Arkiv för March 2016

- Sida 1 av 2

Seger i genrepet mot de finska mästarna

av henryd

Genrep är genrep och eftersom vi hade spelat flera tuffa tävlingsmatcher den senaste tiden kände vi inte ett skriande behov att musta ut allt som fanns i gruppen. Vi såg det istället som ett ypperligt tillfälle att ge speltid och erfarenhet till de yngre i truppen och samtidigt avlasta de som haft det tuffast.

Vi skulle möta de finska mästarna SJK. Som alltså ska kvala till Champions League i sommar.

Vi mönstrade en startelva med tre 98:or och två 97:or och även om det aldrig får bli ett självändamål att spela unga spelare – en bra spelare är en bra spelare oavsett ålder – kändes det fint att visa att vi faktiskt efterlever det vi kommunicerar ut; att vi vill skapa plats för talanger i vår A-trupp och att vi också vill ge dem speltid.

Jag har pratat väldigt mycket med våra unga spelare om skillnaden mellan juniorfotboll och seniorfotboll. Steget är ibland inte så stort som man kan tro, men samtidigt är det ibland större än vad man kan tro. Framför allt handlar seniorfotboll om att samarbeta, om att göra varandra bättre och om en ung spelare får träna med A-laget vill vi till slut se att han justerar sitt spel, att han förstår vikten av att vara noggrann och fokuserad och precis det fick vi se mot SJK.

Adel Ziarat, som jag hade som kapten i mitt U 17-lag 2014, fick spela till höger i backlinjen. Vanligtvis är han mittback, men han löste uppgiften fint. Jag log lite för mig själv när han tidigt i matchen läste en djupledsboll från SJK och kyligt nickade hem den till Ole Söderberg. Som jag, Johan Steglander och ibland Tobbe Carlsson (som var med oss på fredagar och gnuggade försvarsspel) slet med Adels tajming i det defensiva djupledsspelet. Jag konstruerade en övning – en väldigt enkel övning – där jag satte en boll till en försvarsspelare, som tog emot och sedan skickade en lång boll mot Adel. Mot honom rusade två anfallare. Adel skulle helt enkelt läsa den djupa passningen och vinna duellen. Till en början missade han allt…

Men det fina med Adel är att han är ett bevis på vikten av envishet, målmedvetenhet och att hårt jobb nästan alltid leder till utvecklingen. För Adel har utvecklats.

Efter en lagmässigt trög start tuggade vi oss in i matchen och gick in rejält i duellspelet och vågade ha ett passningsspel som sårade SJK. Svante Ingelsson, en annan 98:a, kan se seg och långsam ut, men Steglander och jag har alltid jämfört honom med Magnus Wislander. Redan i U 17 trodde vi att Svante inte skulle ta sig förbi sin motståndare, men på något sätt segade han sig förbi och sedan har han ett långt passningsspel som är ovanligt för en så ung spelare. Han såg Antonssons löpningar flera gånger och om inte SJK:s målvakt spelat Neuer-långtute hade Antonsson fått ett par frilägen.

Backlinjen som helhet spelade disciplinerat och Romario och Calle Johansson skötte sig fint centralt på mittfältet och vi ledde rättvist med 1-0 i paus.

I andra halvlek blev matchbilden aningen sönderryckt. SJK var frustrerat och drog på sig två röda kort och vi bytte in hela vår bänk. Ytterligare tre 97: or kom in, samt Edvin Crona, född 2000.

Vi vann rättvist med 1-0.

Nu väntar en träningsvecka innan den allsvenska premiären.

Men för att citera den gode Nanne Bergstrand. Man får inte fokusera för mycket på bröllopet, när det är äktenskapet som är det centrala.

Här kan ni höra och se min matchanalys.

Det börjar närma sig

av henryd

Swärdh och Antonsson åkte till Stockholm för att representera Kalmar FF på den allsvenska upptaktsträffen och jag stannade hemma och tog hand om träningen. Innan vi körde igång träningen hade vi en kort samling, vi summerade insatsen mot MFF, vad var bra, vad kunde vi förbättra och sedan åkte vi till Södra Utmarken för att träna.

Det var som att färdas några år tillbaka i tiden. Eller rättare sagt många år.

Tidigt 1990-tal, Patrick Walker tränade oss, division I Södra och trestegsraketer som skulle ta oss till Allsvenskan och vintertid handlade det om att packa in oss i bilar och köra ut till just Södra Utmarken, beläget bredvid en soptipp och ett reningsverk och om vi hade otur låg vinden på från fel håll och odören stack i näsborrarna. Grusplan, betonghårda bollar och trekvartslånga bävernylonbyxor och jag minns en träning då jag fick ett stenhårt skott mellan benen och smärtan släppte först ett par år senare.

Nu var det dock dags för grästräning och stämningen var ljus och lätt.

Att det börjar närma sig premiär märks om inte annat för att vissa åtagande duggar tätare nu. I tisdags var det upptaktsträff för supportrarna på Olearys och jag och några spelare var där och blev intervjuade och lokalen var i princip fullsatt och dagen efter var det sponsorernas tur och det är den där speciella tiden just nu, när allt är positivt och då allt fortfarande kan hända.

Själv spelade jag in en liten reklamjingel inför vår premiärmatch den 2 april. Då vi möter Jönköping Södra. Jag fick ett förslag presenterat för mig, kunde jag tänka mig läsa en text och visst, det kunde jag.

Och Jocke Karlsson, en tidigare lagkamrat till mig och numera mittback i Jönköping Södra, svarade så här.

 

Stryk mot MFF – som var som en storebror som smygrökte på skolgården

av henryd

Stryk. Fan. Vi tyckte att det fanns så mycket som talade till vår fördel. Samtidigt vet jag att ungefär detsamma sa nog Malmölägret. Att det fanns mycket som talade i deras favör. Vi fungerar ju ofta så, vi människor, att vi vill låta fördelarna väga över åt vårt håll.

Hur som helst, vi skulle möta Malmö FF i semifinal i Svenska cupen på Guldfågeln Arena och vi hade bra koll på hur de skulle agera, vi tyckte att det fanns saker i vårt spel som borde passa MFF illa och under träningarna dagarna innan kikade vi på vissa bitar.

På ett soldränkt GFA fick jag fram till MFF:s assisterande tränare, Olof Persson. Det är en genomsympatisk man och vi tog i hand och jag sa att ”efter dig är jag den bästa assisterande i Allsvenskan!” och han skrattade.

Uppvärmningen var svårtolkad. Vi hade haft ett bra snack i ringen, jag ville att killarna skulle fokusera på helheten, att fortsätta jobba på faktorer som förstärkte oss som LAG och det kändes beslutsamt. Men själva uppvärmningsspelet såg segt ut.

Dock – det behöver inte betyda så mycket. Ibland är det så att spelarna liksom sparar sig till själva matchen.

Och när matchen satte igång såg det ut exakt så som Peter och jag ville att det skulle se ut. Vi tog kommandot, vi stod högt på deras planhalva, vi var samtidigt kompakta och MFF hittade inga vägar genom vår organisation.

När vi snyggt gjorde 1-0 kändes det logiskt och rättvist.

MFF var väldigt raka i sitt spel. Prioriterade den långa bollen upp mot Rosenberg och sedan fajtas om andrabollen. Om det förstärktes av att vi hade en bra och hög press på dem låter jag vara osagt.

Alla sätt att spela har för- och nackdelar. När MFF valde att spela långt betydde det att vi fick svårt att vinna bollen högt inne på deras planhalva. Samtidigt – om våra mittfältare gjorde arbetet i andrabollsspelet framför vår backlinje (som nästan alltid gjorde ett gott jobb) fick vi ofta tag i bollen (fast inne på vår planhalva).

Jag antar att MFF vill minimera risker i uppspelsfasen och samtidigt trycka tillbaka oss, därav den långa bollen.

Som sagt, för- och nackdelar.

Vi avslutade första halvlek bra och i pausen rådde positiv stämning. Vi hade matchen där vi ville ha den och vi pratade om två saker; att öka spelbarheten (alltså ge varandra fler alternativ när vi hade bollen) och att fortsätta våga spela försvarsspel inne på deras planhalva. Inte backa!

Det fanns väl egentligen ingenting som tydligt och klart tydde på att vi snart skulle ligga under med 3-1.

Men det sa pang, pang, pang och så hade Malmö FF vänt.

Och om jag ska hitta någon förklaring; MFF kom ut med ökad aggressivitet, MFF kom ut med en ambition att snabbt sätta press på framför allt Rasmus och Ismael och MFF var i andra halvlek den där elaka storebrodern som skiter i hur man borde uppföra sig på skolgården om man vill få kompisar. Det var inga mysiga leenden och Hem och skola-aktiviteter utan MFF gick till rökrutan, tände en cigg och pangade sedan fönsterrutor när ingen såg på.

Vi tappade boll, Berget rann igenom, Nouri hakade upp honom och Rosenberg stänkte sedan in kvitteringen på den efterföljande straffen.

Fyra minuter senare satte tre MFF:are press på Rasmus, Rosenberg snodde bollen och några moment senare hade han och Berget skickligt ordnat 2-1.

Och direkt därefter tappade vi boll i egen backlinje och Berget satte 3-1.

Utnyttjade MFF våra misstag eller blev vi stressade till misstag av MFF?

Hönan eller ägget.

Efter det hade MFF hyfsad kontroll och det blev inte lättare när Ismael blev utvisad. Vårt 2-3-mål kom för sent.

Besvikelsen var stor efter matchen. Samtidigt, vi måste se till helheten. Jämföra med var vi var i februari. Och då är vi längre fram. Vi har hittat saker att bygga vidare på.

Och apropå elaka storebröder; i första halvlek gav Rosenberg vår vänsterback Stefan Larsson en ful armbåge. MFF-lägret flög upp och klagade på domaren. Det orkade jag inte se ut vrålade till dem att de för fan inte kunde klaga på det gula kortet som Rosenberg fick, ”ni vet ju att Rosenberg spelar så, ni har ju sett det hundra gånger förr!”. Allan Kuhn, MFF:s tränare gjorde en urskuldande gest och jag lugnade direkt ner mig. Ibland behövs det inte mer än så.

Seger med U 21 och träningar på Fredriksskans

av henryd

U 21-match i tisdags och vi mötte IF Elfsborg med ett ungt lag och prestationen svajade betänkligt och jag var bitvis frustrerad och besviken, men försökte hålla tand för tunga och låta spelarna själva hantera situationen, låta dem själva försöka lösa problematiken, men det gick sådär.

Jag förklarade i pausen vad jag tyckte och tänkte och det blev kanske aningen bättre spel.

Vi hade med oss ett 1-0-underläge in i paus, men vände i andra halvlek.

Fem byten, ny energi och trots att vi spelade halvdant skapade vi en hel del vassa lägen och vi kvitterade till 1-1 med drygt 20 minuter kvar och på övertid hade först Pär Ericsson ett jätteläge, sedan hade Edvin Crona detsamma. Och när man tänkte att det nog blir 1-1 vaskade vi fram en chans till. Och nu satte Pär Ericsson segermålet. Med i princip matchens sista spark.

Jag tycker om att vinna. Men jag tycker ännu mer om att spela bra, agera bra. Och av den anledningen vinna.

Åtminstone när det handlar om U 21 och lagen därunder.

När jag ansvarade för U 19 var jag dåraktigt envis. Jag skulle aldrig ha anpassat mig efter en motståndare. Jag skulle aldrig ha ändrat på vårt sätt att spela bara för att motståndarna spelade på ett visst sätt eller hade hot på vissa positioner.

Det är klart att spelarna ska kunna förstå taktik och kunna spela utifrån taktiska dispositioner, men jag ville att vi skulle vara konsekventa i vårt agerande.

Vi mötte BP i U 19 Allsvenska Norra, vi ledde med 1-0 efter den första halvlek och vi hade spelat riktigt bra fotboll. BP justerade sin mittfältspress, det blev tajtare, mindre yta för oss. Mitt direktiv till killarna; perfekt, nu tvingas vi spela snabbare, rappare och med större skicklighet. DET är utveckling för mig. Att möta en stark motståndare som tvingar oss att göra allting mer och bättre.

Jag skulle aldrig sagt åt dem att exempelvis spela ÖVER motståndarnas press. Att fegt minimera riskerna. Jag skulle ha förklarat konsekvenserna av att försöka spela igenom en tät motståndare, vi kommer nog tappa bollen mer frekvent, men jag skulle ha uppmanat killarna att göra det ändå. Och istället ha en plan om det nu visade sig vara så att vi tappade bollen. Hur vinner vi då tillbaka den?

Men om vi försökte spela oss loss på rätt sätt, utifrån våra principer, applåderade jag.

Eftersom det vankas gräsmatch på lördag har vi tränat på gamla hederliga Fredrikskans. Nostalgi deluxe. Det är något speciellt med B-plan på Fredde. Det var där jag gjorde mina första träningar med Kalmar FF, 1992 och jag tycker om närheten till liv och rörelse, bilar kör förbi, folk promenerar eller cyklar förbi, stannar till, kikar och jag är en tränare som gillar att ställa till problem för mina spelare, jag vill gärna skal lite kaos i deras huvud, kanske genom olika regler, kanske genom en massa begränsningar eller bara genom att ha övningar där de måste ta en massa beslut och ibland blir det bra, ibland blir det…inte lika bra.

Jag körde igång en spelövning som syftade till att uppmuntra tajmingen i våra genombrottslöpningar, men övningen var ny, för många blev konfunderade och när jag hade hoppats att spelarna skulle ta kontroll över situationen och snabbt anamma förutsättningarna och använda sin skicklighet utifrån det blev det istället frustrerat och gnälligt. Ett av lagen förstod emellertid snart hur man skulle spela och demolerade det andra laget.

Ja, ja, man lär sig, man lär sig.

Sedan satt Swärdh och jag på vårt kontor, vi hade kikat på MFF:s senaste match, vi pratade om styrkor och svagheter hos dem och hur vi skulle agera och det är en ständig process, vi analyserar, diskuterar och låter vissa saker glida in i förberedelserna, vi tar upp några bitar med spelarna, tänk på det här, agera så här och det är hela tiden en avvägning.

Mer information, mindre information.

Och så något helt annat – imorgon fredag är det dags för 16.4. Crossfit Games. Open. Fjärde workouten.

Vi besegrade HIF och är i semifinal i Svenska Cupen!

av henryd

Puh. Det var en pärs. Men för första gången sedan 2011 är vi framme i en cupsemifinal. Det var banen mig på tiden.

Vi mötte Helsingborgs IF i kvartsfinalen och vann på straffar efter 0-0 vid full tid.

Vi lirade på ett soldränkt Gasten och det är som det är med den planen. Kalmar kommun har bedömt den som fullgod plan för vår verksamhet, men jag tror inte matchdelegaterna eller Helsingborgs IF var fullt lika övertygade om konstgräsplanens kvalitet.

Hur som helst, är det en enskild sak som killarna utvecklat sedan vi började träna i slutet av november är det förmågan att gilla läget. Och kanske till och med vända saker till sin egen fördel.

Om känslan i gruppen i december var att vi ville tillbringa så lite tid som möjligt på konstgräs generellt och Gasten i synnerhet har vi nu inga problem att besegra Elfsborg på konstgräs eller att vinna över Helsingborgs IF på Gasten. Det är nästan så att vi kan gilla att spela på den slitna konstgräsplanen på Gasten.

Att vi har nått dit attitydsmässigt har gått fortare än vad jag trodde.

Killarna har gjort ett imponerande jobb och tagit ansvar.

Vi tappade både Jonathan Ring och Viktor Agardius innan matchen, vilket betydde att hela vänsterkanten var ny. Stefan Larsson och Lumala Abdu klev in istället. Men också det löste killarna. Bring it on, nemas problemas.

Om jag ska försöka definiera matchbilden…så blir ordet jag hittar ”köttigt”.

Det var dueller, andrabollar, dueller och andrabollar och båda lagen var kompakta och gjorde det trångt för motståndarna och matchen ville liksom aldrig öppna upp sig.

Dock – vi kände oss nästan hela tiden vara snäppet bättre och vassare.

Vi har pratat om tålamod, att känna trygghet i vetskapen att om vi jobbar hårt, tillsammans, blir vi svåra att möta.

Den känslan hade vi idag också.

Att vi sedan önskar mer av vårt bollinnehav är en annan sak. Vi vet vad vi är kapabla till och ämnar ordna till det.

Idag blev vi stundom för raka i vårt spel. Och ju längre matchen led, ju mer försiktiga blev vi. Färre ville ha bollen.

Fast när det gäller den biten är jag inte orolig. Vi har mängder av kunnande och talang när det kommer till att äga bollen. Men med tanke hur det har sett ut i två år ligger fortfarande fokus på att skapa tydlighet, beslutsamhet och se till att vi är att kompakt lag som har en bra nivå även dåliga dagar.

Variationen i spelet kommer att bli bättre.

Matchen gick till förlängning och när Emin Nouri såg en aning trött ut påminde jag honom om när vi körde tuffa pass hos Crossfit Kalmar i julas. ”Det här är ingenting!”, sa jag. Emin höll med:

– Nej, nej, tänk om vi skulle köra 50 pullups nu i pausen också, sa han och log.

Vi hade tränat på straffar igår. Peter bad mig ta ut de som var aktuella och jag valde Rasmus, Tobbe, Ismael, Romario och Antonsson. På träningen satte alla – utom Antonsson.

Men han fick lägga en straff till. Då chippade han in bollen.

IMG_20160313_193343

Jag hade min lapp med initialerna på de påtänkta straffskyttarna i fickan och under förlängningen skrev jag ner en ny ordning. Rasmus, Tobbe, Ismael, Antonsson och istället för utbytte Romario tänkte jag Stefan eller Starke Hedlund. Sedan vet man aldrig hur spelarna känner sig efter 120 minuters spel.

Jag kollade med Swärdh, han nickade, kanske skulle Antonsson lägga den femte straffen, sa han, men vi kom överens om att vi ville ha våra ”säkraste” skyttar tidigt. Så Antonsson fick den tredje straffen. Och samtidigt är Ismael säker, han kunde ta den femte straffen.

Jag igenom övriga, vilka kan tänkas klara av situationen. Stefan Larsson, jodå, Svante Ingelsson, det tror jag nog. Och så alltså Sebastian Starke Hedlund.

När vi la straffar på träningen dagen innan fick jag intrycket att Sebastian Starke Hedlund inte hade något emot att slå en, jag hade det i bakhuvudet när domaren blåste för full tid och det var dags för straffsparksavgörande. Jag kollade hur Starke Hedlund kände sig. ”Bra” sa han och det kändes genuint och äkta – vissa spelare svarar så eftersom det förväntas att de ska svara så – och han hade ingenting emot att slå en straff. Så han fick den fjärde. Stefan den sjätte. Om det skulle bli någon.

När krutröken hade lagt sig hade vi gjort mål på alla fem straffar! Jag antar att jag får behålla jobbet ett tag till…

Antonsson upprepade sin straff från träningen och chippade iskallt in bollen även nu. Och eftersom HIF:s Jordan Larsson bommade sin betydde det att vi var i semifinal!

Efter två tuffa år behöver vi kvitto på att vi tar steg i rätt riktning. Vi behöver något som får oss att tro.

Och som får publik och sponsorer att tro också.

En semifinal i Svenska cupen – efter stenhårt jobb, som ett lag! – är exakt just det.

Podd med Rasmus Elm

av henryd

Som uppladdning inför vår cupkvart mot Helsingborgs IF senare idag kan ni lyssna på Lars Lindquists podd med mig och Rasmus Elm.

Lars Lindquist är vanligtvis sångare och låtskrivare i Billy the Vision & the Dancers. Vi är vänner sedan tidigare och eftersom Rasmus tycker om Lasses band kom vi överens om att spela in ett poddavsnitt tillsammans.

Eller, Lasse och Rasmus bestämde att de skulle göra det och jag tjatade mig in i sällskapet.

Jag tycker att det blev ett bra samtal. Där vi pratar om det här med att förhålla sig till medias bild av en, om att vara osäker och annat smått och gott.

Lyssna här.

Besvikelse

av henryd

Match med U 21 mot Mjällby AIF:s A-lag och det var ett kärt återseende med Patrik Bagarn Rosengren och också med Mattias Asper. Det är de två som numera basar för MAIF och vi snicksnackade en stund innan matchen och vi kom till Strandvallen med ett ungt gäng och där Filip Sachpekidis gjorde comeback efter en tids frånvaro, precis som Pär Ericsson och både skulle spela första halvlek.

Matchen, då?

Äh, jag sitter nu i bussen hem och är besviken. Visst, vi möter ett seniorlag som i fjol lirade i Superettan. Men jag vill ha mer och bättre från spelarna.

Har jag för höga krav? Kanske.

Jag vet å andra sidan vad vi är kapabla till.

Vi fick stryk med 1-0 och den korta versionen är att vi allt som oftast var spelförande, att vi skapade de hetaste lägena, men att vi också spelade junioraktigt och stundom huvudlöst och bjöd in till bolltapp som MAIF kunde kontra på.

I just omställningsspelet var MAIF, framför allt i första halvlek, hotande mot oss. I spelet i övrigt var vi vassare, men allt som oftast utan spets. Och när vi fick spets bommade vi tämligen klara lägen.

Vi borde tagit ledningen med 1-0. Nu nickade istället MAIF in 1-0 i slutet av första halvlek.

I andra halvlek orkade sällan MAIF ställa om på oss. Å andra sidan hade vi svårt att bryta igenom det låga försvarsspelet som MAIF idkade. De stod nästan i eget straffområde.

När vi i slutskedet av matchen fick ett fint frisparksläge lyckades MAIF:s duktige målvakt rädda Herman Hallbergs skott, men Adam Hellborg tycktes få öppet mål på returen, men målvakten lyckades parera den situationen också.

Mattias Asper hade huggt på mig när de gjorde 1-0 och nu kunde jag inte låta bli att vända mig mot MAIF:s bänk och undra hur den här målvakten hade kunnat undvika att peta Asper ifjol. Med den killen i buren hade ni kanske inte åkt ur två divisioner, sa jag.

– Jag hade aldrig släppt retur, högg Asper kvickt.

”Nä, för du hade ju inte ens varit i närheten av bollen”, svarade jag.

I övrigt, då? Äh, jag är besviken över vårt passningsspel, över att vi kladdar på bollen så ofta. Det är dags att förstå hur seniorfotboll ser ut. Snabba beslut, få tillslag i trånga situationer och hela tiden med en tanke att lura motståndarna ur sin organisation.

Idag var det lite som om varje spelare som fick bollen blev glatt överraskad, ”jippi, nu har jag bollen, nu ska jag göra allt jag kan med den innan jag lämnar den till en annan som antagligen gör samma sak”. Det är inte svårt att hinna hem och organisera sig som motståndare till det.

Podd 3.0

av henryd

Podd 3.0! Det måste det ju bli. För vi har redan lanserat Podd 2.0.

Som blev kortvarig och sporadisk.

Men nu skärper vi oss, nu höjer vi nivån och Martin har till och med lovat att det kommer att komma ett nytt roddavsnitt VARJE onsdag. Gulp!

Och om vi inte levererar det kommer vi bli bestraffade.

Martin och jag tycker verkligen om vår podd. Det är bara det att vi så ofta låter saker komma emellan. Typ livet.

Och det är så synd. För vår narcissism behöver utrymmet som podden ger. Den själsliga balansen behöver samtalet.

Så nu ska vi ge själen just det.

Med start imorgon.

Podd 3.0.

Nu kör vi!

Seger mot Elfsborg!

av henryd

Konstgräset på Borås Arena såg nedtrampat ut och påminde om det vi tränar varje dag på i Kalmar och när vi skulle inleda vår uppvärmning inför mötet med Elfsborg i Svenska cupen samlade vi spelarna och jag sa till dem att det här passade oss perfekt. Att planen passade oss perfekt. Underlaget. Vi kan spela riktigt bra passningsspel på det. Killarna nickade.

Uppvärmningen var fokuserad och jag kunde då och då vinka till mig startelvan och förtydliga vissa saker och spelarna fyllde i, förstärkte, inte minst Rasmus och när matchen sedan började fick vi direkt kvitto på att vi börjar hitta något som känns stabilt i det vi håller på med.

Det är inte det att vi jobbar hårdare än i fjol. Men vi jobbar mer ihop, vi vet lite mer vad den andre ska göra och det är inte alltid himlastormande skillnader, ibland handlar det om nyanser, det subtila, men 1 % på många ställen ger stor effekt och känslan vi hade var att vi var mer bekväma än Elfsborg där ute.

0-0 i halvtid och direkt i andra halvlek skapade vi två jättelägen, men vi bommade. Elfsborg började sedan äta sig in i matchen, försökte dra isär oss med spelvändningar, men vi tappade inte vår defensiva kompakthet. Backlinjen var solid rakt igenom och vårt centrala mittfält dammsög andrabollarna framför.

Vi upplevde dock att vi började få för korta anfall, vi behövde en offensiv spelare som jobbar hårt och som har en förmåga att få tag i bollen och vi körde in Calle Johansson, född 1998. Jag har haft honom i U19 och vet vad han är kapabel till och vi fick nästan omedelbart effekt på byten. Han tog sig ur några trånga situationer och sedan skickade Emin Nouri in ett precist inlägg och vem dök då upp i Elfsborgs straffområde? Planens kanske kortaste spelare. Jag tror många saker om Calle, men inte att han ska tajma en nickduell perfekt och nicka in ett mål mot Elfsborg.

Men exakt det gjorde han.

Glädjeexplosion på planen och hos oss på bänken och sedan kunde vi lugnt och säkert spela av matchen och vinna vår första tävlingsmatch på Borås Arena sedan segern i cupkvarten 2008.

Som sagt, det känns som om vi håller på att skapa en grund att stå på.

Men – det här var var en match.

Vi kan fortfarande förbättra tusen saker.

När vi gör det, då kan vi börja snacka.

Snart match i cupen mot Elfsborg

av henryd

I bussen, på väg till Borås. Match senare idag, mot Elfsborg. Gruppfinal. Svenska cupen. En poäng räcker för oss för att avancera till kvartsfinal.

Tider är föränderliga, som någon sjöng en gång och jag var med i Claes Andersson (kommentator på Viasat) och Tobias Hyséns podd, vi pratade om identitet och Claes Andersson saknade hur det var i Kalmar FF förr och det är lätt att bli nostalgisk och romantisera det förflutna och det är klart att det fanns många saker som var bra då. Men det var då, det var den tiden och det blir alltid orättvist att förvänta sig att spelarna idag, att vi som är Kalmar FF idag ska agera på samma sätt.

För det är en annan kontext, spelarna idag har ett annat perspektiv.

Men om det var en sak som det ”gamla” Kalmar FF med tiden blev bra (men det fanns inte där från början, det utvecklades under lång tid) var det att skapa närhet och engagemang. Människor kunde knyta an till oss rent emotionellt. Man kunde känna med oss. Det fanns en öppenhet som skapade en känsla av närhet och när folk kände att de stod oss nära och att vi var genuina kunde de lättare acceptera våra eventuella tillkortakommande och också känna mer med oss i våra stora stunder.

Det betyder inte nödvändigtvis att alla måste blogga eller fläka ut sig medialt. Det finns många sätt att få folk att känna med oss.

Jag tycker exempelvis att det är viktigt att visa vår närvaro i skolor. Åka ut och träffa ungdomar, barn, berätta om oss, berätta att vi behöver deras stöd och också om vad vi står för.

Men det första steget (och ett av de viktigaste – utan det blir allt annat verkningslöst) är att visa om möjligt än mer än tidigare att vi själva bryr oss om det som sker på planen. Att det är jävligt viktigt för oss. Och att vi vill göra det tillsammans, som ett lag. Även i motgång. Det är saker vi pratat om i gruppen.

För om människor ser VÅRT engagemang, om de ser att vi brinner för det här och om de förstår att vi vill fajtas för varandra, ja, då blir det så mycket enklare för dem också att engagera sig.

Och om du frågar mig – gruppen har verkligen tagit kliv på den här vägen sedan november. Det finns så mycket talang och kunnande som bara väntar på att bli förlöst.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jesper Holm-Öste
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB