Startsida / Inlägg

RECENSION: ”Firewatch” är en värmande besvikelse

av Peter Ottsjö

Missa inga spelnyheter eller trailers – gilla Spela på Facebook!


Rate

Firewatch

Från 16 år
Format (testat överst):

• Mac (nedladdning, 179 kr)
• Pc (nedladdning, 179 kr)
• Playstation 4 (nedladdning, 199 kr)

Spela även: ”Oxenfree” (pc, Mac, Xbox One). Också det en urtjusig ”walk and talk”-simulator (om än inte sedd ur förstapersonsperspektiv). Och liksom ”Firewatch” är radiokommunikation ett centralt inslag och bärande tema.

Visst du att… det här är studion Campo Santos debut? Men de är inga nybörjare, direkt: medarbetarna har tidigare jobbat på spel som ”The walking dead”, ”Bioshock 2”, ”Spore”, ”Gone home” och ”Call of duty: Advance warfare”.

Just nu: hoppas vi att fler studior förstår att det verkligen går att göra fängslande förstapersonsspel utan skjutvapen.

ÄVENTYR När Henry behöver en yxa är det för att slå sönder ett hänglås. Handgripligare än så blir aldrig ”Firewatch”. När den lönnfete mannen i medelåldern hoppar från en låg klippavsats är man rädd att han ska slå ihjäl sig. När han kisar mot den blodröda solen ber man för att han inte sparat på solskyddskrämen. Henry är något sällsynt: en digital figur i ett spel man faktiskt kan relatera till.

När ”Firewatch” börjar har Henry ersatt en ensamhet med en annan. Innan livet kom i vägen, innan bitterheten slog rot i honom, hade han inte föreställt sig att han skulle sitta som brandtornsvakt i en amerikansk nationalpark. Nu ägnar han dagarna åt att tillrättavisa tonåringar som (bokstavligen) leker med elden och åt att plocka tomma ölburkar som ligger och skräpar. Han hittar en engångskamera – spelet äger rum i slutet av 80-talet – och förevigar sina strapatser. De kylslagna och dimmiga gryningstimmarna. De vidsträckta ravinerna som löper hela vägen bort till horisonten. Den förtrollande gläntan som färgas gyllengul av solen. Panoramat över nationalparken från sitt vakttorn. Det hela betagande vackert stiliserat av den brittiske formgivaren Olly Moss.

I en annan del av nationalparken sitter Henrys handledare, Delilah, som eventuellt dricker för mycket tequila. De blir snart varandras samtalsterapeuter och börjar nysta i varandras liv över varsin handhållen kommunikationsradio. Faktum är att ”walkie talkie” vore en alldeles utmärkt genrebeteckning på ”Firewatch”: spelet är som allra bäst när man hittar en ny stig att trampa fram på i nationalparken, samtidigt som man gnabbas med Delilah över radiovågorna. Här lyckas den amerikanska studion Campo Santo med något storartat: de hittar en intensiv närvaro bara genom att porträttera folk som folk är mest – ofullständiga, motsägelsefulla, möjligen inte helt sanningsenliga.

Men om personporträtten är träffsäkert målade haltar berättelsen desto mer. Det bästa man kan säga om den är att den ger ”Firewatch” ett påfallande obehag. Nationalparken är inte bara något för fotoalbumet, utan kan lika gärna kännas hotfull och klaustrofobisk. Med antydningar och associationer – bortsett en kanske lite för väl signalerad kommentar till vår tids övervakningssamhälle – ger det rationella vika för en tilltagande paranoia. Och det gäller inte bara Henry och Delilah, utan även spelaren själv. Dessvärre är mycket av mysteriet ett villospår, och Campo Santo lyckas aldrig trycka till riktigt ordentligt på de smärtpunkter Henry och Delilah bär under huden, trots att studion så väl vet var de sitter. Allt slutar således i en känsla av besvikelse. Inte för att Henry hade räknat med något annat.

  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB