Arkiv för April 2016

- Sida 1 av 1

Blött i Sundsvall

av henryd

Sundsvall mötte oss med 6 grader och piskande regnbyar. Perfekta förhållanden, med andra ord.
Spelarna vilade på hotellrummen och sedan tog vi taxi till Norrporten Arena och jag försökte känna av spelarna under uppvärmningen, kändes det bra, kändes det dåligt och det var – som alltid – omöjligt att säga.
Jag vet ju hur det var som spelare – känslan man hade under uppvärmningen hade sedan sällan väldigt lite med att göra hur matchen gestaltade sig.
Vi pratade innan matchen om att verkligen, verkligen vara måna om att göra grunderna rätt, om att vinna sina dueller och ta matchen därifrån och det var så vi startade matchen, det var så vi genomförde matchen och även om spelet stundom var en aningen långsamt och hackigt utförde killarna grunderna klockrent.
Det är viktigt att få ett sådant utförande som referenspunkt. Det är vad som krävs av oss. Alltid.

Snapchat-7241314307176367344

(Fys-Carlén innan uppvärmningen)
Konstgräsplanen i Sundsvall är relativt trevligt att spela på, men med allt regn som föll på den blev det halt och svårspelat. Och jag har sagt det tidigare, när bollen glider för snabbt undergräver det paradoxalt nog möjligheterna till snabbt spel.
Om du sätter bollen två millimeter framför en lagkompis betyder det att bollen aldrig slutar rulla. Eller, i det här fallet, glida. Följden blir att man istället alltid spelar till en lagkamrat som är mer eller mindre stillastående. Och som ofta tar ett extra tillslag för att få kontroll på den glidande bollen. Och därmed stannar spelet upp.
Sundsvall började matchen bäst och vi hade vissa problem att få grepp om dem. Chansmässigt var det emellertid jämnt, men Sundsvall tog ledningen på straff. En straff som i vårt tycke var synnerligen billig!
Vi tog över i andra halvlek, vi fick bättre grepp om Sundsvalls passningsspel och vår kvittering kändes logisk.
Det var en match med få tydliga målchanser, men vi kände en tillfredsställelse med hur vi genomförde matchen.
I slutet av matchen – efter att jag hade varit hos våra avbytare som värmde upp i närheten av Sundsvalls avbytarbås – blev jag exalterad över vårt presspel ute vid sidlinjen och började pusha och coacha. ”Yes, gå dit, gå dit, fullfölj!” vrålade jag och glömde bort att jag i princip stod inne i Giffarnas avbytarbås. Men deras tränare, Roger Franzén, bara log.
Efter matchen åkte vi tillbaka till hotellet och åt en sen middag. Det blev övernattning och flyg hem dagen efter.
Peter, Fys-Carlén och undertecknad fastnade framför TV:n i lobbyn. Som inte visade Europa League-semifinalerna. Utan en repris av HIF-AIK…
Peter är ju en man som inte fryser i första taget. Medan jag fryser bara jag tittar på en isbit.
Igår stod han i regnet, blåsten på Norrporten Arena och såg snart ut som en blöt katt. Jag tyckte emellertid att han var en smula klen som hade den tjocka coachjackan på sig. Mot Blåvitt stod han iförd blott en tunn tröja upptill.
Peter skrockade när jag klagade på honom:
– Jag har faktiskt ett par hjärnceller kvar!

Idioti på Gamla Ullevi och vi flög till Sundsvall

av henryd

Samling på Kalmar flygplats 08.45, vi ska till Sundsvall och möta Giffarna och vi har haft några dagar på oss att slicka såren, att bearbeta förlusten mot HIF och jag kände mig urlakad direkt efter, jag tyckte ju att vi stundom var bra i första halvlek, men sedan brast vi i grunder, grunder som blivit allt tydligare under försäsongen, grunder som vi utfört allt mer nitiskt, men så plötsligt gjorde vi det inte så nitiskt längre och det gjorde mig urlakad. Och vi blev rejält straffade mot HIF.
Men efter det urlakade kommer ny energi och vi tränade dagen efter och vi tränade igår och idag är det alltså flyg till Sundsvall – med ett stopp på Bromma – och jag drog mig till minnes resorna till Sundsvall förr i tiden.
Allt som oftast chartrade vi ett eget plan och flög hem direkt efter, men så blir det inte idag. Vi stannar kvar i Sundsvall och flyger hem imorgon.
Matcherna mot Sundsvall i Sundsvall har alltid varit nöjsamma. Jag gjorde mitt första allsvenska mål där – seger med 1-0 2002 – och jag har faktiskt aldrig varit med om att tappa poäng mot Sundsvall i seriespel på Norrporten. Jag tror inte ens jag har varit med om att släppa in ett enda mål i seriesammanhang mot Sundsvall på Norrporten.
I fjol var vi där med U 19. Och vann med 1-0.
Det får gärna hålla i sig.
Bra väder i Kalmar, mindre bra väder vid mellanlandningen i Stockholm och det skakade rejält och det var minimal sikt och jag tänkte på flygturerna i det polska propellerplanet som vi gjorde i slutet av 2000-talet när vi spelade i Uefacupen, vi flög till Belgien, Luxemburg och Holland och det dånade och lät och skakade, men sedan landade vi och spelade fotboll.
Spelarna pratar om det som hände på Gamla Ullevi igår. När matchen mellan Blåvitt och MFF bröts. Vad jag tycker? En idiot är en idiot är en idiot. Tobias Sana reagerade ju givetvis på explosionen som kastades mot honom och man kan tycka att Sana gjorde fel, men han reagerade i affekt, i ett slags chocktillstånd och handlingen måste ses i ljuset av det.
För mig är det totalt jävla obegripligt att någon går på fotbollsmatch, ställer sig i en klack och sedan agerar så. Förhoppningsvis har Blåvitts övriga supportrar ryggrad och identifierar den som utförde handlingen. Om nu inte övervakningskameror redan gjort jobbet.
Men som alltid – majoriteten fotbollssupportrar gör ett FANTASTISKT jobb!
Det får vi aldrig glömma.
Idioten till hockeyspelare som mitt i allt detta sprang i på planen orkar jag fan inte ens tänka på. Han och hans lika idiotiska polare/lagkamrater – som hetsade fram aktionen genom att slå vad – får alla fördomar och förutfattade meningar om att idrottsmän har svårt att formulera logiska tankekedjor att framstå som förankrade i verkligheten.
På Bromma flygplats sprang vi in i DIF:s spelartrupp, de skulle ta flyget till Göteborg och sedan vidare färd till Borås. Man nickar och hejar lite, mer är det inte.

Seger mot MFF med U21 och Noel Gallagher diskuterar Nanne Bergstrand

av henryd

U21-match mot Malmö FF på Gastens gräsplan och jag tog emot MFF-tränarna Olof Persson och Yksel Osmanovski och vi snicksnackade strax innan avspark och det var trevligt och gemytligt och sedan klev mina killar ut och gjorde en riktigt fin halvlek.

MFF hade precis som vi en blandning av A-spelare och U 19-killar. MFF hade bland andra Tobias Sana och Felipe Carvalho, vi hade David och Viktor Elm.

Båda lagen ville ha bollen på backen och båda lagen kändes giftiga. Vi kanske aningen giftigare och Pär Ericsson var ytterst nära tre, fyra gånger i följd innan vi iscensatte ett rasande vackert anfall; Abdu till Ericsson och sedan fick David Elm öppet mål och det var 1-0.

En stund senare vek Svante Ingelsson in i banan och stänkte upp 2-0-målet i krysset.

Vi trummade på i andra halvlek och Abdu chippade in 3-0 och Edvin Crona nickade in 4-0 innan MFF reducerade på övertid.

Vi vann med 4-1 och äntligen fick jag se en prestation som värmde. Vi spelade med glöd och engagemang och jobbade hårt som fan. Och till det en hel del fina passningskombinationer.

Sedan in till en sportbar i stan. Weeping Willows lirar i Kalmarsalen imorgon och Magnus Carlson hörde av sig för ett tag sedan, ”vi kommer dagen innan, ska vi se derbyt ihop” och det var klart att vi skulle se derbyt mellan Bajen och DIF ihop och vi hade styrt upp ett bort på sportbaren och jag kom när det stod 1-1 och Magnus var i upplösningstillstånd. Jag hade bjudit med Johan Israelsson, Eriks brorsa och när Erik bommade ett friläge i andra halvlek undrade jag om Magnus ville slänga ut Johan i vattnet i gästhamnen. Men Erik revanscherade sig snabbt och stänkte in 3-1.

Då kunde Magnus slappna av. Lite. Men fram till det var det nervöst, nervöst, nervöst, att leda med 2-1 var bara jobbigt, ”då kan man ju förlora något!” och när slutsignalen ljöd jublade han.

Vi dröjde oss kvar en stund till och mötet mellan Manchester City och Newcastle startade och vi pratade om Nanne Bergstrand, var inte han på väg till City en gång i tiden och jo, så var det ju och Magnus berättade att han hade nämnt det för sin polare Noel Gallagher – som är ett stort City-fan – men Noel Gallagher hade inte kommit ihåg Nanne Bergstrand. Fast det var ju för att Nanne aldrig fick uppehållstillstånd och därför aldrig lirade i City.

Men tankekedjan var onekligen intressant. Att Noel Gallagher pratade om Nanne Bergstrand.

Imorgon dubblad träningar och sedan konsert med Weeping Willows.

Trevligt.

Domartabbe som gav Blåvitt poäng? Kanske. Men shit happens.

av henryd

Puh. Igen.
Förra veckan var det en galen match mot Elfsborg, nu var det en galen match mot Blåvitt.
Mot Elfsborg blev det vinst, mot Blåvitt en poäng, men på något sätt sitter vi nu i bussen hem till Kalmar och känner glädje.
Sättet vi tog poäng på gör att vi känner så.
Med en riktigt fin arbetsmoral, med en uppoffrande attityd och med att aldrig vika ner oss.
I spelargången, när Snart skiner Poseidon spelades, gick jag fram till Tobias Hysén och kommenterade hans fysik, ”det är de nya, tajta tröjorna som gör det, du hade älskat att spela i dem”, sa han och jag berömde hans bröstkorg.
När matchen väl satte igång gick det ungefär tio sekunder innan vi brast i exakt det vi hade gnuggat hela veckan; att när en i backlinjen går upp i duell måste övriga bilda en ny linje bakom. Nu var vi feltajmade och taggiga och Gustav Engvall kom fri – men drog avslutet i insidan av Ole Söderbergs stolpe.
Det var matchens första ”puh”.
Sedan spelade vi upp oss, tog tag i spelet och Romario och Ismael dominerade centralt på mittfältet och vi kände att vi kunde störa Blåvitt med vår aggressivitet.
Vi hade pratat om just det under uppvärmningen.
Som spelare gillade jag alltid de där små snacken man har mellan uppvärmningens olika delar. Man är inte inne i matchbubblan än – då väldigt mycket information inte når fram – men man är samtidigt tillräckligt fokuserad för att lyssna.
Peter hade dragit de stora linjerna i Blåvitts spel på matchgenomgångens, jag fokuserade under uppvärmningen mer på det vi själva ville göra. Ett klivande försvarsspel där vi plågade dem med vår aggressivitet. Och till det utnyttja vår bollskicklighet.
I 20 minuter gjorde vi exakt det. Och vi fick – återigen – utdelning på en fast situation.
Sedan jämnade Blåvitt ut spelet och vi blev några nyanser mindre klivande i vårt försvarsspel.
Vi pratade om det här i pausen. Att vi inte skulle vara nöjda bara för att vi fått Blåvitt-spelarna felvända, fortsätt pressa dem! Vi visste också att Blåvitt skulle komma ut med fart och kraft direkt i andra halvlek, men vi kände oss tämligen lugna och trygga.
Marko hade med sig en varning från första halvlek och nu var han direkt inblandad i en situation där Blåvitt fick frispark. En varning till hängde i luften.
Och den kom strax därefter.
Från vår plats på bänken såg vi inte riktigt vad som hände. Men jag såg på reprisbilderna att det var kontakt och att Marko slet i Bohman. Det var emellertid först efter matchen som vi såg att förseelsen skedde utanför straffområdet.
Straff – som de satte i mål – och utvisning.
Feldömd eller ej, det fanns inte tid att bli upprörd. Marko blev som sagt utvisad och vi fick snabbt göra Markus Thorbjörnsson spelklar. In med Thorbjörnsson istället för Jonathan Ring.
Efter det ägde givetvis Blåvitt mer boll än vad vi gjorde. Och det fanns en period då det kändes farligt när Blåvitt kom runt på kanterna.
Men det ebbade ut och vi hade istället några farliga kontringslägen.
Grabbarna slet som djur där ute och vägrade ge sig.
På övertid kom det en liten kavalkad av Blåvitt-chanser och jag tror inte jag andades på drygt tre minuter. Men vi höll ut.
Puh. Igen.
Jag pratade en stund med Alvbåge efter matchen, han tycket att vi kändes starka och att vi ställde till med problem för dem innan paus. Jag lovade ringa honom när jag var huvudtränare någonstans.
Sebastian Eriksson, min forne antagonist, fick kramp i slutet av matchen och hamnade precis utanför sidlinjen, vid vår bänk. Jag gick fram till honom och frågade hur det var med honom. ”Kramp!”.
– Ja, du har sprungit mycket. Är det bara för att jag inte spelar längre?, sa jag.
”Ja, nu vågar jag ju det, nu när inte du är där inne”, sa han och log.
Efter matchen samlades vi i tränarteamet inne i ett litet rum på Gamla Ullevi. Det var Jörgen Lennartsson och hans stab som bjöd in oss och det var ett synnerligen trevligt initiativ. Det fanns något att dricka till var och en och så snackade vi av oss matchen.
Att våra spelare fick vänta ute i bussen brydde vi oss mindre om.
Det är väl tränarna som är chefer, inte sant?

Min deal med Alvbåge

av henryd

Träning på Gasten och solen sken och det var varmt och jag tog av mig den tjocka coachjackan och jag tänkte på Ludvig Öhman, vår forne mittback som numera spelar i Japan, han messade tidigare att deras match blev inställd på grund av jordbävning och Tsunamivarning, det hade han aldrig varit med om i Allsvenskan och jag svarade att tsunami knappast kunde vara värre än orkanvindarna som kan blåsa på Gasten.
Men nu var det alltså varmt och jag var överklädd till förbannelse och svetten rann ymnigt längs ryggraden när jag instruerade i den avslutande övningen. Jag hade de offensiva spelarna, Peter försvarsspelarna och jag körde en övning med passning ut på kanten, samarbete mellan ytterback och yttermittfältare och sedan inlägg/inspel i bestämda ytor och full attack och tydlighet.
Efter träningen messade jag till Alvbåge, ”imorgon kommer vi och tar er!” och han svarade att vi tycktes vara heta och sedan kom vi överens om att jag skulle plocka in honom i mitt team den dagen jag var huvudtränare någonstans, ”om du behöver en go göbbe” och det behöver man ju alltid.
Magnus Carlson i Weeping Willows messade, ”är du på Gamla Ullevi imorgon?” och jo, det är jag ju och det visade sig att han och hans band är i Göteborg och ville se matchen och jag vet inte hur många gånger Magnus har fixat konsertbiljetter till mig så jag såg en möjlighet att dels få bjuda igen och dels ha en någon på läktaren som föredrar att vi vinner framför att Blåvitt vinner.
Han accepterade med glädje.
I bussen slumrade jag snabbt till. Utanför smattrade regnet mot rutan.
Imorgon möter vi IFK Göteborg på Gamla Ullevi.

För övrigt – Martin och jag håller ångan uppe med podden. Här kan ni lyssna på det senaste avsnittet.

Proffs på att åka buss – tur att Flora Cash finns

av henryd

Lite lugnare, lite mer positivt efter segern mot Elfsborg och jag tog bussen till Falkenberg ihop med övriga ledare och spelare i U 21-truppen och för ovanlighetens skull fanns det rejält med rutin i laget, tidigare matcher har det varit väldigt ungt.

Viktor Elm fortsätter sin väg tillbaka från operationen – och spelade 90 minuter och var stabil. Markus Thorbjörnsson och Pär Ericsson var också med, liksom comebackande David Elm. Som skulle lira 60 minuter, men i paus bad om att få spela mer. Så jag gav honom ytterligare tio minuter.

Vi mötte FFF i U 21 Allsvenskan och jag går ofta in i de här matcherna med alldeles för stora förväntningar. För jag vill ju prägla spelarna och matchbilden med ett visst tankesätt. Det fungerade ofta bra i U 19, men då hade jag ju spelarna i den dagliga träningen. I U 21 är det svårare, jag har inte alla spelare i vardagen och det finns olika agendor. Som att spela sig tillbaka till form och så vidare.

Vi gjorde en helt okej förstahalvlek. På en väääääldigt studsig gräsplan försökte båda lagen spela passningsspel. I andra halvlek slutade FFF göra just det, istället lyfte de längre och vi hade inte kraften och förmågan att få ner bollen och spela oss framåt med ett vägvinnande passningsspel på marken. Istället blev det misstag, lång boll, duell, boll på knä, boll som studsar och ny lång boll och så vidare.

Efter 0-0 i paus tog vi ledningen både med 1-0 och 2-1, men släppte in 2-2-målet med tre minuter kvar att spela.

Efter matchen blev det pasta i folielåda och jag somnade som en stock i bussen hem.

Det är tur att jag är ett proffs på att åka buss.

I hörlurarna lyssnade jag på Flora Cash.

Dels på några av deras covers. Som den här.

Men också det egna materialet. Som den här.

Årets första seger, 3-2 mot Elfsborg!

av henryd

Puh. En välbehövlig seger. Jag tror att just ordet ”välbehövlig” sammanfattar känslorna efter att vi besegrat Elfsborg på GFA med 3-2.

Även om jag med en dåres envishet hävdar att vi även vid en förlust hade haft framtidstro. Och fortsatt fokusera på prestationen.

Det är annars lätt att vi som arbetar i en resultatinriktad verksamhet glömmer bort vad det är som leder till just bra resultat – prestationen! Nästan en Moment 22-situation.

Det är också lätt att vi rycks med i omgivningens syn. Antingen blir vi för positiva eller för negativa.

Den senaste tiden har det varit väldigt mycket negativt runt oss.

Efter 1-4 mot IFK Norrköping i onsdags valde vi att fokusera på det vi trots allt gjort och gör bra.

Vi resonerade in i det sista hur startuppställningen skulle se ut. Peters känsla var att Papa Diouf skulle kunna göra nytta ihop med Antonsson i anfallet. Pape Diouf hade emellertid inte lirat match sedan han stänkte in två baljor för mig i vår U 21-match mot division II-laget FK Karlskrona i februari. Efter den matchen fick han problem med en vad. Nu hade han dock tränat för fullt i över en vecka.

Vi ville ha kvar Calle Johansson i startelvan eftersom både Peter och jag gillade hans insats mot Peking. Det var Calles allsvenska debut.

Ni som läser bloggen vet att Calle är lite av min favoritspelare. Jag fick visserligen tjata in honom till Kalmar FF när han spelade i Oskarshamns AIK. Han trivdes bra där och han drömde om att få debutera i division I, sa han till mig. Till slut blev jag tjurig och förklarade att hos oss skulle han kanske få spela i vårt U 21-lag och möta allsvenska spelare. Ville det sig riktigt väl skulle han då och då få träna med A-laget. Det smällde ju högre än division I. Och om han var i vår organisation fanns det ju möjlighet till mer än så. Det gjorde det ju inte i OAIK, sa jag. Så Calle kom in till Kalmar FF. Tog direkt plats hos mig i U 19, fick börja vara med i U 21 och sedan gick det snabbt.

Idag satte han alltså 3-0 mot Elfsborg.

En parantes i sammanhanget är att Calle och jag har gnuggat avslut till förbannelse. Han har en fin förmåga att komma till lägen, men valde nästan alltid att passa. ”Du måste få en slutprodukt på dina aktioner”, sa jag och vi började jobba med att först identifiera situationerna där ett skott var bättre än en passning. Och sedan handlade det om att gnugga i ett i alla fall acceptabelt avslut. Calle misströstade, ”jag kan inte skjuta!”, sa han, men vi nötte vidare och det är ju inte så att han har en hästspark till tillslag, men numera skjuter han i alla fall. Och idag gick skottet in.

Peters fingertoppskänsla med Papa Diouf slog galet bra ut.

Vi blev rakare i vårt spel, Ismael och Romario ägde det centrala mittfältet, vår backlinje höll upp linjen och Antonsson och Diouf löpte sönder Elfsborgs försvar. Diouf knoppade in både 1-0 och 2-0 och sedan spelade han fram till Calles 3-0-mål. Ledningen kunde och borde dock ha varit större än så, sett till spel och chanser.

Var det vår vassaste halvlek på GFA sedan 2013?

I paus pratade vi om att inte backa en millimeter. Att inte bli övermodiga.

Kanske blev vi just det, övermodiga. Eller rädda för att tappa vår ledning. Ibland är det svårt att veta vad som är vad. Men faktum är att vi släppte in Elfsborg i matchen efter paus när vi lät dem oftare komma in på vår planhalva. Det var ju inte så att Elfsborg radade upp chanser, men vi kom lägre ner i banan och Elfsborg satte 1-3 och med en kvart kvar kom 2-3. Då blev det stirrigt. Osäkert. Och vi agerade allt annat än taktiskt. Vi släppte ifrån oss bollen för lätt, vi fick inte avslut på våra anfall och istället för att äga boll och låta Elfsborg jaga åkte vi på kontringar.

Men vi höll undan.

Och vi tog en välbehövlig seger. Som en följd av en – åtminstone i 60 minuter – bra prestation.

Efter sjöng vi segersången. Det är tre år sedan jag sjöng den senast. Njutbart.

Herregud, så tungt

av henryd

Det var en satans så tung förlust. En av de tyngsta jag upplevt på väldigt, väldigt länge.

Stryk mot de svenska mästarna på deras hemmaplan, det låter inte så farligt.

Men det kändes som knivar som skar in. Som högg in.

Vi har slitit stenhårt under försäsongen.

Killarna har verkligen förändrat den kollektiva attityden. Väldigt lite har upplevts som jobbigt och problematiskt, istället har vi valt att se det mesta som utmaningar som gör oss bättre och vi har successivt mejslat fram något som börjar likna en vinnarmentalitet.

Vi har också tyckt att vi varit svåra att bryta ner, svåra att få hål på och det som var en känsla i träningsmatcherna bekräftades när det blev tävlingsmatcher i Svenska cupen. Segrar mot IFK Värnamo, Assyriska, Elfsborg och Helsingborgs IF och sedan dominerade vi första halvlek i cupsemifinalen mot Malmö FF och ledde rättvist med 1-0.

Visserligen vände MFF, men vi gick ifrån den matchen med insikten att vi är bra när vi ser till att sammanstråla våra krafter.

Fotbollslivet svänger emellertid fort.

En mindre bra insats mot Jönköping Södra i den allsvenska premiären och tongångarna runt omkring laget förändrades. Från det hoppfulla till det missnöjda.

Vi åkte emellertid till Norrköping med en stark tro på oss själva.

Vi visste givetvis att det skulle bli en tuff uppgift. Peking är trots allt regerande svenska mästare och vi saknade en sjuk Rasmus Elm.

Men vi valde att spela Romario och Ismael centralt på mittfältet och ge 17-årige Calle Johansson chansen från start i en släpande anfallsroll. Samtliga gjorda starka insatser.

Peter pratade innan matchen mycket om att våga spela sig ur Pekings förstapress och vi ville verkligen få tillbaka det där modiga försvarsspelet, där vi klev mot motståndarna och helst inne på deras planhalva.

Jag hann snacka lite med Pekings assisterande tränare Mattias Florén innan avspark, när han såg att jag hade kostymbyxor utbrast han ”Mini-Spaletti!” och när matchen väl kom igång spelade vi på det sättet som vi ville spela.

Antonsson var två, tre gånger om nära att spräcka nollan.

Men istället tog Peking ledning. Vi fick inte undan en hörna och Peking kunde nicka in 1-0.

Känslan i paus var att vi kunde vända det här. Vi visste vad vi ville förbättra, men vi tyckte också att vi ställde till med en hel del problem för IFK Norrköping.

Men vi hann knappt börja andra halvlek innan det stod 2-0. En ny hörna och en ny markeringsmiss.

Och vad ska man säga åt det? Att jag ansvarar för genomgången av fasta situationer och uppenbarligen inte fick spelarna att utföra sina uppgifter så som de gjort tidigare.

För vi har varit riktigt stabila på defensiva fasta situationer hela säsongen. Vi har faktiskt inte släppt in ett enda mål. Och så kommer två stycken i samma match. Tillfälligheter? Eller symptom på något?

Vi tar oss in i matchen igen, har lägen till 1-2 som vi missar men via en fin halvkontring sätter Antonsson just 1-2 och vi är verkligen på gång.

Men strax därefter; Peking får en frispark 35 meter från mål. Kujovic drar frisparken över vår mur och in i mål och så är det 3-1.

Tre fasta situationer, tre mål och underläge 3-1 och även om vi försöker mobilisera kraft och på nytt reducera klarar vi inte av att fullt ut rubba Peking. Med en tvåmålsledning i ryggen får hemmalaget den trygghet de behöver. Och från distans dundrar de sedan också in 4-1.

Och herregud vad det svider.

Jag tittar mot våra ditresta fans och jag känner det som de känner och jag tittar på spelarna och ser hur de sliter, kämpar, men får så vansinnigt lite ut av det och jag hade nästan glömt hur ont det gör att förlora.

Det är sedan en klen tröst att hela Peking-lägret bedyrar att det var en jämn match, att vi var tuffa och svåra att möta – framför allt hyllar de Romario, Ismael och Calle – och att det var för stora siffror.

Likt förbannat blir det 4-1.

Och vi släpper in tre mål på fasta situationer.

Jag tror inte på tur och otur. Jag anser inte att man kan snacka bort individuella misstag. Allt sådant sker av en anledning och om vi tidigare varit noggranna vid fasta situationer var vi uppenbarligen inte det idag. Det är en tankeställare och något som vittnar om att vi har en bra bit kvar att vandra. När vi kommit längre i utvecklingen kommer det liksom aldrig finnas utrymme för att INTE vara noggranna. Då kommer ingen spelare tro att det löser sig av sig själv.

Det är också en klen tröst att vi förra året var direkt utspelade i båda matcherna mot IFK Norrköping – men förlorade då bara med 2-1 – medan vi igår faktiskt stod upp spelmässigt. Åtminstone på ett helt annat sätt än i fjol.

Men återigen; likt förbannat blev det stryk med 4-1 och vi ska inte lockas att vaggas in i någon behaglig lura-oss-själv-förklaring.

Det vi ska betona för oss själva är att vi gör många saker bra.

Men vi gör inte helheten tillräckligt bra. Än.

Men vi ska dit.

Och det finns inga andra än vi själva som kan se till att vi kommer dit.

Det är den hårda, men trösterika sanningen.

Dagen efter den allsvenska premiären – eftertankens kranka blekhet

av henryd

Dagen efter.

Efter en lång försäsong, efter en tämligen bra försäsong där träningsmatcher och tävlingsmatcher (cupen) successivt skapat en känsla att vi är på rätt väg, att vi är bättre, starkare än 2015 var det dags för allsvensk premiär.

På hemmaplan.

Mot en allsvensk nykomling. Jönköping Södra.

I takt med att vår egen känsla blivit bättre har omgivningens syn på oss ändrats. Från två år av besvikelse till förväntningar och positiva tongångar och det kom över 10 000 åskådare till Guldfågeln Arena.

En underbar publiksiffra.

Jönköping Södra kom med – sina mått mätt – en röststark klack och vi hade vår egen. Som ställde upp på ett sätt som inspirerade.

Dessvärre hade vi svårt att få fram allt det där. Det blev som en låsning.

Det var ju inte det att vi inte kämpade eller ville. Vi ville så in i helvetes mycket.

Och vi hade pratat om att ta ett kliv framåt. Sätta press på en allsvensk nykomling som vi visste skulle vilja spela sitt spel. Lugnt och metodiskt skapa övertalighet i väl valda delar av planen och när vi hade bollen skulle Jsödra spela nästan man-man eller i alla fall en form av zonmarkeringsförsvar.

Vi visste det.

Men direkt på avspark tog vi ett kliv tillbaka.

Inte för att vi ville det eller för att spelarna valde att göra det. Men av någon anledning var det precis det vi gjorde – bjöd på några meter som efter en stund blev ytterligare några meter och plötsligt blev det tämligen bekvämt för Jönköping Södra, ”aha, det här att spela i Allsvenskan är inte så svårt, trevligt, trevligt” och vi fick negativa tankar i skallen, ”fan, det var ju inte så här det skulle se ut!” och de där meterna vi bjöd på från start blev svåra att ta tillbaka.

Avstånden till varandra blev för långa – i sidled och i djupled. Och när avstånden blir för långa blir det svårare att ge varandra energi. Successivt dränerades vi på kraft och i andra halvlek blev det en fotboll som påminde om det många gånger såg ut i fjol. Och så vill vi inte spela.

Jönköping Södra vann rättvist och tjänarhjärnan i mig kunde imponeras av sättet de attackerade uppgiften.

Vi har fortfarande en bra bit att vandra. Det fina – och jobbiga – med fotboll är att varje match är ett tillfälle att få se var man står och nu fick vi den där käftsmällen som fick oss ner på knä. För några sekunder. Vi fick också en påminnelse om vad vi måste göra i varje match, i varje stund ute på planen för att ens kunna få visa allt annat vi besitter.

Och det börjar med att ta ett kliv framåt, ej bakåt.

Som tröst lyssnar jag på Weeping Willows nya låtar. Jäklar, det är dynamit!

 

Dagen innan den allsvenska premiären

av henryd

Dagen innan den allsvenska premiären och veckan har varit bra, veckan har varit som vi hade tänkt och jag har knappt hunnit tänka att det är härligt att vara med i det här igen, att få vara en del av något som engagerar så många, men vid vissa utandningar har jag hunnit tänk just det – vad härligt det är att få vara med om det här igen.

Men som alltid handlar det ändå om vardagen, om att aldrig stanna upp, att fortsätta framåt och när folk har kommit fram och önskat lycka till har jag nästan blivit förvånad, är det match snart eller varför önskar de lycka till och så påminns man om att det är just det, match snart.

Jönköping Södra imorgon och vi tränade på Gastens bästa gräsplan idag och känslan var bra, tror jag, det är så svårt att värdera, gradera, men det blåste kallt och det regnade en stund och vi gick sedan in på GFA och kände på den mattan en kort stund.

Smålandsderby direkt. Mot en nykomling. Det blir givetvis ovisst. Jönköping Södra gör många saker bra, men vi tycker att vi också gör många saker bra. Och det är det sistnämnda vi ska fokusera på i morgon.

Rasmus och jag blev intervjuade av SVT efter träningen. Ni kan se inslaget här.

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB