”Hej Sanna, jag ser genom mitt arbete ständigt dessa barn med påtvingade diagnoser. Föräldrarna har stora omsorgsbrister med anmälningar om missbruk, polisutryckningar, kvinnomisshandel mm. Samtidigt beskriver de sina barns ”onormala beteende” för BUP som gör dessa utredningar. Självklart beter sig barnen avvikande även i skolan som ger samma beskrivning. Men vad är orsaken till barnens beteende? Tar man upp detta med BUP svarar de: ”vi litar på föräldrarnas beskrivning”. Detta leder till att föräldrarna får ett ”alibi”, dvs det är inte deras fel att barnen beter sig annorlunda, de behöver inte göra några förändringar. Barnets ofta normala reaktion på en destruktiv hemmiljö ska medicineras bort. Är så glad att du vågar ta upp denna heta potatis i debatten. Det är ingen annan som vågar. Självklart finns det barn som har stora problem med okoncentration och hyperaktivitet och behöver medicin för att inte senare i livet börja självmedicinera, men man måste lära sig att skilja ut dessa barn mot de som far illa. Det kan man inte idag. Att sedan tala om ”trotsdiagnoser” och ”barn med vredesutbrott” det är katastrofalt! Merparten av dessa barn finns i utsatta familjer där föräldrarna istället borde få hjälp att bli bättre föräldrar!”

Precis den här typen av inlägg i debatten drömmer jag om att få se! Tack anonym.

Pratade med en kompis i går också. Hon lever nära ett ADHD-diagnostiserat barn som just påbörjat medicinering. Kompisen var helt uppgiven. På bipacksedeln till medicinen stod det nämligen att medicinering endast skall vara ett komplement till terapi. Och nån terapi har de inte blivit erbjudna. Why?