Min favoritstad förvandlades helt plötsligt till Mordor. Över en natt. Efter Irene så ryckte jag på axlarna åt Sandy. Same, same – med ett annat tjejnamn. Typ. Hårda vindar och regn är inget som skrämmer en tuff viking. Oj, vad fel jag hade.
Jag vaknade av att larmet gick i byggnaden, sprang till närmsta nödutgång och snubblade ner för trapporna, våning efter våning, i overkligt mörker. Insåg först när jag äntligen nått gatunivå att jag satt byxorna ut och in. Jag försökte genast få tag på mina kompisar men mobilens display visade ”no service”. Gatorna utanför kunde liknas med en vattenfylld spökstad. Mörkt och ekande tomt, så långt ögat nådde. En syn som tagen från valfri Hollywoodproducerad skräckfilm. Från den stunden blev det bara sämre. Mitt jobb som jag flugit över Atlanten för blev inställt, alla hotell med el fullbokade, inga resor hem, svårt att få tag på mat och kallt. Manhattan delades ganska fort upp i två läger och du ville inte tillhöra ”the Powerless”.
Min räddning, Mini och Wendy som lyckades hitta mig – utan telefonkontakt! Vi tog bilen och körde uptown (paradiset). Letade mottagning, laddade våra mobiler, lyssnade på bilradions nyhetssändningar (som krossade vårt hopp om att det här snart skulle vara över) och svor över hur svårt det var att köra utan fungerande trafikljus. Varje vägkorsning kändes som en chansning. Vi körde och körde. Försökte lösa vårt boendeproblem och få tag i nära och kära.
Det positiva med en sådan här händelse är att alla coola New yorkers blir hjälpsamma och ödmjuka. Som om alla går på en snällhetsdrog. Det resulterade i att jag hamnade på en kompis pappas bruna soffa. Med finaste utsikten över parken.
Att vara med om att vardagliga självklarheter som en skön säng, en varm dusch, att spola efter ett toalettbesök, smsa, kolla på senaste avsnittet av favoritserien, scanna internet och laga mat inte är något att ta för givet var en upplevelse. Något alla bortskämda borde vara med om. Storstaden visade sin sårbarhet. Och jag har lärt mig att jag inte är så tuff som jag tror.
I kväll hoppar jag på ett plan till London och sen vidare till min efterlängtade fästman (om jag hittar en bil som kan köra mig till flygplatsen eftersom stan har slut på bensin).