Vi visste ju sedan Idol att Andreas Carlsson är en bra kille, men juryns stora stjärna än så länge är Orup. Vilka fina analyser han kom med, så rättframt och ärligt och kunnigt han levererade sina tankar. Han var väldigt snabb med att ställa den viktigaste frågan eller fälla den avgörande analysen. Jag trodde faktiskt inte att han hade i sig att se bortom sig själv, men i första avsnittet bar han hela juryn på sina axlar.
Det var jobbigt att titta på när juryn spelade teater. Något litet underbarn står på scen och juryn vill visa att de är förtjusta och plötsligt börjar de gapa teatraliskt och utbyter HÄPNA blickar med varandra, blickar som säger: ”Det här är inte sant! Här sitter jag och blir BLOWN AWAY!” Det gör ont i mig när jag ser det! Överlag tycker jag att det är viktigt att producenten aldrig mer ställer krav på juryn att den ska spela teater. Som det där med hönsen. Juryn informeras om att en av artisterna gillar höns och att det är nåt som man kanske kan prata om, och Andreas Carlsson blir ombedd att fråga vad vederbörande gillar att göra på fritiden och killen svarar att han gillar höns. Och då tappar de alla hakan samtidigt och ropar liksom i chock: ”Höns?!” Det är teater! Jag hatar teater!
Vi fick se material från många olika inspelningsdagar under denna timme, men TV4 ville att vi skulle tro att altsammans skedde under en enda dag. Det var klantigt av producenten att inte se till att juryn bar samma kläder hela tiden. Plötsligt hade Orup en ny skjorta! Och vips så hade Marie Serneholt bytt frisyr! När man ser ett sånt här program vill man hamna i en underbar trance och den typen av missar gör att man skiter i musiken, man tittar bara på skjortan undrar hur fan den kom dit.
David Hellénius hade en mindre framträdande roll. Han blir viktigare i live-programmen så klart, men en sak kan man säga om honom och hans trygghet: När man ser program av det här slaget kan det ofta hända att jag blir nervös av att se en osäker eller tafflig programledare. Jag blir nervis, liksom lider med programledaren. Här blir jag inte ett dugg nervös, David Hellénius gör mig lugn och mjuk och go.
Det där tecknet som alla springer och gör, där de bildar ett X med sina armar – är inte det lite fånigt? X Factor har inte ens börjat gå i Sverige, men ändå tycks varenda jäkel vara så besatt i programmet att de springer runt och visar X-tecken. Jag menar, man kan ju fatta att kidsen tycker det är roligt. Men det är inte riktigt värdigt att se David Hellénius göra det. Det finns säkert en X Factor-kult i världen, men den finns INTE i Sverige. Än i alla fall.
Sammanfattningsvis: jag var ju inte TOKIG i programmet. Men det var helt okej. Och där fanns några artister som verkligen var bra. Premiären balanserar därför mellan en stark tvåa och en svag trea.
(Men det blir nog en publiksuccé. Jag gissar på över 1,5 miljoner tittare)