Jag vet inte hur många gånger den här sommaren som jag sagt meningen: ”Vi försöker väl att äta ute.” Det är så kallt och så grått och så motbjudande utomhus, men man vill ju så gärna FÖRSÖKA.
Så vi försöker.
Och vi sitter där ihopkurade, med krökta ryggar, gungar fram och tillbaka som sinnesslöa på våra stolar. Och det är filtar över knäskålar och plädar över axlar och man funderar på att ta en klunk av det där vinet som blivit flygplans-vins-kallt av att stå ute en timme, men man avstår för det är så behagligt att sitta med armarna i kors över bröstet. Det finns en lycklig jävel i sällskapet och det är hen som får grilla, för står man riktigt nära grillen så värmer det så fint där framme och vid något tillfälle kan kroppen till och med slappna av i det där. Vi andra fortsätter att frysa. Och maten läggs på det kylda porslinet och vi äter med stela nackar, nickar olyckligt till varandra, jodå, det var gott, det här. Men så mycket mer säger vi inte till varandra, vi har nog att göra med att stå ut.
Så kommer den första kastvinden, hela sällskapet fryser till, vi sitter orörliga, förstelnade och väntar ut den här vinden som går rakt mot våra nackar och sedan in i märg, ben, snippa och pung.
”Oj, det blåser upp”, mumlar någon.
En annan tittar upp. Och fortsätter sedan sammanbitet att äta.
Och kastvinden, det var tydligen ingen kastvind, det var ytterligare ett väderomslag till det sämre, jodå, det blåser riktigt rejält nu, vinden pinar oss, det gör lite ont om kinderna nu.
Och något händer i stämningen. Vi äter mer aggressivt nu. Vi är plötsligt inte längre ledsna, bedrövade av vädret. Vi är förbannade.
Så känner man första droppen, på handen, kanske, eller rakt på huvudet. Något litet vått som lovar mer. Och droppar blir till dugg och dugg blir till stril och just när strilet omärkligt glider över till ösregn så reser vi oss alla upp och roffar åt oss vad vi kommer åt och jäktar in. Och just i den stunden, när vi flyr i panik, så tänker jag på det land vi lever i. För svensk höst är skit och svensk vinter är ett helvete och svensk vår är ett skämt och när den svenska sommaren inte levererar då känner jag inte en vrede mot sommaren som sådan, jag känner en vrede mot Sverige, jag menar alltså riket, nationen, jag känner för att gå åter ut i iskylan, ställa mig bredbent med armarna utsträckta mot ösregnet och skrika: ”SVERIGE! DU KAN FARA ÅT HELVETE!”