Arkiv för February 2016

- Sida 1 av 1

Det börjar likna något

av henryd

Lördagen blev lång. Vi hade match mot Assyriska i Svenska cupen klockan 14.00, men först körde jag ett träningspass med U 19. Vi hade några A-killar som inte skulle vara med i cupmatchen och vi lät dem träna med U 19 och samtidigt passade jag på att återförenas med min forna kompanjon, Steglander. Han var snäll och lät mig styra och ställa och det blev ett trevligt pass.

Sedan in på kontoret och de sista förberedelserna och 12.30 trillade spelarna in och Peter gav de sista instruktionerna och jag gick igenom de fasta situationerna – ”fokusera på dem, mot Värnamo var det direkt avgörande, det kan bli så nu också!” – och uppvärmningen kändes bra och fokuserad och vi ville direkt ta tag i spelet, både defensivt och offensivt, men vi lyckades inte riktigt med det.

Visserligen var vi spelförande, men det saknades spets. Och ju längre halvleken led, ju suddigare blev vi.

Dock – vi gjorde 1-0. Hur? Efter en fast situation. En variant som inte riktigt blev som vi hade tänkt, men spelarna fångade situationen på uppstuds och Tobbe Eriksson kunde sätta 1-0.

Men andra delen av första halvlek blev vi utdraget, fick för stora avstånd mellan lagdelarna och Assyriska fick fast bollen på vår planhalva och en kvittering hängde i luften.

Vi lyckades emellertid freda oss och istället stänkte Viktor Agardius in 2-0 från distans och det var ett rasande vackert mål.

Som kylde av våra gäster.

I pausen pratade Peter om större kvalitet i vårt bollinnehav, att vi var tvungna att eliminera de många offensiva bolltappen och jag betonade vikten av att backlinjen vågade hålla upp sin linje. För om backlinjen började falla – vilket hade börjat ske i slutet av första halvlek – fick mittfältet automatiskt större yta att försvara och då skulle mittfältarna dräneras på kraft. Och i förlängningen skulle vi tappa kraft i offensiven.

Vi kontrollerade andra halvlek på ett helt okej sätt och fick ett ypperligt läge att sätta 3-0 när domaren blåste straff i vår favör. Men Antonsson satte den i stolpen.

Vi bytte in Calle Johansson istället för Romario och Svante Ingelsson istället för Tobbe Eriksson och Calle var tämligen pigg och påhittig och Svante frispelade Antonsson på ett riktigt fint sätt och så fick vi äntligen 3-0-målet. I slutet av matchen hade vi två 98:or och en 97:a på planen. Som en parantes.

Dock – att Assyriska fick reducera i slutminuten störde och irriterade och jag gillar att Rasmus reagerade på exakt det sättet och fick ett litet utbrott när Assyriska gjorde mål.

Exakt så vill vi vara. Strävande efter det perfekta. Och då måste vi avsky att släppa in må. Alltid.

Efter matchen körde jag och Fys-Carlén extra med spelarna som inte lirade mer än en halvlek. Sprints och sedan en mot en i en begränsad yta. Att på det sättet – köra extra efter en match – är inte alltid enkelt att hantera. Ofta är man besviken över utebliven speltid. Men nu hade killarna klockren attityd och förstod syftet.

När jag kom in i omklädningsrummet kom tröttheten över mig. Jag sjönk ner i en stol.

Sedan en lång stund i bastun.

Och känslan var, det här kan nog bli bra.

Cupmatch imorgon

av henryd

Vi tar emot Assyriska på Gasten imorgon. Svenska cupen. Och jag laddar upp med bra musik.

Jag har letat länge efter en speciell version av Enjoy the silence med Depeche Mode. Nu tror jag att jag har hittat den.

Från 1993. Lyssna

Seger med ett ungt och piggt gäng

av henryd

Buss till Rödeby och jag konstaterade att jag varit på resande fot tämligen mycket de senaste veckorna och jag kände mig som Ulf Lundell, ständigt i rörelse, liv är rörelse och i helgen var det fortsättningskurs på Bosön och utbildning och diskussioner med många fotbollskunniga människor och också futsal på kvällarna och jag märkte att det fanns en hel del fördomar om mig som spelare, när jag fintade och satte en balja var det som om vissa hade sett ett spöke, ”kan du göra sådant på en plan!?” och idag var det alltså buss till Rödeby i Blekinge och match mot FK Karlskrona.

FKK kom med sitt starkaste lag (man hade bland annat besegrat Mjällby AIF) för någon vecka sedan och vi kom med ett ungt U 21-lag.

Stadgan stod Ole Söderberg, Johan Ramhorn, Sebastian Starke Hedlund och Papa Diouf för.

Resten var ungtuppar. Om nu inte Starke Hedlund (född 1995) och Ramhorn (1996) också kan ses som ungtuppar.

Jag coachade laget och på genomgången var jag tydlig med att jag ville se en förbättring från föregående match. Då vi var naiva, passiva och intetsägande.

Nu ville jag se ordentlig satsning. Det halvdana fick vi lämna hemma.

Och om jag summerar matchen…så fick jag se det jag efterfrågade. Åtminstone merparten av matchen.

Vi var rejälare, tydligare och klart modigare än senast. Och när vi är det får vi fram våra kvaliteter klart lättare.

Papa Diouf knoppade tidigt in 1-0 efter ett fint inlägg från Svante Ingelsson och i drygt 30 minuter stressade vi FKK till långa uppspel från sin målvakt. Efter det föll vi tillbaka, vi kom inte rätt i förstapressen och tappade initiativet, men vi rättade till det och i andra halvlek såg vi pigga ut. Visserligen hade vi en period då vi slarvade i passningsspelet. Vi vann boll, men gav ifrån oss den alldeles för lätt och killarna fick slita onödigt hårt. Men också det blev successivt bättre och med sisådär 20 minuterar stänkte Diouf in sitt andra mål.

Efter det stängde vi butiken och åkte hem till Kalmar med hyfsat mycket ljus i sinnet.

Här ser du ett kort sammandrag från matchen.

Seger i årets första tävlingsmatch! Moral var ordet.

av henryd

Orkanvindar, snöblandat regn och Gasten visade upp sig från sin mest ogästvänliga sida. Och vi hade tävlingspremiär, första matchen i Svenska cupens gruppspel. Mot Superettanlaget Värnamo.
Och om jag ska summera kort och koncist; vi började bra, hade kontroll på spelet, hade en viss spets på attackerna, men så hamnade Ole Söderberg, vår målvakt, i problem, blev utvisad och plötsligt fick Värnamo mer tid och större ytor. När vi sedan gjorde misstag i backlinjen satte Värnamo 1-0.
Dock – vi visste att vi i andra halvlek skulle ha den kraftiga vinden i ryggen och automatiskt få lättare att ha ett bollinnehav på deras planhalva och när vi omgående i andra halvlek kvitterade – efter en Rasmus-hörna – kändes det som om vi hade övertaget. Trots en man mindre.
Men en stund senare fick Stefan Larsson sitt andra gula kort och vips, så var vi två man kort.
Då hjälpte inte ens kraftig medvind. Värnamo kunde äga boll och vrida och vända och det fanns en stund då de kändes farliga, då de fick isär oss, men då agerade Lucas Hägg-Johansson i vårt mål stabilt.
Väldigt lite tydde dock på att vi skulle orka hitta egna målchanser. Möjligtvis via en fast situation, hur vi nu skulle kunna skapa en sådan. Men i slutet av matchen kom vi in på deras planhalva, Ismael fixade en frispark i ett ytterzonsläge och den som minns Rasmus frispark på Fredrikskans mot AIK 2007 eller 2008 fick se en repris på den. Rasmus utnyttjade skickligt medvinden och en målvakt som stod för långt ut och stänkte dit 2-1 i 86:e minuten.
Den kraftiga vinden och utvisningarna gör att en korrekt matchanalys är svår att göra.
Men – vi har under december och januari pratat om att sluta tycka synd om oss själva. Om att gilla läget och fajtas. Jag sa till killarna vid ett tillfälle att jag inte tänker åka landet runt i en buss och se oss vika ner oss.
Vi vek fan inte ner oss idag.
Vi tyckte inte synd om oss själva dag.
Killarna visade en strålande attityd.
Precis som publiken som var på Gasten. Herregud, ni ska ha en enormt stor eloge. Som trotsade vädret.
Segern är lika mycket er seger.

Stryk med ett väldigt ungt lag mot Östers IF

av henryd

Fyra dagars utbildning på Bosön och när den sista föreläsningen var över satte Öhlin och undertecknad oss i KFF-bilen och började den mödosamma resan hem till Kalmar. Men kaffe, fotbollssnack och bra musik fick milen att gå snabbt och dagen efter fyllde jag 40 år, det är en siffra som inte är helt enkel att ta in och jag mindes när jag firade min 20-årsdag, jag och mina närmaste vänner var hemma hos Olof (som fyllde dagen efter mig ) och jag fick en orange skjorta i present och det känns som om det hände igår och det känns som om det hände för en evighet sedan.

Nu firade jag min 40-årsdag i Tipshallen i Växjö. Match mot Östers IF.

Eftersom vi hade A-lagsmatch i lördags hade vi bestämt att – utifrån belastningssynpunkt – undvika att låta spelarna dubblera.

Matchen mot Östers IF skulle spelas av dem som inte medverkade i så stor utsträckning mot Ängelholm samt många unga spelare.

Men när sedan både influensa och magsjuka slog till i truppen försvann i princip alla mer etablerade spelare och vi fick fylla på från U19-truppen. Som också var skadeskjutet av sjukdomar. Till det har vi medvetet valt en strategi där vi vill ha många unga spelare i A-truppen samt också ge dem erfarenhet genom att låta dem få ansvar och spela mot bra motstånd.

Det är givetvis en balansgång, för om de unga spelarna inte har rutin att luta sig mot och få hjälp av blir det svårt för dem att prestera.

Och så vidare och så vidare.

Men vi åkte alltså till Växjö och Östers IF kom rustat som om det var en seriematch och var klart bättre än vad vi var. I synnerhet innan paus.

Våra killar spelade inkapslade i en slags rädsla. De lät sig begränsas av kontexten. Välbesökt Tipshall, seniormotstånd, derby mot en motståndare som kom med sitt A-lag och det räckte att Öster började kliva mot oss i vår speluppbyggnad för att vi skulle bli livrädda.

Det är inte så jag vill att våra spelare ska agera.

Vi ska respektera varje motståndare. Men aldrig styras av rädsla.

På det stora hela gjorde vi svagt ifrån oss innan paus och Öster ledde välförtjänt med 2-0.

Jag uttryckte min besvikelse till spelarna i pausen. Och tryckte på några saker som vi var tvungna att förbättra. Som att våga spela förbi Östers press.

Killarna lyssnade och tog till sig och i andra halvlek var det ett moment som fungerade klart bättre; vår förmåga att ta oss ur Östers försök till att vinna bollen. Vi tappade inte längre bollen lika snabbt och enkelt och vi tog oss plötsligt in på Östers planhalva. Vi jämnade ut spelet, men Öster vann ändå halvleken med 2-0 och matchen med 4-0.

Man kan skylla på hundra olika anledningar. Att vi alltså var väldigt unga, att mattan i Tipshallen är svårbemästrad för spelare som inte har sin vardag där, men alla nämnda saker är det som det är med. Och det är inte förlusten i sig som jag irriterar mig på (även om den givetvis gör ont).

Det är det faktum att vi gjorde oss sämre än vad vi vanligtvis är som stör mig.

Vi ska alltid, oavsett motstånd och omständigheter, vara det lag vi vill vara.

Men det var vi inte igår.

Tränarutbildning på Bosön och några forna fiender på plats

av henryd

Hem från Portugal och sedan någon dag för att återhämta sig och vi tränade dubbla pass på onsdagen och sedan ett lite tuffare pass på torsdagen och vissa spelare kände sig sega, tunga i benen och det är alltid en signal.
Sedan är det upp till oss tränare att tolka den. Ibland måste vi bromsa, ibland förändra inriktningen på träningsinnehållet och ibland inte göra någon förändring alls.
På torsdagen blev jag lite krasslig. Fan, tänkte jag, det är ju dags för Advanced på Bosön. Träningsutbildning, alltså. Fredag till måndag. Inte kul att vara där när man är sjuk.
Började hosta och sov högst två timmar innan det var dags att vid 05-hugget hämta Johan Öhlin (U 16-tränare) på GFA innan vi körde upp till Stockholm.
Men det gick.
Jag fick visserligen avbryta en föreläsning för att häva en hostattack, men det gick bättre än vad jag hade trott. Lite trött, lite seg och långa dagar i skolbänken, men det underlättade att se en del bekanta ansikten. Som Mattias Florén, assisterande i IFK Norrköping och Mattias Östberg, gammal mittback från bland annat Häcken och Djurgårdens IF. Då var Östberg rakad och såg stenhård ut. Nu hade han hår att dö för och log hela tiden. Ytterst trevlig.
Dagen efter var det praktik på planen och jag höll i en övning med Tyresös U 17-killar. Övriga i gruppen bedömde och gav feedback Jag var aningen för ambitiös i mitt övningsval, jag gjorde det inte lätt för killarna, som slet på bra. Övningen skulle vara max 20 minuter lång, inklusive instruktioner och summering. Min taktiska genomgång av hur vi skulle förhindra speluppbyggnad var kanske inte den enklaste saken att smälta.
När jag var klar kunde jag då och då smyga upp mobilen och läsa Jensas sms. Han skötte assistentrollen åt mig när vi mötte Ängelholm på Gasten i en träningsmatch.
Efter lite mindre rolig läsning i första halvlek ordnade det upp sig efter paus och det fanns bra saker att ta med sig från segern.
Lite senare summerade Swärdh matchen för mig via telefon.
När IFK Norrköping sedan lirade mot AIK och vi satt och analyserade en Arsenal-match (det ingick i kursen) kollade jag Livescore och såg att AIK hade satt sitt fjärde mål på Peking. Jag tittade på Florén och visade upp fyra fingrar. Han skakade på huvudet.
Ibland är det plågsamt att vara assisterande på tränarkurs.

Stryk mot Bröndby – men det var en förlust som pekade framåt

av henryd

Lägrets sista match. Danska Bröndby. Ett bra lag, med en hel del namnkunnigt folk i truppen. Några danska landslagsspelare. Daniel Agger. Och så Magnus Eriksson och Johan Elmander. Men de två sistnämnda har svårt att få speltid.
Vi behövde dock inte fundera så mycket på våra motståndare. Vi hade liksom nog med oss själva.
Efter förlusten mot Jablonec satt vi länge efter matchen och analyserade. Någorlunda högt i tak och med en del olika åsikter, men också med en hel del gemensamma nämnare.
Att vi hade förlorat två matcher på lägret var i sig inte så oroande. Även om det alltid är bättre att vinna. Åtminstone så länge man inte förblindas av den eventuella segern.
Men det handlar om att hitta vägar som får spelarna att känna att det vi gör leder framåt. Om än ibland med små steg.
När vårt möte var klart kände vi att vi nu hade en strategi som kunde få spelarna att känna just det.
Diskussionen landade framför allt i taktiska justeringar. Justeringar som skulle hjälpa spelarna att vara de spelare vi vet att de kan vara.
Träningarna innan Bröndby-matchen handlade om att försiktigt plantera det i spelarnas medvetande. Och mitt i allt det här – balansera rätt. För det handlar också om att få varje spelare att maximera sitt eget ansvarstagande. Pratar man för mycket om spelsystem och förändringar är det lätt att – medvetet och omedvetet – tro att lösningen ligger där. Utanför sig själv.
Träningsläger glider alltid och obönhörligt in i sin egen lunk och vi äter på samma ställe morgon, middag och kväll och det är ungefär samma smak på maten morgon, middag och kväll och till slut reflekterar man nästan inte över att det är så och när vi tog killarna till en restaurang nere i hamnen tackade de artigt efter. Ibland är det de små sakerna som räknas.
Sedan matchen mot Bröndby. Tystnad i omklädningsrummet innan uppvärmningen. Bra eller dåligt? Jag hade lagt upp spelytan en stund tidigare och samtidigt lagt västar på planen. När vi nu kom ut på planen igen var vattenspridarna i full gång. En viktig lärdom – lägg inte västar på planen om planen ska vattnas.
Swärdh tar alltid de taktiska och teoretiska instruktionerna precis innan vi går ut till uppvärmningen. Sedan överlåter han resten till mig och jag försöker komplettera.
Jag samlade spelarna ute på planen. Påminde dem om saker vi unisont bestämt är viktiga för oss. Att det var det vi skulle fokusera på nu. Spelarna nickade och bekräftade och känslan var att det var genuint.
Komma igång med kropparna, sedan spel och mellan spelen korta direktiv och det såg mjukt och fint ut, men den känslan betyder inte alltid så mycket. Eller så gör den det. Uppvärmningar har sina egna premisser.
För tredje matchen i rad började vi bra. Fast den här gången riktigt bra. De taktiska korrigeringarna gav önskad effekt. Fler passningslinjer, bättre vinklar, tajtare avstånd sinsemellan och enklare beslutsfattande för spelarna.
Men så ger vi bort ett friläge (som Bröndby bommar) och plötsligt blir vi skakiga. Bröndby tar över. De drar isär oss och sätter 1-0 och jag tänker ”fan, fan, fan!”.
Förr en stund tappar vi initiativet.
Och jag tänker vidare, ”vi behöver något att ta med oss från matchen, vi får inte gå ifrån planen efter 90 minuter och undra vad som hände”.
Jag blir bönhörd.
Successivt tar vi oss tillbaka in i matchen. Visst, vi är inte tillräckligt direkta i slutfasen av spelet, vi gör en hel del misstag, men känslan i pausen är avsevärt bättre än tidigare.
Vi har själva kontroll över det som händer och är inte utlämnade till motståndarnas beslut.
Andra halvlek fortsätter på samma sätt. Och nu får vi aningen vassare spets på det vi gör och när Ring drar iväg i en raid och hittar snett inåt bakåt till Romario är det 1-1.
Vi gör ett gäng byten och fortsätter vara det lag som ligger närmast segern.
Men istället glider Bröndbys högerback Johan Larsson igenom – efter minst sagt taffligt försvarsagerande från vår sida – i slutminuten och sätter 2-1.
Det är som det är.
Förlusten gnager. Vi behöver skapa en vinnarkultur igen.
Men. Innan vi gör det måste vi skapa en grund. Där vi gör rätt saker. Tillsammans. Även i motgång. Och inte bara när solen skiner, gräset är grönt och livet leker. Och därifrån successivt ta kliv framåt, uppåt.
Lägret var ett steg i rätt riktning utifrån det.
Fast nu längtar vi alla efter mat som smakar något. Vad som helst.

Tjeckiskt motstånd

av henryd

Match mot tjeckiska Jablonec och det är ju som det är med det, man vet aldrig hur starkt lag man möter. De slog danska Århus samma dag som vi förlorade mot ÖSK och spelare vilades antingen mot Århus eller mot oss. Kan man tänka sig.
Vi lät flera av de som inte startade mot ÖSK starta mot Jablonec.
Vi lirade på en stor och fin arena. Publikkapaciteten var kanske 35 000. Arenan användes under EM 2004, men är numera ej i bruk. Inget lag har arenan som hemmaborg.
Gräsmattan var en smula ojämn och vi tyckte vi började tämligen hyfsat. Vi ville prioritera vår defensiva organisation, ha korta och bra avstånd till varandra och därifrån vinna boll och spela anfallsspel utifrån våra principer.
Men ju längre matchen led, ju mer grepp fick tjeckerna om spelet. Känslan var att de manipulerade ytan i större utsträckning för oss än vad vi gjorde för dem.
När de hade boll hade de fler alternativ, mer tid med bollen och när vi hade bollen rådde det motsatta förhållandet; vi hade få alternativ och lite tid med bollen.
Jablonec stänkte dit 1-0 efter drygt 30 minuters spel och resten av halvleken kontrollerade tjeckerna bollen. Flyttade den, lockade oss att bryta ur från vår organisation och vips spelade de förbi oss.
Det fina är emellertid att vi visade god arbetsmoral, killarna slet hela vägen in och även om det fanns tendenser till att Jablonec skulle få totalt grepp om händelserna blev det aldrig så.
Vi tog jobbet, vi var där för varandra och efter att vi bytt in sex pigga spelare med en halvtimme kvar att lira – Antonsson, RElm, C Johansson, Ingelsson, Starke Hedlund och Agardius – sprattlade vi till lite mer och Abdu hittade Antonsson med en fin passning i deras straffområde och Antonsson rakade in kvitteringen. Vi hade direkt efter det ett nytt fint läge och vi vädrade ny luft.
Men i slutminuterna slarvade vi i egen backlinje, Jablonec kom tre mot en och satte 2-1 i öppen kasse.
Vi tog oss tillbaka till hotellet, vi deppade en stund, åt kvällsmat och sedan behövde jag få matchen ur systemet. Frustrationen. Besvikelsen.
Så jag och Fystränare-Carlén tände upp i gymmet och körde 50 KB-svingar (32 kg), 50 knees to elbow, 1000 meter rodd, 50 frontsquat (45 kg), 50 pushups, 50 utfallssteg med viktskiva (15 kg), 50 pullups och 50 situps. Jag körde först 50 reps av en övning (Carlén höll en 24 kilos KB i händerna samtidigt), sedan körde Carlén 50 reps (och jag höll KB:n) och så betade vi av övning för övning.

Morgonen efter räknade Jensa och jag in spelarna. Vilka var tillgängliga för att träna? De som lirade mer än 60 minuter i matchen skulle återhämtningsträna. Men övriga? Några som var för slitna?
Vi fick ihop en trevlig skara spelare. Fem mot fem-spel skulle avsluta passet. Men en spelare fick kliva av. Jens sökte min blick. ”Du får spela, Henke” sa han och jag kände mig som en hundvalp som studsande och hoppande väntade på husses medgivande att springa och hämta den där grenen som han kastat ut i vattnet.
Jag glömde bort passet – med alla frontsquat och utfallssteg – som jag hade kört kvällen innan…
Jag borde ha sparat mig.
Så jag gick in i de ungas gäng. Och vi tog oss an Starke Hedlund, Agardius, David, Romario och Antonsson. Jag skruvade upp småttingarna, som till slut sprang på tandköttet. Men det gav resultat. En trygg 6-3-seger.

Nu behöver jag vila.

Fotbollstermer och choklad

av henryd

Djup, avstånd, spelbarhet, spelyta 1 och 2 och utgångsytor och vi har teorigenomgångar här i Portugal och försöker sedan förstärka det i träningssituationer ute på planen och jag märker att jag – än så länge – har en annan vokabulär och det kan vara bra och det kan vara dåligt. Att ha gemensamma termer kan underlätta förståelsen. Att ha olika termer kan förvirra förståelsen.
Samtidigt – ledarskap handlar om tydlighet, om att vara begriplig och att kunna inspirera. Hur man gör det handlar många gånger om fingertoppskänsla, att kunna överraska och att få det teoretiska att bli levande.

Återhämtningspass för de som spelade mot ÖSK, övriga fick träna med Jens och undertecknad. Rondo, 5 mot 5 med ambitionen att spela på löpningar i djupled, avslutningsspel och sedan 3 mot 3 där vi hetsade genom att köra äldre mot yngre.

Solen sken, min svål blev röd och när träningen var över passade Fys-Carlén och jag på att köra ett pass i gymmet.

200 meter rodd, 5 pullups, 10 KB-svingar (32 kg), 5 pullups, 20 boxdumps, 5 pullups, 10 tors to bar, 5 pullups, 10 KB-svingar (32 kg) och sedan 200 meter rodd. Vila 5 minuter. Tre sådana varv.

Mustigt och skönt jobbigt.

På kvällen var jag med i Fotbollskanalens webbsändning, det handlade om transferfönstret och jag körde via Skype. Jag smög in i Målvaktstränar-Donnes sovrum, de andra ledarna satt i allrummet och skränade. Givetvis strulade det till en början, men jag lyckades lösa det och det blev en trevlig stund. Självklart snackade vi mest om Kalmar FF och jag råkade avisera att vi, ÖSK och IFK Norrköping skulle försöka styra ihop en get to together-kväll här nere. Ledarna, alltså. Vi får väl se hur det blir med den saken.
För successivt vaggas man in i träningslägrets speciella lunk. Den behagliga. Att bryta upp från den kräver sin ansträngning.

Till slut blir det ett äventyr att åka till affären och köpa choklad.

Match mot ÖSK i Portugal

av henryd

Buss till matcharenan och ac:n fungerade uppenbarligen inte för det var stekhet inne i bussen, men vi kom fram till en gemytlig arena där planen var jämn, men hård och när kvällsfukten slog till blev det halt för spelarna.
Vi skulle möta Örebro SK och innan avspark kom Jimmy Högberg fram, ÖSK:s fystränare, ”74 armhävningar gjorde jag i följd igår, det får du försöka slå” och jag blev imponerad och ifrågasatte direkt själva utförandet. Men Högberg bedyrade att de var korrekt utförda, men några spelare från ÖSK-lägret menade att han på slutet hade tvivelaktig form.
Men oavsett vad, ett imponerande resultat.

Matchen, då? Äh, jag ska inte orda för mycket. Vi började helt okej, men efter drygt 25 minuter blev det lite ryckigt. Emin Nouri sprang ner Kalle Holmberg, det blev tumult och hätsk stämning, vi fick byta ut Nouri och sätta in Johan Ramhorn och det tog lite tid innan vi mentalt var på plats igen.
Under den tiden skapade ÖSK ett jätteläge innan de, precis innan halvtid satte 1-0.
Vi tappade boll för lättvindigt, vi blev för raka i våra passningsval och vi hade en slags fördröjning i våra förflyttningar, både defensivt och offensivt.

Samtidigt hade vi en hyfsad kompakthet, vi var inte helt enkla att spela igenom och killarna agerade tillsammans. Vi var spelgörande efter paus, vi hade mer kräm i benen än ÖSK, men samtidigt fick vi alldeles för lite spets på det vi gjorde. ÖSK hade inga jätteproblem att freda sig.
Och det är något vi måste lösa. Hur hotar vi våra motståndare oftare och bättre?

Det blev en sen middag på hotellet och sedan dröjde vi oss ledare kvar i matsalen. Vi summerade våra intryck.

Framåt 23-hugget fixade jag kaffe och sedan knackade jag på hos Swärdh. Kvällsunderhållningen blev att se första halvlek igen. Vi pausade, spolade tillbaka, diskuterade, reflekterade och 00.30 kände vi oss hyfsat nöjda.
Då gled jag in till mitt.
Imorgon ska vi visa spelarna vad vi kom fram till.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB