Arkiv för November 2011

- Sida 1 av 4

Upplopp

av Alex Schulman

Jag var gäst i min bror Calles program ”Upplopp” igår och här kan ni se det.

Knas-Fadde

av Alex Schulman
Skärmavbild 2011-11-29 kl. 13.55.41.png

Gick förbi en Seven Eleven och blev konfunderad när jag såg Expressens löpsedel. Var det fråga om ett frieri? Har Expressen upplåtit sin löpsedel för Faddes frieri? Och Omtumlad gick jag till jobbet och hamnade på expressen.se och läser där att Fadde faktiskt friat till sin tjej och att Expressen varit honom behjälplig. Expressen har fått vara med på hela frieriet, de har haft både tv-reportrar, fotografer och skrivande journalister på plats under hela frieriet som ägde rum på Fleminggatan. Och Fadde har varit vänlig nog att skänka till Expressen det felstavade kärleksbrev som Fadde skrivit till sin tjej där han bedyrar hur kär han är. Det är verkligen EXTRA ALLT. Fadde öppnar upp sig TOTALT!

Men så ställer reportern en sista fråga.

 

Skärmavbild 2011-11-29 kl. 13.53.35.png

 

Det är ett otroligt citat. Fadde publicerar kärleksbrev och låter femton journalister bevaka hans frieri. Men plötsligt blir han pryd, fylld av integritet. Var bröllopet ska äga rum, det vill han verkligen inte berätta.

Fadde Darwich. Knasigare än någonsin.

Bara tur att jag lever

av Alex Schulman
Skärmavbild 2011-11-28 kl. 10.35.24.png

Kommer till min butik och upptäcker att jag glömt kaffebryggaren på över helgen. Jag skickar genast bilden till Amanda och skriver: ”VI KUNDE ALLA HA DÖTT!!!”

Min dag i bilder

av Alex Schulman
Skärmavbild 2011-11-27 kl. 19.50.44.png

Jag gick upp med Charlie när hon vaknade och vi satte oss vid teven och tittade på Lejonkungen och jag måste säga att inledningsscenen till den filmen är magnifik. Gryning och djuren på savannen förstår att det är en speciell dag, de färdas genast åt ett och samma håll, över bäckar och stäppar mot ett berg på vilket Lejonkungen står och blickar ut över allt som tillhör honom. Djuren kommer för att med egna ögon se vad de har hört – att Lejonkungen fått en son, att den nya kungen är här. Och zebror och elefanter och gaseller står uppradade och en vis apa eller om det är en orangutang ställer sig bredbent på berget med den lilla lejonvalpen och håller upp den häpet betraktande lilla krabaten och alla djur jublar och böjer sina nackar i vördnad för den nya kungen och hela tiden spelas ”the circle of life. Jag börjar alltid rysa och så skälver jag till i kroppen, så nära gråt man kan komma utan att riktigt gråta. En fantastisk scen och Charlie höll med.

 

Skärmavbild 2011-11-27 kl. 19.50.53.png

Vi bestämde oss för att unna oss en brunch på stan och gick till Sirap som ligger alldeles där vi bor. Äggröran var ljuvlig, ni vet så där krämig som man aldrig lyckas få till den hemma. Baconen var dock en stor besvikelse i sin seghet. Min misstanke? Att de förstekt bacon och låtit den ligga och då blir det aldrig så där knaprigt som man vill.

 

Skärmavbild 2011-11-27 kl. 19.51.03.png

Sen åkte vi ut med bilen och jag tänkte på det: Tur att inte någon genusvetare såg Charlie, för idag var hon verkligen ROSA.

 

Skärmavbild 2011-11-27 kl. 19.51.12.png

Vi åkte till Bauhaus och det var en jobbig liten stund, för Amanda har nu bestämt sig för att det inte alls ska vara någon mintgrön färg i badrummet. Nu ska den vara beige! Så det var till att stå där igen med Hannu med färgprover och titta på när de hummade och antecknade och jag hade en bestämd känsla att jag upplevt exakt detta förut. Jag fick alltså det man kallar för en rendez-vouz-känsla.

 

Skärmavbild 2011-11-27 kl. 19.50.35.png

Sen spelade jag squash med polis-Jonas och jag krossade den tönten i tre raka set. Ett set vann jag med nio noll. Jag spelade helt magiskt, förundrades själv över mina finesser. ”Hur gjorde jag det där”, skrek jag vid något tillfälle när jag gjort bort honom fullständigt.

 

Skärmavbild 2011-11-27 kl. 19.50.19.png

Sen hade Amanda gjort renskavsgryta till middag och Polis-Jonas hakde på och Calle och Anitha och Penny kom förbi och åt. Tro nu inte att jag är en dåig fotograf som skurit bort Jonas – jag får inte visa bilder på honom, för han är polis och håller på med en massa alternativa grejer och vill inte bli käns för allmänheten.

 

Skärmavbild 2011-11-27 kl. 19.50.10.png

Sen gick de hem och vi lade Charlie och sen drack jag kaffe och åt på kort tid 12 stycken chokladkolor och fick därmed magont och den magont häöll i sig och jag känner den fortfarande i denna stund. Och nu ska vi snart gå och lägga oss och titta på Homeland i sängen, vår nya favoritserie, och sen ska vi somna klockan nio på det att vi är pigga som små äckliga as imorgon.

En obehaglig historia om en snopp

av Alex Schulman

Imorse fick Amanda ett MMS med en bild som hon tyckte var så rolig att hon lade upp den på sin Twitter med texten: ”Alex är orolig för att han fått fotsvamp. Kan ni se vad det är han har?”

Skärmavbild 2011-11-26 kl. 17.18.02.png

Ja, och det där tyckte Amanda var oerhört roligt. Så oväntat på något sätt, jag trodde inte det där var hennes typ av humor. Så road var hon av bilden och tanken på att det där skulle vara jag att hon skickade iväg den som MMS till några av sina vänner, med samma text om att jag var orolig för att ha fotsvamp. Jag lät hennes hållas med det där. Men inte kunde jag tro att hon skulle vara så spårad att hon skickade den till sin mamma. Till min svärmor.

Amanda fick snabbt svar från sina vänner, de flesta skrev ”HA HA HA” och sånt. Och hon tänkte inte på att hon inte fick något svar från Stina. Först för någon timme sedan pratade de med varandra. Hon var illa berörd. Hon förstod inte varför Amanda skulle skicka bilder till henne som föreställde min snopp.

Obehaglig historia, på det hela taget.

Om mina överklasskomplex och lite annat

av Alex Schulman

Jag ska berätta för er varför jag är så förtjust i Carl-Jan Granqvist.
   
Jag var väl tretton år eller så. Vi skulle fira mormor som fyllde 80 år och det var fin middag med släkt och vänner på Grythyttan. Jag var strängt uppklädd i frasig skjorta och manchesterbyxor och hår som mamma omsorgsfullt vattenkammat i sidbena. Jag satt rak i ryggen och betraktade de olika glasen och kniv-kniv-kniv till höger om tallriken och gaffel-gaffel-gaffel till vänster. Det var en orolig stund, fylld av ångest för det var så mycket som kunde gå fel och jag såg hur de andra gästerna, liksom utan att fundera, påbörjade middagen, som om de hade de där rörelserna i blodet.
   
Jag var vettskrämd där jag satt. Så fort ett nytt moment i middagen påbörjades sneglade jag under min lugg på de övriga gästerna och imiterade dem. Det var en sanslös nerv i projektet, men jag klarade det fint – ända tills efterrätten kom in. Det var äppelkaka och glass. Norr om tallriken låg en gaffel och en sked och rent logiskt var det aldrig något snack om saken – det är väl klart att man äter glass med sked. Så jag fattade skeden och plöjde den genom glassen och upptäckte för sent att alla andra påbörjat sin glass med gaffeln. Det var något Kafkalikt över det. Jag uppfattade det som att världen blivit galen, som om allt skevade. Som om det var ett orkestrerat skämt, kanske skulle ett kamerateam komma fram ur någon garderob, jag skulle få en bukett blommor och dunk i ryggen och förlösande skratt från alla mullvadar runt bordet – tänk att han gick på den!
   
Snett mitt emot mig satt mina två kusiner, båda ett par år äldre än jag, båda fina flickor. De höll sina gafflar förfinat i händerna, tittade åt mitt håll och fnittrade. De vände sig till Carl-Jan Granqvist, som var en av gästerna, och sa högt: ”Titta på Alex. Han äter efterrätten med sked, det kan väl aldrig vara kutym?” Och så skrattade de och jag kände mig dum och Carl-Jan satt där med sin gaffel i handen, tittade på flickorna och sedan på mig. Han hade en så vänlig blick minns jag. Så lade han ner sin gaffel, greppade nästan högtidligt tag om den orörda skeden och tog en bit av glassen. Då tystnade de, kusinerna.
   
Jag var så glad för den där gesten. Ända sedan dess har han en speciell plats i mitt hjärta.
   
Jag är uppvuxen i ett medelklasshem i Farsta och de ränderna går aldrig ur. Och varje gång jag hamnar i ett fint sällskap och ställs inför de finare beteendekoderna så blir jag lika iskall. Återigen blir jag pojken med vattenkammat hår som sneglar på min omgivning under lugg.  Och jag suger upp allt, lär mig hela tiden, men det går inte att komma ifrån att jag bara imiterar. Jag är inte en av de fina – jag härmar dem bara.
   
Häromdagen var jag på en middag i en mycket exklusiv miljö. Det var smokingmiddag på stor gård med inhyrd serveringspersonal som fladdrade förbi borden och dukade av och på magnifika rätter och hela tiden kände jag den isande skräcken för att göra fel. Det var övernattning på gården och på morgonen efter vaknade jag tidigt och gick ensam ner till den hotelliknande frukosten som stod uppdukad. Efter en stund kom en annan av gästerna ner, tillsammans med sin lilla dotter Alice. Han var adelsman av det finare slaget och alla mina komplex för överklassen koncentrerades till den här mannen och den här stunden. Jag försökte verkligen uppföra mig. Inte sörpla när jag drack mitt kaffe, inte sitta med marmelad i mungipan. Vi pratade nyvaket och kanske lite stelt och det blev möjligen tyst en stund och plötsligt sa han myndigt: ”Men Alex, du måste ju äta upp brödet.” Han tittade inte ens på mig när han sa det. Jag tittade ner på min tallrik och såg att där låg kanterna av den rostis som jag just hade ätit. Jag tycker inte så mycket om kanterna. Jag var tolv år igen. Lydigt tog jag upp brödkanterna och började äta. Det är klart att man inte ska lämna kvar bröd på tallriken. Och jag stoppade i mig kant efter kant och till slut tittade adelsmannen upp på mig, såg mig där med en brödkant i handen och munnen full av resten. Och han såg så häpen ut. Och så sa han: ”Jag sa inte till dig. Jag sa till min dotter. Alice.”
   
Och jag förstod att jag hade uppfattat hans Alice som Alex och jag lade genast ner brödkanten och tittade ner i bordet och kliade mig i huvudet och funderade om det rent praktiskt fanns något sätt att på kort varsel skjuta upp sig i omloppsbana runt jorden.

Nyheten om en vinjettlåt

av Alex Schulman
Skärmavbild 2011-11-24 kl. 10.21.51.png

Aftonbladet.se igår. Nyheten att de ska byta vinjettlåt till på Spåret slås upp stort. Carl-Jan Granqvist uttalar sig förfärat. Han tycker att det är ”tragiskt” att de byter. Jo, han använder det ordet. TRAGISKT.

 

Skärmavbild 2011-11-25 kl. 10.14.51.png

Aftonbladet.se idag. Rapporteringen kring bytet av vinjettlåt i På Spåret fortsätter. Nu går Ingvar Oldsberg ut. Tydligen har ingen informerat honom om bytet. Han togs helt på sängen när nyheten stod klar för honom. Han ”trodde inte att det var sant”. Det var så drabbande att han rent intellektuellt inte kunde greppa att det faktiskt skett. Och Kristian Luuk gråter. Hela tiden.

Hjälp med ett litet problem

av Alex Schulman
Skärmavbild 2011-11-24 kl. 10.00.03.png

Bastun börjar så smått ta form. Nu kan man se hur stpr den kommer att vara. Och jag reagerade lite på höjden. Det kommer att vara 1.90 i takhöjd där inne. Jag tyckte att det lät lite kort. Jag är ju 1.90 själv och man vill ju inte huka sig och hålla på.

 

Skärmavbild 2011-11-24 kl. 10.00.10.png

Där plankorna går vid Peters huvud kommer taket att vara. De säger att de kan höja det om jag vill, en decimeter eller två. Men då blev jag rädd för att det skulle bli konstigt med så högt tak. Att man skulle tycka att det kändes fånigt. Så nu är jag rådvill. Någon som kan det här med bastu? Jag skiter i om det tar en extra kvart för att bastun ska bli varm om man höjer taket – jag vill bara att det ska vara härligt att vara där.

Sida 1 av 4
  • Tjänstgörande redaktör: Mia Carron
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB