Puh! Så kom då äntligen en bortaseger i Allsvenskan. Det var ett tag sedan, så länge sedan att jag inte ens minns. Eller, det var nog mot Helsingborg på sensommaren förra året.

3-0 mot DIF var ju hur rättvist som helst och rapporterna efter matchen skvallrade om att hela Olearys hemma i Kalmar stod upp och applåderade de sista minuterna av matchen.

Att få höra något sådant….fan, man blir rörd in i hjärtat.

Vi åkte upp till Stockholm kvällen innan, vi laddade på matchdagen genom att spela fotbollsgolf i en park nära Globen och Fys-Carlen, undertecknad och Swärdh ingick i ett lag, men jag överlät mina slag till övriga. ”Om det inte finns någon andraboll att vinna behöver inte jag vara med”, sa jag och fick se hur Carlén och Swärdh började bra, men där Swärdh på sluthålen klappade igenom totalt.

Vi visste ju vad DIF kom med för press på sig till matchen. Fem förluster på de sex senaste matcherna. Och när en hel kortsida av fans bojkottade de första 13 minuterna – eftersom det var 13 matcher sedan de vann ett derby – kände vi att vi inte fick missa att verkligen förstärka det jobbiga för DIF.

Det var det vi tryckte på innan matchen. ”Plåga dem”, sa jag till killarna i ringen innan uppvärmningen. ”Plåga dem med vårt bollinnehav, plåga dem med vår vilja att vinna dueller och plåga dem med vår attityd – vi ska vara ett LAG där ute idag”.

Och spelarna gjorde ingen av oss besvikna!

Visserligen radade DIF upp hörnor inledningsvis, men vi redde ut stormen och Ismael och Romario fick tag i bollen och vi kände ett lugn, en trygghet.

DIF var förvånansvärt tamt och energifattigt.

Efter Norrköpingmatchen, då vi kom till inläggslägen, men hela tiden tvekade, har Peter låtit mig jobba med en tanke som jag hade. Att skapa tydlighet i sådana situationer. Hur tänker jag inte dra här och nu, men vi har jobbat kontinuerligt med det sedan dess.

Och det var gnuggande som i alla fall till viss del underlättade för spelarnas beslutsfattande både vid 1-0 och 2-0. Men gnuggandet i all ära, till syvende och sist handlar det om spelarnas kvalitet i utförandet och där visade Agardius, Antonsson, Eriksson, Diouf och Ring hög klass.

Det är spelarna som ska berömmas.

Vi tränare kan bara underlätta för spelarna.

Jag var väldigt lugn efter 2-0.

För jag såg vad Ismael och Romario presterade där ute.

10 på en 5-gradig skala. Minst.

Hårt, lojalt jobb, tusentals andrabollsvinster och hela tiden ett konstruktivt passningsspel. Fantastiskt att se.

Efter matchen pustade vi ut i tränaromklädningsrummet och jag sa att Ismael och Romarios innermittfältsspel påminner en hel del om när jag lirade. Sa jag och log. Peter skrattade:

– Men jag måste säga att du överraskat mig med att propagera så hårt för just Isma och Romario centralt, det är ju inte direkt den typen av fotboll du var känd för, sa Peter och log.

Äh, jag vet att jag hade mina förtjänster som spelare och pådrivare. Bolltrygghet var emellertid inte en av dem. Och jag älskar bolltrygga spelare. Både Ismael och Romario är väldigt lyhörda och om jag säger åt dem att de ska vinna andrabollar framför backlinjen vinner de andrabollar framför backlinjen. Bland annat.

Sedan har vi alltid Tobbe Erikssons taktiska klokskap som snabb kan skänka stabilitet centralt.

I väntan på Rasmus Elms tillfrisknande – vars närvaro vi saknar – känns det som en riktigt bra uppsättning.

Jag gläds lite extra för Peters skull. Vi som jobbar i det här har alla varit under press, men som huvudtränare är du alltid mer utsatt. Och Peter är en härlig person som man vill hjälpa.

I övrigt – jag måste säga att DIF-organisationen uppträdde oerhört proffsigt. Från det att vi anlände till arenan genom uppvärmningen och matchen till det att vi lämnade arenan. Trevligt, omhändertagande och sympatiskt.

Nu buss hem till Kalmar. I hörlurarna Kents nya. En fyra. Minst.