Barometern-OT skriver idag om vår skadeproblematik under 2015. Att vi nu identifierat svagheterna från 2015 och kommit fram till att det var träningsfrånvaron som ställde till det för oss.

Det är en sak.

När vi analyserade 2015 var det givetvis fler saker som inte var tillfredsställande. Men träningsfrånvaron var onekligen ett problem. För är bärande spelare borta ofta blir taktik, kommunikation och andra oviktiga komponenter lidande.

Felet man gör när spelare blir skadade är att man börjar träna med handbromsen i. Man tar bort moment, man blir försiktig och man får kanske en positiv effekt kortsiktigt. Spelare skadar sig inte eftersom de inte utsätts för någon belastning.

Samtidigt utvecklas de inte heller. Man uppnår aldrig någon träningseffekt. Och i slutskedet av matcher har man ingen kraft eller ork.

Där hamnade vi efter sommaren 2015.

Nu vill vi kunna träna hårt (men vid rätt tillfälle) och med ett långsiktigt fokus. Vi vill ha skadefria spelare, men vi vill samtidigt utveckla dem, flytta fram deras gränser.

Det var ett område som jag kände att jag hade en del att tillföra och Peter Swärdh har varit totalt prestigelös i frågan. Han har verkligen lyssnat på mina tankar och ihop med övriga i tränarstaben har vi hittills jobbat utifrån en periodisering som skiljer sig från hur vi tidigare gjort i Kalmar FF.

Jag är en smula imponerade av den egenskapen hos Peter. Att han inte har några problem att lyssna på en färsk och hetsig tränare som jag själv.

Det var annars en farhåga jag hade när jag gick in i det här. Att jag skulle bli som många andra assisterande tränare, marginaliserad och tandlös. Men Peter har som sagt låtit mig ta plats.

Det har varit två kalla dagar och det har ångat från spelarnas varma kroppar när vi tränat på Gastens konstgräs och jag har – som den frusna själ jag är – haft hundratals plagg på mig, men Peter kör alltid samma stil; tunna byxor, gymnastikskor, underställströja, en t-shirt och sedan en vindjacka. Och aldrig mössa. Oavsett om det är 25 grader varmt eller 4 minus.

Vi körde konditionsspel och det blev hetsigt och det gnälldes och gnyddes och jag dömde på en plan och jag missade kanske en frispark vid något tillfälle, men vadå, vi kör på, gilla läget, sluta gnälla, ny situation, skärp dig! och när det börjar brinna i spelarna, när det börjar brinna på rätt sätt, då är det underbart och allt det där är också en fråga om hur skicklig man är som tränare. Att hålla det inom rimliga gränser. Driva spelarna till gränsen och ibland över. Men alltid utifrån våra premisser. Inte utifrån den enskilda individens.

Jag dansar inte. Jag förstår inte Let´s Dance. Men det klippet tycker jag är fantastiskt. En liten kille utmanar en erfaren dansare och slår alla med häpnad.

Och om vi ändå pratar om bra klipp. Hittade det här, från när Goran Ivanisevic äntligen fick vinna Wimbledon. Han hade förlorat två Wimbledonfinaler tidigare och ska här serva hem turneringen. Men blandar serveas med dubbelfel och det är gastkramande att se.