Vet ni vad jag avskyr mest av allt? Det är när det rasar grejer i städskrubben. Jag hatar ljudet av ras i städkrubben. Och det rasar ju alltid något. Jag kan inte komma ihåg en enda gång då jag varit där inne och hämtat något utan att hela skåpet ramlat ut samtidigt. Jag har länge trott att det vilat en förbannelse över platsen – rör något och allt rasar ihop framför dina ögon! Att det bott en ondska i det där utrymmet och att den ondskan manifesterar sig genom ras.

Men jag borde förstått bättre. Det här är inte magi eller trollpackeri. Det är sabotage. Det är Amanda som ligger bakom det här.

Det är nämligen hon som packar städskrubben fylld av saker som absolut inte ska finnas där. Det är ett trångt utrymme och det går inte att bara stoppa in grejer där som man inte vill se för stunden. Vad händer då, jo, det är då det börjar rasa grejer. Jag är så O-LID-LIGT trött på att varje gång behöva plocka bort efter hennes dumheter.

Idag, till exempel. Jag öppnar städskrubben för att hämta dammsugaren och allt ramlar ut, som ett plockepinn på golvet framför mig. Och jag plockar upp i bråten och ser att där plötsligt ligger ett liggunderlag för bebisar. Jag kan inte begripa vad detta har i städskrubben att göra. Det finns ingen logik. Det finns bara idioti. Ska fan köpa ett hänglås till den jävla dörren, så kanske man slipper de här bisarrerierna i fortsättningen.

Men till dess ger jag Amanda ett löfte, som hon får ta del av bara här i bloggen: Så fort hon stuvar in en ny ovidkommande grej i städskrubben, så kommer jag i fortsättningen omedelbart att ta den, bära den till balkongen och kasta ut skiten.