Du har tuber på ryggen och simfötter som förlänger dina tår. Du har ­kollat din hälsa och din våtdräkt ­sitter ­bekvämt. Det är äntligen dags! Du släpper relingen och sjunker ner i det blå. Ni ska titta på färgglada fiskar, sådana som man endast ser i akvarium. Gula, röda och randiga. Har ni tur får ni kanske syn på en havssköldpadda. Eller en delfin, det vore något! Det bubblar och fräser när du doppat huvudet. Men efter en stund blir det alldeles stilla. En ljuv värld bjuder ut sig, mystiken tätnar ju djupare du kommer. Dina andetag är rytmiska. Lugna. Vattnet är ljummet och du svävar. Den frid du känner får dig att le. Din enda ryggsäck är ­luften du bär i tuberna på ryggen. De andra dykarna är inom räckhåll, ni dyker i grupp och håller ihop. Det går fint. Fiskarna vågar sig fram. Vilka ­undersköna färger!

Efter en stund bryts lugnet. Du märker hur någon gestikulerar. Du ser att han är upprörd. Han tecknar­ att ni dykt alldeles för länge. Luften kommer att ta slut om ni inte ­vänder nu. NU! Det var ju typiskt, tänker du. Och trist. Det som just blivit så trevligt. Ingen i gruppen vill lyssna. Någon tecknar att det inte alls är någon fara, att luften skulle ta slut är överdrivet. Efter ett rådslag väljer ni att lita på optimisten. Ni slappnar av och fortsätter. Det lär finnas fler fiskar längre ner. Men efter en stund tror fler dykare att luften verkligen ska ta slut. Shit pommes frites, det är allvar ändå. Men nu är det för sent att vända. ­Någon föreslår att ni ska dela på luften i den ­extra tub som en av er bär. Ni tänker. Och tänker lite till. Samtidigt som ni tänker dyker ni djupare ner, av bara farten. Förslaget blir till sist ned­röstat. Det låter jobbigt att dela. Och det verkar otroligt att luften skulle ta slut. Låt oss hoppas att vi haft fel, tänker ni och simmar vidare.

När nästa förslag kommer är det för sent att rädda hela gruppen. Det nya förslaget innebär att offra några ur gruppen, de svagaste. De som är störst och starkast ska ta luft från de andra och på så vis rädda sig själva. Jodå, även det förslaget övervägs. Medan ni tänker hittar någon en låda med dykartuber på botten. Som ett mirakel finns alltså en räddning framför er. Tjoflöjt! Men fortfarande orkar ingen bry sig. Ingen vill plocka upp tuberna. Alla säger att de vill överleva, men ingen vill göra jobbet. Så ni dyker på. Alla räknar med att någon annan ska göra något.

Texten ovan är inte trovärdig, tänker du. Ingen skulle väl skita i en sådan varning. Men är det ­inte just det vi håller på med? Vi skakar på ­huvudet åt klimathotet för att vi inte orkar ta in detta enorma hot. Vi håller på att gå under men vi skiter i det. Vi kanske kämpar mot svält, mot djurplågeri, för bättre undervisning i skolan. Vi kanske vill att vårdpersonal ska få högre lön, att äldreomsorgen ska bli vettig eller kanske att bostadsrättsföreningen ska bygga bastu. Vi bryr oss om mycket men vi skiter i miljön. Detta trots att inget av det vi bryr oss om spelar någon roll om vår värld går under. Man kan bli ­dyster för mindre.

På söndag är det Mors dag. Hur visar du din uppskattning? Med en bukett blomster, genom att bjuda på brakmiddag eller slår du en pling och sjunger en trudelutt?

Hur mina egna ungar kommer att tackla dagen är jag oerhört nyfiken på och anar att de har ägnat få (om ens några) tankar åt hur jag bör hedras.

Och de är i gott sällskap, läser jag på Nordiska museets hemsida. Inte ens författaren Cecilia Bååth-Holmberg, som instiftade Mors dag i Sverige 1919, hade tänkt igenom hur dagen borde högtidlighållas. Året därpå rättade hon till sitt misstag och gav ut häftet Mors dag, med tydliga riktlinjer för firandet:

1 Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2 Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3 Hon bjudes, före uppstigandet, på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4 Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5 Vid eftermiddagskaffet, eller på aftonen, hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6 Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt gjorts och tillhandahålles för Mors dag.

Så nu vet ni, Joel och Freja (och alla ni andra med tvivelsamma planer) vad vi mödrar förväntar oss. Personligen ser jag särskilt mycket fram emot punkt nummer fem, och min make Dans insats. Blir det ett koreograferat sång- och dansnummer, månntro?

Hur jag firar min mamma? Eftersom vi bor 60 mil ifrån varandra håller jag mig till sexan och skickar ett egensnickrat tidningscitat:

– Grattis morsan, du är grym.

I helgen är det dags, grillen ska invigas för säsongen! En snabb titt på väderprognosen, det ser ok ut. Och precis som vår vinexpert Mischa Billing konstaterar: Aldrig smakar det så gott med ett riktigt fylligt rödvin som när man får det till en bra bit kött som just kommit från grillen.

I veckans Söndag tipsar hon om sina 10 favoriter till grillat, allt från prisvärda budgetviner lite dyrare alternativ.

Vi har också tittat närmare på kändisarnas hälsoknep. Hur håller sig Hollywoodeliten i ständig topptrim? Och på modesidorna har vår stylist valt ut årets 30 bästa köp för badsäsongen.

Den här veckan avslutas med Mors dag och i veckans tidning låter vi läsarna hylla sina mammor. Och så presenterar vi vinnarna i tävlingen Årets bästa vårbild!

Dessutom: Samtalet, Inredning, Mitt liv, Skönhet, Böcker,  Fråga Terry, Må bra, Josefine Sundström, Mat, Resor, Horoskopet, Kryss & sudoku och Bit för bit!

I samma sekund som jag kliver över tröskeln till provtagningslabbet, börjar hon hosta och frågar med ett tonfall, som är mixat av förakt och förfäran:

– Har du parfym på dig?

Jag nickar försiktigt medan hon fortsätter strängt:

– Det här är ett sjukhus! Här har vi inte starka dofter.

– Förlåt, piper jag, och skäms över att jag hänsynslöst sprejat Diors ”Chérie” både i halsgrop och på handleder innan jag traskat till vårdcentralen för ett rutinblodprov.

Sjuksyrran stasar min vänsterarm, nyser ett par gånger innan hon hugger nålen i armvecket.

– Aj, kvider jag, men tystnar genast. Hennes blick signalerar: ”Sjåpa dig inte, du kan gott lida lite”.

Och visst. Jag förstår henne. Hon konfronteras varje dag med samvetslösa parfymbärare: På bussen, i kassakön och som nu, när hon ska utföra sitt arbete. Att hon är evinnerligt trött på att snörvla och hosta sig genom sin vardag, är fullt förståeligt.
Hon är en av cirka tre miljoner svenskar som lider av någon form av allergi, men få av dem vet att överkänsligheten faktiskt går att kurera – för alltid.

Elisabeth Frändestam, 41, var en av dem. I hela sitt liv har hon varit mat-, djur- och pollenallergiker, tills hon av en slump fick höra talas om ”hyposensibilisering”. I dag är hon snudd på symtomfri. Hur det gick till, kan du läsa om i veckans Söndag.
Men min sjuksyrras besvär går inte att bota, tyvärr, så hon kommer behöva att läxa upp okunniga patienter även i fortsättningen. Inte mig, då så klart. Jag kommer att hålla fingrarna från alla parfymflaskor före nästa provtagning. Av respekt för henne.

Och i ren självbevarelsedrift. Den där nålen var attans otäck.

Good evening Europe! Den här ­veckan är Sverige och Malmö i hela Europas blickfång. Eurovision är stort. Det är ett av världens mest sedda program.­ Och tack vare Loreen får SVT alltså ­anordna musik­tävlingen i år. Just i detta nu ­håller förberedelserna­ i ­Malmö på för fullt. Låtar repeteras, strålkastare vrids. Kostymer­ sys in eller släpps ut.

Och manus skrivs. Ja, det är det jag håller på med. Jag har nämligen fått äran att vara med på ett hörn. Jag ska vara SVT:s kommentator för programmet. Det innebär att jag ska guida de svenska tittarna ­genom denna underhållningskaramell.

Detta är såklart ett riktigt roligt jobb och jag är stolt över att få vara en del av programmet.

Men. Att vara kommentator är ett av de mest utskällda tv-jobb som finns. Speciellt de år man kommenterar i värdlandet, vilket jag ju ska göra.

Jag har redan fått irriterade ­kommentarer.

1. Hur kommer det sig att vi ­måste ha en kommentator när det hela hålls här på hemmaplan?

2. Bort med kommentatorn, vi ­fattar engelska här i Sverige!

3. Vi vill se och höra hur Petra Mede sköter sig ­inför hela Europa. Vi vill inte att Petra ska bli överröstad!

Jag har lyssnat på kritiken och så här tänker vi:

1. Sverige har kommentator, eftersom det finns information som endast gäller de svenska tittarna. Petra kommer till exempel inte att berätta i vilken deltävling vi kan rösta. Och hon kommer inte att ge information om hur just vår röstning går till.

2. Ja. De flesta förstår engelska här. Men mitt jobb är inte att översätta det som sägs. I stället ska jag ge information om alla artister som är med. Jag ­kommer att presentera varje bidrag och jag kommer att bjuda på lite bakom kulisserna-­information. ­Inget av detta ingår i Petras jobb.
I programmet lämnas tysta luckor för kommentatorerna att prata över. Varje land har sin ­kommentator. Om inte jag presenterar bidragen kommer ingen att göra det. Det blir helt tyst i flera minuter i så fall.

3. Det här med att man vill höra Mede då? Självklart, tycker vi. SVT önskar såklart att alla ska följa Petras jobb. Därför ska jag vara tystare än vad ­kommentatorn brukar vara. Andra år brukar ju ­kommentatorerna prata över programledarna mest hela tiden. Så ska jag inte göra. Jag kommer noga hänga med i Petras manus och jag ska se till att vi ­oftast får höra henne i lugn och ro.

Redan på tisdag är det dags för den första ­semifinalen. På torsdag sänds den andra. Och på lördag avgörs det hela i finalen. Snart vet ­hela ­Europa vem Petra Mede är. Och alla kommer ­veta var Malmö ligger. Det är fjärilar mest ­överallt här
i Malmö. Hos oss som jobbar med ­programmet finns fjärilarna även i magen. Jag önskar att alla som tittar kommer känna stolthet. Och det vore roligt om många tänkte: ”Shit vilken fläskig underhållning!” Min stora förhoppning är att så många som möjligt ska uppskatta min guidning genom programmet ­också. Nu sitter jag och putsar mitt ­manus och inser att stora utmaningen för mig som kommentator blir att …
ja, ­faktiskt: Hålla käften!

Han är stolt över sin bringa, han var nära döden som fyraåring, utklädd till Batman, och han säger ”fan vad fett” alldeles för ofta. Det är bara några dagar kvar till att Robin Stjernberg ska stå inför 800 miljoner tv-tittare i Eurovision song contest. I veckans Söndag svarar han på frågorna ingen annan ställt.

Mellon innebär ju också samling vid tv:n – och chips. Men inte vilka chips som helst, vi svenskar är riktiga fegisar när det kommer till nya smaker på snacks. I Söndag hittar du listan på våra favoriter – och smakerna som floppade rejält.

Några andra smakprov på innehållet ser du på förstasidan här ovan. Och allt du är van vid i tidningen finns så klart med:

Vin, Samtalet, Inredning, Mitt liv, Skönhet, Böcker,  Fråga Terry, Må bra, Josefine Sundström, Mat, Resor, Horoskopet, Kryss & sudoku och Bit för bit!

I Sverige brukar vi springa på samma boll. Och just nu är vi ett springande folk. Överallt springs det. Instagram och Facebook är överösta med bilder på folk i neonfärgade springskor. Och alla som springer tycks vara lyckliga. Nästan lite sektigt. Råkar man passera en idrottsbutik ser man ­bilder på atletiska kroppar som säljer löparbyxor, vattenflaskor eller stegmätare. Folk springer! I min närhet anmäler de sig till Tjejmilen, någon enstaka planerar att springa Midnattsloppet och så finns det de som går för Marathon till och med. Tjohej! Jag står still. Med tappad haka tittar jag på.

Jag har nämligen alltid avskytt att springa. Jag har liksom tyckt att det verkat monotont och ­tråkigt. De gånger jag har sprungit har det varit till ­bussen. Någon gång har jag väl hastat efter en hund som slitit sig från sitt koppel. Men mer än så har det aldrig blivit. Varför springa när man kan gå? Liksom. Jag har dansat mig i form och ­varit nöjd med det.

Men under det senaste året har något hänt hos mig. I takt med att jag haft allt svårare att hitta träning som passar in i livspusslet har jag faktiskt börjat snegla på något som inte gör mig beroende av en viss tid eller ­lokal. Jag var inne på simning. Det är ju ganska fritt. Plask, plask och du kommer i form nästan utan att märka av det. Och så lite uppfriskande bastu på slutet. Men det blir för mycket restid till och från badhuset. Tyvärr, simning går bort.

Promenader då? Det är ju en jättebra träning i all sin enkelhet. Fågelkvitter och närhet till ­naturen får man som en liten trevlig bonus. Men jag måste öka pulsen och jag behöver ­svettas.

Så nu kommer jag krypandes mot korset. Jag är redo att frälsas. Springa är säkert grejen, även för mig! Och nu har jag börjat längta. Det rycker i mina ben och jag känner i musculus quadriceps femoris, den stora lårmuskeln, att det börjar bli dags. Jag har köpt skor. Svarta med inbyggda rosa fartstreck. Det är visst någon gas i sulan som gör att jag ska studsa fram som en gasell. Byxor och vindjacka har jag också. Ja, jag är redo att kuta i väg.

I morgon tänker jag inte tänka. I morgon klär jag på mig, öppnar dörren och springer iväg. Jag ska inte se mig om och jag ska inte fuska. Jag ska springa ett ordentligt varv runt villorna där jag bor. Jag ska vinka till alla Hurtbullar som också är ute och springer och jag ska tänka att jag är en av er nu! Och sedan ska jag springa vidare tills jag är hemma på hallgolvet igen. Därefter ska jag ­stretcha och äta nyttigt. Och sen ska jag gå runt och vara stolt över mina rosiga kinder hela dagen.

Och sen ska jag göra det igen. Tills jag blir ­beroende. Springandet ska bli mitt knark och jag ska söka mer. Och ännu mer! Och sen ska jag plåga alla mina följare på Instagram med ­bilder på mig i löparspåren. Sedan när vi når slutet av sommaren ska jag börja lägga upp bilder på mina cellulitfria lår. Sedan ska jag ­vara på sporttidningars omslag. Leendes. Sen ska jag anmäla mig till något lopp. Vilket jag ska berätta för hela världen!

Ha, ni ska få se! I morgon är jag också en som springer. Och snart springer jag ifrån er!

Resan från hemmet till jobbet tar inte mer än sex minuter med pendeln. Ändå knyter jag handen i fickan hela vägen. Inte i vrede, utan för att stoppa impulsen att sticka ner den i väskan och fiska upp min drog: Telefonen.

Och jag är långt ifrån ensam om mitt missbruk. Jag kikar runt i vagnen, där nio av tio medpassagerare sitter med nacken ohälsosamt böjd och pekfingret svepande över sin smartphoneskärm.

Själv har jag bestämt att min korta jobbresa ska vara en telefonfri zon. Att dagen ska börja och sluta i någon form av ”här och nu”. Må vara att den medvetna närvaron består i att betrakta hur andra ådrar sig moderna förslitningsskador som gamnacke och pekskärmsfinger.

Samma observation gör Jessica Almenäs i intervjun på sidorna 8–9. På frågan: När förstod du senast att det här är år 2013? svarar hon:
– När jag satt på tunnelbanan och inte lyckades möta någons blick eftersom alla tittade ner i sina telefoner.

Sannerligen. Vi vistas sällan i samma rum längre. Vare sig vi åker buss, är på krogen eller hemma ser det ungefär likadant ut: Vi fipplar men våra smarta telefoner, oavbrutet. Dels för att hålla koll på omvärlden, dels för att informera followers på Twitter, Facebook och Instagram om våra härliga liv.

I USA har trenden att dela sin senaste matupplevelse på sociala medier fått New York-krögarna att gå i taket. Enligt tidningen New York Times förbjuder allt fler av dem sina gäster att ägna sig åt så kallad ”foodstagramming”, eftersom plåtandet stör restaurangupplevelsen.

Så vill du undvika gamnacke, pekskärmsfinger och att bli portad från ditt favorithäng, gör som jag: Knyt näven.

Hårt.

För ett par veckor sedan uppmanade vi er läsare att skicka in era bästa vårbilder till oss. Och det gjorde ni verkligen! Alla har vi våra egna, personliga vårtecken och redaktionen har fått in allt från vackra naturbilder till tokroliga snapshots.

Efter mycket diskuterande har vi valt ut de tio finalisterna och nu är det upp till er läsare att utse vinnaren!

Bilderna hittar du i tidningen som kommer ut nu på söndag. Första-, andra- och tredjepris belönas med en smartphone.

Efter våren kommer sommaren och alla ni som inte har styrt upp semestern redan får hjälp på traven den här veckan.  Tillsammans med Blocket har vi plockat ut 63 finfina boenden runt Medelhavet som går att hyra från runt 3 000 kr i veckan!

Mer att längta efter: Vin, Fråga Malena, Inredning, Mitt liv, Skönhet, Böcker,  Fråga Terry, Må bra, Josefine Sundström, Mat,Resor och massor av kryss & pyssel!