En gång var det Malmös ödsligaste tomt. Sedan kom tiggarna.
Nu ska Sveriges största boplats för EU-migranter rivas.
Här är berättelsen om Sorgenfrilägret.

Text

Patrik Lundberg

Visionen föddes för snart tio år sedan. Industriområdet Norra Sorgenfri skulle bli en ”levande småskalig kvartersstad”, fastslog Malmö stad.
Vi som bodde i närheten skrockade. Hur skulle detta gudsförgätna ställe kunna förvandlas till en boplats?
Malmö stad skulle få rätt. Vi skulle få fel. Men inte som någon av oss trodde.

När visionen skapades var prostitutionen på Norra Sorgenfri helt öppen. Varje kväll gick kvinnor längs gatorna.
Mina rumskamrater och jag hade en hobby. Torsktoppen. Vi spanade efter sexköpare, tog deras registreringsnummer och hade en lista på vårt kylskåp.
En annan kille hade en liknande hobby. Zlatan Ibrahimovic. En kväll körde han runt och skrämde upp sexköpare. Polisen ingrep och den då 19-årige ”Ibra” hamnade på löpsedlarna.
Med åren försvann kvinnorna. Men de skulle komma tillbaka.

Norra Sorgenfri blev ett industriområdet i slutet av 1800-talet. Fram till år 1990 fanns det närmare 100 industriföretag i området.
Då började företagen försvinna. Byggnader revs och snart var stora delar av området öde.
Kommunen hade visioner, som sagt. Lägenheter skulle byggas. Förskolor, butiker, grönområden.
Det första steget var ett gymnasium. Det lades ner efter bara ett par år. Kraftiga föroreningar i marken tvingade bort verksamheten – en rest från industrierna.
Sedan hände ingenting.

Mitt på Norra Sorgenfri ligger en ödetomt på 9 200 kvadratmeter. När jag bodde kring området brukade det stå några tält där. Det var lokala hemlösa som tillbringade sina nätter på tomten.
Under tidiga våren 2014 skulle jag plåtas av en pressfotograf. Vi ville ha en så öde plats som möjligt, så vi gick till tomten och tog bilderna. Ingen var där. Gult gräs växte upp till hakan på mig.

Några veckor senare förändrades allt.
Rumänska EU-migranter började vallfärda till Malmö. De kom hit för att tigga.
Och de behövde någonstans att bo. Vissa slog läger i skogsdungar, men de allra flesta sökte sig till ödetomten.
De byggde sitt eget samhälle. Snart stod där husvagnar, bilar och några hemmasnickrade skjul.

Inför förra vintern hotade kylan. Då fick de boende stöd av lokala aktivister som hjälpte dem att bygga fler skjul.
I dag bor cirka 150-200 personer i Sorgenfrilägret. Ödetomten har förvandlats till en kåkstad och de som lever där vill bo kvar.
Det finns bara en hake. De bor på privat mark. Och tomtens ägare vill ha den tillbaka.
Ägaren heter Per Arwidsson. Vid millennieskiftet köpte han tomten. Nu vill han bygga bostäder där.
Redan i våras gjorde Arwidssons bolag en polisanmälan om olaga intrång.

Läs Patrik Lundberg och Anna Tärnhuvuds reportage från Sorgenfrilägret i våras

Så varför bor EU-migranterna fortfarande kvar? För att människor som har ockuperat en tomt kan rent juridiskt inte bara avvisas.
Beslut måste komma från Kronofogden, som i sin tur behöver veta identiteten på de boende. Och alla människor i lägret har inte kunnat identifieras.
Läget har fram tills nu varit oförändrat. Sorgenfrilägret står kvar. De boende sitter fortfarande i centrala Malmö och tigger.
I år har även prostitutionen återvänt till området. Kvinnor går på gatan precis som för tio år sedan.
Jag ser dem varje gång jag rör mig där omkring. Bara under årets första halva kunde stödteamet Mika Malmö bekräfta att de träffat 17 rumänska prostituerade i området.

I dag pratar Malmöborna främst om tre saker: Zlatan, Malmö FF och Sorgenfrilägret. Många älskar de två förstnämnda. Många hatar det tredje.
Nästan oavsett vem jag möter leds samtalet in på lägret. Tidigare sågs det som ett väldigt udda inslag i stadsbilden. Nu omtalas det mest som ett problem som måste bort.
Dagligen går privatspanare förbi och tar bilder. De rapporterar allt de ser till myndigheterna.
I våras skedde fysiska attacker och brandattentat mot eu-migranter i andra läger. Sorgenfrilägret har skonats, men hatet pyr under ytan.

Varför vill då EU-migranterna bo kvar? Lägret saknar dessutom rinnande vatten, sopbergen växer och där finns stora mängder avföring.
Jag besökte lägret i våras. På frågan gav de samma svar som de gör i dag: ”Vi har ingen annan stans att ta vägen”.
Den sanitära situationen är myndigheternas huvudargument för en avhysning. Däremot talas det tystare om marken lägret står på.
En konsultrapport från 2013 visar vad många Malmöbor har vetat i åratal. Delar av industriområdet är kraftigt förorenat.
Det var därför det nya gymnasiet tvingades stänga. Föroreningarna i marken kommer främst från en före detta kemtvätt i området. Kemikalierna kan framkalla cancer. Dessutom är dricksvattnet svårt förorenat.
I praktiken måste stora delar av området saneras innan stadsdelen kan byggas upp på nytt. De höga föroreningshalterna ligger flera meter under markytan. De kan bara frigöras genom grävning eller schaktning.
Kommunens vision om Norra Sorgenfri ligger alltså längre bort än vad många tror.

Alldeles oavsett: var ska människorna ta vägen när lägret försvinner?
Nu ställs frågan på sin spets. I tisdags agerade kommunen. Miljönämnden beslutade att själv gå in och riva lägret tillsammans med polisen.
– Det här var det svåraste mötet under hela min politiska tid, sa nämndens ordförande Carina Svensson (S) till Sydsvenskan.
Jag träffade Carina Svensson redan i våras. Då pratade hon hellre om strukturer. Om att problemet låg i hur Rumänien behandlade sina romska medborgare.
– Vi kan inte lösa Rumäniens fattigdom och diskriminering, sa hon.
Någon konkret lösning på situationen i Malmö såg hon inte. Hon visste bara att alla läger måste försvinna.
Sedan dess har de flesta bosättningarna rivits. Nu är det bara Sorgenfrilägret kvar.

Klockan 16 på söndagen ska lägret vara utrymt. Allt som är kvar då kommer att slängas. Finns det boende kvar där kommer polisen att kliva in.
Kommunen kan ta emot ett fyrtiotal personer i ett vinterhärbärge. Alltså en femtedel av de uppemot 200 människorna som bor i lägret.
De aktivister som stöttar EU-migranterna vill snarare hitta en alternativ boplats – med stöd från kommunen. Men kommunen säger blankt nej.
Det står alltså klart att lägret ska rivas.
Men var människorna ska ta vägen vet ingen.
Och visionen är fortfarande… en vision.