Arkiv för September 2012

- Sida 1 av 4

Jag hatar dem så IN I HELVETE!

av Alex Schulman

Jag och min fru Amanda skulle äta middag på restaurang i går.

En stor sak för oss, att ordna med barnvakt och stå i badrummet och piffa upp oss för varandra och finkavajen på och parfym på handleden och det utsökta ljudet av Amandas klackar mot parkettgolvet, som att bli tillbakaslungad till sin egen barndom när mamma och pappa gjorde sig i ordning för att gå på fest.

Vi hade sett framför oss att vi skulle vara ensamma på restaurangen, för vi var tidigt ute. Men det var smockfullt i baren. Så märklig stämning.

Bullrigt, men ändå slött. Högljutt men ändå trött. Som ett sjöslag på valium.

Där fanns en del kvinnor här, men mest män som stod berusade och pratade lite för nära varandra. Jag förstod genast att jag hade att göra med ”after work-människorna”! Den där belåtenheten i deras blickar, de omsorgsfullt lossade slipsknutarna, det medvetet dekadenta i att låta en öl bli två öl som blir tre öl och, häpp, plötsligt är det kväll!

Där står de med sina portföljer vilande mot foten, sammanfattar sin arbetsvecka, ser alla ut som Gunde Svan efter guldloppet i Lahtis, de är ”trötta men lyckliga”. Sittveck på byxorna, högljudda jargonger från arbetslivet – och alla odörer! Lukten av lunchmat som fastnat mellan tänderna, doften av svett och kontor. Någon har inte haft tömning på hela dagen och släpper sig mest hela tiden. Det finns en kåthet i luften också och den sprider en mycket speciell luk, fränt och obehaglig.

Några av de här sköningarna kommer köra en långpanna och betrakta hur afterworken omärkligt förvandlas till en galen helkväll och någon gång under aftonen kommer dataväskan förargligt nog att försvinna.

Men de flesta måste ju avbryta och åka hem och det gör att de till slut blir lite förmörkade i sinnet, kanske är det insikten om att de kommer att vara bakfulla till familjemiddan som plötsligt gör dem så otroligt nedstämda. Och de troppar av till sina familjer en efter en, raglar hem till 4-åringen och mamma som väntar vid spisen.

Andra är väl singlar och de dukar med sina fyrkantiga tallrikar och äter ensammiddag, runkar, torkar sig med de svarta handdukarna i badrummet och somnar i soffan. Ja, där har ni dem, afterworkarna, så vidriga och förtjänta av att hatas.

AJ AJ AJ!

av Alex Schulman

Kommer in till brorsans jobb, stöter på bordsgrannen Niclas och vi hälsar på varandra och jag stannar upp och han stannar upp i arbetet och vi tittar på varandra.

”Jaså, har du…”
Säger jag.

”Så du har också…”
Säger han.

Och så sätter jag mig ner mitt emot och folk kommer fram och fnissar och pekar och jag borrar ned blicken i skärmen och det gör Niclas också, och vi vet båda att den här dagen är förstörd för oss båda, det här är dagen då vi får finnas oss i ljudet av fniss.

Och vi kunde ju bestämma oss för att en av oss tar av oss den jävla tröjan, men det gör vi inte, för DET ÄR ATT GE UPP, DET ÄR ATT GE MOBBARNA RÄTT!

Grottan anropar!

av Alex Schulman

De bygger om nåt med fönstren här i lägenheten. Vi har inte bett om det, det är föreningen som bestämt. De kom för 2,5 veckor sedan och täckte varenda fönster i lägenheten med kupor. Det går inte att se ut. Det är ett ständigt halvmörker i lägenheten. Det är lite besvärligt, särskilt de här dagarna när Charlie har vattkoppor och vi måste vara hemma. Det är som att bo i en grotta.

Det är bara att vänta ut. Men jag har börjat undra. Glasmänniskorna var här senast i torsdag. I exakt en vecka har det inte hänt någonting alls här inne. Kvar är bara jag och en massa kupor. Jag börjar fundera på om de kanske glömt bort oss. De kanske fick ett annat jobb? Hallå? Grottan anropar glasfirman! Kan ni komma snart, kanske?

Nytt avsnitt av podcasten

av Alex Schulman

Nytt avsnitt av min och Sigge Eklunds podcast. Vi pratar om hur jag hamnade i feministiskt blåsväder, om att bli dubbelbestraffad och trippelbestraffad, ett instagramkrig med Filip Hammar, om hur det är att vara med Jonas Gardell bakom kulisserna, Sigge lanserar en besynnerlig teori om att det inte finns två kön utan tolv stycken, vi pratar om Mia Skäringer och Maria Lundqvists attack, hur man tämjer sin homosexualitet, om Sigges rädsla för spyor och hur man reagerar när man tror att man kräkts upp en korv i sin helhet, Sigge läser Norén och improviserar, vi jämför Schyffert med Persbrandt och sjunger en sång.

Den finns på iTunes om du klickar HÄR.
Den finns att lyssna på via nätet om du klickar HÄR.
Den finns att lyssna på via RSS genom att klicka HÄR.

Hoppas ni gillar den!

Rädd och nervös och skakad

av Alex Schulman

Här sitter jag på kontoret och förbereder Schulman Show, men det jag egentligen gör är något annat. Jag sitter på ticnet.se och uppdaterar sidan för att se hur många som köpt biljetter till min föreställning ”Älska mig” som går upp på Maximteatern. Jag ser på skärmen de små gråa prickarna i salongen och förstår att det är människor som bestämt sig för att se föreställningen. Så BISARRT nervös jag blir av detta. Och hur kommer det då att vara när det är dags för premiär?

Igår släpptes biljetterna officiellt. Och jag tänkte höra med er om ni kanske ville gå? Ni kunde köpa dem som julklapp till er mamma eller pojkvän eller flickvän, kanske?

Hallå?

Några av de nio dagarna är slutsålda. Jätteroligt! Men andra gapar så fruktansvärt tomt.

Om ni vill köpa biljetter, så finns de via länken HÄR.

 

Amanda och galenskapen

av Alex Schulman

Det har hänt liksom omärkligt. En gång i tiden hade vi en jättefin soffa. Jag minns att man kunde sitta i den och det gillade jag. Sen började Amanda köpa kuddar. Hon köpte ju inte tio kuddar på en och samma gång – då hade jag ju sagt ifrån. Kuddarna har tillkommit en och en. Galenskapen har inte kommit med en smäll – den har smugit sig på. Det var först igår när jag skulle lägga mig i soffan och kolla på fotboll som jag upptäckte att jag faktiskt inte fick plats. Det var för mycket kuddar. Soffan är inte längre en plats att sitta på, det är en uppställningsplats för kuddar. Har man tur får man plats på en kant, men det går ju inte längre att ligga eller sitta skönt i den. Det är lite synd, kan jag tycka.

 

Amandas kuddgalenskap går igen i hela lägenheten, har jag märkt. På Charlies säng ligger det av oklar anledning en massa kuddar. Charlie fattar inte vad hon ska med dem till. Hon frågar, men jag kan inte förklara.

 

För att sätta mig i en av fåtöljerna måste jag kasta bort kuddarna.

 

Här är vår säng. Varje kväll när vi ska lägga oss måste jag avlägsna kuddarna från sängen. Det är så jävla dumt. Jag vet inte hur lång tid av mitt liv jag ägnat åt att avlägsna kuddar. Ett dygn av mitt liv? Ja, kanske! Sinnessjukt! Idag är Amanda borta på konferens och jag funderar på att utplåna varenda liten kudde från detta hem. Det vore härligt att kunna bo här igen.

Minns ni R3?

av Alex Schulman

När man pratade i telefon förr om åren kunde man genom en magisk manöver trycka på R och sedan 3 och plötsligt var man tre människor som pratade i telefon med varandra.

Vilken grej när man först upptäckte det! Jag saknar R3. Jag saknar överlag telefonerandet från ungdomen.

Jag minns känslan av panik när det ringde i hemmet. Jag skrek: ”Jag tar det!” Men det gjorde mina två bröder ­ också och jag ­hörde hur den ene lubbade på ovan­våningen på väg mot vardagsrumstelefonen och den andre ­rörde sig i riktning mot ­telefonen i hallen och jag satte fart mot köket, jag trippade fram nervigt, ­febrigt, ville bara vara först.

Och så svarade vi en efter en och det blev förvirrat och var och en skrek: ”LÄGG PÅ!”

Men pappa som satt i arbets­rummet hade en telefon som på nåt sätt ”slog ut” ­alla andra, så när han svarade satt vi där som fån med luren i hand och här och var i lägenheten hördes väsande svordomar: ”Fan också!”

Och vi stod still, för­stelnade i rörelsen för att höra vad som sades och vi ­hörde pappa säga: ”Ja, han är hemma. Ett ögonblick.” Och de tunga stegen mot ­dörren. ”Alex, det är till dig!” Vilken triumf!

”Jag tar det i mitt rum!”

Javisst! Jag hade ­telefon i mitt rum, hård­valuta i ungdomen. Och ingen gammal snurr­telefon, jag hade en sån med knappar, en lur som man kunde lägga direkt mot vilken yta som helst för att lägga på. Jag kunde lägga den på en bok och det fungerade! Och det var Anna som ­ringde och jag var lite kär i henne och jag lade mig på ryggen i sängen och så ­påbörjades ett samtal som ­kunde pågå mycket länge. Jag minns hur luren blev blöt, örat blev varmt, känslan av el genom tinningen. Pappa kom in, såg att jag var i telefon och vände snabbt ut, men när han kom andra gången blev han irriterad.

”Nu får du faktiskt sluta.” Och när han kom tredje gången var han helt tokig, skrek med rullande ögon: ”DU LÄGGER PÅ LUREN NU!”

Jag kan sakna den där ­analoga tiden. Särskilt nu som förälder. Jag hatar idén om att min dotter ska ha en ­mobiltelefon. Jag vill svara på hennes samtal! Jag vill veta vem hon pratar med. Är det nån kille? Jag vill veta vad de pratar om!

När vi var unga kunde man försiktigt lyfta luren i köket och tjuvlyssna på samtalen. Den möjligheten ges inte nu när min dotter växer upp. Hon är bara tre år, men jag känner redan nu: Min dotter ­ håller på att ­glida ifrån mig, hon försvinner ur mitt grepp. Jag saknar henne.

Världens coolaste kille

av Alex Schulman

Var på affärn i Fältöversten för att handla lite räkor. Bad om två hekto och expediten lassade vant de små djuren ner i en papperspåse, sen lade hon påsen på vågen och den visade 2,3 hekto. Expediten tittade upp mot mig och gjorde sig beredd att lassa av ett par stycken, men jag blundade, vände upp handen i en hälsning och sa: ”Nej, nej, det är ok.”

Varje gång detta händer mig så känner jag mig så otroligt världsvan och cool.

 

Sida 1 av 4
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB