Barnministern Maria Larsson (KD)

Jag har försökt få till en intervju med någon av ministrarna men det har inte varit helt enkelt. Nu har barn- och äldreministern Maria Larsson (KD) svarat på några av mina frågor på mejl. Hon har läst inläggen här på bloggen.

– Jag blir alltid berörd över människors starka berättelser och särskilt arg över att unga människor inte får hjälp i tid, skriver hon.

Maria Larsson lyfter fram regeringens satsningar på psykiatrin, utbyggd elevhälsa och ett bättre samarbete mellan skola, socialtjänst och psykiatri.

– Vi har under flera år satsat 900 miljoner kronor per år på psykiatrin. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin har blivit kortare. Denna satsning har vi nu permanentat, skriver Maria Larsson.

När vi granskade psykvården i Sverige i höstas ställde vi frågor till socialminister Göran Hägglund om regeringens satsning på vårdgarantin. Vår granskning visade att den innebar att patienter fick en ny kölapp efter att vården klarat av vårdgarantin. Det gällde både vuxenpsykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin.

– Vi måste ständigt  följa upp vårdgarantin för att se om man försöker kringgå den eller lura systemet, svarade Hägglund då.

Maria Larsson skriver i sitt mejl att det även krävs andra insatser.

– För att nå längre än dessa pengar kan göra, har vi satsat på att bygga ett föräldrastöd i kommunerna. Föräldrarna är de viktigaste personerna i ett barns liv. Alla frivilligorganisationers insatser är viktiga.

Det är ett lotteri vilken hjälp barnen får. Detta har bland annat Socialstyrelsen och Bris slagit larm om – ett brott mot svensk lag och barnkonventionen. Vilket ansvar har regeringen och vad tänker ni göra?

– Staten har tillsynsansvaret, därför har vi ökat resurserna till Socialstyrelsens tillsyn. Staten har även ansvaret för lagstiftningen, därför har vi ny lagstiftning på plats från 2010 som säger att landsting och kommun är skyldiga att upprätta en individuell plan när det behövs för att den enskilde ska få sin vård. Vi har även tagit ansvar genom de ekonomiska satsningarna, skriver Maria Larsson.

Det hörs ständigt många fina ord om satsningar på barnen som trillar mellan stolarna. Varför går det så långsamt?

– Det tar lång tid att bygga kompetens och kapacitet. Samarbetet måste ständigt vårdas mellan alla de som kommer i kontakt med barn. Därför alla våra projekt för att skapa det lokala samarbetet för att barn och familj ska få hjälp.

Vad tycker du om att det går så långt att unga tjejer låses in på sluten avdelning eller rättspsyk för att vården inte klarat av att hjälpa dem i tid?

– Det rimliga är att unga får hjälp innan det gått så långt. När det är svår kris i en människas liv är det professionens ansvar att bedöma vilka insatser som behöver göras för att skydda en person från skador

Vad har du för löfte till alla tjejer som hört av sig till Aftonbladet och som upplever att de inte får någon hjälp?

– Jag lovar att fortsatt göra allt som står i min makt för att unga ska få hjälp i tid, skriver Maria Larsson.

Vad tycker ni om svaren från barnministern? Och vad tycker ni om regeringens satsningar på psykiatrin och vårdgarantin? Kommentera gärna! Jag lovar att följa upp Maria Larssons svar och fortsätta bevaka de här viktiga frågorna.

Ett av problemen som jag velat trycka på här är just bur olika det kan se ut. Och de goda exemplen visar hur det skulle kunna vara för fler. Hur det borde vara.

En tjej skriver:  ”Utan hjälp från BUP, hade jag inte klarat detta. Man får inte glömma att det finns riktigt bra psykologer/läkare/socionomer där ute som faktiskt KAN hjälpa till, och jag tycker att även dessa ska uppmärksammas!”

Det har hon så klart rätt i. Jag vill också passa på att säga att den kritik som framförts handlar om systemfel, besparingar och oklar ansvarsfördelning. Att det finns fantastiska eldsjälar, proffsiga läkare och engagerad personal inom vård och skola är de flesta jag pratat med överens om.

Så kom i håg: det går att få hjälp, ge inte upp! Och det hjälper att prata med en vuxen eller kompis.

Kattis Ahlström, generalsekreterare på Bris.

”Åhhh, jag vad jag blev glad över och hitta det här. Verkligen viktigt att detta kommer upp till ytan.”

”Det är sjukt att det fungerar så här. Var är all hjälp, varför är det ingen som ser, reagerar eller hjälper mig? Samhället sviker!!”

Tack för bloggen, den kan göra skillnad!

Citaten är hämtade från några av alla hundratals mejl jag fått den här veckan.

Det gör mig ledsen, arg och förskräckt att ni är så många som mår så dåligt.

Men det gör mig också fantastiskt rörd och tacksam att ni skriver och delar med er. Stort tack till er alla!

Jag har fått mejl från tonårstjejer mellan 12 och 19, unga vuxna, föräldrar, skolkuratorer och BUP-chefer.

Sjukt jobbigt har på kort tid blivit en succé. Bloggen har nått många läsare, min mejlkorg svämmar över, det pratas på Twitter och Facebook. Det är förstås jättebra eftersom vi vill att detta viktiga ämne tas på allvar. Och att det händer något – det är dags att vi utkräver ansvar.

Kattis Ahlström är ny generalsekreterare på Bris och har följt bloggen. Hon känner igen den bild som kommit fram.

– Jag har själv pratat med de här tjejerna när jag suttit i Bris växel. Det är viktigt att ämnet tas upp. Det är ett stort misslyckande för samhället. Det är skrämmande att det får vara så här i vårt land, säger hon.

Kattis Ahlström tycker att det är dags att prata om barnen som far illa på makthavarnas språk – det vill säga genom att se vilka ekonomiska vinster det skulle vara för samhället att fånga upp barnen i tid.

– Det finns så många undersökningar som visar på det, det är enkel matematik. Ändå låter vi det gå så lång tid. Det är även ett ekonomiskt problem för samhället.

Bris har också märkt att fler barn hört av sig om psykisk ohälsa de här dagarna.

– Det är oerhört modigt varje gång ett barn vågar prata med en vuxen om de här frågorna. Alla har rätt att bli tagna på allvar och bli lyssnade till, säger Kattis Ahlström.

Jag vill också passa på att säga igen att jag läser alla era mejl och ska svara på alla, jag lovar.

Aftonbladet i dag – köp och spara!

I dag publicerar vi alltså slutsatserna efter den här veckan – här i bloggen och i dagens tidning. Jag har sökt både utbildningsministern (som har avböjt att svara på mina och era frågor) och barnministern Maria Larsson, så nu håller jag tummarna för att hon har tid senare i eftermiddag. Jag vill fråga henne vad hon tänker göra för tjejerna som mår dåligt, som trillar mellan stolarna, som inte upptäcks i tid och som inte får rätt hjälp. Har ni några frågor till regeringen?

Läs också Thérèse Eriksson och Sofia Åkermans debattartikel på Aftonbladet debatt. Författarna till boken ”Slutstation rättspsyk” kräver att det satsat på vården av självskadepatienter.

”Hur kan vi tillåta att den enda klinik i Sverige som säger sig kunna erbjuda specialistvård för unga med svårt självskadebeteende, är en rättspsykiatrisk regionklinik? Detta borde vara högprioriterade frågor i Sverige, en stolt rättsstat som säger sig utgå från barnets bästa”, skriver de.

Det kanske är en fråga för Maria Larsson eller socialminister Göran Hägglund att svara på.

• Nadine, 17: "Jag vill gå i skolan och träffa kompisar.”

   

  http://bloggar.aftonbladet.se/sjuktjobbigt/files/2012/02/l1.jpg

  Nadine har inte gått till skolan på tre år. I nian sjukskrevs hon, svårt undernärd av anorexian. Det har hunnit bli över 400 besök till läkare, psykologer och kuratorer. Varje gång konstaterar de att "föräldrarna har god omvårdnadsförmåga" – och skickar hem henne..

• Sigrid, 21: "Alla skjuter i från sig ansvaret.”

  tall

   

  http://bloggar.aftonbladet.se/sjuktjobbigt/files/2012/02/sigrid.jpg

  På BUP fick Sigrid och hennes mamma höra att självmordstankar och självskador var normalt för en tolvåring. Hon var 16 år när hon för första gången vårdades i psykiatrin. Då hade polisen kört henne till psykakuten efter ett självmordsförsök. I dag ligger Sigrid inlagd på sluten avdelning – igen.

• Camilla, 19: "Jag sitter hellre i fängelse på ett tidsbestämt straff.”

   

  http://bloggar.aftonbladet.se/sjuktjobbigt/files/2012/02/rpsyk1.jpg

  Dagen efter att Camilla fyllde 18 år flyttades hon från BUP till rättspsykiatriska kliniken i Öjebyn. Här vårdas dömda brottslingar – mest än. Hon var 14 när hon första gången fick tvångsvård. Läkaren säger hon kan bli kvar i många år. Som tjejen hon lärt känna, hon som kom som 17-åring och i dag hunnit fylla 31.

• Anna, 23: "Om BUP tagit mig på allvar hade ärren varit färre.”

   

  http://bloggar.aftonbladet.se/sjuktjobbigt/files/2012/02/anna.jpg

  Anna var 16 år när skolsyster skickade remissen till BUP. Inte ens mamma hade märkt såren hon gömt under långa tröjärmar. I skolan märke ingen den tysta tjejen med högsta betyg. Hon fick antidepressiva, sömntabletter och en ny tid tre månader senare. En vecka efter studentexamen lades Anna in på psyket efter ett självmordsförsök.

• Linnea, 22: "Alla hade tappat hoppet om mig.”

   

  http://bloggar.aftonbladet.se/sjuktjobbigt/files/2012/02/s.jpg

  När Linnea kollapsade på träningen reagerade omgivningen. Då hade hon dolt ätstörningen i flera år. På BUP visste de inte vad de skulle göra. Anorexia, depression, självskador, självmordsförsök: med flera diagnoser passade hon inte in någonstans. Efter ett sista självmordsförsök vände det – Linnea bestämde sig för att överbevisa vården.

• Nadine, 17, har inte varit i skolan sedan anorexian blev livshotande för tre år sedan.
• Sigrids självmordstankar avfärdades med orden: ”Det går över.”
• Jenny, 12, skär sig för att hon inte vet hur hon ska ta bort prestationsångesten.
• Under en vecka har hundratals tonårstjejer berättat om hur de inte får hjälp. Om en handfallen vuxenvärld som inte ser och i värsta fall inte finns.
• I väntan på hjälp blir tjejerna allt sjukare. Sista utvägen stavas tvångsvård och förvaring.
• Som för Camilla, 19. Just nu är hon inlåst på rättspsyk för depression och självmordstankar.
Så tar vi hand om tonårstjejer som har det sjukt jobbigt.

I dag publicerar vi slutrapporten från arbetet med bloggen ”Sjukt jobbigt”.

12 år gammal satt Sigrid i timmar på golvet i skolkorridoren och skar sig i armarna så att blodet rann.
Ingen ingrep.
Skolan larmade bara när Sigrid skolkade.

Camilla är 19 år och sover i häktesrummet på rättspsyk i Öjebyn. Rösten är trött och svag. Hon minns inte när hon var utomhus senast.
Från avdelningens enda fönster ser hon varken trädkronorna eller snödrivorna utanför, men varje morgon berättar personalen vad det är för väder och vem som har namnsdag.

Rigorös säkerhet
Reglerna är hårda på avdelningen, säkerheten rigorös – anpassad för dömda brottslingar.
Camilla berättar att hon fick öppna mammas julklappar men inte behålla dem.
– De hittade ingen annan lösning. De sa att det skulle vara det bästa för mig, men det är det värsta stället jag har varit på.

Larmen om tonårstjejerna som mår dåligt har varit många och täta under flera år. I förra veckan kom Bris rapport om barnen som inte får hjälp av samhället.
Förra året tog hjälporganisationen emot 4 545 samtal, mejl och chattfrågor om psykisk ohälsa – nio av tio rop på hjälp kom från flickor.
Om dem har vi berättat på bloggen ”Sjukt jobbigt” den senaste veckan.
– Hade det behövt gå så här långt? undrar Sigrid och Camilla.
Nadine, Linnea och Anna ställer samma fråga.

Brott mot barnkonventionen
De goda exemplen, om vården som fungerar, visar hur orättvist det är. Var du bor, vilken skola du går i, vem du har turen att möta avgör vilken hjälp barnen får. Det är ett brott mot såväl svensk lag som FN:s barnkonvention.

För tre år sedan slog Socialstyrelsen larm: barn- och ungdomspsykiatrin höll så skiftande kvalitet att den inte levde upp till hälso- och sjukvårdslagens krav. På många håll var uppdraget så otydligt att ingen kunde svara på vem som hade ansvar för vad.
Man skulle kunna tro att mycket har hänt efter ett så allvarligt larm. Sanningen är att det går långsamt.
– Jag förstår inte alltid vad problemet är, säger Marie Collberg, inspektör på Socialstyrelsen.

Det gör inte Peter heller. Hans dotter är 16 år. Inför de nationella proven i nian blev pressen så svår att panikångesten och sömnproblemen exploderade. Fyra dagar in på gymnasiet svimmade flickan.
BUP kunde bara erbjuda piller.
– Man tror inte att det är sant. De är helt inkompetenta.

Vad händer med barnen som inte får hjälp?
Vi vet att depression, ångest och stress är de vanligaste sjukskrivningsorsakerna bland unga kvinnor. Trycket på mottagningarna för unga vuxna är större än någonsin och psykiatrerna där tycker att hjälpen kommer för sent.
– Många av dem har lidigt länge, säger barn- och ungdomspsykiatern Mia Ramklint.

”Prioriterar inte våra unga”
Diagnoser som depression och ångest har ökat, även antalet patienter som vårdas för självskadebeteende. Men den behandlingsmetod som Socialstyrelsen rekommenderar för självskadepatienter, dialektisk beteendeterapi, finns inte i alla landsting.
– Vi pratar hela tiden om hur viktigt det är med tidiga insatser, men när det verkligen gäller kan jag inte se att vi prioriterar våra barn och unga, säger Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare på Sveriges kommuner och landsting.

Jenny är 12 år och litar inte på de vuxna.
– Jag har både självskadat och haft ätstörningar och har det fortfarande, jag lovar det är verkligen sjukt jobbigt.
Hon har sökt hjälp hos skolpsykolog, kurator, ringt Bris.
– Jag har varit på väldigt många ställen och letat efter en vuxen att prata med. Det är väldigt svårt.

4 545 gånger kontaktade barn Bris om psykisk ohälsa förra året. Nio av tio var flickor.
1 593 kontakter handlade om självmordstankar.
1 402 om självdestruktivitet.
772 om ätstörningar.
5 597 barn väntade på ett första besök eller uppföljning på BUP vid årsskiftet.
157 slutenvårdsplatser är allt som finns kvar för barn upp till 18. Sedan 1996 har platserna minskat med 60 procent.
50 procent av alla tonårstjejer besväras av ångest och oro.
1 600 barn ansvarar en genomsnittlig skolpsykolog för.
24 procent av Sveriges rektorer tycker inte att skolpsykologens tid räcker till.
35 procent tycker inte att skolkuratorns tid täcker behoven.

Sigrid och Mia. Foto: Lotte Fernvall.

Sigrid gick i sjuan när Mia på allvar började oroa sig för dottern som bytte vänner, stil och identitet var och varannan vecka. Som drog sig undan och tappade lusten att leva – en tolvårig flicka som självskadade och hade svåra självmordstankar.

Under första mötet på BUP fick Sigrid och Mia höra att det var helt normalt för en tonåring: ”Det går över.”

I dag är Sigrid 21 år. Högstadieåren är som en dimma. Hon gick ut nian med ofullständiga betyg och ett eskalerande självskadebeteende. Mia som inte gav sig hade kontaktat socialtjänsten när BUP inte reagerade. Sigrid bollades fram och tillbaka, skickades akut till psykiatrin och bollades lika snabbt tillbaka till kommunen. Fram och tillbaka utan att något hände.

– Jag träffade min kontaktperson en gång i veckan och fikade, säger Sigrid.

Hon bjuder på kaffe och vetelängd hemma vid köksbordet. Sigrid har fått permission för att träffa oss, sedan en dryg månad är hon inlagd på sluten avdelning. Hon lade in sig själv för att hon inte kunde kontrollera impulserna att skada sig längre.

– Men det har egentligen bara blivit värre på avdelningen, säger hon.

Hon får medicin, vitaminer och förvaring, säger hon.

Sigrid var 16 år när hon lades in första gången, det var på den gamla barnkliniken på Sankt Lars i Lund, en fängelselik byggnad med slitna rum, ordet ”död” klottrat på väggen. Det blev ett chockartat första möte med psykiatrin, nu matades hon med antidepressiva och bensodiazepiner och fick vänner som alla vårdades efter självmordsförsök.

Sigrid hann börja och sluta gymnasiet tre gånger. Hon skrevs in och ut från tvångsvård och behandlingshem.  När hon fyllde 18 år flyttades ansvaret över på vuxenpsykiatrin, och det hjälpte. Efter en lång inläggning fick Sigrid diagnosen borderline och början till hjälp

Men Sigrids kamp fortsätter. Nu väntar hon på besked om en ny placering på behandlingshem, DBT i öppenvården fungerar inte för henne just nu.

– Hade det behövt gå så här långt? Hade jag behövt ha så många ärr? Hade det behövt bli oräkneliga självmordsförsök? säger Sigrid.

Vägen upp är lång.

– Hon har ju inte haft någon ungdom, säger Mia och tårarna tränger fram.

Hon beskriver en mammas tuffa insikt: ”Jag kan inte hjälpa min dotter och jag kan inte hitta någon som kan hjälpa henne.”

Ändå anser Sigrid att hon har haft tur. Hon har sin mamma som kämpat för henne i alla lägen, hon har stundtals fått bra hjälp av engagerad vårdpersonal, de har räddat hennes liv.

– Och jag har sluppit rättspsyk, jag har träffat så många som jag som vårdats på där, säger hon.

Jag är nu inne i slutspurten av det här arbetet. I morgon publicerar vi ett sammanfattande nyhetsdokument, där ni kan läsa mer om Sigrid, Camilla, Anna, Nadine och alla andra tjejer jag varit i kontakt med.

Rättspsyk i Öjebyn.

Här på rättspsyk i Öjebyn tvångsvårdas Camilla, 19. Dagen efter sin 18-årsdag skickade BUP henne till kliniken som i första hand tar emot dömda män. Det var över ett år sedan nu och Camilla har ingen aning om hur länge hon blir kvar. Läkaren har sagt att det kan ta flera år.

– Man tappar framtidstron, säger hon.

När jag och Camilla pratar i telefon är hon uppgiven. Sedan i november är hon placerad på intaget, hon sover i häktesrummet. Avdelningen har hög säkerhet, det finns ett fönster på hela avdelningen, berättar Camilla. Det vetter mot en rastgård.

Camilla har inte haft permission sedan i höstas, hon har begränsad tillgång till sin mobiltelefon och dator. Men Camilla har inte begått något brott, hon vårdas på rättspsyk för depression, ångest och självmordstankar.

Socialstyrelsen har kritiserat vården av Camilla, bland annat det system med så kallad ”tecken ekonomi” som går ut på att belöna positivt beteende. Socialstyrelsen anser att det är en svår balansgång, i stället är DBT den metod som har bäst resultat på självskadebeteende, skriver tillsynsmyndigheten.

Chefsöverläkaren på kliniken slår tillbaka:

– Min uppfattning är att vår vård är tillräckligt god och säker, har han sagt till Piteå-Tidningen.

Camilla är inte den enda unga kvinnan jag har haft kontakt med som vårdas inom rättspsykiatrin för självskadebeteende eller självmordstankar. Flera har mejlat mig och berättat om hur psykiatrin gett upp – i brist på annat har de placerats på högsäkerhetskliniker bland grova våldsbrottslingar.

Slutstation rättspsyk

Enligt tidningen Dagens Samhälle har rättspsyk i Växjö, som vårdar flest av tjejerna, just nu 28 självskadepatienter. Författarna Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson har bevakat placeringen av tjejer och kvinnor som inte är dömda för brott i flera år.

Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson

Tillsammans har de skrivit boken ”Slutstation rättspsyk” som beskriver en vård med tvång och oproportionerligt hög säkerhet. Med bältesläggning, tvångsmedicinering och otillåten användning av tvångshandskar och hjälm.

– De allra flesta är mellan 20 och 30 år, de yngsta vi kommit i kontakt med var 15, säger Sofia Åkerman.

Även hon är uppgiven.

Under många år har hon och Thérèse kämpat för att placeringarna ska upphöra. Men på grund av att allmänpsykiatrin saknar kunskap och resurser att hjälpa svårt självskadande patienter fortsätter unga tjejer att läggas in på rättspsyk, säger Sofia och Thérèse.

– Kvinnorna som hamnar på rättspsyk har ofta hamnat i en ond cirkel av institutonsvård, som snarare har försämrat deras tillstånd. Med andra insatser i ett tidigt skede tror jag att sådana onda cirklar kan förhindras, säger Sofia.

– Just de här åren i en ung männsikas liv är så viktiga. Det säger sig självt att det blir svårt att komma tillbaka till ett ”vanligt” liv om du i stället tillbringat flera år i en sjuk miljö på rättspsyk, säger Thérèse.

I dag träffar jag en 21-årig tjej som vårdas inom allmänpsykiatrin på en sluten avdelning. Även hon känner att vården står handfallen inför hennes problem. Jag berättar mer om vårt möte senare.

Elin när hon mådde dåligt.

Är det sjukt jobbigt att vara tjej i Sverige i dag? Den frågan har jag ställt på här bloggen i snart en vecka nu.
Så här skriver en tolvårig tjej:
”Jag lovar det är verkligen sjukt jobbigt och sen när man ska fixa skolan också och alla sätter så höga krav på en. Alla tror att man är någon annan än den man egentligen inte är.”
Hon beskriver hur svårt det är att hitta vuxna att prata med. Och hon är inte ensam.

Bakgrunden till bloggen är flera allvarliga larm om flickor som mår dåligt. Trots att samtalen till Bris är många, Folkhäsloinstitutets enkäter pekar på stor psykisk ohälsa bland högstadieflickor och Socialstyrelsen slagit larm om att fler flickor skadar sig själva, verkar ingen riktigt veta vad det står för.

Vissa av er som hör av er har haft tuffa uppväxter, med frånvarande föräldrar eller svåra förluster. Men lika många av er kommer från typiska kärnfamiljer. Era berättelser skiljer sig åt, men de har också väldigt mycket gemensamt.

Elin är 21 år i dag. Hennes mamma dog när hon bara var en liten flicka. I skolan kände hon sig utanför, var tyst och blyg. Hemma var det bråk och strul. Problemen staplades på varandra och Elin mådde allt sämre. Det började med självmordstankar, Elin slutade gå till skolan, hon började skada sig, dricka alkohol, sedan utvecklades det till ätstörningar.

Men Elin lyckades vända den negativa spiralen. Hon mår bra och har fått en fin relation till sin familj igen.

”Jag är 21 år och har redan gått igenom så mycket. Det gör mig rädd att många har det så”, skriver hon.

Tack för alla mejl! I morgon ska jag träffa en tjej som fortfarande kämpar, just nu vårdas hon inom psykiatrin.

Precis som Elin har Anna, Linnea och Yasmine berättat hur de trots tuffa år nu mår bra. De har alla velat berätta om sina erfarenheter för att inge hopp. Det är viktigt att komma i håg att det finns hjälp att få och att alla förtjänar att må bra.

Yasmine, 19. Foto: Stefan Mattsson.

Yasmine behandlades under oräkneliga diagnoser med tunga läkemedel under många år. Men till slut skickade BUP en remis till psykosavdelningen inom vuxenpsyk. Redan som barn hade hon tvångstankar, i skolan blev det svårare för varje år att ha bra kompisrelationer. Ingen vuxen ingrep.

I sjuan brakade det ihop fullständigt, Yasmines tvångstankar utvecklades till anorexia och hon började skada sig själv. På BUP visste de inte vad de skulle göra, så de provade allt, berättar hon.

Nu är Yasmine 19 år och försöker fokusera mindre på sin sjukdom och mer på det som är friskt.

– Jag kom till BUP i åttan och det tog väl ungefär tre år innan jag fick bra hjälp. Det var första gången jag verkligen blev trodd och hjälpt, jag har fått så bra terapi på psykosenheten.

I dag är hon engagerad i den ideella föreningen SHEDO som hjälper dem med ätstörningar och självskadebeteende, stöttar anhöriga och sprider kunskap.

– Det är väldigt viktigt att unga människor får veta att de inte är ensamma. Det är många som lever med självmordstankar och självskadebeteende och det inte behöver vara så – de ska söka hjälp. Det finns en utväg, man ska inte tänka att man är ett hopplöst fall, säger Yasmine.

Hon är ledsen över att ingen reagerade tidigare.

– Det ska inte behöva gå så långt att man hamnar inom psykiatrin och att det är första gången man får hjälp. Skolan måste bli bättre på att se, man ska starta grupper, tjejer ska peppa varandra. Mitt problem innerst inne var att jag hade så dålig självkänsla, säger Yasmine.

Känner du igen dig i Yasmines berättelse? Har du känt att ingen förstår eller tror på dig? Har du fått kämpa för rätt behandling? Skriv till mig och berätta! Jag ligger efter lite i att svara er, men jag läser alla mejl och svarar så snart jag kan. Tusen tack för att ni delar med er.

Nadine, 17 med pappa Roger och mamma Jeanette. Foto: Lotte Fernvall.

Nadine, 17, gömmer sig under en tjock och varm filt, i knät har hon Sacke, mjukislejonet hon fick av en sjuksköterska på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm på sin 16-årsdag. Då var hennes kropp så sjuk och försvagad av anorexian att hon var där varje dag för kontroller. Sacke påminner henne om att hon inte vill tillbaka dit.

Nadine kämpar varje dag, varje timme, varje minut.

– Jag är rädd att jag inte ska få hjälp när sjukdomen inte syns lika tydligt på mig, men den sitter i huvudet, säger hon.

Mamma Jeanette och pappa Roger har gjort allt i sin makt för att Nadine ska bli frisk. I långa perioder har de varit sjukskrivna båda två för att kunna vaka över Nadine, de har sovit i skift. Men Nadine har kämpat, hon vill bli frisk, hon vill bara inte äta.

Hennes gamla klasskamrater går i tvåan på gymnasiet, Nadine har inte varit i skolan sen i början av vårterminen i nian. När Nadine hade varit på över 400 olika möten med olika psykologer, läkare och terapeuter slutade familjen att räkna. Nu går hon hos en psykolog en gång i veckan, men snart fyller hon 18 år och då skickas hon vidare till vuxenpsykiatrin.

– Jag har varit på så väldigt många olika kliniker, överallt känns det som.

I läkarjournalerna står det alltid att föräldrarna har en god omvårdnadsförmåga.

– Ibland känns det nästan som att Nadine skulle få bättre hjälp om vi inte hade haft det. Det känns inte som att det är någon som lyssnar, säger Jeanette.

För många år sedan läste Nadine ett inlägg på en av Sveriges mest populära bloggar, meningen om människor ”med lår som går ihop” har etsat sig fast. Den kan Nadine tänka på varje dag. Hennes problem började i sjuan, med ökade krav och problem med vännerna.

– Jag fick inte de betyg jag önskade, bytte namn, färgade håret, för att jag trodde att jag skulle bli mer omtyckt. Sen började det här med maten. Jag kunde lätt hoppa över frukosten eftersom mamma och pappa gick till jobbet tidigare och i skolan var det ingen som märkte om jag hoppade över lunchen, säger Nadine.

– Du kunde säga till oss att du ville äta på rummet eller att du redan hade ätit, säger Roger.

Nadine har legat inlagd i omgångar, dels på BUP-kliniken och dels på en ätstörningsklinik. Hon har fått sova många nätter på BUP-akuten efter självmordsförsök eller självskador.

– Oftast säger de att jag inte får stanna för att jag inte är tillräckligt dålig.

Hon är fast besluten att fortsätta kämpa. Hon drömmer om att gå i skolan, träffa kompisar och att kunna göra spontana saker. I framtiden vill hon skriva en bok om sina erfarenheter och föreläsa i skolor om ätstörningar.

– Jag vill hjälpa andra. Ingen ska behöva må så här dåligt, säger Nadine.

Kom ihåg att det finns hjälp att få. Under fliken här kan du få hjälp finns telefonnummer och länkar till olika organisationer dit du kan vända dig anonymt.