Som sagt, det är tätt mellan matcherna och vi kom hem sent efter DIF-matchen i torsdags, klockan var 03.30 natten mot fredag innan vi var i Kalmar och vi tränade därför bara lätt dagen efter. Lördagens pass blev också lättare och eftersom jag skulle vara huvudtränare vid matchen mot Häcken – Swärdh fick två matchers avstängning – tog jag startelvan och gnuggade några detaljer och idag var det dags för match mot Häcken på GFA.

Ett Häcken som jag är väldigt förtjust i.

Med en tränare som jag beundrar; Peter Gerhardsson.

Jag fick alltså bossa och vid matchgenomgången använde jag ett citat som min dotter har sagt till mig dagen innan. Hon hade lirat match, hennes lag hade förlorat, men hon hade kämpat hela matchen och struntat i vad det stod eller hur bra de var som hon mötte. ”För det är inte roligt att spela fotboll när man är rädd.”

Det var dagens mantra. Att vi skulle spela fotboll utan rädsla.

Det är givetvis lättare sagt än gjort, det finns knep och metoder och är en lång process, men om jag ser på hur vi agerade i matchen var det precis på det sättet som jag önskade; modigt.

Egentligen formulerar jag mig fel. För det handlar inte om att INTE tvivla, vara nervös eller oroa sig. Det handlar om att acceptera känslorna, men inte låta dem styra oss.

Trots att vi spelade i torsdags och hade en lång hemresa gick vi ut och tog tag i matchen, dominerade, löpte, jobbade och slogs för varandra där ute. Vi såg starka ut.

Det var vackert att se.

Vi borde ha haft ledningen i paus.

Istället satte Häcken 1-0 i andra halvlek.

Vi sattes på prov. Ett prov vi klarade.

Vi fortsatte spela så som vi ville (även om Häcken jämnade ut spelet i andra halvlek) och strax efter baklängesmålet fick vi straff och Antonsson var ursäker från elvameter och efter det var känslan att vi inte var nöjda.

Inte nöjda alls.

Vi visade det där modet som vi hade pratat om. Vi gick för ett segermål och Häcken knäade.

Men matchen slutade 1-1.

Jag berömde dock killarna i omklädningsrummet efter och jag tror till och med att jag använde formuleringen ”lite stolt”.

Här ser ni presskonferensen efter matchen. Där Gerhardsson och jag bland annat betygsätter Kents nya platta.

Där fick jag frågan varför David Elm inte kom in efter 19 minuter när Papa Diouf skadade sig. Förutom att vi tycker att Calle Johansson – sina unga år och späda kropp till trots – gör en enorm nytta med sin uppoffrande attityd handlar det främst om att vi är försiktiga med David. Han bommade nästan hela förra hösten och hela den här försäsongen har varit söndertrasad. Det är först de senaste veckorna som han har trappat upp intensiteten. Han lirade från start mot ÖSK, men det tog tid för honom att återhämta sig efter den insatsen. Och i veckan som gick var han sliten.

Vi gjorde bedömningen att han fysiskt inte var redo för 70 minuter. Risken hade i så fall varit att han tagit slut och behövt byta. Eller kanske skadat sig.

Att han själv säger att han är redo är bara som det ska vara. Men det är vi tränare – ihop med det medicinska teamet – som måste göra helhetsbedömningen.

I Davids fall kommer uppehållet lägligt. Nu får vi chansen att träna upp honom till 100 %. Det är en enormt fin kraft att kunna sätta in.