Balltramp, Anrell, Facebook-hästen och en grym avslutning med Henrik von Eckermann som etta och Jens Fredricson som trea i årets sista världscup i Mechelen. Det svängde om ridsportsåret 2012.

Men som vanligt handlade det mest om Rolf-Göran ”RGB” Bengtsson – ridsportens Ibra.

Årets kung

RGB inledde året med att bli rankad världsetta, en titel som han behöll i tio månader.

Årets kross

RGB sopade hem Jerringpriset med 44.6 procent av rösterna. Aldrig har så många röstat och aldrig har någon vunnit så stort. ”Krossen” skrev Sportbladet.

Årets sämsta förlorare

Delar av presskåren på Idrottsgalan (se ovan). Såg ut som om världen gått under. Minst.

Årets slakt

Se ovan. Knivarna slipades för att slakta:

Pristagaren.

Hans tal.

Ridsportförbundet.

Ridsporten.

Sveriges radio som låter folk rösta hur som helst.

Jerringpriset.

Alla som röstat, det vill säga ovanligt många tjejer (och då gills det inte. Ryttare gills inte heller.)

Bara hästarna klarade sig undan.

Årets talskrivare

Programledaren Henrik Johnsson (herr Baryard) skrev RGB:s Jerring-tacktal. Tog aldrig slut.

RGB hämnas med att gärna berätta vem som skrev. Senast inför drottningen och 700 gäster på Ryttargalan.

Årets hatobjekt  

”Vem fan är Rolf-Göran Bengtsson” skrev Lasse Anrell och fick läsarkontakt.

 

Visade dödsförakt genom att kliva upp på en livs levande kuse och skritta med ledare. Ridsport-Sverige njöt av den skräckslagna minen.

Anrell har numera dragit sig tillbaka och lever lycklig med sina pelargoner.

Årets pudel

Anrell igen. Intervjuade RGB under världscupen i Göteborg i februari. Blev både imponerad och största fanset. Höll alla tummar (inte att förväxla med ”tömmar”) under OS.

 

 

 

 

 

 

Årets surdeg 

En av ridsportens suraste degar kan snart ha jäst färdigt. Efter 20 års rykten stämde hoppkaptenen Sylve Söderstrand TV-bonden Peter Gustafsson för grovt förtal och talade ut i Sportbladet om anklagelserna om sexuella övergrepp.

Årets OS-skada 1

Angelica Augustsson var 2011 års sensation med sin vilda Mic Mac och en av fyra grundpelare i OS-bygget.

I Rom i juni ville stoet varken gå framåt eller bakåt och gav förbundskapten Söderstrand huvudvärk. Sedan hittades en ond tand och en sträckning i ett bakben.

Årets OS-skada 2 

I april kom EM-guldhästen Ninja hem från Qatar med feber. RGB hoppades in i det längsta att den rutinerade Ninja skulle komma i form till OS.

Det gjorde han inte. Casall, som aldrig gjort ett mästerskap, blev OS-häst.

Årets OS-skada 3

OS-lagen hade presenterats i Falsterbo och alla var på topphumör. Dagen efter nationshoppningen stod Malin Baryards häst Tornesch med en senskada.

Malin åkte hem och bröt ihop.

Årets migrän

Efter månaders krångel med mediahotell till OS var the bottom nådd. Kräktes i bilkön, kröp hem och däckade i soffan.

Att vara frilans är precis lika tjusigt som det låter.

Årets prestationsångest

Morgonen för avfärd till London var ångest, ätstörningar och mage i uppror. Tog taxi till Arlanda istället för vanliga budgetvarianten flygbuss.

Mådde illa hela vägen. Kom på varför jag en gång slutade tävla.

Hamnade flygstolsraden framför förbundskapten som läste om sig själv i Sportbladet om ”Dundermiss” i OS-planeringen. Var jäkligt glad att blickar/vibbar inte kan döda.

Årets fotbollsnisse

Det började lukta OS-guld om Sara Algotsson-Ostholt och märkliga saker hände: Fotbollsnissarna slöt upp i Greenwich Park. Mycket trevligt.

Peter Wennman, i bästa badshortsen, fick sina fördomar bekräftade. Kunde köpa räkcoktail och champagne istället för korv och öl, t ex.

Jag öste på med skvaller. ”Bättre än Dallas” mös Wennman och översatte överklassryttaren William Fox-Pitts namn till svenska. Tyvärr red inte Pippa Funell i samma lag i år.

Han skrev om Saras silver också.

 

 

Årets ritt

Silver-Sara i OS-terrängen.

Red iskallt, balanserat och fick alla skräckinjagande svårigheter att se ut som a ”walk in Greenwich park”.

Hästen Wega då? Jo, hon tackade för sin ryttares optimala stöd och struntade i att framskorna flög av. Det var ett fulländat samspel mellan människa och djur. Det var magi.

Årets stjärnskott

21-åringen Ludwig Svennerstål låg sjua efter fälttävlansterrängen i London och fick BBC:s tv-kommentator att gå bananas. Kaxig på rätt sätt. Tänker ta medalj i Rio.

Årets diva

OS-byn dög åt Usain Bolt men inte åt dressyrryttaren Minna Telde som bodde med sitt privata hov på lyxbåt på Themsen. Blev ingen medalj för det.

Dags för förbundet att strama åt tyglarna?

Årets krasch

Lisen Bratt-Fredricson fick ta Baryards plats i OS-hopplaget. Hästen Matrix blev rädd för två lejonstatyer, spände sig och kraschade redan i första rundan.

Lisen skadade höften och låret men fullföljde OS, trots våldsam smärta.

 

 

 

 

Årets antiklimax

På OS-hoppningens finaldag strömmade de trevliga fotbollsnissarna till igen för att se RGB ta guld. Istället fick de lära sig ett nytt ord – balltramp – och tänkte så det knakade.

Hästen Casall hade trampat sig själv ovanför en hov, fått ett litet, ömmande sår och strukits.

RGB satt ensam i stallet en stund. Sedan kom han ut och mötte pressen, samlad och saklig. Plockade poäng.

Årets konstigaste åtgärd

Se ovan. Samma dag kunde man läsa på RGB:s Facebook-sida att landslagsveterinär Jonas Tornell hade ”bedövat ballen”.

 

Årets sämsta bevakning 

Fick inte gå på OS-invigningen. Tvingade en vietnamesisk sylta att hålla öppet efter stängningsdags och plåtade av TV-bilden. ”You silly silly swedes” garvade polski i baren och vek sig dubbel. 

 

 

 

Årets debatt

En tysk OS-journalist plåtade Patrik Kittel när hans dresyrhäst Scandic böjde på halsen och drog igång ännu en infekterad debatt om djurplågeri.

Jag undrade i min blogg, om vi hade sett samma träning och skrev att hästarna hade det bättre än vi journalister. Fick rejält på moppo av ”djurvänner”.

Årets ickedebatt

Skrev en lång, arg krönika i Sportbladet om att det internationella ridsportförbundet ska tillåta klonade hästar att tävla. Helt sjukt, enligt min åsikt.

Ingen annan blev lika upprörd.

Årets provokation 

Höstens insamling på Facebook till Sara Algotssons nya OS-löfte väckte starka känslor. Obegripligt.

Folk får väl lägga sina (små)pengar på vad de vill utan att behöva försvara det? Och det var inte Sara själv som var ute med tiggarhåven.

Att spanska fotbollsfans skramlar för att rädda sin misskötta klubb Real Oviedo är det ingen som hånar.

Facebook-gruppen å sin sida borde se upp på vissa sektliknande tendenser.

Årets veteran 1

Jens Fredricson, 45, blev inte uttagen till Scandinavium i februari. Bet ihop, blev bästa svensk i vårens toppliga och seglade vidare ända till OS-hoppfinal med Lunatic.

Årets veteran 2

Tinne Vilhelmson Silfvén, 45, har äntligen blommat ut för fullt. Slog två svenska och två personliga dressyrrekord i Globen.

Årets revansch

Malin Baryard-Johnsson som avslutade året med att bli tvåa i världscupen i London.

Årets protest

De sju toppryttarna accepterade inte att förbundet låter hoppkaptenen Sylve Söderstrand sluta. Skrev gemensamt protestbrev. Unikt. Till och med den behärskade RGB var arg offentligt.

Årets sportchef

Stefan Holm som kläckte idén att porträttera alla OS-hästarna på TRE SIDOR i Sportbladet. Underbart.

 

Förra året såg 7 346 betalande personer grand prix-hoppningen i Globen på söndagsförmiddagen.

Det var då som den omåttligt populäre Rolf-Göran Bengtsson flögs in från Abu Dhabi, ekonomiklass och bytte om till ridkläder i bilen från Arlanda.

Sen red han raka vägen in på arenan i Globen och taket höll på att lyfta sig.

Idag var det nästan lika många – 7 104 – men inte alls samma tryck.

Rolf-Göran Bengtsson kom ju inte i år. Istället tävlar han i Paris och Gucci Masters med totalt 5,5 miljoner kronor i prispotten.

Men enligt Mr Stockholm Horse Show, Ulf Rosengren, hade RGB hellre velat åka till Stockholm. Om han själv fått bestämma. Det fick han nu inte.

Hans sponsor och hästägare sa nej. Paris är både mer pengar och prestige.

In i det längsta höll Rosengren en dörr öppen för RGB, om det skulle bli någon ändring med någon skadad häst eller så. De två har under hösten till och med diskuterat en clinic.

Nu är Rosengren ett PR-geni som aldrig missar en chans att tala om att alla ryttare står i kör för Globen. Men en sak är säker – Bengtsson är väldigt lite diva och vet värdet av att hålla sina fans på hemmaplan på gott humör.

Dessutom ligger det en hel del sanning i det Rosengren säger. Ryttarna kan aldrig bortse från pengarna, men de behöver ha roligt här i livet också.

2009 var jag i Doha, Qatar för finalen av lyxiga, penningcirkusen Global Champions Tour. Där satt shejkerna i rad i guldstolar och hästarna stod i fantastiska luftkonditionerade stall.

Två veckor senare träffade jag den tyske mästarryttaren Ludger Beerbaum i Globens garage. Han hade också varit i Doha.

Inte riktigt som Doha, sa ja.

Nej, det här är mycket bättre (eller roligare), svarade Beerbaum.

Fast nästa år, med Top Ten-finalen i Globen, får vi tillbaka RGB, bara han håller sig kvar i världstoppen.

——–

 

 

 

 

 

 

 

Den unga amerikanska hoppryttaren Brianne Goutal tävlar för första gången i Globen och Stockholm International Horse Show.

Hon är helt hänförd.

Jag träffade Brianne Goutal när hon gick banan inför tidshoppningen ikväll och hon sa spontant att hon aldrig sett en liknande hästtävling.

Världens bästa, tyckte hon. Särskilt publiken. Wow, bara.

I USA är det fler VIP-bord med vita dukar än vanliga sittplatser. I Paris, där Rolf-Göran Bengtsson är denna helg för att tävla i Gucci Masters skryter man med att man har minst 1 500 VIP-gäster. Det är där som tyngdpunkten ligger.

Denna lördagkväll i Globen är nästan helt utsåld, inte långt från 11 000.

Totalt har 45 091 betalande personer redan sett SIHS. Det är nästan lika mycket som förra årets publiksiffra 46 235 efter två dagar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Patrik Kittel har suttit på tronen av svensk dressyr i flera år. Nu tar Tinne Vilhelmson-Silfvén över. Helt klart.

För bara en liten stund sedan red hon ut från banan i Globen som solklar segrare i lördagens Grand Prix dressyr och kval till söndagen på 79.555 procent på sin Don Auriello.

Inte bara det. Hon utstrålade en ny säkerhet och självförtroende.

Det är härligt att se. Hennes tidigare topphäst, Favourit, var inte bra för självförtroendet. Särskilt piafferna blev till en riktig hang up. Utanför banan och på träning kunde han piaffera som en gud, men inne på tävlingsarenan sprack det gång på gång.

Sånt sätter sig i huvudet på både ryttare och häst. Och vi på läktaren led. För allt annat är ju så njutbart med Tinnes ridning. Mjukheten, tajmingen och tekniken.

Patrik Kittel red också mjukt och följsamt här på lördagen. Men Scandic har aldrig kommit tillbaka i samma toppform som i Rotterdam i augusti 2011 då han det blev ett EM-brons, en hårsmån från ett silver.

Sedan blev han skadad, inte allvarligt, men avbrotten blev långa.

I dagens Grand Prix såg det ut som om Scandic gjorde det enkelt för sig.

Får höra vad Patrik själv säger om saken. Han såg glad ut när han red ut efter sin fjärdeplats. Men glad är han i och för sig alltid.

 

 

 

 

 

Stockholm international Horse Show liknar ingen annan hästtävling i hela världen.

I ena stunden seriös världscupdressyr i hög hatt. I nästa en kvinna i raffset med piskor och två åsnor.

Själv missade jag åsnekvinnans genrep igår. Men kanske hon dyker upp i kvällens julavslutning ikväll. Eller i barnens matiné i morgon.

Väntar med spänning. Måste ses. Inte varje dag det serveras kinky varité nu för tiden.

Undrar om åsnekvinnan slår dressyrkamelerna för två år sedan?

Ett annat intressant inslag idag var Malin Baryards och Peder Fredricsons sponsorshow.

Fyra fransoser – Horse Men Team – strippade tills de bara hade svarta kallingar kvar och hoppade sen hästhinder på 1.70. De klarade det UTAN häst.

Men varför var de nästan nakna? Egentligen? De var ju inhyrda av ett klädfäretag. Trodde dessutom att Malin var rätt trött på svarta raffset.

Efter fransoserna kom lejonet Luma in på arenan och gjorde piaff och passage. Sagolikt charmigt. Men hur kommer man på idén att klä ut sin shetlandsponny till just lejon? Varför inte till exempel gepard? Eller vandrande pinne?

I katakomberna bakom arenan kan man stöta vad som helst. En pegasus. Eller Henke Larsson.

Fotbollsikonen var på toppenhumör efter att ha varit med och festat bort Rolf-Göran Bengtssons Jerringpris (se blogginlägg nedan) och skulle in och titta på sin kanonhäst Baltimore som Malin Baryard hoppar.

Baltimore skötte sig fint. Inte en enda bom ner.

Men så var hindren inte lika höga som i fransos-hoppningen heller.

Nästa år kanske Henke kan tävla mot sin häst.

Allt är möjligt i SIHS.

 

 

 

 

 

 

Det står en stor skål i glas i pressrummet i Globen. Bland start- och resultatlistor.

Tittar man närmare ser man farbror Sven (Jerring) med en mikrofon i högsta hugg i gravyr på ena sidan. Mitt emot namnet Rolf-Göran Bengtsson.

Vafals? På Ryttargalan i onsdags sa ju RGB att han skulle ha skålen där han kunde se den varje morgon när han går upp och varje kväll när han går och lägger sig.

Aha, i stallet alltså, sa Radiosportens Christian Olsson som var på galan för att dela ut den nu graverade skålen som stått och väntat på RGB i nästan ett år. Han är ju aldrig i närheten av radiohuset.

Så vad gör nu ”det finaste idrottspriset man kan få” här i pressrummet. Bergis det tyngsta också. Skålen är blytung.

Jo, när festen i stadshuset var över klockan ett drog RGB iväg till Cafe Opera tillsammans med hela familjen Baryard samt paret Henke och Magdalena Larsson.

Klart att man inte kan ta med sig Jerringpriset dit. Ändå för tungt att dricka skumpa ur.

Skvallret igår sa att det var ett vilt festande till klockan sex på morgonen och att Jerringpristagaren åkte direkt till flyget till Paris. Fortfarande i smoking.

Så klart för bra för att vara sant.

Idag sa andra mer tillförlitliga källor att det inte alls gick särskilt vilt till och att den som höll ut längst var Malin Baryards MAMMA,  till fyra när kidsen redan åkt tillbaka till Globenhotellet.

Vem som fick kånka hem Roffes glasskål i snöglobbet är ännu okänt.

Inte heller vem som ska förvara den/åka ner med den till RGB i Tyskland.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag gick luften ur OS-bubblan i Greenwich Park och man kunde höja blicken

ut över London som faktiskt har en skyline.

 

 

Patrik Kittel och Tinne Vilhelmson Silfvén gjorde ungefär vad de skulle i dressyrbanan. Men någon mer dramatik bjöd inte den svenska truppen på.

Annars har det varit fullt ös. Säga vad man vill om ridsport, men någon mellanmjölk är det inte. Dramatiken har varit på topp.

Sara Algotsson kan putsa på sin medalj, minnas och njuta. De andra ryttarna vill hellre titta framåt.

Henrik von Eckermann har redan börjat räkna dagarna till Rio.

Själv längtar jag till en riktig kopp kaffe.

 

 

 

Nej, Casall travade inte absolut rent på veterinärkontrollen här på morgonen.

Man ville inte tro det, inte riktigt se, men så var det.

Rolf-Göran Bengtsson bet ihop och tog det enda rätta beslutet, att inte trava upp en gång till och kanske få igenom hästen.

Även OM Casall inte skulle ha haft några problem att hoppa skulle Rolf ha haft det i bakhuvudet, kännt efter och inte kunnat rida på max. Det hade varit dömt att misslyckas.

Dessutom kanske han hade riskerat att få en värre skada.

Det är ju så – små sår och fattiga vänner ska man inte förakta.

För det är verkligen ett litet sår, ett så kallat balltramp ovanför hoven, som Casall fick på laghoppningen.

Igår kväll ringde jag Sylve Söderstrand, förbundskaptenen, och kollade allt var okej. Allt är bara fint, var svaret.

Det var det alltså inte. Även om Casall inte var halt var han faktiskt öm.

- Han var lite öm i går men i morse kändes han bra och Rolf red, säger Sylve nu.

I morse kollades han för säkerhets skull med värmekamera som inte gav något utslag.

Timingen kunde inte vara sämre. I morgon är han säkert bra.

 

Idag sitter Lasse Anrell – alla hästtjejers hatobjekt nummer ett – och håller tummarna för Rolf-Göran Bengtsson.

Det är inte ett spel för gallerierna. RGB är Anrells nya idol.

Och RGB vet det.

Dagen innan jag skulle flyga till OS knatade jag upp till Skanstull hemma på Stockholms söder. Som vanligt för att i sista stund köpa något som måste med i packningen.

Sprang på södergrannen Lasse Anrell som allra ödmjukast bad mig framföra en hälsning till RGB.

- LOVA att du hälsa från mig och säg att jag hoppas han vinner och att jag kommer att hålla alla tummar.

Jag höll mitt löfte.

Redan på Heathrow, när jag landat, faktiskt. Fanbäraren RGB landade en timme efter.

Vet inte riktigt om det var av triumf eller något annat. Men han skrattade i alla fall.

Men sorry Anrell. Han hälsade inte tillbaka.

Det är smällar när man får ta.

 

 

 

 

Inne på hopparenan går hemmapubliken bananas när britterna lägger ännu en guldmedalj till sin redan stora hög.

Utanför står vi svenskar och undrar vad som hände med våra stolta förhoppningar om i vart fall ett brons.

Men men. Nu vänder vi blad, skulle kungen ha sagt.

Tre svenskar är i hoppfinal och alla börjar om från noll. Nu är allt möjligt igen.

- Det blir ett tufft race. Alla som är med har samma chans, säger Rolf-Göran Bengtsson som tappade motivationen i måndagens lagfinal.

- Ja, när man rider in och loppet redan är kört då kör man inte på 110 procent utan på kanske 90-95.

Rolf hade med andra ord för lite press på sig.

Jens Fredricson red först i laget och hans motivation var det inget fel på. Idag var banan mycket svårare än i går. Han gjorde trots det en ännu starkare prestation med sin lilla Lunatic.

- Det kändes lätt, sa den kaxige Jens efter sin ritt.

Hur det än går för de två på onsdag får de redan högsta betyg.

Henke von Eckermann hade svårt att vara glad åt sin finalplats.

- Det känns tomt, sa han med tom blick efter den missade lagmedaljen och sina egna fyra nedslag.

Hans häst blev spänd efter första rivningen och kom aldrig in i matchen igen.

- Nu får jag försöka ta vara på chansen på onsdag.

Lisen var klart blek och trött. Idag tog skadan från hennes krasch ut sin rätt. Själv pressade ut hon det sista av sin viljestyrka.

Hon tyckte inte att det gjorde mer ont idag, men banan var svårare än igår. Själv kände hon sig mest som en passagerare.

- De som säger att det bara är att åka med vet inte hur det funkar. Det är jag ett stort bevis på. Man måste ha balansen, sitta starkt i sadeln och hålla om. Idag gick det inte, sa hon med svag röst.

Om finalbanan säger Lisen att det kommer att vara ännu större och kräva hjärna.

- Då är Roffe rätt ryttare, säger Lisen.

Vill själv tillägga att hjärna inte räcker. Hjärtat måste vara med. Motivation är det som i slutändan gör skillnaden.

Som Nick Skelton sa efter sitt och Storbritanniens lagguld.

- Utan publikens stöd hade guldet inte varit möjligt.