Jobbar med DBT på BUP. Om någon frågar varför jag gör detta svarar jag utan att tveka: för att det fungerar! Alla föräldrar borde gå DBT, då kanske vi inte behövde ha några självskadande unga! 

Jag har varit i kontakt med BUP men de vill/kan/verkar inte vilja hjälpa mina barn… Deras far och jag separerade för 1 1/2 år sedan och han har sedan dess pratat så illa om mig och mina vänner mm till barnen. Kräver att barnen ska berätta allt för honom mm.
De är rädda för honom och hans humör är hemskt.. barnen speciellt min äldsta har blivit så ”sluten” och hon mår som sina 2 andra syskon inte alla bra.. mellan barnet har sedan ca oktober månad sagt att hon önskade att hon var död, för hon orkar inte med detta längre.. (hon blir 6år iår) men varken soc el BUP ”bryr” sig då fadera inte kan samarbeta ..

Så nu ser jag tre barn som inte mår bra utan att få hjälp… Vad ska jag göra?????

Hjälp….

Jag har ett litet tips till dig i din/eran svåra situation, de flesta vårdcentraler har idag KBTare på plats. Ring din vårdcentral och förklara situationen och boka en tid där. Läkaren kan i sin tur även skicka remisser till ex BUP och de i sin tur måste då reagera. Tyvärr är väntetiderna ganska långa, men inom loppet av tre månader ska du i regel ha fått en tid, om du går via vårdcentralen dvs. 

Kran på dig!

När man ringer BUP för att ens dotter legat hemma och gråtit flera månader och inte går i skolan, säger dom att det inte är akut, för hon skär sig inte. Bara om man skadar sig själv får man en tid snabbt. Så om man har osynliga psykiska besvär och tänker tankar om att inte vilja leva, så hjälps det inte…. 

Så olika det verkar vara i landet. Min son, 15 år, sa en dag i höstas att han ville jag skulle ringa till nån han kunde prata med. Jag ringde BUP i vårt område och fick tid för ett uväderande möte rätt snabbt, de skulle avgöra om sonen skulle slussas vidare till ett ungdomsteam/ungdomsmottagning eller få hjälp på BUP. Beslutet togs veckan efter mötet och sonen skulle stanna hos BUP, därefter fick han komma dit både ensam och med mig 1 gång i veckan. Tyvärr blev hans läkare/ terapeut långvarigt sjuk efter ett tag. Men nu har han fått en ny kontakt och de ha ringt flera ggr under tiden för att kolla av om det är nån ”ko på isen” Han tycker att hans problem lättade lite då han fick komma dit.

Jag har precis samma problem som du!
Har legat i vårdnadstvist i 7 år och dotter mår illa av skitsnack mm…hon får ingen hjälp för pappan vägrar gå med på det….

Jag har kämpat för det här i 5 år nu, så tyvärr har jag inget bättre tips än att vara envis och aldrig ge upp!
Lycka till!

Min 14-åring fick också snabbt hjälp. Tog tre dagar från mitt samtal till första kontakten! 

Jag har förstått att det är olika svårt att få hjälp i olika kommuner.. Har du kontaktat skolkuratorn? Om du vill kan du kontakta mig via Facebook

Hon kom dit väldigt upprörd så de kunde ju inte ”kasta” ut henne. De ringde mig omedelbart efter besöket och vi påbörjade då behandlingen.

När jag o min dotter försökte få hjälp av BUP i Varberg funkade det inte alls. De såg mej som en mamma totalt okunnig om hur tonåringar är. Vi gick dit men fick inte någon varken hjälp eller förståelse. Hon skar sej o var väldigt självdestruktiv. Efter en tid sa de att hon var frisk trots att jag påtalade flera gånger att hon inte hade ett friskt beteende. Hon flyttade iväg till annan ort o efter ett tag fick hon all hjälp där som hon behövde.

Stackars dej. Jag förstår precis hur du känner dej. Blev själv väldigt dåligt bemött av BUP o har absolut inget gott tt säja om dom. Hoppas du kan få hjälp på något sätt. Provat med att be soc om hjälp?

Glad blir jag när jag läste om din dotter.Modigt att själv söka hjälp.Har nu en dotter som mår bra efter år av förtvivlan o hopp.Allt började på högstadiet o skärsåren gömdes under kläder,var inte gärna med på gympan.Mobbades,skolk,skolan gick allt sämre,rymningar.efter 4 månader hade det gått så långt att jag krävde hjälp o dagen efter blev det utredningshem för hela familjen.LVU som hon tog på allvar och gick med på vidare behandling,därefter några år på behandlingshem med underbara människor till stöd för oss alla.Efter ett tag bad hon själv om en utredning för att se vad som är fel i huvudet på henne.1 år senare fick vi diagnosenADHD. Då vände allt ,själv förstod hon att hon inte var dum i huvet utan att det berodde på något annat som det fanns hjälp för.Äter nu medicin och kan hantera situationer bra.Gymnasiet gick hon ut förra året med jättefina betyg och en självkänsla.Idag är hon som vilken ung tjej som helst,men med en erfarenhet som hon har stor nytta av i många olika val.Då trodde jag inte att hon skulle leva till sin 18-årsdag,men man får aldrig ge upp hur jobbigt det än är och be om hjälp snabbt.Ingen erbjuder hjälp så det gäller att vara envis.I skolan saknas tyvärr många gången kompetensen se bakom det som syns.

Jag har själv gad som är depression och ångest, jag vet inte hur länge jag levt med de men längre än jag tror. Fyller arton i år. I sjuan började allt bli värre då jag blev tonåring trodde jag och så var de ju eftersom jag blev både tonåring och hade depression och ångest och de gjorde allt till självmords tankar och massor av grejer men jag skar mig inte. Men i sala gick jag till ungdoms mottagningen i sala till kuratorn, hon tog mig seriöst och kollade genom ett test och sa att jag skulle söka till bup och jag fick hjälp samma vecka fast de inte vart akut. Dom har hjälpt mig långt !

Hej !
Jag är en tjej som haft det grymt tufft i livet … Både hemma mellan mina föräldrar , i skolan och mitt sociala liv.
Mina föräldrar gick isär redan när jag bara var några år gammal och jag blev som en dammtrasa mellan dem. Jag fick jämt höra dem prata skit om varandra till mig och jag fick vara som en medlare mellan dem.
I skolan blev ja mobbad för allt. Va de inte fel på kläderna bar det på tofsen jag hade i håret .. Jag vågade aldrig säga något till någon heller utan gick in i mig själv.
Känner tydligt igen de stora tröjorna och koftorna. Jag vägrade att visa mina armar och ben !

Detta är bara lite av vad som hänt under mina år på jorden.

En dag fick jag nog och gick till kuratorn på skolan. När jag lättat mitt hjärta lite (för ja sa inte allt) så kontaktades alla möjliga parter. Jag fick kontakt med bup och socialen och en stor process började.

Idag kommer mina föräldrar överens om det mesta och båda stöttar mig som aldrig förr !
Jag är av med mina självmordstankar och är av med mitt skade beteende. Jag har fått de liv ja aldrig trodde fanns för mig.

Så att med detta sagt så vill jag bara få sagt att ett litet steg av en människa kan göra stor skillnad ! Försök se om inte era barn skulle kunna prata med kuratorn eller skolsyster eller någon annan vuxen som kan få tummen ur röva !

Hoppas allt löser sig ! Tror på era barn och hoppas dom vågar ta de där lilla steget som jag vågade ! För trotts att jag hatade att prata om hur ja mådde och måla upp en dålig bild av min familj inför andra så har de faktiskt hjälpt.

Kram på er !!

Hej jag är 14 år och ska snart fylla 15. Jag är kille och har snart haft kontakt med BUP i ca: 9 månader och först nu har dom förståt att jag mått dåligt. Jag skar mig själv och fic se hur besviken min bästavän blev på mig. Efter att jag mådde skit av att se att min vän mådde dåligt av det jag gjort så ringde jag till BUP och fick ett akut möte med min läkare och kurator. Vet inte om dom kommar ta mig på allvar nu hoppas de. Kämpar på och vill själv bli mentalvårdare och jobba på BUP kliniken i stockholm för att få hjälpa unga i min sitts som jag har nu. Alla är värda ett lyckligt liv 

Upp med hakorna!

Jag är 20 år idag och ska bli 21. Jag började med ett självskadebeteende väldigt tidigt, och skar mig först när jag var 11 år. Min mamma försökte få in mig på bup när jag var 13 och fick problem med ätstörningar, men dom hade flera års väntetider. Fick min första kontakt med bup när jag var 14 år då jag försökte ta livet av mig, då hade vi ett krismöte med socialen och någon från bup. Jag fick två möten med sjukhusets egna psykolog, inget med bups egna, efter 2 månader flyttade jag och blev överflyttad till närmsta bup i den nya staden, efter första mötet inledde dom en adhd-utredning, mötena varade månader emellan och mötena bestod av olika tester och jag fick ändå inget stöd, utan jag fick gå på möten hos socialtjänsten som inte visste vad dom skulle göra, annat än att lyssna och försöka få saker att fungera i dåtidens nuet. Efter ca ett år flyttade jag igen. En månad efter flytten fick jag svar på min adhd-utredning, den tog 1 år och 3 månader, den visade på adhd men fick aldrig någon uppföljning. När jag var 17 försökte jag åter igen ta mitt liv, jag fick träffa en buppsykolog två gånger, hon frågade mig vad jag ville att hon skulle göra för mig. Det va sista gången jag hade kontakt med bup utan jag fick gå till en socialsekreterare och prata. Jag hade vidriga hemförhållanden hela min uppväxt och varit med om övergrepp i familjen som barn absolut inte ska behöva se, blivit fysiskt och psykiskt misshandlad och fick drog- och alkoholproblem redan som 13 år. Jag fick hjälp att ta mig vidare i situationen, men fick aldrig någon att prata med. Som 18 sökte jag på vårdcentralen och dom hade för långa väntetider så jag struntade i det. Det var inte förrän jag var 19 år, som min handläggare på arbetsförmedlingen (!!) tittade på mig en stund och frågade ”Hur mår du egentligen” som jag fick hjälp.. Därefter fick jag regelbundna samtal som hjälpt mig till den jag är idag. Jag är glad för dom som fått hjälp, men jag är inte ensam om att få gå den väg jag gått. Än idag mår jag inte bra, men bättre. Då och då ringer jag krisnummer när jag är nära att kollapsa.

Hej Albin, jag tog bort lite i ditt inlägg för att det är lite känsligt att skriva om självskador. Hoppas du förstår. Vad starkt av dig att be om hjälp, fortsätt kämpa! 
Kristina

Jag håller med dig om att DBT är bra för alla föräldrar, men det är att förenkla och skuldbelägga alla föräldrar med barn med självskadebeteende. Vår dotter går på DBT och vi föräldrar med, men hon har inte vuxit upp i ett dysfunktionellt hem utan har haft en trygg barndom. Det visade sig i vårt fall att hon har bipolär sjukdom, och för att hantera det hon inte förstod skar hon sig. med tanke på att du själv arbetar med DBT på BUP tycker jag att det är märkligt att du utrycker det så.

Det är otroligt beklämmande att läsa alla de historier där vården inte fungerat och människor som har den styrkan att söka hjälp inte får den! Att ta det steget är verkligen inte lätt och att då bli avvisad kan vara förödande. Självklart kan det finnas personer på BUP och andra institutioner som gör felbedömningar men det stora problemet ligger i att de har för lite resurser att klara av trycket som finns. Många växer upp idag och mår väldigt dåligt och om det inte satsas mer på att ta hand om dessa personer så är risken stor att fler kommer att följa. Vad som känns mest tragiskt i mina ögon är att allt handlar om budget. Istället för människoliv så tittar politiker på kronorna. Vad de dock inte inser är att ju längre en person mår dåligt desto längre tid kommer det att ta för den komma tillbaka igen. Vilket då resulterar i större belastning på samhället. Ingen väljer att må dåligt! Men tydligen väljer politiker att inte satsa pengar på att hjälpa dem som gör det. 

Tramsigt, det är hans ord och han har väl inte brytit mot några regler..? Du förminskar hans känslor och berättelse genom att hacka sönder texten….

gick till bup då jag hade panikattacker samt generaliserad ångest o mådde mkt dåligt. ”vi hör av oss” sa dem. detta var 8 år sedan, inte hört ett ord sen dess.

Jag förminskar absolut inte hans känslor, tvärtom! Jag tar dem på största allvar. Ledsen om det blev oklart.
Vi har förhandsgranskade kommentarer, jag godkänner nästan allt men inte sådant som kan vara skadligt för andra. I det här fallet tog jag bara bort några få ord.
Jag godkänner inga beskrivningar av självmordsförsök eller självskador, det är i linje med de råd som finns, eftersom det finns en viss risk att det triggar andra. Det ansvaret ska inte ni behöva ta, utan det tar jag och Aftonbladet.Hoppas att det blev klarare.

Jag säger som Mark Levengood:Jag har för mig att jag minns när mamma ammade mig med ciggaretten i munnen och askan ramlade ner på min mage..Tillåt Maruana även mot posttraumatisk stress inte bara MS och Cancer(jag är 70 år men skar mig 1 gång som 16 åring)

Väldigt illa att uttrycka dig så nedlåtande, du som ska föreställa professionell.

Varför skriver ni så mycket om detta? Självskadebeteende är inte direkt farligt, om man jämför med en psykos. Ändå handlar alla era ”granskningar” om lätt störda unga tjejer som skär sig, istället för att psykiatrin inte kan ta hand om dem som verkligen är psykiskt sjuka. Att skära sig ibland är något som 1/3 ungdomar gör någon gång, inget att hetsa upp sig över. Om man har en depression är det ett ärende för familjeläkaren. Och sist, sluta tro att psykiatri handlar om social problematik. Det är sådant som Socialtjänsten (kommunen) ska hantera, inte medicinska specialister.

Skulle uppskatta att ni ändrade rubriken, även tonårspojkar mår dåligt och skär sig.

Så om man inte har en psykos ska man inte få hjälp av psykiatrin ?
Jösses …

Föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) är
en ideell förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och
självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en
bättre vård för dessa patientgrupper
http://www.shedo.org

hej! jag vet hur de känns. jag är en av ungdomarna som skär sig tyvärr. jag har gått på bup och det hjälper. jag har även gått unger utredning och fått veta att jag har autism….
eleverna var inte så snälla även lärarna kunde stötta ut mig. vissa folk i sammhället förstår inte hur man kan må, och hur man kan skadda sig själv…. jag är 16 år och har uppleft mycket. jag vet hur de känns…. gråtter ofta över allt jag gjort. 

Självskadebeteendet är en varningssignal som visar att det har gått för långt och är därför farligt då det ofta kan leda till något värre. Man ska ta det på fullaste allvar! Jag har suttit i den här sitsen i snart 10 år och har anledningar till varför jag har behandlat mig själv illa. Människor som inte har någon som helst förståelse för detta bör tänka lite innan dem yttrar sig. En stor del av mina psykiska komplikationer består av sociala problem som kommunen inte kan göra något åt. Det finns skillnader i det sociala.

Jag har haft psykiska problem sedan jag var liten och fick äntligen hjälp när jag hade fyllt 20. Jag tror att det tog 2-3 månader innan jag kom i kontakt med en psykiatrisk mottagning. Sedan tog det ytterligare 2 månader innan jag fick prata med en psykolog då dem inte ansåg att det var akut. 

Efter 10 har jag fått fel läkemedel och samtal med en psykolog som bara säger ”Mm” och nickar irriterande som svar. Jag har kronisk ångest, panikångest, agorafobi, svår paranoia och tvångssyndrom och är besatt av att straffa mig själv för att må bättre, men ändå får jag ingen riktig hjälp!

Snälla ändra innehållet till att handla om båda könen!

Inte konstigt att folk hatar feminister, killar är det ju aldrig synd om, snälla snälla snälla skriv om killarna, det är killarna som behöver uppmärksammas eftersom det inte är lika accepterat att må dåligt som kille. Skriv om båda! Då kanske fler killar våga komma fram och känna att det inte är nå fel på dem, att det är andra killar som mår dåligt också.

Sen är det så otroligt hemska berättelser folk skriver :/ usch

Jag är alltså psykiater själv, och den som tar emot de här tjejerna på akuten. Jag tror att jag vet vad jag talar om mer än många andra som är självutnämnda experter på vad psykiatrin ska hålla på med. Tänk om folk lyssnade på oss som är proffs, och följde våra råd. Då kanske vi kanske t.o.m. kunde lösa problemen.

Jag är psykiater, så tro inte att jag uttalar mig utan att veta vad det handlar om. Det är mig man träffar på psykakuten, för jag är den som jobbar där mest. Lyssna på oss proffs, så kanske vi kan komma åt problemen istället för att bara tycka.

DBT är bara för de med Borderline. Den terapin är inte för vem som helst…

Bra ”artikel”. Det som alltid irriterar mig är bristen på information kring pojkar/unga män som skär sig. Det finns ett enormt mörkertal då skammen är stor, precis som hos flickor/unga kvinnor. Jag har under många år haft personlig erfarenhet av ämnet, jobbat med andra som haft självskadeproblem och även skrivit en tes i ämnet. Medias nyhetsvinkel på självskadeproblem är snedvriden. Skärpning!

Rekommenderar boken Slutstation rättpsyk av Therese Eriksson och Sofia Åkerman, den visar den skrämmande sanningen om hur många län ”löser” och hjälper flickor som Lovisa.

NI SOM INTE FÅR HJÄLP: Läser man kommentarerna så inser man snart att man blir väldigt olika behandlad på olika ställen. Jag tror att det till stor del handlar om att hitta RÄTT PERSON som förstår och ser allvaret.

Med andra ord: Försök på ett annat ställe om det första inte funkar! Om BUP inte funkar, testa en psykolog, om en psykolog inte funkar, testa skolkuratorn, om skolkuratorn inte funkar, testa akutmottagningen, om akutmottagningen inte funkar, testa BUP, osv… Ge inte upp förrän ni hittar rätt person! Den som lyssnar och agerar!

Det borde inte behöva vara så här, men när det nu är så, ge inte upp i första taget! Leta vidare!

Och om inget verkar funka i er hemtrakt, sök på andra håll eller skriv till tidningarna, riv upp himmel och jord om så behövs.

PS. Archpsyches uttalanden är så kategoriska och självgoda att jag ser framför mig den där typen av psykolog som skickar en vidare (eller hem igen) utan vidare åtgärd. Förhoppningsvis missförstår jag, men det ser inte förtroendeingivande ut…