Dags för shot clocks i poker?

av Dan Glimne

Ett hett ämne just nu är huruvida man i pokerturneringar ska införa s.k. shot clocks, alltså hårdare än i dag begränsa hur mycket tid en spelare ”vid draget” har på sig för att tänka/steka/showa – kalla det vad du vill. I nya numret av Poker Magazine, på sidorna 66-71, analyserar jag problemet närmare:

SHOT CLOCKS ARTIKEL

… och länken dit har du här:

http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=pn02kg3h&gInitPage=1

Poker står därmed inför samma utmaning som schacket stod inför på 1800-talet – och faktum är att man kan dra vissa lärdomar av att man inom det spelet löste problemen, så läs min artikel!

byline

Las Vegas och maffian: Del 11

av Dan Glimne
LV DECEMBER 1960 B

Sargad av missmod, motgångar och inre slitningar skålade alltså maffian in 1960-talet (jo, på bilden ovan snöar det faktiskt i Downtown!) i Las Vegas. Det var inte bara FBI och IRS som gav dem huvudvärk, utan också ett allt tuffare delstatsorgan med ansvar för spellicenserna.

När man 1931 hade ändrat lagen i Nevada för att tillåta hasardspel, hade man också bestämt att det formellt krävdes en licens för att erbjuda sådana gentemot allmänheten. Dessa licenser ansökte man om på personlig basis, inne på det lokala sheriffkontoret. De betraktades under hela 1930-talet som en ren formalitet, i stil med hundskatten.

År 1946 hade Nevada Tax Commission övertagit ansvaret för att övervaka spelandet i delstaten, varvid man kraftigt höjde kraven på de sökande. Personer med uppenbart kriminella kopplingar nekades nu allt oftare en spellicens, vilket förstås krånglade till livet för maffian; men oftast inte mer än att man kunde komma runt problemen genom att låta till synes mera betrodda personer stå som frontfigurer för verksamheten.

NEVADA BOARD

Med Nevada Gaming Control Board, som bildades 1955, sattes ribban ännu högre. Nu började man – därtill uppmanade av bland andra FBI – att på allvar granska inte bara de sökande, utan också följa upp hur verksamheten bedrevs.

Att det regelmässigt fuskades på de maffiaägda kasinona, speciellt gentemot highrollers, var vid det laget en offentlig hemlighet i Las Vegas. Utsortering av ett antal av essen och de klädda korten i blackjacklekarna, att ge tillbaka ”felräknade” vinster, att switcha in och ut preparerade tärningar i craps och mycket annat – allt sådant var rutin.

FUSK 1

Samtliga maffians kasinon hade också så kallade mekaniker på lönelistan. Så snart en spelare med tillräckligt tjock plånbok klev in genom dörrarna slog man ett telefonsamtal till en av dessa mekaniker, som fick hoppa in som dealer och med sin fingerfärdighet i att hantera kort, tärningar och marker snart hade skinnat kunden i fråga. Likaså ”spikade” man gärna drinkarna med generösa extradoser av vodka för att sätta ned omdömet hos klientelet, och skulle någon som förlorat stort börja bråka om saken, räckte det med några droppar Visine i dennes glas för att han strax skulle vingla in på närmaste toalett och kräkas upp hela insidan.

Nevada Gaming Control Board började nu ta resoluta tag mot sådant, via allt tätare oannonserade besök och hårda kontroller. Surmulna maffiabossar hade bara att rätta sig efter sakernas tillstånd, och fick som ett resultat se sina inkomster minska. I förlängningen var dock denna granskningsverksamhet av godo för spelindustrin i delstaten, i och med att den kraftigt minskade det riggade spelet och därmed gav besökarna en ärligare chans.

LV AD 05

Delstatsledamoten Phil Tobin som 1931 ursprungligen introducerat och drivit igenom lagförslaget om att tillåta hasard, skulle många år senare på sin ålders höst kommentera saken så här: ”Om vi inte hade inrättat den där kontrollmyndigheten, skulle vi inte haft något spel kvar i dag.”

GRANT SAWYER

Under 1959-1960, och flera gånger därefter under resten av 1960-talet, reformerades licenssystemet gradvis och befogenheterna hos Nevada Gaming Control Board utvidgades ytterligare. Den som initierade det arbetet var den nytillträdde delstatsguvernören Grant Sawyer (bilden t.h.), som gav sitt team av advokater och chefer ordern get tough, and stay tough. I ett slag blev det ännu svårare för maffian att öppet låta sig representeras i ledningen, för såväl de redan existerande kasinona som för nytilltänkta projekt. Det räckte många gånger med blotta misstanken om samröre med den organiserade brottsligheten, för att speltillståndet för den personen skulle gå upp i rök.

I ett omtalat fall krävde man till och med att få tillgång till den sökandes hustrus lista över vilka hon brukade skicka julkort till!

Detta tvingade förstås maffiabossarna att ordna flera ”lager” mellan sig själva och dem som formellt drev affärsverksamheten, vilket givetvis försvårade att behålla kontrollen över det hela och ledde till att mera av pengarna försvann hos olika mellanhänder.

En celebritet som föll offer för den nya och tuffare attityden var ingen mindre än artisten och sångaren Frank Sinatra, vilket förstås förorsakade förstasidesrubriker i hela USA. Han hade redan tidigt köpt i sig i projektet The Sands längs Strippen, som han med förkärlek dessutom blev officiell frontfigur och dragplåster för i reklamen:

LV AD 02 B

År 1963 drogs dock hans spellicens in som ett resultat av Sinatras bevisade samröre med Chicagogangstern Sam Giancana, som var en av topparna inom ”the Chicago Outfit”. Sinatras försök att protestera hos myndigheterna ledde ingenstans. Han tvingades sälja sin andel på 9 procent i The Sands, men behöll surmulet sitt hälftendelägarskap i Cal-Neva Lodge nära Lake Tahoe – där hans flitiga gäster inkluderade Marilyn Monroe och bägge bröderna Kennedy, förutom ett stort antal ökända gangsters. Sin andel i Cal-Neva Lodge hade Sinatra köpt 1960, av ”Bones” Renner som ingick i San Francisco-maffian men nu hunnits ifatt av IRS och krävdes på 800.000 dollar i obetalda skatter.

Även Sinatras vän och arbetskollega Dean Martin hade under en kort tid några procent i Cal-Neva Lodge, men när han fick klart för sig att Giancana var insyltad i ägarbilden sålde Martin omgående sin del; till skillnad mot Sinatra var Dean Martin mån om att under hela sin karriär distansera sig från den organiserade brottsligheten.

DEAN MARTIN DEALER B

Dean Martin hade dock faktiskt i sin ungdom ett förflutet som dealer på en del av de många illegala spelklubbarna i trakterna av Cleveland där han växte upp, och brukade långt senare på skämt då och då hoppa in som blackjackdealer på The Sands eller Stardust när han, Frank Sinatra, Sammy Davis Jr. och resten av the Rat Pack uppträdde i Las Vegas: något som förstås fick kvinnorna där att skrika i falsett, och – understundom bokstavligen talat – slåss om en plats vid just det bordet. Se för övrigt bilden här ovan, där Martin till vänster dealar just blackjack på The Sands!

 

Maffians fiende nummer 1

Ytterligare ett hårt slag för maffian, skulle det visa sig, var utgången av 1960 års presidentval som vanns av demokraten John F. Kennedy från Massachusetts:

KENNEDY

Han var son till affärsmannen Joseph Kennedy, som erkänt och sedan årtionden var ”well connected” med allehanda figurer inom den organiserade brottsligheten på USA:s östkust. Orsaken till det var inte minst att Joseph byggt upp en del av sin förmögenhet genom spritsmuggling under förbudstiden på 1920-talet. Det fanns dock ytterligare kopplingar: bland annat var en viss Judith Exner älskarinna åt inte bara John F. Kennedy, utan även åt gangsterbossen Sam Giancana – och i bägge fallen var det Frank Sinatra som sammanfört kontrahenterna. Maffian inbillade sig därför att man kunde utöva ett visst inflytande över den politik som den tillträdande Kennedyadministrationen nu skulle komma att föra.

ROBERT KENNEDY B

Det skulle visa sig bli en svidande felbedömning. En av John F. Kennedys första åtgärder var att utnämna sin bror Robert till justitieminister, och Robert Kennedy (bilden) skulle snabbt inta ställningen som maffians fiende nummer 1 i USA.

Robert Kennedy organiserade omgående sin ”Organized Crime Strike Force”, en specialenhet underställd justitiedepartementet och omsorgsfullt sammansatt med de nödvändiga resurserna för att granska och bekämpa den organiserade brottsligheten. En kanske ännu farligare åtgärd, ur maffians synvinkel, var att Robert samtidigt också gav ett antal jurister i uppdrag att börja undersöka förutsättningarna för att från federalt håll begränsa, eller till och med helt förbjuda hasardspel som godkänts på delstatsnivå. Det var inte bara en spjutspets, utan ett helt kanonrör riktat specifikt mot Nevada.

Guvernören Sawyer insåg nu att om han inte mer eller mindre kunde garantera att det reformerade Gaming Control Board skulle klara av att hålla den organiserade brottsligheten ytterst kort i delstaten, riskerade en ansenlig del av Nevadas ekonomi och arbetsmarknad att skjutas i sank. Sawyer drev på införandet av ytterligare sanktionsmöjligheter och ett ännu hårdare granskningsförfarande, i form av offentliga förhör med de personer som ansökte om spellicenser, och fick delstatsförsamlingen med sig. Kontrollerna ledde till att ännu fler av maffians frontfigurer tvingades bort från kasinobranschen, och ströp ytterligare utflödet av kontanter som försvann ner i bossarnas fickor.

Maffian stod inför en djupnande kris i Las Vegas. Och mitt uppe i den inträffade ett dödsfall som skulle bli förstasidesnytt från kust till kust: den 5 augusti 1962 hittades filmstjärnan Marilyn Monroe död i sitt sovrum i hemmet i Brentwood, Kalifornien.

MARILYN MONROE B

Den officiella dödsorsaken var självmord, förorsakat av den tomma pillerburk som hittades vid Marilyns sida; men det skulle snabbt visa sig att det fanns åtskilliga mystifierande detaljer i fallet, inklusive att ett antal fotografier från obduktionen hastigt och utan förklaring kom på villovägar.

Låg maffian bakom ett eventuellt mord på Marilyn? Det fanns förvisso tänkbara motiv i så fall, inklusive att hon högst sannolikt var eller varit älskarinna inte bara åt John och Robert Kennedy, utan även åt några av gangstertopparna inklusive Sam Giancana. I flera böcker som publicerats har tesen om en konspiration drivits… men fallet har aldrig någonsin blivit utrett på ett tillfredsställande sätt.

Marilyns dödsfall var hur som helst inget som påverkade Las Vegas; men det gjorde däremot mordet på presidenten John F. Kennedy följande år, den 22 november 1963. När en – sannolikt – ensam skytt från en byggnad i Dallas avlossade de dödande skotten mot presidentens bilkortege, skulle det ge eko i hela världen.

KENNEDYMORDET RUBRIKER

Låg maffian bakom det mordet? Ännu i dag, mer än ett halvt sekel senare, är den frågan obesvarad men är fortfarande föremål för spekulationer, konspirationsteorier och uppgifter av olika sanningshalt, och faller delvis utanför ämnet för denna artikelserie.

JFK ANNIVERSARY

Klart är dock att maffian de facto hade vissa personliga kopplingar till Lee Harvey Oswald, den person som anses ha avfyrat de dödande skotten. Och när det gäller Jack Ruby, som i sin tur sköt Lee Harvey Oswald (bilden ovan) i direktsändning inför över 10 miljoner TV-tittare, var han via sin verksamhet som ägare av en nattklubb i Dallas dokumenterat djupt insyltad med inte mindre än tre frontfigurer inom den organiserade brottsligheten: Johnny Roselli, Carlos Marcello och Santo Trafficante. Begick Ruby mordet på Oswald för att hindra denne från att bekänna uppgifter som rejält skulle ha skakat om maffian i hela USA? Intill att han dog av cancer, 1967 i fängelset, skulle Ruby dock vidhålla att han agerat helt på egen hand för ”att bespara fru Kennedy en uppslitande rättegång mot hennes makes mördare”.

Begravningen av John F. Kennedy tre dagar senare, den 25 november 1963 borta i Washington DC, resulterade i den enda spelfria eftermiddagen i hela Las Vegas’ historia. Då stängdes alla bord och maskiner av för några timmar och neonreklamen släcktes ned, vilket gjorde Las Vegas till en spökhåla. Det är fortfarande den mest unika hedersbetygelsen en enskild människa någonsin beståtts med av staden. Under kvällen kom dock spelet gradvis och diskret igång igen.

Oavsett hur mordet på Kennedy hade gått till, eller vilka sinistra krafter som låg bakom det, fick det dock till resultat att det amerikanska justitiedepartementets tryck mot den organiserade brottsligheten nu minskade. Året efter avgick Robert Kennedy som justitieminister, hans Organized Crime Strike Force upplöstes, och Lyndon B. Johnson som övertagit presidentposten fick snart sina händer fulla med Vietnamkriget och medborgarrättsrörelsen. Myndigheternas uppmärksamhet riktades mot andra håll, och frågan om spelandet i Nevada förpassades till bakgrunden för en tid.

Robert Kennedys egen presidentkampanj 1968 innebar emellertid att ett nytt, allvarligt hot mot maffian seglade upp. Om denne skulle vinna valet, skulle för maffians del ännu en intensiv kampanj komma som ett brev på posten. Robert Kennedys kandidatur skulle dock hejdas av ännu en mördares kula, och ge upphov till ytterligare ett ouppklarat mysterium.

 

”En skenhelig liten gangster”

Och som inte de ovannämnda nästintill dråpslagen hade räckt, publicerades under 1963 en bok som kraftigt skulle förändra attityden gentemot maffian: och det inte bara i Las Vegas och resten av Nevada, utan faktiskt även i resten av USA.

GREEN FELT JUNGLE

Den boken var ”The Green Felt Jungle” av Ed Reid och Ovid Demaris. Dessa två hade genomfört ett mästerligt stycke grävande journalistik samt författarskap med hjälp av arkiven hos FBI, IRS och olika polismyndigheter och tidningar, och resultatet var nu ett verk som skoningslöst, sida upp och sida ner, namngav i princip alla gangsters inom Las Vegas kasinovärld och redogjorde för deras kriminella aktiviteter. Bland annat gick författarna igenom samtliga de elva då existerande etablissemangen längs The Strip, varvid det ena framstod som korruptare än det andra.

MOE DALITZ 2

Även Moe Dalitz (bilden), som tagit initiativet till uppförandet av stadens första sjukhus samt kyrkan Guardian Angel Cathedral och därför lyckats göra klassresan till att åtminstone på ytan framstå som en samhällets stöttepelare, betecknades i boken med epiteten ”en skenhelig liten gangster från Cleveland” och ”fortfarande en skurk till samvetet och sinnet”, något som fick honom att nästan falla i gråt. Inte heller döda gangsters kom undan – Benjamin ”Bugsy” Siegels uppgång och fall skildrades från början till slut, med alla dess gräsliga detaljer.

”The Green Felt Jungle” slog ned som en bomb bland Las Vegas-maffian, och boken blev en bästsäljare i hela Nevada. Över natten märkte maffiafamiljerna attitydändringen hos allmänheten. Människor som tidigare hälsat på dem på gatan vände dem nu ryggen, och stadens polis började mera uppmärksamt följa deras förehavanden.

 

I nästa avsnitt: En främling kommer till staden!

byline

Även WSOP:s PR-avdelning gör sina missar…

av Dan Glimne

Med bara en vecka kvar till årets WSOP drar igång borta i Las Vegas, slår ledningens PR-maskineri nu på stora trumman – men lyckas trots sina säkert höga löner ibland ändå få saker och ting om bakfoten och glömma av sin historia, som till exempel nyss på Twitter:

WSOP 1970 MISTAKE B

Jag fann mig föranledd att stillsamt rätta WSOP:s PR-avdelning i ett svarsinlägg, det fanns inget Main Event år 1970… och den som vill läsa om vad som i verkligheten hände detta milstolpeår kan i stället ta del av mitt Superblogginlägg från förra året här:

http://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/03/jag-trodde-du-drev-ett-no-limitstalle/

Men visst ser jag ändå fram emot att göra den årliga resan till detta pokermecca borta i Nevadaöknen!

byline

Ove Sundbergs Las Vegas tips, del 3

av matpok

Först vill jag bara säga att jag fick bra feedback av DTM om att jag hade uttryck med lite korkat i mitt senaste blogginlägg,  vilket jag verkligen håller med om.

http://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/05/forbundet-efterlyser-2/#abComments

Självklart vill vi i förbundet få in kontaktuppgifter från alla spelklubbar i hela Sverige och inte bara södra. Jag tog på mig att just jobba med den södra delen då jag bor där och mina kolleger på förbundet resten av Sverige, därför tänkte jag inte länge än vad näsan räckte när jag skrev mitt inlägg.

Tack DTM!!

Jag fick ett mail från en läsare som hade lite frågor kring Vegas – som jag tänkte delge svaren på.

Svaren är givetvis högst personliga om hur jag gör.

1. Vilka Buffér är dom mest prisvärda?:
Jag är inge Buffé människa – och har inte järnkoll – men du skall få några tips ändå.
Man kan köpa ett ”Buffépass för ca $55. Då kan du äta så mycket du vill under 24 timmar på 8 resaturanger:
Av dessa 8 – som du hittar på länken ovan är Planet Hollywood väldigt bra. (Har dock inte ätit på de andra)
Om du ser långa köer vid lunchtid – så avskräcks inte – det går fort att få bord ändå.
Den bästa buffén jag har ätit är på Wynn – men det kostar nog runt $60 att äta engång.
2.Funkar 20 dollartricket på Flamingo? Eller krävs det mer än 20 dollar?
Det funkade för mig men inte för Dybban – på Flamingo.
Dock så är det inte så stor skillnad på rummen. (Inte för mig i alla fall) Jag fick likadant rum, fast större.
Men du kan alltid prova. Går det inte, så tar dom inte pengarna.
Har du bokat ett standardroom – som jag gjorde – så fick jag bara ett större rum.
Som regel uppgraderar dom dig bara ett ”hack”.
(Jag testade på Palazzo att lägga in $70, men fick inte bättre än när jag lade $20)
Stick in $20 diskret i passet och fråga om ett ”nice room”.
3. Hur brukar du dricksa för ”gratisdrinkar”, restaurangbesök, taxi, hotellstäderskan? Dricksar du något till servitrisen vid buffeén?
a) Gratisdrinkar: $1. (Ger du $2 eller mer så kommer dom oftare som regel, men $1 räcker) Man ger även $1 för den dricka man köper i baren.
b) Restaurangbesök 15% som regel. Är maten och personalen grymma, så kan dom få 18 – 20%, men inte ofta
c) Taxi: 10% räcker
d) Hotellstäderskan: Mellan $3 – 5 per dag. (Lite högre om pokern har gått bra:) ) Men på Flamingo räcker $3. Men dom förväntas sig nog inte det. Inte på Flamingo i alla fall tror jag. Så du behöver inte ge något. Men jag gör det för Karma och god tur
 e) Buffér: Du betalar som regel när du kommer till Buffén. Antingen ger du $5 till den du bet till, eller lägger $5 när du går från bordet. Oftast det sistnämda. Men en hel del dricksar ej.
f) Cashgame. Ge $1 vid vunnen pott. $2 vid lite större potter. Max $5 – 10 vid stora ALL IN Potter.
4.Cash game med låga inköp. Är Quads ett alternativ?
Dom flesta ställerna har $1/2 eller $1/3 samt $2/5.
Quads hade jag väl inte lirat på, hellre då Flamingo där det är hög partyfaktor och fylla på kvällarna.
Pröva Caesars Palace. Men man har tyvärr byggt om och det är inte samma som förr.
Favoriten är dock The Venetian. Här är det ofast ”normal ”poker utan kanon fylla. Här hittar du bla $1/2. Här gillar tjejen att lira mest, och hon är nybörjare.
Annars så skall du ta en tur till ”riktiga Vegas”. Downtown och spela på Golden Nuggett. Man har tydligen även gjort om lite på klassiska Binions som ligger precis mittemot Golden Nugget.
Personligen skulle jag inte lita cash på RIO där man lirar WSOP.
5. Shower.
Du bör gå på minst en Show. Favoriten är KA på MGM Grand. Sett den 2 ggr och den är galet bra. Köp biljetter  vid:
 
Dessa ”kiosker” finns lite överallt på Strippen. Köp på morgonen när dom öppnar vid 9. Gå sedan på kvällen (ibland kan man köpa till nästa dag)
Du köper i en viss kategori. Sedan hämtar du ut biljetten där showen skall spelas någon timma innan.
Ju tidigare, ju bättre plats den kategorin.
När det gäller KA kan man inte sitta dåligt oavsett.
Lycka till och har du fler frågor så är det bara att fråga!!
Mattias
BYLINE-MATTIAS-2

Möt Viktor ”Isildur1” Blom på Unibet!

av Dan Glimne
VIKTOR BLOM GOLDEN CASH GAME LONDON

Du har sett honom spela i Unibets TV-sända Golden Cash Game i London i december förra året – bilden ovan – och om en vecka får du chansen att möta en av Sveriges mest omskrivna spelare tvärsöver den virtuella filten!

Onsdagen den 27 maj kommer Blom att spela exklusivt på Unibets pokerklient, under en sammanlagt 10 timmar lång spelsession: mellan 12.00 och 00.00 svensk tid, med tid inlagd för några bensträckarpauser. Det eventet kommer att streamas live på www.twitch.tv.unibetpoker dessutom!

VIKTOR BLOM AVATAR B

Den dagen till ära förses Blom på Unibets pokerklient med en egen avatar, och kommer att spela såväl no-limit hold’em som pottlimit Omaha, på fyra bord samtidigt med nivåer från €0.25/€0.50 upp till och med €2/€4. Han kommer att byta ut borden varje timme, så att så många som möjligt får chansen att spela mot honom. Och de spelare som loggar in och får möta honom, ges samtidigt chansen att vinna Bloms avatar – som någon sedan kanske triumferande kan använda på sitt eget Unibetkonto, som ”segerskalp”! Men lita på att det blir en tuff match om den saken…

Du kommer också att via chatten kunna ställa frågor till Blom under sessionen, och det blir några kul sidoevent samtidigt. Mera information hittar du här!

https://se.unibet.com/promotions/poker-promotions/viktor-blom-at-unibet-poker

Välkommen alltså till såväl Twitch som Unibets pokerklient, den 27 maj. En av Sveriges garanterat mest svårslagna motståndare väntar på dig där!

byline

Norsk spelmarknad allt närmare en licensmodell

av Dan Glimne
NORSK POKER

För den som trodde att Norge ur spelmarknadssynpunkt var ”den sista sovjetstaten”, är det dags att spänna fast säkerhetsbältet. För en tid sedan gav den norska regeringen med statsminister Erna Solberg i spetsen till Lotteritilsynet – den norska motsvarigheten till LI – uppdraget att utreda en eventuell licensmodell, och nu har utredningen lagts fram:

http://e24.no/naeringsliv/lotteritilsynet-aapner-for-utenlandske-spillselskaper/23455693

Slutsatserna i den färska rapporten? Att en licensmodell har klara fördelar framför dagens monopol i Norge. För att citera: ”Lotteritilsynet peker på at en lisensmodell gir myndighetene langt bedre kontroll med pengespilltilbudet. Det kan settes ulike tiltak til verks som holder både selskap og spillere ansvarlige, noe som kan gi færre negative konsekvenser sammenliknet med dagens enerettsmodell [...]”

Känns allt mer som Sverige ligger på efterkälken, medan vår egen regering staplar utredningar, rapporter och samordnare på varandra i stället för att skrida till verket…

byline

Förbundet efterlyser 2

av matpok

Med framgång efterlyste vi vem som var ägare till SM bucklan i mörkpoker 2012.

Det var Valterego som hade svaret Hildebrand

http://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2015/05/forbundet-efterlyser/

Därför gör jag en ny efterlysning.

Jag har tagit på mig uppdraget att kontakta olika pokerklubbar – främst i Södra Sverige.

Om du driver en klubb eller om någon som läser detta inlägg har kontaktuppgifter till olika pokerklubbar eller någon person som jag bör ta kontakt med, så maila gärna mig på:

mattiasa@svenskapokerforbundet.se

Tack på förhand

BYLINE-MATTIAS-2

 

 

Las Vegas och maffian: Del 10

av Dan Glimne
10 INTROBILD B

Bakom varje framgångsberättelse finns oftast åtminstone en bra idé. Maffians, i den organiserade brottslighetens strävan efter att ta kontroll över de framväxande kasinona i Las Vegas och deras lukrativa strömmar av kontanter, låg i att använda sina icke föraktliga tillgångar som investeringskapital. Under en epok som sträckte sig från tidigt 1940-tal och ända in på 1970-talet – i en tid före skräpobligationernas och subprimelånens tidevarv, när USA:s banker, försäkringsbolag och låneinstitut inte ens drömde om att låna ut pengar till något så suspekt samt moraliskt besudlat som gamblingindustrin – fanns maffian där som en villig ekonomisk partner, och ställde sällan några besvärande frågor om de tilltänkta kompanjonernas vandel.

JIMMY HOFFA

Den verkliga jackpotten när det gällde kapitaltillgångar utgjordes av pensionsfonden inom Teamsters Union, alltså fackföreningen för USA:s transportarbetare. Den som från början hade inlett samarbetet härvidlag var Meyer Lansky, som redan 1949 etablerat kontakt med den genomkorrupte Jimmy Hoffa (bilden) inom Teamsters. I synnerhet efter att Hoffa 1957 blivit ordförande för den fackföreningen, något som den organiserade brottsligheten varit ”behjälplig” med, hade maffian i princip nästan obegränsad tillgång till de dussintals miljoner dollar som fonden förfogade över.

Det obestridliga faktum att maffians investerande i och skötsel av kasinona direkt och indirekt gav tiotusentals människor – cocktailservitriser, elektriker, dealers, byggjobbare, kassörskor, dealers – arbete, gjorde också att man i Las Vegas länge hade en överraskande överslätande inställning till den makt de hade och de brott de begick. Lika obestridligt var att stadens rykte som en fristad för den organiserade brottsligheten perverst nog bidrog till dess attraktionskraft och glamour, bland de många som kittlades av bilden av laglösa män vars pengar kunde köpa dem lyxliv, makt och vackra kvinnor.

Elvis and Priscilla Presley with Wedding Cake

Till den airen av glamour bidrog också att Las Vegas alltmer kom att förknippas med gästande celebriteter, och då inte minst sådana som gifte sig i något av stadens många kapell: Rita Hayworth och Dick Haymes 1954, Paul Newman och Joanne Woodward 1958, Mary Tyler Moore och Grant Tinker 1962, Jane Fonda och Roger Vadim 1965, och så förstås det mest omskrivna paret av dem alla, Elvis Presley och Priscilla Beaulieu som den 1 maj 1967 växlade ringar – för att nu bara ta ett litet, litet axplock. Las Vegas blev dessutom vid denna tid allt populärare som inspelningsplats för olika Hollywoodfilmer. När originalversionen av ”Ocean’s Eleven” spelades in 1960 med Frank Sinatra, Dean Martin, Sammy Davis Jr och ett antal andra stjärnor i rollerna, skedde det till stora delar på Desert Inn och med maffiabossen Moe Dalitz’ välsignelse.

OCEANS ELEVEN

 

Självmord med bakbundna händer

Verkligheten bakom kulisserna var förstås en annan och brutalare, i den kedja av korruption som fortsatte att breda ut sig i Las Vegas – men vinden var nu på väg att vända. Ett ökande tryck mot maffian från FBI och amerikanska skatteverket IRS gjorde att gangsterfamiljerna tvingades bita ihop inför de förluster som uppstod när myndigheterna gång på gång gjorde gryningsräder mot Tropicana, Frontier, Flamingo och flera andra kasinon, konfiskerade miljonbelopp och fick många mellanchefer dömda till fleråriga fängelsestraff.

Maffian svarade med att vara totalt hänsynslös om man befarade att någon i leden skulle ge efter, byta sida och överlämna sig till vittnesskyddsprogrammet. År 1959 blev Abner ”Longie” Zwillman, capo för New Jersey-syndikatet och med åtskilliga affärsintressen i Las Vegas, instämd att vittna inför senatens kommitté mot den organiserade brottsligheten. Ett rykte om att Zwillman tänkte bli kronvittne för att få ett billigt straff kom i svang, och maffian ordnade därför så att Zwillman ”begick självmord”.

ABNER ZWILLMAN 2

Åtminstone löd formuleringen så i polisrapporten; det faktum att han hittades hängande från en takbjälke i sin källare, med händerna bakbundna, hade uppenbarligen ingen påverkan på rättsläkarens slutsatser. Det hade inte heller skottskadorna i bröstet och ryggen, trots frånvaron av något skjutvapen i huset.

 

Greenbaums öde

En annan som kom att sluta illa var Meyer Lanskys gamle trotjänare Gus Greenbaum, som efter Bugsy Siegels död hade fått överta Flamingo och förvandlat det till en vinstmaskin för maffian. År 1955 bestämde sig Greenbaum och hans fru Bess för att pensionera sig, och lämnade därför Flamingo efter åtta år vid rodret och flyttade till Phoenix i Arizona.

Hans tid med golf och eftermiddagsmartinis blev dock inte långvarig. Två månader senare kommenderade maffian genom ”Joe Batters” Accardo honom tillbaka till Las Vegas, för att överta driften av det då nyöppnade Riviera som omgående inlett sin tillvaro med att förlora stora pengar. Greenbaum ville till att börja med inte höra talas om saken; det problemet löste maffian genom att per telefon hota Lenore, hustru till Gus’ bror Charlie Greenbaum, med att hon skulle dödas om hon inte kunde övertala Gus att ta ”jobberbjudandet” på Riviera.

RIVIERA HOTEL B

Gus vägrade, och talade om för Lenore och Charlie att det bara var ett tomt hot från maffians sida. Två kvällar senare kom Charlie hem, och hittade Lenore strypt i sovrummet.

Gus visste att han inte längre hade något val, utan återvände till Las Vegas för att installera sig i chefsvåningen på Riviera. Kasinot var då på gränsen till bankrutt, förorsakat av den grupp från Miami som övriga delen av maffian just lyckats kicka ut. Dyrbar sprit hade försvunnit i mängder, privata lyxbilar hade satts upp på räkningar som skickades till kasinot, och som om inte det var nog hade Miamiägarna själva spelat hårt och högt kväll efter kväll på Riviera, samt helt enkelt rivit skuldsedlarna gällande förlusterna.

GUS GREENBAUM SLIPS

Greenbaum visste hur man tog itu med sådana problem; under sin tid som chef för Flamingo hade han varit fruktad av samtliga sina anställda, och det med rätta. En dealer som försökt smussla undan marker där hade fått bägge händerna krossade i ett skruvstäd, och en kassörska som ertappats med en hundradollarssedel hon inte kunde förklara existensen av hade slagits halvt ihjäl med ett basebollträ – för att bara nämna två exempel.

Greenbaum kallade in ett antal hårdingar till mellanchefer han jobbat med tidigare: Joe Rosenburg, Moey Sedway, David Berman och några till. Det gjorde underverk, och snart var Riviera ännu en kassako för maffian. Greenbaum fick dock betala ett högt pris: hans ohälsa – ett skäl till att han velat pensionera sig – förvärrades hastigt under de följande åren. Han missbrukade sprit, heroin och prostituerade i allt större mängder, och värst av allt var att han började spela craps om stora summor. Till sist hade han gjort slut på de över två miljoner dollar han lagt undan för sin ålderdom, och begick den svåraste av alla synder mot sina maffiakumpaner i Las Vegas: han började smussla åt sig pengar.

Via spioner nådde ryktena om Greenbaums förehavanden Accardos öron. På grund av de tjänster Greenbaum gjort maffian under åren, ville Accardo ändå ge honom chansen att komma undan. Accardo skickade därför i oktober 1958 sin handgångne samt mycket fruktade man Marshall Caifano, som sökte upp Greenbaum på Riviera och gav honom beskedet att lämnade denne såväl kasinot som staden inom 24 timmar, skulle man dra ett streck över alltihop.

Greenbaum vägrade. Han visste att han låg illa till, litade inte på Accardos erbjudande och ansåg sig vara säkrare i Las Vegas där maffian som grundregel undvek mord; ändå anställde han några livvakter, för säkerhets skull. Maffian bidade tålmodigt sin tid. Bess hade ett halvår tidigare återvänt till Phoenix, och i början av december tog sig även Gus dit för att fira Thanksgiving.

På morgonen den 3 december 1958 hittades Gus och Bess Greenbaum i sitt sovrum i villan i Phoenix. Huvudena hade sågats loss med ett fintandat verktyg, och låg snyggt och prydligt paketerade i plastpåsar tre meter från kropparna. Maffian hade ännu en gång tagit hand om saker och ting, på sitt eget sätt; och i det ingick sällan en offentlig avtackning samt en guldklocka med inskription som pensioneringsgåva.

 

Welcome!

En mera positiv händelse inträffade året efter, 1959: längs det som varit US Highway 91 men redan då kommit att kallas för The Strip, satte man upp skylten med texten WELCOME TO FABULOUS LAS VEGAS NEVADA. Den som skapade detta ikoniska neonmonster var Betty Willis, formgivare på företaget Western Neon.

Betty Willis, creator of the Welcome to Las Vegas sign at the We

I en stad som sällan visat någon respekt för sin historia, lyckades hon med den skylten uppnå något som få andra enskilda skyltar någonsin uppnått: världsberömmelse. Inte bara har den avbildats på askfat, kortlekar, nyckelringar, pokermarker, t-tröjor och till och med kondomer, den har också kopierats och travesterats från Argentina till Zimbabwe. Dessvärre inregistrerade hon aldrig någon upphovsrätt, och fick därför aldrig någon royalty på de intäkter som skylten inbringat, utan tvingades under sina sista år – Betty Willis gick bort nu i april, 92 år gammal – att leva på socialbidrag.

 

SKYLT VEGAS 1959 B

El Rancho brinner ned

Men för att återgå till dubbelmordet på paret Greenbaum var personen bakom dådet alltså Marshall Caifano, som inte skydde ens ”management by decapitation” när det gällde att lösa maffians affärsproblem.

MARSHALL CAIFANO 2B

Det var just Caifano (bilden) som 1957 av Chicagofamiljerna hade utsetts till gemensam outside man när man bestämt att Las Vegas inte längre skulle vara en öppen stad (se föregående avsnitt). Under sina tre år på den posten hann den patologiskt våldsbenägne och fullkomligt humorlöse Caifano ta livet av sammanlagt omkring 50 människor, en siffra som till och med de hårdaste maffiacheferna ansåg vara bortom alla proportioner; Caifano var helt enkelt villig att döda för minsta uppfattade oförrätt.

Det som fick bägaren att rinna över för maffian när det gällde Caifano inträffade i maj 1960. Caifano hade då besökt El Rancho, hade under deras kvällsshow fått för mycket att dricka, och därför uppträtt synnerligen ohyfsat. El Ranchos dåvarande ägare Katleman ingrep personligen, och lät sina vakter avhysa Caifano till parkeringsplatsen utanför kasinot. Det tog denne som en personlig förolämpning; han, maffians hitman nummer 1 i staden, dumpad på baksidan som vilket fyllo som helst?

Den 17 juni, tre veckor senare, brann El Rancho ned till grunden. Man inte bara misstänkte mordbrand, utan att så var fallet fastslogs för en gångs skull i den officiella polisrapporten. Inga av gästerna blev dock skadade, utan man hann få ut dem i tid. En som både bodde där den natten och dessförinnan hade uppträtt i El Ranchos showroom var den kände komikern Red Skelton; han hade sinnesnärvaro nog att få med sig kameran och ta några dramatiska bilder av storbranden, som han sedan tjänade pengar på när de publicerades i tidningar från kust till kust.

EL RANCHO BRANDEN 2

”Incidenten” med El Rancho Vegas ansågs inom maffian avgjort inte vara bra för affärerna. Några medlemmar från andra kasinon på Strippen hade ett diskret möte med ägaren Katleman, och övertalade denne att ta försäkringspengarna och lämna Las Vegas. Det gick Katleman till sist med på, även om det tog över ett halvår innan han flyttade till Los Angeles; andra inom maffian skulle med tiden komma att återuppbygga El Rancho. Maffian arrangerade ännu ett internt möte, kom fram till att Caifano inte längre var önskvärd på sin position, och diskuterade en eventuell avrättning av honom. Till sist beslöt man sig dock för att förflytta denne tillbaka till Chicago där man ansåg att han fortfarande behövdes, och ersatte honom med Johnny Roselli (bilden).

JOHNNY ROSELLI 2

Roselli som ny outside man var ett mycket bättre val. Även om denne inte heller drog sig för att vid behov avrätta enstaka personer som ansågs stå i vägen för familjernas intressen, var han i grunden en slipad diplomat med förmågan att oftast jämka samman olika åsikter utan onödig blodsspillan. Och Caifano måste i efterhand ha haft en insikt om att hans liv för en stund låg i vågskålen – när han väl återinstallerats i Chicago tog han det betydligt lugnare än han hade gjort i Las Vegas.

 

I nästa avsnitt: Mordet som skakade världen!

byline

Viktigt pokerskattemål i Högsta förvaltningsdomstolen

av Dan Glimne
HFD

För några dagar sedan avgjordes ett principiellt viktigt pokerskattemål i Högsta förvaltningsdomstolen, och som du kan läsa om här:

http://www.hogstaforvaltningsdomstolen.se/Domstolar/regeringsratten/Avg%C3%B6randen/2015/Maj/2316-14,%202317-14.pdf

I detta fastslog HFD – och vilket i teorin berör alla pokerspelare i Sverige – att någon kvittning mellan vinster och förluster hos olika skattepliktiga anordnare inte är möjlig.

Det är alltså nettovinsten per år hos varje enskild skattepliktig anordnare som du ska ta upp till beskattning i din deklaration, utan hänsyn till om du har gjort nettoförluster hos andra skattepliktiga anordnare. Eller med ett enkelt exempel: har du netto under ett år plussat 50.000 kronor på pokersajt A, men under samma år backat 20.000 på pokersajt B samt backat 30.000 kronor på pokersajt C, har du enligt svenska myndigheter inte gått plus minus noll på ditt onlinepokerspelande. Du måste likafullt ta upp de 50.000 i din deklaration, och myndigheterna kommer att rycka på axlarna åt de där andra förlusterna.

Notera att detta bara gäller inkomster och förluster på poker (samt andra spel om pengar, förstås) hos anordnare utanför EU/EES – inom EU/EES är pokervinster som innan skattefria. Sak samma vad gäller fysisk poker: om du till exempel i sommar i Vegas går plus på spel ingående i WSOP där anordnaren är Caesars Entertainment, men backar i turneringsspel på The Venetian, så tough luck… ditt netto från WSOP ska in i deklarationen, och du får inte dra av för förlusterna på The Venetian.

HFD har alltså i detta mål av principiell betydelse inte ens brytt sig om att bemöta försvarets invändningar, gällande att utslaget strider mot den grundläggande skatterättsliga principen om att varje skattskyldig ska beskattas efter sin skatteförmåga. HFD:s, och Skatteverkets, bedömning leder alltså till att du som pokerspelare kan få en effektiv skatt på vad som helst mellan 30% och 100% eller 200% eller ännu mera av dina pokerinkomster utanför EU. Du kan alltså till och med backa netto under ett år på poker, och ändå tvingas betala in skatt för dina plussessioner!! Det är mycket, mycket tråkigt… men jag tackar likafullt vännen Björn Anefur, som per mejl gjorde mig uppmärksam på detta skatterättsligt viktiga utslag.

EDIT: För bara några minuter sedan lade Björn Anefur även upp en mycket läsvärd debattartikel om detta skattemål, i Svenska Dagbladet:

HFD SvD OPINION

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/dags-for-en-rattvis-skatt-pa-pokervinst_4571362.svd

byline

 

 

Las Vegas och maffian: Del 9

av Dan Glimne
MOULIN ROUGE 5

Under 1950-talet hann Las Vegas uppleva ett flertal milstolpar i sin historia. En remarkabel sådan passerades den 24 maj 1955, då kasino- och hotellkomplexet Moulin Rouge öppnade… som det första rasmässigt helt och fullt ut ”integrerade” etablissemanget någonsin där.

Fram tills dess hade Las Vegas fungerat, utan någon större eftertanke utan snarare i takt med de dåtida amerikanska samhälleliga strömningarna, som en rejält segregerad stad. Många av kasinona och hotellkomplexen hade svarta anställda – även om man då fortfarande benämnde dessa människor med f-ordet eller n-ordet, utan den extrema laddning som det senare dock fått på 2000-talet – vilka mera sällan jobbade som dealers eller servitriser, men väl desto oftare som diskare, tekniker och städare bakom kulisserna. Enstaka svarta sångstjärnor och musiker, som Pearl Bailey, Louis Armstrong…

International Hotel, Pearl Bailey  Louis Armstrong Las Vegas, NV

… Dorothy Dandridge, Duke Ellington och Harry Belafonte, kunde bestås med egna shower på de kända kasinona; men de var förbjudna att spela där, liksom att bo i hotellavdelningen. I stället fanns väster om Strippen, mellan A Street och H Street, kvarter med enklare logi och mindre lyxiga hasardspel, och dit den mer pigmenterade delen av besökare och bofasta hänvisades.

Bakom Moulin Rouge låg faktiskt inte maffian, utan ett konsortium bestående av Will Schwartz, Louis Rubin och Alexander Bisno, alla ”vita” investerare, samt boxningsvärldsmästaren Joe Louis. De lyckades få fram 3,5 miljoner dollar i kapital, och Las Vegas’ första integrerade resort – från avdelningschefer och via dansöserna hela vägen ned i hierarkin, samt inkluderande gäster och de kontrakterade showstjärnorna – på adressen 900 Bonanza Road var ett faktum. Dekoren var hårt parisiskinfluerad, inspirerad av den berömda nattklubben med samma namn i Frankrikes huvudstad.

MOULIN ROUGE DANSÖSER

Moulin Rouge blev en succé redan från starten. Inte bara var det en veritabel A-lista med svarta stjärnor som uppträdde där, som Sarah Vaughan, Count Basies orkester och Lena Horne, utan stället blev populärt bland välkända vita artister som efter att de avslutat sina uppträdanden på de ”vita” kasinona i Las Vegas sedan kom till Moulin Rouge för att mingla och uppleva stämningen, eller rentav uppträda med egna ”after hours”-shower: som Frank Sinatra, Zsa Zsa Gabor, Marlene Dietrich, Jack Benny, George Burns och Judy Garland.

MOULIN ROUGE 4

Etablissemangets framgång gick inte maffian förbi, utan sågs med misshag av många av dess bossar i staden: inte bara konkurrerade Moulin Rouge och stal omsättning från deras egna kasinon, utan många av dessa bossar var – låt mig tala i klartext här – utpräglade rasister. I november 1955, efter bara ett halvår, stängde Moulin Rouge för att sedan gå i konkurs. Ännu i dag har inte alla omständigheter runt fallet kommit i dagen, men bakom låg högst sannolikt en hel skala ”påtryckningar” av olika slag, inklusive fysiska hot mot ägarkonsortiet.

MOULIN ROUGE 3

Moulin Rouge skulle dock få långt större betydelse i förlängningen, och fungera som inspiration för medborgarrättsrörelsen i USA. Många av dem som arbetade där skulle bli aktivister, inklusive Sarann Knight-Preddy som var den första ”färgade” kvinnan någonsin i USA att ges en kasinolicens. I början av 1960 hade åsikterna vuxit sig så starka att en stor protestmarsch mot rasdiskriminering var planerad att äga rum längs The Strip; men inför det hotet, som sågs som ”bad for business” i staden, arrangerades den 26 mars ett möte med ett stort antal hotell- och kasinoägare, lokala svarta ledare, och företrädare för såväl staden som delstaten. Resultatet blev ett avtal som med omedelbar verkan helt desegregerade alla etablissemangen längs The Strip, vilket snart nog skulle efterföljas även i Downtownområdet.

Bakom låg från maffians sida även rent pragmatiska skäl. Under det halvår som Moulin Rouge var öppet hann det på ett övertygande sätt visa att svarta besökare och turister var en ekonomisk resurs att räkna med; och är det något talesätt som präglat huvudindustrin i Las Vegas, så är det detta: Money talks.

En annan sak som kom att få betydelse för maffian var att IRS år 1957 utsatte Tony Accardo, en av de ledande bossarna – se avsnitt 8 – för en specialundersökning när det gällde skattebrott. Den resulterande publiciteten, och agenter i hälarna på Accardo dag som natt, tvingade honom att kliva åt sidan och lämna över ledarskapet för the Chicago Outfit till Sam Giancana. Långsamt men metodiskt började alltså nu de amerikanska myndigheterna att koppla greppet om den organiserade brottsligheten, såväl i som bortom Las Vegas.

 

Mordförsöket på Frank Costello

Nästan samtidigt inträffade en avgörande händelse när det gällde FBI:s intresse för maffians förehavanden i Las Vegas, och det i New York mer än fyratusen kilometer därifrån.

Costello

På kvällen den 2 maj 1957 var gangstern Frank Costello på väg till sin lägenhet på en fashionabel adress på Park Avenue West. Costello var inte vem som helst: han var just då den inflytelserikaste av alla maffialedare i USA, och känd som ”den organiserade brottslighetens premiärminister”. Hans fysionomi hade dessutom varit i TV-rutorna från kust till kust i samband med Kefauverförhören 1951 – se bilden ovan.

FRANK COSTELLO MORDFÖRSÖK

I det ögonblicket klev en ensam fetlagd lönnmördare fram i vestibulen och ropade ”This is for you, Frank!” samtidigt som han avfyrade ett skott från en .38 Police Special mot huvudet på Costello.

Costello segnade ned på händer och knän, med blodet strömmande längs kinden, och medan han hest mumlade ”Somebody tried to get me” försvann lönnmördaren in i en väntande Cadillac som med tjutande däck körde därifrån.

Det borde ha varit en framgångsrik avrättning, helt enligt maffians handbok för dylikt… men den nervöse lönnmördaren hade haft för bråttom och misslyckats. Costello togs till Rooseveltsjukhuset precis i närheten, och medan läkarna opererade gick polisen igenom hans kläder. I innerfickan på Costellos blodfläckade kavaj hittade de en handskriven lapp, där det stod:

Gross casino wins as of 4/27/57 $651,284

Casino wins less markers 434,695

Slot wins 62,844

Markers 153,745

Mike $150 a week, totaling $600

Jake $100 a week, totaling $400

L. – $30,000; H. -$9,000

 

Längst ned återfanns också tre signaturer: LJL, JKH och ROC.

Läkarna släppte Costello samma kväll, och han fördes till polisstationen på 54:e gatan för förhör. ”Ah don’t know nuthin’” var allt Costello var villig att säga, men mängder av detektiver och konstaplar var redan ute i stadsdjungeln för att knacka dörr och följa upp ledtrådar, med tanke på det tilltänkta offrets betydelse.

Vem som låg bakom mordförsöket kunde man snabbt gissa sig till: den konkurrerande Genovesefamiljen, som Costello och hans gruppering länge haft problem med på hemmaplan i New York. En intressant detalj i sammanhanget var att Costello alltid förflyttade sig i sällskap med en eller ibland två livvakter, men just denna morgon hade Costellos vanliga livvakt ringt och sagt att han var sjuk. Polisen kunde också efter vittnenas beskrivning mer eller mindre identifiera skytten: Vincent ”The Chin” Gigante, fotsoldat för just Genovesefamiljen.

VINCENT GIGANTE 2

Närmare efterforskningar, och några samtal till Nevada, ledde också till ett högintressant faktum: Costello hade starka kopplingar till Las Vegas, närmare bestämt kasinot Tropicana.

Tropicana – kallat ”The Trop” bland lokalbefolkningen – hade då precis öppnat den 1 april, bara några veckor tidigare. Bakom det kasinot låg ett konsortium av några av USA:s mäktigaste maffiafamiljer: Sam Giancana och Paul ”The Waiter” Ricca från Chicago, Carlos Marcello från New Orleans, Meyer Lansky som då pendlade mellan Havanna och sitt hem i Miami, och Frank Costello som representerade flera av New York-familjerna. Hela dealen hade sytts ihop av den diplomatiske Johnny Roselli.

TROPICANA

Officiell front för Tropicana, och innehavare av gamblinglicensen, var Ben Jaffe och J.K. ”Kell” Houssels. Jaffee var också formell ägare av Fountainbleu Hotel i Miami, som dock i praktiken ägdes av Costello. En tredje formell delägare i Tropicana var ”Dandy Phil” Kastel, vilket med tiden skulle få mer än en maffiachef att fundera på att hyra in en hitman.

Kastels fru Margaret blev nämligen känd som ”Mrs. Tropicana” och älskade den självpåtagna rollen som heminredningsarkitekt. (”Vad då en bärande vägg? Jag tycker den är ful; jag vill ha glas och speglar i stället, genast!”) Varje morgon dök hon upp på byggplatsen, iförd en minkpäls och gick omkring viftande med en cigarrett i ett två decimeter långt munstycke. Enligt vad som sägs lyckades hon helt på egen hand fördyra hela projektet med över en miljon dollar, mer än en femtedel av totalbudgeten.

Och nu hade alltså lagens långa arm en extremt intressant papperslapp i sin ägo. Costello vägrade svara på frågor om den, men snart nog hade FBI fått korn på huvudsiffran: den svarade exakt mot Tropicanas bruttointäkter för de första 24 dagarna.

FBI

Även initialerna kunde man matcha mot tre personer: LJL var Louis J. Lederer som var huvudansvarig för alla spelen på Tropicana, JKH var delägaren och managern Houssels, och ROC stod för Robert O’Cannon som var chef över hotelldelen.

För första gången hade FBI fått en korrekt insikt i de pengavolymer som cirkulerade runt på ett kasino. Byrån satte in en massiv insats, och gjorde grundliga efterforskningar när det gällde de inblandade personerna: det skakade om brottssyndikaten, ledde till att ett flertal chefer ögonblickligen fick lämna Tropicana, och tvingade Costello och hans folk att sälja sina andelar där. Det ekonomiska avbräcket och FBI:s ökande fokusering på gamblingindustrin, irriterade allvarligt alla familjerna i Las Vegas.

Dessutom utsattes Frank Costello efter mordförsöket personligen för så mycket uppmärksamhet från FBI:s sida, att han var tvungen att nästan helt dra sig tillbaka från brottets bana. Hade han fortsatt att träffa sina underhuggare, skulle det bara ha underlättat för de federala myndigheterna att kartlägga hans kriminella nätverk.

CUBA REVOLUTIONEN

Sedan, vid nyåret 1959, inträffade en ny katastrof för maffian: den socialistiska revolutionen på Kuba. Varnande ord hade länge funnits, men flera av de åldrande maffiabossarna hade valt att slå dövörat till och hoppas på att allt skulle ordna sig i längden.

MEYER LANSKY C

Den som personligen råkade värst ut var Meyer Lansky (bilden), som hade investerat miljoner och åter miljoner dollar i kasinon, hotell, krogar och bordeller i Havanna med omnejd, och nu förbittrad och maktlös tvingades se hur sedelbuntarna gick upp i rök. En av den hårdföre revolutionsledarens Fidel Castros första åtgärder var nämligen att omgående bomma igen samtliga landets kasinon och konfiskera deras egendom. Castros spelfientlighet sträckte sig till och med så långt att han även förbjöd Capitolio, 1950-talets lokala piratkopia på Monopol, för att han ansåg att det sällskapsspelet fostrade kapitalistiskt tänkande hos hans undersåtar!

En bokrecension jag tidigare skrivit i Superbloggen berättar mera om just maffians fall på Kuba:

http://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/05/kasinona-kuba-och-kommunismen/

Moe Dalitz däremot klarade sig bra: frånsett några smärre pliktskyldiga investeringar på Kuba ihop med enstaka kollegor inklusive Lansky, hade han koncentrerat sig på Nevada som han såg som långt politiskt stabilare och där spelreglerna var lättbegripligare. Men allt sammantaget innebar den kubanska revolutionen ett dråpslag mot maffians ekonomiska solar plexus, och att familjerna nu tvingades konkurrera om allt knappare resurser.

Det var således inte vid gott mod som den organiserade brottslighetens företrädare i Las Vegas gick in i 1960-talet. Om hörnet väntade dessutom publikationen av en bok som allvarligt skulle skaka om maffian, det fortsatt ökande trycket från FBI och IRS, och inte minst den man som 1966 skulle anlända till staden med världshistoriens största check på fickan.

byline
Sida 1 av 197
  • Tjänstgörande redaktör: Micke Andersson
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB