När man pratade i telefon förr om åren kunde man genom en magisk manöver trycka på R och sedan 3 och plötsligt var man tre människor som pratade i telefon med varandra.
Vilken grej när man först upptäckte det! Jag saknar R3. Jag saknar överlag telefonerandet från ungdomen.
Jag minns känslan av panik när det ringde i hemmet. Jag skrek: ”Jag tar det!” Men det gjorde mina två bröder också och jag hörde hur den ene lubbade på ovanvåningen på väg mot vardagsrumstelefonen och den andre rörde sig i riktning mot telefonen i hallen och jag satte fart mot köket, jag trippade fram nervigt, febrigt, ville bara vara först.
Och så svarade vi en efter en och det blev förvirrat och var och en skrek: ”LÄGG PÅ!”
Men pappa som satt i arbetsrummet hade en telefon som på nåt sätt ”slog ut” alla andra, så när han svarade satt vi där som fån med luren i hand och här och var i lägenheten hördes väsande svordomar: ”Fan också!”
Och vi stod still, förstelnade i rörelsen för att höra vad som sades och vi hörde pappa säga: ”Ja, han är hemma. Ett ögonblick.” Och de tunga stegen mot dörren. ”Alex, det är till dig!” Vilken triumf!
”Jag tar det i mitt rum!”
Javisst! Jag hade telefon i mitt rum, hårdvaluta i ungdomen. Och ingen gammal snurrtelefon, jag hade en sån med knappar, en lur som man kunde lägga direkt mot vilken yta som helst för att lägga på. Jag kunde lägga den på en bok och det fungerade! Och det var Anna som ringde och jag var lite kär i henne och jag lade mig på ryggen i sängen och så påbörjades ett samtal som kunde pågå mycket länge. Jag minns hur luren blev blöt, örat blev varmt, känslan av el genom tinningen. Pappa kom in, såg att jag var i telefon och vände snabbt ut, men när han kom andra gången blev han irriterad.
”Nu får du faktiskt sluta.” Och när han kom tredje gången var han helt tokig, skrek med rullande ögon: ”DU LÄGGER PÅ LUREN NU!”
Jag kan sakna den där analoga tiden. Särskilt nu som förälder. Jag hatar idén om att min dotter ska ha en mobiltelefon. Jag vill svara på hennes samtal! Jag vill veta vem hon pratar med. Är det nån kille? Jag vill veta vad de pratar om!
När vi var unga kunde man försiktigt lyfta luren i köket och tjuvlyssna på samtalen. Den möjligheten ges inte nu när min dotter växer upp. Hon är bara tre år, men jag känner redan nu: Min dotter håller på att glida ifrån mig, hon försvinner ur mitt grepp. Jag saknar henne.