemma.”

Dagen efter tog jag en kaffe med Janne Nordström. Han hade sprungit på Nanne Bergstrand på stan. ”Jag ska hälsa från Nanne. Han undrar om du kommer köra i kostym eller träningsoverall när det är match.”

Hm, det återstår att se. Jag får ju böja mig för Swärd i den frågan, svarade jag.

– Fast jag ska i så fall ha snyggare kavajer än Nanne, svarade jag och log.

Söndag och imorgon kommer spelarna tillbaka efter sin ledighet.

Själv körde jag på med U 19 fram till i fredags, sedan blev det två lediga dagar och imorgon startar alltså A-laget.

Det blir en lite mjukare start, där vi har en ambition att dels skapa en gedigen fysisk grund (utan att slänga på dem all belastning från start) och dels börja jobba fram en tydlighet i kravbild, beteende och spelmodell.

Det har varit en tid av rannsakning. Nu är det emellertid viktigt att det blir något konkret av alla ord.

Raymond Verheijen och periodisering

av henryd

Det var Johan Steglander som fick mig att upptäcka honom. Upptäcka Raymond Verheijen.

Han anmälde oss till en baskurs i Malmö i fjol, vi åkte ner på vinst och förlust, vi hade liksom ingen aning vad det handlade om och vi blev…knockade.

Jag lite mer än Steglander, men Verheijen gjorde intryck på oss båda.

Det skulle handla om periodisering – när man ska träna vad – men handlade om allt annat. Jag har nog aldrig varit med om att en dags aktiviteter har varit så ögonöppnande tidigare.

Sedan dess har jag pratar om Verheijen ungefär var fjärde timme för Steglander. Steglander har flera gånger ångrat att han anmälde oss till baskursen.

Verheijen är en holländare som på ett enkelt och förståeligt och väldigt effektivt sätt föreläser och undervisar i periodisering. Men också i hur vi tränare bör vara mot våra spelare. Hur vi ska kommunicera. 

Hans sätt är…dräpande. Han inledde föreläsningen i Malmö med att konstatera att svensk fotboll är skit. Och eftersom vi är svenska tränare är vi också skit. Men nu skulle han i alla fall göra oss medvetna om vår egen oduglighet.

Och det gjorde han.

I helgen var jag på fortsättningskursen. Den här gången i Stockholm. Steglander stannade emellertid hemma.

Jag har det gångna året använt mig av Verheijens metoder när det kommer till träningsupplägg. Men som med alla modeller börjar man till slut applicera det utifrån sin egen verklighet. Som kontext är det emellertid ypperligt.

Verheihjen har successivt nått uppmärksamhet i Sverige och på kursen i Stockholm var det idel tränare och ledare från toppklubbarna i Sverige. Dock inga A-lagstränare. Eller, Peter Gerhardsson var där den första dagen och Andreas Alm var där den sista dagen.

Alm klappade mig på axeln, log och sa ”jaså, du och Swärd ska köra ihop?” och jo, det skulle vi ju, svarade jag och sa att ”vi syns nästa år”.

– Kanske det, svarade Alm med ett leende.

Raymond Verheijen har en gedigen bakgrund. Ni får googla honom, men det som imponerat mest på mig är hans arbete med Sydkorea under VM 2002 och Ryssland under EM 2008. När jag såg de lagen spela minns jag att jag häpnades över deras arbetskapacitet. När andra lag tröttnade fortsatte de springa.

Han driver också en benhård linje att alla skador är tränarens fel. Inte fystränarens, inte landslagssamlingens, inte någon annans fel än tränarens och ju mer jag har lärt mig om hans metoder, ju mer förstår jag hur han menar. 

Jag hamnade bredvid Micke Svensson, den forne landslagsbacken och numera U 19-tränare i Halmstads BK och vi hukade unisont bakom bänkarna när han siktade in sig på otyget att låta tidigare spelare gå en gräddfil i tränarutbildningar. Gamla spelare borde utbilda sig än mer, menar Verheijen. För de har levt i en skyddad och skrumpnare tillvaro.

Jag är böjd att hålla med.

När Verheijen gick på som mest och samtidigt, med all rätt, lyfte fram sin egen förträfflighet, viskade jag till Micke Svensson: ”Och jag som trodde att jag var självgod”.

– Han är holländare, det är ett helt land med Rydströmare, sa Svensson.

Eter två dagar av intensivt studerande, lyssnande och informationsintagande var det möra hjärnor som lämnade Stockholm.

Men inspirerade.

En sen middag med Reinfeldt och en värdetransportsrånare

av henryd

Pontuz Löfgren hörde av sig för ett bra tag sedan, kunde jag tänka mig att vara en av gästerna på scenen när han anordnade den årliga välgörenhetsgalan i Kalmarsalen. Han berättade om upplägget, om tankarna med kvällen och också var de insamlande pengarna skulle gå.

I år var det fokus på Stadsmissions arbete. Pontuz ville skapa en fond som människor som lever i marginalen skulle kunna söka stöd från. Om du nu hamnat i kriminalitet, alkoholism, social exkludering är det lätt att din familj försvinner ifrån dig. Du träffar kanske dina barn varannan helg. Men om du inte har någon inkomst, om du inte har ett jobb, hur ska du då kunna göra något med dina barn?

Så tänkte Pontuz och startade en fond. Som alltså kan fungera som en hjälp för människor. Någon vill gå på McDonalds med sina barn på helgen, men har inga pengar – då kan man ansöka om en liten summa ur fonden.

Temat för kvällen skulle vara andra halvlek. Vi skulle prata om vad som händer när strålkastarljuset släcks. För min del skulle det givetvis kretsa kring mina känslor och tankar när jag slutade spela fotboll.

Anders Adali, bankrånaren som till slut åkte fast och som nu har lämnat det livet bakom sig.

Gezim Gashi, som kom som treåring till Öland som flykting från Kosovo och som nu gör artistkarriär med miljoner visningar på Youtube.

Och så Fredrik Reinfeldt, statsminister under åtta år.

Jag tackade direkt ja. Och Pontuz och jag skrattade om Reinfeldts och mina ideologiska olikheter. Det kunde bli ett bra samtal, menade vi.

Samtidigt var inte tanken att göra det till en politisk diskussion. Istället handlade det om att prata om det som vi annars inte så ofta nämner. Känslan av att fasas ut.

I torsdags var det dags. En slutsåld Kalmarsal och vi som skulle medverka träffades en stund innan på Stadt. Vi bjöds på mat, vi tog i hand och vi snicksnackade och jag undrade för mig själv om Reinfeldt visste att jag hade varit tämligen kritisk mot delar av hans politik. Han är ju trots allt fotbollsintresserad, det var ju inte omöjligt att han hade ramlat över några citat.

Men om det var så höll han masken bra. Stämningen blev direkt trevlig. Samtalen hakade i varandra, det kändes otvunget och Anders Adali gav oss varsitt exemplar av sin bok och han signerade min med ”Till mittfältsslaktaren”. 

– Du var den enda jag kände till i Kalmar FF.

Anders livshistoria är makalös. Jag kan inte redogöra för alla detaljer här och nu – köp hans bok! – men han var alltså en av Sveriges största värdetransportrånare. Samtidigt som han levde ett vanligt familjeliv och ägde ett lekland.

Och han var en grymt skicklig rånare. Men också han åkte till slut fast, och satt länge i fängelse i Finland. Det blev omvändelsen. Nu berättar han om sitt liv och också hur jäkla fel det kan bli i tillvaron om man tror att kriminalitet är en väg att vandra.

Anders var först upp på scenen. 20 minuter senare anslöt jag. Sedan kom Gezim (som stod för de musikaliska inslagen) och sist Reinfeldt. Innan jag gick upp på scenen lovade jag Reinfeldt att kratta manegen åt honom, se till att publiken var uppvärmd och han log och tackade.

Anders och jag satt kvar på scenen när Pontuz intervjuade Reinfeldt och jag passade på att flika in en fråga eller två. Vi kom i alla fall fram till att han skulle bli min assisterande tränare i framtiden. Och att Anders skull vara vår fixare.

Efter galan gick vi till Pontuz kontor. Vi bjöds på utsökt mat och satt sedan och åt och pratade ett par timmar. Bara vi. Jag hade först tänkt åka hem, jag har ju en tendens att vara en osocial jävel, men Pontuz övertalade mig att hänga på och jag är glad att han gjorde det.

IMG_5015IMG_5023

Det blev ytterst trevligt. 

Samtliga av oss har väldigt olika erfarenheter och bakgrunder, ändå fanns det beröringspunkter. Och vi hittade dem och kände igen oss i varandra och det var fascinerande att lyssna på Reinfeldts liv som satsminister. Och när Anders började berätta om rånarlivet, herregud, vi satt bara och gapade. Han berättade det osminkat och utan att skryta. Reinfeldt satt och skakade på huvudet och stånkade, ”jag vill inte veta”. Fast det ville vi ju.

Att vara en skicklig rånare, det var ju det som gav honom en identitet. Att han kände sig bra på det. Konsekvenserna av det orkade han sällan ta in. Men det var ju också som Reinfeldt påpekade, ”tänk om den där energin och kunnandet hade riktats åt ett annat håll, ett bättre håll”.

Nu gör Anders det, riktar energin och kunnandet åt ett annat håll, ett bättre håll.

Strax innan midnatt skiljdes vi åt. Stortorget i Kalmar låg ödsligt. Det var bara vi fyra som släntrade över det. Anders gick sist. ”Det är en gammal vana, jag vill överblicka situationen.”

Så gick vi där, ensamma i natten. Reinfeldt, Gezim, Adali och undertecknad. En brokig skara människor. Olika och lika.

Hektiska veckor

av henryd

Hektisk vecka och det blir gärna så när man fortfarande är inne i en verksamhet (U19) och smyger igång en annan (A-laget) och samtidigt har andra saker som puttrar på och som förväntas lösas och förra fredagen var det SEF-utbildning och vad är det för något, undrar du och jag svarar att det handlar om Tipselit och certifieringen. Tipselitverksamheterna graderas och utifrån graderingen utbetalas bidrag och vi är graderade med fyra stjärnor och inom SEF, Föreningen Svensk Elitfotboll, är man måna om att klubbarna använder sin certifiering i verksamheten och därför kom SEF (Roland Nilsson) och hälsade på oss i fredags och jag och David Bergqvist fick uppdraget att ansvara för dagen.

Roland Nilsson kom i sällskap med representanter från Oskarshamns AIK, Kristianstads FF, Mjällby AIF och Östers IF. Vi bjöd på kaffe, frallor och trevligt bemötande och sedan drog jag de stora dragen i vår arbetsmodell i KFF (och Bergqvist slet på med tekniken – power point är inte min starka sida) och sedan hade vi ett teoripass med exempel på övningar vi använder oss av i vår verksamhet. Vi varvade allt med långa och givande diskussioner.

Vi må vara konkurrenter, men vi har också ett ansvar att utveckla svensk fotboll och då är träffar som denna här viktiga.

Det ger också perspektiv att se Mjällby och Öster. Båda har bra akademier. Men Öster ligger kvar i division I. En serie Mjällby dundrade rakt ner i.

Jag minns att jag för precis ett år sedan var på tränarutbildning med Mattias Asper, målvakt i Maif. Han velade, han visste inte om han orkade fortsätta spela fotboll. Mjällby hade degraderats ur Allsvenskan. Men det kändes ju trist att sluta när man precis åkt ur Allsvenskan, sa han. Och vi spekulerade i hur många poäng man behöver för att vinna Superettan. Asper valde att fortsätta att spela fotboll. Och nu har Maif alltså trillat ner i division I.

Roland Nilsson, numera förbundskapten för 00:orna, är fortfarande ytterst vältränad och jag fick uppfattningen att han förstod mitt lidande med en gipsad hand. Han känns som en man som inser värdet i att kunna göra armhävningar.

Med en fixerad tumme är det svårt att göra just armhävningar.

Det blev en heldag. Och på kvällen väntade match med U19 mot Mjällby AIF i Ligacupen – seger med 2-1 – och jag hann knappt andas ut innan det var dags att planera min internutbildning.

I onsdags höll jag i just den, internutbildning för tränare i Kalmar FF. I försvarsattityder och pressteknik och jag manglade på och det handlade väldigt mycket om bitar ur försvarsmanualen som jag haft äran att få vara med och ta fram och jag ser det här som något centralt; att utbilda, upplysa och ställa krav på våra egna tränare. Det skapar en tydlighet.

Och vi behöver det nu. Inåt. Och utåt.

Att stänga ute är att förlora

av henryd

Hur klarar vi av att försonas med ondskan? Eller i alla fall inte förgiftas av den? Terrorister sprider död och skräck i Paris och hur ska vi kunna skydda oss mot liknande aktioner i ett öppet samhälle?

Det kan vi inte.

Den första reaktionen blir att stänga gränser, stänga sina sinnen, stänga in sig och det är kanske ett alternativ – kortsiktigt.

Men aldrig långsiktigt.

Att stänga in sig är också – på sitt sätt – en död.

Det enda alternativet är öppenhet. Det enda sättet är mod att konfrontera sina egna instinktiva fördomar och föreställningar om andra.

När det bereddes väg för Israel efter andra världskriget genomförde flera räder mor arabiska byar och samhällen.

De första terroristerna i modern tid i Mellanöstern var judiska nationalister, skriver Björn Kumm i Terrorismens historia. Som slogs för en judisk stat. Och som sedan anslöt till den reguljära israeliska armén.

Räderna mot arabiska byar fick följden att stora mängder människor ur den arabiska befolkningen lämnade Palestina och nästan 700 000 människor förlorade sina hem och sitt land.

Och den våldsspiral som legat och grott accentuerades.

Det gick inte att försonas med ondskan. Det gick inte att undvika att förgiftas av den. Man ville hämnd till varje pris. Bitterheten gick inte att utplåna.

Så precis som judiska nationalister med våld kämpade för att skapa en judisk stat väcktes en ung generation palestinier som var beredd att använda terrormetoder mot den israeliska makten.

PLO, vars ursprungliga syfte var att ersätta Israel med en arabisk stat och med aktioner därefter och på andra sidan den israeliska underrättelsetjänsten Mossad och dess statsterrorism och sedan förvecklingar, nya aktörer och när Israel invaderade Libanon med avsikten att krossa PLO mötte israelerna ett nytt motstånd, från libaneserna själva och Hizbollah. Hizbollah fick ekonomiskt stöd av Iran och godkännande av Syrien och det var inte bara mot Israel som ilskan riktades, utan också mot den amerikanska militära närvaron i Libanon (Hizbollah dödade 241 amerikanska soldater i en bombattack utanför Beirut) och mot franska fredsbevarande styrkor (Hizbollah dödade 60 franska fallskärmsjägare). Våldsdåd, hämndaktioner, nya våldsdåd, ny hämnd och nya unga generationer med bitterhet i sina hjärtan och hur bryter man något sådant?

Jag vet inte.

Och mitt i allt det här vardagen, livet och i jämförelse kan en fotbollsmatch, som den Sverige ska spela ikväll, te sig futtig. Eller är det just fotbollsmatcher och andra liknande aktiviteter där människor kan samlas, oavsett vem man är, som behövs just nu.

Jag vet inte.

Mitt nya jobb

av henryd

Då var det klart.

Från och med 1 december är jag assisterande tränare i Kalmar FF.

Jag fick frågan från Kalmar FF redan i somras. Men då konkretiserade vi det inte. Sedan har jag, Jens, Swärd och Borstam diskuterat fram och tillbaka de olika rollerna och positionerna och i går blev det offentligt.

Det känns bra. Och ledsamt. Jag tycker om mitt U 19-lag. Killarna har varit fantastiska. Och det har varit riktigt, riktigt kul att jobba ihop med Johan Steglander. En klippa.

Men samtidigt, sedan jag slutade spela fotboll har jag saknat att vara i A-truppen. Det är ändå något speciellt. Och det känns bra att jobba ihop med Swärd. Han vill delegera, fördela ansvaret och inte köra en enmansshow. Jag har genom åren sett assisterande som haft ringa inflytande. Jag hoppas att jag inte hamnar där.

Och även om jag har en släng av hybris och är tämligen självgod har jag aldrig sett det som en självklarhet att jag ska få jobba i Kalmar FF. Varken som spelare eller tränare.

När jag slutade spela hade jag en klausul i mitt kontrakt om att jag skulle få en tjänst i organisationen.

Det blev U 17 på deltid. Med föga inflytande över något annat i föreningen än mitt eget lag.

Successivt har det där utökats, jag har dels tagit mer ansvar och dels erbjudits mer ansvar och de som kanske var tveksamma till mig har med tiden blivit mindre tveksamma till mig.

Vi hade ett väldigt fint år med U 19. Resultatmässiga framgångar, bra fotboll och spelare som flyttades upp i A-truppen.

Förhoppningsvis kan jag tillföra något även i A-truppen.

Samtidigt, jag tänker fortsätta vara involverad i hela föreningens utveckling.

Radio Kalmar gjorde en intervju med mig – ni kan höra den här.

På hemsidan kunde man rösta och ge tummen upp eller tummen ner till valet av mig som assisterande. Jag kollar inte sådant där, men nu såg Tuva att 75 % gav tummen upp och 25 % tummen ner. ”Va, är det 25 % som ger dig tummen ner? Det är ju jättemånga. Pappa, du har verkligen många haters.”

Tja, fast en hel del tummen upp-folk också.

Några tankar om Allsvenskan 2015

av henryd

Tåg, tåg, tåg och vi gled in i Stockholm under en blå himmel och strålande sol och jag promenerade raskt till Aftonbladets lokaler, drygt fyra minuter från Centralstationen, och vi började webbsända direkt och när den sista allsvenska omgången 2015 kickade igång parallelltittade vi på flera skärmar och jag hade mest fokus på MFF-IFK Norrköping och IFK Göteborg-Kalmar FF.

Det blev tidigt ett slags antiklimax. Markus Rosenberg visade ut sig själv efter fem minuter och vi tog ledningen mot Blåvitt. Det blev som en djup suck för de som ville ha infernalisk spänning.

Sedan gjorde vi 2-0 på Blåvitt.

Spelet var inte bländande. Men vi behärskade matchbilden bättre än vad Blåvitt gjorde. Som såg ovanligt stelt och klumpigt ut. Kanske gjorde anspänningen spelarna mer nervösa än vanligt?

Vi hade bra försvarsattityd, klev framåt i presspelet och tog oss hem om vi blev överspelade. Det som jag tycker ska finnas i vår DNA dygnet runt.

Men det var lättare den här gången. Inga förlamande tankar om negativa konsekvenser vid en eventuell förlust. Det fanns bara en massa yttre faktorer som förenade. Att få vara med och trilskas i en guldstrid, inramningen och så vidare.

Och om vi tidigare under säsongen rullat runt bollen för mycket var det mer direkt och rakt. Ibland kanske i för stor utsträckning, men det blir lätt så när man skiftar fokus. Samtidigt gav det en efterlängtad effektivitet. En effektivitet som lamslog ett guldtagande Blåvitt.

Nu tappade vi ledningen i andra halvlek och ett splittrat Blåvitt kunde kvittera. Lite retsamt, för det innebar att Sundsvall gick om oss i tabellen.

Och vi slutade på 13:e plats, med bara 31 poäng. Vår sämsta notering sedan återkomsten 2004.

Det är klart att vi måste analysera varför det blev så.

IFK Norrköping höll undan i guldstriden. MFF skämde delvis ut sig och drog på sig två röda kort och utstrålade en märklig frustration. Jag är medveten om att det är tufft att slåss på två fronter, både i Allsvenskan och i Europaspel, men det klarar många lag vecka ut och vecka in i andra ligor. MFF-spelarna har gång på gång vittnat om att Allsvenskan nästan blivit ett nödvändigt ont. Rasmus Bengtsson sa efter förlusten mot Peking att det var skönt att Allsvenskan var över, nu kunde de fokusera på ”det roliga”.

Någon borde förklara för MFF-spelarna att de bara får vara med om det roliga om de gör vardagsjobbet, grovjobbet ordentligt.

Där har MFF misslyckats kapitalt i år.

Men herregud, vilken imponerande insats av IFK Norrköping. Som klubb. Stort grattis! Tänker lite extra på Andreas Johansson, Janne Andersson, Daniel Sjölund och Mattias Florén. Vilket jäkla jobb ni har gjort!

Och så var det ett gäng stora spelare, personligheter och profiler som gjorde sina sista matcher i karriären. Anders Svensson, Andreas Klarström, Kristian Bergström, Mattias Lindström, Christoffer Andersson, Henrik Gustavsson. Tack och lycka till!

En timme efter slutsignalen surrade vi i webbstudion om det vi just upplevt. Sedan fick jag avvika, tåget lämnade Stockholm Centralstation 16.21.

När jag slappnade av i tåget var det nästan som om jag aldrig hade varit i Stockholm. Allt gick så snabbt. Hade jag drömt allt?

”Nästa station, Nässjö.”

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB