Alex, läs Katrins blogg! Hon har saker till dig som är dina! Typ din pappas kors och nån bibel och bilder, eller nåt.

Jag säger som många andra – magen har inte sjunkit än. Ingen vätska i kroppen än heller. Tror de är en bit kvar.

Snälla Alex: ditt sista inlägg på ”Att vara Charlie Schulmans pappa” förklarade att du skulle lägga ner bloggen för att Charlie börjat bli en ”flicka” och ”en människa med en egen personlighet” och att det var dags att ”respektera hennes integritet”. Ädelt så det stänker om det.

Så varför startade du en ny blogg bara någon månad senare där du återigen levererar både bilder, anekdoter och beskrivningar av vad Charlie gör och inte gör, gillar och inte gillar och hur hon mår dagen ifråga.

Jag är alltså oerhört nyfiken på vad som fick dig att göra en helomvändning och åter igen börja blogga om din dotter? Som du själv skrev så utvecklar hon ju mer och mer av en egen personlighet för varje dag, så för varje inlägg som kretsar kring henne kommer du ju allt längre ifrån din hedersamma avskeds-inlägg.

Hade du en givande diskussion med din tvååring där du la fram fördelar och nackdelar med att ta plats i offentligheten och sedan lät henne fatta ett beslut med alla fakta på bordet? Oerhört intressant tillvägagångssätt i så fall.

Vad kul för er med en liten till snart! Din exsambo Zytomierska har förresten skrivit ett långt inlägg om dig på sin blogg.

Som Hannah sa i deras podd – strax innan förlossning blir man jätteful. Man ska vara så vätskefylld och svullen i kropp och ansikte så att man ser ut som en fullmogen finne färdig att klämmas. Amanda är inte riktigt där än. När jag tittar på foton på mig själv alldeles innan min förlossning så blir jag full i skratt – jag ser ut som en vattenballong! (Och då blev jag ändå igångsatt pga läckande fostervatten i vecka 38+4.)

Hejsan
Jag såg på Katrins blogg att du inte svarade på hennes sms eller meddelande.
Hur kommer det sig?

Hej!

Fin blogg. Du är välkommen på filmandotherstories.blogspot.com.
Tack!

Podcasten:
Märklig tolkning av Par i Terapi. Att höra ”ickeskribenter” formulera sig kring känslor gör man ju varje dag. Det är knappast det som är spännande med det programmet.
Sigge är ganska insnöd på ”att vara skribent”, det kommer väldigt ofta.
Man vet att ni också anser er vara lite förmer än fölk och därför blir ert användande av den termen destruktivt. För er och för lyssnare.
För mkt kändistjatande och för lite hjärta och existentiella funderingar och småprat. Sigge var ett ”vidunder av livskraft” i början. Nu känner man att man snart varvat. Och att även han varvat, sig själv. Att få se honom blotta några små svagheter skulle kunna råda bot på detta.

Hej,

Jag har läst din blogg i ett par år och tyckt att det var roligt eftersom Charlie är lika gammal som vår son. För 6 månader sen så fick vi en liten dotter också, så jag kan känna igen mig i er livssitation.

Om du inte misstycker får jag komma med ett litet råd? Glöm inte att Charile fortfarande är liten (trots att hon kan sjunga Freddagsmys och att bebisen kommer att vara liten som en spindel i början). Låt henne också vara bebis om hon vill det. Att storasyskonet också är litet glömmer man gärna bort när man fått en liten liten spindel. Men hon kommer att behöva dig och Amanda mer än någonsin.

Lycka till med era två barn.

(Och den där 2-barn chocken tror jag allvarligt talat är en myt!)