Eddies Alibi är nog min favorit på första genomlyssningen. Det är arenapop i stil med David Lindgrens låt förra året, mixat med gangnam style-ljud i dansbrejket och en snygg wooaaaa-refräng. Upp till bevis i arenan, Eddie!

Elin Peterssons alvlika aaahhhande till gitarrplink är vackert. Om man är trött på dansnumren kan det här funka. Men hon riskerar att drunkna bland flera stora scenpersonligheter på lördag, det känns lite anonymt även en andra genomlyssning.

Alltså på allvar. Jag blir förbannad över Ravaillacs (Körbergs) låt. Stomp-marsch som kunde varit ett av de spar spår i Les Miserables som man enkelt trallar med i, men som aldrig anses vara en showstopper. När Körberg kommer tillbaka till Melodifestivalen hade jag förväntat mig något mer än det här. Det är liksom inte ens skoj på uppspelningen. De behöver ett rejält jäkla kul nummer för att jag ska ändra mig. Men återigen: Hur mycket har Henrik Dorsin fått betalt för att acceptera att ha sitt namn på den här texten? För han kan inte ha lagt mer än fem minuter på att skriva den. Den känns som en svensk We are the winners (of Eurovision) som tävlade för något Balt-land i ESC för några år sedan.

Amanda Fondells suggestiva Pink-Björk växer andra gången jag hör den. En riktigt snygg låt. Den lite deppiga metalliska känslan kan göra det här till veckans stora radiohit. Amandas speciella, mörka röst funkar perfekt med den här. Gör hon ett aggressivt nummer med mycket känsla kan den här absolut ta sig till final.

Jag fnissar när jag hör Rolinskis In and out of love gå igång för andra gången. Det är så mycket Modern Talking. Men samtidigt exakt det Martin ska göra. Jag räknar med att höra många plagiat-utrop när ni hör den här, men jag tycker att det är en snygg flirt gjord med kärlek. Och jag sjunger med med glädje, inte med Gosa-tvång.

Snälla snälla 2 är mindre direkt och inte fullt lika känslosam som originalet när man hör cd-versionen. Men det kan definitivt ändras till scenen. Caroline af Ugglas vet hur man fångar upp känslorna. Så länge hon inte går över gränsen och blir för teatralisk så kommer det här definitivt vara med i matchen.

State of Drama behöver krydda sitt nummer med rejäla mängder pyro för att locka hårdrocks-röstarna. Låten är samma rockballad som man hört hundra gånger förut. Inget fel i det. Melodifestivalen bygger ju på igenkänning och det här är inte alls dåligt i genren. Men det sticker inte ut så mycket. Men å andra sidan har vi ingen rock-låt i finalen än. Det kan göra att folk sluter upp kring det här nya bandet, som man gjorde kring H.E.A.T förra gången schlagern var i Skellefteå.

Janet Leons Heartstrings börjar snyggt med basen pulserande, pumpande och hon sjunger som i en uppförsbacke hela vägen till den svalt coola refrängen som känns 80-talssynthig som Lady Gaga. Det här är bra. Men Janet Leon fick ingen stor karriär trots ett helt tv-program som handlade om henne. Det här är alltså redan andra chansen för henne. Om hon inte levererar kan det bli sista chansen.