Startsida / Inlägg

Eskorterad av PR-människa ut ur byggnaden

av katlar

Idag blev jag eskorterad ut från LinkedIns kontor på Howard Street. Av en PR-människa.

Hade träffat en kille som jobbar på LinkedIn och frågade om han hade lust att snacka mer, visa mig kontoret. För mig känns det värdefullt att bara få sätta en fot på ett av de stora Silicon Valley-företagen. Hur ser det ut? Vad är det för vibb?

Det slutade alltså inte så bra. Vi stötte på PR-folk under rundvandringen. Killen blev nervös och var plötsligt inte intresserad av att prata. PR-kvinnan som skötte utvisningen gjorde det såklart proffsigt, men med ett påklistrat leende. Hon följde mig ner i hissen, ut genom spärrarna och förklarade för vakten i lobbyn att jag skulle gå nu.

Jag fattar såklart att stora företag (det handlar inte bara om Silicon Valley-jättar) är måna om bilden – och har all rätt att strunta i varenda intervjuförfrågan. Det går inte att kräva att de ska släppa en nyfiken reporter innanför tröskeln. Men under mina månader här i San Francisco tycker jag att det finns något som känns osunt. Bilden av det sköna, relaxade tech-företaget med sackosäcksfyllda, lekfulla arbetsmiljöer och ledig dresscode får en törn.

För folk är oroliga för att snacka – att säga något alls om företaget de jobbar på.

Det finns en klausul i amerikanska anställningskontrakt som kallas At-Will. Jag tror den är en stor bov i det här dramat. At-Will-klausulen betyder ungefär: Vi kan sparka dig när vi vill för vilken anledning som helst. Och du får gå samma dag – utan lön.

Såklart håller sig folk undan risken att skapa en ”anledning”. En kompis på Google visar mig ett foto hon tagit på Google-bussen. Hon åker med den varje dag ut till dalen. På bilden syns protestanter med plakat som  förklarar att Google borde dra åt helvete. De väntar på henne och andra Google-anställda utanför busshållplatsen. Fotot är tagit inifrån bussen. När jag frågar om jag kan få använda bilden blir det nej. För riskabelt om det kommer fram att hon skickat bilden till en reporter.

En annan kille jag snackar med om företagskulturen på Dropbox förklarar om och om igen att han inte får prata som företagets representant. Men han pratar i alla fall. Och han säger inget negativt – tvärtom. Men ändå djupt orolig för att citeras.

En tjej på Yelp twittrade om att företaget betalade så låga löner att det inte fanns en chans att överleva i San Francisco. Precis som hon själv förutspådde i nästa tweet fick hon sparken nästa dag.

Mina San Francisco-kompisar rycker på axlarna och säger att tjejen var uppenbart korkad, att hon inte skaffat sig ett nytt jobb innan hon kritiserar sin arbetsgivare för låga löner.

Jag protesterar och undrar varför man inte ska få klaga på lönen utan att  att få sparken? Och vet samtidigt att jag framstår som naivt svensk i deras ögon. Jag jobbar i arbetslivets skyddade verkstad, utan At-Will-klausuler.

Om At-Will-rädslan gör att folk inte vill prata med reportrar är en sak. Men hur funkar det i det egna teamen? Vågar man tala om för chefen att han tänker fel? Höja rösten när man har en idé som går mot ledningens? Gynnar At-Will-kulturen verkligen innovativt tänk och skapar den konstruktivt driv?

Nu önskar jag bara intensivt att killen på LinkedIn inte fick sparken i eftermiddags.

  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Elin Pärsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB